Skivor bara Hatpastorn gillar: Oxiplegatz – ”Worlds and worlds”

Oxiplegatz var Alf Svenssons soloprojekt där rymd, omdömeslöshet och skaparglädje detonerade i tre plattor. ”Fairytales” från 1994, ”Worlds and worlds” från 1996 och ”Sidereal journey” från 1998. Jag gillar alla tre av olika orsaker, men mittenplattan är den vi ska snacka om idag. När den skivan kom var de få som hade något positivt att säga. Något som förvånade mig då Alf var den råaste snubben liksom. Har man spelat i Oral, Grotesque och At The Gates på de bra At The Gates-skivorna kan man liksom inte misslyckas. Lägg därtill att han gaddade de fetaste gaddningarna i Göteborg samt gjorde massa käckt artwork. Herregud, Alf spelade ju i ett av världens bästa band, Binnike Bengt & Roy Rövmuns Orkester! Ändå var det ett satans gnäll på Oxiplegatz. Inte alltid helt obefogat ska väl erkännas, men mer om det senare i denna text.

Oxiplegatz som sagt. Rymdoperadöds med ett bandnamn taget från första Kalle Anka-pocketen ”Tuff till tusen miljarder”. Äventyret heter ”Guldmumsarna från yttre rymden”. Ett sublimt äventyr. Man går ju igång. Eller ja, tydligen är det väl bara jag som fattar storheten.

”Worlds and worlds” var en skiva jag hörde första gången när Heidenhammer lånat en flyttkartong med skivor av Dr Panzram. Detta måste ha varit runt millennieskiftet. Jag minns att Hammaren kånkade lådan till min etta varpå vi ägnade ett dygn åt att bränna skivor. Vi kallade händelsen för vår ”Born for burning”-session. Det var för övrigt där och då som jag och Hammaren exakt samtidigt insåg det efterblivna i att bränna massa skivor man ALDRIG skulle lyssna på. ”Pure fucking armageddon”-bootlegen var plattan som gjorde att jag aldrig mer bränt en skiva. Jävlar vilket dret.

I lådan låg dock Oxiplegatz ”Worlds and worlds”. Jag kastade mig över den och skickade in skivan i stereon. Ögonbrynen förflyttades uppåt, det gjorde även smilbanden. Helvete vilket äventyr till skiva! Heidenhammer var dock inte lika imponerad utan muttrade mest surt. Jag tar bara för givet att han samtidigt brände någon mellanskiva med Antichrisis.

Efter den dagen har ”Worlds and worlds” legat mig varmt om hjärtat. Plattan är inte utan problem, det ska jag villigt erkänna, men vilken resa det är. Man blir glad.

Jag tänkte nu gå igenom ALLA låtar på skivan, från pärm till pärm. Min teori är att om jag skriver om skivan kanske jag förstår den bättre.

Innan vi börjar. Alf sköter det mesta på plattan, men det finns några gästmusiker som måste nämnas. Alfs fru Sara gnolar. Det gör hon jävligt bra. Dark Tranquillity-konnässörer kanske minns henne från ”The mind´s I”. Sedan har vi en Tomas Svensson som … ja, han är skivans Loa Falkman. Avslutningsvis har vi Uno som vi känner igen från Oral såklart. Sjukt bra band. Ja, Uno sjunger givetvis.

Så, är ni redo? Nu far vi. Skivan finns på Spotify, men jag har letat rätt på Youtube-klipp till varje låt. Klippen har dock varierande ljudkvalitet.

”Battle of species”

Vi börjar stenhårt. Frasiga gitarrer viner som bålgetingar över nihilistiska datatrummor. Stark sång. I bakgrunden kan man skönja Casiosyntens majestätiska skepnad. Jag tippar att ”Battle of species” innehåller både ett och femhundra oanvända riff från Alfs tid i At The Gates. Det är skevt, men ändå med hitkänsla. Bra refräng. Cool text. Skivans kanske rakaste låt.

”First contact, conflict”

Nu börjar nakendansen. Dramatiska stråkar/rymdblipp. Trummaskinen löper amok. Man nickar gillande. Återigen bra sång och cool text. Musikaliskt är det stundtals smått hysteriskt, paralleller kan dras till Tartaros ”The red jewel”. Givetvis fattar man ingenting när det kommer till arrangemanget, men när datatrumpeterna börjar härja i sluttampen kan man inte annat än att kapitulera. Jag har full förståelse att många skriker rätt ut i panik, själv flinar jag upp till öronen. Det här, det är fan guld. Som könsrock med grind och texter om kyliga aliens.

”Aftermath”

Men nu ni, det är här skivan börjar på allvar. Vi börjar med tunggung, strupsång och billiga datatrumpeter. Sedan … eufori. Totalt kaos. Grind, slingor, Casio-syntar. Detta blommar ut i en temposänkning med riktig sång innan syntbreaket kommer. Sara kanaliserar. Gåshuden. Jag älskar gamla Casio-syntar. Ljudet på dem framkallar ett nostalgiskt vemod utan dess like. Jag äger själv ett par stycken. Den bästa är min Casio SA-20. Lergöksljudet på den är helt förtrollande. Det är det jag gillar med de gamla syntarna. Vad som står är inte alltid vad som är, men det som är, ja det är ren svartkonst. Som lergöken. Dock bör man hålla sig borta från ljudet ”Ethnic percussion”. Jävlar vilket larm. Vill man stressa upp husdjuren och skapa dålig stämning i grannskapet kan en vända ”Ethnic percussion” göra susen. Gärna när man fladdrar med syltfingrarna på tangenterna längst till höger.

Efter att Sara brustit ut i rymdmusikal tar skivans Loa Falkman över. Det är ju vad det är. Precis när man nästan blir irriterad brister rymdtrumpeterna ut i klagosång. Jag vet ju att det inte låter riktigt klokt, men fan vad bra det är. Och då, då kommer Sara tillbaka och gåshuden sprider sig igen. Jösses vilken behaglig röst. Mer syntar, nu med akustiskt plockkomp. Eller om det är en datacembalo. Högst oklart. Hursomhelst fattar man ju att det vankas stordåd. Mer knarrig mansröst av berättarkaraktär och nu … det är nu man bara svimmar. Sara river av skivans kanske största mäkt.

We are made of stardust, creed of celestial life –
that in our hearts, the breath of dying stars,
their embers are in our eyes.

Antalet gånger jag stått allena med knuten hand, drömskt stirrandes mot kosmos generella riktning och ylat de textraderna är oräkneliga. Sedan väljer Alf att spela ”House of the rising sun” rakt av med ett av de sämre körljuden man kan hitta. Som sagt, att lyssna på Oxiplegatz är ett äventyr. Och en tålamodstestare.

Här tar vi en naturlig paus. Jag kan förstå om ni undrar om jag fått en stroke eller liknande för enligt logikens ABC borde jag hata det här. Ändå tycker jag det är genuint råbra. Mycket märkligt. Jag tror det är en kombination av Alfs melodisinne och fullkomliga övertygelse som får mig att kapitulera. Det är som med Binnike Bengt & Roy Rövmuns Orkester. Man blir lockad av texterna, men stannar för musiken. Ta bara låtar som ”Bög i öknen” och ”I den röda analens armé” som exempel. Hysterisk lyrik, men satan vilka riff och melodier!

”Quest”

Puh, efter ”Aftermath” är man helt svettig och då kommer ”Quest” med buller och bång. Mer tunggung. Bra riff och helt rätt tänkt med datatrumpetmelodin. Det var tydligen en mening jag just skrev. Det blir ju så en sådan här gång. Vi rullar vidare med kraxsång som leder in i en näbbig tvåtakt som fullkomligt briserar i ett helt briljant datagrind. Mer strupsång och nu mår man. När tvåtaktsriffet kommer igen och övergår till rent datamangel har man minst 40 graders feber av ren förtjusning och då … då attackeras ens sinne av en välplacerad trumpetspark rätt i främre cortex. Sekunden där trumpeterna och datatrummorna får gå ensamma är livets absoluta zenit. Låten avrundas med dramatiska stråkar och allehanda science fiction-ljud. Jag ligger utsträckt på linoleummattan som en mänsklig sjöstjärna.

”Graveyard dream”

”Graveyard dream”, ej att förväxlas med Mystic Circles urusla ”Graveyard dreams”, består till stora delar av gammalt oanvänt Grotesque-material. Det vore väl att ta i att säga att det hörs, men det är lite dödsigare och tyngre än det övriga materialet på ”Worlds and worlds”. En bra låt såklart, men det är primärt i slutet som den verkligen lyfter. Och med lyfter menar jag såklart datatrumpet och Sara som i sann musikalanda sjunger om stjärnklara dödsriken och himmelska avgrunder. På svenska, lustigt nog. Man nickar ju gillande. Sedan … ja, här blir faktiskt även jag tvungen att dra i handbromsen. Man gillar ju Bal-Sagoth liksom, men den hurtiga syntmarsch som följer får tänderna att gnissla. Även jag har en gräns. Tydligen. All in all, inte skivans bästa spår.

Som bonus pangar jag in den här utsökta Grotesque-videon. Sista låten är vad som senare blev just ”Graveyard dream”.

”Usurpers”

Tyvärr fortsätter vi med skivans svagaste spår, ”Usurpers”. Ett jävla rockriff som inte gör någon glad och bajsnödig distad sång som ska låta lite industriell och fräck. Det gör den inte. Tack och lov räddas allt av Sara som gnolar över ett sött lattjoriff. Sedan blir det depprockriff med kraxsång. Ja, man kan anklaga Oxiplegatz för mycket, men tråkigt är det aldrig. Givetvis är arrangemanget helt obegripligt och låten avslutas med krax och Loa Falkman-darr samtidigt som kaggarna puttrar på lite hursomhelst. Tänk Strapping Young Lads ”City”, fast helt tvärtom. Äh, glöm det sista.

”The end is nigh”

Dramatiska syntar. Man känner en frän doft av musikal. Eller en rymdopera med könsrocksklaviatur om man så vill. Helvetiskt bra naturligtvis. Här tampas Sara och Loa Falkman om utrymmet. Det som slår mig när jag lyssnar på detta nu för miljonte gången är hur djävulskt ambitiöst det här projektet faktiskt var. Visst, produktionen lämnar en hel del att önska, men det är inget hafsverk precis. Det hade varit kul att göra en återinspelning av detta med kanonljud, frågan är bara om det hade blivit lika bra. Det är något visst med de där syntarna som kostar mindre än ett sexpack ägg. Sedan har jag aldrig varit främmande för underproducerad svulstighet.

”Abandon earth”

Vilket jävla introriff. Läpparna förvandlas omedelbart till en stenhård näbb och man Bolt Thrower-nickar resolut i takt. Loa gör ovälkommen entré, men det är ändå ganska bra såklart. Vi meckar en stund, det kraxas lite och plötsligt blir det At The Gates-tvåtakt. Självklart med Loa-vokal över allt. Nu när jag läser vad jag faktiskt har skrivit inser jag hur jävla obeskrivligt det här faktiskt är. Ja, At The Gates-sprutt med högfärdig sång. Inte olikt Diabolique faktiskt. Ja, sången då. Minns ni låtens introriff? Nä, inte Alf heller. Det återkommer aldrig. Hur är det möjligt att jag går igång på alla cylindrar? Återigen, logiken säger att jag borde hata detta, men det gör jag inte. Det är smått genialiskt. Man gillar ju konstig musik och det här, det är jävligt konstigt.

”Journey”

Sista låten. ”Journey”, Jo tack. Vilken jävla resa. Återigen vill jag nämna texterna som såklart är riktigt bra. Syntstråkarna smeker öronen. Lite Jörg Buttgereit-feeling, om än betydligt fler toner. Fan, det här gillar man. Sedan datakaggar och utsökta elgitarrer av våffelfrasig karaktär. Sara dominerar i sedvanlig ordning. Loa gör sedan så gott han kan för att förmedla lyriken. Låten puttrar vidare efter ett lite tyngre parti och nu blir det sött. Lite Vintersorg-doftande faktiskt. På tal om Vintersorg. Hade det inte varit j ä v l i g t roligt om han kommit från Göteborg? Tänk själv. Ööööööödumarrrrkuns sååååån … i majornas nooooorrrd! Wååå håå hå ååååh ååååh! Ödumarrrrrkuns SÅÅÅN – UMSKALLLLDAD NatuuuurFILLÅSÅÅÅÅÅÅF!

Hursomhelst, Oxiplegatz var det ja. Rymdoperan är nu i full brand när Sara skanderar:

Outside the daylight is new, the world is awakening and when the future is bleak and joy is less, I want my life.

Sömlöst glider vi in i låtens huvudriff igen. Vilket satans pangriff. Helt rätt gräddighet. Vad gör Loa kanske ni undrar? Andas ut. Han kommer tillbaka och sjunger återigen om hjortar och svanar. Lite grumligt. Vintersorg-riffet gör även det comeback. Och så även Saras musikalnummer. Det här syntpartiet kan jag ha stulit rakt av till ett projekt, men det talar vi tyst om. Åh fy fan vilken dröm allting blir när gräddriffet kommer tillbaka för en tredje portion. Det här arret saknar såklart all logik, men ni kan tänka en massa riff som återkommer tre gånger i rad. Ett triumvirat av smasko liksom och det är då när allt gått tre gånger som datadragspelet gör entré likt jokern i leken. En lätt maritim aura som blandas upp med stråkar och dubbelsång av Sara och … ja, Loa heter han såklart inte egentligen. Vad fan heter han? Tomas! Tomas såklart. Äh, han får heta Loa.

All alone, lost in this turmoil.
Is the fate of the wanderer mine?
This I know – the world is falling.
Imminence reeks in the air as madness is breeding. Falling!
Madness – this world, I curse God and die!

Och där ekar det ut. 38 minuter och 32 sekunder informerar stereon myndigt. Man är fan helt stum. Och matt. ”World and worlds”, vilken resa. Man har många frågor, få svar. Om vi tittar på det nyktert. En överambitiös rymdopera med könsrocksljud, trummaskin och Metal Zone rätt in i datorn-frasiga gitarrer. Arrangemang som oftast makes no fucking sense och texter som är oändligt mycket bättre än de borde vara. Lägg därtill kvinnlig och manlig musikalsång och en uppsjö skriksång av blandad karaktär. De fyra första bitarna inspelad i subtilt betitlade Studio Rövhår och de resterande i Studio Fredman. Svincool layout.

Heidenhammer brukar beskriva konstig musik som maträtten jordgubbar med torsk. Här har vi en jävla massa torsk och jordgubbar och likväl sitter jag och slevar i mig likt Mr Creosote.

Ja, jag vet inte om jag blev så mycket klokare av att skriva typ 13000 tecken om Oxiplegatz, men bra är det. Även om jag förmodligen är den enda i hela universum som dyrkar den här skivan.

Nu måste jag lägga mig ner en stund.

På återseende.

/Hatpastorn

3 svar to “Skivor bara Hatpastorn gillar: Oxiplegatz – ”Worlds and worlds””

  1. Jag har både ”Sidereal Journey” och ”Worlds And Worlds.” Måste lyssna igen!

  2. ” Eller en rymdopera med könsrocksklaviatur om man så vill. Helvetiskt bra naturligtvis.”

    Vem är du?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: