Arkiv för februari, 2018

Här är din död. Whortael.

Posted in Uncategorized on 28 februari, 2018 by hatpastorn

Det första inlägget i denna intervjuserie presenterades, inte helt ologiskt, av Hatpredikanten själv då det är hans blogg och han som håller i taktpinnen. Nu tänkte jag dock själv ta och författa en ingress till denna intervju; Anledningen till att jag valde att intervjua Niclas ”Whortael” Svensson var för hans inblandning i ett av de bättre och mer förbisedda banden i den svenska myllan, nämligen Throne Of Ahaz. Om ”Nifelheim” hade fått släppas inom en snävare tidsram från den faktiska inspelningen hade de säkerligen blivit mer omtalade, men när den väl släpptes 1995 var scenen redan dränkt.

Jag ska inte dra ut mer på tiden utan jag presenterar här del två i ’Här är din död’.

/Bure Bödel

Anledningen till att jag valt att intervjua just dig är för att jag har bestämt mig att grotta lite i tidig svensk black metal och med tanke på din medverkan i Throne of Ahaz så känns du som ett väldigt lämpligt offer. Vi kan väl börja på ett traditionellt vis, så berätta om hur du kom i kontakt med black metal? Var det Djävulen som kallade?

Jag var ganska tidigt inne på death metal. Min moster träffade en snubbe från Gotland vars son var polare med grabbarna i Grave. Jag började få Grave-demos i brevlådan och på den vägen var det. Sedan gjorde jag väl som många andra vid den tiden och sökte mig vidare till black metal. Jim ”All” Berger (Abruptum, Ophthalamia, Vondur, War) spelade nog också en stor roll i mitt fall. Han flyttade upp till Boden (där jag växte upp) från Finspång och vi lärde snabbt känna varandra. Han introducerade mig för massa nytt. Musiken var inte bara death metal-brutal utan den hade någonting mer. En mäktig upprymd känsla och en stämning som infinner sig. En känsla jag verkligen gillade, och fortfarande gillar.

Throne Of Ahaz var ett väldigt tidigt svenskt black metal-band i vad man kan kalla den andra vågen. Bandet grundades 1991. Även om du inte var med från början, vet du hur visionerna såg ut när bandet drog igång?

Jag kommer inte ihåg exakt, men jag vill minnas att de var trötta på musiken som spelades runtom i Umeåtrakten där de bodde. De ville göra något mer.

Du började i bandet mellan demon och första plattan, hur gick rekryteringsprocessen till när du blev gitarrist?

Det stämmer. Deras tidigare gitarrist hade andra idéer om hur bandet skulle utvecklas och låta så de gick skilda vägar efter demon. Jag träffade dem på en festival i Tegsparken i Umeå och vi började snacka. Vi hade mycket gemensamt och jag började ta bussen ner till Umeå på helgerna för att repa. En resa på ungefär 60 mil, tur och retur.

Hur såg scenen i Norrbotten ut i början av 90-talet? Var Throne Of Ahaz lite av en udda fågel med tanke på den hord av death metal-band som fanns i era trakter?

Throne Of Ahaz var ju ett Umeåband, det vill säga Västerbotten, om jag nu ska vara en besserwisser. Jag bodde dock i Boden i Norrbotten och pendlade till Umeå på helgerna. Men jag fattar såklart vad du menar, och det var inte så stor skillnad på de två olika länen. Du har nog rätt i att Throne Of Ahaz var lite av en udda fågel. Det fanns inte så många band som spelade black metal, även om det började bli ”populärt”.

Luleå-Boden måste ha varit högsätet i Sverige när det kommer till bandinavel. Ni kan väl knappt varit mer än tio personer som spelade in och släppte hundratals skivor under nittiotalet, hade ni inget bättre för er?

Haha! Det var ju lite så faktiskt. Men vad skulle vi göra? Vi var ju inte så många som verkligen brann för att spela black/death metal. Norrbotten är ju sjukt mycket skog, få större samhällen och lågt invånarantal, kort sommar och lång kolsvart vinter. En bra grogrund.

Hur var kontakten med övriga Sverige/världen under det tidiga 90-talet? Jag kan tänka mig att ni var rätt isolerade där uppe. Hade ni koll på hur scenen växte runt om eller skötte ni er själva?

Avståndet till de större städerna söderut gjorde oss såklart lite isolerade men vi hade stenkoll och hängde med i allt som hände. Däremot hade vi kanske en lite mer annorlunda mentalitet än vad folk hade söderut, och eftersom vi inte var särskilt bortskämda med gigs och spelställen så fick vi ta saken i egna händer. Pierre Törnkvist (Devil’s Force, Helltrain, The Everdawn, The Moaning, Scheitan, Decortication etc etc) var väldigt drivande och tog upp band söderifrån till Luleå. Vi brukade också för övrigt inbördes skämta om folk söderifrån, sådana som påstod sig vara så jävla true. Testa skinnbrallor, skinnpaj och patronbälte i trettio minusgrader. Ingen var fan så true som oss!

Med tanke på att det inte fanns så många black metal-band i er närhet eller ens i Sverige för den delen under de första åren av Throne of Ahaz existens, vilka var dina förebilder?

Jag måste såklart säga att Quorthon och Bathory var min absolut största förebild. Än idag är det svårt att beskriva den respekt och vördnad jag känner för en sådan låtskrivare som han. Jag bor tjugo minuter från hans grav och brukar promenera dit på hans födelsedag. Jag var också tidigt i kontakt med bland annat Mutilator i Rotting Christ och grabbarna i Samael. De sistnämnda intervjuade jag också till mitt fanzine Exhumation Mag som jag gav ut 1992. Jag upptäckte så sjukt mycket bra musik de åren. Darkthrone och Mayhem älskade jag också från första stund.

Om man kastar ett getöga på din diskografi så är det enbart Throne of Ahaz som man kan klassa som black metal, sedan blev det melodisk döds för hela slanten fram till 2003 då du började spela punk. Hur kommer det sig att din black-karriär blev så kortlivad?

Vet inte faktiskt. I Throne Of Ahaz skrev jag ju inte musiken, bara något riff här och där. När jag och min barndomsvän Mikael Granqvist (The Moaning, Satariel) började skriva musik ihop så blev det naturligt mycket melodier och stämmor. Jag har alltid varit svag för bra melodier och dyrkar Iron Maiden. Det kanske är deras fel. Men jag har också haft ett black metal-projekt tillsammans med några killar i Satariel. Vi hette Moloch (Vi var före det andra bandet med samma namn!) och släppte en demo med titeln Cutting Holy Throats 1995. Rå och bra skit! Finns på Youtube.

Här i Hatpastorns inverterade synagoga har vi alla en stor fäbless for det minst sagt mytomspunna Invasion Records. Du som faktiskt släppt en platta där, vad kan du berätta om detta bolag? Hur kommer det sig att The Everdawn klarade sig undan ”photoshopspyorna” som nästan alla andra band på bolaget blev påtvingade?

Jag vet exakt vad du pratar om! Hahaha! Vad fan höll de på med där på Invasion? Jag vet fan inte. Vi hade nog bara tur. Gamla omslaget till Poems – Burn The Past är ok, men det nya på re-releasen från Century Media 2012 är fan så mycket snyggare.

Och med det tackar vi Whortael.

Annonser

Söndag.

Posted in Uncategorized on 25 februari, 2018 by hatpastorn

Vi sammanfattar helgens festligheter på följande vis.

/Förintelseförsamlingen

Dungeonsyntkampen 2018. Hatpastorn vs Dr Panzram.

Posted in Uncategorized on 20 februari, 2018 by hatpastorn

För en tid sedan fick jag ett meddelande från Dr Panzram som löd:

”Jag utmanar dig i dungeonsynt. Vi har en timme på oss. Säg ett datum.”

Jag knöt näven i fickan. Nu jävlar. Sist det vankades låtskrivarkamp i Hatpastor-sammanhang torskade jag mot ett mordbrännande rovdjur från Dalarna. Han var Runehymn, jag var Åska. Det gick som det gick. Men nu! Dungeonsynt. Ljuvligt. Jag och doktorn diskuterade fram och tillbaka gällande regler och datum. Datum var det svåraste, men till slut enades vi om torsdagen den femte oktober mellan 12 och 13. Dagarna gick i snigelfart. Ungefär lika långsamt som publicerandet av denna kamp.

När jag vaknade på torsdagen var jag övertaggad. Jag trodde att jag hade en vattentät plan på hur jag skulle vinna. Planen var att inte använda klick, inte klippa i låtarna samt bara använda de vita tangenterna för att få den där ”I en svart kiste”-känslan. Vilken synt skulle jag använda? Min Yamaha SY-55? Nej. Den var för tung att ha i knät när jag spelade. Mjukvarusyntarna i CuBase? Knappast. Min Casio SA-77? Jackpott. Den väger som en chipspåse och är så liten att man utan problem kan ta ackord som inte finns i verkligheten. Jag petade in nya batterier i det högteknologiska underverket och gjorde mig redo. Klockan slog tolv, jag tryckte på ”spela in”-knappen i CuBase och började kanalisera.

Min plan var som sagt att inte använda klick eller klipp. Det krävde att jag spelade i det närmaste felfritt under minst fyra minuter. Det gick åt helvete. Kom nu ihåg att synt inte på något sätt är ett instrument jag egentligen vet hur man hanterar. Minuterna rann iväg. Ny plan. Jag komponerade och spelade i vild panik in fyra partier i typ samma tonart. Separerade dem och improviserade fram desperata pålägg med olika syntljud för att få det att låta som något annat än ett haveri. Ett nytt problem var att hålla tempot hyfsat jämt samt hålla reda på vilken vända man är på samtidigt som man mentalt skriver nästa parti. Något som inte var helt enkelt.

Alarmet gick. En timme hade passerat.

Medan jag exporterade möget hittade jag på en undanflykt att låten är uppdelad i fyra olika årstider. Vår, sommar, höst och vinter. Med god fantasi kan man gå på det. Nästa steg var att döpa mästerverket. ”The four seasons of Harondor”. Harondor ligger en bit bortanför Gondor enligt kartan över Middle Earth. Bandnamn då? Thuringwethil. Vet man inte vad en Thuringwethil är kan jag upplysa om att det är namnet på vampyren i Isengard-logon. Om möjligt världens BÄSTA bandnamn. Nu taget av mig. Layout då? Enkelt. Stjäla en bild på Internet föreställandes en ringvålnad, på med lite filter och ett hejigt typsnitt. Klart. När jag senare skickade det till Panzram skrattade han så högt att jag fick extra mycket tinnitus. Han gjorde sedan all layout åt mig genom att använda gamla bilder på mig som av en och annan orsak aldrig tidigare sett dagens ljus.

När allt var exporterat var det dags att lyssna på slutresultatet. Uppenbarligen hade jag råkat ha lite för hög insignal på syntkuken då det brusade, vobblade och lät lite väl platt. Kuken också.

Dungeonsynt är en märklig genre. Mitt bidrag blev en otajt historia som inte låter riktigt klokt. Med andra ord något av det mest genretrogna man kan göra. Om jag blev nöjd? Jag vet inte än. Hjärnan uppför sig märkligt när man gör musik. Precis när man är klar med något är man i regel hyfsat nöjd. Det är en åsikt som snabbt kan ändras när man lyssnar på samma stycke igen efter några månader. Jag hann iallafall klart med slagdängan och bandnamnet är världsklass. Det jag egentligen grämer mig mest över är att jag inte hann lägga någon voiceover där man bara får gå an och vräka ur sig strofer som:

Där fjällhammarens slag ekar över de kantrade långskeppen från ett utdött människosläkte.

Och

Ett ruttnade liv fött ur dimma och månsken.

Jaja, det kommer väl en dag för det med.

Dr Panzram & Necrophelias bidrag:

Vanavond – Like a canvas stained with roses and ash (Visions from the pagan winter war: part I)

Biografi:

We have existed from the morning of the world and we shall exist until the last star falls from the night.

Inspelningsprocessen:

När jag (Dr Panzram) ger mig in i de här soniska skärmytslingarna så inleder jag alltid processen med att häva i mig en skräckblandad cocktail bestående av lika delar ångest och ren terror över insikten av vad fan det är jag egentligen har gett mig in på. Denna session var inget undantag …

Redan när temat presenterades så visste jag att vi var ute på exceptionellt tunn is. Visst, Necrophelia är kanske församlingens främste konnässör av dungeonsynt och det till den milda grad att hon faktiskt har besökt hela festivaler dedikerade enkom till genrens storhet. Själv så kan jag skryta med att jag har inte ägt en MP3-spelare, ett blandband eller hemmabränd samlingsplatta som INTE haft Isengardhiten ”Bergatrollets gravferd” (och Eddie Meduzas ”Do the ronka”) på sig.

Detta till trots så visste vi att vi stod inför en formidabel motståndare i Hatpastorn.

För när det kommer till att primitivt plinka fram spröda melodier manifesterade i ett helt förjävligt platt och artificiellt ljudlandskap så spelar Hatpastorn helt i en klass för sig.

Med den insikten visste vi att vi skulle bli tvungna att gå ”all in”.

Eller så mycket ”all in” man kan nu kan gå på en timma.

Arbetsmodell:

Vi började med att Necrophelia frenetiskt hamrade på synthen samtidigt som jag på måfå scrollade bland symfoniorkesterljudbankerna. Inom en minut hade vi hittat ett ljud vi båda var nöjda med och i och med det bestämdes även vilket stuk låten skulle gå i.

Att vela är ingen vinnande strategi i den här tävlingen.

Inte långt senare hade vi ett grundriff spikat, vi skruvade vidare och la även till en slinga som jag är rätt säker på att jag har använt på något annat men jag kan inte riktigt minnas var/när. Nu började det att ta sig som kyrkbrännaren sa och i ett relativt fokuserat lugn så började vår hymn till de som vakar i skogens skuggor att sakta men säkert hitta sin form. Det rullade stilla på tills att vi plötsligt inser vi att vi suttit och filat samma riff i en halvtimma och en fullständig panik slår över oss som en hink med isvatten.

Andra riffet blir därför en ytterst spartansk historia som vi valde att täcka upp med att slänga på en krigssampling som jag alltid har liggandes nära till hands för just sådana här situationer. Som avslutning blev det första bästa melodi som vi lyckades improvisera fram i vad som bäst kan beskrivas som ett dungeonsynt-jam.

45 minuter in i tävlingen så börjar vi att klippa och arrangera vårt opus och inser till vår obeskrivliga fasa att låtjäveln bara är två och en halv minut lång. Det blir till plocka fram lådan med alla tricks i hur man suger på karamellen. För att uppnå önskad effekt så valde vi att trippla antalet vändor, lägga på en stämma och dra till med på tok för högt mixad trumpet samt sänkta hastigheten på hela kreationen till nästan hälften.

Slutet blev en oväntat episk och suggestiv historia som pompigt klingade ut i ett ödesmättat crescendo!

Allra sist öste vi på med ett totalitärt brus som intro och outro, renderade filen och gjorde den redo för den absolut sista klippningen samt en redig omgång reverb. Allt gick som det skulle tills att vi insåg att vårt tidigare så hypade slut måste ha varit resultatet av en bugg i CuBase och att det inte kom med i renderingen. Vi gör snabbt ett nytt försök men faktum kvarstår, vår avslutning låter bokstavligt talat helt cp.

Med bara tre minuter kvar av tiden står vi inför helvetet att fixa ett nytt slut, vi måste även mixa ner allt och se till att låten ligger i Hatpastorns mail för att inte bli diskvalificerade.

Det fick bli som det blev…

Det var först efter att den skickats som vi faktiskt kunde luta oss tillbaka och med lackande kallsvett ta del av vårat stordåd i sin helhet och jag måste säga att det finns låtar jag jobbat på i dagar/veckor som inte blivit hälften bra som denna.

Vem vet… kanske vi får fler visioner från det hedniska vinterkriget!

/Belatu-Cadros (on the behalf of Vanavond)

Vilka vann? Thuringwethil eller Vanavond? You decide!

/Hatpastorn, Necrophelia och Dr Panzram

Här är din död. Del 1. Kamijo från Algaion.

Posted in Uncategorized on 15 februari, 2018 by hatpastorn

Hej. Hatpastorn här. Något det inte kryllar av på Hatpastorns Likpredikan är intervjuer. Det beror primärt på att jag är kass på att intervjua folk och att jag nog aldrig kommer att bräcka min intervju med Vithatten. Med det sagt finns det andra som är lämpad för jobbet varpå jag skickade ut knogjärnsjournalisten Bure Bödel på fältet. I intervjuserien Här är din död kommer vi att stifta bekantskap med gamla rävar ur black metal-scenen som får minnas tillbaka till 90-talets glansdagar.

Först ut är ständigt aktuella Mathias Kamijo från Algaion.

Mycket nöje!

Innan vi ens börjar så måste du svara på det som alla i hela världen frågat sig själva under flera år: Hur kommer det sig att en asiat uppvuxen i Åtvidaberg började spela grekisk black metal? Var du ute på något multikulturellt (upp-och-nedvänt)korståg under dina tonår?

Du säger asiat, jag väljer att kalla det trans racial. Jag har alltid inbillat mig att jag startade Algaion för att jag helt snöat in på Thy mighty contract, men med hjälp av Google inser jag att den skivan släpptes efter vi spelat in första demon så då måste jag fastnat för det grekiska soundet tack vare antingen Satanas tedeum-demon eller Passage to Arcturo-EPn. Kan inte komma på en enda rimlig förklaring till det annars.

Jag vill väl påstå att du är mest känd som gitarrist i Algaion, men innan du var med och grundade detta band så spelade du (och Mårten) i ett dödsband som hette Abemal. Vad var det som lockade med death metal som liten spoling?

Jag växte ju upp med band som Helloween, King Diamond och Iron Maiden innan man upptäckte thrashen tack vare Metal Hammer och Headbangers Ball på MTV. Jag minns att jag tyckte att Dark Angels We have arrived kändes omänskligt snabb första gången jag såg den videon, men känslan av att bli överkörd av en ångvält när man hörde Bolt Throwers Cenotaph eller Massacres Corpsegrinder första gången var något jag inte upplevt innan. Dödsmetall så som den lät i början av 90-talet innan allt blev kliniskt framfört med sportriff är ju fortfarande helt överlägset.

Hade du/ni några direkta influenser när ni drog igång Abemal? Eller om jag vänder på frågan och säger: Vad var er vision över hur Abemal skulle låta?

Jag tror vi var helt överens om att vi ville låta som Bolt Thrower, men om man går tillbaka och lyssnar på den musik vi gjorde så tror jag inte vi riktigt lyckades. Stundtals tycker jag snarare att vi lät som tidiga Profanatica eller Incantation. Men det lät ju … charmigt iallafall.

Ryktet säger att Abemal inte var första namnet på detta band, vad kan du säga om det?

Vi hette från början Abysmal, men när vi skulle göra en spelning på församlingsgården i Åtvidaberg (ett kyrkligt arrangemang har jag för mig, tänk så snubblande nära det var att vi blev nya Mortification) så lyckades tanten som gjorde affischerna stava fel så Abysmal blev Abemal. Då bytte vi helt enkelt namn på bandet. Enklare så.

Abemal startades 1992 och sent 1993 drog ni igång Algaion, vad var anledningen att ändra inriktning från döds till black metal?

Jag knåpade ihop en massa riff som inte passade in i Abemal överhuvudtaget så då blev det enda logiska att starta ett nytt band. Både jag och Mårten (som sjöng i Abemal) var ganska överens om att Rotting Christ var ett Topp ett-band (första och nästan sista gången vi tyckt lika om ett band. Mårten har helt fruktansvärd musiksmak) så vi drog igång Algaion som ett sidoprojekt och sedan rullade det på. Jag lärde mig nog inte skriva dödsriff förrän 2002, men då var det liksom för sent.

Hur skulle du säga att black och death metal format dig som person?

Min fru säger att jag är död inombords. Men jag tror att jag mer eller mindre har exakt samma värderingar och åsikter idag som jag hade för 20-25 år sedan och dessa har självklart till stor del formats av den miljö och kultur man var del av. Även om jag kanske har tonat ner det en smula med det ökade ansvar man får med åldern. Svårt att försörja en familj om man gapar och härjar i verkliga livet som 42-årig trebarnsfarsa som man gjorde på Exilen (de som minns Exilen fattar EXAKT vad jag menar) på den tiden det begav sig.

Hur såg scenen i Åtvidabergstrakten ut tidigt nittiotal? Fanns det fler band i din direkta närhet eller var det till Linköping man fick vallfärda för att träffa likasinnade?

Det fanns andra band i Åtvidaberg som i vilken liten håla som helst men tidigt 90-tal var det väl bara Abemal och Algaion som spelade ”extrem” musik vad jag kan minnas. Det fanns i och för sig ett gäng yngre förmågor som startade band några år efter Algaion som släppte ett gäng demos. Beltane, Mithrandir (vet inte om de släppte något dock), Obscure Minds. Jag personligen vallfärdade ingenstans men vi umgicks flitigt med Fredrik och Henry från Puissance. I övrigt hade vi nog inget umgänge med Linköpingsfolk i någon större utsträckning vad jag kan minnas förrän slutet på 90-talet när jag började spela med Nephenzy. Vill även minnas att vissa band från Linköping inte riktigt gillade oss …

Till skillnad från många samtida band så använde ni er aldrig av corpse paint i Algaion. Var det ett medvetet val för att distansera er från gängse rutin?

Corpse paint var nog aldrig ens uppe som samtalsämne vad jag kan minnas. Kanske var därför vi aldrig brejkade.

Rent generellt känns det som Algaion alltid valt att stå utanför ”scenen”, även om ni alltid varit ett respekterat band så verkar ni aldrig hängt i de ”rätta kretsarna” utan hållit er mer i skymundan, är detta rätt observerat av mig?

Att vi skulle varit ett respekterat band är nog någonting folk fått för sig på senare tid sett till det ganska stora intresse vi får från folk runt om i världen idag som vill återsläppa gammalt material. Jag vet inte om vi valde att stå utanför scenen. Vår inbjudan kom nog helt enkelt bort på posten efter att Marduk fyllt Östgötakvoten. Att vi heller aldrig gjorde några gig innan 1997 kan ju varit en del i det hela också. Vi har ju trots allt spelat live 4 gånger på 25 år. De enda band från den tiden jag gillar som lyckats hålla sig relevanta än idag utan att göra spelningar i någon större utsträckning är nog Malign och Sorhin.

Du var även involverad i, enligt mig, det mesta icke-band som någonsin existerat i Sverige, nämligen Weltmacht. Detta var ett kortlivat projekt du hade med Nattfursth från Sorhin under den senare hälften av nittiotalet. Nattfursth la även lite gästsång på Algaions debutplatta. Hur korsades era vägar och hur kommer det sig att det aldrig blev något faktiskt släpp av låtarna ni spelade ni?

Helt ärligt så minns jag inte hur vi lärde känna varandra, men skulle gissa på gammal hederlig tape trading. Weltmacht var ett projekt som Shadow Records skulle släppa. Från början var det jag, Nattfursth, Mårten (Algaion) samt Tobbe (sång i Vergelmer), men det slutade med att det var jag och Nattfursth som spelade in ett gäng låtar med Tommy Tägtgren i Abyss. Det släpptes aldrig för att vi hann aldrig göra klart skiten. Tror vi spelade in 5 låtar, men vi hann bara lägga sång på tre av dem för två av låtarna skrev jag på natten mellan de två dagarna vi hade bokat i Abyss eftersom NÅGON (vi kan kalla honom Hobbe) som hade utlovat låtmaterial aldrig bidrog med något. Eftersom Nattfursth aldrig hört låtarna hade han helt naturligt heller inga texter till dem. Det rann ut i sanden kan man säga, men Tena säger än i dag att det var hans bästa investering så han är nöjd iallafall.

På tal om andra band du varit involverad i, jag känner att det vore ett gravt tjänstefel av mig att inte fråga om omslaget till Vergelmers enda album. Vad är det för rippad demonkvinna som visar upp sig på målningen och vad är det egentligen som hon försöker slicka på?

”We have a well known artist painting your cover artwork. Trust me it’s going to be great.”. Och sedan gick Cacophonous i konkurs. Bildgoogla Vergelmer Light the black flame så hittar man ett rosaskimrande omslag som användes till promoskivorna som är ungefär en miljon gånger snyggare och då är det inte ens supersnyggt. Tror målningen symboliserar Neil (Nihil) som försöker slicka i sig det sista han kan i pengaväg efter att Cradle of Filth och Dimmu Borgir hade lämnat Cacophonous Records.

Stämmer det att du lurade i någon stackars sate lavemang under någon forna turné bara för att han var jobbig?

Nej! Men någon annan i turnésällskapet kanske gjorde det och det kanske var hysteriskt roligt att bevittna. Vem vet. Men om man är opening act i ett turnépaket på 5 band men beter sig som ett mongo och hävdar sig vara coolare än Kerry King så har det till slut konsekvenser. De andra i hans orkester var dock trevliga. OM det ens har hänt alltså.

En sista fråga, är du upprörd över att Tägtgren snuvade dig på all cred du rätteligen borde fått för alla riff du skrev till The Abyss?

Jag har gjort honom till vad han är idag. Mina jurister kommer kontakta honom. Det är allt jag kan säga om den saken.

Och med det tackar vi herr Kamijo.

 

Svartsudd. Del III. Svar Direkt vs. Det Svarte Alvor

Posted in Uncategorized on 2 februari, 2018 by hatpastorn

Fredagsunderhållningen är i hamn.

 

Och missa för guds skull inte föregående avsnitt.

 

På återseende.

/Förintelseförsamlingen