4 nyanser av brunt.

Något jag ibland saknar när man lyssnar på nyare skivor är de där mystiska ögonblicken när någon i bandet slängt in ett parti på vinst eller förlust. Ni vet de där partierna som gör att ens ögonbryn hamnar uppe vid hårfästet och alla som passerat den ädla åldern av trettio vet att det är en bra bit upp. Dessa stunder av stilla förundran behöver absolut inte vara något negativt, men ibland kan någons snilleblixt vara lite väl bisarr för allas bästa. Idag tänkte jag bjuda på fyra sådana ögonblick.

1. Dan Swanö tar ton på DIABOLICAL MASQUERADEs låt ”Under the banner of the sentinel”.

I ett nummer av franska Peardrop 1996 fick jag lära mig att Blackheim inte bara gned strängar i KATATONIA utan även spelade i ett renodlat black metal-band vid namn DIABOLICAL MASQUERADE. Jag höll på att göra i byxan av upphetsning. Debutskivan det snackades om var ”Ravendusk in my heart” och av recensionerna att döma så var detta rena guldet. Skivan fanns ej att få tag i här i Sundsvall, men turligt nog skulle en polare till mig fara ner till människobyn så jag bad han köpa ett exemplar om han hittade det. När han väl kom hem från Stockholm var jag eld och lågor och jag frågade direkt om han hade köpt/hört plattan. Han svarade ja och tyckte att den var skitbra, även om det fanns två orosmoment. Det första var trummaskinen som ärligt talat hade kunnat vara bättre programmerad och det andra var Dan Swanös sång. Jag tyckte att detta med sången lät en smula suspekt då jag visste att Dan inte sjöng på skivan så jag tog mitt pick och pack och for hem till pojkrummet och matade in skivan i spelaren. Ur högtalarna ljöd en mix av EMPERORs ”In the nightside eclipse” och TV-spelet Zelda och även om trummaskinen mycket riktigt var lite irriterande njöt jag i fulla drag. Plötsligt började Blackheim, stavningen Blakkheim är bara hitte-på och det vet vi allihop, att riva av ett fullfjädrat hårdrocksriff och jag satte mig upp ur soffan och blinkade förvånat. Då hände det. Från ingenstans dök Dan Swanö upp och började kvittra likt en hysterisk blandning av Kai Hansen och John Cleese som imiterar en brittisk överklasskärring. Det liknade inget jag hört tidigare och det kom så oväntat att jag inte visste vad jag skulle tycka. Det vet jag inte än idag. Det låter ju inget vidare, men jag skulle sakna det djupt om det inte fanns där. Mycket märkligt.

Ni som har tålamod lyssnar igenom stycket från pärm till pärm och ni med koncentrationssvårigheter hoppar fram till 1:16.

2. TAAKE förväxlar en mungiga med ett ljud som bara kan förekomma i tecknad film.

När TAAKE släppte ”Nattestid…” 1999 grät jag en smula för mig själv. Vid den här tidpunkten hade i stort sett alla norska band spårat ur fullkomligt så när jag fick höra TAAKEs helnorska svartmetall blev jag så sjukt glad. Det fanns i alla fall ett band som fortfarande inte tappat konceptet. När det tre år senare var dags för uppföljaren var intresset på topp. Albumet var bra, riktigt bra emellanåt och jag kände en känsla av triumf. Allt var inte förlorat. Jag slöt ögonen för att uppnå maximal effekt när det plötsligt dök upp ett ljud som bäst kan beskrivas på följande vis: ”BOIIIIING!”. Jag trodde jag hallucinerade eller att ljudet kom ute från gården eller från någon av grannarna. Då kom ljudet igen och det var då jag insåg att det kom från skivan. Det som skulle vara en mungiga lät som en högt mixad hoppstylta i en tecknad film. Detta markerade starten för udda infall i TAAKES diskografi som nu senast bestod av en ettrig banjo. Jag vet att många tycker att banjoinslaget på ”Noregs vapen” är en tokrolig grej. Personligen tyckte jag det var en monumental stämningsdödare på ett album som i grund och botten var bra.

Spola fram till 03:00. Håll sedan i hatten.

3. Jörgen från THE KRISTET UTSEENDE luftar strupen i MIDVINTER.

MIDVINTERs ”At the sight of the apocalypse dragon” är en riktigt trivsam historia. Förutom den avgrundslika layouten då. Första gången jag avnjöt detta verk satte jag emellertid kaffebrödet i vrångstrupen. Det vankades nämligen en hel del rensång och jag kunde inte för mitt liv komma på vart jag kände igen sångaren ifrån. Att det inte var Near Dark-Tobbe som sjöng dessa ljuva toner räknade jag ut kvickt, men vem var då denna mystiska vokalist? I bookleten fanns det ej någon information och enligt annonserna skulle bland annat OXIPLEGATZ-Alf medverka på skivan. Såvitt jag visste blev det aldrig någon insats av Alf på plattan så vart i hela helvetet hade jag hört näktergalen tidigare?

Då vände sig hela universum ut och in.

Jag antar att de flesta hört THE KRISTET UTSEENDE. Vi Sundsvallsbor har dock ett extra starkt band till dessa musikanter. Jörgen har en väldigt speciell röst och när jag kläckte gåtan att det var just han som sjöng så tjusigt på ”At the sight of the apocalypse dragon” kändes allting mest bara bisarrt. Han sjunger bra, inget snack om den saken, men att höra någon som är så starkt förknippad med en sak i ett helt annat sammanhang blir väldigt skumt. Tänk att ni lyssnar på exempelvis ”Secrets of the black arts” och helt plötsligt dyker den gamla sångerskan Ardis in och klöser av en refräng. Exemplet må ha varit uselt, men ni begriper poängen.

Då Youtube suger otvättat krabbkön fanns inte hela skivan som enskilda spår. Hoppa fram till 54:15 så vankas det ljuva toner.

4. CANDLEMASS sjunger Sigge Fürst.

Nä, ska sanningen fram så är jag inte redo att berätta om det här.

På återseende.

/Hatpastorn