Dr Panzrams tributesploitation. På slaktbänken: Peccatum.

Artist: Peccatum
Låt: ”Blood red skies”
Album: ”Oh, my regrets”

Den tredje mars 2011 skrev församlingens ständige sekreterare Heidenhammer följande i sin predikan ”Du går feil vei (eller 5 bedrövliga sidosprång)”:

Av alla ruttna russin i de kakor som bakades av herrarna Samoth och Ihsahn tar nog ändå Peccatum det totala jumbopriset. Självklart släpptes skivan 1999, detta fasansfulla år i svartmetallens historia. Peccatum sammanfattar allt som blev fel. Falsksjungande pretentiösa fånar som växt ifrån corpse paint men likväl håller sig med pre-emokajal och börjar sjunga om livets vedermödor borde hålla sig till neofolk. ”Strangling from within” består av en kakofoni – och då inte i positiv bemärkelse – av ett oändligt antal ljudspår, harmonier och förskräckliga försök till operasång, med texter inte ens Holy Records skulle ha godkänt. Och; rakad skalle, polisonger, ringbrynja och Broder Daniel-make up är ingen vinnande kombination. Det saknades bara några fastklistrade stjärnor på kinden.

peccatumDet finns ingenting jag kan tillföra eller kritisera i broder Heidenhammers summering av läget. I den här församlingen hatar vi Peccatum lika mycket som danskar hatar att göra bra black metal. De ändlösa timmar vi plöjt ner på att vända och analysera precis alla stenarna på detta missfoster till projekt är så otaliga att bara tanken på det har fått vuxna män att förlora förståndet. Jag orkar inte gå igenom alla turerna kring detta vårt grannlands eget White Stripes. Jag har exempelvis ingen aning om varför deras bror/svåger till sångare, Lord PZ, valde att lämna båten efter EPn ”Oh, my regrets”. Kanske var han på glid i mitten av 90-talet och detta var från början familjens försök till att få honom bort från de dåliga influenser han mött vid byns skatepark. Kanske lämnade han bandet för att göra upp med sitt förflutna…

Vem vet? och vem bryr sig? jag misstänker att alla mina frågor har samma svar.

När vi ändå är inne på ämnet så har vi ett fint pris liggandes i vår kollekthuvudskål till den som kan hitta en bild på Lord PZ där han inte ser ut som att han missförstått looken ”tuff, avslappnad och cool” med ”obekväm, stel och krystad”.

sot2

För att förstå Peccatum måste vi ovilligt ge oss in i en musikalisk genre som bara lastgamla indiemusiker från Umeå, dagisfröknar från Stockholm och gipshattsmannekänger från Sundsvall orkar lyssna på. Jag tror att det evolutionära/revolutionära språng som den norska svartmetallscenen tog mot slutet av 90-talet var så pass spektakulär och distraherande att deras ”avantgarde”-scen lyckades slinka förbi nästan helt ogranskad. Visst, vi var ju väl medvetna om vilka styggelser som dväljdes i det photoshopinferno som var underbolagens annonser i Close Up, Cadla och Necrologium, men det var inte förrän Peccatums debut och Ulvers ”Themes from William Blake’s the marriage of heaven and hell”, som vi förstod att sjukdomen hade spridit sig i värdkroppen långt värre än vi tidigare trott och att den sorg som en gång känts så fjärran nu till sist hade nått oss.

Innan jag blir anklagad för att döma ut hela den norska scenen som en enda malström av trendkänsliga kappvändare så vill jag poängtera att det fanns akter som istället för spexiga tights och bubbliga beats, valde att lägga in en andra växel eller bara blåsa på som om ingenting hade hänt. Gehenna, Enslaved, Limbonic Art, Urgehal, Carpathian Forest och Aura Noir är några av de band som kan se tillbaka på millennieskiftet med i alla fall någon form av stolthet.

peccatum1En detalj som bör nämnas är att denna metamorfos inte nödvändigtvis var något som huvudbandet genomgick, utan var snarare primärt reserverad till sidoprojektsträsket. Faktum är att jag i skrivande stund inte kan komma på ett enda band förutom Ulver som fullt vågade gå på tur i skogen av reverb, trötta idéer och pretentiösa koncept. Det kan bero på att detta är en genre som mer består av tämligen löst sammansatta låtidéer som visat sig vara för alternativa/radikala för att kunna säljas in till den stora publiken, men som ändå duger för att klippa ihop till 37 minuter material, dra över på en DAT-tape, ta lite spejsade bandfoton och sedan välja ett omslag som kommer att vara daterat imorgon för att avslutningsvis köpa skor och nöjen för budgeten. Detta ledde till en evighet av blippblopp, känslor och fisljummen naturromantik i en fadd svartvit och mögelgrönskimrande symbios.

Detta leder oss tillbaka till Ihsahn. När vi för första gången hörde hans CuBase-version av ”Inno a Satana”, nu kallad ”Opus a Satana”,” på ”Reverence”- EPn så märkte vi två saker. Det första var att det var intressant att för en gångs skull höra alla nyanser i denna Emperors egen ”The four horsemen”, då de legat dolda under lager av true på ”In the nightside eclipse”. Det andra var att den lät som soundtracket till ett Musse Pigg-spel på Super Nintendo. Nu i efterhand kan man höra så mycket av vad som skulle komma att bli Peccatums signum skrika mellan raderna i ”Opus a Satana”.

Jag antar att jag bara har kvar att göra det vi kom hit för att göra. Det är dags att prata om Peccatums mardrömslika cover på Judas Priests episka hit ”Blood red skies”. En åtta minuter lång sonisk tortyrsession hämtad från just den EP som blev Lord PZs svanesång.

Originalet står ut som det klart starkaste spåret på 1988 års något bortglömda ”Ram it down”. Bortglömd kanske för att skivan är lite dammig, men också för att den fullständigt suddades ut av den vätebomb vid namn ”Painkiller” som ett mycket splittrat och trött Judas Priest på något sätt lyckades detonera i världssjälen bara två år senare. ”Blood red skies” i original är en dystopisk halvballad med ett coolt science fiction-driv i både musik och lyrik. Man tänker lite Judge Dredd, omslaget till ”Stranger in a strange land” och Highlander II när man hör den.

Peccatums version å andra sidan.

Allt känns så där trött pretentiöst som det bara kan låta när folk ska ge sig i kast med att göra en alltför fri ”nytolkning” av bättre bands verk. Det är aldrig ett bra tecken när din datafiol låter som en skrikig säckpipa. Jag skiter i hur mycket pengar Ihsahn plöjde ner på den där keyboarden och jag förstår att ljuden ska låta autentiska, men det gör också en moders klagoskrik vid plötslig spädbarnsdöd. Det låter som om någon försöker spela Judas Priest på en säck med arga katter i vad som känns som en evighet. Någon (jag gissar på Ihsahn) börjar sedan sjunga opera eller försöka härma en biskop med Downs syndrom. Det är lite oklart. Jag är ytterst dåligt insatt i fru Ihriels artisteri utöver denna akt, men jag anar att när hon inte försöker så jävla mycket så finns där en skaplig sångerska. Med det sagt så hör jag kanske vart tredje ord hon häver ur sig, ”mummel mummel destiny, mummel mummel be”. När låten väl dragit igång på allvar så har den dystopiska känslan från originalet bytts ut mot något som skulle kunnat vara jingeln till ett konkurshotat äventyrslands sista försök till reklamkampanj. Sedan blir det bara värre. En av de absolut mest mediokra och besynnerliga manliga sånginsatserna sedan en drängfull Loa Falkman försökte rocka till sin image med ”The final countdown” tar vid. Det låter som att han valt att lägga sången genom att hålla andan och cykla på en norrländsk väg i maj. Den drivna desperationen i Halfords original har bytts ut mot ett besynnerligt ansträngt och teatraliskt velande istället. Stundtals så låter han faktiskt lite som Roy Rövmun, med den stora skillnaden att han absolut inte är Roy Rövmun. Jag vet inte om problemet är att Ihriel och Lord PZ tar det här på för litet allvar eller om Ihsahn tar det på för stort, men låten stånkar tappert på likt ett torpederat slagskepps sista patetiska försök att inte bli vågornas rov.

Produktionen är av platt hemmastudiomodell, tydlig och skarp förvisso, men allt har bara en så dödfödd aura över sig. Rent musikalisk är det här låååångt ifrån det sämsta jag hört i coverväg, men nu pratar vi inte om grekiska Order Of The Ebon Hand eller Dream Evil från Nacksta, utan vi pratar om sångaren och primus motorn i Emperor, ett utav svartmetallens största och mest respekterade band. En man som dessutom tidigare har bevisat att han kan det där med att välja covers.

”I wont go down” skanderar Lord PZ 05:57. Vi vet Lorden, vi vet.

När pansarkryssaren Peccatum efter åtta långa minuter till sist dukar under och dess lanternor försvinner i djupet likt stjärnorna innan stormen. Då finner man sig sittandes ensam kvar i livbåten, undrandes vad fan poängen med allt det här egentligen kunde ha varit…

pec3

Här borde jag summera mina våndor, men mina krafter äro tömda. Svenska Wikipedia vill på fullaste allvar mena att Peccatum är ett ”black metal-band”. En slutsats som bara kan vara möjlig om vi i Sverige har bytt namn på avföring till ”Black metal-band” och att jag helt enkelt inte har blivit informerad om detta.

Dark regards.

/Dr Panzram

Annonser

6 svar to “Dr Panzrams tributesploitation. På slaktbänken: Peccatum.”

  1. Om vi ska snacka helt fruktansvärda covers så lyssna på detta och gråt: https://youtu.be/iBCXF4-FlhU

  2. Jag har förstått att jag är Peccatums enda fan. Det är ju lite olika vad man uppskattar och inte. För mig är inte cool och avslappnad några direkt eftersträvansvärda egenskaper utan jag föredrar då stel och krystad. Stövlarna ska vara höga och skjortan knäppt till översta knappen. Gärna med både krås, kravatt och en ackampanjerande chapeau-claque. Pretentiöst, självömkande och högtravande är mina musikaliska ideal. Peccatum kan ju vara prententiösa så man baxnar ibland. Och till och med få Kent att framstå som ett coverband som framför dansbandshits i keps och kortbyxor i jämförelse.

    Dock håller jag helt och hållet med om att de aldrig spelat black metal (förmodligen har de inte ens hävdat det själva utan någon idiot har bara utgått från det på grund av Ihsahns medverkan). Peccatum bör absolut kategegoriseras som något annat. Prettometall? Eller ännu hellre ett-kvastskaft-upp-i-röven-metall. Fast det lät för vulgärt och inte tillräckligt pretentiöst så jag googleöversätter det till latin. Asinus in scoparum manubrio metallum, där har vi det!

  3. Gurkmagister Says:

    Har alltid tyckt att Peccatum känns lika roligt som att behöva konfronteras av sitt döda barns Lego samling direkt efter begravningen..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: