Archive for the Hatpastorn botaniserar. Category

Hatpastorn botaniserar. Badkarskulturen inom black metal-scenen.

Posted in Hatpastorn botaniserar. on 16 januari, 2017 by hatpastorn

Efter många eminenta tips, råd och relevanta bilder från Förintelseförsamlingens andliga ledare, Docent Mohareb, tänkte jag idag försöka reda upp en fråga som stötts och blötts i decennier. Vad är egentligen grejen med badkar och svartmetallmusikanter? Innan vi går in på det måste vi reda upp vad ett badkar egentligen är.

Ett badkar är en badrumsmöbel för bad. Ett badkar kan vara en fristående möbel eller inmurad i väggen. Det är ofta ett stort kar av emaljerad plåt som står på individuellt höj- och sänkbara fötter som kan få karet i balans även på inte helt plana golv. Om det inte är inmurat i badrumsväggen brukar det förses med gavlar och sidor efter behov för att estetiskt passa ihop med den övriga badrumsinredningen. Badkaret placeras i badrummet oftast i kontakt med åtminstone en vägg och där finns även vattenkranar och oftast en handdusch.

Det finns badkar med inbyggda jetstrålar som masserar kroppen, men även vedeldade utomhusbadkar, som är den nyaste varianten av badtunnor.

När man drar ur badkarsproppen, sugs vattnet ner i en virvel. Det är en vanlig missuppfattning att denna virvels riktning skulle bestämmas av vilken sida ekvatorn badkaret befinner sig på genom corioliseffekten. I själva verket är denna krafts inverkan försumbart liten jämfört med de rörelser som redan finns i vattnet.

Nu vet vi det. Vad har då badkar med black metal att göra? Allt. Här kommer tio exempel.

Vond ”Selvmord”

vond

Med skivan ”Selvmord” från 1994 cementerade ständigt aktuella Mortiis via sidoprojektet Vond badkarskulturen inom svartmetallen. På bilden ser vi en lösnäslös Mortiis skära sin dåvarande flickvän med en kniv. Lugn i bussen. Det var bara på låtsas. Det hindrade dock inte en hel del lågintelligenta individer från att tro att det här var på riktigt. Problem uppstod. Jag antar att dessa dårar delar samma trasiga DNA-stege med de kretiner som verkligen tror att Nattramn skar av sig tassarna och ersatte dem med grisklövar. Såvitt jag vet var Mortiis först ut att posera i ett badkar och detta omslag får givetvis 10 av 10. När den här skivan kom hajade man till. Det finns något genuint sinistert över bilden. Jag hade i alla fall aldrig sett något liknande tidigare.

Mortiis

mortiis

Vi gör ett återbesök hos Mortiis sisådär en tjugo år senare för att se hur det står till i våtrummet nuförtiden och … Är det så konstigt att man är arg exakt jämt? Efter att Mortiis ryade runt i badkarsmiljö dröjde det faktiskt ända tills 2002 innan badkarstrenden kom i full blom.

Forgotten Tomb “Songs to leave”

ftomb

Detta är en av de mest poänglösa skivorna någonsin när det kommer till DSBM. Med tanke på den genrens rykte säger det en hel del. Omslaget är dock hysteriskt. Jag tippar på att det är Herr Morbid som ligger där och tycker synd om sig själv i ett par söta kalsipper. Första gången jag fick se detta omslag trodde jag på fullaste allvar att det var internet-kändisen String-Emil som låg och krälade i stoftet. Sällan har ett skivomslag kompletterat musiken så väl. Jag har haft det stora missnöjet att beskåda Forgotten Tomb live. Spelningen kändes som att den var fem timmar lång och lead-gitarristen envisades med att aldrig stämma gitarren. En absolut mardröm.

Mactätus ”Suicide”

mact

Givetvis ville Mactätus, Norges mest mediokra orkester, inte vara sämre. Exakt såhär gick det till:

Hate Rodvitnesson: OK, boys. Vad döper vi skivan till?

Gaut: Hate Rodvitnesson! Hate Rodvitnesson! Jag har det! Jag har det!

Hate Rodvitnesson: Gaut, lugna ner dig. Prata med små bokstäver. Vad är det du har?

Gaut: Hate Rodvitnesson, håll i dig nu. Smaka på den här titeln. Suicide.

Hate Rodvitnesson: Fan vad fräscht! Det kör vi på. Okej, hur gör vi med omslaget då grabbar?

Mefistofeles: Hate Rodvitnesson! Hate Rodvitnesson! Jag har det! Jag har det!

Hate Rodvitnesson: Vad är det med er idag?

Mefistofeles: Förlåt Hate Rodvitnesson, men jag tycker vi ska en skallig kille i ett badkar på omslaget.

Hate Rodvitnesson: Du är ett geni! Vi ser till så att bröstvårtorna på han är fullt synliga. Det kommer Napalm Records att bli stormförtjusta över! Det svär jag på vid mitt namn, Hate Rodvitnesson!

Ty: På tal om det är det faktiskt en sak jag vill ta upp.

Hate Rodvitnesson: Jaha, vad har du på hjärtat då?

Ty: Jag tycker det är orättvist.

Hate Rodvitnesson: Vad är orättvist, nu förstår jag ingenting?

Ty: Ja, både Mjolne och Gaut har tuffa namn. Mefistofeles har ett jätteläckert namn och han spelar ju bas! Och du Hate Rodvitnesson, Hate Rodvitnesson är ju kanske det coolaste namnet man någonsin hört. Jag fick heta Ty. Jag vill byta namn.

Hate Rodvitnesson: Det är helt uteslutet. Vi har snackat om det här så många gånger Ty. Det är Ty som gäller och därmed basta! Du fattar väl själv att varenda jävel inte kan heta Tyr liksom. Dessutom, varför blandade du inte in Forn i det här? Hans namn är ju inte det bästa.

Ty: Han spelar ju synt!

Och sådär höll retkompisarna i Mactätus på och såvitt jag vet har de inte släppt ett smack efter ”Suicide”. Alla blev gladast, det blev fred i världen och Gud var god.

Diabolicum “The dark blood rising”

diab

 Samtidigt som Mactätus stod och tjafsade i replokalen släpptes bildtolvan på Diabolicums “The dark blood rising”. Vänder vi på vinylen hittar vi mycket riktigt ett badkar. Ett badkar som även är frekvent förekommande i musikvideon. I likhet med Vond var det många som trodde att allt som sker i videon är på riktigt. I det här fallet är dock det hundraprocentigt sant.

Shining “Through years of oppression”

shining

Niklas har ju varit badkarets ansikte utåt sedan han med buller och bång styrde in Shining på svartmetallkartan och med hjälp av effektiva bandfoton inspirerade en hel hord med deprimerade ynglingar. Denna samlingsskiva från 2004 har ett omslag med bra drag i. Att Niklas tagit inspiration från Forgotten Tomb känns inte helt ologiskt då han släppte ”Songs to leave” på sitt egna bolag. Det är inte Vond-klass på konstverket, men nästan. Får man inte nog av Niklas i badkar kan man dessutom kika på vår julspecial.

Nattefrost skämmer ut sig i Peter Bestes bok

nattef

Peter Bestes omtalade fotobok som släpptes runt 2008 om jag inte minns helt tokigt är ett ämne som vi märkligt nog inte riktigt berört på dessa sidor. Tro mig när jag säger att vi har en hel del att säga om den. En av Peters mindre lyckade bilder är på Nattefrost när han helt sonika ligger i ett, just det, badkar. Insmetad med sin egen avföring. Mellan 1992 och 1998 var Carpathian Forest ett fantastiskt band där höjdpunkten naturligtvis är den fullkomligt magiska demokassetten ”Journey through the cold moors of Svarttjern”. Sedan när Nordavind lämnade skutan runt millennieskiftet ballade det ur fullständigt och Nattefrost gick full retard. Och smetade in sin lekamen med bajs.

Ghost Bath

ghost

Ghost Bath är det där hipsterbandet som av oklar anledning ljög ihop att de kom från Kina när de egentligen kommer från USA. Inget vet varför då den lögnen inte ledde någonstans. Bandnamnet är givetvis helt värdelöst det med, enligt informationen som finns på Metal Archives så åsyftar namnet när man tar livet av sig i, ni gissade rätt, ett badkar. På bilden ser vi grabbarna stå och se gravallvarliga ut. Vet man inte att detta är ett bandfoto skulle man kunna bli fullt övertygad om att detta var reklam för världens märkligaste SPA.

Happy Days

happy

 Happy Days har jag avhandlat tidigare i en artikel som berörde DSBM, men för att fräscha upp minnet så kan jag sammanfatta det inlägget med att de var helt odugliga. Här tramsas det rejält runt i våtrummet och jag kan sätta min Abigor-samling på att det inte är snubbens eget blod som han skriver hemskheter med. Spelar man DSBM och begagnar sig av fejkblod kan man studsa åt helvete.

Absent Heat/Eternal Misery

absent

Vi avrundar med spliten mellan Absent Heat och Eternal Misery från 2013. Här är det ett fruntimmer som deppat ner sig totalt i badkaret. Inget fel med det. Problemet är bara att hon inte ser speciellt ledsen ut alls. Tvärtom så ligger hon och småflinar med vad jag antar är kläderna på. En polare till mig kom hem i storfyllan en gång och bestämde sig för att ta sig ett bad. Han var dock så pass fiffig att han insåg att han skulle drunkna om han inte passade sig så han slet helt sonika loss toalettsitsen och hängde den runt halsen som livboj. Han somnade naturligtvis i vattnet och framåt morgonkvisten blev det lite kallt så han rev ner duschdraperiet som täcke. När hans dåvarande sambo hittade honom i badet med en toasits runt halsen, vatten exakt överallt och ett nedrivet duschdraperi som täcke utbrast hon i ett rungande ”JÄVLA IDIOT!” och smällde igen dörren. Det blev en lång dag.

Detta var som sagt tio exempel, det finns oändligt många fler och blandar man dessutom in dödsmetallen i ekvationen blir vi aldrig klara. Hur kommer det sig då att badrummet är en så pass central plats i dessa sammanhang? Jag har några teorier. Det första är att det finns något kallt och olustigt med ett nedgånget kaklat badrum. Många skräckfilmer, spel och liknande använder dessa miljöer flitigt. Sedan är det ju hyfsat poppis att ta livet av sig i ett badkar. Däremot tror jag att den största anledningen till att många använder våtrummet till dessa upptåg är att det är jävligt lätt att göra rent efter sig. Det kryllar inte precis av bandbilder och skivomslag där medlemmarna grisar ner finsoffan eller heltäckningsmattan med blod och inälvor. Det ska vara lite bekvämt liksom.

Det var badkarskulturen inom svartmetallen det. Tänk vad mycket vi lärt oss.

På återseende.

/Hat(e Rodvitnesson)pastorn under influens av Docent Mohareb.

Annonser

Hatpastorn botaniserar. 1999 och omslagstorkan.

Posted in Hatpastorn botaniserar. on 14 augusti, 2016 by hatpastorn

1999 var som vi alla vet ett mycket mörkt år. Vi har primärt pratat om Matrix-viruset och nosat en del på den monstrositet som är death and roll. Idag tänkte jag att vi skulle uppmärksamma ett annat fenomen som skedde runt detta förhatliga millennieskifte.

Skivomslag är viktigare än vad man tror. Har man spelat in en kanonplatta så kan man torpedera hela rasket genom att välja ett olämpligt omslag. Så är det bara. Det gäller att sticka ut, vara originell, men inte FÖR originell. Inte helt lätt alla gånger. Snyggt ska det vara, men inte för snyggt. Fult kan vara snyggt och tvärtom. Cirith Ungol har världens coolaste skivomslag. Den franska demoscenen på 90-talet likaså. Att jämföra Cirith Ungols ”Frost and fire” med låt oss säga Brenoritvrezorkres ”Vasagraèbe éakr vatrè brenoritvrezorkre” är omöjligt. Dessa konstverk fungerar i varsitt universum. Franskbröden hade inte gynnats av ett färgglatt fantasyomslag och jänkarna hade knappast rönt några större framgångar med esoterisk svartvit kopiatormagi.

Vart vill då den gode pastorn egentligen komma med allt det här? Håll i hatten nu.

Jag kommer härmed presentera två olika omslagsidéer som i sitt ursprung var ganska käcka ända tills 1999 kom och alla bara gav upp.

Exempel 1. Medlemmar i brand.

deicideAtt placera bandet på omslaget är inget ovanligt. Dansbanden gör det hela tiden. Det kan fungera, men oftast ser det ut som ett pinsamt klassfoto. Särskilt när svartmetallbanden gör det. Hur löser man då detta? Eld. Man pangar in eld så det ser ut som att medlemmarna står och kanaliserar i Helvetet. Jackpott. 1993 släpptes Deicides utsökta demosamling ”Amon: feasting the beast”. Fyra brådmogna amerikaner med fluffiga luggar som ser mer eller mindre menlösa ut. Jag tittar på dig Steve Asheim. Jag tycker dock att omslaget funkar. Elden räddar ett i grunden risigt gruppfotografi.

Sedan kom 1999.

Necrophobic – “The third Antichrist”. Photoshopspya med medlemmar i eld. Det ser rent förjävligt ut.

necrophobic

Noctes – ”Vexilla regis prodeunt inferni”. Photoshopspya med medlemmar i eld. Det ser rent förjävligt ut.

noctes

Aeternus – “Shadows of old”. Photoshopspya med medlemmar i eld. Det ser rent förjävligt ut.

aeternus

Swordmaster – ”Moribound transgoria”. Photoshopspya med medlemmar i eld. Det ser rent förjävligt ut.

swordmaster

The Crown – ”Hell is here”. Photoshopspya på förvisso bara en hand, men kom igen, det ser rent förjävligt ut.

thecrown

Det finns många fler exempel, men dessa sticker ut då det är FEM band jag tycker är bra och jag blev minst sagt paff när A) musiken på samtliga alster var ljusår sämre än deras tidigare verk och B) omslagen var minst sagt snarlika. Vilket årtal var det nu igen? 1999. Kommer ni ihåg hur ovanstående kreationer såg ut när de trycktes på tröjor? Fy fan vilken jävla MARDRÖM!!!

Sedan har vi skitbandet Sinergy som tog idén med brinnande medlemmar till bukten och dränkte den. Det skedde emellertid år 2000.

sinergy

Exempel 2. Vikingaskeppet.

dominusNu ska vi prata om något … vänta lite, jag måste samla mig. Vi ska börja med att prata … nä, det här går fan inte. Detta var jobbigare än jag kunde ana. Vi ska …

Usch. Jag tar tjuren vid hornen.

Dansk döds. Som senare blev Volbeat. Just det. Vi snackar Dominus som 1994 släppte ”View to the dim”. Vissa hävdar att den är bra men mig lurar ni inte. De är danskar och så var det med den saken. Omslaget var emellertid ganska hejigt. En vikingabåt på öppet hav. Hade Runehymn funnits på riktigt hade de garanterat stulit idén. När vi ändå är inne på konceptet omslagsstöld kan vi spola fram till 1999.

In Battle – ”Rage of the northmen”. Milda makter! Det här ser bekant ut.

inbattle

Thyrfing – ”Hednaland”. Milda makter! Det här ser bekant ut.

thyrfing

Jag kan svära på att jag sett det här konstverket på fler ställen, men vi spolar fram till 2002 och gör en djupdykning i den grekiska scenen.

Battleroar – ”Dragonship”. Milda makter …

battleroar

Hur kan det komma sig att skivomslagen blev så förbannat identitetslösa just 1999? Jag tror det handlar om en nedbrytningsprocess. Det räckte liksom inte med snabba glasögon och life and roll. ALLT skulle nedgöras. Vem eller vilka låg bakom allt det här? Svaret kommer när världen är redo. Är ni redo?

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 14. Hamlet-listan.

Posted in Hatpastorn botaniserar. on 30 januari, 2016 by hatpastorn

Belgisk knullgoth med fabler som texttema är ju redan på papperet en vansinnig historia. När jag såg att basisten kallade sig Hamlet sprutade jag vatten över hela bordet.

I fikarummet på jobbet.

Att förklara det roliga i att ett belgiskt knullgothband har Hamlet på bas för sina arbetskollegor är inte bara svårt utan rentav omöjligt. Efter den lilla fadäsen försökte jag förtränga Fabulae Dramatis som bandet hette. På vägen hem från kneget började jag dock fundera på om det fanns fler artister som helt ogenerat kallat sig Hamlet. Det fanns det och nu sitter jag här och författar ihop en lista över vilken Hamlet som är mest Hamlet. Så kan det gå.

Vem var då Hamlet? En dansk mestönt som sket ur sig strofen ”Att vara eller icke vara” i Shakespeares hafsverk med samma namn. Ett perfekt namn om man vill spela kråsskjortedöds eller knullgoth. Två mycket suspekta genrer.belghamlet

Vi börjar med belgaren Hamlet från nyss nämnda Fabulae Dramatis. Vid närmare efterforskning spelar han inte bara bas utan även gitarr och synt. Och sång. Han är flitig den lilla belgaren. Jag har ingen aning om vem som är vem på denna bild, men jag sätter femhundra spänn på att det är grabben med kort torso och höga jeans. Rent musikaliskt är det verkligen inte min kopp kaffe men det är inte så kasst som man kan tro. Skivan heter ”Om”. Det hette även Niklas Strömstedts hitlåt från 1990. För övrigt samma år som Niklas fick Johnny Bode-stipendiet. Observera att Johnny Bode-stipendiet och Johnny Bode-priset är två helt skilda saker. Det hade varit roligare om han vunnit Johnny Bode-priset. Det bor nog ett litet ärkesvin i Niklas Strömstedt. Det här har redan spårat ut så vi går vidare.

Från USA har vi bandet Busolley, eller Bus-Olle som jag skämtsamt kallar dem. Där hittar vi Hamlet på trummor. I övrigt vet jag inget mer än att de släppte en skiva vid namn ”Onion bun” och att de spelar progg-metal. En vidrig genre. Det finns varken logo eller bandfoto på Metal Archives och söker man på ”Busolley” på Youtube hittar man exakt ingenting. Söker man på ”Bus-Olle” får man fram nästan 4500 videos. Det här sitter jag alltså och gör en fredagskväll. Nästa!

kroathamletKroatien. Mumsfillibabba. Här borde vi hitta något. Megera heter bandet. ”Lunatic calm” heter demon från 2005. Enligt uppgift ska det röra sig om svartdöds. Jag äger den inte och den fanns inte på Youtube. Däremot hittade jag en bild på någon som jag antar är kroatiska Hamlet. Han ser sammanbiten ut. Kroatien överlag är ett land som inte precis går i bräschen när det kommer till extremmusik så vi skiter i det här och traskar vidare i Hamlet-träsket.

PANG! Vi hamnade i Ryssland. Jag har skyhöga förhoppningar på detta. Satarial heter bandet och de startade redan 1993. Sex fullängdare, två videokassetter, två demos och en samlingsvolym. Maffigt! Ryska Hamlet spelade emellertid bara violin på plattan ”Heidenlarm” från 2001. Vilket fiasko. Satarial är inte bara ett dåligt band, de är heller inte blyga när det kommer till eländiga artistnamn. Smaka på följande:

Hamlet
Alien
Angel Bust
Crazy
Lolita
Orc
Vampirella
Demogorgon
Soul

Bara för att nämna några få. Det absolut festligaste är iallafall att de hade Orm på flöjt samma år som de hade Hamlet på violin. Nu ljög jag. Det festligaste är faktiskt deras musikvideos och deras musik. Håll i hatten.

Att man 2016 fortfarande kan bli helt mållös.

Sedan är de även med i den här ryska dokumentären om Satanism. Min ryska är knackig så jag får be Heidenhammer översätta möget.

Summa summum malum är Satarial ett band som började spela risig folksvartmetall och sedan kukade det ur fullständigt. Jag kommer nog att återkomma med en djupare analys av Satarial för det känns som en orkester som har mycket kvar att ge. Jag får lite Semargl-vibbar. Vilka är Semargl? Ja, vänta ni bara. Vi tuffar vidare så länge.

I likhet med kroatiska Hamlet spelar den andra amerikanska Hamlet även han gitarr. I pisstråkiga Sines Of Life. Det blev en demo 2005. Självbetitlad. Tråkig. Trött.

Chugga-chugga-dö-nö-nö-nöö. Chugga-chugga-dö-nö-nö-nöö. Chugga-chugga-dö-nö-nö-nöö.

USCH!

Nu blir det rörigt så nu får ni koncentrera er. I likhet med kroatiska Hamlet och den andra amerikanska Hamlet så finns det en till amerikansk Hamlet som spelar gitarr. Andy Hamlet i dödsbandet Lucifixion. Två demos och en fullängdare, sedan var sagan all. Jag pangar upp hela fullängdaren så ni kan förkovra er. Den är inte skitbra, men heller inte helt utan vissa kvaliteter. Ja, förutom skivomslaget då som är ganska precis exakt lika gräsligt som skivomslaget till Centinex ”Subconcious lobotomy”.

Vem är då vem på detta bandfoto?

dentredjeamerikanskahamlet

Högst upp är sångerskan Maria Seeburger, magiskt efternamn, så det är ju inte hon som är Hamlet. Hon sjunger inte på fullängdaren bör tilläggas utan detta är ett nyare fotografi. Och med nyare menar jag att krafset säkert har tio år på nacken. Den onyktra grabben med rakad skalle och Ozzy-linne då? Kan det vara Hamlet? Kanske. Den lätt förvirrade handbollsspelaren med blåjeans och kass tröja. Är han Hamlet-material? Nja, mer Kalles kaviar än Hamlet. Efter honom har vi hans Kalles kaviar-brorsa som ser både dryg och bortkommen ut på en och samma gång. Knappast en Hamlet. Sist ut har vi en klassiskt lurvig dödssnubbe med risigt skägg. Det måste vara Hamlet.

Jag blev inte så lite nyfiken på att höra fröken Seeburger sjunga så jag letade upp bandets MySpace för att lyssna på hur det lät. Jag blev gravt besviken. Här var man fullkomligt övertygad om att hon skulle sjunga döds och istället fick man ett klent bakgrundsjamande. Inget ont som inte för något gott med sig för tro inte på fan att jag ramlade över Andy Hamlets personliga Youtube-kanal när jag ilsket klickade bort deras MySpace-sida. Nu får vi äntligen veta vem i detta gäng han var.

Den första Kalles kaviar-killen. Det var då själva jävelkuken vad fel man kan ha ibland. Jaja, vi kör på.

Spinkiga hårdrockande mexikaner. Skjut mig. Hamlet på gitarr. Är det bara jag som saknar Orm på flöjt? Aurum Lotus var ingen höjdare. Det blev bara en demo och en EP innan de lade ner struntet. Inget grät, alla jublade.

Vi avslutar med tyska Free Key Bit Chess där vi i likhet med belgiska Fabulae Dramatis hittar en Hamlet på bas. Snyggt att vi knöt ihop säcken så elegant. Från Hamlet-bas till Hamlet-bas. Alfa och Omega. Ja, klockan är två på natten medan jag skriver detta så räkna inte att få något vettigt ur mig nu.

Free Key Bit Chess uttalas ”freaky bitches”. Vi snackar teutonisk bredbent kepshårdrock med dålig attityd utan framtidsutsikter. Jag fullkomligt hatar sådan här musik. Om tandsten spelat metal hade det låtit EXAKT såhär. Musik som sliter min själ i bitar av helt fel anledning. De har hållit på i över tjugo år. Åh, söte Jesus vilket smuts.

Avslutningsvis, vilken Hamlet är då mest Hamlet? Jag är trött, arg och less. Det finns ingen vinnare i det här spelet, bara förlorare. Eller jo. Det finns en vinnare i hela den här soppan och det är Orm som spelade flöjt i ryska Satarial.

Orm på flöjt.

Det blir bara dummare och dummare desto mer man tänker på det.

Orm. På flöjt.

En orm som spelar flöjt!

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 13.

Posted in Hatpastorn botaniserar. on 26 november, 2015 by hatpastorn

Jag kan villigt erkänna att innehållet på dessa sidor kan blir mer än lovligt smalt ibland. Därför tänkte undertecknad att vi idag skulle kika på lite mer välkända band. Vi börjar med Marduk.

mardukmexMarduk härstammade från Mexiko och startade redan 1986. Mellan 1990 och 1994 släppte de tre demos. ”Bel-Marduk”, ”Vida derramada” och ”El militar”. De är inte alls tokiga. Småpunkig thrash med högt mixad bas, snitsiga gitarrdelikatesser och upprörd sång som stundtals påminner en hel del om Rövsvett-Jerkers vokala utspel. Pluspoäng delas även ut för de akustiska partierna. 1996 bytte grabbarna namn till Votan varpå en demo till släpptes innan de lade ner verksamheten. Har man en stund över rekommenderar jag en kombo beståendes av en kopp kaffe, ett svettigt wienerbröd och ”Vida derramada”-demon. Man blir glad.

Mayhem är ett klassiskt band som stötts och blötts många gånger på dessa sidor, men i samhällsinformationens namn drar vi historien en gång till. Mayhem bildades redan 1985 av ett knippe morska italienska grabbar med en brinnande lust för heavy metal. 1987 var det dock slutspelat så man kan ju lugnt säga att det är en kort men inte speciellt  intensiv karriär vi pratar om. 2015 släpptes samlingen ”Kick ass rock and roll” som sammanfattar bandets musikaliska historia. Personligen anser jag att titeln ”En fis i rymden” vore mer passande.

mayhemita

På bandfotot kan vi tydligt se hur tidiga Mayhem var när det kommer till corpse paint.

burzbrazFrån Mayhem till Burzum är steget aldrig speciellt långt. Vi snackar Brasilien, vi snackar 1990. En ensam herre vid namn Rhan Tegoth bestämmer sig för att starta det numera klassiska soloprojektet Diabolical Darkness Dissemination. Bandet döptes efter sex års tröskande om till Krimpartûrr Bürzum’Shi-Hai, ett betydligt mer kommersiellt gångbart namn. Runt 2005 kortades namnet ner till Krimparturr. Att hitta något av detta digitalt var lite av en pärs så ni som är sugna på att höra hur detta låter kan jag i nuläget bara bjuda på en länk till Rhan Tegoths MySpace-sida:

https://myspace.com/krimparturr/music/songs

Min recension på den enda låten som finns där? Kacklande och frasig sovrumssvartmetall med ambientinslag som mest påminner om bakgrundsmusiken i Tekken 3. Man har hört värre.

Man vill ju höra mer av detta så är det någon i läsekretsen som har följande släpp är jag villig att öppna börsen.

”Book 1. The end of ancient lands”. Demo 1997.
”Book 2. The ascension of dark shadow”. Demo 1998.
”Only the war is hygiene of the world”. Split 2002.
”The book´s of necro mithology”. Compilation 2002.
”ma´Howtay´” Fullängdare 2005.

enslaved itaItalienska Enslaved hette tidigare Mayhem. Ej att förväxlas med det andra italienska Mayhem. Det gäller att hänga med i svängarna. Italienska Enslaved är faktiskt bättre än det andra italienska Mayhem så är det ett Mayhem man ska satsa på är det Mayhem som senare bytte namn till Enslaved. De startade 1985 och lade ner skiten 1990. Det finns en koppling till Death SS. Vi går inte in närmare på det då det är ett makalöst överskattat skitband.

 

mayhemita2

OBS! Blanda inte ihop Mayhem med Mayhem.

emperorhollandAtt de holländska dödsmetallarna i Emperor fick sådant medialt genomslag kan jag inte riktigt begripa. Såvitt jag vet är det i runda slängar ingen som hört deras ”Self immolation”-demo från 1993. Å andra sidan. Holländsk döds. Vi vet nog alla EXAKT hur det låter. Kul bandnamn dock. Emperor. Bra studs. Vill dock minnas att jag tyckte logon var snyggare ån såhär.

 

Tormentor. Klassiskt band. Grym streetcred. Andra plattan var iallafall ingen höjdare. Jag känner en person som gillar den och han hade mage att rynka på näsan åt Oxiplegatz. Kulturskymning. Vad jag själv anser vara mest häpnadsväckande med Tormentor var att bandet bestod av barn från Malaysia. Jag ska villigt erkänna att jag var bombsäker på att Tormentor bestod av ynglingar från Ungern. Tar vi oss en kik på bandfotot ser vi att en av dem är på väg att flyga åt helvete.

tormentormalaysia

gorgorothfilFilippinska Gorgoroth är råa bananer. Tror jag iallafall. Deras första och enda demo från 1995 är helt hopplös att få tag i. Nu är jag inte någon namnexpert, men känns det inte lite suspekt att grabbarna heter Ronald, Dennis, George och Jimmy? Ett gäng bankrånare från Sveg eller en filippinsk dödskvartett? Vem bryr sig.

 

Jag trodde länge att Absu kom från Texas. Fel, fel, fel. Italien ska det ju vara. ”Catacomba, opera 1”-demon från 1993 är en relativt intolerant historia. Skitdålig naturligtvis, men för att vara italiensk svartmetall är det rena rama Beethoven. Spagettisatanisterna bytte senare namn till Void Of Naxir. Ingen brydde sig. Det finns heller inga kopplingar till italienska Mayhem eller italienska Mayhem som senare bytte namn till Enslaved.

immortaldanmark

Immortal. Dansk döds med strykful logo. En demo från 1991. Garanterat helt värdelöst.

Nästa!

Polska Necrophobic …inte så pjåkigt. Schyssta gymnastikskor och blandade frisyrer. Synd att en av medlemmarna hade en bandana. Ett plagg som osar mer uppgivenhet än en hemmakväll med 12 rakblad, starksprit, en hängsnara och en bålskål till bredden fylld med Sobril.

necropolen

Nä, det är nog dags att avrunda det här. Det får bli ett av mina favoritband, Abigor. Abigor … vänta lite nu. Kommer de också från Italien?

Davide Baraldi som spelade bas i Abigor lirade även i Xteria som de flesta blandar ihop med det andra italienska Xteria. Där hittar vi lustigt nog Pino Sacari, primärt mest känd för sitt arbete i OverMaster. I OverMaster har vi en gammal DoomSword-gitarrist. Usla jävla DoomSword. De fick ju en halvhype då deras trummis Grom skämde ut sig i norska Ancient. Efter att Grom hoppade av tog tack och lov Nicholas Barker över trumstockarna. Han lirade för övrigt med Testament en sväng. Vem kan förresten glömma Testament-Erics pinsamma black metal-utflykter i Dragonlord? Inte jag iallafall. Lyle som spelade synt i Dragonlord körde även i Enthroned. Amerikanska Enthroned såklart. Ej att förväxlas med det andra Enthroned från USA. Nä, tacka vet jag belgiska Enthroned. Deras ”Towards the skullthrone of Satan” är en fin giv. Jag tror att jag har druckit en öl tillsammans med deras gamla livetrummis Thorns. Han spelade då i Frostmoon Eclipse bör kanske tilläggas. De grabbarna är väl egentligen kanske mest kända för att vara ett sidokör till Handful Of Hate. De har jag ätit strips tillsammans med. Felix Moon från Handful Of Hate spelade ju även i Shining Fury. De var aldrig speciellt bra. Shining Furys claim to fame var att deras batterist Ross tidigare spelat med Death SS. Death SS som i sin tur stoltserade med strängbändaren Maurizio … som spelade i italienska Enslaved. Tidigare kända som italienska Mayhem.

Och nåde dig om du blandar ihop italienska Mayhem med italienska Mayhem.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Vinterbanden.

Posted in Hatpastorn botaniserar. on 11 november, 2013 by hatpastorn

Köld, mörker, manlig förkylning.

Det är dags att botanisera bland vinterbanden. Få saker är så black metal som just årstiden vinter. Har man inte stått och frusit arslet av sig iförd nitar, corpse paint och ljumskinfektionstighta jeans i en snöbetäckt skog på natten har man fan aldrig förstått storheten med black metal. Allt är dött och tyst. Till och med de nakna grenarna på träden ser ut som råa logotyper. Man dyrkar, man fryser, man hatar.

Innan jag dundrar igång med dagens agenda är det kanske några som undrar vart vårt ljudboksprojekt tagit vägen. Var lugna, del två och tre är inspelade. Det enda som är kvar att göra är att peta ihop några bildspel samt finjustera ljudet en smula. Såvida inget oväntat händer kommer del två på onsdag och del tre på söndag.

Så, då var det avklarat. Nu sätter vi oss på kälken och hamrar på bjällrorna.

VINTERLAND

VinterlandHej mitt vinterland, nu är jag här. Något som däremot INTE är här är VINTERLANDs uppföljare till ”Welcome my last chapter”. Jag vill minnas att det var stor MySpace-hype för några år sedan gällande detta album nummer två. Sedan vart det lika tyst som … ja, hela MySpace. Man undrar ju vad som hände.

VINTERLAND var en orkester jag inte brydde mig nämnvärt om när det begav sig. ”Welcome my last chapter” var en inte alls oäven historia, men på den tiden gick det tretton dugliga No Fashion-band på dussinet varpå det alstret aldrig riktigt fick fäste i min stereo. Logotypen var emellertid riktigt tjusig och skivomslaget likaså. Det jag mindes mest var att grabbarna härstammade från Kvicksund, en plats på denna jord jag inte har en aning om vart den ligger. Om VINTERLANDs skiva kom lite i skymundan på 90-talet var det helt andra bullar i mitten på 2000-talet. Oj, vilket tjat det var om denna giv. Spana in de lyriska recensionerna på metal-archives om ni inte tror mig. Jag trodde verkligen att grabbarna skulle smida medan järnet var varmt, men den där andra plattan verkar lysa med sin frånvaro. Kommer det att komma något nytt från VINTERLAND? Tja, den som lever får se. Innan jag släpper VINTERLAND måste jag göra en exorcism på min inre göteborgare:

Skulle inte VINTERLAND släppa en ny skiva?

Jo, men jag tror intresset var SVALT, så de lade den på IS.

Hur kan IMMORTAL släppa skiva efter skiva som handlar om snö utan att få slut på idéer?

Tja, ämnet är ju ganska VITT.

Stämmer det förresten att Abbath fick sova ute hela vintern?

Ja, han hade ju tappat sitt ID-KORT.

Fan, den där Vintersorg har bra tryck i rösten.

Absolut, han har SNÖS-LUNGOR.

MIDVINTER

midvinterPå tal om uppföljare som dragit ut på tiden måste man ju nämna MIDVINTER. Jag har tjatat om detta band på senaste så vi behöver inte gå in något djupare på detta. Ni som missat ”At the sight of the apocalypse dragon” bör dock ge er själva en lavett för den är inte alls dum. Något som däremot är dumt är WordPress och deras usla bildfunktion så nu måste jag ordbajsa i en halv evighet för att inte VINTERSORG-bilden ska flyta ihop med texten ovan.

Kom igen WordPress, släpp sargen.

VINTERSORG

vsorgJag minns att jag fnissade när jag fick veta att VINTERSORG var ett namn tagit från Margit Sandemos böcker om isfolket, sedan kom jag på att man i sin ungdom hade ett uruselt dark ambient-projekt med lyrik på orchiska och då kändes det inte lika kul. Eller jo … det är fortfarande skitroligt. VINTERSORG har jag en minst sagt udda relation till. Under gymnasietiden lyssnade jag mig fördärvad på EPn ”Hedniskhjärtad” och fullängdaren ”Till fjälls”. Det var jag inte ensam om då herr Hedlund måste ha sålt helt kopiöst med skivor i slutet på 90-talet. Främst här i Norrland tror jag. ”Ödemarkens son” var helt OK men jag kände inte samma begeistring, sedan rann som allt ut i sanden. Jag tror inte att jag har lyssnat på de tre första alstren på säkert tio år vilket är mycket märkligt. VINTERSORG är med andra ord ett av få band jag vuxit ifrån när det kommer till extrem musik. Jag kan utan någon sorts form av skam i kroppen rota fram en gammal MORTIIS-platta och lyssna på från pärm till pärm, men VINTERSORG-plattorna står mest bara och dammar. Mycket konstigt. Jag har dock lyssnat på allt Hedlund släppt efter ”Ödemarkens son” och det föll mig som inte på läppen. Jag uppskattade aldrig den nya inriktningen gällande lyriken och sedan tycker jag att sångslingorna inte var lika minnesvärda. ”Orkan” var dock ett steg i rätt riktning, men magin jag kände i tonåren är som borta. Jag kan vara ute och nekrocykla, men jag tror att det är fler som känner så.

VINTERKRIG

Stockholmsbandet VINTERKRIG har lyckats med konststycket att radera sig fullkomligt från metal-archives. Det jag minns är att någon eller bägge av Mendez-bröderna tröskade i detta projekt samt att de spelade förband åt bland annat NAGLFAR när det begav sig. Efter lite efterforskningar hittade jag deras gamla MySpace-sida:

https://myspace.com/vinterkrig/music/songs

Man har ju hört värre, varför gick de igenom besväret med att utplåna sin existens på metal-archives? Är det någon i läsekretsen som vet varför? Uppskattar man VINTERLAND kan man lika gärna göra detsamma med VINTERKRIG. Om VINTERKRIG skulle vara en maträtt skulle de vara en smörgåstårta. ALLT som har med 90-talet är med. Svensk lyrik, slingor till förbannelse, lite jamande flickvänssång, spridda syntar, kacklande skrik, mässande mansröster, hysteriska arrangemang. Allt. Hade jag hört detta 1996 istället för 2006 hade jag kissat på mig och dyrkat så hårt att jag utvecklat mjäll, whiplash och hälsporre. Nu sitter jag mest och tänker tillbaka på svunna tider då det var kul att repa sju dagar i veckan och skriva musik vart man än befann sig.

VINTERRIKET

vriketDetta var en fälla jag aldrig klev i och det tackar jag min olyckliga stjärna för.  VINTERRIKET är ett projekt av och med Christoph som höll i Neodawn Productions. Vi snackar dark ambient av hopplösaste sort. Däremot brukar skivorna vara snygga och bandnamnet är ju uppenbarligen en gillande nick åt GEHENNAs braklåt med samma namn. VINTERRIKET har släppt minst en miljard plattor och även om jag inte äger någon skiva med dem nu vet jag att innan jag dör kommer det att ha letat sig in minst fem plattor i samlingen. Detta är ett typiskt band som man köper skivor med när man står och är kraftigt salongsberusad på en grym festival någonstans i Östeuropa. När man sedan kommer hem och slår på eländet brister man ut i en svordomsharang av sällan skådad kaliber. Det är lite så jag byggt upp min inte alls oangenäma GRAVELAND-samling. Man står där och bläddrar och intalar sig själv att detta kommer att bli rena guldet. Guldet blev till sand. Eller guldet blev till Härnösand som jag brukar säga till Heidenhammer. VINTERRIKET, passa er.

VINTERKAOS

löpsedelSvenska VINTERKAOS har jag aldrig hört, bandnamnet har dock roat mig så det räcker och bli över. Är inte ordet ”vinterkaos” ett ord helt påhittat av kvällstidningarna? ”Nu kommer vinterkaoset – se hur det drabbar dig” och ”0,2 cm snö – hela Skåne ligger i ruiner – Se hela vinterkaoslistan”.  Då undertecknad aldrig hört VINTERKAOS är det svårt att säga bu eller bä gällande musiken. Namnet är dock hysteriskt.

VINTER

???????????????Borde inte DSBM-scenen kapitalisera på denna dystra årstid? Jo, vi har ju exempelvis svenska KYLA som senare blev HYPOTHERMIA. COLDWORLD borde väl räknas de med.  Det finns säkert flera. Däremot vill jag fokusera på mexikanska VINTER. Jo tack, mexikansk DSBM med ett bandnamn som är VINTER. Ni läste helt rätt.

Jösses amalia.

Mexikanerna släppte 2012 en EP vid namn ”My path to depression”. Denna CD-R är limiterad till trettiotre exemplar så jag antar att de borde ha lite drygt tjugo plattor kvar om det är någon som är intresserad. Till min stilla irritation var det inte så jävla genomuselt som jag önskade. De följer genrens ABC till punkt och pricka så nytänkandet är noll, men i grund och hårbotten rör det sig om söt black metal med ylande sång. Varken mer eller mindre. Ljudet är helt OK och man kan inte klaga på spelskickligheten. Mitt tips är att ni kollar in titelspåret om ni är inne på dylik musik.

http://vintermx.bandcamp.com/

SKÖG AV VINTER

skööööögVi avslutar med dessa britter som säger sig spela blizzard metal och enligt uppgift ska de bara spela in musik när det snöar. Vi kan ju bara önska att det blir milda vintrar i England i fortsättningen. I sättningen finner vi bland annat Skogmannen, Svanhildr och Lord Forneus.  Tidigare medlemmar är Nordavind och Orvar(!). Är det bara jag som anar oråd? Jag försökte verkligen rota fram hur SKÖG AV VINTER egentligen låter men gick vilse i det helvetiska gytter som kallas Lord Forneus sidoprojekt. Tänk er brutale Bob fast brittisk dark ambient/black metal av tröttaste sort. Inte ens jag orkar börja nysta i den röran.

Märkte ni hur jag lite fiffigt bara gick igenom band som har den svenska stavningen av ordet ”vinter” istället för den engelska varianten ”Winter”? Det beror på att det finns närmare tvåhundra grupper som heter något med ”Winter”. Den snöhögen tänkte jag sätta spaden i någon helt annan gång.

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 11.

Posted in Hatpastorn botaniserar. on 1 maj, 2013 by hatpastorn

Med tanke på att vi rent årstidsmässigt befinner oss runt Walpurgisnacht så vore det väl rimligt att bestämma vilket WALPURGISNACHT som är mest WALPURGISNACHT.

ValborgVi börjar med tyska VALBORG, eller VALBORV som de heter om man får tro deras skitfula logotyp. Dessa sammanbitna grabbar spelar någon sorts form av märkvärdig slö döds/black och har gjort så sedan 2002. Jag har sett namnet några gånger men aldrig tagit mig för att lyssna på dem på allvar. Inte alls fy skam, men väldigt tyskt. Tänk er TRIPTYKON blandat med SECRETS OF THE MOON och ta bort en hel del av kompetensen så har ni VALBORG i ett nötskal. Deras senaste giv, ”Nekrodepression”, låter exakt som ni tror den gör. Gillar man den här typen av musik så rekommenderar jag en närmare titt på framförallt deras senare alster. Personligen blir det lite väl mycket onödig disharmoni och fula trummor för min smak. Kortare sessioner bjuder dock på en mörk och obskyr atmosfär.

walp1Vi stannar kvar i Tyskland och kollar vad WALPURGISNACHT pysslar med. Denna duo bestående av Mortynoth och Zargonath drog igång 1996, släppte en split och två demos kort därefter och lade sedan ner skiten runt millennieskiftet. Rent musikaliskt handlar det primärt om teutonisk dark ambient av sötaste sort i rakt nedåtstigande led från legendariska WEREWOLF SONATA. Jag bjuder på ”Pestreigen” från sista demon ”Die biomechanische kriegsmaschine” så förstår ni vad jag pratar om.

Jag ska bekänna en sak. Det är något med dylik musik som väcker något inom mig. Det kan vara minnet från tiden man som tonåring satt framför Fasttracker och skapade stor konst. Åh, denna ljuva ungdom. Att skapa dark ambient i CuBase har inte alls samma tjusning. Sist jag plockade fram synten kopplade jag den rätt in i ljudinspelaren och spelade in allt live. Det lät EXAKT såhär.

Vi tar en låt till. Denna gång från ”Monumental black art”-demon.

WALPURGISNACHT har något visst. Kombinationen svävande ljudlandskap och det tyska språket har gjort att dessa gamla demos gått varma på senaste. Stålmannen har sin kryptonit, själv blir jag knäsvag av sunkig dark ambient. Behöver jag ens säga att Cold Meat Industry levde gott på min plånbok då det begav sig? Uff.

valp 2 fotoHolländska WALPURGISNACHT är ett gäng gryniga gamla gubbar om man får tro bandfotot. För en nanosekund trodde jag att de slaskat på med ett hakkors i logon, men det var tydligen fel. Enligt uppgift har de också hållit på sedan 1996, men med tanke på att första demon kom 2003 så låter det som en grym efterhandkonstruktion. Tjejer ljuger om sin ålder så de blir yngre, black metal-band ljuger om sin ålder så de blir äldre. Det är en konstig värld vi lever i. Holländska WALPURGISNACHT är ett typiskt band man tror är bra men vid närmare undersökning så är de mest sådär härligt holländskt mediokra som bara holländska band kan vara. Vi minns ju alla LIAR OF GOLGOTHA, gudarna av medelmåttig black metal.

Förstår ni vad jag menar? Man tror de är bra, men ju längre man lyssnar desto snabbare rämnar illusionen. Ska korten på bordet så vet jag inte hur många hundra plattor jag äger som låter exakt såhär. Det gör mig både glad och deprimerad på samma gång. Uff.

valp3Fast å andra sidan. Jämför man holländska WALPURGISNACHT med den amerikanska dagsländan WALPURGISNACHT så är holländarna rena rama IRON MAIDEN. Tycker ni att logotypen känns bekant? Jo, förutom att den är lite på sniskan så har den vissa likheter med tyska WALPURGISNACHT. Tycker ni att jag överanvänder ordet WALPURGISNACHT? Vänta bara.

Amerikanska WALPURGISNACHT bestod av Sage Johnson från bland annat MASTER, Sammy Pierre Duet från CROWBAR och urtrista GOATHWHORE samt Paul Speckmann från alla band. Är det en sak man vet så är det att det är väldigt få av herr Speckmanns orkestrar som är det bästa man hört i hela sitt liv. En gång i världen var undertecknad på en turné där Paul Speckmann var merchsnubbe. Han gillade att prata högt och länge om sin egen förträfflighet. Att han körde KRABATHOR i botten var emellertid något han inte ville diskutera.

WALPURGISNACHT släppte en livedemo 1997 proppfylld av oinspirerad döds med försök till black metal-inslag. Ingen kunde ha brytt sig mindre.

Sist ut är portugisiska WALPURGIS NACHT, observera den magiska särskrivningen. I deras fall blev det en ynka demo från 2002 betitlad ”Dramas, fields and fiends”. En bedrövlig titel. Jag har inte den blekaste aning om hur denna demo låter, men eftersom två av låtarna återkom i nyinspelade versioner på deras senare projekt HORDES OF YOREs debutalster ”Of splendour and ruin” kan man ana sig till hur det lät.

Holländskt mediokert.

Om vi då ska kröna vinnaren i vilket WALPURGISNACHT som är mest WALPURGISNACHT så faller min röst på det tyska dark ambient-bandet. Herregud, det hade kunnat vara jag som spelat in möget. Det kanske är dags att damma av synten och skoltyskan och skapa sann fjällmagi.

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 10.

Posted in Hatpastorn botaniserar. on 20 april, 2013 by hatpastorn

Idag kommer vi att ha något väldigt exotiskt på menyn. Metal. Från Moçambique. För att få alla trötta göteborgsvitsar ur systemet säger jag det nu så vi slipper säga det igen. Äkta black metal. Är ni nöjda nu? Mina kunskaper om Moçambique sträcker sig till att jag vet att Portugal hade någon sorts form av suspekt koloniverksamhet där förr om åren, att huvudstaden heter Maputo samt att det är galet fattigt där. Nyheten att de hade en metalscen där borta hade jag inte den blekaste aning om.

Förrän nu.

Darkest placePå metal-archives finns det bara en konstellation listad under Moçambique så vi börjar med den. DARKEST PLACE kallar sig dessa surmulna musikanter. Om vi släpper den politiskt korrekta sargen måste ni hålla med om att bandnamnet är lite småkul. Dessa moçambiqueianer, moçambikier eller hur man nu säger lirar extrem gotisk metal och finns det en genre som spelas i länder man inte ens trodde höll på med hårdrock är det just den. I denna orkester finner vi Joelle, Goro Fast, Roger ”Metal Slave” Pinhal, Michael ”Grim” Da Costa, Zenzinho ”Gothic Boy” Pinhal, Pinto ”Course” Helder och Luana Jane. Vi kan väl enas om att vissa av artistnamnen inte var sådär djävulskt genomtänkta. I deras diskografi finner vi en EP vid namn ”EP” som släpptes 2009. Det är allt. Denna trespårshistoria låter ungefär som ANCIENTs ”Mad grandiose bloodfiends” blandat med indonesiska TOTAL TRAGEDY och amerikansk metalcore. Inte riktigt min kopp kokkaffe, men det lät betydligt bättre än jag hade väntat mig. När trummisen grindar så det bokstavligt smäller om det samtidigt som sångerskan genretroget jamar över renset vet jag dock inte riktigt hur jag ska bete mig så jag väljer att stänga av samtidigt som jag intalar mig att jag är för gammal för att kunna bedöma dylik musik.

Vi letar oss bort från lekmannasidan metal-archives och finner en riktig höjdare i SCRATCH. Denna trio har spelat in två musikvideos så jag tycker vi tittar på dem innan vi går vidare. Återigen lyfter jag på (Vit)hatten till läsekretsen i allmänhet och herr Björkman i synnerhet för detta braktips.

Nä, jag menade inte schlagerfestivaldiktatorn Christer Björkman även om det hade varit lagom hysteriskt.

Introriffet låter inte alls som MARILYN MANSONs ”The beautiful people”.

Ett gladare band får man fan leta efter. Däremot undrar jag vad en ”nipple-geese” är efter att ha ögnat igenom den andra videon ex antal gånger. Håll utkik vid enminutsstrecket så förstår ni vad jag menar. En bröstvårtsgås låter som ett djur man vill hålla under mycket sträng uppsikt. Visste ni förresten att japanska SABBATs legendariska basist Gezol har en utmanare när det kommer till lättklädd scenutstyrsel?

scratch2

Om de där boxerkalsongerna byts ut mot en stringtrosa i nopprigt läder som i SABBATs fall så kan det mycket väl bli så att hela universum exploderar.

Ja, detta var väl ungefär vad Moçambique hade att erbjuda. Jag fann några till band, men de var inte i klass med SCRATCH eller DARKEST PLACE. Hur står sig då Moçambiques scen i jämförelse med exempelvis Danmarks? Tja, räknar vi bort King Diamond som vi alltid gör så är det ännu en gång dags för våra rödvita grannar att ställa sig i skamvrån.

På återseende.

/Hatpastorn