Dungeonsyntkampen 2018. Hatpastorn vs Dr Panzram.

För en tid sedan fick jag ett meddelande från Dr Panzram som löd:

”Jag utmanar dig i dungeonsynt. Vi har en timme på oss. Säg ett datum.”

Jag knöt näven i fickan. Nu jävlar. Sist det vankades låtskrivarkamp i Hatpastor-sammanhang torskade jag mot ett mordbrännande rovdjur från Dalarna. Han var Runehymn, jag var Åska. Det gick som det gick. Men nu! Dungeonsynt. Ljuvligt. Jag och doktorn diskuterade fram och tillbaka gällande regler och datum. Datum var det svåraste, men till slut enades vi om torsdagen den femte oktober mellan 12 och 13. Dagarna gick i snigelfart. Ungefär lika långsamt som publicerandet av denna kamp.

När jag vaknade på torsdagen var jag övertaggad. Jag trodde att jag hade en vattentät plan på hur jag skulle vinna. Planen var att inte använda klick, inte klippa i låtarna samt bara använda de vita tangenterna för att få den där ”I en svart kiste”-känslan. Vilken synt skulle jag använda? Min Yamaha SY-55? Nej. Den var för tung att ha i knät när jag spelade. Mjukvarusyntarna i CuBase? Knappast. Min Casio SA-77? Jackpott. Den väger som en chipspåse och är så liten att man utan problem kan ta ackord som inte finns i verkligheten. Jag petade in nya batterier i det högteknologiska underverket och gjorde mig redo. Klockan slog tolv, jag tryckte på ”spela in”-knappen i CuBase och började kanalisera.

Min plan var som sagt att inte använda klick eller klipp. Det krävde att jag spelade i det närmaste felfritt under minst fyra minuter. Det gick åt helvete. Kom nu ihåg att synt inte på något sätt är ett instrument jag egentligen vet hur man hanterar. Minuterna rann iväg. Ny plan. Jag komponerade och spelade i vild panik in fyra partier i typ samma tonart. Separerade dem och improviserade fram desperata pålägg med olika syntljud för att få det att låta som något annat än ett haveri. Ett nytt problem var att hålla tempot hyfsat jämt samt hålla reda på vilken vända man är på samtidigt som man mentalt skriver nästa parti. Något som inte var helt enkelt.

Alarmet gick. En timme hade passerat.

Medan jag exporterade möget hittade jag på en undanflykt att låten är uppdelad i fyra olika årstider. Vår, sommar, höst och vinter. Med god fantasi kan man gå på det. Nästa steg var att döpa mästerverket. ”The four seasons of Harondor”. Harondor ligger en bit bortanför Gondor enligt kartan över Middle Earth. Bandnamn då? Thuringwethil. Vet man inte vad en Thuringwethil är kan jag upplysa om att det är namnet på vampyren i Isengard-logon. Om möjligt världens BÄSTA bandnamn. Nu taget av mig. Layout då? Enkelt. Stjäla en bild på Internet föreställandes en ringvålnad, på med lite filter och ett hejigt typsnitt. Klart. När jag senare skickade det till Panzram skrattade han så högt att jag fick extra mycket tinnitus. Han gjorde sedan all layout åt mig genom att använda gamla bilder på mig som av en och annan orsak aldrig tidigare sett dagens ljus.

När allt var exporterat var det dags att lyssna på slutresultatet. Uppenbarligen hade jag råkat ha lite för hög insignal på syntkuken då det brusade, vobblade och lät lite väl platt. Kuken också.

Dungeonsynt är en märklig genre. Mitt bidrag blev en otajt historia som inte låter riktigt klokt. Med andra ord något av det mest genretrogna man kan göra. Om jag blev nöjd? Jag vet inte än. Hjärnan uppför sig märkligt när man gör musik. Precis när man är klar med något är man i regel hyfsat nöjd. Det är en åsikt som snabbt kan ändras när man lyssnar på samma stycke igen efter några månader. Jag hann iallafall klart med slagdängan och bandnamnet är världsklass. Det jag egentligen grämer mig mest över är att jag inte hann lägga någon voiceover där man bara får gå an och vräka ur sig strofer som:

Där fjällhammarens slag ekar över de kantrade långskeppen från ett utdött människosläkte.

Och

Ett ruttnade liv fött ur dimma och månsken.

Jaja, det kommer väl en dag för det med.

Dr Panzram & Necrophelias bidrag:

Vanavond – Like a canvas stained with roses and ash (Visions from the pagan winter war: part I)

Biografi:

We have existed from the morning of the world and we shall exist until the last star falls from the night.

Inspelningsprocessen:

När jag (Dr Panzram) ger mig in i de här soniska skärmytslingarna så inleder jag alltid processen med att häva i mig en skräckblandad cocktail bestående av lika delar ångest och ren terror över insikten av vad fan det är jag egentligen har gett mig in på. Denna session var inget undantag …

Redan när temat presenterades så visste jag att vi var ute på exceptionellt tunn is. Visst, Necrophelia är kanske församlingens främste konnässör av dungeonsynt och det till den milda grad att hon faktiskt har besökt hela festivaler dedikerade enkom till genrens storhet. Själv så kan jag skryta med att jag har inte ägt en MP3-spelare, ett blandband eller hemmabränd samlingsplatta som INTE haft Isengardhiten ”Bergatrollets gravferd” (och Eddie Meduzas ”Do the ronka”) på sig.

Detta till trots så visste vi att vi stod inför en formidabel motståndare i Hatpastorn.

För när det kommer till att primitivt plinka fram spröda melodier manifesterade i ett helt förjävligt platt och artificiellt ljudlandskap så spelar Hatpastorn helt i en klass för sig.

Med den insikten visste vi att vi skulle bli tvungna att gå ”all in”.

Eller så mycket ”all in” man kan nu kan gå på en timma.

Arbetsmodell:

Vi började med att Necrophelia frenetiskt hamrade på synthen samtidigt som jag på måfå scrollade bland symfoniorkesterljudbankerna. Inom en minut hade vi hittat ett ljud vi båda var nöjda med och i och med det bestämdes även vilket stuk låten skulle gå i.

Att vela är ingen vinnande strategi i den här tävlingen.

Inte långt senare hade vi ett grundriff spikat, vi skruvade vidare och la även till en slinga som jag är rätt säker på att jag har använt på något annat men jag kan inte riktigt minnas var/när. Nu började det att ta sig som kyrkbrännaren sa och i ett relativt fokuserat lugn så började vår hymn till de som vakar i skogens skuggor att sakta men säkert hitta sin form. Det rullade stilla på tills att vi plötsligt inser vi att vi suttit och filat samma riff i en halvtimma och en fullständig panik slår över oss som en hink med isvatten.

Andra riffet blir därför en ytterst spartansk historia som vi valde att täcka upp med att slänga på en krigssampling som jag alltid har liggandes nära till hands för just sådana här situationer. Som avslutning blev det första bästa melodi som vi lyckades improvisera fram i vad som bäst kan beskrivas som ett dungeonsynt-jam.

45 minuter in i tävlingen så börjar vi att klippa och arrangera vårt opus och inser till vår obeskrivliga fasa att låtjäveln bara är två och en halv minut lång. Det blir till plocka fram lådan med alla tricks i hur man suger på karamellen. För att uppnå önskad effekt så valde vi att trippla antalet vändor, lägga på en stämma och dra till med på tok för högt mixad trumpet samt sänkta hastigheten på hela kreationen till nästan hälften.

Slutet blev en oväntat episk och suggestiv historia som pompigt klingade ut i ett ödesmättat crescendo!

Allra sist öste vi på med ett totalitärt brus som intro och outro, renderade filen och gjorde den redo för den absolut sista klippningen samt en redig omgång reverb. Allt gick som det skulle tills att vi insåg att vårt tidigare så hypade slut måste ha varit resultatet av en bugg i CuBase och att det inte kom med i renderingen. Vi gör snabbt ett nytt försök men faktum kvarstår, vår avslutning låter bokstavligt talat helt cp.

Med bara tre minuter kvar av tiden står vi inför helvetet att fixa ett nytt slut, vi måste även mixa ner allt och se till att låten ligger i Hatpastorns mail för att inte bli diskvalificerade.

Det fick bli som det blev…

Det var först efter att den skickats som vi faktiskt kunde luta oss tillbaka och med lackande kallsvett ta del av vårat stordåd i sin helhet och jag måste säga att det finns låtar jag jobbat på i dagar/veckor som inte blivit hälften bra som denna.

Vem vet… kanske vi får fler visioner från det hedniska vinterkriget!

/Belatu-Cadros (on the behalf of Vanavond)

Vilka vann? Thuringwethil eller Vanavond? You decide!

/Hatpastorn, Necrophelia och Dr Panzram

Annonser

8 svar to “Dungeonsyntkampen 2018. Hatpastorn vs Dr Panzram.”

  1. Proscriptorsson Says:

    Det är jävligt svårt asså.. en så jämn match.. Men hade båda dykt upp på en samling så hade man köpt den utan att tveka (oavsett vilka andra band som är med på skivan..)

  2. Jag ger min röst till pastorn. Gillar krigsljudet och den brötiga synthen i mitten av Dr Panzrams låt, men melodin i ”Four seasons” sitter som en smäck. Den lär förfölja mig under dagen och bli inte förvånade om jag går och nynnar på jobbet!

  3. Pastorn står som segrare.

  4. Tycker Thuringwethil vinner det här, har helt perfekt fångat den tidiga norska 90-talskänslan. Vanavond är inte heller dåligt, men hitpotentialen i Hatpastorns bidrag är betydligt högre!

  5. Hatpastorns bidrag vinner! Det låter precis som alla bra intron/outron gjorde på 90-talet.

  6. Thuringwethil.

  7. Nattjägarn Says:

    Nja…… Vettefan om inte Vanavond vinner detta. Thuring.. var bra men låter helt klart som Wongravens och Mortiis ”bastard son” som desperat försöker härma sina fäder… Vanavond vinner på större dos originalitet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: