Heidenhammers hatmatch. Dance of Death VS. A Matter of Life and Death.

Det blev onekligen rejält med gnäll från olika håll när jag själv behagade gnälla på Iron Maidens mer eller mindre katastrofala skivor på vilka en viss Blaze Bayley luftade sin strupe. De som tyckte att mitt omdöme var hårt i överkant hade givetvis fel. En del av dessa propsade dessutom på att jag var mer eller mindre tokig då jag hintat om att även de skivor med Iron Maiden som släppts efter att Bruce Dickinson kom tillbaka inte riktigt förmår leva upp till den standard de nio första studioalbumen fram till 1992 satte. Jaja. Ni som känner er träffade bör nog sluta läsa redan här.

Då jag redan förklarat både mitt, Pastorns och Panzrams förhållande till Iron Maiden känns det onödigt att upprepa vad som redan förtäljts såväl i skrift som i audioformat. Iron Maiden är typ världens bästa band. Eller, de var åtminstone världens bästa band. En gång i tiden. Sedan gick något snett. Jag vidhåller att Iron Maiden aldrig blev sig likt efter att Bruce Dickinson valde att hoppa av 1993. Åtminstone blev det aldrig lika bra, av flera anledningar.

Jag valde att inte åka och se dem på comebackturnén år 2000. Någon får rätta mig om jag har fel i detta, men jag tror att det var första gången de beträdde svensk mark efter att Dickinson likt en prodigal son axlat frontmansrollen ånyo. Vill dock minnas att de gjorde en mindre världsomsegling året dessförinnan i samband med lanseringen av fiaskospelet ’Ed Hunter’ och medföljande soundtrack, men jag tror inte att de kom till Sverige den gången. Skit samma. Såhär i efterhand känns det såklart som ett synnerligen dumt beslut, särskilt då jag är en av få i hela världen som aldrig sett Maiden live. Trots att jag kan de första nio albumen utantill. Och jag märker också att jag har svårt att riktigt i ord förklara varför jag inte åkte. Särskilt då de framträdde tillsammans med Slayer.

Men … jag vet inte, hela grejen kändes som den hade en lite besk bismak. Första gångerna jag fick höra ’Brave New World’ var jag långt ifrån övertygad. Skivan har växt såhär i efterhand, men när den var färskpressad kändes den lite … billig. Jag gillade inte att de hade valt att behålla den kapade logotypen. Jag tyckte inte att omslaget nådde upp till klassiska höjder. Bandbilderna såg för jävliga ut. I ärlighetens namn var hela layouten på skivan ganska usel. Varför de valde att använda ett av de fulaste typsnitten för att presentera låtordningen på baksidan kommer jag aldrig att begripa. Men framför allt kändes också låtarna och produktionen rätt halvljumma. När jag lyssnar på den idag märker jag att många av de intryck jag fick redan då kvarstår. Vissa recensenter valde att hylla producenten Kevin Shirley till skyarna. Jag var inte en av dem. Idén att Iron Maiden plötsligt skulle låta ”live” i studion tycker jag helt enkelt suger. Okej att den första skivan – och för den delen ’The Soundhouse Tapes’ – låter som de gör med tanke på låg budget och brist på erfarenhet och bra producent, men att comebackskivan med Bruce gör det … det köpte jag aldrig. Att skivan är högljudd då den mastrats med hög volym är en sak, men sammantaget har jag alltid tyckt att det låter så utstuderat. Som att skriva lyssnaren på näsan att nu, nu har vi minsann gått tillbaka till rötterna och kört in låtarna i studion som om vi stod på scen. Något medlemmarna också var väldigt ivriga med att poängtera i samtida intervjuer. Är det bara jag som tycker att sådant i så fall ska framgå mer under själva genomlyssningen utan att det blir en selling point i marknadsföringen? Jag vet inte, kanske är jag bara överdrivet tjurig. Och som sagt, idag tycker jag dessutom att ’Brave New World’ var den sista riktigt bra skivan som släppts av bandet i fråga. Lite småskavanker till trots. Vilket för oss till det vi egentligen ska prata om idag.

’Dance of Death.’

För att gå rakt på sak: första gången jag såg och hörde den här skivan blev jag på fullt allvar sorgsen och illa till mods. Året var 2003 och jag bodde för tillfället i Umeå. På min födelsedag fick jag chansen att provlyssna på den nyligen utkomna skivan på … Åhléns, tror jag det var. Sannolikt var det också en av de sista gångerna jag provlyssnade på något i en butik. Och jag kände mig mest tom. Både under och efter genomlyssningen. Vi ska se om samma sak händer även idag.

Under tiden nästföljande skiva dök upp, ’A Matter of Life and Death’, kände jag mig också tom. Främst för att något avskum hade brutit sig in i det förråd där jag förvarade min skivsamling vilket medförde att den decimerades med hälften. Detta ledde till att jag började låna skivor på biblioteket. Internet och MP3 kan brinna i helvetet, fysiskt format till varje pris är det som gäller. Vid detta tillfälle bodde jag i Uppsala och där hade stadsbiblioteket valt att köpa in det senaste alstret med Iron Maiden. Perfekt, tänkte jag. Det gjorde jag inte när jag hade låtit den gå ett par varv i stereon. Vi ska se om samma reaktion händer även idag.

’Dance of Death’. Vi kan inte gå vidare utan att nämna elefanten i rummet en gång till. Omslaget. Alltså – vad tänkte de egentligen? Om jag fattat saken rätt, var det som kom att hamna på det officiella omslaget tänkt som en skiss. När konstnären bakom verket fick reda på att det utan hans kännedom kom att pryda det upptryckta konvolutet skall han ha krävt att få sitt namn borttaget i texthäftet. Jag vet inte om det verkligen stämmer, men om så är fallet kan ingen förebrå honom.

”Wildest Dreams”

Jag har alltid tyckt att den här låten känns mer som en cover än som en genuin Iron Maiden-låt. Kanske skulle den kunna ha varit en hygglig b-sida på någon singel från åttiotalet och egentligen skriven av någon halvt gudsförgäten hårdrocksproggig grupp från Frankrike. Inte så att det här är direkt dåligt – i skrivande stund låter det faktiskt bättre än på länge. Det är mest bara att jag hade föredragit något annat. Om man vill, kan man hävda att videon inte direkt är något cineastiskt mästerverk … men å andra sidan har väl det här gänget sällan gjort sig känt för några sådana ens tidigare i karriären.

”Rainmaker”

Känslan från den tidigare låten håller i sig en aning. Överlag låter det här mer som traditionell hårdrock än som heavy metal från tiden det begav sig. Ach, fan alltså … har jag varit alldeles för hård mot den här skivan i snart femton års tid? Solot skulle ha platsat någonstans på ’Fear of the Dark’. De som tycker att Maiden mer eller mindre gick och halvdog då Adrian Smith valde att sluta och Janick Gers tog över stafettpinnen har jag alltid tyckt överdrivet allvaret. Gers må inte vara världens bästa gitarrist, men jag har alltid brytt mig mer om melodier och riff än gitarronani.

”No More Lies”

Nja, här börjar allt bekymmersrynkorna i pannan vecka sig. Jag vet inte om det är produktionen som gör det, men de här halvplockade och småsura akustiska tonerna låter verkligen inget vidare. Av någon anledning får jag känslan av att det mer skulle platsa på ett taffligt album av typ Adorned Brood som inför chansen att vara med på en samlingsskiva utgiven av Adipocere Records bestämmer sig för att smyga in lite extra medeltidskänsla då tillfälle ges. Dessvärre låter det mer The Soil Bleeds Black än något annat. Jag får dock medge att låten har växt med några lyssningar. Besynnerligt nog tycker jag dock det låter bättre ju lägre volym jag lyssnar på. Ett makabert omen.

”Monstegur”

Darkthrone var före med att sjunga om katarerna, även om det är aningen oklart varför en antik kristen gnostisk sekt pockade på Satans poets intresse. Iron Maiden vill dock inte vara sämre, men misslyckas i mitt tycke kapitalt med att framkalla stämning i en låt som mest låter som ett flåshurtigt och skojfriskt ledmotiv till en bana i det gamla dataspelet ”Wonderboy”, i vilket man styrde en bastukjolsförsedd blond yngling som åkte skateboard och mumsade i sig överdimensionerade körsbär. Såhär glada melodier kan inte ens Rock N’ Rolf skriva när han är på sitt glättigaste humör. Glöm ”Quest For Fire”, det här är Maidens mest Spinal Tap-liknande låt någonsin.

”Dance of Death”

Dags för något som tyvärr skulle bli alltmer standard för senare Iron Maiden; evighetslånga epos som inte är ”Rime of the Ancient Mariner”. Jag vet inte vad som hände, men någonstans vid den här tidpunkten verkade Harris och kompani få för sig att låtar skulle vara långa enbart för sakens skull. Missförstå mig inte, några av bandets främsta stycken har varit av det längre slaget utan att det gått ut över kvalitén. Men det krävs att varje extra minut och sekund faktiskt tillför något som annars skulle saknas i låten. Det gör det bara inte här. För skojs skull hade det varit intressant att få höra hur det här hade låtit om de hade kapat bort sisådär en fem minuter och gjort en singelversion. Hur många hade egentligen saknat de här gitarreskapaderna? Och för att fortsätta prata om Spinal Tap … den där gitarrslingan vid 3.10 är så kusligt lik flöjtslingan i ”Stonehenge” att det knappt ens är roligt.

”Gates of Tomorrow”

Varför ska det låta så jävla glatt för? Jag börjar ångra det jag tidigare skrev om Janick Gers, men inte på grund av hans solon. Däremot verkar det ha varit en dålig idé att låta tre gitarrister slåss om utrymmet, för det är enormt irriterande att inte få höra Bruce sjunga en melodi utan att bli ”hjälpt på traven” av en förbannad gitarr som ska ligga och tjuta ut samma toner i bakgrunden. Det fyller inte ut, det är bara i vägen. Mellanpartiet får sägas vara klassisk Maiden, och det tackar vi för. Synd bara att det inte går ihop så där vansinnigt bra med resten av låten. Och de där triolmarkeringarna på trummorna hade de kunnat skippa, särskilt med tanke på att de skulle överanvändas på skivan som kom efter denna. Men vi ska inte gå händelserna i förväg.

”New Frontier”

Här är det faktiskt lite drag, i alla fall. Hade jag fortfarande spelat in blandband hade detta sannolikt varit den låt jag förärat utrymme på tejpen. Tacksamt att de väljer att köra på i samma tempo utan onödiga krumbukter. I övrigt finns det kanske inte så mycket att säga om det här, annat än att de kanske hade kunnat klippa bort en minut. Maiden var ju typ bäst på att smälla in rökare under fyra minuter, så jag förstår verkligen inte den här tendensen att envisas med att göra dem längre än nödvändigt. Nåja, i det här fallet stör det inte nämnvärt. Lite överraskande att Nicko varit med och skrivit låten ifråga.

”Paschendale”

Det här har väl, om jag förstår saken rätt, blivit lite av en livefavorit. Och ja, dåligt är det inte … allsångsvänligt, omväxlande utan att vara krystat och som extra piff ett par grepp som inte testats så värst många gånger förut. Ach, den här låten är bra, inget snack om saken. Men eftersom jag är gnällig och jobbig väljer jag ändå att påpeka att jag tycker att en bättre produktion, företrädelsevis signerad Martin Birch, hade lyft det här till de riktigt höga höjderna. Istället för att låta suggestiva och omfattande låter gitarrerna mest pipiga, särskilt när de enbart spelar toner och inte ackord. Om man nu ska lyssna på de här låtarna gör man klokt i att lyssna på de liveversioner som finns tillgängliga på de otaliga skivor och DVD-släpp som prånglats ut de sista tretton åren.

”Face in the Sand”

Den här låten passerade visst helt obemärkt. Det lät som nyare Iron Maiden. Tror jag.

”Age of Innocence”

När jag gick till jobbet för någon dag sedan hann jag med att lyssna igenom hela ’Piece of Mind’. Det var det bästa jag någonsin hört, trots att det måste vara genomlyssning nummer femhundra eller något liknande. Var tog allt det som gjorde Maiden så sjukt bra en gång i tiden vägen? Ska jag vara snäll kan jag gå med på att refrängen i den här låten är lite halvt medryckande, men mest av allt låter den som något överblivet spår från Dickinsons ’Tattooed Millionaire’. Försumbar men småtrevlig radiorock. Resten av låten är mest bara ett hopplöst tröskande med ett mindre lyckat försök till samhällsanalys insprängd i texten. Självklart kan de heller inte hålla sig från att vrida ut ett par extra minuter från en melodi som redan stannat alldeles för länge och inte fattar vinken att det är dags att gå hem.

”Journeyman”

Sista anhalten på skivan och ett nytt grepp för bandet, då det är den första låt de gjort som framförs helt akustiskt. Det ska sägas att jag var genuint nyfiken på att höra den, då jag alltid tänkt mig att något sådant borde passa som hand i handske. Särskilt nu som det gavs tillfälle att briljera med tre gitarrer. Lustigast är dock att det faktiskt inte gör värst mycket skillnad alls. Även om de flesta av gitarrerna är akustiska kvarstår trummor, syntstråkar och några solotoner som jag har svårt att se skulle komma från något annat än en gitarr driven av elektricitet. Och ja … känslan kvarstår i stor utsträckning från de förra låtarna. Det är inte dåligt, men det är verkligen inte särskilt engagerande heller. ”I know what I want, I say what I want” maler Bruce Dickinson på, men det låter inte som att han egentligen menar något av det. Vad vet jag? Säkert finns det folk som avgudar detta, men jag är inte en av dem.

Sammanfattning:

Trots mina initiala frustanden ska det sägas att jag gett den här skivan ett antal chanser nu. Jag har väntat på att det snart ska lossna, och att jag till sist ska inse att jag haft fel i min första bedömning. Att det skulle bli som med ’Brave New World’ – först kallt konstatera att det inte är som förr, men ändå tillräckligt. Och med det i åtanke kanske hitta ett och annat spår som kan fungera som glömda halvädelstenar. Så är inte fallet. Precis när jag skriver detta går spelaren över och kör igång ”Aces High” från 1984. Vi kan nöja oss med att säga att skillnaden är tämligen avgrundsdjup. Men: jag vill avsluta med att säga att vissa av spåren på ’Dance of Death’ onekligen har potential men att produktionen inte gynnar materialet. Och på liveskivorna blir detta än tydligare. Trodde aldrig jag skulle rekommendera någon att införskaffa exempelvis ’Death on the Road’, men faktiskt: den har ett egenvärde. Hade jag varit mer konspiratoriskt lagd hade jag hävdat att de gjort ljudbilden på studioalbumet medvetet sämre så att det i sig skulle motivera ett inköp av senare livealbum och remixar. Vad vet jag? I dessa dagar drar de sig nog inte för något.

’A Matter of Life and Death’

Kanske är det bara jag, men jag tycker det känns lite halvsunkigt med ytterligare en skiva med ordet “death” I titeln direkt efter den förra. Omslaget är väl marginellt bättre, men det skulle lika gärna kunna platsa på en brasiliansk coverskiva med orkestrar ingen människa hört talas om framförandes Iron Maiden-låtar. Jag har också alltid tyckt att layouten och valet av typsnitt känns lika billiga som de på ’Brave New World’.

”Different World”

Det tar inte många sekunder att höra att samma sorts produktion som sänkte de två förra skivorna har valts ytterligare en gång. Samma höga volym, samma pseudoliveljud. Av någon anledning får jag känslan av att den här skivan skulle vara lite mörkare och lite mer allvarsam än föregångaren, men det kan också vara omslaget som ser till den saken. Och på tal om det: även om bilden på framsidan inte är lika katastrofal som ni-vet-vilken är det inte direkt ’Seventh Son …’ vi snackar om heller. Hur låter den här första låten då? Ja, ganska precis som ett av de tråkigare numren från ’Dance of Death’ fast med lite mer betoning på moll.

”These Colours Don’t Run”

När jag först hörde den här skivan – efter att ha lånat hem den från Uppsala stadsbibliotek – var jag beredd att fullkomligt ge upp tanken på att Iron Maiden någonsin skulle kunna bli bra igen. Efter ett par genomlyssningar mindes jag verkligen ingenting förutom att jag tyckte att den var smått olidlig och att samtliga låtar lät mer eller mindre exakt likadant. Det här kan vara sjätte eller sjunde gången jag tar mig igenom hela skivan och jag får erkänna att jag delvis tar tillbaka mina första utlåtanden. Den här låten är faktiskt ganska catchy och arrangemangen känns i sammanhanget rimliga, trots att jag initialt verkligen hatade dem. Jag kan förvisso tycka att de hade kunnat spara på framförallt triolkompet på trummorna, som jag nämnde förut, men i just den här biten fungerar det.

”Brighter Than A Thousand Suns”

Jag tror att det var i och med den här låten jag kläckte nya Iron-Maiden-koden.  Enkelt uttryckt känns det som om de övergett melodier till förmån för riff. Jag gillar det inte. Iron Maiden har för mig alltid handlat om att riff och melodier ska utgöra en fungerande symbios. Mycket var det också därför plattorna med Blaze Bayley kändes så bedrövligt tråkiga, då mannen i fråga aldrig fick till sångmelodierna utan att ta i så han sprack. Och inte ens då gick det. Här följer Dickinson återigen bara de grundtoner som spelas och han låter mer som ett extrainstrument som skall fylla ut låten istället för att föra befälet på skutan. Det blir inte bättre av att gitarrerna är lika högt mixade som sången vilket gör att de tävlar om utrymmet. Precis som när man lyssnar på Setherials ’Lords of the Nightrealm’ blir det heller inte bättre om man höjer volymen – det blir bara värre.

Men: därmed inte sagt att låten egentligen är dålig. Riffen är på sina ställen riktigt bra och den röda tråden är intakt stycket igenom trots en relativt lång speltid. Att de sedan snott titeln från Killing Joke ger ett litet extra plus i min bok.

Eller vänta. Det där skrev jag visst på tre och en halv minuter. Jag märkte inte att det då kvarstod cirka fem av låtens totalt åtta minuter och tjugotre sekunder. Det känns trist att behöva upprepa det jag konstaterat flera gånger tidigare, men varför i hela helvete skall låtarna vara så jävla långa för? Jag har en teori som baseras på psykologins syn på relativt tidsförlopp. Enligt den så accelererar uppfattningen av tid ju äldre man blir. Alltså: är man ett år gammal är ett år hela ens livstid. När man fyllt två, blir ett år plötsligt hälften av livet. Vid tre är ett år en tredjedel. Och så vidare. På grund av detta upplever man att åren blir allt kortare ju äldre man blir. Vid de femtio är ett år enbart en femtiondel. Med detta i baktanke; är det så att medlemmarna i Iron Maiden nått en så pass hög ålder att tiominuterslåtar numera känns som om de är lika korta som deras treminutersdängor var på åttiotalet? Det skulle förklara en del.

”The Pilgrim”

Fånig intromelodi, men det vore att ljuga att säga att den inte sätter sig. Rejält, dessutom. På samma irriterande sätt som refrängen till ”Blood Brothers”. Det sista du vill höra innan du lämnar huset på morgonen, för du vet att det kommer att hålla i sig resten av dagen oavsett vad du försöker göra åt saken. Angående ”The Pilgrim” … jag kan verkligen inte avgöra om det här är en bra låt. Den har ingredienserna, man minns partierna och det är lite småsubtila passningar till gamla stordåd. Trots det vill det sig inte riktigt, och jag kan inte sätta fingret på varför. Kan ha att göra med de där FÖRBANNADE triolerna i bryggan. Ett knep som blir alltmer störigt för varje gång. Det kan också ha att göra med att låten har så många separata delar att det till sist framstår som ett pussel med suddiga konturer när bilden väl framträder. Jag hade också gärna hört en mer ordentlig melodi, men som sagt är det kanske att hoppas på för mycket vid det här laget.

”The Longest Day”

Jag är bara en bit in på den femte kakan på det här fatet och jag är redan mätt. Till den grad att jag börjar kväljas över den till bredden överfyllda buffén. Jag känner att jag går från att vara rent gnällig till rent grinig. ”Va? Ska vi göra en till platta? Fantastiskt! Nu ska vi allt ge fansen så det räcker och blir över!” verkar Steve Harris med manskap resonera. Ett recept som de dessutom kommer att följa fast med målet att laga ihop ännu större portioner allteftersom. ”The Longest Day” bara fortsätter och fortsätter, med en alltmer fadd eftersmak. Som tuggummi direkt taget från en påse med Garbage Pail Kids-kort. Låttiteln känns mest ironisk.

”Out of the Shadows”

Låt sex och det återstår närmare fyrtio minuter av den här skivan. Jag står fast vid teorin angående åldrande och accelererad uppfattning om tiden. Vilket stärks då det här just nu känns som en smärre evighet. From here to eternity, skulle man kunna uttrycka det om man vill vara putslustig. Den här biten påminner till viss del om ”Wasting Love” från ’Fear of the Dark’. Eller, till viss del förresten … snarare en cover på en egen låt. Kommer någon ihåg att Guns N’ Roses valde att spela in två versioner av ”Don’t Cry” på de respektive utgåvorna av ’Use Your Illusion’ del ett och två, och att det enda som skilde versionerna åt var att de hade två olika texter? Ungefär så verkar även Maiden ha velat göra. Tja, återigen är det inte så dåligt. Mest ganska onödigt. Med tanke på skivans längd, kunde de inte ha skalat bort åtminstone denna?

”The Reincarnation of Benjamin Breeg”

Den här låten valde de att släppa som singel vilken marknadsfördes med lite mystik kring låten och texten ifråga. Om jag minns rätt var det tal om att huvudpersonen som titeln anspelar på skulle ha funnits på riktigt och befattat sig med ljusskygg aktivitet, men jag minns alls inte vad. Det tog dock inte lång tid förrän det avslöjades att allt var hittepå. Ingen brydde sig. Är det verkligen någon som tror att det går att fejka sådana saker idag? Cult of Luna försökte sig på samma sak – fast lite snyggare – genom att hitta på en fiktiv författare som i schizofrent tillstånd skulle ha skrivit en dagbok som sedan texterna på skivan ’Eternal Kingdom’ utgick från. Det höll heller inte särskilt länge. Kul idé dock. Musik blir helt enkelt roligare om man väljer att tro på skrönor och myter. ”The Reincarnation …” då? Ja, den tröskar på här i bakgrunden. Hade jag fått välja tror jag knappast att jag hade utsett den här låten till singel, då den verkligen inte engagerar något särskilt. Apropå det här med besynnerliga val gällande låtval till singlar, kan någon svara på varför i Satans namn Samael valde att släppa ”Telepath” från skivan guldplattan ’Reign of Light’ som singel? Finns det någon som inte håller med om att det är den sämsta låten på skivan? Jag kräver svar.

”For the Greater Good of God”

Jag gillar titeln. Faktiskt. Men förutom det … en sak som förbryllar mig en aning när jag återigen lyssnar igenom de här senare skivorna är att det på sina håll tjatats om att Iron Maiden i och med senare alster blivit alltmer progginfluerade och att det är i det ljuset man nu måste se dem för att till fullo kunna uppskatta dem. Jag tycker inte det stämmer för fem öre. Det är nämligen ingen direkt skillnad i arrangemang från tidigare alster. Skillnaden ligger i att de inte längre lyckas med att binda ihop dem lika bra. Med andra ord har de drabbats av samma förbannelse som King Diamond och Mercyful Fate. Ju senare skivor, ju svårare verkar det vara att få takt- och tempobyten att låta som det vore den självklaraste saken i världen. Betänk hur det lät så länge Mickey Dee spelade med King Diamond. Aldrig några problem att sakta ned, öka och skifta komp flera gånger i samma låt utan att det gjorde något. Jämför sedan det med hur det låter på ”Give Me Your Soul … Please”. Eller Mercyful Fates ’Don’t Break the Oath’ med ’Dead Again’. Det märkliga med Maiden är att det fortfarande samma trummis som sitter på pallen nu som gjorde det under inspelningen av ‘Peace of Mind’.

Det tog en liten stund att skriva ned det där. Men vad gjorde det. Låtjäveln håller fortfarande på och visar inga tecken på att lägga av. Snart gör jag det. Lägger av.

”Lord of Light”

En sak slog mig just. De fyra första album som släppts av Iron Maiden efter att Bruce kom tillbaka har i tre fall följts upp av ett tillhörande livealbum eller DVD. ’Brave New World’ med ’Rock in Rio’, ’Dance of Death’ av ’Death on the Road’ och ’the Final Frontier’ av ’En Vivo!’. Det enda studioalbum som inte fått samma behandling är det jag nu lyssnar på. Inte en enda låt finns representerad på ett senare livealbum. En slump? Eftersom jag aldrig såg Maiden uppträda ens på tiden det begav sig har jag haft än mindre lust att göra det efteråt. Hur det lät mellan ’A Matter of Life and Death’ och ’The Final Frontier’ på konserterna vet jag ingenting om, men jag blir nyfiken på hur många av låtarna från ’A Matter …’ som framfördes på dem. Rent spontant är det rätt svårt att tänka sig att det blev några direkta publikfavoriter att sjunga med i. ”Lord of Light” passerar i alla fall helt obemärkt förbi. Trots att låten är närmare sju och en halv minut är det helt blankt efteråt.

”The Legacy”

Vägs ände. Finis malorum. Via dolorosa. Givetvis är ju även den här låten över nio minuter lång. Och jag vet inte … det är som om man hela tiden förväntar sig att uppbyggnaden ska utmynna i något slags förlösande crescendo, men det vill sig aldrig riktigt. Det är synd, för här – liksom på en mängd ställen på hela skivan – finns det tillstymmelser till något som hade kunnat vara riktigt bra. Jag kan tänka mig att om man skulle dra in den här låten på en spellista, eller ännu hellre ett blandband, och verkligen håller sig till den för att låta den växa skulle den kanske inte bli en ny favorit men åtminstone en bra mellanlåt. Ach, det känns tråkigt att inte ha så värst mycket mer att förtälja. Så vi får väl säga så. Dags för påtår och en stunds kontemplation.

Summering och slutcitat:

Det känns helt bisarrt att det nu är femton år sedan ’Dance of Death’ dök upp och att det gått över ett decennium sedan ’A Matter of Life and Death’ såg dagens ljus. Men skit samma, det är inte det vi ska prata om. Tidigare har jag mest upplevt det som om de här senare skivorna flutit ihop till en slags smet, mer eller mindre omöjliga att egentligen skilja från varandra. Efter närmare genomlyssningar kan jag i alla fall konstatera att de är hyfsat olika, åtminstone på en del plan. ’Dance of Death’ känns, i brist på bättre ord, som en betydligt gladare skiva än uppföljaren. Om det är något positivt vet jag inte. Vad jag märker är dock att det var betydligt svårare att kora en ”vinnare” av de här två plattorna, då ingen av dem kan sägas vara direkt bättre än den andra. Av någon anledning sätter sig riffen från ’A Matter …’ sig hårdare på huvudet än de från föregångaren, men det märkliga är att trots detta faktum blir det inte direkt en mer angenäm upplevelse att verkligen lyssna på skivan, då de få stunderna av genuint bra material drunknar i poänglösa arrangemang, överflödiga partier och evighetslängd på låtarna. Hade det varit helt omöjligt att kapa bort det onödiga och istället koncentrera sig på de partier som faktiskt ger utdelning?

Det här med låtlängden gör mig mer förbryllad än jag först trodde det skulle göra. Alltså: Iron Maiden kånkar ju runt på vägarna, världen över, och spelar sina gamla dängor år ut och år in. De dyker dessutom upp på ett oräkneligt antal samlingsskivor av tvivelaktig karaktär och på lika många livealbum. Det kan med andra ord knappast vara så att de glömt bort hur de en gång i tiden skrev låtar som uppenbarligen verkat fungera bättre än de på, säg, exempelvis ’A Matter of Life and Death’.

Som ni förstått blev ju inte direkt en hatmatch. För man kan såklart inte hata en Iron Maiden-skiva, ens om det är med Blaze Bayley bakom mikrofonen. Eller jo kanske, men bara då.  Det är nu sjutton år sedan Bruce Dickinson återvände. Det är sju år fler än hans förra session. På tio år hann han medverka på sju av världens absolut bästa skivor. Det är länge sedan nu.

Jag avstår från att kora vare sig vinnare eller förlorare den här gången. Om jag orkar ta mig igenom Iron Maidens två senaste skivor – ’The Final Frontier’ och ’Book of Souls’ kanske kampen blir mer ojämn. Vem vet. Jag vet inte när det i så fall blir. Men vi vet ju att jag inte kommer att kunna hålla mig från det heller. So it shall be written, so it shall be done …

Tack för kaffet. // Heidenhammer

Annonser

7 svar to “Heidenhammers hatmatch. Dance of Death VS. A Matter of Life and Death.”

  1. Då jag är född 97, så var A Matter of Life and Death den första skivan jag köpte för egna pengar samt min inkörsport till metal, så måste jag säga att jag är väldigt svag även för det Maiden gjort efter Brave New world. Det råder dock ingen tvekan om de tappat allt grepp om rimlig längd på både låtar och album, att de inte kunde sålla ner The Book of Souls till ett album är närmast en fars. Men i mina öron finns en hel del guldkorn utspridda över den senare diskografin. Jag märker dock att jag med åren blir allt mindre benägen att lyssna igenom skivor som A Matter. och allt oftare väljer Seventh. eller något annat av alla tidiga mästerverk.

  2. Proscriptorsson Says:

    ja det var i alla fall riktiga genomgångar till skillnad från mycket annat man läser på….vissa sajter. (skall fan inte nämna någon)

    Men djävligt bra skrivet!

    Och tids-accelerations-teorin håller givetvis — The final frontier är 76 minuter och Book of souls är 92… : D

  3. De kom till Sverige 1999. Jag såg dem i Scandinavium då. Sjukt mäktigt att få se dem köra en grym setlist med bara hits och både Bruce och Adrian tillbaka i bandet. Har sett dem igen några gånger till sedan dess, men inget var i närheten. Tycker att de inte gjort något helgjutet sedan 1988.

    • Var också där. Minns det som en mycket bra spelning (och på den tiden var jag inte alls ett lika stort fan av Maiden som jag är nu). Lite absurt att de bara några år tidigare hade spelat på lilla Kåren.

  4. Proscriptorsson Says:

    Glömde säga, att 2006 körde de hela A matter of life and death plattan (i låtordning) på just den turnén..

    https://www.setlist.fm/search?query=tour%3A(a+matter+of+life+and+death)

  5. En intressant detalj angående det anskrämliga omslaget till Dance of Death. Omslagskonstnären ska enligt uppgift vara Dave Patchett, som målade de flesta omslagen till Cathedral. Om de tog den skissen och sprang utan en tanke på morgondagen kan de inte ha sett vad den mannen är kapabel till. Eller ens kollat på skissen.

  6. Rydeborgo Says:

    Såg dem allt på scandinavium på Ed Hunter-turnén (troligen 99) och det var fanimej bra, det var som att se iron maiden på riktigt på ett sätt de inte senare levt upp till riktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: