Här är din död. Whortael.

Det första inlägget i denna intervjuserie presenterades, inte helt ologiskt, av Hatpredikanten själv då det är hans blogg och han som håller i taktpinnen. Nu tänkte jag dock själv ta och författa en ingress till denna intervju; Anledningen till att jag valde att intervjua Niclas ”Whortael” Svensson var för hans inblandning i ett av de bättre och mer förbisedda banden i den svenska myllan, nämligen Throne Of Ahaz. Om ”Nifelheim” hade fått släppas inom en snävare tidsram från den faktiska inspelningen hade de säkerligen blivit mer omtalade, men när den väl släpptes 1995 var scenen redan dränkt.

Jag ska inte dra ut mer på tiden utan jag presenterar här del två i ’Här är din död’.

/Bure Bödel

Anledningen till att jag valt att intervjua just dig är för att jag har bestämt mig att grotta lite i tidig svensk black metal och med tanke på din medverkan i Throne of Ahaz så känns du som ett väldigt lämpligt offer. Vi kan väl börja på ett traditionellt vis, så berätta om hur du kom i kontakt med black metal? Var det Djävulen som kallade?

Jag var ganska tidigt inne på death metal. Min moster träffade en snubbe från Gotland vars son var polare med grabbarna i Grave. Jag började få Grave-demos i brevlådan och på den vägen var det. Sedan gjorde jag väl som många andra vid den tiden och sökte mig vidare till black metal. Jim ”All” Berger (Abruptum, Ophthalamia, Vondur, War) spelade nog också en stor roll i mitt fall. Han flyttade upp till Boden (där jag växte upp) från Finspång och vi lärde snabbt känna varandra. Han introducerade mig för massa nytt. Musiken var inte bara death metal-brutal utan den hade någonting mer. En mäktig upprymd känsla och en stämning som infinner sig. En känsla jag verkligen gillade, och fortfarande gillar.

Throne Of Ahaz var ett väldigt tidigt svenskt black metal-band i vad man kan kalla den andra vågen. Bandet grundades 1991. Även om du inte var med från början, vet du hur visionerna såg ut när bandet drog igång?

Jag kommer inte ihåg exakt, men jag vill minnas att de var trötta på musiken som spelades runtom i Umeåtrakten där de bodde. De ville göra något mer.

Du började i bandet mellan demon och första plattan, hur gick rekryteringsprocessen till när du blev gitarrist?

Det stämmer. Deras tidigare gitarrist hade andra idéer om hur bandet skulle utvecklas och låta så de gick skilda vägar efter demon. Jag träffade dem på en festival i Tegsparken i Umeå och vi började snacka. Vi hade mycket gemensamt och jag började ta bussen ner till Umeå på helgerna för att repa. En resa på ungefär 60 mil, tur och retur.

Hur såg scenen i Norrbotten ut i början av 90-talet? Var Throne Of Ahaz lite av en udda fågel med tanke på den hord av death metal-band som fanns i era trakter?

Throne Of Ahaz var ju ett Umeåband, det vill säga Västerbotten, om jag nu ska vara en besserwisser. Jag bodde dock i Boden i Norrbotten och pendlade till Umeå på helgerna. Men jag fattar såklart vad du menar, och det var inte så stor skillnad på de två olika länen. Du har nog rätt i att Throne Of Ahaz var lite av en udda fågel. Det fanns inte så många band som spelade black metal, även om det började bli ”populärt”.

Luleå-Boden måste ha varit högsätet i Sverige när det kommer till bandinavel. Ni kan väl knappt varit mer än tio personer som spelade in och släppte hundratals skivor under nittiotalet, hade ni inget bättre för er?

Haha! Det var ju lite så faktiskt. Men vad skulle vi göra? Vi var ju inte så många som verkligen brann för att spela black/death metal. Norrbotten är ju sjukt mycket skog, få större samhällen och lågt invånarantal, kort sommar och lång kolsvart vinter. En bra grogrund.

Hur var kontakten med övriga Sverige/världen under det tidiga 90-talet? Jag kan tänka mig att ni var rätt isolerade där uppe. Hade ni koll på hur scenen växte runt om eller skötte ni er själva?

Avståndet till de större städerna söderut gjorde oss såklart lite isolerade men vi hade stenkoll och hängde med i allt som hände. Däremot hade vi kanske en lite mer annorlunda mentalitet än vad folk hade söderut, och eftersom vi inte var särskilt bortskämda med gigs och spelställen så fick vi ta saken i egna händer. Pierre Törnkvist (Devil’s Force, Helltrain, The Everdawn, The Moaning, Scheitan, Decortication etc etc) var väldigt drivande och tog upp band söderifrån till Luleå. Vi brukade också för övrigt inbördes skämta om folk söderifrån, sådana som påstod sig vara så jävla true. Testa skinnbrallor, skinnpaj och patronbälte i trettio minusgrader. Ingen var fan så true som oss!

Med tanke på att det inte fanns så många black metal-band i er närhet eller ens i Sverige för den delen under de första åren av Throne of Ahaz existens, vilka var dina förebilder?

Jag måste såklart säga att Quorthon och Bathory var min absolut största förebild. Än idag är det svårt att beskriva den respekt och vördnad jag känner för en sådan låtskrivare som han. Jag bor tjugo minuter från hans grav och brukar promenera dit på hans födelsedag. Jag var också tidigt i kontakt med bland annat Mutilator i Rotting Christ och grabbarna i Samael. De sistnämnda intervjuade jag också till mitt fanzine Exhumation Mag som jag gav ut 1992. Jag upptäckte så sjukt mycket bra musik de åren. Darkthrone och Mayhem älskade jag också från första stund.

Om man kastar ett getöga på din diskografi så är det enbart Throne of Ahaz som man kan klassa som black metal, sedan blev det melodisk döds för hela slanten fram till 2003 då du började spela punk. Hur kommer det sig att din black-karriär blev så kortlivad?

Vet inte faktiskt. I Throne Of Ahaz skrev jag ju inte musiken, bara något riff här och där. När jag och min barndomsvän Mikael Granqvist (The Moaning, Satariel) började skriva musik ihop så blev det naturligt mycket melodier och stämmor. Jag har alltid varit svag för bra melodier och dyrkar Iron Maiden. Det kanske är deras fel. Men jag har också haft ett black metal-projekt tillsammans med några killar i Satariel. Vi hette Moloch (Vi var före det andra bandet med samma namn!) och släppte en demo med titeln Cutting Holy Throats 1995. Rå och bra skit! Finns på Youtube.

Här i Hatpastorns inverterade synagoga har vi alla en stor fäbless for det minst sagt mytomspunna Invasion Records. Du som faktiskt släppt en platta där, vad kan du berätta om detta bolag? Hur kommer det sig att The Everdawn klarade sig undan ”photoshopspyorna” som nästan alla andra band på bolaget blev påtvingade?

Jag vet exakt vad du pratar om! Hahaha! Vad fan höll de på med där på Invasion? Jag vet fan inte. Vi hade nog bara tur. Gamla omslaget till Poems – Burn The Past är ok, men det nya på re-releasen från Century Media 2012 är fan så mycket snyggare.

Och med det tackar vi Whortael.

Annonser

Ett svar to “Här är din död. Whortael.”

  1. Jag minns det som att varenda människa i Sundsvallsområdet med något som helst intresse för black metal ägde Nifelheim… den måste ha sålt som smör… i Sundsvall. Men det går man nog inte runt på.

    Personligen tycker jag att produktionen fullkomligt avrättar musikens mystik. Dom ganska utdragna, halvslöa riffen tillsammans med den rena produktionen får det att klia i kroppen på mig. Ingen skiva som jag innerst inne gillar får mig att tröttna så fort.

    Med det sagt innehåller ”The Calling Blaze” två av mina mest minnesvärda riff från det goda 90-talet.

    Trevligt att ni börjat lägga stort fokus på intervjuer! Skål!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: