Hatpastorn botaniserar i skivsamlingen. Svartsyn.

Oktober. Snacka om høstmørke innan vinterskuggen tar vid. En årstid där man alltid kan falla tillbaka på sin skivsamling och välja ut någon gammal favoritplatta. Idag tänkte jag att vi skulle spana in ett riktigt gammalt kanongäng, Svartsyn. Ja, svenska Svartsyn alltså. Inte det norska möget. Eller ja, norrbaggarna är väl hyfsade, men för mig finns det bara ett Svartsyn.

Ödesåret 1999 var jag som så många gånger förr på Skivbutiken i Sundsvall och botaniserade. De musikaliska njurslagen hade varit många så mitt humör var tämligen uselt. Plötsligt ramlade jag över en skiva med ett omslag som föreställde några brinnande vedklabbar. Ingen logo. Jag vände runt skivan. Svartsyn. Ett band jag hade läst om, men aldrig hört. Ögonen vandrade över titlarna. ”Goatthrone”. Jävlar vad true. “In the ghoul-haunted forest where the winter was eternal”. Såld. Tyvärr hann jag inte lyssna på skivan vars namn var ”The true legend” så jag ställde tillbaka den och skyndade tillbaka till skolan. Garanterat någon olektion i spanska eller något.

Dagen efter sprang jag tillbaka till Skivbutiken för att lyssna. Borta. Något jävla as hade köpt den. Faktum är att tjugo år senare gapar min skivsamling tom efter just den skivan. Vill någon sälja den för en rimlig slant, hojta! Återinspelningen är jag inte så pigg på.

Ett par år senare var jag in på Metal Store här i hemstaden. En fantastisk butik. Vad skådade mitt norra öga? Svartsyns andra platta, ”… His majesty”. Jag köpte blint. Väl hemma slog jag på skivan och jag höll fan på att svimma. Ljudet, helt excellent. Riffen, Ornias iskalla, dissonanta, men stundtals extremt hitvänliga gitarrutflykter skickade mig rätt i avgrunden. Trummorna, jävlar i min låda, Draugens lir i Svartsyn var helt magiskt. En snubbe som INTE var rädd för att slå hårt på virveln. Sången, helt perfekt. Layouten då? Ja, mörk. Här får man kisa för att se vad som händer. När jag 2012 skrev om perfekta sångljud hamnade Svartsyn såklart på listan. Äh, vafan vi kör samma låt igen då den sammanfattar ”…His majesty” på ett särdeles bra sätt.

Åren gick och bandet fortsatte att leverera. ”Destruction of man”, spliten med Arckanum, ”Bloodline” och ”Timeless reign”. Idel guldkorn. Arckanum-splitten och ”Timeless reign” är favoriterna idag. Frågar du mig en annan dag kanske svaret blir något annat. Vi kör en favorit från ”Timeless reign”.

När ”Wrath upon the earth” släpptes 2011 fick jag den som recensionsexemplar för hårdrockstidningen jag skrev för då. Den fick ett gott betyg, men det var något som inte stämde. Jag lärde mig kort därefter att Draugen inte längre var med i bandet utan var ersatt av en belgare. En belgare som måhända var snabbare och kanske mer tekniskt kunnig, men utan Draugens känsla. Svartsyn utan Draugen är som att äta indiskt utan naanbröd. Det går ju, men man känner saknaden i själen.

Efter ”Wrath upon the earth” gav jag som upp. Jag har hört plattorna som släppts, men det har som inte fastnat. Inte alls dåliga skivor, jag föredrar deras tidigare prylar bara. Och, hur många band kan skryta med fem riktigt bra fullängdare och en kanonsplit?

Svartsyn träffar många rätt på min lista över saker jag uppskattar med svartmetall. Råa, men allt annat än kraftlösa produktioner, obskyra riff och ackordföljder som ofta börjar och slutar på oanade ställen, konsekventa och kraftfulla trummor, extremt true sång samt en djävulsk atmosfär. Sedan var jag faktiskt såld redan innan jag hade hört en ton tack vare bandnamnet. Än idag ett av mina favoritnamn. Faktum är att jag i slutet av 90-talet använde just Svartsyn som alias i både band, i chatprogrammet mIRC samt både på Skunk och håll i er nu, Lunarstorm. Undrar om jag inte hette det på Helgon med? Tydligen var jag inte ensam om det namnet, konstigt vore annars. Artistnamnet Svartsyn skrotades emellertid rätt snabbt när jag insåg att bandet var så pass aktiva. Givetvis har jag aldrig haft ett bättre artistnamn efter det.

Det märkliga med Svartsyn är att de aldrig verkar ha fått det uppsving de förtjänat, trots bra plattor och coolt folk i sättningen. Medan C-gäng som Malignant Eternal har debutplattor som går för en förmögenhet på Discogs och Sacramentum headlinar festivaler genom att köra ”Far away from the sun” från pärm till pärm puttrar Svartsyn som bara på i skuggorna. I och för sig rätt passande. En del av den uteblivna succén kan såklart vara Svartsyns generella ovilja till snygga skivomslag, men det är en annan historia.

På återseende.

/Hatpastorn

Annonser

6 svar to “Hatpastorn botaniserar i skivsamlingen. Svartsyn.”

  1. Helt klart ett av universums bästa BM-band! Folk som inte tycker det kan dra åt himmelen. Draugen är både en grym trummis och en sjukt bra person kan tilläggas.
    Så glad att du väljer skriva om dom!

  2. Skiffersot Says:

    Hoppas det blir ett inlägg om den där andra historian vad gäller Svartsyns omslag! Eller bara fenomenet bra släpp med fult omslag i allmänhet.

  3. Förresten, så är det ju Ornia som sjunger också 👌

  4. Liten korrektion: Lunarstorm startades 2000. Föregångaren hette ”StajlPlejs”. Mindre true kan ett namn nog inte bli.

  5. “In the ghoul-haunted forest where the winter was eternal” är en extremt true sångtitel.

  6. Svartsyn är ju guld! Timeless och splitten är personliga favoriter. Synd att draugen verkar lagt pinnarna på hyllan. De senare plattorna är så där typiskt belgiskt / holländskt ointressanta. Kan inte sätta fingret på vad det handlar om. Nya plattan har dock några riktiga guldkorn vilket bådar gott.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: