Bandfotokatastrofer. Anchor Field. Bonusmaterial: Satyricons nya merch.

Något man sällan säger är att man vill lyssna på lite rysk progressiv power metal. Det finns såklart många anledningar till det. Bland annat Anchor Field från Moskva.

Som så många gånger förr börjar vi uppe till vänster. Det finns ett kristet utseende. Ni vet, pigmentlös hy, tunt hår och dålig syn. Här har vi ett tvättäkta kristet utseende, men med tillägget allergi. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men vissa människor ser man på att de är allergiska mot något. Och då snackar vi jävligt allergiska. Om basisten med de gröna strängarna dör om det kommer in en paranöt i replokalen kan vi bara spekulera i. Sött förresten att matcha strängarna med ett åkband från Moskvas Gröna Lund. I övrigt, höga jeans och glasögon som är mer progressiva än bandets musik.

Ryss nummer två. Pussmun, lätt vindögdhet och BC Rich. Det blir ju så.

Men nu ni. Många bandanas har jag sett och bespottat, men denna slår fan allt. Introducing, VARSELBANDANAN! Den lyser så starkt att gitarristen tappat ögonbrynen. Tur då att man kan backa upp med en robust leopardväst och en välstämd Ibanez.

Vi tar en paus och sammanfattar översta raden. En allergiker, en ryska posten-ryss och en ögonbrynsbefriad varselbandanagitarrist. I vanliga fall hade det räckt för att hamna under kategorin ”Bandfotokatastrofer”, men Anchor Field har mycket mer att ge.

Rad två, återigen börjar vi från vänster. En rysk tjej som trycker in A-tangenten på synten. A som i ”Aleksej, tar du inte bort armen från min axel slår jag näsbenet av dig”.

I mitten, Aleksej, Moskvas Don Juan. Fylligt hår, hårigt bröst och under rätt förutsättningar gällande ljus och berusningsnivå lite smålik en mellanperiods-Ihsahn. Ni vet när håret skulle sparas ut igen efter ”IX Equillibrium”. Här mår han. Armarna självsäkert kring de ryska damerna. Exakt noll förlovningsringar på tassarna. Det ska knullas och spelas metal.

Sist ut, en parant dam som trycker in G-tangenten. G som i ”Gud så bra att jag äntligen fick användning av mitt nya halsband som föreställer en kuk med briljanter på”.  I övrigt finns det inte så mycket att säga. Hon är inte så lite lik en tjej från Sundsvall som hamnade på löpsedlarna för många år sedan när hon blev ”Bortrövad av satanister”. Denna stad alltså.

Och, är det någon musikprofessor därute som är i full färd med att skriva att det där minsann inte alls är A och G. Lägg av. Jag går efter tejpen på min Yamaha-synt som Dr Panzram myndigt markerat med tusch vilka toner som är vilka. Det är den rätta skalan, för mig.

Herregud alltså vad mycket märkligt det finns. Jag fick en stroke tidigare i veckan när Väänänen lade upp en bild på Instagram som föreställde Satyricons nya merch. De har, på fullaste allvar, släppt merch med bilder av sig själva när de är tecknade som japanska seriefigurer. Det trodde man inte när man var tonåring och lyssnade på ”The shadowthrone”. Vilket år alltså. Behemoth-hundmat, Emperor-ryggsäckar och nu detta, Frost och Satyr tecknade likt något man kan hitta i homoerotisk fanfiction på Deviant Art.  Givetvis garvade hela Internet, ja förutom de värsta apologeterna förstås. Att 70-talister ofta inte vet hur internet fungerar är såklart inget nytt. Tvivlar du, ta en titt i Facebook-flödet och anteckna varje gång du ser något du bara skakar på huvudet åt. Notera sedan vilket årtal de är födda och pang bom har du korten på bordet. Eller så går du in i Blue Moon-gruppen på Facebook och bara häpnar. Då 80 % av min vänskapskrets består av 70-talister är detta alltid ett superpopulärt ämne, men kom igen. Man behöver faktiskt inte dela allt. Vid närmare eftertanke är det nog bara vi ofelbara 80-talister som borde ha tillgång till internet. Alla äldre än 50 går bort direkt. Alla födda på 90-talet och tidigare än så likaså.

Så, för att återgå till Satyricons nya merch. Hur jävla bortkopplad från verkligheten måste man vara för att trycka den där weeaboosmörjan? Hade den varit ironisk hade man mest blivit lite irriterad, nu blir man fan arg. Vilket syfte ska den ha? Är det värt det att trycka skiten? Vilka är målgruppen? Skolskjutare med lång rock, dåliga jeans, gympaskor och ryggsäck som runkar till något mobilspel där man plöjer in en förmögenhet i micro transactions för att se sin japanska datadonna visa pattarna? Jag kan verkligen inte greppa hur de resonerat. Argumentet ”men det är ju bara en tröja”, har såklart gått varm. Påminn mig att ta min tidsmaskin till när du såg sista säsongen av Game Of Thrones så jag kan stå där och myndigt förklara att det bara är en TV-serie. Fan vad vrång jag blev nu. Lika bra att låta hatet flöda.

Japanskt tecknat. Nu far vi. Det är dags att vi som samhälle drar en gräns i sanden. Japanskt tecknat, ni kan kalla det för Manga eller anime eller hentai, skitsamma. Japanskt jävla tecknat. Och då inkluderar jag TV-spel. Det är bra nu. Filmerna, spelen och serierna är ju vad det är. En del bra, en del rådåligt. Det är fansen som är problemet och då menar jag inte de asiatiska fansen. Jag menar alla andra nationaliteter som inte kan hålla igen käftjäveln och förpestar vartenda kommentarsfält och video på hela internet med sitt strunt. Ser man en bild på Instagram på något nytt som typ Toxic Vision rott ihop kan man garantera att det är något incel-slan som yrar om någon jävla boss eller tunika i Dark Souls/Bloodbourne. Håll bara käften. Orkar man inte gå till skivsamlingen när man vill höra en specifik låt och dundrar igång Youtube kan man ge sig fan på att man hittar låten, men att det är någon förbannad slasktratt som gjort en egen video med klipp från Final Fantasy eller något satans Naruto-mög. Naturligtvis är samtliga klipp i olika aspect ratios. Jag är lat och vill lyssna på Summoning nu, inte se någon tecknad jävla tandapa göra hoppsparkar i slow motion! Nu fan KOKAR det! Känner man sig extra masochistisk går man in på valfritt kommentarsfält på internet. Alla som har en tecknad japansk figur som avatar och/eller ett namn taget från något ogudaktigt japanskt barnprogram och inte är asiat har i 100 fall av 100 inte något vettigt att tillföra. Det är ju faktiskt så. Det kan vara jag som är fullständigt oförmögen att identifiera mig med andra människors lycka, men det här japantjatet kan upphöra nu. Annars skaffar jag en kaftan och börjar protestera mot kulturell appropriering.

Nä, tacka vet jag gamla fina tecknade kvalitetsbarnprogram från östblocket. Lolek och Bolek, exempelvis. Om Satyr och Frost släppt en tröja där de avbildat sig själva som Lolek och Bolek hade jag köpt 500 stycken.

Jaja, nu ska jag förbereda inför årets julkalender.

På återseende.

/Hatpastorn

4 svar to “Bandfotokatastrofer. Anchor Field. Bonusmaterial: Satyricons nya merch.”

  1. Om de inte använder datatrummor så skulle jag gissat på att bandanakillen var trummis. För det kan väl inte vara Aleksej?

  2. *senare (inte tidigare)

  3. Få saker släcker mitt intresse och livslust som folk som är passionerat hängivna Japanskt tecknat. Precis allt är irriterande. Teckningsstilen, ansiktsuttrycken, hur de pratar med fnissig flickröst (även männen), och framför allt fansen. Atombomberna föll helt klart på rätt land.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: