Archive for the Bandfotokatastrofer. Category

Bandfotokatastrofer. Brave.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 18 mars, 2019 by hatpastorn

Brave. Från USA. Ja, någon sorts form av mod krävs det att döpa en skiva till ‘Searching for the sun’. Oftast räcker det ju att lyfta blicken lätt uppåt. Dock spelar ju människorna på bilden progressiv hårdrock och då tittar man väl primärt på halsarna på sina respektive instrument. Ni vet, gitarrhalsarna, bashalsarna, trumhalsarna och synthalsarna. Sångaren då? Halshalsarna.

Killen längst till vänster har ett tvättäkta Within Temptation-utseende. Smal, rakad, lengräddad. Bröstkorgen är konkav, det är industristandard. Sacramentum-posen då? Dessvärre ser det mest ut som att han kliar sig på armen. Han kanske är överkänslig mot slånbär eller odon. Bakom slånbärsmannen hittar vi en indisk systemtekniker som av ansiktsuttrycket att döma sålt moderkortet och fått sina Bitcoins devalverade. Jösses vilken surdeg. Jag var tvungen att kolla upp vad han heter och håll i er nu, karljäveln heter på riktigt Savo Sur. Jag dog.  Damen med rosetten under bysten har en riktig ”jag vill prata med din chef”-aura. Tänk er att dela backstageutrymmet på Baroeg med den argbiggan. Och då snackar vi det högra backstageområdet. Ni som vet, ni vet. Det där ”rummet” som man i bästa fall kan stå i om man skiter i att andas. Den välrakade hunken med bekymrad min släpper vi förbi med en lätt varning och kastar oss istället över den långhåriga slashasen med den knullkåta blicken. Eller förresten, vi skiter i honom innan någon får för sig att han är lik mig. NÄSTA! Jahapp, bara en kvar. En beskedlig lillkille med begynnande Anthrax-underbett. Säkert helt livsfarlig på fyllan som korta killar ofta är.

Allt som allt är det inte det värsta bandfotot man sett, men det vilar något hopplöst över det hela. Jag tror det är kombinationen av många faktorer och smådetaljer som gör det. Som att herr Sur har en blå skjorta då det uppenbarligen rådde svart klädkod den här dagen. Och den där rosetten. I undersökande syfte gick jag in på bandets hemsida för att kolla om de hade andra foton, metal archives är ju lite märkliga ibland med vilka foton som faktiskt hamnar på respektive bands profil.

Universum exploderade.

Om bild ett är tagen första dagen på konferensresan är denna bild tagen den sista. Här står gänget samlade på tågterminalen i väntan på resan hem. Samtliga ser lite lätt bakfulla ut, men herr Sur slår alla rekord. Avtändningsblicken, det frasiga tobakshåret och det yviga skägget berättar en historia om ett vilt leverne på företagets bekostnad. Det blir tidig ensamlunch för honom ett par veckor innan allt lugnat ner sig.

På återseende.

/Hatpastorn

Annonser

Bandfotokatastrofer. Uppsamlingsheat.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 27 januari, 2019 by hatpastorn

Uppmärksamma läsare har säkert märkt att de senaste årens bandfotokatastrofer hamnat på Instagram istället för på dessa sidor. Då många inte använder sig av den plattformen kör vi en best of av dem här. Schysst va? Koka en kopp kaffe och gör ett par limpmackor, vi snackar ELVA foton av varierande kvalitet.

Nu kör vi.

Edge Of Humanity

Jag menar, kom igen. Året är 2019, alla har en kamera i mobilen och någon sorts form av bildredigeringsprogram. Det finns inga ursäkter att det ska behöva vara såhär kasst. Edge Of Humanity, jänkare självklart. Grabben längst till vänster borde vara den som begagnar sig av cementblocket för att i sann Lars Ulrich-anda komma i samma höjd som resten av manskapet. Nädå, cementblocket usurperades istället av USA:s längsta man som jag bara tar för givet självmedicinerar sin brutala låghalthet genom att ständigt stå lutad mot hårda objekt. Längst bak är det festparty på halvhuk. Ölburkar och spritflaskor. Garanterat en sådan där skön snubbe som bara kan prata med stora bokstäver. Inte sällan helt odräglig. Jag får obehagliga vibbar av ”lokalt förband” och då har jag inte ens nämnt den letargiska krokodilmannen med flippflopptofflor. Medlemmarnas namn då? Håll i er. Bleach, Boobs, Shaggy och Jimbo. Vissa band har visuella förutsättningar, andra inte. Edge Of Humanity … ja, man ser ju vad man ser.

Government Pest

Nya Zeeländsk stoner/groove metal någon? Jag tackar nej till denna portion med svepskälet att jag ätit en rejäl frukost. Bandet startade 2014 så det finns återigen inga ursäkter att det ska behöva vara såhär uselt. Photoshopspya i all ära, men vart är cymbalerna? Vem sjunger? Är de så kassa på att spela att de måste titta på instrumenthalsarna även när de poserar för ett foto? Då är man kass. Och varför står de på ett Monopolbräde? Gå i fängelse utan att passera gå.

Moscovium

Vi beger oss tillbaka till USA igen. Moscovium. Är det inte ett receptbelagt läkemedel mot fotsvamp blir jag paff. Avslappnade killen längst till vänster behöver uppenbart en kurs i påklädnad. Spana in strumporna. Hur svårt ska det vara att ta på sig ett par strumpor? Sedan har vi ett utmärkt exempel på hur struligt det kan bli när man kombinerar bonnbränna och benzo. Långtorson ser ju helt väck ut. Stora Hiawatha gör väl så gott han kan iallafall. Samma sak med lurvot längst till höger. Visst, han somnade i solen. Visst, han sabbade finshortsen på uppfarten när han skulle öva hoppsparkar. Det är sånt som händer.

Vampire’s Castle

Jag antar att snittåldern i rumänska Vampire’s Castle är tämligen låg, men det ska väl ändå inte behöva bli såhär bedrövligt? Digital corpse paint är inget nytt. Digital Legofrisyr av Bela Lugosi-snitt däremot. Det är nytt. I mitten då. Raklödder och pedofilglasögon. Eller är det paint? Svårt att säga, men de här limsniffarna bör man hålla under sträng uppsikt. Sist ut hittar vi William Fichtner i corpse paint. William Fichtner sa jag. Han snubben från alla filmer. Cubic typ. Och Armageddon. Prison Break? Ska jag behöva förklara allt?

The Claymore

Morgonrock, steampunkbrillor, nagellack och töntring. Hejdå.

Casus Belli

När den ivrige frontmannen i polska Casus Belli bestämde sig för att posera pangnaken framför sina bakfulla bandkamrater uppstod en känsla av obekvämhet så stark att jordens grundvalar skakade. Med mitt tredje öga skådar jag in i grabbarnas medvetanden och uppfattar följande mantra:

”Inte titta på kuken, inte titta på kuken, inte titta på kuken, inte titta på kuken …”

Dark Tomorrow

På huk i en brädhög. Grabbar, lyssna på mig. Lägg instrumenten på hyllan, spola haschet, häng med på lektionerna och se till att skaffa ett hyfsat jobb. Annars snackar vi Dark Tomorrow. I övrigt blev killarna diskvalificerade på en skolbandstävling eftersom de spelade en Slayer-cover. No joke. Innan ni får för er att tänka att det minsann var lite coolt, ta ett djupt andetag och lyssna på mig. De här grabbarna. Spelandes en Slayer-cover. Jag tror knappast det var låtvalet som fick dem diskvalificerade.

Tears Of Israfel

Tack vare Bishop Of Hexen insåg man i späd ålder att den israeliska svartmetallscenen är något man kan vara utan. När jag i vuxen ålder gjorde återinträde för att leta efter ny musik ramlade jag över Tears Of Israfel och vände i dörren. Det enda positiva jag kan säga är att fotot uppmanar mig att lyssna på en av de bästa låtarna med Binnike Bengt Och Roy Rövmuns Orkester.

Sawsoer

Sawsoer. Ukraina. Karln är ju gammal nog att veta bättre.

Forgotten Faces

Ansikten man INTE glömmer. Först ut en kavat kepsyngling som gör något jävla gängtecken. Jag vill slå honom i huvudet med en hoprullad tidning. Sedan … ja, gud vet vad lockpojken pysslar med. Lyfter han osynliga vikter? Har han fått en stroke? Kliar det i arslet? Innan jag finner svaret hinner jag bli så upprörd över nästa lillgrabbs uppsyn att jag tappar känseln i ögonbrynen. Etthundrafemtio centimeter dumheter. Putande läpp och viftande fingrar. Det luktar snickerboa lång väg. Eller den där ranchen som Dr Phil skickar ostyriga ungdomar till. Nästa yngling går inte att kommentera eftersom mina ögon dras mot den där jävla snubben från Juno som är på storvrången. Michael Cera i höga strumpor och turisthalsband. Nu har man väl ändå sett allt. OCH! Varför i hela helvetet har hela bandet förutom Mr Cera gula åkband på handlederna?

Utusan Suci

Vi avslutar denna runda med dessa indonesiska trapetskonstnärer. Utusan Suci. Ja, jösses. Bandet hette tidigare Enemy Of Zionist. Jag skämtar inte. Enemy Of Zionist. Stark tobak. Snackar vi NSGM? Nationalsocialistisk goth metal?

På återseende.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 35. War Pigs.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 6 februari, 2017 by hatpastorn

Groove metal är som vi alla vet en av de absolut värsta grenarna i det träd som kallas hårdrock. Som amatördendrolog har jag en slutgiltig lösning, kapa grenen och bränn! Vad kan då vara värre än groove metal? Spansk groove metal med thrashinslag såklart.

Idag ska vi få stifta bekantskap med War Pigs från Spanien. De spelar groove metal med inslag av uppstudsig thrash. Nu har jag ju inte hört det här bandet, men ibland behöver man inte höra ett band för att veta exakt hur de låter. Innan det vankas krigsgrisar tänkte jag dock att vi skulle prata om något annat en stund, flatulens.

Flatulens är ett utsläpp av ofta illaluktande gaser ur analöppningen. Gasblandningen består till största del av kvävgas och koldioxid, men också antändningsbar vätgas och metangas. Flatulens uppstår då anus utsätts för tryck. Flatulens uppstår bland annat i tarmarna under jäsning av mat men orsakas också av svald luft. Det karakteristiska ljudet betingas av att ringmuskeln och i vissa fall skinkorna vibrerar. Då flatulensen innehåller små mängder svavelhaltiga gaser, till exempel svavelväte och merkaptaner, upplevs lukten ofta som en odör.

 Andra ord för flatulens är till exempel väderspänningar. I singularform kallas en gas från ändtarmen med folkliga och starkt vardagliga uttryck bl.a. prutt, fis, fjärt, mök eller brakskit, brakfis och brakare, när man släpper en kraftig sådan. En riktigt illaluktande gas, kan kallas för ”äggmök” exempelvis. Det finns också verb och olika uttryck som beskriver företeelsen, till exempel ”att släppa sig” eller ”att släppa väder”.

 I många kulturer uppfattas mänsklig flatulens i offentlig miljö som genant eller tabu. Fenomenet kan också, beroende på sammanhang, anses humoristiskt och ibland använder sig komiker av exempelvis så kallat pruttljud (ibland med hjälp av en pruttkudde) för att skapa komik. Vissa upplever det enbart som dålig eller barnslig humor.

Tack Wikipedia. Tänk vad vi lär oss varje dag.

I min värld har jag ett par tydliga riktlinjer som beskriver sann vänskap. Det första är att man kan spendera tid tillsammans i total tystnad utan att det känns obekvämt. Det andra är att man utan krusiduller kan proklamera att man måste riva av en brakskit.

Med denna vänskapsformel ska vi se hur pass goda kamrater War Pigs egentligen är.

war-pigs

Denna gång ska vi börja längst ut till höger för en gångs skull. Med brutal svank och rött ansträngt ansikte är vår spanska vän i full färd med att analsmattra sig halvt medvetslös. Han känner sig fullkomligt bekväm i den här situationen. Kul för honom! Däremot finns det kanske bättre tillfällen att tömma tarmen på än under en fotosession.

Till vänster om honom ser vi en kille som inte alls är lika bekväm. Kroppshållningen och minen säger allt. Han är i lätt chock, men ändå lite road. Vad hände just? Han är ny i bandet och inte lika luttrad. Äh, ge grabben några veckor till och de där fisljuden är lika naturliga för honom som fågelkvitter och dubbla baskaggar.

Näst längst till vänster finner vi en lätt generad spanjor. Han är såklart van vid både kroppsodörer och lustiga ljud sprungna ur analöppningen, men han är även en vän av hyfs och god ton. Med bedjande blick mot fotografens generella riktning försöker han via sitt minspel säga förlåt å sin bandkamrats vägnar.

Och längst ute på vänsterflanken har vi grabben som skiter i allt. Handen i fickan. Ingen jävla inomhusjacka. Fittskägg och surdryg uppsyn. Han struntar fullkomligt i om det luktar lite fis. Således är han en god vän. Eller vad fan vet jag egentligen.

En småkul detalj är att skivomslaget på deras hittills enda släpp, ”So fucking wrong”, pryds av en tecknad gris i gasmask.

Prutthumor på en måndag. Kom igen.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 34. Black Radar.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 10 januari, 2017 by hatpastorn

brNär det kommer till bandfoton där medlemmarna ser ut som tvättäkta rövhål finns det ett par miljoner att välja bland. Frågan är om inte tyskarna i Black Radar gör det lite väl enkelt för mig. Innan vi börjar dissekera fotot bör jag skriva några varningens ord om denna orkester. För det första, spana in omslaget. Skivan är från 2014. Det finns INGA ursäkter. För det andra så har vi ett återkommande fenomen när det kommer till lökig hårdrock och det är den extremt suspekta sexualbrottslyriken. Nu har jag inte läst texterna, men det är ingen slump att dessa låtar är placerade efter varandra:

”Another love attack”

”Stranger”

”Shout”

Varför är det så här? Tvivlar man på mitt påstående kan man kasta ett getöga på de amerikanska genrekollegorna Odins titlar. Smaka på dessa:

”She was the one”

”I get what I want”

“Serenade to the court”

“Stranger tonight”

“Time and time again”

”I´m gonna get you”

“Push”

“Fight for your life”

“She needs my love”

“No reason to run”

“Helpless”

“Let the show begin”

Med lyrik som denna bör man hamna i någon sorts form av register. Inte ens Cannibal Corpse kan plita ihop mer makabra låttitlar ens när de är på sitt mest misogyna humör. Odin kan vi för övrigt komma att återkomma till då det är ett band som diskuterats flitigt i Förintelseförsamlingen de senaste decennierna.

Hur ser då Black Radar ut?

black-radar

Vi börjar från vänster med en cigarrtuggande pervotysk av värsta sort. Sommarbusigt solkysst skalle, eltejp under de plirande bombfällarögonen, ring i ögonbrynet, feta tribaler på armarna, tung kedja runt halsen, sönderklippta handskar, Sabaton-väst, magknip, Alchemy Gothic-ringar och en grandios oskön rövhålsaura. Tänk er att hamna på efterfest hos den här snubben. Böhse Onkelz på högsta volym, idrott på TV:n, körsbärsvin, kvarg, bedrövligt tjack och ett kroniskt underliggande hot om urspårning. Usch! Man vill bara fly men samma sekund som man försöker lämna lägenheten känner man en fast arm på axeln. Det blir en lång natt. Faktum är att jag får lite George Antonio Manrape-vibbar av den här gubbstrutten.

george

Ja, det blir ju inte bättre när vi flyttar ögonen åt höger. Här har vi en 45 kilo tung rymdfjant i vad jag antar är en BMX-rustning. Knogarna vitnar av hans uppenbarelse. Han försöker se tuff ut, men det där minspelet lurar ingen. Ponera att du träffar en stammande och vilt läspande tysk som försöker säga ordet ”julpynt” till dig på tyska, ”weihnachtsschmuck”. ÅTTA JÄVLA KONSONANTER PÅ RAKEN! Iförd BMX-rustning och piffig damfrisyr. Nämnde jag att han har på sig en BMX-rustning? Och att han inte ser riktigt klok ut?

Mitt i det dataanimerade rymdskeppet bröstar en surmulen gestalt upp sig så att tinningarna spränger av syrebrist. Man vill ju visa upp sin fina tatuering liksom. En skev tuttdrottning som klivit i en hög med drake. Lika smakfullt som en skål med varmvatten och frigolit. Han är solklart bandets ledare, eller skeppets kapten om man så vill. Det var längesedan vi drog av en referens så smal att den knappt ens finns men denna besättning för tankarna till Flying Fuckernauts VS the Astro Bastards-filmtrailern.

Sen, som om det inte kunde bli värre …

pang

tyska Lars Ulrich i Sabaton-väst.

Sist har vi bandets självutnämnde hunk. Han kan ses vobbla omkring på tyska barer i full färd med att locka damer med skaldjursplatåer och McDonalds-frukostar. Funkar inte de raggningsknepen kavlar han bara upp skjortärmarna och visar upp sina tunga gaddningar. Vi har en dödskalle med en lustig liten plåthatt, en … ja, jag vet inte vad det där ska föreställa och en … jag vette fan. Sedan spänner han ögonen i en och utbrister i ett förföriskt ”mein schwanz nach rechts zeig” …

Av fotot att döma så har bandet en rymdimage. Inget fel med det. Däremot verkar texterna inte ha något alls med rymdäventyr att göra. Snacka om bortkastad potential. När vi ändå är inne på det temat, är det någon förutom jag som minns den onämnbara fasa som var X-World/5? Konceptet var power metal om den varit spelad år 3000. Jag skämtar inte nu. Det riktigt sjuka är att Andy LaRocque, en av mina favoritgitarrister genom alla tider, var inblandad i den smörjan. Låt ett på plattan heter ”CyberChrist”. Matrixviruset måste ha blossat upp i Göteborgstrakten 2008, nio år efter den första attacken. Jag minns att jag spelade upp några väl utvalda bitar för Heidenhammer, önskar att jag hade filmat händelsen. Den nivå av livsleda den mannen uppbådade då var omätbar. Det kanske är dags för en rysk musikroulette med power metal-tema.

Ja, det var väl allt för idag. Undvik Black Radar och när ni ändå är i farten, undvik X-World/5.

På återseende.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 33.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 5 augusti, 2016 by hatpastorn

Det var en stund sedan jag botaniserade i den grekiska scenen. Denna scen som gett oss så mycket. Både guld och avföring bör tilläggas. Vilka minns exempelvis inte The Bloodcults fullkomligt vedervärdiga vampyrknullplatta ”Night´s plutonian shore” från 1998? Jag gör det, jag äger den och den kommer vi att stifta närmare bekantskap med framöver. En anledning till att den inte avhandlats tidigare är att man inte kan prata om grekiska The Bloodcult utan att gräva ner sig i grekiska Medieval Demon. Ett band som …

Usch.

Nä, idag tänkte jag att vi skulle spana in Industry Of Nightmares. Ett relativt nytt gäng där vi hittar en hel hög med morska liksminksgreker. Svängiga namn har de med. Vad sägs om Savage, Goatlord, Omegha, Doomlord, Nephilim, Zahir, Shade och icke att förglömma, Nighthawk. Enligt internet spelar de inte vilken svartmetall som helst utan de har specialiserat sig på den mycket suspekta avkomman avant-garde/experimental black metal. En ruggig historia. Sedan grundandet 2008 har de släppt … ja, inte så mycket alls. Nu i år kom fullängdaren ”Project Atopia”. En egenproducerad platta som finns på Bandcamp. Just Bandcampsvartmetall är en genre vi kommer att granska närmare i framtiden. Först måste vi gå igenom MySpacesvartmetallen, ett projekt jag ärligt talat inte orkat göra klart de senaste sex åren. Fy fan vad skit det fanns där. Dr Panzram har tack och lov sparat ner de viktigaste släppen från den plattformen. Kronjuvelen är ett projekt där upphovsmakaren gjort allt för att radera det bandets existens från internet. Det han inte vet är att jag och Panzram katalogiserat hans musikaliska äventyr med en privatdetektivs brinnande passion. Allt ni tror er veta om sovrums-black metal kan ni glömma. Vi har hittat guden. Mer om det senare i höst.

Om vi återgår till Industry Of Nightmares kan vi ärligt talat skita i det musikaliska och gå direkt på bandfotot. Jag tar för givet att fotografiet togs efter en spelning eller liknande. Alla som någonsin spelat live iförd corpse paint vet att efter avklarat värv är det inte läge att ta några som helst bandfoton. Det ser fan inte klokt ut.

ION

Till vänster har vi en grekisk fjälla som varken ser svettig eller rufsig ut. Hon spelar garanterat synt. Hon har nämligen den lite lätt arroganta syntauran. En aura som uppfanns av Stian som en gång i tiden lät sina spindelfingrar dansa över tangenterna i Dimmu Borgir. Nu vet ni det. En annan sak ni kanske inte visste var att Stian stod mall för karaktären Långa farbrorn i Inger och Lasse Sandbergs populära barnboksserie.

Lite lätt framför synttjejen har vi en rakad grabb med ambitiöst liksmink. Det som får mig att ana ugglor i mossen är att sminket ser mystiskt välbevarat ut. Det tyder på att det är han som sjunger och att han är extremt noga med att se bra ut genom hela spelningen. Vågar vi satsa ett par hundringar på att han är den typen av sångare som vägrar bära trummisens cymbaler med motiveringen att han minsann måste bära på sin för egna pengar införskaffade fläkt? En ännu värre tanke är att han efter spelningen kladdat på sig nytt corpse paint för att se käck ut på fotot. Spelar ni med en sådan människa finns det bara en sak att göra: sparka möget. Alla som turnerat vet vilken mardröm det kan vara att resa med specialbagage såsom instrument. Särskilt om turnéledaren är en snåljåp som helst vill att man reser med Ryan Air eller Hasses Flyg & Video. Tänk er då att ni står där vid incheckningen och inser att den där reservgitarren kommer kosta en halv miljard att ta med då vokalisten redan checkat in sin fläkt som specialbagage.

Bakom den rakade specialbagagevokalisten gömmer sig en gigantisk grekbiff. Trummis? Det lutar åt det. Då är det han som kallar sig för Savage och ännu en gång kan vi konstatera det uppenbara: trummisar har ALLTID de sämsta artistnamnen. Varför är det egentligen så? Killen syns knappt så det är svårt att kommentera men av den brutala hudrodnaden att döma verkar han ha samma svårighet för solens förgiftade ljus som undertecknad.

Mitt i buffén har vi en till rakad lirare. Med bar torso. Han har hållit andan i flera minuter. Bas? Är det bas han spelar? Jag ser framför mig hur han med bar överkropp och snäva jeansshorts rör sig spattigt på scenen med höga knän och basen fastklistrad över bröstet. Om trummisar har de sämsta artistnamnen så har basister i regel det sämsta rörelsemönstret på scenen. Flea och Robert Tru … Robert Trojil… Robert Trollarmadillo, han i Metallica, är typexempel.

Pippilotter och glansig korsett. Varför har inte tösen med sommarbusig uppsyn corpse paint? Då hade mitt liv varit komplett. Då Industry Of Nightmares har två sångare sätter jag en back Trocadero på att Pippi-Lotta Engberg kör något utsiktslöst operagnolande. Varför måste det vara så? Vore det inte kul att bara för en gångs skull få uppleva motsatsen? Tänk om Lotta var den som skrek tills det kom kiss och den liksminkade snubben var den som sjöng opera.

Den deppade damen med krullig snedbena och psykögon är Nighthawk. Hon spelade violin och fick sparken från bandet. Efter det blev hon glad igen. Kul att nypa ett artistnamn från en seriefigur. Eller så ÄR hon Nighthawk. Håller gatorna i Aten rena från slödder. Pang biff tjoff.

Och sist har vi Rubber Johnny som ser exakt lika obehaglig ut som Rubber Johnny alltid gör. Kul att han sluppit rullstolen dock.

Vi lämnar Grekland för den här gången, men vi ses snart igen.

På återseende.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 32. Crystal Shark.

Posted in Bandfotokatastrofer., Uncategorized on 5 juni, 2016 by hatpastorn

Att bandmedlemmar kan komma i alla möjliga och omöjliga storlekar är inga konstigheter. En del är långa, en del är korta … vänta lite nu. Vi låter den kristna popsångaren Ingemar Olsson förklara detta genom att i allsång stämma upp i refrängen till låten ”Sköna människor”:

En del är långa, andra korta
En del är hemma, andra borta
En del är tunna, andra tjocka
Men alla har dom nåt att ge
Yeah, yeah, yeah, nåt att ge

Och nu när vi sjungit klart kan vi tvätta munnen med tvål och vatten för att tvaga bort den religiösa smörjan.

Det jag vill komma till är att det kan vara ett problem om det är stora horisontella och vertikala skillnader mellan bandmedlemmarna när det vankas bandfoton. Är någon i bandet väldigt kort brukar man lösa det genom att låta den personen stå närmare kameran medan den längsta i bandet förslagsvis står längst bak. Att be den kortaste medlemmen stå på en liten låda kan resultera i legendariskt dålig stämning. Undvik det.

Det finns emellertid vissa orkestrar som fullkomligt skiter i det här och då blir det som det blir. Idag snackar vi Crystal Shark från Tyskland. Fyra teutoniska heavy metal-krigare som tävlar i att ha de fulaste skivomslagen som någonsin gjorts. När de inte gör det tränger de ihop sig framför en kamera och förgyller min dag.

1234

crystalshark

Tysklands längsta man stoltserar här med flera tunnland läder och hår. Tittar man snabbt ser det ut som att Peter Griffin tittar ut genom Chewbaccas mustiga rövhål. Medlemmarna heter Stefan, Didi, Wolfgang och Carsten. Jag gissar att detta är Carsten. Det är något visst med det namnet när det kommer till hårsvall.

Efter Tysklands längsta man kan vi parkera blicken på tyska Mikael Persbrandt som sommarjobbat i Innsmouth de senaste tjugofem åren. Nu haglar referenserna, men det är så det får bli idag. Det måste i alla fall vara han som heter Wolfgang. Allt annat vore fel.

Om pingvinen från Batman och Dio fått ett kärleksbarn hade han hetat Didi Schulz och sjungit i Crystal Shark. Förstår ni nu vad jag menar när jag säger att det kan bli problem om medlemmarnas storlek skiljer sig och fotografen inte korrigerar det? Det här ser ju inte riktigt klokt ut. Alltså titta på fotografiet. Ta ett djupt andetag och bara titta på det. Märker ni att samtliga medlemmar lutar sig lite framåt? Jo tack. Fotografen försökte garanterat ordna upp detta inferno genom att diplomatiskt titta på alla utom Didi och be dem luta sig lite. Tyvärr var bildkonstnären konflikträdd så han kunde inte säga åt Didi att han kunde stå upprätt. Det kan ju vara duktigt känsligt det där med längd. Detta resulterade i total förvirring och alla lutade sig således framåt. Titta bara på Didis ansiktsuttryck. En sagolik kombination av förvirring och mild irritation. Och Carsten … Carsten får ju för helvete inte ens plats på bilden!

Sist ut. Den nya unga killen i gänget. Stefan Schwedt. Ja, han heter det i verkligheten. Garanterat trummis. Stefan. Schwedt. Svett-Steffe.

Nu kan vi blunda. Eller ja, kanske inte exakt nu. Det blir så svårt att läsa då. Titta först på bilden så länge att ni kan se den när ni blundar. Nu ska vi låta några andra sinnen arbeta. Vi börjar med att lyssna. Koncentrera er. Hör ni ljudet av knarrande skinnkläder och obalsamerat hår som frasar? Bra. Hör ni ett lätt stånkande och skor som gnisslar över golvet? Perfekt. Ni är där. Nu ska vi använda näsan. Det luktar läder. Det luktar schamponeringsmedel. Är det raklödder vi känner lukten av? Jag tror det. Old Spice? Kanske. Fotsvett? Definitivt.

Vi skiter i smak och känsel.

På återseende.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 30. Misantropo.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 18 maj, 2016 by hatpastorn

Vi snackar Argentina, vi snackar hopplös thrashdöds. Den rykande färska demon ”Clorhidrato de misantropo” gör ingen glad. Lyckligt nog har vi ett lika rykande färskt bandfoto som man kan kika lite närmare på.

3540411834_photo

Till vänster har vi en störtnöjd argentinsk silverprins som röker Prince. Han bär en T-shirt med ett band jag bara tar för givet att de heter Svido. De spelar av allt att döma fruktlös dödsmetall och gruffar om urinvägsinfektioner. Ett otäckt gäng. Silverprinsen är störigt nog galet lik någon men jag kan inte komma på vem. En tjej bör tilläggas. Kan det vara någon jag gått i samma klass som? Oklart. Grymt irriterande när man inte kommer på vem någon är lik.

Gnomen bredvid honom är i alla fall förbannat lik en argentinsk femhundrakronorsversion av Robert Downey Jr med Vote for Pedro-frisyr. Helt klart bandets bad boy. Det ser man på den mäktiga Harley Davidson-tröjan och knivmördarleendet.

Argentinare nummer tre liknar inte något eller någon. Här demonstrerar drasuten sitt senaste partytrick som går ut på att dra svinhårt i skägget så att ögonen pekar åt alla håll. Hans tröja ger mig obehagliga associationer till Heidenhammers garderob. Enligt Internet heter han Maxy Bonnet. Blir det ingen trumkarriär i Misantropo så är vägen till porrbranschen inte speciellt lång.

Och sist har vi Harry Potter.

Wingardium leviosa.

/Hatpastorn