Arkiv för 1 mars, 2017

Sista chansen med Hatpastorn och Heidenhammer. Del 2.

Posted in Uncategorized on 1 mars, 2017 by hatpastorn

Återigen sitter vi här, Heidenhammer och jag, runt mitt köksbord och kallsvettas. Vi ska lyssna på skivor som vi av en eller annan orsak aldrig fastnade för. Hittar vi några glömda juveler eller är det bara skit som vankas? Sist var det Fester, Molested, Evol och några till som fick vårt blod att isas, även om hjärtat tillfälligt tinade av Evols dubiösa klaviaturskonstnärskap. Vi ger de här banden och skivorna en sista chans.

Bra att veta är att vi gick in i detta projekt med öppet sinne. Vi grundade med en bit mat, en whiskey och en stunds stilla kontemplation med magiska The Deathtrip. Allt för att vara på ett så gott humör som möjligt. Visst, det är roligt att såga skivor men den här gruppövningen går ut på att hitta de där guldkornen som gör livet värt att leva. Tio skivor ligger framme. Vi är laddade. Är ni laddade?

Nu kör vi.

Desaster – ”A touch of medieval darkness”

desaster

HP: Ok, herr hednahammare, vad har du får koppling till Desaster?

HH: Ja, vad säger man? Tysk black/thrash (sägs det) som existerat sedan världen var ung. Har faktiskt ingen aning om varför jag aldrig tidigare hört detta förut. Av någon anledning var det här bandet sådär halvt omtalat. Åtminstone dök både namn och skivtitel upp på olika ställen med jämna mellanrum. Jaja. Du då?

HP: Typ samma här. Jag såg logon i tusen fanzines, men skivan fanns ingenstans att finna. Vi snackar Desaster, vi snackar ”A touch of medieval darkness” och vi snackar tysk black metal där inte hela bandet vill ha corpse paint. Eftersom jag inte hittade skivan i ungdomen har jag således aldrig riktigt lyssnat på dem. Jag vet flera som avgudar detta gäng så jag är hoppfull att detta kan vara en liten smaragd i det hav av kattguld som är black metal.

HH: Utsökt syntintro, sådär såsigt och dumt så man blir både peppad och fullkomligt orkeslös på en och samma gång. Nu dundrar visst första låten igång … och vad säger man? Rent spontant låter det faktiskt lite bättre än jag hade trott. Fan om inte det här hade lite tryck ändå, även om det var väldigt lättlyssnat. Jag får erkänna att om jag hade upptäckt det här på mitten av nittiotalet hade jag nog gillat det skarpt. Som ett mindre primitivt Morningstar, fast inte lika bra.

HP: Håller fullkomligt med om introt! Julkalendersyntar och en näpen åskknall. Smygthrashig svartmetall kommer härnäst. Det låter lite väl teutoniskt och betydligt mer melodiöst än jag anade. Jag är inte helt övertygad. Det är mer studiecirkelhårdrock än den rasande tornado jag hoppades på.

HH: Och nästa låt ger fan i mig ÄNNU mer Morningstarvibbar. Halvfalsk tjutande gitarrslinga med färre toner än i Chris Barnes röstomfång. Sjukt nog med en framträdande bas. Säga vad man vill, men en del överraskningar bjuds det på. Ett teutoniskt äventyr … fast man hinner bli lite väl mätt innan kakan är uppäten.

HP: Men det här hade väl ändå potential? Folkmusiktoner framgnisslade i rakt nedåtstigande led från finska Morningstar. Leder detta till ett helt poänglöst rens har de fattat allt. Rob Darken lär för övrigt ha fnyst avundsjukt när han hörde detta. I övrigt låter det inte alls dumt. Hade man upptäckt den här skivan 1996 istället för 2017 vet jag att jag varit en anhängare. Men. Det daltas med renset. Jag ger dem en låt till, men du verkar redan vara på vrången.

HH: Mja, nu låter det som otroligt mycket annat man hört utan att de direkt kopierat något rakt av. Hade inte räknat med blandningar av riff som är halvstulna av både Ved Buens Ende och tidiga Dimmu Borgir, kryddade med Running Wild-komp. Jag vet verkligen inte – är detta bra, dåligt eller hyfsat?

HP: Ja du, det här bandet påminner hela tiden om andra band, men jag kan aldrig riktigt sätta fingret på vilka. Irriterande. Annars må jag säga att det ändå är hyfsat eget. Däremot lurar hela tiden dubiösa heavy metal-undertoner vid horisonten. Mer metal än black. Sånt tycker jag inte om. Det är sedan gammalt. Nä, fyra låtar med Desaster får räcka för denna omgång. Ska i alla fall erkänna att jag kommer forska vidare i Desaster.

HH: Mitt final judgment: Tysklands Enthroned. Lätt att tycka om, omöjligt att riktigt älska.

Godkiller – ”The rebirth of the middle ages”

godkiller

HP: Nu beger vi oss till Monaco! Jag har hört ett par bitar med Godkiller på samlingsskivor. Däremot fick jag aldrig tag i plattan så återigen är jag övertygad om att detta kan bli hur bra som helst.

HH: Det finns visst tre band med det här namnet, men bara ett från Monaco. Och naturligtvis började bandet med att spela death metal för att sedan gå över till svartmetall för att avsluta karriären med att blanda in fräscha elektroniska element. Givetvis med logotypbyte inför varje epok. Nu kör vi EP:n ”The rebirth of the Middle Ages”!

HP: Hoppla! Syntar och datapukor i en underbar symbios. Och där kom trummaskinsgrindet med trötta slingor och tjutande sång. Synttrumpeterna räddar i alla fall detta från att stängas av på stört.

HH: Suck. Kanondumt symfoniskt intro som man blir riktigt glad av. Följs av standardriff som om de vore skrivna på ett vykort från nittiotalets lite senare hälft med motiv från Mortiis ”Keiser av en dimension ukjent”, med tanke på de ackompanjerande syntljuden. Varför inbillar man sig alltid att band från smått exotiska länder ska vara mer originella än de faktiskt är?

HP: Du menar som Apotheosis från Malta?

HH: Fnys. Bonuspoäng för följande textrader dock: ”Only true warriors full of true hate / Are living in this castle /Raised in Pestland / Surrounded with dull clouds and frozen winds.” Just. Det solskensindränkta slottet på framsidan plågas alltså alltjämt ändå av tråkiga moln och kyliga vindar. Det hade jag inte trott. Av någon anledning börjar du spela luftgitarr till det här. Det kan ha att göra med en del latenta Bergthronvibbar i materialet, men det bådar inte gott inför vårt stundande musikskapande.

HP: Tänk att den här skivan ändå såldes i femtusen exemplar … Kaggepartierna är dock inte helt dumma. Hyfsade riff.

HH: Det här låter som alla andra jävla band!

HP: Lugn, du fick whiskey, du kan ju inte bara ge upp. Annars kommer kvällen att bli lång. Du kan ju inte stänga av skivan redan nu!

HH: Nu är det nog.

HP: Jahapp, det blev alltså inte mer Godkiller.

HH: Final judgment: Monacos svar på Enthroneds millennieskiftesperiod. Svårt att tycka om, omöjligt att älska.

Kampfar – ”Mellom skogkledde aaser”

kampfar

HP: Men nu då! Jag har hört Stridspappa ett flertal gånger samt sett dem live. Ändå har inget riktigt fastnat. Det brukar börja bra, sedan tappar jag all livslust. Töntlåten ”Troll-tjohejsan” från ”Fra underverdenen” är exempelvis riktigt jävla urusel. Debuten missade jag dock helt när det begav sig. Jag är försiktigt hoppfull. Vad säger du?

HH: I en av mina bokhyllor står en splitskiva med Tumulus och Mock. Det sistnämnda bandet var det som Kampfar utvecklades från. Den är, för att uttrycka det milt, inte särskilt bra. Jag minns inget av musiken, men jag minns att en av medlemmarna hade en cowboyhatt på sig på bandfotot. Och corpse paint. I samma hylla står Kampfars skiva ”Fra Underverdenen” och samlar damm. Den minns jag heller ingenting av. Vi kör igång deras första fullängdare …

HP: Ja, det börjar ju ganska bra, det ska erkännas. Lite midtempo, lite småfolkigt. Jag brukar ju älska sådan här musik. Dessutom var det ju släppt på självaste Malicious Records som bara släppte guld. Jag fattar inte varför denna inte letat sig in i skivsamlingen. Däremot tappar man fan all ork efter cirka tio minuter. Jag vet inte vad det är, men det är som en slags nedbrytningsprocess där man till slut inte längre lyssnar. En falsk Van Helsing där man inte hör musiken samtidigt som man lyssnar på den. Sitter du och ritar kukar i vårt anteckningsblock?

HH: Vad fan ska jag göra då? Begreppet ”tunn ljudbild” fick just en helt egen dimension. Eller är det en sensationellt konstig ljudmix som spökar? Kampfar var verkligen ett av de där banden som var likt den besynnerliga individen som var en del av ens ungdoms kompisperiferi. Alltså, en sådan som ingen riktigt kände men som typ var bekant med någons bekanta … eller något. Jag hade faktiskt hoppats på en glömd eller dold liten juvel här, men det känns mest som en tråkig klassåterträff på vilken man möter någon man aldrig socialiserade med på tiden det begav sig. Det står då också väldigt klart varför man aldrig bemödade sig med att bjuda hem människan på macka och TV-spel. Tönt då, tönt nu.

HP: Visste du att Kampfar vann en norsk Grammis 2015?

Hatpastorns anteckning: Heidenhammer blev nu så upprörd att han helt sonika stängde av stereon. Det var precis som att något brast inom honom så vi tog en paus på en kvart.

Equinox Ov The Gods – ”Fruits and flowers of the spectral garden”

equinox

 

HP: Jag fick låna den här skivan av en klasskamrat runt 1997. Jag hatade den med hela mitt väsen. Omslaget var iallafall snyggt. Nu ska vi se om Östersunds mest pretentiösa gothtöntar är mer lättsmälta i vuxen ålder. Jag har fortfarande inte gett upp hoppet. Jag gillar hur du sitter och flinar!

HH: Seriöst, vad fan är det här för jävla titel?

HP: Frukt och grönt i spökträdgården?

HH: Haha! Dr Panzram har en besynnerlig fäbless för det här bandet, men nu är inte han här och kan agera advokat å deras vägnar. Jag minns mest detta som ett konstigt band, som aldrig var bra men som ändå hade något ganska eget. En udda fågel, då musiken inte hade värst mycket med metal att göra. Snarare glesbygdsgoth. Vi kör.

HP: Fy fan, efter det där förbannade skitintrot kommer allt tillbaka. Det är som att sätta en förgiftad madeleinekaka i vrångstrupen och den enda saften som finns är outblandad Fun Light. Proust hade varit stolt. Att det här ens fick släppas är smått obegripligt. Sanslöst mesiga riff av hopp och studs-karaktär kompas av Euroshopper-syntar och en sångare som inte ens Holy Records hade kunnat klappa på axeln. Vilket dravel. När låtarna tar slut blir man inte ens glad, man blir bara ännu argare då man får någon sekund att reflektera över hur dåligt det här faktiskt är.

HH: Jävlar vad grinig du blev nu. Det är halvprimitivt och smådumt, men ganska catchy. Är man på fel humör är det här nog fullkomligt olidligt, men just nu är det inte så illa. Slår mig nu att låten skulle kunnat vara baserad på musiken till ett TV-spel till Sega Master System. Final judgment: tänk er en syskonskara där Lake Of Tears är det lyckade favoritbarnet, Equinox Ov The Gods the gudsförgätna mellanbarnet och Cemetary bortbytingen. En ohelig treenighet.

HP: Nu kokar det i lillhjärnan. Du dissar alltså Kampfar och Godkiller, men goth från Östersund, då duger det!

Mezzershmitt – ”Weltherrschaft”

mezzer

HH: Av alla obehagliga dagsländor Hellhammer varit insyltad i är det nog detta projekt som får de kalla kårarna att ila längs ryggraden med högst hastighet. Jag är på riktigt nyfiken över att ta reda på precis hur illa detta åldrats. Industriell ”kontroversiell” black metal med … ja, vem fan bryr sig. Vi, tydligen. En enda EP blev det, med namnet ”Weltherrschaft”. Nu suckar jag innan skivan ens börjat.

HP: Har jag förstått premissen rätt? Ett norskt projekt från början av millennieskiftet som ingen brydde sig om. Hellhammer på trummor, Blasphemer på stränginstrument och sång samt Lars från Red Harvest på synt. Lite av ett all-starband ändå. Märkligt att man ändå inte hörde mer om detta.

HH: Introt, eller första låten antar jag, inleds med krigsljud, tjut och en fåne som tror han är Till Lindemann. Det är han inte. Samtidigt får jag erkänna att det inte är fullt så dåligt som jag hade trott … eller jo, det är det nog. Sådana här band signades till Nuclear Blast någon gång 1996, fick släppa en skiva och försvann sedan spårlöst. Som Girls Under Glass. Detta gjordes 2002. Det finns inga ursäkter. Suck. Låten tar slut. Mer krigsljud. Jag blir så trött. Så trött. Så … trött.

HP: Segt giftigt slem av ”Grand declaration of war” rinner längs hjärnan efter bara några sekunder. Det är ärtigt tuggande, krigssamplingar och töntig sång. Det låter som kasserat Mayhem-material post ”Wolfs lair abyss”, fatta vilken låg nivå det ändå är. Vad var ens meningen med detta? Alltså helt seriöst. Var det verkligen nödvändigt att skapa ett Mayhem 2 med sång på tyska istället för engelska? Svaret är nej. En fullkomlig idiot på metal-archives har seriöst gett detta 93 av 100 i betyg. Det svartnar för ögonen.

HH: Haha!

HP: De här låtarna leder verkligen ingenstans. Återvändsgrändssvartmetall. En ny genre. Mezzerschmitt är kungarna.

HH: Final judgement: Först ”Grand Declaration of War” och sedan detta. Hellhammer och Blasphemer gick då verkligen från klarhet till klarhet …

HP: Vänta lite nu. Lyssna på detta. According to the band: ”We’d like to emphasize that, although it’s Mezzerschmitt’s goal to provoke, ‘Weltherrschaft’ is NON POLITICAL. The album is against all forms of totalitarianism.” – Season-Of-Mist.com”.

HH: Jag blir så trött.

Winds – ”Reflections of the I”

winds

HP: Vi fortsätter motvilligt på Hellhammer-temat. Winds har jag faktiskt hört hemma hos dig, men jag minns inte mer än att det lät som ett Arcturus utan idéer men med relativt kompetenta musiker. Förhoppningsvis är jag på bättre humör idag. Det kan ju då fan inte bli sämre än skivan innan …

HH: Jag har alltså tre skivor med Winds. Fan vet varför. Jag fick köpa dem i ett paket. Jag minns att den här skivan fick ett absurt högt omdöme i Close-Up när den släpptes, men fram till för ett år sedan – då skivorna inhandlades – hade Winds gått mig fullkomligt förbi. Kan väl säga att de inte snurrat sådär värst många varv i spelaren. Vi kör …

HP: Aj aj aj, mitt Peccatum-alarm exploderar nu när den skeva pianomelodin glider in ett maskinellt tuggande av gitarrer och dubbla baskaggar. Däremot är det inte Peccatum-dåligt som tur är. Fy fan vad Hellhammer går på ren rutin. Det trixas lite på hi-haten och det stampas något extra slag på kaggen. Mer är det inte.

HH: Ugh, hyperteknisk Dream Theater-metal fast med mer progressiva inslag och med en del udda delikatesser. Det låter inte direkt som en vinnare på förhand, men … ja. Första intrycken nu är att det låter svårt och pseudodyrt. Det vill så gärna vara extremt professionellt, men budgeten räcker inte riktigt till. Och även om det säkert rör sig om extremt kompetenta instrumenthanterare vet vi alla hur det går när teknik går före låtar. Jag vet verkligen inte vem som faktiskt lyssnar på det här, då det samtidigt är för tråkigt och halvordinärt för att ens vara märkvärdigt. Och förresten är vissa av de toner sångaren insisterar på att pressa fram inte direkt i linje med hur instrumenten är stämda.

HP: Du är alldeles för generös. Arrangemangen leder ingenstans utan det känns som man gått vilse i skogen. precis när man tror att man hittat stigen fylls man av glädje, men det går snabbt över. Istället lägger man sig uppgivet i giftek och lidandet når sin kulmen samtidigt som det ska börja dribblas på gitarren. Snygga skalor, säger landets gitarrister. Jävla tönt, säger jag. Det är väl bättre att öva timtal på att skriva bra melodier och riff än att lägga tid på att kunna klösa av skalor som inte leder någonstans. Ett slöseri med allas tid. Min tid, din tid, musikernas tid, producentens tid, skivbolagets tid, distributörens tid, skivaffärernas tid, REA-backarnas tid, grovsoprummets tid, värmeverkets tid. Hej då.

HH: Final judgment: jävla life metal-dynga.

HP: Så ska det låta.

Alas – ”Absolute purity”

alas

HP: Erik Rutan från Hate Eternal och Morbid Angel och fan vet allt vräkte i en intervju ur sig att han hellre skulle dö än att spela mesig musik. Då glömde han nog bort sin goth-flört med life metal-smörjan Alas. Jag fick promon när den kom, lyssnade inte flitigt på den. Det kan jag villigt erkänna. Det är dags att dra fram den ur den sluthantering som är min skivsamling för att se hur den åldrats.

HH: På kalas med Alas … det här var också ett band som gick mig helt förbi. Tänk att Erik Rutan gick från att spela asrå och bra dödsthrash i Ripping Corpse till att larva sig med operametal. Inte ens en minut in i eländet är jag så modfälld att … nä, jag får inte till någon liknelse. Nu kanske folk tror att vi sitter och sågar saker för sågandets skull? Det gör vi också, men det hindrar inte skivorna från att vara skitdåliga. Vill man vara snäll kan man säga att detta i sina bättre stunder påminner en aning om Theatre of Tragedys första släpp, fast med en betydligt mer tondöv sångerska bakom micken. Seriöst är det direkt plågsamt när hon i toner ger sig på att yla som en febersjuk prärievarg, då det blir så där skärande halvsurt som … ja, sångaren i Winds, antar jag. Det ska trixas och meckas bakom trummorna. Basen är nästan lite funkig i sina försök att hänga med.

HP: Detta tog mig tillbaka. Usch. Produktionen är dödsmetallfet med ändå gotiskt smetig. Det låter inte riktigt klokt, särskilt gitarrerna sticker ut som en bältrosattack i ansiktet. Martina Hornbachers röst är nästa problem. Ibland sjunger hon bra, men stundtals är det så surt att hela ens inre PH-värde blir helt förstört. Jag måste få i mig något basiskt. Typ lut.

HH: Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

HP: Jag minns att de inte skrädde med orden i promobladet som följde med skivan. Det var musiker som gått på universitet och fan vet allt. Jag har dessutom för mig att de tackade Gud i bookleten. Orkar inte kolla upp det för nu är jag så jävla arg att det bara kokar i mig. Detta är obegripligt dåligt och allt når sin kulmen i bajskorven ”The enchanted”.

HH: Men. Det är nu det händer. När jag bara är på väg att ge upp fullständigt kommer ett parti som fyller mig med oförfalskad och sporadisk glädje då sångerskan börjar ljuda som om hon var en joddlare i ett Asterixalbum utspelandes i Alperna. Tyvärr varar det inte särskilt länge utan ersätts av ett parti som i sammanhanget passar lika bra som en gädda i en jordgubbstårta.

HP: Haha!

HH: Final judgment: en bältrossjuk Bianca Castafiore gör sitt livs framträdande i ett senare, mer sofistikerat Morbid Angel.

Hatpastorns anteckning: Det är nu det ballar ur. Jag är fullkomligt beredd att ge upp och överge hela idén med att gå igenom tio skivor medan Heidenhammer ilsket propsar på att vi iallafall ska lyssna på åtta skivor. Jag hotar med svensk melodisk döds. Heidenhammer hotar med stryk. Vi enas om Blazing Eternity. Dansk black metal som vi skrattat åt utan att egentligen ha hört så mycket med. Vi tar den med roligast titel.

Blazing Eternity – ”Der hviler en nat under sorte vinterbøge”

blazing

HH: Snacka om sista chansen. Det här danska bandet har vi skrattat åt i tjugo års tid och vi har knappt ens hört dem. Men det spelar ingen roll. Vi har ändå hört dem. Roligast var när en dansk skrev in till Nordic Vision och försvarade bandet efter att de blivit sågade i tidningen genom att hävda att Blazing Eternity ”är lika bra som de norska banden om man räknar bort Burzum, Emperor och alla de där.” Alltså: någon (sannolikt en medlem i bandet) försvarar Blazing Eternity med att säga att de är lika bra som alla andra dåliga norska band. Fantastiskt. Då kör vi …

HP: Tandlös doomgothblack med en genuint dålig sångare. Det plinkas på gitarren, Casio-synten är inte tyst en sekund. Dansk black metal är en bottenlös stinkande myrmark. Jag har gett upp. Jag har nått stadiet där musik inte längre är en välsignelse, utan en förbannelse. Det finns partier man kan luras att tro är bra, men det är bara ett bländverk. Nu är det nog. Du får gå hem nu.

HH: Lyssna, en dialog mellan en kacklande fåne som tror han är Mika Luttinen, det är han inte, och en fullkomlig idiot. I bakgrunden ljuder standardriff som mest gör en fly förbannad. Ja, vad ska man säga? Det är precis lika dåligt som valfritt dåligt norskt band. Grattis, eller nåt. Final judgment: Danmark.

HP: Det här gör vi aldrig om.

HH: Men vi har ju jättemånga skivor kvar! Titta här, Thy Primordial, Godsend, Vondur, Ishtar, Bifrost … är du inte iallafall lite nyfiken att se om det har blivit bättre med åren?

HP: Vi får se, det kanske känns bättre bara man får vila några dagar. Just nu kräks jag om jag behöver lyssna på mer musik.

HH: Varför lyssnar vi inte på bra musik istället?

HP: Jag vet inte. Godkiller-skivan hade ju kunnat vara bra.

HH: Det var den inte.

/Hatpastorn & Heidenhammer