Chad Michael Wards photoshopspyor.

Det ändlösa kriget mot de som förstörde skivomslagen runt millennieskiftet fortsätter. Idag ska vi granska Chad Michael Ward, en ”konstnär” som fick härja ostört i bra många år innan han en dag bara försvann. Chad Michael Ward må vara borta, men minnena från hans skivomslagsövergrepp kommer att leva kvar likt runstenar. Det är inte helt lätt att hitta fram information om denne Ward, mer än att han stundtals gick under namnet Digital Apocalypse. Ett MYCKET passande namn. Därför ska vi med hjälp av hans konst försöka få en klar bild över vem han egentligen var. Jag kommer inte att gå igenom alla omslag han gjort, det har ni inte psyket för. Däremot kommer vi att gå igenom så pass många att ni ser att det finns ett visst mönster i hans konstnärskap …

Vi börjar från 1998 och arbetar oss framåt.

Grief Of Emerald – ”Nightspawn” 1998

Fy fan vad fult. Jag skrek då, jag skriker nu. Titta. Titta på omslaget. Ghostrider gjorde en könsoperation och skyler nu fabrikspattarna mot en logotyp och en skivtitel som är så tröstlös och digitalgrumlig att man helst bara vill stänga Word-dokumentet, ta på sig skorna och sedan vandra ner mot Selångersån och låta strömmen föra bort ens lekamen till glömskans land. Det är liksom inte bara fult och taffligt gjort, det är nästan imponerande vilken klåparnivå det här ligger på. Att någon godkände detta är fullkomligt obegripligt. Det scenen behöver är något motsvarande en #metoo-kampanj, fast för de som blivit utsatta för kassa omslag. Jag är ett av offren så jag börjar. #jagblevutsattförfult

Crest Of Darkness – ”The ogress” 1999

Bröstkalaset fortsätter med denna styggelse jag en gång höll i mina egna händer på Skivbutiken. Usch vad jag känner mig smutsig. Mycket kan sägas om detta men vi börjar med hornen. Skön gycklarnivå. Tänk att den här snubben FICK BETALT för att göra skivomslag. Måste ha varit en fantastisk tid. Man googlar fram ett naket fruntimmer, klistrar på lite krafs i Photoshop, dränker skiten i filter och sedan cashar in. Är det vingar eller en halfpipe? Är det en snowboardsuccubus iförd ryggsäck och täckplast? Skjut den.

Darkane – ”Rusted angel” 1999

Vingar? Ja. Lättklätt fruntimmer? Ja. Påklistrat Photoshopkrafs? Ja. Datagrummel? Ja. Detta är en av Chad Michael Wards snyggare alster så jag kan förstå att grabbarna i Darkane gick på bluffen. Det tog de igen på ”Insanity” som släpptes två år senare som kanske har det fulaste skivomslaget genom alla tider. Jag både beklagar och gratulerar.

In Thy Dreams – ”The gate of pleasure” 1999

Börjar ni se mönstret nu? Det är inte bara det att Chad Michael Ward var helt sämst på Photoshop. Han var även mer än lovligt gubbsjuk. Hade jag varit grabbarna i In Thy Dreams hade jag fan skämts. Vad heter skivan sa du? Jag vet inte eftersom titeln är helt söndersprängd av dataträck! Kolla in logon. TITTA PÅ DEN! Den får ju fan knappt plats utan slickar ovansidan av bilden. Gud förbjude att göra logon lite mindre. Vet ni vad det riktigt sorgliga är? Att det garanterat finns en tysk som runkat åt detta. Ja, alltså inte åt skivomslaget, det är ju en potensdödare av hög rang. Ingen runkar ju åt något sånt. Det jag menar är att det garanterat fanns en tysk som runkade åt In Thy Dreams vattniga jävla melodöds. Fy fan.

Aurora – ”Devotion” 2000

Vilka var egentligen de här stackars kvinnorna som återfinns på dessa skivomslag? Vet de ens om att de existerar? Skön portfoolio att ha med sig till någon agentur om man vill vara modell i typ Jotex-katalogen. Ja, titta här. Här är jag med på ett skivomslag med det danska melodödsbandet Aurora. Vad tycker du? Ut. Ut härifrån.

Crest Of Darkness – ”Project regeneration” 2000

Crest Of Darkness gör storstilad comeback. Nu i Matrixvirusskrud! Hur fan kunde de anlita Chad Michael Ward IGEN?! En gång är ju inte ingen gång eftersom en gång är en gång. Men två gånger! Kvinnan på bilden har manstorso. Det här regenerationsprojektet skivan handlar om verkar vara mycket suspekt.

In Thy Dreams – ”Highest beauty” 2001

På tal om band som hörde av sig till Chad Michael Ward för en andra portion är In Thy Dreams tillbaka. Highest beauty. Ironin känner inga gränser när det kommer till den skivtiteln. Om förra In Thy Dreams-plattan var en bild på helvetet måste detta vara en bild från himlen. Om himlen är full av rakade argbiggor med draktatueringar på ryggen vill säga. När jag en vacker dag packar väskan och låter döden hämta mig ska jag be om en biljett till limbo. Efterlivets svar på Centerpartiet.

Liar – ”Liar´s hell” 2001

Det räcker liksom inte med att Liar är belgisk metalcore som sjunger om veganism, de var även tvungna att ha ett skivomslag där en photoshopstyggelse skyler brösten. Jag är mållös. Det finns fult. Sedan finns det ”Liar´s hell”-fult. Kom ihåg vad jag sa om limbo. Ser helvetet ut såhär kan du hoppa över det resmålet.

Wykked Wytch – ”Angelic vengeance” 2001

Att Wykked Wytch hade skivomslag, i plural, skapade av Chad Michael Ward känns såhär i efterhand som den mest naturliga saken i världen. Självklart ska världens sämsta band ha världens fulaste skivomslag. Man tycker att Chad borde blivit bättre med åren. Det är liksom så det brukar gå till. Nädå, ni har inte ens sett hälften än.

Deadspeak – ”My blood is the seed of the beast” 2002

Lycka till att hitta det här skivomslaget i högupplöst version. Inte så konstigt egentligen. Det fanns ingen i det här solsystemet som brydde sig om Deadspeak. Inte ens Chad Michael Ward. Det är lite naken torso, lite filter, lite datagrummel, lite inklippt jox. Vänta lite nu. Klart han brydde sig.

Beyond The Flesh – ”What the mind perceives” 2003

Orkeslösheten. Samma jävla tjatiga motiv igen. Inte konstigt det tagit fem år för mig att färdigställa detta inlägg. En del satsar på karriären, en del på familjen. Någon kanske lyckas bra i idrottssammanhang, eller i databranschen. Jag, jag sitter och recenserar Chad Michael Wards skivomslagskonst. Någon måste ju för fan ta ansvar!

Pleurisy – ”Dazed & deranged” 2003

Någon måste ju som sagt ta ansvar för här var det då fan ingen som tog ansvar! Usch, det tröskas i replokaler, musikstudios bokas, skivbolagen styr med annonser och turnéer. Och så mitt i allt detta slit, ett skadeskjutet missfoster till skivomslag som med kuslig precision pissar på allt jobb som det faktiskt är att göra en skiva. Vet ni vad det sjuka är? Alla dessa människor bad om det här. De hörde av sig till folk som Chad Michael Ward och gladeligen betalade för skiten. Börsar öppnades och affärstransaktioner utfördes! Nu har jag inte ens hört Pleurisy men jag kan lova er detta: Chad Michael Ward fick mer betalt för detta skivomslag än vad bandet någonsin fick utbetalt i royalties. Ändå ENVISAS folk med att göra musik. Det här är så deprimerande att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Wykked Wytch – ”Nefret” 2004

Ja, men självklart! Mer Wykked Wytch! Kom allihopa, Wykked Wytch har släppt nytt! Titta vilket snyggt skivomslag. En nacklös straight edge-tjej framför Orient Kebabs skyltfönster. Självklart äger jag den här skivan. Heidenhammer, den jävla ormen, gav mig den i ett paket med helt ogudaktiga skitskivor. Är det över snart?

Crest Of Darkness – ”Give us the power to do your evil” 2007

Crest Of Darkness! Igen! Jag har räknat ut en sak. Den enda gången man som kille kan uppleva sann glädje är ett smalt tidsspann mellan 10 till 12 års ålder. Det är precis i brytgränsen mellan att man är så pass ung att man knappt ens räknas och puberteten. Där kan man uppleva sann oförfalskad glädje. Visst, man kan såklart vara glad och ha roligt efteråt, men det finns alltid en svart botten av vemod, oro, rädsla, ångest, tvivel, stress eller någon annan närrelaterad känsla. Jag minns sista gången jag var glad på riktigt. Det var sommarlov och jag var 10 eller 11 år gammal. Jag och två polare var ute och drällde eftersom det var fint väder och vi inte hade speciellt mycket att göra. Efter en stund kom vi överens om att vi skulle dra till en äventyrspark som fanns uppe vid Tonhallen här i Sundsvall. Vi var medvetna om att vi egentligen var lite för gamla, men det spelade som ingen roll. Väl framme blev vi överraskade över det faktum att vi var helt ensamma i lekparken. Vi klättrade och härjade en bra stund och efteråt satt vi uppe på taket på ett av tornen och surrade skit. Det var som hämtat ur en bok eller film, tänk er Stand By Me fast utan lik och blodiglar på kuken.  När vi var less på parken stack vi hem till den av oss som bodde närmast. Han var ensam hemma så vi hade hans morsas lägenhet för oss själva. Han undrade om vi hört Onkel Kånkel och fiskade raskt fram en kassett innan vi hunnit svara. Ur högtalarna ljöd Helan & Halvan. Jag var fullkomligt trollbunden. Vi garvade såklart åt texten, men för mig var det själva musiken som var det mest storslagna. Än idag får jag gåshud när jag hör den klassiska gitarrslingan i Helan & Halvan. Han lät musiken rulla och visade oss sedan sin spritgömma. Under hans klädbyrå hade han fiffigt gömt undan en glasflaska som han fyllt med sprit han nallat från sin mor och styvfarsa. Det var inga mängder, men flaskan gick runt så alla tre fick smaka. Ingen av oss drack så vi kände något annat än den genomvidriga smaken av dålig blanksprit. Sedan rundade vi av kvällen och alla gick hem till sitt. Ingen av oss lekte någonsin i en lekpark efter det. Vi hade blivit för gamla. Däremot hänger Onkel Kånkel med än idag. Spriten då? Fortfarande ingen fantast av blanksprit.

Egentligen är det inget märkvärdigt, bara ett gäng grabbar som hade kul på en av sommarlovets sista dagar. Jag tippar på att alla upplevt något liknande. Däremot var det sista gången jag kände äkta glädje. Vad har nu detta med Crest Of Darkness att göra? Ingenting. Jag ville bara påminna mig om att glädje är en känsla som faktiskt existerar i verkligheten innan vi fortsätter.

Arise – ”The reckoning” 2009

Såvitt jag vet var detta det sista omslaget som Chad Michael Ward förpestade världen med. Och vilket omslag sedan. Vi har hornen från ”The ogress” och bröstskylandet från … ja, typ alla hans omslag. På sätt och vis är det här omslaget perfekt. Det sammanfattar allt. Här tycker jag lite synd om Arise. När deras debutplatta släpptes 2001 var det stor hype i Close-Up, men den riktiga succén uteblev. Detta är bandets svanesång från 2009. Ett sista desperat försök att få skiten att rulla. Det sket sig. Jag skyller allt på omslaget. Kom igen, titta på det.

Vem var då Chad Michael Ward? En hal jävel som blåste folk på pengar genom att göra gubbsjuka photoshopspyor till skivomslag som åldrats med samma värdighet som HIV-smitta. Punkt.

Innan vi avslutar för dagen vill jag skicka en hälsning till några bekanta i Umeå. Nästa gång vi ses vill jag ha en väldigt bra förklaring.

På återseende.

/Hatpastorn

Annonser

9 svar to “Chad Michael Wards photoshopspyor.”

  1. Äntligen ett nytt mastodontinlägg. Som jag har längtat. Vågar man försiktigt hoppas på fler sådana under 2018?

    Satan har givit dig gåvan att i skriftlig form förnedra undermåliga orkestrar, kasta inte bort den på poddar och andra nymodigheter.

    Tack som fan.

  2. Proscriptorsson Says:

    själv är man så död inombords att man kan se ett omslag framför sig utan att egentligen förstå om det är vackert eller fult..men hur som helst:
    Inlägget lyfter fram ett bländande exempel på hur vissa verkliga problem faktiskt ignoreras i mainstream-media..kanske för att det är för infekterat eller traumatiserande – vem vet..men: #jagblevutsattförfult – inte ETT enda ord om detta i kvällspressen.. Det säger för fan en hel del om hur sjukt samhället har blivit

  3. Inte nog med att chad va en osedvanligt dålig konstnär,,,banden som han gjorde gjorde inte något avstamp i scenen,,dom va rent av,,,på ren svenska… Askassa!

  4. *efter det andra Crest of darkness-omslaget* MEN TAR DET ALDRIG SLUT!

  5. Sanslöst. De där photoshoppade omslagen från slutet av 90-talet/början av 00-talet saknar motstycke i världshistorien. Borknagar vill jag minnas hade en del riktigt otäcka omslag. Quintessence och Empiricism till exempel. Musiken låter exakt som omslagen ser ut dessutom – syntetiska, plastiga och märkvärdiga på ett outhärdligt vis. Det tidiga 00-talet var ofta verkligen hemskt, både vad gäller omslag och musik. 90-talets Invasion-våg var fan bättre än tidiga 00-talet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: