Hatpastorn och den amerikanska dödsfesten. Del 2.

Maryland Deathfests festivalområde är en rätt udda historia. Den ligger typ mitt i staden, till hälften under en stor bro. Märkligt kan tyckas, men det fungerar riktigt bra. En stor fördel är att man när som helst kan lämna vansinnet för att ta sig en tripp någon helt annanstans. Personligen får jag panik av att vara bland för mycket folk under en tidsrymd längre än tjugo minuter, så för mig var det toppen att kunna dra upp till hotellrummet och ligga och läsa en stund istället när det behovet föll på.  Ja, jag sa hotellrum. Vill man campa kan man göra det i sin bil som man parkerar under bron. Have fun. Det finns två scener utomhus och en inomhus och är man hungrig eller i desperat behov av att inhandla allehanda merch finns det gott om platser för det. Själv inhandlade jag en apsnygg MERCILESS-tröja med ett tryck så svettigt att hela torson blir sjöblöt så fort det är mer än tolv grader utomhus. Vill man inte lyssna på musik, äta eller lägga julklappspengen på pins så kan man lika gärna bara stå och titta på folk. Det är minst lika kul. Festivaler brukar ju dra till sig de märkligaste av människor och är man i ett redan märkligt land blir kontentan att ens ögonbryn planterar sig högt på skalpen.  Det som främst skiljer den amerikanska festivalpubliken från den europeiska är shortskulturen. Nästan alla hade shorts och jag förstår dem. Trettio plusgrader och en luftfuktighet på en sisådär femhundra procent medförde att det kändes som man konstant hade en deciliter vätska mellan skinkorna. På tal om det är det synd och skam att ingen låtit Jerker från RÖVSVETT gästsjunga på något diaboliskt alster. Mannen har en röst som kan få ägg att koagulera av ren skräck.

Festivalens bästa territorium var emellertid VIP-området inomhus. Där var det nästan luftkonditionerat och man kunde i lugn och ro socialisera med diverse folk. Det som förvånade mig en smula var att det var så avslappnad stämning där. Alla var verkligen skittrevliga och det var väl egentligen bara en lirare som körde rockstjärnestilen fullt ut.

David Vincent.

Iförd cowboyhatt och en allmänt oavslappnad aura skred han omkring i lokalen med ett ivrigt följe av ja-sägare efter sig. Trey däremot, han såg man inte ens skymten av. Jag tippar på att han satt i någon buss och spelade TV-spel. Tor och Tim var emellertid som folk. Arrangörerna var även de grymt trevliga, om än totalt omöjliga att få tag i när man behövde dem som mest. Som svensk vill man gärna ha raka besked när och var man ska befinna sig, på Maryland Deathfest var det totalt tvärtom. All information om speltider, soundcheck, mat och så vidare fick man tjata sig till. Det kan vara bra att veta om någon av er i läsekretsen bestämmer sig för att spela där. På plussidan kan jag nämna att ljudteknikerna som höll till på inomhusscenen var kunniga och tillmötesgående. Utomhusscenerna däremot, där kan allt hända. En annan sak som hamnar på pluskontot var den allmänna hjälpsamheten hos volontärerna som jobbade med festivalen. Får man inte tag i någon av arrangörerna kan man surra med dem istället. Några som däremot inte var så hjälpsamma var vakterna. På Maryland Deathfest anställer man inte vilka vakter som helst utan man anställer bara gigantiska afroamerikaner som verkar hata varenda sekund de är där. Framförallt hatar de dig. Själv hamnade jag i klorna på en nitisk vakt redan vid insläppet då jag gjort det enorma misstaget att lämna mina identifikationshandlingar på hotellrummet. HELLACOPTERs släppte en gång en låt vid namn ”I’m in the band”. En låt de garanterat skrev efter en vistelse på Maryland Deathfest. Det slutade med att jag fick gå tillbaka till hotellet, hämta passet, för att sedan kunna tigga till mig alla armband och laminat man behövde för att kunna komma in överallt.  Maryland Deathfest är den enda festivalen hittills i mitt drygt trettioåriga liv där jag varit tvungen att visa legitimation för att kunna komma in. Land of the fucking free.

Väl inne på området var det dags att se lite band. Här kommer en redogörelse över de artister jag beskådade under min vistelse i USA. Då vi kom fram så pass sent missade jag självfallet BLACK WITHERY, ABSU, AUTOPSY och massa andra bra artister. Det enda jag i efterhand egentligen grämer mig över är att jag missade AUTOPSY. Förhoppningsvis trillar man över dem någon annanstans här i världen.

ANVIL.

Jag vill så gärna tycka om ANVIL, men ett av deras största problem är texterna. Det första som händer är att Lips skanderar ”Chips, chips chips … CHIPSCHIPSCHIPS!!!” varpå jag bryter ihop fullkomligt och tjuter av skratt. Folket runt omkring mig fattade inte alls det komiska. Han kan ha sjungit något annat, men i mina öron sjöng han ”chips” och inget annat. Textförfattarmagin fortsatte i hits som bland annat ”Juggernaut of justice” och hela spelningen genomsyrades av ett småputtrigt intryck. Det var absolut inte dåligt, mest bara väldigt snällt. I mellansnacket förklarade Lips glatt att detta var den mest publiktäta spelning de någonsin haft i USA. Mitt hjärta blödde en smula.

THE DEVILS BLOOD.

Mina förväntningar låg på bottennivå då TDB aldrig imponerat på mig på skiva. Visst, konceptet är ganska kul, men ockult hipster-metal är inte min kopp kaffe. Döm av min förvåning då deras gig var bland det bästa jag någonsin sett. Lägg därtill att jag var helt nykter så mitt omdöme var allt annat än fördunklat av alkoholhaltiga drycker. Det är svårt att sätta fingret på vad som egentligen var så bra, men det svängde något så förbannat och de öste så svetten lackade. Minus sångerskan då som mest bara stod still och sporadiskt viftade lite med armarna. Hennes röst lät dock tusen gånger bättre live än på skiva. Ja, bättre än så kan jag nog inte beskriva det utan att låta som en fullkomlig idiot. Kommer jag att lyssna på TDB på skiva? Nej, jag vill nog bibehålla magin, däremot ser jag dem hemskt gärna igen om tillfälle ges. Årets skräll.

TSJUDER.

Precis som på skiva är TSJUDER kompetenta men rätt trista. Den månghövdade publiken var dock mer än nöjd. TSJUDER-grabbarna var för övrigt grymt trevliga, främst trummisen Christian som var topp ett världens gladaste norrman. En kul detalj var att höra alla amerikaner som kom fram till dem och undrade hur man uttalade deras bandnamn.

”How do you pronounce it? Schoudhurr?”

“Close enough”.

Ett tips apropå uttal. Stå aldrig nära en holländare när de uttalar SORHIN. Såvida inte du vill ha nederländskt slem i hela ansiktet förstås.

ARCHGOAT.

ARCHGOAT var ett glatt återseende. Sist jag träffade de snubbarna var i Portugal och då var jag döende i någon sorts form av helvetesinfluensa. Inför denna spelning var de en smula nervösa då de repat typ en gång det senaste året då deras laguppställning är utspridd över mer eller mindre hela världen. När de väl stod på scen var det inga oklarheter. Man fick exakt den mängd rens man ville ha och är det någon som verkligen låter som en ärkeget är det sångaren. Ett magiskt gig av ett underskattat band.

MORBID ANGEL.

Orådet började anas redan vid introt. Och med introt menar jag ALLA deras intron. Snubbarna som skötte deras soundcheck var några av de mest inkompetenta dårarna jag beskådat så innan de var klara med att få ordning på allt hade MORBID ANGELs medhavda intro-CD gått nästan två varv. Under tiden roade sig publiken med att ironiskt vråla efter låtar som ”Radikult”. Stor humor. När änglarna väl kom igång var det däremot slutskrattat. MORBID ANGEL är världens bästa dödsmetallband. Punkt. Visst, de har inte släppt en bra skiva på tusen år, men hitkavalkaden de bjöd på från sina klassiska alster blåste bort all konkurrens. Min polare Peter blev så till sig när de presenterade ”Chapel of ghouls” att han gav ifrån sig ett primalskri av sällan skådad kaliber. Detta vrål medförde att han mot sin vilja sögs in i en helt monumental mosh-pit. Då Peter är cirka en meter längre än alla amerikaner så såg han ut som en gigantisk svensk svartmetallslev som ivrigt rörde om i den amerikanska dödsmetallgrytan. En minst sagt udda syn. Plötsligt gick ett sus genom publiken och alla tittade upp mot bron som passerade ovanför scenen. Däruppe stod det fem polisbilar och blinkade hotfullt. Stämningen blev stressad och det var en och annan amerikan som paniskt fimpade sin medhavda jazztobak mot asfalten. Det visade sig dock att poliserna bara var däruppe för att köra bort folk som ville kolla på showen utan att betala för sig. Att poliserna sedan själva stod däruppe och kollade på spelningen samt filmade hungrigt med sina mobilkameror är en annan historia. Om inte annat är det ett tecken på hur stora MORBID ANGEL de facto är.

Till slut var det dags för extranumren och det var ungefär här som Trey tappade tålamodet. Efter att ha stått och gestikulerat vilt mot ljudteknikerna under i stort sett hela spelningen släppte han helt sonika sin gitarr mot scengolvet och gick iväg. Jag kan skryta med att vara en av få människor som sett ”God of emptiness” live med bara rytmgitarr.

MACABRE.

Sist jag såg MACABRE var på Obscene Extreme i Tjeckien för typ tio år sedan och det var ett fenomenalt gig. Förväntningarna var således skyhöga. Tyvärr valde ljudteknikern att vara sämst vilket innebar att den första halvan av spelningen var det bara, och jag upprepar BARA, kaggarna som hördes. Jag ville bara skrika. Till slut måste det ha varit någon som sagt till klåparen för resten av showen var ljudet hyfsat OK. Klassiska scenupptåg som en snubbe i Albert Fish-mask samt en annan filur i Zodiac-mundering går alltid hem i stugorna. Så även denna gång. Zodiac roade sig med att låtsas skjuta publiken med två pistoler, något som hade känts mer fränt om han inte haft leksakspistoler med varselfärgade pipor. Å andra sidan gillar ju jänkarna vapen och det hade garanterat funnits något blockmongo i publiken som trott att det var riktiga vapen och börjat skjuta i vild panik. Varje gång jag lyssnar på MACABRE undrar jag varför jag inte lyssnar oftare på MACABRE. I sina finaste stunder är de sagolikt bra.

NASUM.

Grindcore är inte min grej, men NASUM har varit bra de gånger jag sett dem. Så även denna gång. Det kändes lite skumt att se dem utan Mieszko Talarczyk, men i det stora hela var det ett vansinnigt stabilt gig. Imponerande att de pallade att lira i drygt nittio minuter. Har man låtar som klockar in på max två minuter måste det vara en veritabel mardröm att hålla reda på allt. Något jag alltid fascinerats över är att NASUM ständigt haft bra ljud när de spelat live. Hur kommer det sig då att typ alla andra band, främst svartmetallband, alltid har uselt ljud? Kan man få brötig grindcore att låta bra borde det väl inte vara så svårt att få annan extrem musik att låta bra. Återigen får jag hänvisa till mitt inlägg om ljudtekniker som finns att finna någon annanstans på denna Likpredikan.

CONFESSOR.

CONFESSOR är ett sådant där band jag läst om tusen gånger i olika sammanhang men aldrig hört. Kvällen innan de spelade hamnade min reskamrat Hellkvist i klorna på CONFESSORs sångare. Hellkvist råkade i ett svagt ögonblick nämna att han faktiskt ägde något vax med CONFESSOR och det medförde att den grisfulla sångaren öste ur sig hela sin livshistoria flera gånger om. Bland annat gnällde han över att ingen förstod sig på dem och att de borde varit ett betydligt större band. Dave Mustaine-larmet vrålade. För att få tyst på fyllkajan lovade Hellkvist att han skulle se dem dagen därpå. I sann solidarisk anda följde jag med för att se bandet och det var då följande konversation utspelade sig:

Hatpastorn: ”Alltså, hur låter CONFESSOR egentligen”?

Hellkvist: ”Jadu, tänk dig skitmeckig musik med en överdjävulsk trummis. Lägg till en King Diamond-doftande sångare som sjunger sångslingor som egentligen inte borde fungera”.

Hatpastorn: ”Typ som SADIST fast med Kingen på sång”?

Hellkvist: ”Ja … eller nej. Eller … Nä, du får nog avgöra det helt själv”.

Utan att överdriva kan jag säga att jag inte begrep mig på mycket av CONFESSORs spelning. Skitduktiga musiker och sångaren var ganska vass han med, men när det kom till låtar man faktiskt minns så var utbudet snålt. Jag arkiverar CONFESSOR i facket ”halvklassiska band ingen egentligen lyssnar på”. Ett fack jag inte öppnar i onödan. Att sångaren var en okarismatisk korthårig semigubbe i jeans och T-shirt gjorde inte saken bättre. Jag har sett söndersmulade maränger som haft större publikkontakt.

Ja, detta var väl de band jag såg. ARTILLERY, BRUJERIA och UNSANE såg jag för lite av för att kunna beskriva ordentligt. Ingen av de grupperna har någonsin imponerat på skiva, men det var i alla fall rätt festligt att se Jeff Walker kötta lös i BRUJERIA. HORNA sket jag fullständigt i.

I nästa inlägg tänkte jag redogöra för vad vi pysslade med när vi inte befann oss på festivalområdet. Allmänna sevärdheter och så. Jag tänkte även bjuda på vad som kan hända när fyra kritvita killar med händerna fulla med shoppingkassar råkar traska in i ett väldigt svart och väldigt tungt kriminellt belastat område.

/Hatpastorn