Archive for the Bandfotokatastrofer. Category

Bandfotokatastrofer. Del 35. War Pigs.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 6 februari, 2017 by hatpastorn

Groove metal är som vi alla vet en av de absolut värsta grenarna i det träd som kallas hårdrock. Som amatördendrolog har jag en slutgiltig lösning, kapa grenen och bränn! Vad kan då vara värre än groove metal? Spansk groove metal med thrashinslag såklart.

Idag ska vi få stifta bekantskap med War Pigs från Spanien. De spelar groove metal med inslag av uppstudsig thrash. Nu har jag ju inte hört det här bandet, men ibland behöver man inte höra ett band för att veta exakt hur de låter. Innan det vankas krigsgrisar tänkte jag dock att vi skulle prata om något annat en stund, flatulens.

Flatulens är ett utsläpp av ofta illaluktande gaser ur analöppningen. Gasblandningen består till största del av kvävgas och koldioxid, men också antändningsbar vätgas och metangas. Flatulens uppstår då anus utsätts för tryck. Flatulens uppstår bland annat i tarmarna under jäsning av mat men orsakas också av svald luft. Det karakteristiska ljudet betingas av att ringmuskeln och i vissa fall skinkorna vibrerar. Då flatulensen innehåller små mängder svavelhaltiga gaser, till exempel svavelväte och merkaptaner, upplevs lukten ofta som en odör.

 Andra ord för flatulens är till exempel väderspänningar. I singularform kallas en gas från ändtarmen med folkliga och starkt vardagliga uttryck bl.a. prutt, fis, fjärt, mök eller brakskit, brakfis och brakare, när man släpper en kraftig sådan. En riktigt illaluktande gas, kan kallas för ”äggmök” exempelvis. Det finns också verb och olika uttryck som beskriver företeelsen, till exempel ”att släppa sig” eller ”att släppa väder”.

 I många kulturer uppfattas mänsklig flatulens i offentlig miljö som genant eller tabu. Fenomenet kan också, beroende på sammanhang, anses humoristiskt och ibland använder sig komiker av exempelvis så kallat pruttljud (ibland med hjälp av en pruttkudde) för att skapa komik. Vissa upplever det enbart som dålig eller barnslig humor.

Tack Wikipedia. Tänk vad vi lär oss varje dag.

I min värld har jag ett par tydliga riktlinjer som beskriver sann vänskap. Det första är att man kan spendera tid tillsammans i total tystnad utan att det känns obekvämt. Det andra är att man utan krusiduller kan proklamera att man måste riva av en brakskit.

Med denna vänskapsformel ska vi se hur pass goda kamrater War Pigs egentligen är.

war-pigs

Denna gång ska vi börja längst ut till höger för en gångs skull. Med brutal svank och rött ansträngt ansikte är vår spanska vän i full färd med att analsmattra sig halvt medvetslös. Han känner sig fullkomligt bekväm i den här situationen. Kul för honom! Däremot finns det kanske bättre tillfällen att tömma tarmen på än under en fotosession.

Till vänster om honom ser vi en kille som inte alls är lika bekväm. Kroppshållningen och minen säger allt. Han är i lätt chock, men ändå lite road. Vad hände just? Han är ny i bandet och inte lika luttrad. Äh, ge grabben några veckor till och de där fisljuden är lika naturliga för honom som fågelkvitter och dubbla baskaggar.

Näst längst till vänster finner vi en lätt generad spanjor. Han är såklart van vid både kroppsodörer och lustiga ljud sprungna ur analöppningen, men han är även en vän av hyfs och god ton. Med bedjande blick mot fotografens generella riktning försöker han via sitt minspel säga förlåt å sin bandkamrats vägnar.

Och längst ute på vänsterflanken har vi grabben som skiter i allt. Handen i fickan. Ingen jävla inomhusjacka. Fittskägg och surdryg uppsyn. Han struntar fullkomligt i om det luktar lite fis. Således är han en god vän. Eller vad fan vet jag egentligen.

En småkul detalj är att skivomslaget på deras hittills enda släpp, ”So fucking wrong”, pryds av en tecknad gris i gasmask.

Prutthumor på en måndag. Kom igen.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 34. Black Radar.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 10 januari, 2017 by hatpastorn

brNär det kommer till bandfoton där medlemmarna ser ut som tvättäkta rövhål finns det ett par miljoner att välja bland. Frågan är om inte tyskarna i Black Radar gör det lite väl enkelt för mig. Innan vi börjar dissekera fotot bör jag skriva några varningens ord om denna orkester. För det första, spana in omslaget. Skivan är från 2014. Det finns INGA ursäkter. För det andra så har vi ett återkommande fenomen när det kommer till lökig hårdrock och det är den extremt suspekta sexualbrottslyriken. Nu har jag inte läst texterna, men det är ingen slump att dessa låtar är placerade efter varandra:

”Another love attack”

”Stranger”

”Shout”

Varför är det så här? Tvivlar man på mitt påstående kan man kasta ett getöga på de amerikanska genrekollegorna Odins titlar. Smaka på dessa:

”She was the one”

”I get what I want”

“Serenade to the court”

“Stranger tonight”

“Time and time again”

”I´m gonna get you”

“Push”

“Fight for your life”

“She needs my love”

“No reason to run”

“Helpless”

“Let the show begin”

Med lyrik som denna bör man hamna i någon sorts form av register. Inte ens Cannibal Corpse kan plita ihop mer makabra låttitlar ens när de är på sitt mest misogyna humör. Odin kan vi för övrigt komma att återkomma till då det är ett band som diskuterats flitigt i Förintelseförsamlingen de senaste decennierna.

Hur ser då Black Radar ut?

black-radar

Vi börjar från vänster med en cigarrtuggande pervotysk av värsta sort. Sommarbusigt solkysst skalle, eltejp under de plirande bombfällarögonen, ring i ögonbrynet, feta tribaler på armarna, tung kedja runt halsen, sönderklippta handskar, Sabaton-väst, magknip, Alchemy Gothic-ringar och en grandios oskön rövhålsaura. Tänk er att hamna på efterfest hos den här snubben. Böhse Onkelz på högsta volym, idrott på TV:n, körsbärsvin, kvarg, bedrövligt tjack och ett kroniskt underliggande hot om urspårning. Usch! Man vill bara fly men samma sekund som man försöker lämna lägenheten känner man en fast arm på axeln. Det blir en lång natt. Faktum är att jag får lite George Antonio Manrape-vibbar av den här gubbstrutten.

george

Ja, det blir ju inte bättre när vi flyttar ögonen åt höger. Här har vi en 45 kilo tung rymdfjant i vad jag antar är en BMX-rustning. Knogarna vitnar av hans uppenbarelse. Han försöker se tuff ut, men det där minspelet lurar ingen. Ponera att du träffar en stammande och vilt läspande tysk som försöker säga ordet ”julpynt” till dig på tyska, ”weihnachtsschmuck”. ÅTTA JÄVLA KONSONANTER PÅ RAKEN! Iförd BMX-rustning och piffig damfrisyr. Nämnde jag att han har på sig en BMX-rustning? Och att han inte ser riktigt klok ut?

Mitt i det dataanimerade rymdskeppet bröstar en surmulen gestalt upp sig så att tinningarna spränger av syrebrist. Man vill ju visa upp sin fina tatuering liksom. En skev tuttdrottning som klivit i en hög med drake. Lika smakfullt som en skål med varmvatten och frigolit. Han är solklart bandets ledare, eller skeppets kapten om man så vill. Det var längesedan vi drog av en referens så smal att den knappt ens finns men denna besättning för tankarna till Flying Fuckernauts VS the Astro Bastards-filmtrailern.

Sen, som om det inte kunde bli värre …

pang

tyska Lars Ulrich i Sabaton-väst.

Sist har vi bandets självutnämnde hunk. Han kan ses vobbla omkring på tyska barer i full färd med att locka damer med skaldjursplatåer och McDonalds-frukostar. Funkar inte de raggningsknepen kavlar han bara upp skjortärmarna och visar upp sina tunga gaddningar. Vi har en dödskalle med en lustig liten plåthatt, en … ja, jag vet inte vad det där ska föreställa och en … jag vette fan. Sedan spänner han ögonen i en och utbrister i ett förföriskt ”mein schwanz nach rechts zeig” …

Av fotot att döma så har bandet en rymdimage. Inget fel med det. Däremot verkar texterna inte ha något alls med rymdäventyr att göra. Snacka om bortkastad potential. När vi ändå är inne på det temat, är det någon förutom jag som minns den onämnbara fasa som var X-World/5? Konceptet var power metal om den varit spelad år 3000. Jag skämtar inte nu. Det riktigt sjuka är att Andy LaRocque, en av mina favoritgitarrister genom alla tider, var inblandad i den smörjan. Låt ett på plattan heter ”CyberChrist”. Matrixviruset måste ha blossat upp i Göteborgstrakten 2008, nio år efter den första attacken. Jag minns att jag spelade upp några väl utvalda bitar för Heidenhammer, önskar att jag hade filmat händelsen. Den nivå av livsleda den mannen uppbådade då var omätbar. Det kanske är dags för en rysk musikroulette med power metal-tema.

Ja, det var väl allt för idag. Undvik Black Radar och när ni ändå är i farten, undvik X-World/5.

På återseende.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 33.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 5 augusti, 2016 by hatpastorn

Det var en stund sedan jag botaniserade i den grekiska scenen. Denna scen som gett oss så mycket. Både guld och avföring bör tilläggas. Vilka minns exempelvis inte The Bloodcults fullkomligt vedervärdiga vampyrknullplatta ”Night´s plutonian shore” från 1998? Jag gör det, jag äger den och den kommer vi att stifta närmare bekantskap med framöver. En anledning till att den inte avhandlats tidigare är att man inte kan prata om grekiska The Bloodcult utan att gräva ner sig i grekiska Medieval Demon. Ett band som …

Usch.

Nä, idag tänkte jag att vi skulle spana in Industry Of Nightmares. Ett relativt nytt gäng där vi hittar en hel hög med morska liksminksgreker. Svängiga namn har de med. Vad sägs om Savage, Goatlord, Omegha, Doomlord, Nephilim, Zahir, Shade och icke att förglömma, Nighthawk. Enligt internet spelar de inte vilken svartmetall som helst utan de har specialiserat sig på den mycket suspekta avkomman avant-garde/experimental black metal. En ruggig historia. Sedan grundandet 2008 har de släppt … ja, inte så mycket alls. Nu i år kom fullängdaren ”Project Atopia”. En egenproducerad platta som finns på Bandcamp. Just Bandcampsvartmetall är en genre vi kommer att granska närmare i framtiden. Först måste vi gå igenom MySpacesvartmetallen, ett projekt jag ärligt talat inte orkat göra klart de senaste sex åren. Fy fan vad skit det fanns där. Dr Panzram har tack och lov sparat ner de viktigaste släppen från den plattformen. Kronjuvelen är ett projekt där upphovsmakaren gjort allt för att radera det bandets existens från internet. Det han inte vet är att jag och Panzram katalogiserat hans musikaliska äventyr med en privatdetektivs brinnande passion. Allt ni tror er veta om sovrums-black metal kan ni glömma. Vi har hittat guden. Mer om det senare i höst.

Om vi återgår till Industry Of Nightmares kan vi ärligt talat skita i det musikaliska och gå direkt på bandfotot. Jag tar för givet att fotografiet togs efter en spelning eller liknande. Alla som någonsin spelat live iförd corpse paint vet att efter avklarat värv är det inte läge att ta några som helst bandfoton. Det ser fan inte klokt ut.

ION

Till vänster har vi en grekisk fjälla som varken ser svettig eller rufsig ut. Hon spelar garanterat synt. Hon har nämligen den lite lätt arroganta syntauran. En aura som uppfanns av Stian som en gång i tiden lät sina spindelfingrar dansa över tangenterna i Dimmu Borgir. Nu vet ni det. En annan sak ni kanske inte visste var att Stian stod mall för karaktären Långa farbrorn i Inger och Lasse Sandbergs populära barnboksserie.

Lite lätt framför synttjejen har vi en rakad grabb med ambitiöst liksmink. Det som får mig att ana ugglor i mossen är att sminket ser mystiskt välbevarat ut. Det tyder på att det är han som sjunger och att han är extremt noga med att se bra ut genom hela spelningen. Vågar vi satsa ett par hundringar på att han är den typen av sångare som vägrar bära trummisens cymbaler med motiveringen att han minsann måste bära på sin för egna pengar införskaffade fläkt? En ännu värre tanke är att han efter spelningen kladdat på sig nytt corpse paint för att se käck ut på fotot. Spelar ni med en sådan människa finns det bara en sak att göra: sparka möget. Alla som turnerat vet vilken mardröm det kan vara att resa med specialbagage såsom instrument. Särskilt om turnéledaren är en snåljåp som helst vill att man reser med Ryan Air eller Hasses Flyg & Video. Tänk er då att ni står där vid incheckningen och inser att den där reservgitarren kommer kosta en halv miljard att ta med då vokalisten redan checkat in sin fläkt som specialbagage.

Bakom den rakade specialbagagevokalisten gömmer sig en gigantisk grekbiff. Trummis? Det lutar åt det. Då är det han som kallar sig för Savage och ännu en gång kan vi konstatera det uppenbara: trummisar har ALLTID de sämsta artistnamnen. Varför är det egentligen så? Killen syns knappt så det är svårt att kommentera men av den brutala hudrodnaden att döma verkar han ha samma svårighet för solens förgiftade ljus som undertecknad.

Mitt i buffén har vi en till rakad lirare. Med bar torso. Han har hållit andan i flera minuter. Bas? Är det bas han spelar? Jag ser framför mig hur han med bar överkropp och snäva jeansshorts rör sig spattigt på scenen med höga knän och basen fastklistrad över bröstet. Om trummisar har de sämsta artistnamnen så har basister i regel det sämsta rörelsemönstret på scenen. Flea och Robert Tru … Robert Trojil… Robert Trollarmadillo, han i Metallica, är typexempel.

Pippilotter och glansig korsett. Varför har inte tösen med sommarbusig uppsyn corpse paint? Då hade mitt liv varit komplett. Då Industry Of Nightmares har två sångare sätter jag en back Trocadero på att Pippi-Lotta Engberg kör något utsiktslöst operagnolande. Varför måste det vara så? Vore det inte kul att bara för en gångs skull få uppleva motsatsen? Tänk om Lotta var den som skrek tills det kom kiss och den liksminkade snubben var den som sjöng opera.

Den deppade damen med krullig snedbena och psykögon är Nighthawk. Hon spelade violin och fick sparken från bandet. Efter det blev hon glad igen. Kul att nypa ett artistnamn från en seriefigur. Eller så ÄR hon Nighthawk. Håller gatorna i Aten rena från slödder. Pang biff tjoff.

Och sist har vi Rubber Johnny som ser exakt lika obehaglig ut som Rubber Johnny alltid gör. Kul att han sluppit rullstolen dock.

Vi lämnar Grekland för den här gången, men vi ses snart igen.

På återseende.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 32. Crystal Shark.

Posted in Bandfotokatastrofer., Uncategorized on 5 juni, 2016 by hatpastorn

Att bandmedlemmar kan komma i alla möjliga och omöjliga storlekar är inga konstigheter. En del är långa, en del är korta … vänta lite nu. Vi låter den kristna popsångaren Ingemar Olsson förklara detta genom att i allsång stämma upp i refrängen till låten ”Sköna människor”:

En del är långa, andra korta
En del är hemma, andra borta
En del är tunna, andra tjocka
Men alla har dom nåt att ge
Yeah, yeah, yeah, nåt att ge

Och nu när vi sjungit klart kan vi tvätta munnen med tvål och vatten för att tvaga bort den religiösa smörjan.

Det jag vill komma till är att det kan vara ett problem om det är stora horisontella och vertikala skillnader mellan bandmedlemmarna när det vankas bandfoton. Är någon i bandet väldigt kort brukar man lösa det genom att låta den personen stå närmare kameran medan den längsta i bandet förslagsvis står längst bak. Att be den kortaste medlemmen stå på en liten låda kan resultera i legendariskt dålig stämning. Undvik det.

Det finns emellertid vissa orkestrar som fullkomligt skiter i det här och då blir det som det blir. Idag snackar vi Crystal Shark från Tyskland. Fyra teutoniska heavy metal-krigare som tävlar i att ha de fulaste skivomslagen som någonsin gjorts. När de inte gör det tränger de ihop sig framför en kamera och förgyller min dag.

1234

crystalshark

Tysklands längsta man stoltserar här med flera tunnland läder och hår. Tittar man snabbt ser det ut som att Peter Griffin tittar ut genom Chewbaccas mustiga rövhål. Medlemmarna heter Stefan, Didi, Wolfgang och Carsten. Jag gissar att detta är Carsten. Det är något visst med det namnet när det kommer till hårsvall.

Efter Tysklands längsta man kan vi parkera blicken på tyska Mikael Persbrandt som sommarjobbat i Innsmouth de senaste tjugofem åren. Nu haglar referenserna, men det är så det får bli idag. Det måste i alla fall vara han som heter Wolfgang. Allt annat vore fel.

Om pingvinen från Batman och Dio fått ett kärleksbarn hade han hetat Didi Schulz och sjungit i Crystal Shark. Förstår ni nu vad jag menar när jag säger att det kan bli problem om medlemmarnas storlek skiljer sig och fotografen inte korrigerar det? Det här ser ju inte riktigt klokt ut. Alltså titta på fotografiet. Ta ett djupt andetag och bara titta på det. Märker ni att samtliga medlemmar lutar sig lite framåt? Jo tack. Fotografen försökte garanterat ordna upp detta inferno genom att diplomatiskt titta på alla utom Didi och be dem luta sig lite. Tyvärr var bildkonstnären konflikträdd så han kunde inte säga åt Didi att han kunde stå upprätt. Det kan ju vara duktigt känsligt det där med längd. Detta resulterade i total förvirring och alla lutade sig således framåt. Titta bara på Didis ansiktsuttryck. En sagolik kombination av förvirring och mild irritation. Och Carsten … Carsten får ju för helvete inte ens plats på bilden!

Sist ut. Den nya unga killen i gänget. Stefan Schwedt. Ja, han heter det i verkligheten. Garanterat trummis. Stefan. Schwedt. Svett-Steffe.

Nu kan vi blunda. Eller ja, kanske inte exakt nu. Det blir så svårt att läsa då. Titta först på bilden så länge att ni kan se den när ni blundar. Nu ska vi låta några andra sinnen arbeta. Vi börjar med att lyssna. Koncentrera er. Hör ni ljudet av knarrande skinnkläder och obalsamerat hår som frasar? Bra. Hör ni ett lätt stånkande och skor som gnisslar över golvet? Perfekt. Ni är där. Nu ska vi använda näsan. Det luktar läder. Det luktar schamponeringsmedel. Är det raklödder vi känner lukten av? Jag tror det. Old Spice? Kanske. Fotsvett? Definitivt.

Vi skiter i smak och känsel.

På återseende.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 30. Misantropo.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 18 maj, 2016 by hatpastorn

Vi snackar Argentina, vi snackar hopplös thrashdöds. Den rykande färska demon ”Clorhidrato de misantropo” gör ingen glad. Lyckligt nog har vi ett lika rykande färskt bandfoto som man kan kika lite närmare på.

3540411834_photo

Till vänster har vi en störtnöjd argentinsk silverprins som röker Prince. Han bär en T-shirt med ett band jag bara tar för givet att de heter Svido. De spelar av allt att döma fruktlös dödsmetall och gruffar om urinvägsinfektioner. Ett otäckt gäng. Silverprinsen är störigt nog galet lik någon men jag kan inte komma på vem. En tjej bör tilläggas. Kan det vara någon jag gått i samma klass som? Oklart. Grymt irriterande när man inte kommer på vem någon är lik.

Gnomen bredvid honom är i alla fall förbannat lik en argentinsk femhundrakronorsversion av Robert Downey Jr med Vote for Pedro-frisyr. Helt klart bandets bad boy. Det ser man på den mäktiga Harley Davidson-tröjan och knivmördarleendet.

Argentinare nummer tre liknar inte något eller någon. Här demonstrerar drasuten sitt senaste partytrick som går ut på att dra svinhårt i skägget så att ögonen pekar åt alla håll. Hans tröja ger mig obehagliga associationer till Heidenhammers garderob. Enligt Internet heter han Maxy Bonnet. Blir det ingen trumkarriär i Misantropo så är vägen till porrbranschen inte speciellt lång.

Och sist har vi Harry Potter.

Wingardium leviosa.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 29. Orius.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 2 april, 2016 by hatpastorn

För några år sedan var jag med om en mycket märklig händelse. Jag var i Lycksele och hälsade på släkten, det måste ha varit någon gång i oktober då det var ganska kallt. I sedvanlig ordning bodde jag i den till barnbarnen designerade gäststugan. Jag har en teori om att farfar byggde denna fantastiska byggnad efter att jag och min äldre broder härjat så mycket i det riktiga huset. Under hela 80-talet och en bit in på 90-talet var golven i huset överfulla med heltäckningsmattor. Det resulterade i brännskador på knän, skuldror och armbågar när jag och min broder slogs så att svetten lackade. Sedan stod farfar och snickrade gäststuga så att hans svett lackade. Heltäckningsmattorna fick för övrigt skatta till förgängelsen i mitten av 90-talet då farfar, som åt blodförtunnande medicin, tappade en tjock-TV på sin fot och blödde ner hela mattan. Min käre far hörde tumultet i vardagsrummet och följande replikskifte tog sin början:

Men, vad gör du för något?

Farfar stirrade stint på sin son.

Hundjäveln bet av kabelhelvetet som satt på väggsatan!

Om man översätter den meningen från svordomska till svenska så menade farfar att en hund bitit av antennkabeln vilket resulterat i legendariskt dålig bild. Farfar trodde att genom att flytta på TV-apparaten så skulle bilden bli bättre. Istället blev det parkettgolv i hela huset och alla i min släkt på fars sida lärde sig en ny rungande svordomsramsa. Hundjäveln bet av kabelhelvetet som satt på väggsatan.

Hursomhelst så bodde jag i gäststugan och mitt i natten vaknade jag av ett okänt ljud. Det var något som stökade runt utanför. Stugan låg belägen nära skogen så jag antog att det var ett djur. Det var inte ovanligt att älgar, rådjur, rävar och allehanda oknytt flanerade omkring på gården. Däremot hade jag aldrig vaknat på natten tidigare. Naturligtvis försökte jag somna om och precis när man höll på att falla in i självförvållad koma brakade det till igen. Jag ska villigt erkänna att det var förbannat kusligt. Jag smög upp, tog på mig en tröja och mina kängor så tyst jag kunde. Beväpnade mig med en sådan där svintung gul ficklampa som det behövs en miljard batterier till och en piassavakvast och öppnade försiktigt dörren. Ljuden kom från östra sidan av stugan så jag gled som en kalsongförsedd ninja ut på altanen, svängde österut, höjde kvasten till attack och slog på ficklampan.

Jag blev minst sagt paff.

orius

Längst till vänster stod en skogshuggarhipster med fullfjädrat filtpenneskägg. Han gav mig den där dryga försäljarblicken och jag var helt övertygad om att han skulle försöka kränga på mig något värdelöst typ dubbfria däck, regnbågsfärgade kandelabrar eller pelikanfoder. Jag ogillade honom genast. Strax bakom flanelltönten lurade en sammanbiten kanalje som utseendemässigt inte var helt olik mig själv. Skillnaden var att han var fullt påklädd medan jag stod i tjocktröja, kalsonger och kängor. När mina ögon kom till mitten av denna brokiga skara blev jag lite rädd. En stirrig dvärg med mössa stod och blängde på mig. Precis som att det var jag som störde honom! Han lade demonstrativt armarna i kors och min hjärna räknade snabbt ut att denna skäggiga halvlängdsman måste vara deras ledare. Snett bakom ledaren hittade jag musklerna i gänget. En aggressiv jävel i bedrövlig jag-har-fullständigt-gett-upp-jacka som direkt började knäcka med knogarna. Var det någon jag var tvungen att utmanövrera först var det han. Ett snabbt slag med piassavakvasten över tinningen borde göra susen. Längst till höger fanns den sista killen, även han en relativt stor och bitig historia. Han såg dock inte lika farlig ut men jag oroades över vad han kunde gömma bakom ryggen. Vi tittade på varandra i vad som kändes som en evighet innan jag hasplade ur mig en nervös fråga gällande vad i hela helvetet de gjorde utanför min stuga. Grabbarna skruvade på sig och gav skäggdvärgsledaren menande blickar. Det var han som var ledaren, jag hade haft helt rätt. Till slut öppnade stirrögat munnen och förklarade på först knackig svenska och sedan klockren amerikanska att de varit ute i skogen hemma i Buffalo för att ta bandfoton och gått vilse. De hade yrat runt i flera år, livnärt sig på växter och bär. En dag hade de kommit till Sverige. Min hjärna höll på att sprängas över denna geografiska omöjlighet, men jag var så chockad över hela situationen att jag inte fick något vettigare ur mig än höjda ögonbryn och några jakande nickar. Under deras färd genom Norrlands inland hade de snappat upp en del av språket men efter en otäck incident i Dorotea hade de varit tvungna att fly. De hade vandrat i dagar och nu var de utanför min stuga. Rädda, frusna, hungriga och uppgivna. Allt de ville var att passera, de ville inte ha bråk. Jag sänkte kvasten och klev åt sidan så att dessa fem besynnerliga individer kunde passera. Jag lyste efter dem med ficklampan och såg dem försvinna längs vägen med riktning Umeå. Att sova visade sig vara en omöjlighet, det antar jag att ni förstår. Jag låg vaken och hade lite dåligt samvete över att jag inte bjudit på fika i alla fall. Vilka egendomliga människor de ändå var. Gått vilse i flera år.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 28.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 23 februari, 2016 by hatpastorn

En vanlig dag. Väckarklockan ringer och man förbannar hela skapelsen. Att lägga sig i tid när man är 35 år är uppenbarligen helt omöjligt. På väg till toaletten hindras ens väg av katten som tycker att frukost är viktigare än att husse tömmer blåsan. Lite lätt steppandes slevar man upp kattmat. Som man alltid lyckas få på fingrarna, hur man än gör. Man skyndar sedan in på toaletten och låter naturen sköta sitt. Tvättar tassarna, borstar tänderna. Tittar sig spegeln. Ja, man blir ju inte yngre precis. Tack och lov.

Frukost? Man är väl ingen jävla psykopat eller. Kläderna åker på och man börjar gå till jobbet. Misantropin bränner. Första anhalten: att korsa E4:an. I Sundsvall vet man inte vad ett övergångsställe är så man får leka TV-spel med livet som insats. Inga fuskkoder. Inga continues. Man knatar vidare. Bommarna är på väg ner, det kommer ett tåg. Ska man springa eller ska man bara acceptera sitt öde? Man accepterar. Står och hatar. Folk samlas. Tåget dröjer. Alla hatar. Tåget passerar och man fantiserar om sprängmedel. Bommarna går upp och man vandrar vidare. Hur sjuk i huvudet måste man vara om man placerar en motorväg och en tågräls mitt genom hela skiten? Dödsmarschen går genom stan. Narkomaner och alkoholister på busshållplatsen. Full rulle. Pensionärer. Det maskätna kött de döda kallar liv. Under bron man måste passera för att komma till jobbet ligger isen tunn. Vattnet är brunt. Det var några dårar som hade simtävlingar där i somras. De sket på sig på tåget hem. De kom inte från Sundsvall. De fattade ingenting. I Sveriges Twin Peaks har man förstånd nog att inte bada i Selångersån. Nykter.

Man kliver in på jobbet, hejar på kollegorna och sätter sig vid sitt skrivbord. Jobb. Rast. Jobb. Lunch. Jobb. Rast. Jobb. Hemgång. Mobiltelefonen blinkar. Ett meddelande från en god vän med en uppmaning att kolla in tyska Mightiest och en av deras tidiga demos. Man blir lite glad. En stund senare kommer ett nytt meddelande som lätt ursäktande förklarar att deras senaste bandfoto inte var någon höjdare. Man blir glad.

Hem ljuva hem. I postlådan väntar en CD med massa smaskens. Katten får mat, naturligtvis får man på fingrarna. Nu vankas det hemmastudio. Man knåpar ihop dubiös dungeonsynt till hemliga projekt. Glömmer att äta middag. Skickar lite musikfiler över Internet. Dungeonsynt. Ljuvligt. Man sätter sig i soffan i vardagsrummet. Katten snarkar vilket alltid är stor humor. Datorn sätts igång och man kan äntligen unna sig lite Mightiest.

Och vilket bandfoto sedan.

mightiest

Det är lätt att glömma vardagslunken när fantasin exploderar. Åh, ett så utsökt fotografi! Rokokomöbler. Armageddon. Misströstan. Till vänster ser vi en grinig man som vägrar att sitta med sina bandkamrater. Han gnuggar hellre pungen mot ryggstödet på stolen. I blåjeans. Armarna i kors, tröjan lite för liten. Han är allt annat än nöjd. Pungen kliar något så infernaliskt. Jag antar att det är värmen i kombination med alldeles för tajta underkläder som är boven i dramat. Han vill bara gå hem, men världen brinner.

Intill honom finner vi Tysklands mest packade man. Underbettet är laddat. Ett par tusen kilopond i de käftarna. Högerarmen tar spjärn mot låret. Det kommer att kräkas. Oj, så det kommer att kräkas. I ögonen anar vi en desperation. Han vet att det inte finns någon väg ut. Inom 30 sekunder kommer resterna av en långpanna pommes frites och en kvarts burk idisslad majonnäs pryda marken. Och skorna. Och byxorna. Hans kamrater kommer först att skrika, sedan kommer de att skratta. Oj, så de kommer att skratta.

Den som kommer att skratta högst är den dryga killen med Callenish Circle-hårfäste. Han är tuff. Han dricker Coca-Cola. Han jobbar på kontor. Gillar metal. Sådan där dålig metal ingen vettig människa uppskattar. Agathodaimon. Belmez. Graveworm. Har aldrig lyssnat på Gravens magiska ”Perished and forgotten”. Hade han besökt Sundsvall hade han badat i Selångersån. Sådan är han.

Sist ut. En slashas som blänger på oss under lugg. Potentiellt en farlig jävel. Låt dig inte luras av kroppshållningen då han ämnar brisera i ett inferno av raseri och avslagna glasflaskor. Det var han som släpade ett halvt ton möbler ut i bersån. Det var han som tände eld på världen.

På återseende.

/Hatpastorn