Här är din död. Del 3. Mortiis.

Posted in Uncategorized on 8 april, 2018 by hatpastorn

När jag påbörjade detta projekt så knåpade jag ihop en ganska gedigen lista på personer som jag skulle vilja intervjua. En tanke som jag hade var att försöka få tag i dem som kanske inte alltid var de mest självklara valen när det kommer intervjuoffer och på något vis kan jag väl tycka att Mortiis hör dit. Alla vet att han spelade bas på de första (och enligt mig de bästa) släppen med Emperor men det var när han gick solo och skaffade sig en trollnäsa som han gjorde sig ett namn, så därav tyckte jag det kändes intressant att får höra hans version av hur det var under hans ’metal-år’.

För att det ska bli riktigt rimligt så har jag låtit bli att översätta svaren utan de presenteras här på sitt originalspråk.

För mer information om hans nuvarande förehavanden samt för att köpa skivor och merch, besök http://www.mortiis.com

/Bure Bödel

Hallå där Mortiis, hur står det till idag? Jag ska helt ärligt erkänna att jag inte har stenkoll på vad du pysslade med rent musikaliskt innan du började som basist i Emperor. Om jag har förstått rätt så ska du ha sjungit i ett death/grind/gore-band som hette Rupturence samt varit med i ett annat band som kallade sig Wilt of Belial vilket ska ha varit ett doom-band. Stämmer detta överhuvudtaget och är så fallet, vad finns det att berätta om dessa band?

Jo, det stemmer det. Rupturence var ett band jeg hadde sammen med 2 kompiser fra ungdomsskolen, typ 1990, i cirka 8-9 måneder. Trommisen gikk på en annen skole, og var vel ett år yngre enn oss eller noe, så han var vel 14, mens resten av oss var 15. Jeg var vokalisten, og prøvde så godt jeg kunne å låte som sangerene i Carcass og Xysma og den type death metal band.

Wilt of Belial var mer slow death/doom. Vi skulle egentlig hete Thou Shalt Suffer, men ingen av de andre medlemmene ville ha det navnet, så det gav jeg til Ihsahn istedet, haha! WOB ekisterte i max 3 måneder. Vi hadde samme trommis som Embryonic (pre- Thou Shalt Suffer, og der Samoth og Ihsahn spillte før Emperor).

1991 blev du som sagt medlem i Emperor, hur lärde du känna Ihsahn och Samoth och hur kommer det sig att ni började spela tillsammans?

Jeg gikk i paralell klassen med Ihsahn fram 1988-1990, og det var hans kompis, Steinar, som jeg startet Rupturence og WOB med. I sent 90 eller tidlig 91, så ble jeg mer inne på mørkere metal, og jeg hadde kjent Samoth (via Ihsahn) siden 1989 typ, og når de ville starte ett litt mer ”dark” metal band, så var jeg bokstavelig talt den eneste personen innen mils omkrets som passet inn. Emperor var jo bare 2 låter på en rehearsal tape, uten tekst eller vokal, eller band navn i 1991. Jeg hadde ett par tekster fra WOB tiden, som hette ”Forgotten Centuries” og ”Moon over Kara-Shehr”, så jeg tok med de, og litt senere kom jeg på navnet, de fikk logoen av meg også, etter at jeg fikk den i posten av en fyr fra øst europa ett sted.

Ihsahn och Samoth kom från death metal-bandet Thou Shalt Suffer, men Emperor blev ett black metal-band. Var det målet från grundandet att det skulle skilja sig från era tidigare band eller var det något ni arbetade fram under tiden ni skrev musiken.

Nå var det jo alltid Ihsahn og Samoth som lagde musikken, jeg bidro med tekster. Jeg prøvde komme med forslag til hvordan man skulle arrangere riffene de lagde, men jeg tror ikke de tok meg så seriøst, haha!

I starten var det aldri snakk om at det skulle være black metal, det var det aldri når jeg var med. Vi likte jo black metal! Men vi ville ikke kalle Emperor for det, vi syntes faktisk at black metal begynte å se for trendy ut i 1992! Nei, jeg skrev mer typ okkulte og mørke tekster. Jeg var mer inspirert av Tom Warrior, Killjoy (Necrophagia), litt typ dark fantasy og litt Bathory, kansje litt Venom også. Cronos er jo en poet!

Vad var din bild av black metal när du började experimentera med denna genre? Vad symboliserade black metal för dig 1991?

I 1991 hadde ikke alt gått til helvete enda, så black metal på den tiden handlet vel mer om ”the spirit of the underground” enn å nedkjempe kristendom og være ondskapen manifestert. Det gikk litt over styr og stell i 1992 og 1993, kan man vel si!

Jeg tror at om noe, så var det i starten en liten anti reakson på at alle 12 åringer med snørr på kinnet satt og hørte på den nye Napalm Death-platen. Og det er jo ikke noe feil med det, jeg var stor ND fan fra 1988-1990, men man ble jo så jævla fan av gamle Destruction og Hellhammer, svarte spandex, patronbelter og armløse gamle Kreator-trøyer at man ble kansje litt blind? Jeg mener, selv var man jo en 16-åring med snørr på kinnet, som hadde en masse store meninger om hva som var ”true” og ikke. Vi følte jo at det var helt jævla B å springe rundt i blåa jeans og lumberjack skjorter når man spiller metal. Det gikk liksom ikke an! Om man ikke så ut som ”Slayed Necros” eller ”Satanic Slaughter” 24 timer i døgnet, så var man ikke ”true”.

Vad lyssnade du själv på för musik under denna tid? Var det mycket musik från första vågen av black metal? Spontant upplever jag det som att ni norrmän var mer öppensinnade när det kommer till bredden av musikintag än vad vi var i Sverige.

Altså jeg ble ganske open minded ganske tidlig på 90 tallet. Man hørte jo på mye Bathory, Venom, Sodom, Destruction, Frost/Hellhammer, Rotting Christ, Master´s Hammer, Tormentor, Morbid, Treblinka, osv men samtidig så hørte jeg jo også en del på eksperimentel musikk som Tangerine Dream, Klaus Schulze, Kraftwerk, Coil, Sleep Chamber osv… Til og med Pink Floyd og Black Sabbath…Så lenge man kunne finne ett slags mørke i det. Det var jo sånn man tenkte…Men det gikk selvsagt etter hvert over til at så lenge musikken var bra, så hørte man på det. Jeg kan ikke snakke for andre, bare meg selv. Jeg tror vi hadde en del meget trangsynte mennesker blandt oss også. Euronymous var overraskende open minded egentlig, men det visste nok bare de som kjente han. Han lærte meg å like Ultravox, haha!

Under de år som du var medlem i Emperor så var det du som författade texterna till era låtar, många hävdar att black metal måste ha sataniska texter för att vara just black metal. Hur ser du på detta?

Vi tenkte aldri sånn. Det kansje er sant, men om du er under 35 år gammel og har en masse åsikter om en genre som ble populær når du selv var type 10 år gammel, så skal du faktisk bare holde kjeften.

Texterna du skrev till Emperor var skrivna på engelska, men när du skapade ditt soloprojekt så blev titlarna, och även de få texterna som förekom under ‘Era 1’, skriva på norska. Hur kommer det sig att du bytte språk?

Jeg var nok litt inspirert av Burzum akkurat der. Jeg likte Burzum ganske bra på den tiden, og syntes det hadde en helt unik atmosfære med det norske språket. Jeg husket jo bl.a Master´s Hammer og noen Sør Amerikanske band som brukte sitt eget språk, og det fikk jo en helt unik atmosfære, så jeg ble inspirert av det, helt klart.

Du har aldrig varit sugen att börja spela black metal (eller metal överhuvudtaget) igen någon gång under alla de år som gått sedan du la basen på hyllan?

Nei altså jeg vet ikke hvordan man gjør sånn musikk. jeg kan det jeg kan, og det har jeg gjort ganske bra. Det nærmeste jeg kom, var jo den tiden Mortiis var (og igjen kommer til å bli, en dag) ett industrielt rock/crossover band, da var det en del aggressive riff og fremføringer. Det ble noen brutna revben for å si det sånn. Men det har aldri vært ren metal.

Om vi ska prata en snabb sväng om nutiden, just nu är du ute och turnerar med ett ‘Ånden som gjorde Oprør’-set, hur kommer det sig att du valt att blicka tillbaka till Era 1 igen? Kan vi förvänta oss en ‘Keiser av en…”-turné framöver?

Det vet jeg ikke. Jeg hadde liksom tenkt at det hadde vært fett å gjøre en slags revival på det gamle igjen, men har ikke hatt tid, og så har jeg ikke vært 100% overbevist om at det er ”the right thing to do”. Til slutt så tenkte jeg at nå er det tiden for det. Jeg var jo ikke så glad i den perioden av mitt liv, rent musikalsk, i mange år. Det har tatt lang tid å komme ut av den negative tankegangen, og faktisk tenke positivt rundt Era 1 sakene, og faktisk føle motivasjon, men nå gjør jeg heldigvis det.

Annonser

Förintelseförsamlingens långfredagsmatiné.

Posted in Uncategorized on 30 mars, 2018 by hatpastorn

Jesu död kan bara firas på ett sätt och det är tillsammans med gudarna i Ancient. Detta klipp är från när Dr Panzram såg dem nu senast på Baroeg. Ni som förstår, ni förstår. Vi kommer att bjuda på mer guld från den händelsen när vi vid ett senare tillfälle publicerar en podcast vigd till just Dr Panzrams Aphazel-religiösa upplevelser.

Hell Aphazel!

/Förintelseförsamlingen

Heidenhammers hatmatch. Dance of Death VS. A Matter of Life and Death.

Posted in Uncategorized on 10 mars, 2018 by hatpastorn

Det blev onekligen rejält med gnäll från olika håll när jag själv behagade gnälla på Iron Maidens mer eller mindre katastrofala skivor på vilka en viss Blaze Bayley luftade sin strupe. De som tyckte att mitt omdöme var hårt i överkant hade givetvis fel. En del av dessa propsade dessutom på att jag var mer eller mindre tokig då jag hintat om att även de skivor med Iron Maiden som släppts efter att Bruce Dickinson kom tillbaka inte riktigt förmår leva upp till den standard de nio första studioalbumen fram till 1992 satte. Jaja. Ni som känner er träffade bör nog sluta läsa redan här.

Då jag redan förklarat både mitt, Pastorns och Panzrams förhållande till Iron Maiden känns det onödigt att upprepa vad som redan förtäljts såväl i skrift som i audioformat. Iron Maiden är typ världens bästa band. Eller, de var åtminstone världens bästa band. En gång i tiden. Sedan gick något snett. Jag vidhåller att Iron Maiden aldrig blev sig likt efter att Bruce Dickinson valde att hoppa av 1993. Åtminstone blev det aldrig lika bra, av flera anledningar.

Jag valde att inte åka och se dem på comebackturnén år 2000. Någon får rätta mig om jag har fel i detta, men jag tror att det var första gången de beträdde svensk mark efter att Dickinson likt en prodigal son axlat frontmansrollen ånyo. Vill dock minnas att de gjorde en mindre världsomsegling året dessförinnan i samband med lanseringen av fiaskospelet ’Ed Hunter’ och medföljande soundtrack, men jag tror inte att de kom till Sverige den gången. Skit samma. Såhär i efterhand känns det såklart som ett synnerligen dumt beslut, särskilt då jag är en av få i hela världen som aldrig sett Maiden live. Trots att jag kan de första nio albumen utantill. Och jag märker också att jag har svårt att riktigt i ord förklara varför jag inte åkte. Särskilt då de framträdde tillsammans med Slayer.

Men … jag vet inte, hela grejen kändes som den hade en lite besk bismak. Första gångerna jag fick höra ’Brave New World’ var jag långt ifrån övertygad. Skivan har växt såhär i efterhand, men när den var färskpressad kändes den lite … billig. Jag gillade inte att de hade valt att behålla den kapade logotypen. Jag tyckte inte att omslaget nådde upp till klassiska höjder. Bandbilderna såg för jävliga ut. I ärlighetens namn var hela layouten på skivan ganska usel. Varför de valde att använda ett av de fulaste typsnitten för att presentera låtordningen på baksidan kommer jag aldrig att begripa. Men framför allt kändes också låtarna och produktionen rätt halvljumma. När jag lyssnar på den idag märker jag att många av de intryck jag fick redan då kvarstår. Vissa recensenter valde att hylla producenten Kevin Shirley till skyarna. Jag var inte en av dem. Idén att Iron Maiden plötsligt skulle låta ”live” i studion tycker jag helt enkelt suger. Okej att den första skivan – och för den delen ’The Soundhouse Tapes’ – låter som de gör med tanke på låg budget och brist på erfarenhet och bra producent, men att comebackskivan med Bruce gör det … det köpte jag aldrig. Att skivan är högljudd då den mastrats med hög volym är en sak, men sammantaget har jag alltid tyckt att det låter så utstuderat. Som att skriva lyssnaren på näsan att nu, nu har vi minsann gått tillbaka till rötterna och kört in låtarna i studion som om vi stod på scen. Något medlemmarna också var väldigt ivriga med att poängtera i samtida intervjuer. Är det bara jag som tycker att sådant i så fall ska framgå mer under själva genomlyssningen utan att det blir en selling point i marknadsföringen? Jag vet inte, kanske är jag bara överdrivet tjurig. Och som sagt, idag tycker jag dessutom att ’Brave New World’ var den sista riktigt bra skivan som släppts av bandet i fråga. Lite småskavanker till trots. Vilket för oss till det vi egentligen ska prata om idag.

’Dance of Death.’

För att gå rakt på sak: första gången jag såg och hörde den här skivan blev jag på fullt allvar sorgsen och illa till mods. Året var 2003 och jag bodde för tillfället i Umeå. På min födelsedag fick jag chansen att provlyssna på den nyligen utkomna skivan på … Åhléns, tror jag det var. Sannolikt var det också en av de sista gångerna jag provlyssnade på något i en butik. Och jag kände mig mest tom. Både under och efter genomlyssningen. Vi ska se om samma sak händer även idag.

Under tiden nästföljande skiva dök upp, ’A Matter of Life and Death’, kände jag mig också tom. Främst för att något avskum hade brutit sig in i det förråd där jag förvarade min skivsamling vilket medförde att den decimerades med hälften. Detta ledde till att jag började låna skivor på biblioteket. Internet och MP3 kan brinna i helvetet, fysiskt format till varje pris är det som gäller. Vid detta tillfälle bodde jag i Uppsala och där hade stadsbiblioteket valt att köpa in det senaste alstret med Iron Maiden. Perfekt, tänkte jag. Det gjorde jag inte när jag hade låtit den gå ett par varv i stereon. Vi ska se om samma reaktion händer även idag.

’Dance of Death’. Vi kan inte gå vidare utan att nämna elefanten i rummet en gång till. Omslaget. Alltså – vad tänkte de egentligen? Om jag fattat saken rätt, var det som kom att hamna på det officiella omslaget tänkt som en skiss. När konstnären bakom verket fick reda på att det utan hans kännedom kom att pryda det upptryckta konvolutet skall han ha krävt att få sitt namn borttaget i texthäftet. Jag vet inte om det verkligen stämmer, men om så är fallet kan ingen förebrå honom.

”Wildest Dreams”

Jag har alltid tyckt att den här låten känns mer som en cover än som en genuin Iron Maiden-låt. Kanske skulle den kunna ha varit en hygglig b-sida på någon singel från åttiotalet och egentligen skriven av någon halvt gudsförgäten hårdrocksproggig grupp från Frankrike. Inte så att det här är direkt dåligt – i skrivande stund låter det faktiskt bättre än på länge. Det är mest bara att jag hade föredragit något annat. Om man vill, kan man hävda att videon inte direkt är något cineastiskt mästerverk … men å andra sidan har väl det här gänget sällan gjort sig känt för några sådana ens tidigare i karriären.

”Rainmaker”

Känslan från den tidigare låten håller i sig en aning. Överlag låter det här mer som traditionell hårdrock än som heavy metal från tiden det begav sig. Ach, fan alltså … har jag varit alldeles för hård mot den här skivan i snart femton års tid? Solot skulle ha platsat någonstans på ’Fear of the Dark’. De som tycker att Maiden mer eller mindre gick och halvdog då Adrian Smith valde att sluta och Janick Gers tog över stafettpinnen har jag alltid tyckt överdrivet allvaret. Gers må inte vara världens bästa gitarrist, men jag har alltid brytt mig mer om melodier och riff än gitarronani.

”No More Lies”

Nja, här börjar allt bekymmersrynkorna i pannan vecka sig. Jag vet inte om det är produktionen som gör det, men de här halvplockade och småsura akustiska tonerna låter verkligen inget vidare. Av någon anledning får jag känslan av att det mer skulle platsa på ett taffligt album av typ Adorned Brood som inför chansen att vara med på en samlingsskiva utgiven av Adipocere Records bestämmer sig för att smyga in lite extra medeltidskänsla då tillfälle ges. Dessvärre låter det mer The Soil Bleeds Black än något annat. Jag får dock medge att låten har växt med några lyssningar. Besynnerligt nog tycker jag dock det låter bättre ju lägre volym jag lyssnar på. Ett makabert omen.

”Monstegur”

Darkthrone var före med att sjunga om katarerna, även om det är aningen oklart varför en antik kristen gnostisk sekt pockade på Satans poets intresse. Iron Maiden vill dock inte vara sämre, men misslyckas i mitt tycke kapitalt med att framkalla stämning i en låt som mest låter som ett flåshurtigt och skojfriskt ledmotiv till en bana i det gamla dataspelet ”Wonderboy”, i vilket man styrde en bastukjolsförsedd blond yngling som åkte skateboard och mumsade i sig överdimensionerade körsbär. Såhär glada melodier kan inte ens Rock N’ Rolf skriva när han är på sitt glättigaste humör. Glöm ”Quest For Fire”, det här är Maidens mest Spinal Tap-liknande låt någonsin.

”Dance of Death”

Dags för något som tyvärr skulle bli alltmer standard för senare Iron Maiden; evighetslånga epos som inte är ”Rime of the Ancient Mariner”. Jag vet inte vad som hände, men någonstans vid den här tidpunkten verkade Harris och kompani få för sig att låtar skulle vara långa enbart för sakens skull. Missförstå mig inte, några av bandets främsta stycken har varit av det längre slaget utan att det gått ut över kvalitén. Men det krävs att varje extra minut och sekund faktiskt tillför något som annars skulle saknas i låten. Det gör det bara inte här. För skojs skull hade det varit intressant att få höra hur det här hade låtit om de hade kapat bort sisådär en fem minuter och gjort en singelversion. Hur många hade egentligen saknat de här gitarreskapaderna? Och för att fortsätta prata om Spinal Tap … den där gitarrslingan vid 3.10 är så kusligt lik flöjtslingan i ”Stonehenge” att det knappt ens är roligt.

”Gates of Tomorrow”

Varför ska det låta så jävla glatt för? Jag börjar ångra det jag tidigare skrev om Janick Gers, men inte på grund av hans solon. Däremot verkar det ha varit en dålig idé att låta tre gitarrister slåss om utrymmet, för det är enormt irriterande att inte få höra Bruce sjunga en melodi utan att bli ”hjälpt på traven” av en förbannad gitarr som ska ligga och tjuta ut samma toner i bakgrunden. Det fyller inte ut, det är bara i vägen. Mellanpartiet får sägas vara klassisk Maiden, och det tackar vi för. Synd bara att det inte går ihop så där vansinnigt bra med resten av låten. Och de där triolmarkeringarna på trummorna hade de kunnat skippa, särskilt med tanke på att de skulle överanvändas på skivan som kom efter denna. Men vi ska inte gå händelserna i förväg.

”New Frontier”

Här är det faktiskt lite drag, i alla fall. Hade jag fortfarande spelat in blandband hade detta sannolikt varit den låt jag förärat utrymme på tejpen. Tacksamt att de väljer att köra på i samma tempo utan onödiga krumbukter. I övrigt finns det kanske inte så mycket att säga om det här, annat än att de kanske hade kunnat klippa bort en minut. Maiden var ju typ bäst på att smälla in rökare under fyra minuter, så jag förstår verkligen inte den här tendensen att envisas med att göra dem längre än nödvändigt. Nåja, i det här fallet stör det inte nämnvärt. Lite överraskande att Nicko varit med och skrivit låten ifråga.

”Paschendale”

Det här har väl, om jag förstår saken rätt, blivit lite av en livefavorit. Och ja, dåligt är det inte … allsångsvänligt, omväxlande utan att vara krystat och som extra piff ett par grepp som inte testats så värst många gånger förut. Ach, den här låten är bra, inget snack om saken. Men eftersom jag är gnällig och jobbig väljer jag ändå att påpeka att jag tycker att en bättre produktion, företrädelsevis signerad Martin Birch, hade lyft det här till de riktigt höga höjderna. Istället för att låta suggestiva och omfattande låter gitarrerna mest pipiga, särskilt när de enbart spelar toner och inte ackord. Om man nu ska lyssna på de här låtarna gör man klokt i att lyssna på de liveversioner som finns tillgängliga på de otaliga skivor och DVD-släpp som prånglats ut de sista tretton åren.

”Face in the Sand”

Den här låten passerade visst helt obemärkt. Det lät som nyare Iron Maiden. Tror jag.

”Age of Innocence”

När jag gick till jobbet för någon dag sedan hann jag med att lyssna igenom hela ’Piece of Mind’. Det var det bästa jag någonsin hört, trots att det måste vara genomlyssning nummer femhundra eller något liknande. Var tog allt det som gjorde Maiden så sjukt bra en gång i tiden vägen? Ska jag vara snäll kan jag gå med på att refrängen i den här låten är lite halvt medryckande, men mest av allt låter den som något överblivet spår från Dickinsons ’Tattooed Millionaire’. Försumbar men småtrevlig radiorock. Resten av låten är mest bara ett hopplöst tröskande med ett mindre lyckat försök till samhällsanalys insprängd i texten. Självklart kan de heller inte hålla sig från att vrida ut ett par extra minuter från en melodi som redan stannat alldeles för länge och inte fattar vinken att det är dags att gå hem.

”Journeyman”

Sista anhalten på skivan och ett nytt grepp för bandet, då det är den första låt de gjort som framförs helt akustiskt. Det ska sägas att jag var genuint nyfiken på att höra den, då jag alltid tänkt mig att något sådant borde passa som hand i handske. Särskilt nu som det gavs tillfälle att briljera med tre gitarrer. Lustigast är dock att det faktiskt inte gör värst mycket skillnad alls. Även om de flesta av gitarrerna är akustiska kvarstår trummor, syntstråkar och några solotoner som jag har svårt att se skulle komma från något annat än en gitarr driven av elektricitet. Och ja … känslan kvarstår i stor utsträckning från de förra låtarna. Det är inte dåligt, men det är verkligen inte särskilt engagerande heller. ”I know what I want, I say what I want” maler Bruce Dickinson på, men det låter inte som att han egentligen menar något av det. Vad vet jag? Säkert finns det folk som avgudar detta, men jag är inte en av dem.

Sammanfattning:

Trots mina initiala frustanden ska det sägas att jag gett den här skivan ett antal chanser nu. Jag har väntat på att det snart ska lossna, och att jag till sist ska inse att jag haft fel i min första bedömning. Att det skulle bli som med ’Brave New World’ – först kallt konstatera att det inte är som förr, men ändå tillräckligt. Och med det i åtanke kanske hitta ett och annat spår som kan fungera som glömda halvädelstenar. Så är inte fallet. Precis när jag skriver detta går spelaren över och kör igång ”Aces High” från 1984. Vi kan nöja oss med att säga att skillnaden är tämligen avgrundsdjup. Men: jag vill avsluta med att säga att vissa av spåren på ’Dance of Death’ onekligen har potential men att produktionen inte gynnar materialet. Och på liveskivorna blir detta än tydligare. Trodde aldrig jag skulle rekommendera någon att införskaffa exempelvis ’Death on the Road’, men faktiskt: den har ett egenvärde. Hade jag varit mer konspiratoriskt lagd hade jag hävdat att de gjort ljudbilden på studioalbumet medvetet sämre så att det i sig skulle motivera ett inköp av senare livealbum och remixar. Vad vet jag? I dessa dagar drar de sig nog inte för något.

’A Matter of Life and Death’

Kanske är det bara jag, men jag tycker det känns lite halvsunkigt med ytterligare en skiva med ordet “death” I titeln direkt efter den förra. Omslaget är väl marginellt bättre, men det skulle lika gärna kunna platsa på en brasiliansk coverskiva med orkestrar ingen människa hört talas om framförandes Iron Maiden-låtar. Jag har också alltid tyckt att layouten och valet av typsnitt känns lika billiga som de på ’Brave New World’.

”Different World”

Det tar inte många sekunder att höra att samma sorts produktion som sänkte de två förra skivorna har valts ytterligare en gång. Samma höga volym, samma pseudoliveljud. Av någon anledning får jag känslan av att den här skivan skulle vara lite mörkare och lite mer allvarsam än föregångaren, men det kan också vara omslaget som ser till den saken. Och på tal om det: även om bilden på framsidan inte är lika katastrofal som ni-vet-vilken är det inte direkt ’Seventh Son …’ vi snackar om heller. Hur låter den här första låten då? Ja, ganska precis som ett av de tråkigare numren från ’Dance of Death’ fast med lite mer betoning på moll.

”These Colours Don’t Run”

När jag först hörde den här skivan – efter att ha lånat hem den från Uppsala stadsbibliotek – var jag beredd att fullkomligt ge upp tanken på att Iron Maiden någonsin skulle kunna bli bra igen. Efter ett par genomlyssningar mindes jag verkligen ingenting förutom att jag tyckte att den var smått olidlig och att samtliga låtar lät mer eller mindre exakt likadant. Det här kan vara sjätte eller sjunde gången jag tar mig igenom hela skivan och jag får erkänna att jag delvis tar tillbaka mina första utlåtanden. Den här låten är faktiskt ganska catchy och arrangemangen känns i sammanhanget rimliga, trots att jag initialt verkligen hatade dem. Jag kan förvisso tycka att de hade kunnat spara på framförallt triolkompet på trummorna, som jag nämnde förut, men i just den här biten fungerar det.

”Brighter Than A Thousand Suns”

Jag tror att det var i och med den här låten jag kläckte nya Iron-Maiden-koden.  Enkelt uttryckt känns det som om de övergett melodier till förmån för riff. Jag gillar det inte. Iron Maiden har för mig alltid handlat om att riff och melodier ska utgöra en fungerande symbios. Mycket var det också därför plattorna med Blaze Bayley kändes så bedrövligt tråkiga, då mannen i fråga aldrig fick till sångmelodierna utan att ta i så han sprack. Och inte ens då gick det. Här följer Dickinson återigen bara de grundtoner som spelas och han låter mer som ett extrainstrument som skall fylla ut låten istället för att föra befälet på skutan. Det blir inte bättre av att gitarrerna är lika högt mixade som sången vilket gör att de tävlar om utrymmet. Precis som när man lyssnar på Setherials ’Lords of the Nightrealm’ blir det heller inte bättre om man höjer volymen – det blir bara värre.

Men: därmed inte sagt att låten egentligen är dålig. Riffen är på sina ställen riktigt bra och den röda tråden är intakt stycket igenom trots en relativt lång speltid. Att de sedan snott titeln från Killing Joke ger ett litet extra plus i min bok.

Eller vänta. Det där skrev jag visst på tre och en halv minuter. Jag märkte inte att det då kvarstod cirka fem av låtens totalt åtta minuter och tjugotre sekunder. Det känns trist att behöva upprepa det jag konstaterat flera gånger tidigare, men varför i hela helvete skall låtarna vara så jävla långa för? Jag har en teori som baseras på psykologins syn på relativt tidsförlopp. Enligt den så accelererar uppfattningen av tid ju äldre man blir. Alltså: är man ett år gammal är ett år hela ens livstid. När man fyllt två, blir ett år plötsligt hälften av livet. Vid tre är ett år en tredjedel. Och så vidare. På grund av detta upplever man att åren blir allt kortare ju äldre man blir. Vid de femtio är ett år enbart en femtiondel. Med detta i baktanke; är det så att medlemmarna i Iron Maiden nått en så pass hög ålder att tiominuterslåtar numera känns som om de är lika korta som deras treminutersdängor var på åttiotalet? Det skulle förklara en del.

”The Pilgrim”

Fånig intromelodi, men det vore att ljuga att säga att den inte sätter sig. Rejält, dessutom. På samma irriterande sätt som refrängen till ”Blood Brothers”. Det sista du vill höra innan du lämnar huset på morgonen, för du vet att det kommer att hålla i sig resten av dagen oavsett vad du försöker göra åt saken. Angående ”The Pilgrim” … jag kan verkligen inte avgöra om det här är en bra låt. Den har ingredienserna, man minns partierna och det är lite småsubtila passningar till gamla stordåd. Trots det vill det sig inte riktigt, och jag kan inte sätta fingret på varför. Kan ha att göra med de där FÖRBANNADE triolerna i bryggan. Ett knep som blir alltmer störigt för varje gång. Det kan också ha att göra med att låten har så många separata delar att det till sist framstår som ett pussel med suddiga konturer när bilden väl framträder. Jag hade också gärna hört en mer ordentlig melodi, men som sagt är det kanske att hoppas på för mycket vid det här laget.

”The Longest Day”

Jag är bara en bit in på den femte kakan på det här fatet och jag är redan mätt. Till den grad att jag börjar kväljas över den till bredden överfyllda buffén. Jag känner att jag går från att vara rent gnällig till rent grinig. ”Va? Ska vi göra en till platta? Fantastiskt! Nu ska vi allt ge fansen så det räcker och blir över!” verkar Steve Harris med manskap resonera. Ett recept som de dessutom kommer att följa fast med målet att laga ihop ännu större portioner allteftersom. ”The Longest Day” bara fortsätter och fortsätter, med en alltmer fadd eftersmak. Som tuggummi direkt taget från en påse med Garbage Pail Kids-kort. Låttiteln känns mest ironisk.

”Out of the Shadows”

Låt sex och det återstår närmare fyrtio minuter av den här skivan. Jag står fast vid teorin angående åldrande och accelererad uppfattning om tiden. Vilket stärks då det här just nu känns som en smärre evighet. From here to eternity, skulle man kunna uttrycka det om man vill vara putslustig. Den här biten påminner till viss del om ”Wasting Love” från ’Fear of the Dark’. Eller, till viss del förresten … snarare en cover på en egen låt. Kommer någon ihåg att Guns N’ Roses valde att spela in två versioner av ”Don’t Cry” på de respektive utgåvorna av ’Use Your Illusion’ del ett och två, och att det enda som skilde versionerna åt var att de hade två olika texter? Ungefär så verkar även Maiden ha velat göra. Tja, återigen är det inte så dåligt. Mest ganska onödigt. Med tanke på skivans längd, kunde de inte ha skalat bort åtminstone denna?

”The Reincarnation of Benjamin Breeg”

Den här låten valde de att släppa som singel vilken marknadsfördes med lite mystik kring låten och texten ifråga. Om jag minns rätt var det tal om att huvudpersonen som titeln anspelar på skulle ha funnits på riktigt och befattat sig med ljusskygg aktivitet, men jag minns alls inte vad. Det tog dock inte lång tid förrän det avslöjades att allt var hittepå. Ingen brydde sig. Är det verkligen någon som tror att det går att fejka sådana saker idag? Cult of Luna försökte sig på samma sak – fast lite snyggare – genom att hitta på en fiktiv författare som i schizofrent tillstånd skulle ha skrivit en dagbok som sedan texterna på skivan ’Eternal Kingdom’ utgick från. Det höll heller inte särskilt länge. Kul idé dock. Musik blir helt enkelt roligare om man väljer att tro på skrönor och myter. ”The Reincarnation …” då? Ja, den tröskar på här i bakgrunden. Hade jag fått välja tror jag knappast att jag hade utsett den här låten till singel, då den verkligen inte engagerar något särskilt. Apropå det här med besynnerliga val gällande låtval till singlar, kan någon svara på varför i Satans namn Samael valde att släppa ”Telepath” från skivan guldplattan ’Reign of Light’ som singel? Finns det någon som inte håller med om att det är den sämsta låten på skivan? Jag kräver svar.

”For the Greater Good of God”

Jag gillar titeln. Faktiskt. Men förutom det … en sak som förbryllar mig en aning när jag återigen lyssnar igenom de här senare skivorna är att det på sina håll tjatats om att Iron Maiden i och med senare alster blivit alltmer progginfluerade och att det är i det ljuset man nu måste se dem för att till fullo kunna uppskatta dem. Jag tycker inte det stämmer för fem öre. Det är nämligen ingen direkt skillnad i arrangemang från tidigare alster. Skillnaden ligger i att de inte längre lyckas med att binda ihop dem lika bra. Med andra ord har de drabbats av samma förbannelse som King Diamond och Mercyful Fate. Ju senare skivor, ju svårare verkar det vara att få takt- och tempobyten att låta som det vore den självklaraste saken i världen. Betänk hur det lät så länge Mickey Dee spelade med King Diamond. Aldrig några problem att sakta ned, öka och skifta komp flera gånger i samma låt utan att det gjorde något. Jämför sedan det med hur det låter på ”Give Me Your Soul … Please”. Eller Mercyful Fates ’Don’t Break the Oath’ med ’Dead Again’. Det märkliga med Maiden är att det fortfarande samma trummis som sitter på pallen nu som gjorde det under inspelningen av ‘Peace of Mind’.

Det tog en liten stund att skriva ned det där. Men vad gjorde det. Låtjäveln håller fortfarande på och visar inga tecken på att lägga av. Snart gör jag det. Lägger av.

”Lord of Light”

En sak slog mig just. De fyra första album som släppts av Iron Maiden efter att Bruce kom tillbaka har i tre fall följts upp av ett tillhörande livealbum eller DVD. ’Brave New World’ med ’Rock in Rio’, ’Dance of Death’ av ’Death on the Road’ och ’the Final Frontier’ av ’En Vivo!’. Det enda studioalbum som inte fått samma behandling är det jag nu lyssnar på. Inte en enda låt finns representerad på ett senare livealbum. En slump? Eftersom jag aldrig såg Maiden uppträda ens på tiden det begav sig har jag haft än mindre lust att göra det efteråt. Hur det lät mellan ’A Matter of Life and Death’ och ’The Final Frontier’ på konserterna vet jag ingenting om, men jag blir nyfiken på hur många av låtarna från ’A Matter …’ som framfördes på dem. Rent spontant är det rätt svårt att tänka sig att det blev några direkta publikfavoriter att sjunga med i. ”Lord of Light” passerar i alla fall helt obemärkt förbi. Trots att låten är närmare sju och en halv minut är det helt blankt efteråt.

”The Legacy”

Vägs ände. Finis malorum. Via dolorosa. Givetvis är ju även den här låten över nio minuter lång. Och jag vet inte … det är som om man hela tiden förväntar sig att uppbyggnaden ska utmynna i något slags förlösande crescendo, men det vill sig aldrig riktigt. Det är synd, för här – liksom på en mängd ställen på hela skivan – finns det tillstymmelser till något som hade kunnat vara riktigt bra. Jag kan tänka mig att om man skulle dra in den här låten på en spellista, eller ännu hellre ett blandband, och verkligen håller sig till den för att låta den växa skulle den kanske inte bli en ny favorit men åtminstone en bra mellanlåt. Ach, det känns tråkigt att inte ha så värst mycket mer att förtälja. Så vi får väl säga så. Dags för påtår och en stunds kontemplation.

Summering och slutcitat:

Det känns helt bisarrt att det nu är femton år sedan ’Dance of Death’ dök upp och att det gått över ett decennium sedan ’A Matter of Life and Death’ såg dagens ljus. Men skit samma, det är inte det vi ska prata om. Tidigare har jag mest upplevt det som om de här senare skivorna flutit ihop till en slags smet, mer eller mindre omöjliga att egentligen skilja från varandra. Efter närmare genomlyssningar kan jag i alla fall konstatera att de är hyfsat olika, åtminstone på en del plan. ’Dance of Death’ känns, i brist på bättre ord, som en betydligt gladare skiva än uppföljaren. Om det är något positivt vet jag inte. Vad jag märker är dock att det var betydligt svårare att kora en ”vinnare” av de här två plattorna, då ingen av dem kan sägas vara direkt bättre än den andra. Av någon anledning sätter sig riffen från ’A Matter …’ sig hårdare på huvudet än de från föregångaren, men det märkliga är att trots detta faktum blir det inte direkt en mer angenäm upplevelse att verkligen lyssna på skivan, då de få stunderna av genuint bra material drunknar i poänglösa arrangemang, överflödiga partier och evighetslängd på låtarna. Hade det varit helt omöjligt att kapa bort det onödiga och istället koncentrera sig på de partier som faktiskt ger utdelning?

Det här med låtlängden gör mig mer förbryllad än jag först trodde det skulle göra. Alltså: Iron Maiden kånkar ju runt på vägarna, världen över, och spelar sina gamla dängor år ut och år in. De dyker dessutom upp på ett oräkneligt antal samlingsskivor av tvivelaktig karaktär och på lika många livealbum. Det kan med andra ord knappast vara så att de glömt bort hur de en gång i tiden skrev låtar som uppenbarligen verkat fungera bättre än de på, säg, exempelvis ’A Matter of Life and Death’.

Som ni förstått blev ju inte direkt en hatmatch. För man kan såklart inte hata en Iron Maiden-skiva, ens om det är med Blaze Bayley bakom mikrofonen. Eller jo kanske, men bara då.  Det är nu sjutton år sedan Bruce Dickinson återvände. Det är sju år fler än hans förra session. På tio år hann han medverka på sju av världens absolut bästa skivor. Det är länge sedan nu.

Jag avstår från att kora vare sig vinnare eller förlorare den här gången. Om jag orkar ta mig igenom Iron Maidens två senaste skivor – ’The Final Frontier’ och ’Book of Souls’ kanske kampen blir mer ojämn. Vem vet. Jag vet inte när det i så fall blir. Men vi vet ju att jag inte kommer att kunna hålla mig från det heller. So it shall be written, so it shall be done …

Tack för kaffet. // Heidenhammer

Här är din död. Whortael.

Posted in Uncategorized on 28 februari, 2018 by hatpastorn

Det första inlägget i denna intervjuserie presenterades, inte helt ologiskt, av Hatpredikanten själv då det är hans blogg och han som håller i taktpinnen. Nu tänkte jag dock själv ta och författa en ingress till denna intervju; Anledningen till att jag valde att intervjua Niclas ”Whortael” Svensson var för hans inblandning i ett av de bättre och mer förbisedda banden i den svenska myllan, nämligen Throne Of Ahaz. Om ”Nifelheim” hade fått släppas inom en snävare tidsram från den faktiska inspelningen hade de säkerligen blivit mer omtalade, men när den väl släpptes 1995 var scenen redan dränkt.

Jag ska inte dra ut mer på tiden utan jag presenterar här del två i ’Här är din död’.

/Bure Bödel

Anledningen till att jag valt att intervjua just dig är för att jag har bestämt mig att grotta lite i tidig svensk black metal och med tanke på din medverkan i Throne of Ahaz så känns du som ett väldigt lämpligt offer. Vi kan väl börja på ett traditionellt vis, så berätta om hur du kom i kontakt med black metal? Var det Djävulen som kallade?

Jag var ganska tidigt inne på death metal. Min moster träffade en snubbe från Gotland vars son var polare med grabbarna i Grave. Jag började få Grave-demos i brevlådan och på den vägen var det. Sedan gjorde jag väl som många andra vid den tiden och sökte mig vidare till black metal. Jim ”All” Berger (Abruptum, Ophthalamia, Vondur, War) spelade nog också en stor roll i mitt fall. Han flyttade upp till Boden (där jag växte upp) från Finspång och vi lärde snabbt känna varandra. Han introducerade mig för massa nytt. Musiken var inte bara death metal-brutal utan den hade någonting mer. En mäktig upprymd känsla och en stämning som infinner sig. En känsla jag verkligen gillade, och fortfarande gillar.

Throne Of Ahaz var ett väldigt tidigt svenskt black metal-band i vad man kan kalla den andra vågen. Bandet grundades 1991. Även om du inte var med från början, vet du hur visionerna såg ut när bandet drog igång?

Jag kommer inte ihåg exakt, men jag vill minnas att de var trötta på musiken som spelades runtom i Umeåtrakten där de bodde. De ville göra något mer.

Du började i bandet mellan demon och första plattan, hur gick rekryteringsprocessen till när du blev gitarrist?

Det stämmer. Deras tidigare gitarrist hade andra idéer om hur bandet skulle utvecklas och låta så de gick skilda vägar efter demon. Jag träffade dem på en festival i Tegsparken i Umeå och vi började snacka. Vi hade mycket gemensamt och jag började ta bussen ner till Umeå på helgerna för att repa. En resa på ungefär 60 mil, tur och retur.

Hur såg scenen i Norrbotten ut i början av 90-talet? Var Throne Of Ahaz lite av en udda fågel med tanke på den hord av death metal-band som fanns i era trakter?

Throne Of Ahaz var ju ett Umeåband, det vill säga Västerbotten, om jag nu ska vara en besserwisser. Jag bodde dock i Boden i Norrbotten och pendlade till Umeå på helgerna. Men jag fattar såklart vad du menar, och det var inte så stor skillnad på de två olika länen. Du har nog rätt i att Throne Of Ahaz var lite av en udda fågel. Det fanns inte så många band som spelade black metal, även om det började bli ”populärt”.

Luleå-Boden måste ha varit högsätet i Sverige när det kommer till bandinavel. Ni kan väl knappt varit mer än tio personer som spelade in och släppte hundratals skivor under nittiotalet, hade ni inget bättre för er?

Haha! Det var ju lite så faktiskt. Men vad skulle vi göra? Vi var ju inte så många som verkligen brann för att spela black/death metal. Norrbotten är ju sjukt mycket skog, få större samhällen och lågt invånarantal, kort sommar och lång kolsvart vinter. En bra grogrund.

Hur var kontakten med övriga Sverige/världen under det tidiga 90-talet? Jag kan tänka mig att ni var rätt isolerade där uppe. Hade ni koll på hur scenen växte runt om eller skötte ni er själva?

Avståndet till de större städerna söderut gjorde oss såklart lite isolerade men vi hade stenkoll och hängde med i allt som hände. Däremot hade vi kanske en lite mer annorlunda mentalitet än vad folk hade söderut, och eftersom vi inte var särskilt bortskämda med gigs och spelställen så fick vi ta saken i egna händer. Pierre Törnkvist (Devil’s Force, Helltrain, The Everdawn, The Moaning, Scheitan, Decortication etc etc) var väldigt drivande och tog upp band söderifrån till Luleå. Vi brukade också för övrigt inbördes skämta om folk söderifrån, sådana som påstod sig vara så jävla true. Testa skinnbrallor, skinnpaj och patronbälte i trettio minusgrader. Ingen var fan så true som oss!

Med tanke på att det inte fanns så många black metal-band i er närhet eller ens i Sverige för den delen under de första åren av Throne of Ahaz existens, vilka var dina förebilder?

Jag måste såklart säga att Quorthon och Bathory var min absolut största förebild. Än idag är det svårt att beskriva den respekt och vördnad jag känner för en sådan låtskrivare som han. Jag bor tjugo minuter från hans grav och brukar promenera dit på hans födelsedag. Jag var också tidigt i kontakt med bland annat Mutilator i Rotting Christ och grabbarna i Samael. De sistnämnda intervjuade jag också till mitt fanzine Exhumation Mag som jag gav ut 1992. Jag upptäckte så sjukt mycket bra musik de åren. Darkthrone och Mayhem älskade jag också från första stund.

Om man kastar ett getöga på din diskografi så är det enbart Throne of Ahaz som man kan klassa som black metal, sedan blev det melodisk döds för hela slanten fram till 2003 då du började spela punk. Hur kommer det sig att din black-karriär blev så kortlivad?

Vet inte faktiskt. I Throne Of Ahaz skrev jag ju inte musiken, bara något riff här och där. När jag och min barndomsvän Mikael Granqvist (The Moaning, Satariel) började skriva musik ihop så blev det naturligt mycket melodier och stämmor. Jag har alltid varit svag för bra melodier och dyrkar Iron Maiden. Det kanske är deras fel. Men jag har också haft ett black metal-projekt tillsammans med några killar i Satariel. Vi hette Moloch (Vi var före det andra bandet med samma namn!) och släppte en demo med titeln Cutting Holy Throats 1995. Rå och bra skit! Finns på Youtube.

Här i Hatpastorns inverterade synagoga har vi alla en stor fäbless for det minst sagt mytomspunna Invasion Records. Du som faktiskt släppt en platta där, vad kan du berätta om detta bolag? Hur kommer det sig att The Everdawn klarade sig undan ”photoshopspyorna” som nästan alla andra band på bolaget blev påtvingade?

Jag vet exakt vad du pratar om! Hahaha! Vad fan höll de på med där på Invasion? Jag vet fan inte. Vi hade nog bara tur. Gamla omslaget till Poems – Burn The Past är ok, men det nya på re-releasen från Century Media 2012 är fan så mycket snyggare.

Och med det tackar vi Whortael.

Söndag.

Posted in Uncategorized on 25 februari, 2018 by hatpastorn

Vi sammanfattar helgens festligheter på följande vis.

/Förintelseförsamlingen

Dungeonsyntkampen 2018. Hatpastorn vs Dr Panzram.

Posted in Uncategorized on 20 februari, 2018 by hatpastorn

För en tid sedan fick jag ett meddelande från Dr Panzram som löd:

”Jag utmanar dig i dungeonsynt. Vi har en timme på oss. Säg ett datum.”

Jag knöt näven i fickan. Nu jävlar. Sist det vankades låtskrivarkamp i Hatpastor-sammanhang torskade jag mot ett mordbrännande rovdjur från Dalarna. Han var Runehymn, jag var Åska. Det gick som det gick. Men nu! Dungeonsynt. Ljuvligt. Jag och doktorn diskuterade fram och tillbaka gällande regler och datum. Datum var det svåraste, men till slut enades vi om torsdagen den femte oktober mellan 12 och 13. Dagarna gick i snigelfart. Ungefär lika långsamt som publicerandet av denna kamp.

När jag vaknade på torsdagen var jag övertaggad. Jag trodde att jag hade en vattentät plan på hur jag skulle vinna. Planen var att inte använda klick, inte klippa i låtarna samt bara använda de vita tangenterna för att få den där ”I en svart kiste”-känslan. Vilken synt skulle jag använda? Min Yamaha SY-55? Nej. Den var för tung att ha i knät när jag spelade. Mjukvarusyntarna i CuBase? Knappast. Min Casio SA-77? Jackpott. Den väger som en chipspåse och är så liten att man utan problem kan ta ackord som inte finns i verkligheten. Jag petade in nya batterier i det högteknologiska underverket och gjorde mig redo. Klockan slog tolv, jag tryckte på ”spela in”-knappen i CuBase och började kanalisera.

Min plan var som sagt att inte använda klick eller klipp. Det krävde att jag spelade i det närmaste felfritt under minst fyra minuter. Det gick åt helvete. Kom nu ihåg att synt inte på något sätt är ett instrument jag egentligen vet hur man hanterar. Minuterna rann iväg. Ny plan. Jag komponerade och spelade i vild panik in fyra partier i typ samma tonart. Separerade dem och improviserade fram desperata pålägg med olika syntljud för att få det att låta som något annat än ett haveri. Ett nytt problem var att hålla tempot hyfsat jämt samt hålla reda på vilken vända man är på samtidigt som man mentalt skriver nästa parti. Något som inte var helt enkelt.

Alarmet gick. En timme hade passerat.

Medan jag exporterade möget hittade jag på en undanflykt att låten är uppdelad i fyra olika årstider. Vår, sommar, höst och vinter. Med god fantasi kan man gå på det. Nästa steg var att döpa mästerverket. ”The four seasons of Harondor”. Harondor ligger en bit bortanför Gondor enligt kartan över Middle Earth. Bandnamn då? Thuringwethil. Vet man inte vad en Thuringwethil är kan jag upplysa om att det är namnet på vampyren i Isengard-logon. Om möjligt världens BÄSTA bandnamn. Nu taget av mig. Layout då? Enkelt. Stjäla en bild på Internet föreställandes en ringvålnad, på med lite filter och ett hejigt typsnitt. Klart. När jag senare skickade det till Panzram skrattade han så högt att jag fick extra mycket tinnitus. Han gjorde sedan all layout åt mig genom att använda gamla bilder på mig som av en och annan orsak aldrig tidigare sett dagens ljus.

När allt var exporterat var det dags att lyssna på slutresultatet. Uppenbarligen hade jag råkat ha lite för hög insignal på syntkuken då det brusade, vobblade och lät lite väl platt. Kuken också.

Dungeonsynt är en märklig genre. Mitt bidrag blev en otajt historia som inte låter riktigt klokt. Med andra ord något av det mest genretrogna man kan göra. Om jag blev nöjd? Jag vet inte än. Hjärnan uppför sig märkligt när man gör musik. Precis när man är klar med något är man i regel hyfsat nöjd. Det är en åsikt som snabbt kan ändras när man lyssnar på samma stycke igen efter några månader. Jag hann iallafall klart med slagdängan och bandnamnet är världsklass. Det jag egentligen grämer mig mest över är att jag inte hann lägga någon voiceover där man bara får gå an och vräka ur sig strofer som:

Där fjällhammarens slag ekar över de kantrade långskeppen från ett utdött människosläkte.

Och

Ett ruttnade liv fött ur dimma och månsken.

Jaja, det kommer väl en dag för det med.

Dr Panzram & Necrophelias bidrag:

Vanavond – Like a canvas stained with roses and ash (Visions from the pagan winter war: part I)

Biografi:

We have existed from the morning of the world and we shall exist until the last star falls from the night.

Inspelningsprocessen:

När jag (Dr Panzram) ger mig in i de här soniska skärmytslingarna så inleder jag alltid processen med att häva i mig en skräckblandad cocktail bestående av lika delar ångest och ren terror över insikten av vad fan det är jag egentligen har gett mig in på. Denna session var inget undantag …

Redan när temat presenterades så visste jag att vi var ute på exceptionellt tunn is. Visst, Necrophelia är kanske församlingens främste konnässör av dungeonsynt och det till den milda grad att hon faktiskt har besökt hela festivaler dedikerade enkom till genrens storhet. Själv så kan jag skryta med att jag har inte ägt en MP3-spelare, ett blandband eller hemmabränd samlingsplatta som INTE haft Isengardhiten ”Bergatrollets gravferd” (och Eddie Meduzas ”Do the ronka”) på sig.

Detta till trots så visste vi att vi stod inför en formidabel motståndare i Hatpastorn.

För när det kommer till att primitivt plinka fram spröda melodier manifesterade i ett helt förjävligt platt och artificiellt ljudlandskap så spelar Hatpastorn helt i en klass för sig.

Med den insikten visste vi att vi skulle bli tvungna att gå ”all in”.

Eller så mycket ”all in” man kan nu kan gå på en timma.

Arbetsmodell:

Vi började med att Necrophelia frenetiskt hamrade på synthen samtidigt som jag på måfå scrollade bland symfoniorkesterljudbankerna. Inom en minut hade vi hittat ett ljud vi båda var nöjda med och i och med det bestämdes även vilket stuk låten skulle gå i.

Att vela är ingen vinnande strategi i den här tävlingen.

Inte långt senare hade vi ett grundriff spikat, vi skruvade vidare och la även till en slinga som jag är rätt säker på att jag har använt på något annat men jag kan inte riktigt minnas var/när. Nu började det att ta sig som kyrkbrännaren sa och i ett relativt fokuserat lugn så började vår hymn till de som vakar i skogens skuggor att sakta men säkert hitta sin form. Det rullade stilla på tills att vi plötsligt inser vi att vi suttit och filat samma riff i en halvtimma och en fullständig panik slår över oss som en hink med isvatten.

Andra riffet blir därför en ytterst spartansk historia som vi valde att täcka upp med att slänga på en krigssampling som jag alltid har liggandes nära till hands för just sådana här situationer. Som avslutning blev det första bästa melodi som vi lyckades improvisera fram i vad som bäst kan beskrivas som ett dungeonsynt-jam.

45 minuter in i tävlingen så börjar vi att klippa och arrangera vårt opus och inser till vår obeskrivliga fasa att låtjäveln bara är två och en halv minut lång. Det blir till plocka fram lådan med alla tricks i hur man suger på karamellen. För att uppnå önskad effekt så valde vi att trippla antalet vändor, lägga på en stämma och dra till med på tok för högt mixad trumpet samt sänkta hastigheten på hela kreationen till nästan hälften.

Slutet blev en oväntat episk och suggestiv historia som pompigt klingade ut i ett ödesmättat crescendo!

Allra sist öste vi på med ett totalitärt brus som intro och outro, renderade filen och gjorde den redo för den absolut sista klippningen samt en redig omgång reverb. Allt gick som det skulle tills att vi insåg att vårt tidigare så hypade slut måste ha varit resultatet av en bugg i CuBase och att det inte kom med i renderingen. Vi gör snabbt ett nytt försök men faktum kvarstår, vår avslutning låter bokstavligt talat helt cp.

Med bara tre minuter kvar av tiden står vi inför helvetet att fixa ett nytt slut, vi måste även mixa ner allt och se till att låten ligger i Hatpastorns mail för att inte bli diskvalificerade.

Det fick bli som det blev…

Det var först efter att den skickats som vi faktiskt kunde luta oss tillbaka och med lackande kallsvett ta del av vårat stordåd i sin helhet och jag måste säga att det finns låtar jag jobbat på i dagar/veckor som inte blivit hälften bra som denna.

Vem vet… kanske vi får fler visioner från det hedniska vinterkriget!

/Belatu-Cadros (on the behalf of Vanavond)

Vilka vann? Thuringwethil eller Vanavond? You decide!

/Hatpastorn, Necrophelia och Dr Panzram

Här är din död. Del 1. Kamijo från Algaion.

Posted in Uncategorized on 15 februari, 2018 by hatpastorn

Hej. Hatpastorn här. Något det inte kryllar av på Hatpastorns Likpredikan är intervjuer. Det beror primärt på att jag är kass på att intervjua folk och att jag nog aldrig kommer att bräcka min intervju med Vithatten. Med det sagt finns det andra som är lämpad för jobbet varpå jag skickade ut knogjärnsjournalisten Bure Bödel på fältet. I intervjuserien Här är din död kommer vi att stifta bekantskap med gamla rävar ur black metal-scenen som får minnas tillbaka till 90-talets glansdagar.

Först ut är ständigt aktuella Mathias Kamijo från Algaion.

Mycket nöje!

Innan vi ens börjar så måste du svara på det som alla i hela världen frågat sig själva under flera år: Hur kommer det sig att en asiat uppvuxen i Åtvidaberg började spela grekisk black metal? Var du ute på något multikulturellt (upp-och-nedvänt)korståg under dina tonår?

Du säger asiat, jag väljer att kalla det trans racial. Jag har alltid inbillat mig att jag startade Algaion för att jag helt snöat in på Thy mighty contract, men med hjälp av Google inser jag att den skivan släpptes efter vi spelat in första demon så då måste jag fastnat för det grekiska soundet tack vare antingen Satanas tedeum-demon eller Passage to Arcturo-EPn. Kan inte komma på en enda rimlig förklaring till det annars.

Jag vill väl påstå att du är mest känd som gitarrist i Algaion, men innan du var med och grundade detta band så spelade du (och Mårten) i ett dödsband som hette Abemal. Vad var det som lockade med death metal som liten spoling?

Jag växte ju upp med band som Helloween, King Diamond och Iron Maiden innan man upptäckte thrashen tack vare Metal Hammer och Headbangers Ball på MTV. Jag minns att jag tyckte att Dark Angels We have arrived kändes omänskligt snabb första gången jag såg den videon, men känslan av att bli överkörd av en ångvält när man hörde Bolt Throwers Cenotaph eller Massacres Corpsegrinder första gången var något jag inte upplevt innan. Dödsmetall så som den lät i början av 90-talet innan allt blev kliniskt framfört med sportriff är ju fortfarande helt överlägset.

Hade du/ni några direkta influenser när ni drog igång Abemal? Eller om jag vänder på frågan och säger: Vad var er vision över hur Abemal skulle låta?

Jag tror vi var helt överens om att vi ville låta som Bolt Thrower, men om man går tillbaka och lyssnar på den musik vi gjorde så tror jag inte vi riktigt lyckades. Stundtals tycker jag snarare att vi lät som tidiga Profanatica eller Incantation. Men det lät ju … charmigt iallafall.

Ryktet säger att Abemal inte var första namnet på detta band, vad kan du säga om det?

Vi hette från början Abysmal, men när vi skulle göra en spelning på församlingsgården i Åtvidaberg (ett kyrkligt arrangemang har jag för mig, tänk så snubblande nära det var att vi blev nya Mortification) så lyckades tanten som gjorde affischerna stava fel så Abysmal blev Abemal. Då bytte vi helt enkelt namn på bandet. Enklare så.

Abemal startades 1992 och sent 1993 drog ni igång Algaion, vad var anledningen att ändra inriktning från döds till black metal?

Jag knåpade ihop en massa riff som inte passade in i Abemal överhuvudtaget så då blev det enda logiska att starta ett nytt band. Både jag och Mårten (som sjöng i Abemal) var ganska överens om att Rotting Christ var ett Topp ett-band (första och nästan sista gången vi tyckt lika om ett band. Mårten har helt fruktansvärd musiksmak) så vi drog igång Algaion som ett sidoprojekt och sedan rullade det på. Jag lärde mig nog inte skriva dödsriff förrän 2002, men då var det liksom för sent.

Hur skulle du säga att black och death metal format dig som person?

Min fru säger att jag är död inombords. Men jag tror att jag mer eller mindre har exakt samma värderingar och åsikter idag som jag hade för 20-25 år sedan och dessa har självklart till stor del formats av den miljö och kultur man var del av. Även om jag kanske har tonat ner det en smula med det ökade ansvar man får med åldern. Svårt att försörja en familj om man gapar och härjar i verkliga livet som 42-årig trebarnsfarsa som man gjorde på Exilen (de som minns Exilen fattar EXAKT vad jag menar) på den tiden det begav sig.

Hur såg scenen i Åtvidabergstrakten ut tidigt nittiotal? Fanns det fler band i din direkta närhet eller var det till Linköping man fick vallfärda för att träffa likasinnade?

Det fanns andra band i Åtvidaberg som i vilken liten håla som helst men tidigt 90-tal var det väl bara Abemal och Algaion som spelade ”extrem” musik vad jag kan minnas. Det fanns i och för sig ett gäng yngre förmågor som startade band några år efter Algaion som släppte ett gäng demos. Beltane, Mithrandir (vet inte om de släppte något dock), Obscure Minds. Jag personligen vallfärdade ingenstans men vi umgicks flitigt med Fredrik och Henry från Puissance. I övrigt hade vi nog inget umgänge med Linköpingsfolk i någon större utsträckning vad jag kan minnas förrän slutet på 90-talet när jag började spela med Nephenzy. Vill även minnas att vissa band från Linköping inte riktigt gillade oss …

Till skillnad från många samtida band så använde ni er aldrig av corpse paint i Algaion. Var det ett medvetet val för att distansera er från gängse rutin?

Corpse paint var nog aldrig ens uppe som samtalsämne vad jag kan minnas. Kanske var därför vi aldrig brejkade.

Rent generellt känns det som Algaion alltid valt att stå utanför ”scenen”, även om ni alltid varit ett respekterat band så verkar ni aldrig hängt i de ”rätta kretsarna” utan hållit er mer i skymundan, är detta rätt observerat av mig?

Att vi skulle varit ett respekterat band är nog någonting folk fått för sig på senare tid sett till det ganska stora intresse vi får från folk runt om i världen idag som vill återsläppa gammalt material. Jag vet inte om vi valde att stå utanför scenen. Vår inbjudan kom nog helt enkelt bort på posten efter att Marduk fyllt Östgötakvoten. Att vi heller aldrig gjorde några gig innan 1997 kan ju varit en del i det hela också. Vi har ju trots allt spelat live 4 gånger på 25 år. De enda band från den tiden jag gillar som lyckats hålla sig relevanta än idag utan att göra spelningar i någon större utsträckning är nog Malign och Sorhin.

Du var även involverad i, enligt mig, det mesta icke-band som någonsin existerat i Sverige, nämligen Weltmacht. Detta var ett kortlivat projekt du hade med Nattfursth från Sorhin under den senare hälften av nittiotalet. Nattfursth la även lite gästsång på Algaions debutplatta. Hur korsades era vägar och hur kommer det sig att det aldrig blev något faktiskt släpp av låtarna ni spelade ni?

Helt ärligt så minns jag inte hur vi lärde känna varandra, men skulle gissa på gammal hederlig tape trading. Weltmacht var ett projekt som Shadow Records skulle släppa. Från början var det jag, Nattfursth, Mårten (Algaion) samt Tobbe (sång i Vergelmer), men det slutade med att det var jag och Nattfursth som spelade in ett gäng låtar med Tommy Tägtgren i Abyss. Det släpptes aldrig för att vi hann aldrig göra klart skiten. Tror vi spelade in 5 låtar, men vi hann bara lägga sång på tre av dem för två av låtarna skrev jag på natten mellan de två dagarna vi hade bokat i Abyss eftersom NÅGON (vi kan kalla honom Hobbe) som hade utlovat låtmaterial aldrig bidrog med något. Eftersom Nattfursth aldrig hört låtarna hade han helt naturligt heller inga texter till dem. Det rann ut i sanden kan man säga, men Tena säger än i dag att det var hans bästa investering så han är nöjd iallafall.

På tal om andra band du varit involverad i, jag känner att det vore ett gravt tjänstefel av mig att inte fråga om omslaget till Vergelmers enda album. Vad är det för rippad demonkvinna som visar upp sig på målningen och vad är det egentligen som hon försöker slicka på?

”We have a well known artist painting your cover artwork. Trust me it’s going to be great.”. Och sedan gick Cacophonous i konkurs. Bildgoogla Vergelmer Light the black flame så hittar man ett rosaskimrande omslag som användes till promoskivorna som är ungefär en miljon gånger snyggare och då är det inte ens supersnyggt. Tror målningen symboliserar Neil (Nihil) som försöker slicka i sig det sista han kan i pengaväg efter att Cradle of Filth och Dimmu Borgir hade lämnat Cacophonous Records.

Stämmer det att du lurade i någon stackars sate lavemang under någon forna turné bara för att han var jobbig?

Nej! Men någon annan i turnésällskapet kanske gjorde det och det kanske var hysteriskt roligt att bevittna. Vem vet. Men om man är opening act i ett turnépaket på 5 band men beter sig som ett mongo och hävdar sig vara coolare än Kerry King så har det till slut konsekvenser. De andra i hans orkester var dock trevliga. OM det ens har hänt alltså.

En sista fråga, är du upprörd över att Tägtgren snuvade dig på all cred du rätteligen borde fått för alla riff du skrev till The Abyss?

Jag har gjort honom till vad han är idag. Mina jurister kommer kontakta honom. Det är allt jag kan säga om den saken.

Och med det tackar vi herr Kamijo.