Hatpastorn & Heidenhammer analyserar: Moonfog 2000. A different perspective.

Posted in Uncategorized on 31 juli, 2017 by hatpastorn

– Öh, ska vi göra något vi aldrig gör? Ska vi lyssna på något BRA, för en gångs skull?

– Ja fan, det kan vi göra. Det var länge sedan …

– OK, leta upp nåt i hyllan. Typ första bästa bra.

– Allright, vänta. Nu ska vi se … men vänta, vad är det här för något? Den andra samlingen från Moonfog Records, från år 2000 – ‘A Different Perspective’? Den blir det allt, istället.

– (Suck) Ja, vad fan … naturligtvis.

Låt 1. Satyricon ”Electric Renaissance”

Inte ens Youtube accepterar den här låten så denna får bli ett fullgott substitut. När får vi förresten höra Belle & Sin With Sebastian Ramstedt?

HH: När tjugo sekunders speltid förflutit av den första låten bubblar magen igång oroväckande. Jag kan inte hålla mig utan är tvungen att springa för allt jag är värld till toaletten och unleash the fucking fury. Det kunde ha varit magförgiftning. Det var det inte. Det var ”Electric Renaissance” av Satyricon. En ”omarbetning” av ”Prime Evil Renaissance”, från ‘Rebel Extravaganza’. Jag hittar inte ens på.

HP: Vi befinner oss alltså i lejonets kula. Matrixvirusets epicentrum. Patient noll. En samling med Moonfogmög från år 2000. Vänta nu … alltså, var den här låten redan slut? Efter fyrtio sekunder? I bookleten skryter Satyr om att den här skivan, den består då fan inte av något jävla krafs – det här är riktiga, exklusiva saker enbart framtagna för den här skivan. ”Electric Renaissance” får den avslutande låten från ‘Nemesis Divina’ – ”Transcendental Requiem of Slaves” att framstå som ‘Operation Mindcrime’ i jämförelse. Vilken jävla dynga!

Låt 2: Eibon ”Mirror Soul Jesus”

HP … och så rätt in i Eibon. Jaha … äh. Fy fan vad de fes ihop det här på en kvart. I bookleten tackas visst någon Dan från Nine Inch Nails för att de fick låna en studio av honom. Nu är det såhär: Nine Inch Nails är Trent Reznor och det vet alla. Dan, var det någon jävla sessionbassist? Och lyssna på det här: ”Eibon is more than a black metal supergroup, which we have been dubbed quite often. Something we despise.” Jo, för Satyr höll ju käften om den här line-upen …

HH: Något dog verkligen inombords när Satyr i intervjuer började skryta om att han minsann har projekt ihop med Phil Anselmo. Det finns sell-outs och så fanns det det här … jag hatade Pantera då och jag hatar Pantera idag. Låten är mest bara fisljummen.

HP: Ska ju dock sägas att man kan undra varför det inte blev någon fullängdare, eller åtminstone något mera. Kan sannolikt ha med Anselmos pundande att göra.

Låt 3. Thorns ”Stellar Master Elite”

HH: Äntligen lite andrum. Jämte Tulus det enda norska band som stod sig efter det där mörka året 1999.

HP: Thorns. Han fattade verkligen grejen. Det här skall tydligen vara någon slags förhandsproduktion …

HH: Tycker det låter ganska mycket som den vanliga studioversionen med ett filter. Eller, som om den hade spelats av på ett kassettband av sämre kvalitet. Likväl makalöst bra. Var det så här alla Matrixband ville låta men inte förmådde?

HP: Antar det. Thorns var det enda bandet som fick till det där kalla, futuristiska ljudet. Trist bara att Satyr tjatade sig in och sjöng. Hade Aldrahn fått sjunga på alla låtar hade alla blivit gladare.

Låt 4. Gehenna ”Crucified One”

OBS. Detta är skivversionen. Det är ingen större skillnad.

HP: Jaha, nu ska Gehenna dödsa till sig. Lyssna på det här: ”this song takes us a step further into brutality, picking up even more death metal influences than the predecessor ‘Amimiron Black’. Will be rerecorded (of course!) on our next album” … norsk statisk modern pissdöds. När norrmän försöker spela amerikansk dödsmetall är det som när tyskar försöker sig på svensk melodöds. Typ Night In Gales eller Dew-Scented. Ren skit.

HH: Fasen vad det här är dåligt. Och jag ÄLSKADE verkligen Gehenna fram till och med ‘Malice’. ‘Adimiron Black’ var ett steg i fel riktning, men ‘Murder’ som den här var med på … jag finner inte ord. När jag slår på den, vilket händer med sju års mellanrum, kan jag gå i fällan under en låt. Men vad i Satans namn som hände … det är, på riktigt, verkligen sorgligt.

HP: Här och var finns det kvar stänk av gamla Gehenna. Det är det som gör det så tragiskt.

Låt 5. Darkthrone ”God of Disturbance and Friction”

HP: Jahaja, ett ”exklusivt” spår till den här samlingen. Sannolikt något som fisits ihop på ett par minuter. Förvisso ganska rått, men …

HH: Det här är för mig en paragon av meningslöshet. Enligt bookleten var det här bidraget något ”really special” … nä, jag tror det räcker så. Märkligt arrangemang, låten föreföll ta slut efter ett par minuter, och det som kom därefter var faktiskt en rejäl uppryckning.

Låt 6. Thorns ft. Fenriz and Satyr ”You That Mingle May”

Jag hittade inte den här versionen på Youtube. Denna får duga.

HH: Med Fenriz på ”smurfetrommer”. Det är alltså den här nivån vi hamnat på.

HP: Exklusivt material. Jojo. Det här är ”inte alls” krafs från arkivet. Hittills har vi bara hört krafs. Rat. Mög. Skit. Avföring. Smörja. Strunt. Jolm. A different perspective. A different perspective indeed!

HH: Sludder och pölsevev. En gammal låt från ‘Grymyrk Tape’ i ny version. En av de få klassiska inspelningar jag faktiskt aldrig riktigt lyssnat på.

HP: Jag har lyssnat igenom den, men har ingen koppling till den alls. Men man hör att den måste varit extremt inflytelserik. Det här var dock inte en av Thorns starkare bitar, och särskilt inte med en äggsjuk Satyr kacklandes vid mikrofonen.

HH: Tänk ändå att Thorns är med på tributen till Euronymous.

HP: Det är så jävla konstigt. Vill veta historien bakom det beslutet …

HH: Vilket blir än mer udda då Thorns andra medlem på den tiden, Faust, påpekar att det enda han vill göra är att ta livet av den som bragte Årseth livet.

Låt 7. DHG ”Haemorrhage – Era One Reconstructed”

HP: Det här är alltså en gammal juvel från ‘Kronet Til Konge’ som de slaktat.

HH: Så ironiskt med tanke på deras låt ”Å Slakte Gud”.

HP: Inget har åldrats så jävla dåligt som framtiden. Jag orkar inte ens läsa upp de här flosklerna. Undrar om det fanns någon gammal wrestler som fick ett psykbryt och ville hotta upp sin image på samma sätt?

HH: Som om Ric Flair skulle gått från Nature Boy till Sonic Matrix Lad 3000? Inte på rak arm, men det borde ju finnas …

HP: Jaja, vi är alltså på nattklubb i Blade 1. Hur kan man GÖRA så här?

HH: Det här var inte ens fräscht 1994. Det måste vara med pissig industrimusik i Oslo som med tribaltatueringar i Telemark – asballt sex(ton) år för sent.

HP: Att folk inte gick man ur huse för att slå ihjäl samtliga medverkande till den här smörjan är en större gåta än Thorns medverkan på ‘Nordic Metal’.

HH: Enligt bookleten är detta ett sätt för DHG att ”pay respect to their legacy”.

HP: Jag fick tolv strokes. Jag är lika arg nu som när en Nordvis man en gång såg Satyricon live och Satyr körde i stort sett bara nya låtar och hade mellansnack om att man inte ska titta i backspegeln.

Låt 8. Wongraven vs. Päronsoda ”Walking Away From the End of the World”

HH: Okej, är vi redo för nådastöten? De coup de grâce?

HP: Det var väl med den här låten Satyr tog hela den norska svartmetallscenen och dränkte den i handfatet? Eller, för att använda ett gammalt Panzram-ordstäv, sköt den bakom ladan. Tjugo år senare blir jag EXAKT lika arg igen. Norge hämtade sig aldrig efter det här. Likt R Kelly efter sin urinskandal eller OJ Simpson efter sin drabbning med frugan. Satyr featuring Papa Dee – Blockljus remix.

HH: Nej, efter det här var det bara över. Med ett par hostande dödsrosslingar från Thorns och Tulus, då. Okej, vi lyssnar … vi har ju egentligen redan gjort det i ett annat inlägg, men …

HP: Det tåls nog att göras en gång till.

HH: Som jag flämtade till när jag först trodde att det rörde sig om riktigt osläppt material med Wongraven.

HP: Jag vet. Jag var så jävla exalterad att jag hade skygglappar mot hela grejen med Päronsoda. Jag kan inte ens dricka päronsoda efter det här. Det var faktiskt min favoritläsk.

HH: Jag vet inte ens vad jag ska säga. Det är så jävla poänglöst att orden bara försvinner.

HP: Helt utan skam i kroppen satt alltså Satyr och lyssnade och diggade. I bookleten kaxar han sig och påstår att det inte kan kategoriseras. Jag kan kategorisera det. Det rör sig om tredje eller fjärde, nej nionde kretsens, trip hop av absolut värsta sort. Inte ens våra påhittade genrer som life and roll och NSGM, nationalsocialistisk goth-metal, är så här dåliga. Tänk. Vi kan alltså inte ens HITTA PÅ band och genrer som är lika kassa som verkligheten!

Sammanfattning:

HP: Vilken jävla tur att jag inte köpte den här skivan när den kom. Den är inte ens en halvtimme lång med låtar beståendes av riffidéer med samplingar på. Visst, det följer med en CD till med låtar från Moonfogs aktuella släpp. Bara skit givetvis.

HH: Ett halvtimmes långt hopkok av olåtar.

HP: Och då snackar vi alltså om riktiga olåtar.

HH: Kan du tänka dig detta alltså? Första samlingen från Moonfog, ‘Crusade From the North’ kom bara fyra eller fem år tidigare och var helt späckad med bara guld. Vad hände? På riktigt?

HP: INGEN scen har skurit sig så hårt. Som crème fraiche i ugnen. Satyr är ju patient noll för Matrixviruset. Men okej: åtta låtar, varav fyra av dem är rent krafs – det vill säga inte ens låtar. Av de resterande är det enbart Thorns som ens håller måttet. Kanske Darkthrone då, om man är på jävligt gott humör … det enda som hade varit värre hade varit bandet The Moonfog Collective, featuring …

HH: Satyr One Billion, DJ Ebola …

HP: Trickster G. Rex, Mr. Fixit 3.0, Sanrabbadamdam, Mani:ac …

HH: Phil ”Mr. Pi” Anzelmo Thrill Pill, Technobutcher …

HP: MC Hellhammer, Nocturno Nightclubbo, Stellar Mixmaster Elite …

HH: Då har vi inte ens tagit med Lex Icon, Psy Coma och hela Kovenant.

HP: Alltså, VAD TOG DET ÅT DEM?! Folk trodde att det gick ”överstyr” när de högg ihjäl varandra och brände kyrkor. Det var ju då det fanns någon slags rimlighet kvar.

HH: Att sedan i efterhand försöka slamkrypa sig fram med att göra en TNBM-märkning på nyare skivor. Den har lika mycket värde som Chiquitas egna miljömärkning.

HP: Vi har ju alltså klagat och klagat och knotat om det här i arton år. Det här sveket.

HH: Vi är värre än Dave Mustaine.

HP: OK, kan du komma på någon scen som på allvar ballat ur något så grönjävligt som denna? För jag kan det inte …

HH: Omöjligt. Och det må låta som jag överdriver, men alltså … lite känns det som att ord inte gör det hela rättvisa. Om vi betänker att vi pratar om Satyricon, Gehenna, Darkthrone, Wongraven plus Mayhem, Covenant, Limbonic Art som blev Dimension F3H … detta rör sig om en fullskalig masspsykos som inträffade inte hos femtonåriga kids, utan hos vuxna människor. Är vi en bisarr trettioårskris på spåren?

HP: Helt klart rör det sig om en kris, en livskris.

HH: Om vi vänder på steken: vilka band ballade inte ur kring millennieskiftet? Enslaved?

HP: Tulus. Men Aeternus spårade ju ur … Limbonic Art, fast som sagt, det var ju inte ‘Moon in the Scorpio 2’ och sedan DF3H. Nej, det är ju bara de där banden som man sket i och som inte riktigt räknas typ Kampfar och Hades. Taake var ju bra, men de var ändå såpass sena att det inte är samma sak. Gorgoroth sket man i, oavsett vad folk vill hävda i efterhand. Och vi har inte ens nämnt Ulvers urspårning … allt gick ju liksom över en natt.

HH: Undrar vilket det absolut första tecknet var, eller vilka som var pionjärer inom det här fältet?

HP: Min första 1999-skiva var Ulvers ‘Themes …’. Sedan öppnade sig himlen och syndafloden kom.

HH: Jag tror att det som kändes allra mest, eller med vilken man förstod att det snarare rörde sig om fullt utvecklad AIDS istället för en förkylning, var ‘IX Equillibrium’.

Slutord:

Okej. Vi bryter här då vi inser att vi får återkomma i frågan i poddformat med ett par stadiga järn innanför västen. Vi har en teori vad som föranledde hela den norska systemkollapsen. En teori som enligt all forskning snarare borde kallas fakta.

På återseende!

/Hatpastorn & Heidenhammer

Annonser

Topp 15 bästa black metal-banden från Danmark.

Posted in Uncategorized on 1 april, 2017 by hatpastorn

Jag är helt jävla tokig i dansk black metal. Det har alltid varit mycket snack om den norska, svenska och finska scenen, men ska sanningen fram bleknar de i den svarta sol som är landet i söder. När man skriver om dansk black metal är det lätt att man överanvänder vissa ord och termer. Ni får ha lite överseende med mig idag, var beredda på att uttryck som ”originell”, ”stämning”, ”välspelat”, ”true” och ”magisk” kommer att användas in absurdum.

Först tänkte jag göra en topp 10-lista. Det är såklart omöjligt när det finns så mycket bra att välja bland. Det blev 15 orkestrar för mig att hylla och för er att upptäcka.

Jag känner en genuin levnadsglädje nu när jag äntligen får göra detta. Man blir trött på att gnälla och gnata hela dagarna. Omväxling förnöjer. Nu ska vi gå igenom de ädlaste juvelerna i den dignande skattkista som är och förblir dansk black metal.

Goat

 

Ett klassiskt band. Deras första och enda skiva från 1996, ”Sacred pilgrim”, är ett mästerverk från första till sista stund. Eller deras och deras, vi vet ju alla att den här enmansskutan styrdes av Lasse ”Goat” Bak. Geniet som även var primus motor i ett av mina absoluta favoritband, Illdisposed. Om dansk black metal är bäst i världen är den danska dödsen bäst i solsystemet. Det jag älskar mest med ”Sacred pilgrim” är hur på allvar den är. Vördnadsfull till genren. Låttitlar som ”Spraeng tarmen”, ”Brotherfucker” och ”Alle hader goat” talar sitt tydliga språk. Här snackar vi esoterisk mysticism som bara de mest inbitna svartmetalldiggarna kan dechiffrera. Börja med denna platta, sedan arbetar du dig tillbaka till den magiska demon från 1994, ”Ska du ha’ noget op i røven eller hvaaa?”. Du kommer INTE att bli besviken.

Hail Goat!

Yggtyrhyrkkh Hin Dystre

 

Ett klassiskt band. I likhet med den ljuvliga drömmen Goat var även detta ett enmansband. Likheterna med Goat fortsätter i och med att bandets enda släpp, ”Haevnfejde”, kom guldåret 1996. Glöm 1992 till 1995. Alla vet att 1996 var det överlägset bästa året för black metal. Bara klassiker.

Det jag personligen älskar absolut mest med Yggtyrhyrkkh Hin Dystre är inte bara det högst rimliga namnet utan de logiska arrangemangen i låtarna, spelskickligheten och den höga kvalitén. Han hade verkligen en fingertoppskänsla när det kom till riktigt bra riff och melodier. Jag kan ha passager på hjärnan flera veckor i sträck. Eller så beror det helt enkelt på att jag lyssnar på Yggtyrhyrkkh Hin Dystre varje dag. Varför gör jag det? Jo, därför att jag älskar Yggtyrhyrkkh Hin Dystre.

Daarlig Stemning

 

Ett klassiskt band. Jag personligen är vansinnigt förtjust i dansk black metal, så är det bara. Hur är det då med avarten suicidal black metal från Danmark? Jag älskar den ännu mer. ”Jag elsker beton” från 2015 är helt makalöst fräsch. Jag har aldrig och jag upprepar ALDRIG hört DSBM spelas på det här sättet tidigare. Ljudbilden, riffen, den plågade sången, omslaget. Allt är så originellt. Det är nästan som att de hittat på en helt egen genre. Bandnamnet då? Högsta betyg. Som ni alla vet prisar jag ironiska namn. Är det dessutom på världsspråket danska, ja då vattnas det rejält i munnen.

”Jag elsker beton”?

Jag älskar dig.

Panoptical Mycosis

 

Panopticon – ur vägen! Här kommer Panoptical Mycosis. Ett klassiskt band. De har hållit på sedan 2008. I stort sett sedan starten av genren. Respekt. En giv har det blivit hittills. 2010 kom underbara ”Sessions from Lejre”. En split med Luciation. Även de från Danmark. Även de svinbra. Panoptical Mycosis är måhända de absolut bästa musikerna jag hört. Vilka minnesvärda riff! Vilket tekniskt kunnande! Det här är musik att bli smekt till sömns av. Glöm bort fejkband som Blasphemy och Black Witchery. Det är i Danmark det händer. Man vill bara ha mer och mer. Personligen älskar jag Panoptical Mycosis.

Kulukhai

 

Hundra procent kult! Vem fan har tid med LLN-banden när Danmark ändå gjorde allt så mycket bättre i och med succén som stavas Kulukhai? Allt känns så genuint, så seriöst, så klassiskt. Det här är på allvar. Inte så konstigt kanske eftersom vokalisten senare skulle komma att spela i Withering Surface. Just det. Ett band så kult och rått att folk än idag nämner Withering Surface i samma andetag som Von, Burzum och Mayhem.

Jag har tagit ställning. Har du?

Solhverv

Ett band så klassiskt att jag vill tatuera in ordet ”hårdare” i svanken och gå lättklädd in i deras replokal. Märkligt nog finns inte monumentala fullängdaren ”Tågernes årtusinde” från, ni gissade det, 1996 på Youtube. Jag vill inte stöta mig med någon, det ligger inte i min natur, så jag tänker inte lägga upp den. Däremot tänkte jag bjuda på en nyare låt. Jag personligen älskar band som utvecklas, som vågar. Ta Ulver som exempel, ett band som bara går från klarhet till klarhet. Jag var faktiskt häromdagen tvungen att kolla upp på nätet vad deras första skiva heter. Något med ”Bergtatt”. Vem fan bryr sig? I fallet Solhverv bryr man sig. Ett underbart band.

Bloodnuggets

Bloodnuggets är så förbannat råa och true att deras demo ”The return in blood” knappt ens finns. Enligt uppgift släpptes den i 11 exemplar. Jag har allihop. En sak ska ni dock ha jävligt klar för er. Jag älskar blod. Jag älskar nuggets. Jag älskar Bloodnuggets.

Demon Realm

 

Demon Realm var faktiskt ett av de första danska black metal-banden jag hörde. Året var 1997 och ”Burning the angel wings”-demon kom i min ägo. Givetvis älskade jag den. Särskilt avslutande ”Hordes of evil winter demons” som inte alls lät som en klon på tusen norska band. Sedan spolar vi fram till guldåret 2004 och bandets fullängdare ”A legend of power”. Wow. Jag blev som pånyttfödd. Faktum är att hela genren blev som pånyttfödd. Alla band som startade före och efter 2004 har Demon Realm att tacka för att de ens finns. Lyssna på låten. LYSSNA PÅ DEN! Såhär låter det när exakt allt klaffar. En klassisk låt från ett klassiskt band. Jag personligen älskar Danmark. Och Demon Realm.

Klor

 

Något den danska scenen ska ha full cred för är att de aldrig följt några trender. Jag presenterar Klor. Bandet som egenhändigt uppfann den moderna urbana svartmetallen. Alcest – pyttsan! Wolves In The Throne Room – glöm det. Lantlos – humbug! Klor. Klor ska det vara. Skivan heter “Klor” den med. Älskar band som gör det lätt för mig. Jag älskar det lika mycket som jag älskar Danmark i allmänhet och den danska svartmetallen i synnerhet.

Jag har bestämt mig, jag vill ha Klor i min kärleksbassäng.

Råttkung

 

 

Det finns bra och så finns det Råttkung-bra. Vilket jävla tryck i produktionen! När ”Metamorphosis” damp ner som en vätebomb i februari dog jag. Sedan återuppväcktes jag eftersom den var så bra. Jag var som påsk-Jesus fast redan i februari och black metal. Här snackar vi alla rätt. Sinnessjukt originellt det här. Jag tror dock inte att jag älskar det här. Nu skämtade jag, det gör jag. Helhjärtat.

Solbrud

 

Första gången jag såg det här namnet tänkte jag bara ”Wow”. Sedan såg jag omslaget. Shit alltså. Först och främst var det svartvitt. Sedan var det en skog och logotypen i mitten. Jag kunde inte tro mina ögon. Varför har ingen gjort det här tidigare? Sedan såg jag att det var grenar i logotypen som liksom blandades ihop med grenarna på omslaget. Magiskt. Musiken var verkligen inte sämre. Jag fullkomligt avgudar när det liksom inte händer någonting.

Jag önskar att det är jag som får stå solbrud i sommar.

Nazirim

Ett till klassiskt band som är för bra för att finnas på Youtube. Tro mig,”The preachers of the green prophecy” från 2007 mosar allt. Tror ni mig verkligen inte? Ta en titt på bandfotot. En ocean av tuffhet. Jag börjar få slut på superlativ för att beskriva detta. I korta drag kan man väl säga att jag älskar det, vilket naturligtvis är en underdrift. Sedan får bandnamnet en att tänka till. Något jag personligen älskar. Vad rimmar egentligen på ”nazi”? Stasi och kvasi kanske. Eller menar de att man ska rimma på typ Joseph Goebbels? Det är jättesvårt. Ja, såhär kan jag sitta och klura hela dagarna medan jag uteslutande lyssnar på min favoritmusik. Dansk black metal.

Ishtar

 

Snackar vi klassisk dansk black metal går det bara inte att undvika Ishtar och deras monstruöst briljanta EP ”Diabolical hymns” från 1998. Lägg det årtalet på minnet då det var Ishtar som uppfann den symfoniska svartmetallen genom att smått genialiskt inkorporera syntar i sin black metal. Något som tidigare aldrig hade gjorts. Innovatörer, pilgrimer av den svarta flamman, Ishtar. Från Danmark. Jag älskar den här EPn så mycket att jag lät mitt hjärta brista bara för att hela det så jag kunde älska igen.

Ishtar var så bra att det till och med gjordes en film om dem.

 

Misteltein

 

Snackar vi klassisk dansk black metal går det bara inte att undvika Misteltein och deras monstruöst briljanta fullängdare ”Rape in rapture” från brakåret 2000. Lägg det årtalet på minnet då det var Misteltein som uppfann den symfoniska svartmetallen genom att smått genialiskt inkorporera syntar i sin black metal. Något som tidigare aldrig hade gjorts. Innovatörer, pilgrimer av den svarta flamman, Misteltein. Från Danmark. Jag älskar den här skivan så mycket att jag lät mitt hjärta explodera bara för att limma ihop det så jag kunde älska igen.

April april.

Nu ska jag gå och duscha av mig. Fy fan.

/Hatpastorn

Heidenhammer och Dr Panzram lyssnar på Bathorys ‘Destroyer of worlds’

Posted in Uncategorized on 31 mars, 2017 by hatpastorn

Hej, Hatpastorn här. Jag har på ett eller annat sätt kontakt med herrarna Heidenhammer och Dr Panzram varje dag. Vi diskuterar som oftast black metal och tjafsar om vilka skivor som är bra och inte bra. Vi skulle exempelvis göra en gemensam årsbästalista. Vi enades om Master´s Hammer. Sedan var det världskrig. Det blev således ingen årsbästalista. Något som däremot kan göra mig riktigt illa till mods är när det blir helt tyst från dem. Inget svar på SMS, inget svar på samtal. Jag ser Heidenhammers arbetsplats från fönstret på min arbetsplats. Ingen Heidenhammer. Inget lunchsällskap. Mycket märkligt. Jag kan minnas två gånger tidigare som det blivit sådan fullkomlig radiotystnad. Första gången var när de skulle räkna ut vilken skiva som var mest medioker av blandade mellanskivor med Cradle Of Filth, Liar Of Golgotha och Mactätus. Den andra gången var när de gick igenom Morbid Angels … ja, ni vet exakt vilken skiva jag pratar om. Jag hade på känn att något var i görningen. Sedan idag kom svaret. Det plingade till i mobiltelefonen. Ett nytt E-postmeddelande. Från heidenhammer. I meddelandet låg ett bifogat Word-dokument. Jag öppnade det och började omedelbart kallsvettas. Dårarna hade bestämt sig för att … ja, det blir ni snabbt varse.

Heidenhammer och Dr Panzram lyssnar på Bathorys ‘Destroyer of worlds’

Innan genomlyssning: vad minns vi av skivan?

HH: Som den där skivan ingen riktigt minns. Inte direkt dålig, inte direkt bra. Ingen bortglömd juvel, utan bara bortglömd. Omslaget var lite halvdassigt men okej. Det som gjorde mig mest avigt inställd var nog attityden Quorthon kom med i intervjuer i anslutning till själva släppet, då han var mer mån om att prata ut om hur mycket av en vanlig kille han egentligen var än att upprätthålla myten om sin person.

DP: Jag mindes att den öppnade med en låt som inte var så bedrövlig, men efter att ha läst i Close-Up om den där jävla hockeylåten som skulle finnas med på skivan … då valde jag att hoppa av skutan innan jag ens kom dit under genomlyssningen. Men: skivan kändes mer som en riktig Bathoryskiva än ‘Octagon’, i alla fall …

HH: För att fortsätta på det här med att slå hål på myter om hans person: det kanske bör understrykas att det inte var något Quorthon bara nämnde lite grann i förbigående. Hela skivan som hade kommit dessförinnan, ‘Blood On Ice’, hade ett mindre manifest i texthäftet i vilket han deklarerade samma sak. Och den kom ändå fem år före ‘Destroyer of Worlds’. Förutom det, fullkomligt pissade han på sina tidigare black metal-skivor och menade att ‘Under the Sign of the Black Mark’ var den sämsta skit som spelats in. Med tanke på precis hur mycket galla han öste över sin diskografi föreföll det ganska märkligt att han ändå valde att spela in en skiva till under namnet Bathory, då han också utvecklat en förkärlek till pseudogrunge. Den som tvivlar på det påståendet kan ta sig en genomlyssning av de skivor han släppte under namnet Quorthon …

DP: Jag minns att jag egentligen hade gett upp. Den där texten han hade kletat ihop i ‘Blood On Ice’-texthäftet gjorde mig exceptionellt kallt inställd till hela grejen, då han försökte framställa sig själv som den tråkigaste jäveln på jorden. Uppenbart förstod han inte sin fanbase över huvud taget.

HH: Det hindrade honom dock inte från att försöka mjölka den på ännu mera pengar.

Då kör vi.

HH: Jaha, skivan är igång. Den här låten, ”Lake of Fire” är väl den man minns från skivan. Eller, rättare sagt så minns man väl att den åtminstone lät som Bathory jämfört med hur ‘Octagon’ lät. Inte så tokigt, men det låter mest som en överbliven låt från ‘Hammerheart’ som plockades bort då den inte riktigt höll måttet.

DP: Väldigt lågt mixad sång. Verkar som det bara är två riff i hela låten … nej vänta, där kom det faktiskt ett till … eller nej, vänta, det var inget. Vi är tillbaka på de två första. Skulle kunna vara något slags outro till ‘Hammerheart’ eller ‘Twilight of the Gods’. Alltså, som något man lägger i slutet och som inte duger till att bli en riktig låt. Och det väljer han alltså att inleda skivan med. Det säger en del om vad vi har framför oss …

DP: Låt två, ”Destroyer of Worlds”. Den här skulle alltså enligt uppgift också vara okej? Trettio sekunder in och jag hatar verkligen trummaskinen. Märkligt nog är sången rätt mixad.

HH: Jisses alltså … tja, vad säger man? Fatta hur svältfödd man måste vara för att försöka få det till att det här är en okej Bathorylåt.

DP: Är det här en av de bästa bitarna på skivan har vi en mörk vandring framför oss. Sannolikt tar låten slut innan det ens blivit en riktig låt.

HH: Ja, där är den visst det … nej, vänta. Det var inget. Vi är tillbaka på ruta ett.

DP: Ja, men han kommer nog sannolikt att fejda på det här riffet …

HH: Ja, det gjorde han visst.

Låt tre, ”Ode”.

HH: Men den här vet jag att folk brukar lyfta fram. Och ja, det låter precis som ”Lake of Fire”: överblivet material som inte kan användas till någonting. Det är som att slingan här skulle kunna vara lite småcatchy men det låter mest bara krystat. Eller … det är så typiskt Bathory att det mer låter som en parodi.

DP: Jag tycker nog det är den bästa låten hittills, men det återstår att se om det blir en riktig låt. Skulle kunna vara en mellandänga på ‘Twilight …’. Konstigt att den inte var först på skivan.

HH: Okej, den är nästan slut och jag får erkänna att det här låter precis som det ska. Ingen ny favorit, men …

DP: Samma formula på alla låtar då de slutar efter solot.

Låt fyra och fem: ”Bleeding” och ”Pestilence”.

HH: Nu är det visst slut på det roliga.

DP: Nu är vi inne i den sura delen av den här skivan.

HH: …

DP: Herregud.

Det är nu frågetecknen börjar hopa sig. Mycket kan man nog säga om det här, men i slutänden kokar det ned till detta: vad är det egentligen han vill med det här? Betänk nu: ‘Requiem’. OK. Ingen klassiker och när den släpptes ansågs den vara ett rejält bottennapp jämfört med tidigare prestationer. Men man kan åtminstone erkänna att den är … rå, i alla fall. Ett försök att göra någon slags thrash, ett experiment som skulle nå sin kulmen på den efterföljande skivan ‘Octagon’. Den sistnämnda är, som tidigare konstaterats både på den här bloggen och hos gemene man, horribel. Det finns inga ursäkter för den skivan och den borde givetvis aldrig ha spelats in, än mindre släppts. Men om man ska ge den någonting, är det väl att man åtminstone fattar att han ville göra någon slags Slayerliknande Bay Area-thrash. Och det gick skitdåligt. Det här, däremot …

HH: Alltså, vad fan är det här tänkt att vara? Jag menar fullkomligt allvar med att jag faktiskt inte ens förstår vad det här är tänkt att låta som. På riktigt.

DP: Det är nästan fascinerande hur mycket jag tappat intresset för den här skivan nu. Vi är nu på låt fem.

HH: Tja, om någon bryr sig har han snott melodin till ”Children of the Grave”. Tänk, en gång i tiden drömde jag om att få jobba på skivbolag eller som professionell recensent och lyssna på alla nya gratisskivor som kom in …

DP: Nu gör du det frivilligt och det är som en jävla mardröm. Nu brottas jag med om det här är en okej låt – ”Pestilence” – eller om det bara är för att det åtminstone låter lite, lite som Bathory ska göra. Också aningens bättre producerat än de andra låtarna … men den tar ju aldrig slut.

Låt sex, sju och åtta: ”109”, ”Death From Above” och ”Krom”.

HH: Och nu är vi tillbaka i mardrömmen. Plötsligt känner jag mig sådär tom inombords igen.

DP: Vi är tillbaka i oktagonen.

HH: Men det här är inte ens som ‘Octagon’. Det är lika uselt spelad ”thrash”, fast med ett försök till rensång. Alltså, det här är verkligen helt jävla efterblivet.

DP: Jag fattar inte ens varför han insisterar på att göra de här låtarna. Det låter som om han blivit tvångsintagen att gästsjunga på låtar han inte har något med att göra, då han framstår som otroligt obekväm bakom mikrofonen. Tack och lov var den första låten ganska kort.

HH: Jag vet inte vad jag ska säga … det låter inte ens som en demo. Vänta, jag måste pausa och hämta mig en aning.

DP: En tjuvkoll i texthäftet avslöjar att han tagit sig en titt i böcker om första världskriget. Så ja, lite research verkar han ju gjort i alla fall …

HH: Men vad hjälper det. Ett postumt råd hade varit att i så fall ge ut en poesibok eller nåt, för det här … det liknar verkligen ingenting. Alltså, LYSSNA PÅ DET! Om man tyckte att Quorthons kväkande grodsång kunde vara i värsta laget i mitten av åttiotalet … ja, det som komma skulle … ok, om vi skulle försöka ge oss på att spekulera. Återigen: vad är det här tänkt att vara?

DP: Vilket band har han tagit inspiration av? Om någon kan berätta var idén kommer från är jag tacksam, för då kan jag undvika det sen. Tack.

HH: Låten ”Krom”. Handlar tydligen om hans HD. Komplett med efterblivna ljudeffekter som skall frambringa visioner av åskdundervrålåk och Tom of Finland-motormän med brylkräm i håret. Det gör det inte.

DP: En kort sekund innan jag kollade i texthäftet trodde jag att den skulle handla om guden Crom i Conan Barbaren. Om jag ska säga något positivt om den här låten är det väl att alla låtsasbikers i Stockholm fått sig ett anthem.

Låt nio och tio: ”Liberty and Justice” och ”Kill Kill Kill”.

HH: Om jag ändå ens …

DP: Jag tar tillbaka det jag sa om texter och research. Det här ska tydligen vara lite socialt kommenterande och det är genuint pinsamt. Det här kan bäst beskrivas som Bathorys ”USA For Satan”.

HH: Pinsamt, ja. Ibland har man ju liksom överanvänt ordet. Men … om texten är smärtsam, är det verkligen ingenting mot ljudupplevelsen. Till dig som läser: jag önskar verkligen att du var här med mig, med oss, och delade den. Ibland räcker orden inte riktigt till. Men på fullaste allvar hänger jag bara med hakan och undrar återigen: precis vad är det här tänkt att vara?

DP: Han satt alltså och lyssnade på mastringen och tänkte: jag har över en timme musik inspelad – men den här låten MÅSTE med. Det här är så genant att den får de två låtarna att framstå som jävla mästerverk i jämförelse.

HH: Men jag återkommer till ursprungsfrågan. Är det tänkt att vara … metal? Rock? Industriflörtar, med tanke på den knastertorra burkproduktion som mest kan beskrivas som rent … bisarr?

(Vi är tvungna att ta en paus för att prata om Clawfinger istället.)

DP: OK, ska vi köra igång igen?

HH: Nej vänta, ”Sudden Death” lurar runt hörnet … jag måste hämta mig en stund till. Eller vad fan … okej. Vi har visst låten ”Kill Kill Kill” innan dess.

DP: Han har lite mer social commentary att förmedla folket här.

HH. Naturligtvis. Av en besynnerlig slump har han nästan plankat introriffet till Morbid Angels ”Rapture”. Seriöst: hur beskriver man ens det här med ord?

DP: Låten är ca två och en halv minut lång. Var det verkligen nödvändigt att få med den här på skivan? Får mig att tänka på hur det känns att sitta i väntrummet hos tandläkaren. Man bara väntar på att få det överstökat.

HH: Antingen är det här jätteroligt. Eller inte alls. Jag vet verkligen inte längre. Men där var den slut. Tack gode gud.

Låt elva: ”Sudden Death”.

HH: OK. Det här är nog en av de mest bespottade låtarna i historien. Något som ger ‘Cold Lake’ och ‘Lulu’ a run for its money.

DP: Hans försök att göra en riktig sporthallsvältare.

HH: Undrar just om han hade visioner om att den här skulle dåna i högtalarsystemet när AIK ger sig ut på isen? Det är nästan fantastiskt hur beryktad den här dängan är, med tanke på att det sannolikt är ganska få som faktiskt hört den.

DP: Quorthon var i alla fall stolt över den. Det var den andra saken han pratade om i Close-Up inför det här skivsläppet. Och det börjar med fejkade publikrop och ett lattjo riff.

HH: Metal Archives är ju en sajt som oftast får ens blodtryck att explodera, och då särskilt med tanke på de recensioner som skrivs där. Ibland blir man dock bönhörd. Någon har gett den här skivan 0 av 100 procent och skribenten menar att han faktiskt känner sig genuint förolämpad av ‘Destroyer of Worlds’ då han varit trogen medlem i Bathory Hordes under en längre tid. Man förstår honom.

DP: Allt ont vi någonsin sagt om fotbollsreferenserna på Iron Maidens ‘Virtual XI’ tar vi tillbaka. Det är dessutom chockerande hur otroligt ocatchy den här låten är, då den är tänkt att vara en hejaklackslåt. Svullos fotbollslåt ”Res er för Sverige”, från comebackskivan anno 2002, är en mer engagerande låt än det här.

HH: Jag är alldeles matt. Jag önskar att jag hade något mera fyndigt att säga om det hela, men det dyker inte upp någonting. Metal Archives-recensenten har verkligen rätt. Jag är mest glad över att jag aldrig varit ett riktigt megafan av Bathory, men jag kan tänka mig känslan då det påminner om när Venom släppte den redan nämnda ”USA for Satan”. Alltså; fatta vilket hån det här verkligen är mot de som sett till att Quorthon aldrig behövt ta ett vanligt jobb i hela sitt liv då han kunde leva på royalties istället.

Låt 12: ”White Bones”.

DP: Ska erkänna att texten gör mig lite nyfiken. Som en komprimerad Wikipediaartikel. Synd att låten inte gör mig ett dugg nyfiken på någonting.

HH: Okej, om vi ska ge det här något omdöme … det är i alla fall originellt, då inget annat kan tänkas vilja låta såhär. Kanske han skapat en helt egen genre i vilken han … äh, skit samma …

DP: Det här kan vara den sämsta låten hittills. Fast precis när jag säger det så kommer det ett okej riff …

HH: Men det är väl det som gör det extra idiotiskt? Flera av de tidigare bitarna var ju knappt ens låtar. Det här verkar han ju nästan ha jobbat med. Jag anar en vilja till något, men det är inte lätt att avgöra vad.

DP: Vi kan anta att han lyssnat på Sepulturas ‘Roots’. Och det är att vara generös. Är låten slut nu?

HH: Jag vet inte. Nu kom det ett riktigt svettigt brudraggarsolo. Förvirringen är total.

DP: Jag tror det är samma låt, för den kommer att fejda efter solot.

(Låten fejdar under solot.)

Låt 13. ”Day of Wrath”.

DP: En åtta minuters-dänga.

HH: Med drag från första sekund. Vill minnas att den här ändå var hyfsad, fast det är nog mest i jämförelse med det vi precis lyssnat igenom. I alla fall är vi tillbaka i det efterblivn … överblivna materialet från ‘Hammerheart’ eller ‘Twilight …’.

DP: Han refererar till alla gamla skivor i den här texten. Det är … inte helt värdelöst.

HH: Men hör du vilka halmstrån det är du greppar efter?

DP: Jag är ju mest bara glad att det snart är över.

HH: Jag tycker vi hoppar till summeringen.

DP: Nej du, har vi suttit här i en timme ska vi fan ta oss igenom de sista minuterna. Har vi bjudit upp Djävulen till dans ska vi fan dansa till musiken tystnat.

Slutet på låten var på allvar så konstigt att vi var tvungna att kolla så det inte rörde sig om ett hack i skivan. Det var det inte, men det finns inte en chans att det är en medveten miss. Sannolikt orkade de väl bara inte rätta till det. För den som bryr sig slutar det helt enkelt för abrupt för att låta riktigt klokt.

Summering: Hade han tagit de tre, fyra ”episka” låtarna och satt ihop dem till ett stycke efter lite finputsning hade det varit en okej – och då är vi generösa – mini-CD. Eller faktiskt hade det nog lett till en kortare fullängdare. Skivjäveln klockar nu in på sextioåtta minuter. Man undrar om han liksom var rädd för att förlora den fanbase han rekryterat med ‘Octagon’ om han inte klämde med mellanlåtar som ”Liberty and Justice” och ”Kill Kill Kill”? Men egentligen är ju detta att ge den här produkten för mycket uppmärksamhet. Det här är en sådan parantes i musikhistorien att den knappt existerar. På sin absoluta höjd kunde låten ”Ode” få ha slängts med på någon samling med outgivet material, typ ‘Jubileum 4’ eller ‘Katalog 2’ (tänk er de godbitarna!). ‘Jubileum 3’, förresten … precis vad är det att ha ett jubileum för?

/Heidenhammer & Dr Panzram

Hatpastorn tolkar låttitlar.

Posted in Uncategorized on 20 mars, 2017 by hatpastorn

Band som håller sin lyrik hemlig har väldigt sällan rent mjöl i påsen. Med ett tränat öra kan man ju höra väl valda strofer, men överlag är det inte det lättaste att dechiffrera vad någon galning tjoar om. Kanske är det för allas bästa då många band har helt urusla texter.

Idag tänkte jag att vi testar något nytt. Med hjälp av låttitlar ska jag gissa vad låtarna handlar om. Jag har ingen aning om vart detta kan sluta. I katastrof är det initiala antagandet.

Vi drar till Grekland. Närmare bestämt runt Aten där Dodsferd huserar. Känns namnet bekant har jag skrivit om dem tidigare. Jag såg dem live på den ökända klubben Baroeg för ett gäng år sedan. Jag kokade av ilska. Det räckte liksom inte med att de var helt sämst, sångaren tog misären till en ny nivå med en sångteknik och ett sätt att röra sig på scenen som fick mina knogar att vitna. Inget blev bättre av att jag stod i backstageområdet till höger, ni som vet ni vet, i en halv evighet och väntade på att mardrömmen skulle ta slut. Ingen öl hade jag, lätt kissnödig och med en mage uppsvälld av en turnédiet bestående till 90 % av bröd vitare än den kanadensiska rapparen Snow. Iförd corpse paint och kliande näsa. Ni som haft corpse paint vet exakt hur glamouröst det är när näsan börjar klia och vilka idiotiska tilltag man måste ta till för att lindra klådan utan att sabba paintet.

Nog om det.

Idag ska vi fokusera på titlarna på Dodsferds album från 2008, ”Death set the beginning of my journey” och gissa vad de egentligen handlar om.

You Were Talking About a Kingdom; What the Fuck Is That!!!

Personen i texten är mycket uppriven över ett dåligt restips. Hela semestern är på väg att bli förstörd. Barnen gråter i bilen, frun är helt hysterisk. Huvudrollsinnehavaren i denna lilla historia blev lovad att ”detta är hundra gånger bättre än Disneyland” av sin arbetskamrat. Väl framme vid Stavros Aprike krossades alla förväntningar. Hutlös entréavgift, koleriska djur och en otäck incident med en rabiessmittad gibbonapa som bet yngsta barnet i tandköttet. Ägaren till parken, Slobodan, gick inte att resonera med utan familjen fick en begagnad stelkrampsspruta och en dask i arslet som kompensation.

Titeln är direkt tagen från när protagonisten ringer sin kollega och för fulla lungor deklarerar sitt omdöme gällande Stavros Aprike.

The Day You Will All Rot, I Will Burry Forever My Hate!

Här blir det lite knivigare att gissa. Jag tror det handlar om en man vid namn Will Burry som uppenbarligen är vredgad över något som har med förruttnelse att göra. Möjligen att han är helt galet irriterad på sin ärkefiende Will All. Will Burry vill ju att Will ska ruttna, först då blir han snäll. Kan detta handla om Gerhard Henrik Armauer Hansen som 1873 identifierade leprabakterien? Bytte han namn till Will Burry eller är det han som är Will All? Det vet inte jag. Jag vet ingenting.

I Can Easily Destroy All the Things I Have Created!

Denna är lättare. Sannolikt handlar texten om ett diagnostyngt Lego-byggande skitbarn som medelst knutna nävar pulveriserar rymdbas efter rymdbas medan föräldrarna storögt stirrar och tänker mörka tankar om abort i sjuttioandra månaden. Ett sånt där barn som sparkar sönder sandslott, kastar sten på andra barn och lägger sig raklång i rulltrappor och ylar högre än Nordgaren på ”A darker shade of evil”-EPn. Senare i livet trasslar aset sig igenom en yrkesförberedande utbildning, skaffar tre barn med fyra(!) olika personer och blir halvkändis på grekiska Flashbacks mer suspekta trådar. Eller så börjar möget sjunga i Dodsferd. En annan teori är att den här texten handlar om när vokalisten helt sonika raderade Minecraft från hårddisken efter ha blivit gäckad av Ender Dragon i månader.

Suicide Was Created by Your Incompetence

 Den här titeln kan jag relatera till. Det är ofta jag tänker att det skulle smaka med ett självmord när någon systemtekniskt ”kunnig” jobbkollega dribblat till det. Den kan även appliceras på när man i en storm av spyhunger hamnar i en snabbkassa på ICA där någon jävla kretin inte begriper hur man betalar med kort. Ja, överlag kan den appliceras på alla sorts former av mänsklig kontakt. Jag är en ofelbar solstråle. Efter noga övervägande måste texten handla om en viss grekisk vokalist som driver folk till självmord genom att aldrig kliva av scenen.

Light Is Darker in This Swamp

Ljuset är mörkare i det här träsket. Nu blev det lite marigt. Är det just det här träsket eller alla träsk? Vad är det förresten med greker och att sjunga om träsk? ”His majesty at the swamp” och så vidare. Finns det ens träsk i Grekland? Floden Acheron omnämns ibland som ett träsk eller en sjö i grekisk litteratur, typ Aristofanes ”Grodorna”. Jag har ingen aning om vart jag vill komma med det här. Hur lux, lumen och candela påverkas i träskmiljö fortsätter att vara ett mysterium.

Death Set the Beginning of My Journey

Glasklart. Vokalisten sjunger om hur hans resa räknas. Han har visst börjat träna och med träna menar jag lägga upp bilder på Instagram där han putar med fetaoströven. Vilken jävla idiot.

På återseende.

/Hatpastorn

Suspekta Ögonblick. Del 39.

Posted in Suspekta ögonblick. on 17 mars, 2017 by hatpastorn

 

Trevlig helg.

/Förintelseförsamlingen

Hatpastorn botaniserar. CGI-pesten.

Posted in Uncategorized on 14 mars, 2017 by hatpastorn

När jag sorterade min skivsamling nu senast så blev jag snabbt påmind om hur illa det är ställt med omslagskonsten när det kommer till black metal. Vi har följande huvudkategorier:

Svartvitt foto på en skog.

Svartvitt foto på en lirare i corpse paint.

Svartvitt foto på pansarvagnar.

Svartvitt foto på en eller flera dödskallar.

Solnedgångar av vykortskaraktär.

Bedrövlig blyertsteckning.

Fantasydravel.

Photoshopspya.

Poänglösa dussinomslag med ormar, trianglar och bägare.

Innan ni börjar tjoa och rya runt, ja, det finns mängder av grymma omslag inom dessa kategorier. Jag pratar om de riktigt risiga exemplen typ första Trelldom, Funeral Frost, alla Invasion Records-släpp, alla ortodoxa klon-band med kyrkokörsintron och så vidare. Man blir helt knäsvag. Sedan började jag se ett obehagligt mönster. I min artikel om Benighted Leams-Alex konstnärskap nämnde jag att Matrix-viruset dödade traditionen med handmålade omslag via en fullfrontsattack av Photoshopspyor. Det fanns emellertid en period mellan målat och Photoshop. En ytterst dunkel era som kombinerade det sämsta från två världar. Jag snackar om den fasa som jag kallar CGI-pesten. Denna olycka av lågupplösta texturer och febrig animation som inte lämnar någon oberörd.

Alla som sett filmen Spawn räcker upp en hand. Bra. Alla som sett filmen Spawn, minns ni hur Djävulen såg ut? Bra. DET är CGI-pesten.

Nu tänkte jag visa några exempel på hur genomruttet det här kunde bli. Det kommer inte bara vara black metal, dödsscenen var minst lika drabbad.

Nu kör vi.

Centinex – ”Reflections” 1997

 

1997 släpptes denna platta och får då anses som en av de första inom denna våg av dåliga beslut. När skivan kom tyckte jag att omslaget var coolt. Jag störde mig mer på att sångaren hade Cradle Of Filth-tröja på sig och att de använde trummaskin. Sedan dess har omslaget blivit fulare och fulare för varje år som gått. Det har med andra ord åldrats riktigt dåligt, precis som all ny teknik gör tills man fått kläm på grejorna. Vad var förresten grejen med lila drakar på 90-talet? Liar Of Golgotha, Inverted och Centinex. De finns säkert fler. Här har vi som vi alla kan se en datadrake med datalie. Man blir ju lite oroad över lämpligheten att vifta med ett slagredskap om man har Tyrannosaurus Rex-armar, svaga knän och otympliga vingar. Den där jäveln är ju ett haveri!

Mindcollapse – ”Vampires dawn” 2001

Jag drabbades av en mindcollapse när jag fick se denna i en annons i Close-Up runt millennieskiftet. Här har vi en utsökt skräckblandning av photoshopspya och dataparty. Det ser inte riktigt klokt ut. Tack vare omslaget sket jag i att lyssna på Mindcollapse. Det var nog fler än jag som gjorde så. För det första så ser möget inte klart ut och för det andra så är motivet ingen höjdare. VOD var aldrig kända för att släppa snygga plattor, men detta tillsammans med Defaced Creations skiva är det absoluta bottenskiktet. På samma tema har vi Iron Maidens ”Dance of death” från 2003. Tänk vad tokigt det kan bli.

Apotheosis – ”Farthest from the sun” 2002

 Hatpastorn anno 2002:

Oooh, en ny skiva från Nocturnal Art! Wow, syntblack med trummaskin. Från Malta? Exotiskt! Åhsötejesusvarförseromslagetutsådär …

Vem godkände detta och varför? När det ser ut på det här viset är det fan inte ens roligt längre. Dataskelettdrake modell gigantisk till höger och mestönt med ljusdribbel till vänster. Sauron, snubben som styrde och ställde i det här enmansprojektet, hade dessutom porrmustasch och kråsskjorta. Vi tar det igen. Sauron med porrmustasch och kråsskjorta. Skivan är dock bra, men det är inte utan en tung känsla av smuts och skuld man lyssnar på den. Hade inte Morfeus något krafs liggandes i någon byrålåda? Titeln är i alla fall lite kul. Om Sacramentum var ”Far away from the sun” och Amorphis “Far from the sun” var fan Apotheosis ”Farthest from the sun”. Hur man nu kan vara det om man har Malta som hemadress.

Dataskelettdrake.

Malta.

Kråsskjorta.

Porrmustasch.

Sauron.

Omdömeslöshet.

Jag älskar black metal men de mörka gudarna ska veta att när det kommer till ren och skär sinnessvaghet slutar genren ALDRIG att överraska.

Sins Of Omission – ”Flesh on your bones” 2001

 

Jag delade turnébuss med de här stockholmarna i en månad. Det var ett äventyr. Deras ”Flesh on your bones” låg färsk på skivdiskarna. Något som inte var lika färskt var konstverket som prydde skivan. Ett dataskelett som mest för tankarna till en game over-stillbild i typ Fallout 1. Ett spel som kunde driva en till vansinne. Ett bra spel naturligtvis, men när jag startade igång det igen för ett par år sedan sprängdes jag av frustration. Sins Of Omissons omslag hyser jag samma känsla för. Det är skitfult och har åldrats sämre än första Fallout. Fatta allvaret. Sedan hatade jag alltid skivtiteln.

Monstrosity – ”In dark purity” 1999

 

Låten ”The angels venom” är så jävla bra att man svimmar. Något annat som svimmat är dataängeln som ligger och krälar i datastoftet under datadreadlocksdjävulen. Titta på det här. Alltså titta på omslaget. Det finns fult och så finns det Monstrositys ”In dark purity”-fult. Färgerna, motivet, texturen på stengolvet. Man blir nästan imponerad. Vill man utmana sig själv kan man fantisera om hur det här såg ut på taskigt tryckt T-shirt. Sedan spyr man lite i sin mun. Varför ska det behöva vara såhär? Seriöst. Vad är det som hindrar folk från att ha folkvett och god smak?

Broken Hope – ”Grotesque blessings” 1999

 

Att man hamnar i helvetet råder det inga tvivel om. Mitt helvete kommer se ut såhär. Dataskelett, så in i kuken med eld och i mitten, en gödselhumanoid som omfamnar mig och viskar texterna till And Oceans ”The dynamic gallery of thoughts” i mitt öra i all evighet. Amen.

Gloomy Grim – ”Reborn through hate” 1998

 

Snackar vi gycklarband ligger finska Gloomy Grim högt på min mentala topp tio-lista. Lila drakar i all ära, det kan jag nästan köpa, men varför envisas med dessa förbannade dataskelett! Ni som dessutom sett bandets musikvideo, ni vet. Ett levande skelett kanske skulle vara lite otäckt att stöta på i en mörk gränd, men hur svårt ska det vara att ge ett benrangel på nöten? Skjuter man eländet med en pil kanske det uppstår vissa problem. I övrigt. Nej. Hur starkt kan ett skelett vara egentligen? Man borde ju kunna rycka lemmarna av den. Ja, det finns en hel del att fundera över.

Witchery – “Symphony for the devil” 2001

 

Still doing the “W”? Nä, ingen gjorde ens “the W” från start. Vill man göra mig på riktigt dåligt humör drar man upp ultraluftslottet Witchery. Helvete vad det tjatades i media om det här bandet när de kom. Sedan blev det jävligt tyst när folk insåg att kejsaren inte bara var naken, han var så naken att han blev ett förbannat dataskelett! Det här skelettet hade till och med ett namn. Håll i er nu: Ben Wrangle. Benrangel. Fattar ni? Hö hö hö. Alltså det här är inget jag sitter och hittar på. Han heter det! Jag tror att jag precis sprängde ett blodkärl i hjärnan.

Nu ska jag vila mina ögon på något vackert en stund. Diabolique hade ju magiska målningar i bookleten. Gillade aldrig skivan när den kom, men det är dags att kolla om den åldrats likt ett fint vin. Så illa kan det ju knappast vara.

Eller?

På återseende.

/Hatpastorn

PS. Dataskelett kan fara åt helvete.

Konstnärsdrömmen. Dagens artist: Alex Kurtagić.

Posted in Uncategorized on 2 mars, 2017 by hatpastorn

I dagens avsnitt av konstnärsdrömmen tänkte jag att vi skulle titta lite närmare på mångsysslaren Alex Kurtagićs målningar. Innan vi gör det drar vi av lite snabba fakta om Alex. Förutom att måla tavlor driver han skivbolaget Supernal Music, som släppt skivor med bland annat Woods Of Infinity, Ethereal Woods, Drudkh och Hate Forest. Mycket skog och grumlig politik med andra ord. Han är även författare samt föreläsare och sist, men inte minst, var det han som styrde och ställde i Benighted Leams. Ett av de konstigaste banden jag vet. Jag äger de två första plattorna och jag pratar extremt ofta om höjda ögonbryn, men det som tar det absoluta priset är Alex sånginsatser på låten ”The fnead” från frågeteckensfesten ”Caliginous romantic myth”. Jag vet att den funnits på Youtube men när jag skulle sopa in länken nu är den spårlöst försvunnen. Mystiskt. Jag kan komma att återkomma till den låten framöver då det liknar inget annat man hört.

Vi börjar med hans verk från 1995 och jobbar oss framåt.

Tormentor – ”Anno domini”

torm

När utsökta Nocturnal Art gjorde kulturgärningen att återsläppa skatten ”Anno domini” 1995 var det Alex som skötte omslagskonsten. Jag har alltid älskat det här omslaget så det är svårt att koppla bort nostalgin. Här ser vi hur det ser ut när en brutalt låghalt prins tittar upp mot slottet där Törnrosa ligger och latar sig. Det är måhända inget mästerverk, men det är ett verk. Vädret och tiden känns lite oklar. Det är mulet och mitt på dagen, men när molnen skingrar sig ser vi att det är full jävla natt med månar och stjärnor och hela baletten. Sedan är det något blått mög uppe till vänster som jag aldrig förstått vad det ska föreställa. Det kan ju inte vara mulet, stjärnklar natt och blå himmel samtidigt. Eller vad fan vet jag? Kopplar man bort alla dumheter är det här ett klassiskt konstverk till en klassisk giv. Hurra!

Deinonychus – ”The silence of December”

dein

Mer slott. Deinonychus är bland den värsta dyngan jag vet, men logotypen och omslagsmålningen som Alex fes ihop är bra. I alla fall logon, den är skitsnygg. I övrigt är det mest en halvtrött borg i fjärran och massa kvistar. Vad fan var det med svartmetallare och slott i mitten av 90-talet? I bloggens begynnelse började jag skriva på en slottartikel, något som visade sig vara en exakt lika korkad idé som mitt försök att räkna ut vilket band med ordet ”goat” i namnet som var mest goat.

Isvind – ”Muspellz sònir”

isvind

Slottfrossa med Alex Kurtagić. Den här gamla godbiten är inte helt lätt att få tag i nuförtiden. Å andra sidan såg man den inte speciellt ofta förr om åren heller. Omslag och logotyp av Alex. I likhet med Deinonychus är logotypen klart skönast för ögonen. Han hade bra snits på bokstäverna, om fler hade bett att få logos av honom än av herr Christophe Szpajdel hade vi haft en betydligt större mångfald. Det finns inte så mycket mer att tillägga. Slott i fjärran, knotiga grenar och söt liten måne. Inte direkt värd att tatuera hela ryggen med.

Nattvindens Gråt – ”A bard´s tale”

natt

Utan att förhäva sig kan man påstå att Kurtagić har en fäbless för märkliga perspektiv. Nu är vi i ett träd och tittar ner på en borggård. Jag gillar det här omslaget men det finns ett GIGANTISKT problem. Det är Nattvindens Gråt vi snackar om. Min musikaliska kryptonit. Det spelar som ingen roll hur omslaget ser ut, den här skivan kommer inte innanför min dörr. Tro det eller ej, men min skivsamling har faktiskt gränser. Varför fick inte något annat band den här för?

Ancient – ”The Cainian chronicle”

cainian

Vi möts igen …

Nu kan man kanske tro att detta är ett skivomslag som saknar ett slott. Det räcker dock bara att vända på skivan så är det full jävla slottsbonanza igen. Man blir snabbt mätt. I övrigt, blixtar och dunder, magiska under. Vill man läsa mer om det här omslaget kan man kolla in mitt inlägg om skivan som ligger under kategorin Ancient-veckan. Jag vill mest bara gå vidare från Ancient så hej svejs!

Benighted Leams – ”Caliginous romantic myth”

beni

Ett mycket märkligt verk. Det är inte direkt fult och det saknar slott, skål för det. Men. Det är något som inte riktigt stämmer. Återigen ser vi det ur ett märkligt POV-perspektiv där jag antar att man tittar genom en drakes eller en bevingad demons ögon på en med livet tillfreds höggravid häxa. Är besten fadern till barnet? Det väcker onekligen ens fantasi! Sedan har vi hatten som nog ingen kan missa. Bor man i en tät skog känns det som att den där huvudbonaden är topp ett det sämsta man kan bära. Är det därför hon inte har någon nacke kvar? Åratal av hukande kanske reducerar ens nacke till ett sköldpaddsliknande stadie. Nu yrar jag, men vad fan ska man göra då när man har med Benighted Leams att göra?! En vacker dag ska vi gå igenom det här bandet från pärm till pärm. Den dagen är INTE idag.

Bewitched – ”Diabolical desecration”

bewi

 … och slottet gör comeback. Det här omslaget gillade jag aldrig då färgerna inte tilltalade mig. Gult, dassbrunt och fegrött på yxorna i en gudlös förening. Sedan har jag alltid undrat vad i hela helvetet det är som hovrar ovanför slottet. Är det vingmonstret från Benighted Leams-omslaget? Är det en enorm insekt med silikonbröst? Är det Batman-logon om den legat på vinden och blivit förstörd på grund av en låda med julpynt som barskt placerats på den? Jag vet inte. Sedan ser ju slottet helt förjävligt ut. Den arkitekten tänker jag då inte anlita.

Darkwoods My Bethrothed – ”Autumn roars thunder”

darkw

Inget höjdarband direkt, men vi ska försöka fokusera på Alex målarkunskaper istället. Det brinner i en kyrka och massa gestalter ryar omkring ute på gården. Inte direkt ett effektivt släckningsarbete. Färgerna går i liknande skala som Bewitched så det är stolpe ut. Mer studs i färgerna tack! Detta må vara ett av hans svagare verk och när det kombineras med ett riktigt jävla gycklarband finns det inga vinnare. Fy!

Dimmu Borgir – ”Stormblåst”

dimm

Ännu ett slott, ännu ett märkligt perspektiv. Detta kan nog vara ett av hans kändaste verk och jag tycker att det är ganska coolt, om än lite väl murrigt när det kommer till detaljer och färgskalor. En kul detalj är att när jag läste Bild i skolan gjorde jag en variant av denna då jag bytte ut slottet mot statyn av Gustav II Adolf som står på torget här i Sundsvall. Sedan ersatte jag skogen med höghusen i Skönsberg som ondskefullt tornade upp sig. Jag fick en femma i Bild. Om jag inte missminner mig har jag kvar den teckningen någonstans i gömmorna. Lovar att panga upp den på min Instagram om jag hittar den.

Perkele – ”Erotic circus”

perkele

Perkele var ett sidokör till favoriterna i Morningstar. Ett brutalt snedsteg till musik i form av ryslig gothrock med skitdålig sång. Bandnamnet sög och skivtiteln förbryllar. Sedan tjackskadad sjöjungfru på det. Vad denna amfibie har med erotiska cirkusar att göra vet ingen, däremot hade ”hjärnan” bakom bandet en likadan häxhatt som fröken nacklös från Benighted Leams. Väldigt rörigt.

Throne Of Ahaz – ”On twilight enthroned”

toa

I grund och botten är det här inte så pjåkigt, kruxet är att det är så galet mörkt att man inte ser vad det egentligen föreställer. Jag har ägt skivan i eoner, men det är bara nyligen jag sett att det är en man i kåpa som sitter på omslaget. I typ 20 år har jag på fullaste allvar trott att det varit en insekt som suttit på tronen. Lite lustigt.

Troll – ”Drep de kristne”

treoll

Snackar vi ambitionsnivå och detaljrikedom är ”Drep de kristne”-omslaget Kurtagićs svar på takmålningarna i Sixtinska kapellet. Sedan när man väl börjar kolla på vad det här egentligen föreställer blir man lite paff och undrar varför han lade ner så sinnessjukt mycket tid på det här. Det är ett gäng lurviga In Aeternum-medlemmar som går bananas i byn. Jesus står som ett mongo i mitten och verkar helt ovetandes om det kaos som försiggår i bakgrunden. Det är extremt juvenilt men samtidigt brutalt charmigt. Precis som musiken. Jag blir på gott humör när jag låter mina ögon och öron smekas av den här triumfen av nostalgi. På brakhiten ”Kristenhat” sjunger Nagash EXAKT som Kalle Anka. Bara en sån sak.

Covenant – ”In times before the light”

cove

Det är helt galet hur många skivor man äger som Kurtagić målat omslaget till. Det är lite märkligt varför han inte blev anlitad oftare och det är ännu märkligare att han såvitt jag vet inte gjorde ett enda omslag efter 1999. Vågar vi anklaga Matrix-viruset? Banden ville inte ha målade omslag längre utan flashiga Photoshopspyor. Så måste det vara. Det är Matrix-virusets fel.

”In times before the light” är ännu ett slott i mängden, eller snarare ett avkapat slott. Är målningen större i original eller ska det se ut såhär? Det ser inte riktigt klokt ut. Eller gör det? Jag vet fan varken ut eller in längre.

 Sathanas – ”Armies of Charon”

sath

Perspektivet. Vingarna. Charon sitter alltså i en tvådimensionell båt som är proppfull med Nifelheims rekvisita. Hur ska folk få plats där? Sedan ställer jag mig starkt skeptisk till huruvida en träbåt och en träåra klarar av att användas i magma. Är det kanske därför Charon ser så förvånad ut? Dumt och fult i en ljuvlig symbios. Lägg därtill att Sathanas är ett riktigt jävla luftslott till band.

Tyrant – ”Under the dark mystic sky”

tyrant

Japansk black metal med mycket synt. Den har sina poänger den här skivan. Skivomslaget är väl OK. Lite Morpheus-mediokert sådär. Det saknas något. Ett slott kanske?

Det känns lite trist att avsluta med Tyrant, men som sagt, jag tror inte att han gjorde fler målningar efter denna. I alla fall inte något som hamnade på ett skivomslag. Ja, såvida det inte är han som kladdade ihop omslaget till en viss anti-Bob Geldof-samling …

Men det är en helt annan historia.

Avslutningsvis måste jag säga att Alex Kurtagićs omslag är ganska coola. Det blir snabbt ett överflöd av slott, men hans stil är egen. Man ser direkt att det är han som varit i farten med penslar, staffli och lustiga vinklar. Trist att han inte verkar ha fortsatt att måla. Det hade varit intressant att se hans utveckling. I övrigt verkar han mest vara en mycket besynnerlig herre.

På återseende.

/Hatpastorn