Dr Panzrams årsbästalista 2016/2017

Posted in Uncategorized on 4 januari, 2018 by hatpastorn

Då fjolårets försök till att göra en gemensam lista slutade i att Heidenhammer likt en perverterad (läs: nykter) Martin Luther spikade upp sitt hatfyllda dekret på Hatpastorns ytterdörr. Vi beslutade därför att skrinlägga det årets lista i ett fruktlöst försök att undvika interna pogromer och skärmytslingar. Det är dels på grund av denna konflikt och dels för att jag är sämst på att hitta ny musik som jag nu presenterar:

Dr Panzrams årsbästalista 2016/2017.

Master’s Hammer – ”Formulæ”

 

Samtidigt som han har fullt upp med att designa typsnitt och vissla duetter på Gangesfloden, så finner ändå František Štorm (som f.ö. är hans riktiga namn) tid till att hålla ett av världens bästa black metal-band rullande, likt någon sorts post-post-ironisk jävla mardrömsfabrik.

Visst, det gick lite skakigt där på mitten av nittiotalet, men vad spelar det för roll då Master’s Hammer spenderat det senaste årtiondet med att kontinuerligt ta hela scenen till skolan.

Ljudet är bra, stämningen är bra, låtarna är bra, omslaget är pissdåligt.

Lyssna på denna skiva nu.

Isengard – ”Traditional Doom Cult”

 

Jag accepterar detta som en ren och sann introduktion till det ärevarv som är Isengards diskografi. Visst, öppningsspåret ”The Light” är kanske aningen för hejigt… Men B-sidans ”The Fright” skulle kunna ha smugits in någonstans mellan ”Trollvandring” och ”The Fog” på ”Vinterskugge” och ingen hade höjt på ögonbrynet över det.

Extra plus för omslag och layout.

Katatonia – ”The Fall of Hearts”

 

Det är när Katatonia smörar så att CDn är som att hålla i en våt tvål som katatonia är som allra bäst. När denna platta släpptes ifjol lyssnade jag så besatt mycket på den att jag till sist fick lova NecrOphelia att bara lyssna på Katatonia när hon inte var hemma.

Att bonusspåret ”Vakaren” INTE gick och blev en radioplåga är för mig ett mysterium större än det faktum att Nocturnal Depressions ”Nostalgia” har 1.3 miljoner visningar på Youtube.

Kill – ”Great Death”

 

Medlemmarna i Kill är goda vänner till mig, men med det sagt har jag aldrig varit ett större fan av deras musik. Inte för att det har varit dåligt (med undantag för den tragedi som är kaggeljudet på ”Inverted Funeral”) utan för att jag helt enkelt aldrig varit ett nekroblackhead.

Med det sagt så är ”Great Death” det ondaste som släppts sedan ”Nefarious Dismal Orations”.

ALLT på den här plattan är bara så jävla true och depraverat.

Ulver – ”The Assassination of Julius Caesar”

 

Jag har inte brytt mig om Ulver sedan ”Bergtatt” släpptes för 23 år sedan. I min mening spårade det ur redan på ”Kveldsanger” och det totala bottennapp som var 1998 års ”Themes from William Blake’s The Marriage of Heaven and Hell” cementerade mina redan syrliga åsikter om bandet. Men så en dag så satt jag som vanligt och ångestscrollade på Youtube i ett hopplöst försök att förgylla den grå avgrund som är mitt liv. Denna skiva kom upp i flödet och eftersom jag både är masochist och för tillfället lite så där gubbintresserad av Romarriket så klickade jag på videon.

Två veckor senare fick lova NecrOphelia att bara lyssna på Ulver när hon inte var hemma.

/Dr  Panzram

(Tack till: E. Mandelbaum)

Annonser

Chad Michael Wards photoshopspyor.

Posted in Uncategorized on 30 december, 2017 by hatpastorn

Det ändlösa kriget mot de som förstörde skivomslagen runt millennieskiftet fortsätter. Idag ska vi granska Chad Michael Ward, en ”konstnär” som fick härja ostört i bra många år innan han en dag bara försvann. Chad Michael Ward må vara borta, men minnena från hans skivomslagsövergrepp kommer att leva kvar likt runstenar. Det är inte helt lätt att hitta fram information om denne Ward, mer än att han stundtals gick under namnet Digital Apocalypse. Ett MYCKET passande namn. Därför ska vi med hjälp av hans konst försöka få en klar bild över vem han egentligen var. Jag kommer inte att gå igenom alla omslag han gjort, det har ni inte psyket för. Däremot kommer vi att gå igenom så pass många att ni ser att det finns ett visst mönster i hans konstnärskap …

Vi börjar från 1998 och arbetar oss framåt.

Grief Of Emerald – ”Nightspawn” 1998

Fy fan vad fult. Jag skrek då, jag skriker nu. Titta. Titta på omslaget. Ghostrider gjorde en könsoperation och skyler nu fabrikspattarna mot en logotyp och en skivtitel som är så tröstlös och digitalgrumlig att man helst bara vill stänga Word-dokumentet, ta på sig skorna och sedan vandra ner mot Selångersån och låta strömmen föra bort ens lekamen till glömskans land. Det är liksom inte bara fult och taffligt gjort, det är nästan imponerande vilken klåparnivå det här ligger på. Att någon godkände detta är fullkomligt obegripligt. Det scenen behöver är något motsvarande en #metoo-kampanj, fast för de som blivit utsatta för kassa omslag. Jag är ett av offren så jag börjar. #jagblevutsattförfult

Crest Of Darkness – ”The ogress” 1999

Bröstkalaset fortsätter med denna styggelse jag en gång höll i mina egna händer på Skivbutiken. Usch vad jag känner mig smutsig. Mycket kan sägas om detta men vi börjar med hornen. Skön gycklarnivå. Tänk att den här snubben FICK BETALT för att göra skivomslag. Måste ha varit en fantastisk tid. Man googlar fram ett naket fruntimmer, klistrar på lite krafs i Photoshop, dränker skiten i filter och sedan cashar in. Är det vingar eller en halfpipe? Är det en snowboardsuccubus iförd ryggsäck och täckplast? Skjut den.

Darkane – ”Rusted angel” 1999

Vingar? Ja. Lättklätt fruntimmer? Ja. Påklistrat Photoshopkrafs? Ja. Datagrummel? Ja. Detta är en av Chad Michael Wards snyggare alster så jag kan förstå att grabbarna i Darkane gick på bluffen. Det tog de igen på ”Insanity” som släpptes två år senare som kanske har det fulaste skivomslaget genom alla tider. Jag både beklagar och gratulerar.

In Thy Dreams – ”The gate of pleasure” 1999

Börjar ni se mönstret nu? Det är inte bara det att Chad Michael Ward var helt sämst på Photoshop. Han var även mer än lovligt gubbsjuk. Hade jag varit grabbarna i In Thy Dreams hade jag fan skämts. Vad heter skivan sa du? Jag vet inte eftersom titeln är helt söndersprängd av dataträck! Kolla in logon. TITTA PÅ DEN! Den får ju fan knappt plats utan slickar ovansidan av bilden. Gud förbjude att göra logon lite mindre. Vet ni vad det riktigt sorgliga är? Att det garanterat finns en tysk som runkat åt detta. Ja, alltså inte åt skivomslaget, det är ju en potensdödare av hög rang. Ingen runkar ju åt något sånt. Det jag menar är att det garanterat fanns en tysk som runkade åt In Thy Dreams vattniga jävla melodöds. Fy fan.

Aurora – ”Devotion” 2000

Vilka var egentligen de här stackars kvinnorna som återfinns på dessa skivomslag? Vet de ens om att de existerar? Skön portfoolio att ha med sig till någon agentur om man vill vara modell i typ Jotex-katalogen. Ja, titta här. Här är jag med på ett skivomslag med det danska melodödsbandet Aurora. Vad tycker du? Ut. Ut härifrån.

Crest Of Darkness – ”Project regeneration” 2000

Crest Of Darkness gör storstilad comeback. Nu i Matrixvirusskrud! Hur fan kunde de anlita Chad Michael Ward IGEN?! En gång är ju inte ingen gång eftersom en gång är en gång. Men två gånger! Kvinnan på bilden har manstorso. Det här regenerationsprojektet skivan handlar om verkar vara mycket suspekt.

In Thy Dreams – ”Highest beauty” 2001

På tal om band som hörde av sig till Chad Michael Ward för en andra portion är In Thy Dreams tillbaka. Highest beauty. Ironin känner inga gränser när det kommer till den skivtiteln. Om förra In Thy Dreams-plattan var en bild på helvetet måste detta vara en bild från himlen. Om himlen är full av rakade argbiggor med draktatueringar på ryggen vill säga. När jag en vacker dag packar väskan och låter döden hämta mig ska jag be om en biljett till limbo. Efterlivets svar på Centerpartiet.

Liar – ”Liar´s hell” 2001

Det räcker liksom inte med att Liar är belgisk metalcore som sjunger om veganism, de var även tvungna att ha ett skivomslag där en photoshopstyggelse skyler brösten. Jag är mållös. Det finns fult. Sedan finns det ”Liar´s hell”-fult. Kom ihåg vad jag sa om limbo. Ser helvetet ut såhär kan du hoppa över det resmålet.

Wykked Wytch – ”Angelic vengeance” 2001

Att Wykked Wytch hade skivomslag, i plural, skapade av Chad Michael Ward känns såhär i efterhand som den mest naturliga saken i världen. Självklart ska världens sämsta band ha världens fulaste skivomslag. Man tycker att Chad borde blivit bättre med åren. Det är liksom så det brukar gå till. Nädå, ni har inte ens sett hälften än.

Deadspeak – ”My blood is the seed of the beast” 2002

Lycka till att hitta det här skivomslaget i högupplöst version. Inte så konstigt egentligen. Det fanns ingen i det här solsystemet som brydde sig om Deadspeak. Inte ens Chad Michael Ward. Det är lite naken torso, lite filter, lite datagrummel, lite inklippt jox. Vänta lite nu. Klart han brydde sig.

Beyond The Flesh – ”What the mind perceives” 2003

Orkeslösheten. Samma jävla tjatiga motiv igen. Inte konstigt det tagit fem år för mig att färdigställa detta inlägg. En del satsar på karriären, en del på familjen. Någon kanske lyckas bra i idrottssammanhang, eller i databranschen. Jag, jag sitter och recenserar Chad Michael Wards skivomslagskonst. Någon måste ju för fan ta ansvar!

Pleurisy – ”Dazed & deranged” 2003

Någon måste ju som sagt ta ansvar för här var det då fan ingen som tog ansvar! Usch, det tröskas i replokaler, musikstudios bokas, skivbolagen styr med annonser och turnéer. Och så mitt i allt detta slit, ett skadeskjutet missfoster till skivomslag som med kuslig precision pissar på allt jobb som det faktiskt är att göra en skiva. Vet ni vad det sjuka är? Alla dessa människor bad om det här. De hörde av sig till folk som Chad Michael Ward och gladeligen betalade för skiten. Börsar öppnades och affärstransaktioner utfördes! Nu har jag inte ens hört Pleurisy men jag kan lova er detta: Chad Michael Ward fick mer betalt för detta skivomslag än vad bandet någonsin fick utbetalt i royalties. Ändå ENVISAS folk med att göra musik. Det här är så deprimerande att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Wykked Wytch – ”Nefret” 2004

Ja, men självklart! Mer Wykked Wytch! Kom allihopa, Wykked Wytch har släppt nytt! Titta vilket snyggt skivomslag. En nacklös straight edge-tjej framför Orient Kebabs skyltfönster. Självklart äger jag den här skivan. Heidenhammer, den jävla ormen, gav mig den i ett paket med helt ogudaktiga skitskivor. Är det över snart?

Crest Of Darkness – ”Give us the power to do your evil” 2007

Crest Of Darkness! Igen! Jag har räknat ut en sak. Den enda gången man som kille kan uppleva sann glädje är ett smalt tidsspann mellan 10 till 12 års ålder. Det är precis i brytgränsen mellan att man är så pass ung att man knappt ens räknas och puberteten. Där kan man uppleva sann oförfalskad glädje. Visst, man kan såklart vara glad och ha roligt efteråt, men det finns alltid en svart botten av vemod, oro, rädsla, ångest, tvivel, stress eller någon annan närrelaterad känsla. Jag minns sista gången jag var glad på riktigt. Det var sommarlov och jag var 10 eller 11 år gammal. Jag och två polare var ute och drällde eftersom det var fint väder och vi inte hade speciellt mycket att göra. Efter en stund kom vi överens om att vi skulle dra till en äventyrspark som fanns uppe vid Tonhallen här i Sundsvall. Vi var medvetna om att vi egentligen var lite för gamla, men det spelade som ingen roll. Väl framme blev vi överraskade över det faktum att vi var helt ensamma i lekparken. Vi klättrade och härjade en bra stund och efteråt satt vi uppe på taket på ett av tornen och surrade skit. Det var som hämtat ur en bok eller film, tänk er Stand By Me fast utan lik och blodiglar på kuken.  När vi var less på parken stack vi hem till den av oss som bodde närmast. Han var ensam hemma så vi hade hans morsas lägenhet för oss själva. Han undrade om vi hört Onkel Kånkel och fiskade raskt fram en kassett innan vi hunnit svara. Ur högtalarna ljöd Helan & Halvan. Jag var fullkomligt trollbunden. Vi garvade såklart åt texten, men för mig var det själva musiken som var det mest storslagna. Än idag får jag gåshud när jag hör den klassiska gitarrslingan i Helan & Halvan. Han lät musiken rulla och visade oss sedan sin spritgömma. Under hans klädbyrå hade han fiffigt gömt undan en glasflaska som han fyllt med sprit han nallat från sin mor och styvfarsa. Det var inga mängder, men flaskan gick runt så alla tre fick smaka. Ingen av oss drack så vi kände något annat än den genomvidriga smaken av dålig blanksprit. Sedan rundade vi av kvällen och alla gick hem till sitt. Ingen av oss lekte någonsin i en lekpark efter det. Vi hade blivit för gamla. Däremot hänger Onkel Kånkel med än idag. Spriten då? Fortfarande ingen fantast av blanksprit.

Egentligen är det inget märkvärdigt, bara ett gäng grabbar som hade kul på en av sommarlovets sista dagar. Jag tippar på att alla upplevt något liknande. Däremot var det sista gången jag kände äkta glädje. Vad har nu detta med Crest Of Darkness att göra? Ingenting. Jag ville bara påminna mig om att glädje är en känsla som faktiskt existerar i verkligheten innan vi fortsätter.

Arise – ”The reckoning” 2009

Såvitt jag vet var detta det sista omslaget som Chad Michael Ward förpestade världen med. Och vilket omslag sedan. Vi har hornen från ”The ogress” och bröstskylandet från … ja, typ alla hans omslag. På sätt och vis är det här omslaget perfekt. Det sammanfattar allt. Här tycker jag lite synd om Arise. När deras debutplatta släpptes 2001 var det stor hype i Close-Up, men den riktiga succén uteblev. Detta är bandets svanesång från 2009. Ett sista desperat försök att få skiten att rulla. Det sket sig. Jag skyller allt på omslaget. Kom igen, titta på det.

Vem var då Chad Michael Ward? En hal jävel som blåste folk på pengar genom att göra gubbsjuka photoshopspyor till skivomslag som åldrats med samma värdighet som HIV-smitta. Punkt.

Innan vi avslutar för dagen vill jag skicka en hälsning till några bekanta i Umeå. Nästa gång vi ses vill jag ha en väldigt bra förklaring.

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorns årsbästalista 2017.

Posted in Uncategorized on 29 december, 2017 by hatpastorn

2017 kastar sin ruttnande lekamen mot det definitiva slutet och då är det dags att sammanfatta årets bästa skivsläpp. I sedvanlig ordning är detta en pärs då man alltid missar något. För någon månad sedan satt jag och kollade hur många black/döds-skivor som egentligen släppts i år. Jag gav upp när listan visade över 2000 släpp. Över 2000 jävla skivor. I min skivsamling har jag lite drygt 2000 CD-skivor och det har ackumulerats sedan barnsben! Det som gjorde mig mest trött är att när jag kollade igenom detta berg av träck som släppts i år så kände jag igen max vart femte band. Att skivbolagsbranschen är döende är uppenbarligen en myt. Black metal är världens mest inkluderande genre. Alla får vara med. Alla får släppa skivor. Vart är kvalitetskontrollen? Visst, det har alltid släppts en massa smörja, men nu har dammarna fullkomligt brustit. Detta borde ge oss i Förintelseförsamlingen oändligt med material att jobba med och ja, det gör det. Samtidigt är det så mycket som släpps som inte är roligt dåligt utan bara mediokert. Tänk er ett derivat av Mactätus och Liar Of Golgotha. Det är inte dåligt spelat utan mest bara själskrossande intetsägande. De banden är det svårt att skriva om. Med detta sagt går vi över till de skivor som gett mig mest glädje i år. Observera att jag inte kommer att inkludera någon dungeonsynt, en genre som slukat mig fullkomligt. 2018 får bli året då vi ger oss i kast med den genren. Hursomhelst, utan rangordning, här kommer Hatpastorns favoriter 2017.

Evilfeast – ”Elegies of the stellar wind”

Det polska enmansbandet Evilfeast spelar musik som är sprungen ur mina önskedrömmar. Karlsloken gör allt rätt. Tänk er gamla Emperor och Gehenna, det stuket av atmosfärisk svartmetall fast utan att vara en total stöldfest. Lägg istället till den där polska auran och den klassiskt bräkande sångstilen som härstammar från detta land och ni får Evilfeast. Jag vet, bandnamnet är ett jävla skämt, men låt för guds skull det inte smutsa ner denna juvel till band. ”Elegies of the stellar winter” är snubbens femte fullängdare och är en bra inkörsport till denna musikskatt. Sedan kan ni jobba er från ”Mysteries of the nocturnal forest” från 2004 och framåt. Black metal med synt som det lät förr. Jag applåderar så att handflatorna blir röda.

Grift – ”Arvet”

”Syner” som släpptes 2015 är en skiva jag lyssnat generande mycket på. Förväntningarna var således skyhöga när ”Arvet” släpptes i år. ”Arvet” har inte de där direkta hitsen som exempelvis ”Svältorna”, utan låtmaterialet kommer istället krypande och överraskar ständigt med partier som får en att knyta näven i kosmos generella riktning. Det kan vara jag som har en trasig DNA-stege men när jag lyssnar på ”Arvet” lyssnar jag på den som en enda lång låt. Det är en angenäm resa mellan partier som är så vackra att underläppen darrar till partier som är så deprimerande att ja, underläppen darrar. Det är kort och gott en jävla massa underläpp som darrar. Erik har träffat en musikalisk och tematisk guldåder. Må hembygdsångesten fortsätta att riva i honom så vi får avnjuta mer musik.

Blut Aus Nord – ”Deus salutis meæ”

Ska sanningen fram är jag fortfarande inte riktigt klar med den magiska 777-trilogin men det jag hört hittills av ”Deus salutis meæ” är tillräckligt övertygande för att få vara med på årsbästalistan. Blut Aus Nord är ett av få band som hanterar både melodi och krossande dissonans. På denna giv är det dock mer krossande dissonans än melodi så var vaksam. Blut Aus Nord är även ett av få band som har ett helt unikt sound. Det tar två sekunder så vet man exakt vilket band det är. Gillar man det så har man en ocean av skivor i dess diskografi att lyssna på. Har man aldrig fattat grejen kommer denna inte att övertyga tvivlarna. Skivtiteln kan emellertid studsa rätt åt helvete. Man låter som en idiot när man uttalar den.

Saiva – ”Markerna bortom”

Äntligen har den här godbiten släppts. Den totala Isengard-dyrkan som genomsyrade ”Finnmarkens folk” är här till stor del ersatt av vemodigt fyrtaktsdriv som hämtar lika mycket från sentida Armagedda/Lönndom till Katatonia runt ”Discouraged ones”. Om det snöade på ”Finnmarkens folk” är ”Markerna bortom” mer en höstplatta. Det är myggigt och jävligt, spritfebern härjar och det är förbannat långt hem. När det kommer till norrländsk svartmetall blir det inte mer norrländskt än detta. Det finns många goda minnen sammankopplade med detta album.

Acrimonious – ”Eleven dragons”

Drivig svartmetall från Grekland som musikaliskt blandar auran från Dödheimsgards ”Kronet til konge” med den melodiska våldsamheten och antiarrangemangen från Darkened Nocturn Slaughtercult. Naturligtvis svinbra. När det kommer till ortodox svartmetall tillhör de här lirarna mina personliga favoriter och nu ska jag göra något som man väldigt sällan gör när man pratar om black metal, jag ska berömma basspelet. Det kan vara jag som levt under en sten, men detta borde ju ha hypats sönder vid det här laget. Det kanske det har gjorts. Vad fan vet jag? Ortodox black metal har en tendens att bli jävligt rörig och på tok för tyngd av sångpartier som aldrig tar slut. Acrimonious är betydligt mer lättsmält. Om det ses som något positivt i genren vågar jag inte ens spekulera i.

Ungfell – ”Tôtbringære”

Jag lyssnade som fan på denna i våras. Oklart egentligen varför, men den gjorde mig glad. Desperat black metal med allehanda inslag av folkinstrument. Inte ett mirakel av originalitet, men jag gillar energin och ljudbilden. Det räcker uppenbarligen långt. Schweiz kryllar inte av bra band, men Ungfell kan helt klart räknas in i de glesa leden. De glesa leden som är schweizisk svartmetall. De vilar något österrikiskt över ”Tôtbringære”, som om tidiga Amestigon hade varit bra. Ja, det är väl den bästa liknelsen. Tänk er att 90-talets Amestigon var så bra som du hoppades på när du köpte skivan blint eftersom det fanns kopplingar till Abigor. EXAKT så låter Ungfell. Man blir glad.

Auðn – Farvegir fyrndar

Denna har gått varm de senaste veckorna och just nu gillar jag det som fan. Isländsk svartmetall av det mer atmosfäriska slaget. Frågan är bara om den håller i längden eller om jag är på väg att gå i Agalloch-fällan igen. Ett band jag en dag bara vaknade upp och insåg att jag fan inte tålde. Något som aldrig skett förr. Jag ska försöka förklara hur jag menar. Vissa band bockar i alla ens kriterier för musik man gillar. Agalloch fyllde i en jävla massa bockar och när jag lyssnade på det hörde jag att det fanns väldigt mycket bra material. Däremot kändes många av låtarna som enorma projekt att ta sig igenom, men erfarenheten säger att det oftast är värt att ta sig an kampen att komma in i en skiva då slutresultatet kan bli att det blir en skiva man aldrig tröttnar på. I Agallochs falls vaknade jag upp i soffan när jag insåg att mig lurar de fan inte genom att köra samma jävla pissmelodi i en halv evighet bara för att sedan bjuda på några minuter av önskvärt material. Auðn fyller i många bockar men jag känner Agalloch-sinnet pingla i bakhuvudet. Jag får återkomma om Auðn håller i längden. Just nu är det helt guld.

Ja, det var väl det för den här gången. Saknar ni något på listan? Antingen har jag inte hört det eller så tyckte jag att skiten sög. Eller så har jag glömt något. Det är inte ovanligt.

2018 ser mycket lovande ut. Dels släpper Panphage sin sista skiva ”Jord” som är omöjligt bra och sedan släpper SUMMONING sitt nya mästerverk. Peppen är orimlig. Nachtzeit-fullängdaren borde släppas tidigt 2018. DEN är så bra att man kissar på sig. Samma sak med Stillas nya skiva.

Låt nu 2017 dö i gas så man får ta del av de godsakerna.

På återseende.

/Hatpastorn

Förintelseförsamlingens Podcast. Del XVII. Blodiga excesser på Midälvavägen.

Posted in Podcasts on 22 december, 2017 by hatpastorn

Det lackar mot jul och vad passar då bättre än en podcast lagom till knäckkoket. I dagens avsnitt pratar vi bland annat om de sämsta spelningarna vi bevittnat, påhittade genrer, Powerman 5000, turnéanekdoter och mycket mer.

På återseende!

/Förint

Svartsudd. Del II. Beasties vs Creepozoids.

Posted in Uncategorized on 1 december, 2017 by hatpastorn

En tidig julklapp i form av ett nytt avsnitt Svartsudd där era favoritförintelseförsamlingsfarbröder försöker utröna vilken film som är bäst av Creepozoids och Beasties? Ja tack. Varsågoda.

På grund av rättighetsmög så kan detta avsnitt i nuläget inte spisas på en mobiltelefon. Packa upp stordatorn och tjockskärmen. Det är ju ändå helg.

På återseende.

/Förintelseförsamlingen

Hatpastorn rekommenderar. Bardo Methodology.

Posted in Uncategorized on 11 oktober, 2017 by hatpastorn

För lite drygt ett år sedan tipsade jag om Bardo Methodology. En fantastisk sida om man vill förkovra sig i läsvärda och välskrivna intervjuer med allehanda band och artister som kan vara av intresse för er som läser dessa sidor. Mycket har hänt sedan dess. Förutom den digitala delen har det även hunnit blivit två tidningar innehållandes dels material som tidigare funnits online och helt exklusivt material. Om ni inte redan har köpt dem, gör er själva en tjänst och gör det. Nummer ett är helt slutsåld, men nummer två finns det exemplar kvar av. När det kommer till högkvalitativ tryckt media som berör de extremaste formerna av musik är vi inte bortskämda. Tidningarnas glansdagar är sedan länge förbi och ska vi vara helt ärliga var en stor del av de gamla alstren dåligt skrivna eller i värsta fall erbarmligt tråkiga. Därför får man fan passa på när det faktiskt bjuds upp till dans på riktigt. Bägge numren är på över 60 sidor vardera och nivån på band som är representerade är imponerande. Abigor, Inquisition, Master´s Hammer, Sadistik Exekution, Bölzer, Mgla, Forndom, Clandestine Blaze och så vidare. Layouten är snygg och lättläst, även om min nostalgiska sida är upprörd över avsaknaden av bilder knyckta från Tolkiens Bestiarium. En bok som på 90-talet måste legat etta på toppen över böcker stulna från bibliotek.

Så. Oavsett om ni köper tidningarna eller spanar in sidan digitalt är det viktigt att dylika tilltag uppmärksammas och premieras. Allt som kan förhindra att genomruttna skitsidor som Blabbermouth och Metalsucks får fortsätta måste stödjas.

Niklas undrade om jag ville bli intervjuad på Bardo så jag fick berätta för en engelsktalande publik vad vi pysslar med på dessa sidor. Sprida ordet om Matrix-viruset om man så vill. Jag sa naturligtvis ja, med en tydlig regel: att intervjun skulle göras på svenska och att Niklas fick det otacksamma jobbet att översätta mina svar. Ända sedan Hatpastorns Likpredikan startades har jag klurat på om det vore rimligare att skriva på engelska. Svaret har alltid varit nej. Jag är inte i närheten lika bra på att uttrycka mig på engelska som jag är på svenska. För Dr Panzram och Heidenhammer hade det garanterat fungerat, men för mig tar det tvärstopp samma sekund som jag inte hittar en bra engelsk synonym för typ ”Johannes Brost-ljudbild” eller ”landstingsfrisyr”. Svenska må vara ett fattigt språk om man kollar till antal ord i ordlistan, men möjligheten att kombinera ord som normalt sett inte borde kunna kombineras gör det till ett enormt nöje att skriva. Sedan finns det en risk med att ironi och sarkasm inte skulle lysa igenom på samma vis om jag skulle börja skriva på engelska. Något jag har noll procent tid med är att svara på upprörda mail från icke-engelsktalande läsare som tolkar exempelvis ordvitsar som absolut sanning. Det får räcka som det är idag med band som kör Google Translate och blir upprörda. Jag har ett standardsvar vars budskap är att om de ägnade mer tid i replokalen och att de tänkte efter några gånger innan de beslöt sig för att göra något visuellt efterblivet skulle jag inte behöva vara ett sådant rövhål. Det faller inte alltid i god jord. Märkligt.

Intervjun blev iallafall jävligt underhållande och Niklas ska ha en eloge för det brutala översättningsarbetet. Nu kanske vi till slut får svar på de frågor jag, Heidenhammer och Dr Panzram har stött och blött i evigheter. Detta är ett steg i rätt riktning. För er som raskt vill klicka sig fram till detta har vi en länk i det högra fältet samt här:

http://www.bardomethodology.com

Vill man köpa ett exemplar av tidningen finns den här på Nordvis sida:

https://www.nordvis.com/bardo-methodology-m-11/

Hatpastorns Likpredikan kommer självfallet att vara skriven på svenska även i fortsättningen, men om det finns intresse hos en internationell läsekrets för fortsatt samarbete med Bardo Methodology vet man aldrig vad som kan hända i framtiden. Jag tipsade Niklas om att det finns ungefär 16 artiklar med Ancient-relaterat material som skulle göra sig bra på engelska.

Han har inte svarat på tre dagar.

På återseende.

/Hatpastorn

Omdömeslöshetens nirvana. Sol Evil.

Posted in Uncategorized on 2 oktober, 2017 by hatpastorn

Amerikansk black metal. Vart börjar man? Det finns såklart bra band från USA, men i det stora hela fattar de helt enkelt inte grejen. Ska man göra en grov generalisering kan man säga att amerikaner har lika bra koll på black metal som norska band har på death metal. Vi snackar en klar minoritet som får till det.

Ett typexempel på hur bisarrt det kan bli när amerikaner bestämmer sig för att spela black metal är Sol Evil. Redan på bandnamnsstadiet anar man oråd. Dessa tuffingar har tröskat på sedan 1997, men hade ett uppehåll på en sisådär tio år då vokalisten Raymond ”Lord Mörder” Shipley valde att avfyra ett vapen mot en kristen drogrehabiliteringsklinik. Det föll inte i god jord hos myndigheterna och när de såg att han spelade i ett svartmetallband gick det som det gick.

Lärde sig Raymond något av detta? Nja, runt 2012 vankades det nytt material med Sol Evil. Musikaliskt rör det sig primärt om rätt kass black metal. Man har hört sämre band och man har hört jävligt mycket bättre band. Det finns som ingen anledning att lyssna på skiten.

Skivomslagen däremot. Här snackar vi stor konst. Att sätta bandmedlemmar på skivomslaget är ett koncept som funnits sedan musikbranschen var ung. Däremot är det inte varje dag man ser något som uppnår omdömeslöshetens nirvana.

Vi börjar med ”Descent into hell” från 2014. Här står Raymond och tomskriker i en grushög. Musklerna är spända till max och med tanke på de där nackmusklerna blir man lite fundersam om Lord Mörder är ovilligt inställd till det man i folkmun brukar kalla ”ren idrott”. Jag anklagar inte snubben för att knapra anabola, men skjuter man hejvilt omkring sig och tycker att DET DÄR är ett bra omslag blir man fundersam.

”Master of ascendancy Vol. 1” från 2015 höjer ribban. Här hittar vi den där Raymond på en sorglig borggård. Den svarta collegetröjan sitter som ett korvskinn. Med suktande blick tittar han på en halvnaken version av sig själv i en magisk spegel. Jag anklagar inte Lord Mörder för att vara narcissistiskt lagd, men det känns som att han gillar att runka lillkuken åt sin egen spegelbild.

”Lux diaboli” från samma år är en återgång till ”Descent into hell”. Här är det dock full fokus på Raymond och noll fokus på den soliga grushögen.

”Master of ascendancy Vol. 2”, återigen 2015, är ett magnifikt litet fiasko. Den nakna torson gör comeback, nu i symbios med en klassisk photoshopspya. Kolla blicken på honom. Han är nöjd. Jävligt nöjd. Låt oss nu leka med tanken att de där ynkliga vingarna finns i verkligheten. Hur långt tror ni att de kan bära honom? För mitt inre öga ser jag Raymond planlöst spinna runt på golvet som en vårtrött kärlekshumla.

Vi spolar fram till 2016, ”Master of ascendancy Vol. 3” ligger färsk på skivdisken. Nu ljög jag. Den släpptes bara digitalt. Om vi får tro låttitlarna, ”Seeker of truth”. ”Echo of my soul” och ”My lover´s embrace” rör sig det här om genomvidrig life metal av värsta sort. Omslaget bekräftar det. Något jävla myspys. Lord Mörder har träffat kärleken. Vad fan är det som händer?

Vad Sol Evil kommer att leverera i framtiden kan vi bara spekulera i. Däremot har jag på känn att Raymond ”Lord Mörder” Shipley är en filur vi inte sett för sista gången på dessa sidor.

På återseende.

/Hatpastorn