Heidenhammer granskar Bruce Dickinsons solokarriär.

Om något känns alltför tröttsamt bara man tänker på det, är det en god indikation på att man bör låta det bero. I mitt fall består det i skrivande stund av att arrangera en hatmatch mellan Iron Maidens två skivor ”Dance of Death” och ”A Matter of Life and Death”. Jag kan väl skriva redan här och nu att det kanske inte rör sig om en regelrätt hatmatch – det gjorde det inte ens med skivorna med Blaze Bayley (tvi) på sång – men det är skivor jag inte riktigt försonats med ännu. Den uppmärksamme undrar såklart varför inte ”Brave New World” är med i beräkningen, men svaret är att jag väljer att se den lite som ett undantag från de skivor med bandet som släpptes mellan 1995 och 2015. Dels är den betydligt bättre än de andra, och dels känns den i sammanhanget väldigt annorlunda sett till struktur och låtmaterial.

Istället hade jag tänkt dyka ned i en närbesläktad, enligt vissa, djup avgrund. Vill man vara ödmjuk och diplomatisk kan man kanske bäst beskriva Bruce Dickinsons olika förehavanden på eget håll som en disparat mosaik av besynnerliga fragment och detaljer. Men varför gå händelserna i förväg? Häng med nu, när hammaren kontemplerar över något som borde gjorts upp med för länge sedan: en genomgång av Dickinsons samtliga verk under eget namn.

bruce-dickinson_3022256b

Vi beger oss till året 1990. Bruce har fått tillfälle att under snar tidspress sno ihop ett band, skriva låtar och ge ut en soloskiva utan större säljpotential annat än som en kuriositet. Ingen av de inblandade – däribland den gitarrist som senare skulle hoppa över till Iron Maiden, Janick Gers – verkar ta det på särskilt stort allvar, men låtar skrivs i ett rasande tempo och spelas in ungefär lika snabbt. En av bitarna skulle sedermera adopteras av Steve Harris och under Iron Maidens flagg, generera en listetta i singelformat. Vi pratar givetvis om ‘Bring Your Daughter to the Slaughter’, vilken därför inte hamnade på Dickinsons soloalbum vilket kom att få titeln ”Tattooed Millionaire”. Hur låter då själva albumet?

tattmillI brist på bättre ord: oförargligt. Mer än något annat kan det kanske bäst beskrivas som någon slags popinfluerad hårdrock. Om det låter avskräckande är det förståeligt. Ändå har de här låtarna något som jag faktiskt gillar. Det är avskalat, enkelt och … läskande. Utan att bli trött fyrtioårskrisrock eller utstuderat sell out-skval ger hela grejen ett relativt piggt intryck. Däremot kanske man mest undrar varför hela grejen egentligen gjordes – även om en del av låtarna är lättlyssnade och lätta att komma ihåg är det heller inte direkt hits. Lustigt nog har jag faktiskt aldrig stött på, eller i alla fall inte pratat med, någon annan än jag själv som gillat det här på allvar. I ärlighetens namn undrar jag faktiskt varför, då åtminstone någon borde se en viss charm i spektaklet?

Vi spolar framåt och landar i nådens år 1994. Dickinson har som bekant under mer eller mindre tvivelaktiga former lämnat Iron Maiden bakom sig och gör i media gällande att hans nya musikaliska äventyr kommer att få lyssnarskaran att gapa. Det talas om inspiration hämtad från ”bisarr tivoliliknande Frank Zappa-musik” och Peter Gabriel. Jag var inte gammal då, men nog rann det en kall kåre utmed ryggraden.

Klart var i alla fall att karln menade allvar med sin produkt. Den färdiga skivan hade spelats in inte mindre än tre gånger och genomgått metamorfoser som skulle få Paul Stanleys ansiktsoperationer att framstå som ödmjuka i jämförelse. Mycket på grund av att Dickinson till en början hade velat spela in allt via datorer och programmerade syntar och trummor, för att sedan göra precis tvärtom då han träffat på musiker som slagit honom med häpnad på grund av deras i sammanhanget ovanliga och unika spelstil. En av dem var Roy Ramirez och hans band Tribe of Gypsies, vilka fick i uppdrag att ackompanjera Dickinson på den slutliga versionen av albumet. Till råga på det hade Bruce själv lagt ut en mindre förmögenhet på att ge ut albumet. Förklarligt nog visste folk inte vad man kunde vänta sig, men förväntningarna var på sina håll likväl ganska höga.

balls”Balls to Picasso” köpte jag när den kom ut, på en ICA-affär i Staffanstorp då jag tillsammans med familjen var och hälsade på mina morföräldrar som valt att bosätta sig i Skåne. Om jag inte tar fel, var det också den första CD jag köpte som var i digipackformat. Det var stort. Jävligt stort. Vid tillfället hade jag inte tillgång till någon CD-spelare då sådana nymodigheter inte fanns att tillgå hos det äldre paret. Vackert fick jag vänta på att höra den i sin helhet till dess att jag var tillbaka i Norrland. Det tog en månad.

Den enda låt jag hade hört från albumet var ‘Tears of the Dragon’, då den roterade relativt flitigt på MTV. Visst lät det lovande, av den enkla anledningen att det i mångt och mycket lät som Iron Maiden. I alla fall i mina unga öron. Det var ju bra och betryggande. Men såhär i efterhand är det mycket som känns ganska underligt med albumet som sådant. Då den gode Bruce gjort en sådan poäng av att uttrycka sin experimentlusta och namedroppa bisarra musikaliska referenser, hur kom det sig att slutresultatet ändå blev såpass likt tidigare eskapader istället för att bryta ny mark?

Det ska på en gång sägas att det för all del inte låter värst mycket Maiden om det hela, men samtidigt inte heller så fruktansvärt originellt. Tvärtom låter det väldigt mycket odefinierat nittiotal. Nästan som ett typexempel på hur hårdrockslandskapet fått motta ett par rejäla smockor av såväl grunge som britpop. Ja, om hårdrock någonsin haft identitetskris var det då. Och den här skivan visar det ganska tydligt, om än utan att vara dålig. Tvärtom gillar jag fortfarande de flesta av låtarna. Problemet är inte så mycket att det är daterat och kanske inte så värst engagerande, utan snarare att det låter svårt för sakens skull. Lite för långa låtar. Lite för många arrangemang. Lite för … mycket. Den första soloutflykten var enkel och lättlyssnad. Det här är snarast motsatsen, även om det rör sig om i grunden ganska catchy Seattleinspirerad metal. Mer Alice in Chains än Pearl Jam, för att uttrycka det på det viset.

Samarbetet med Tribe of Gypsies avslutades i och med ”Balls to Picasso”. Istället var det dags att året därpå skrapa ihop en helt ny skara. Ensemblen kom att bestå av Dickinson och tre ynglingar, nästan samtliga hälften så gamla som Bruce själv. En av dem dessutom italienare som knappt kunde ett ord engelska, men som fick privatlektioner i språket av sångaren. Lite avundsjuk blir man allt. Tillsammans kom de i alla fall att kuska runt i olika delar på kontinenten, vilket också skulle dokumenteras i form av liveskivan ”Alive in Studio A”. Kanske inte helt nödvändig och egentligen finns det inte så mycket att säga om den, mer än att den sannolikt var ett bättre alternativ än dåtidens livebootlegs. Värt att notera i sammanhanget är dock att bandet faktiskt gav sig på att spela i det belägrade Sarajevo i Bosnien. Även om kriget hade avstannat en aning var läget långt från säkert, och mig veterligen tog sig då inga andra band in i landet för att genomföra konserter. Hatten av.

I alla fall, samma medlemmar skulle nu komma att utgöra det nya bandet Skunkworks. Är det någon platta i Dickinsons solokarriär som verkligen avskytts, får det nog sägas vara denna. Själv skulle jag nog snarare kalla den för plattan som ingen egentligen hörde. Faktum är att ytterst få av de jag känner har kunnat göra kvalificerade uttalanden om den, då de valde att helt enkelt negligera den. Enligt ryktesvägen viskades det om att Bruce nu kapitulerat fullständigt, följt kappan efter vinden och i ett sista desperat försök att vara down with the kids börjat spela någon slags såsig grunge. Grejen är bara att det är ganska långt från sanningen.

skunk”Skunkworks”, som skivan och bandet kom att heta, är inte direkt lätt att klassificera. Visst, man kan göra det enkelt för sig och säga att det rör sig om någon slags alternativ form av rock som på vissa plan är besläktad med sjuttiotalshårdrock av engelskt snitt … men det säger å andra sidan just ingenting. Samma beskrivning skulle kvala in på ”Balls to Picasso”, men det här är något helt annat. En sak är dock tämligen klar: där den föregående studioskivan hade ganska klara drag av metal över sig, finns det försvinnande få sådana spår att finna på ”Skunkworks”. Jag vet inte, en del tycker säkert att detta är ett bottennapp. Och om det är metal man är ute efter, bör man nog hoppa över den här kortlivade epoken. Själv gillar jag det, men kanske inte så till den grad att jag har lust att sälla mig till någon slags oreserverad hyllningskör som hävdar att det rör sig om en gömd juvel. Även om några av låtarna är riktigt bra, tenderar tyvärr skivan att bli alldeles för långdragen och till sist smått påfrestande. Kan dock tycka att det är lite synd att det aldrig blev någon fortsättning på det hela, då det hade varit ganska intressant att höra varthän utvecklingen hade gått. Jaja.

Det ironiska är, kan jag tycka, att Dickinson anklagades för att vara en sell-out i och med Skunkworks. Personligen tycker jag att om han nu någonsin varit det, ligger den beskyllningen betydligt närmare till hands med det album som skulle komma härnäst. Efter att ha gjort precis allt för att lämna sitt förflutna bakom sig – klippt håret och allt – tyckte åtminstone jag att det luktade småsurt när han bestämde sig för att börja göra heavy metal igen. Och dessutom tillsammans med Adrian Smith. Som om inte det vore nog, fick självaste Derek Riggs stå för konvolutet. Vi är alltså framme vid 1997 års ”Accident of Birth”.

accidentDet var uppenbarligen dags att göra och spela heavy metal igen. En väldigt enkel beskrivning av det hela vore att kalla skivan för en blandning någonstans mellan ”Balls to Picasso” och den skiva som skulle tjäna som uppföljare till denna, ”Chemical Wedding”. Det är tungt, aningens nedstämt och med ett ganska bra drag. Problemet är kanske att det känns lite väl mycket som ett rutinjobb. Även om recensionerna tjöt om att detta var den egentliga nya Iron Maiden-skivan är det i alla fall i efterhand klart att det var en överdrift. Men visst är det bra, och säkert gladde det folk att Dickinson var tillbaka i den kostym han fyllt ut bäst genom åren. Ändå är det liksom som att något … saknas. De där riktiga hitsen som Maiden lyckades spotta ur sig i sömnen saknas, även om här finns guldkorn. Dessvärre blir de mer en slags pseudohits – lätta att komma ihåg mer för att titeln eller några nyckelord upprepas i refrängerna, snarare än att melodierna sätter sig som en sällsynt elak könssjukdom på huvudet. Lite creddigt dock att göra en låt om Aleister Crowley i form av balladen ‘Man of Sorrows’ och dessutom läsa huvudpersonens självbiografi inför textskrivandet. Av en ren slump hade jag själv också gjort det (skrev iofs ingen låt om den) då den av någon anledning fanns på biblioteket i Härnösand. I efterhand kan jag mest säga att det var ett enormt slöseri med tid. Tusen sidor smörja. Det enda jag minns är att författaren vid något tillfälle hävdar att han under försök att göra sig själv osynlig började flimra bort i sin egen spegelbild. Så hög är nivån.

chemNåja. Det finns kanske inte så mycket mer att säga om just ”Accident of Birth”. Den är inte dålig, men jag tycker faktiskt att ”Skunkworks” är en roligare historia. Ändå verkar det ha varit ett sällsynt bra drag att ha spelat in en ny hårdrocksskiva, då det skulle smitta av sig på uppföljaren vilken kom redan nästa år – ”Chemical Wedding”. Här tänker jag inte spara på krutet, för detta album är utan tvivel det bästa han gjort på egen hand och är dessutom fullt i klass med Iron Maiden. Jo, jag menar allvar. På något sätt är det som om alla bitar verkar ha fallit på plats, för genom skivans gång hittar man bitar av samtliga influenser som genomsyrat soloalbumen så här långt – och det är bara de bästa av dem. Faktum är att det är såpass bra att mycket går utanför gängse ramar. Det är smått odefinierbart, men inte på det viset att musiken enbart faller mellan två eller flera stolar utan snarare så att resultatet blir individuellt, unikt och väldigt eget. Utan att vara märkvärdigt, desperat eller ett försök att krama vatten och blod ur en gammal sten.

tyrannyVilket, efter ytterligare en liveskiva vars existens kanske inte känns sådär värst berättigad – ”Scream For Me, Brazil” – för oss till vår slutstation, för närvarande. 2005 års “Tyranny of Souls” är den senaste studiogiv Bruce har behagat spela in under eget namn, och även det album jag lyssnat på minst. Det kan bero på att jag köpte den relativt sent, men också på att den på något vis är det minst färgstarka av släppen han krystat fram. Musikaliskt hamnar det någonstans mitt emellan “Accident of Birth” och “Chemical Wedding”. Fortfarande tungt och med en instrumenthantering som tar vid där den förra skivan slutade, men låtarna är lite mer direkta och mindre intrikata än på den sistnämnda. Det är givetvis inte dåligt, men lite av ett antiklimax då Dickinson, konsekvent, genom karriären tidigare aldrig gett ut samma skiva två gånger. Nåja, det är åtminstone hundra gånger mer driv i det här än vad Maiden lyckades spotta fram under samma tidsperiod.

Är det att svära i kyrkan, eller att åkalla gud fader i vår inverterade synagoga, att påstå det jag nu kommer att göra? Det är det säkert, men vad gör man inte. Sett på det hela taget, önskar jag att Dickinson hade fortsatt göra skivor under eget namn istället för att vända tillbaka till Iron Maiden. Jodå. För jämfört med framförallt “Chemical Wedding” är Maidens katalog från och med 2003 bara ett skämt, eller i bästa fall en blek kalkerad karikatyr av vad de en gång var. På något sätt lyckades de hyfsat med “Brave New World”, sannolikt för att Harris måste haft ett gäng låtar undanstoppade i en byrålåda i väntan på att Bruce skulle komma tillbaka … eller i alla fall att en bättre vokalist än Blaze Bayley skulle dyka upp. Men kom igen. “Dance of Death”, “A Matter of Life and Death”, “The Final Frontier” … i mina ögon påminner de lika mycket om det klassiska Maiden som “Reinkaos” ger intryck av klassisk Dissection. “Books of Souls” har jag inte ens behagat lyssna på än annat än när den spelades nonstop i Nifelheims omklädningsrum under ett gemensamt speltillfälle för dem, Root och Pastorns ena kohort.

Ja, så mycket mer har jag inte att tillägga. Gör er själva nu en tjänst och ge det ni missat av den gode Dickinson en chans. Vid något tillfälle skall jag ge mig på att recensera hans två böcker. Och apropå det … nej, ni kommer nog inte att tro på det. Men jämte Aleister Crowleys självbiografi, på det gamla biblioteket i Härnösand – där fanns även en av dem. Bruce Dickinsons , “the Adventures of Lord Iffy Boatrace”.

Jag skojar inte. Tack för kaffet.

//Heidenhammer

Annonser

Ett svar to “Heidenhammer granskar Bruce Dickinsons solokarriär.”

  1. Lord Iffy Boatrace fanns även i min gamla gymnasiekola i Boden. Gudarna vet hur den hamnade där.

    Personligen anser jag att Dickinsons tre sista album gemensamt spöar samtliga Maidenskivor sedan återföreningen.

    Min rangordning ser ut så här:

    1. Chemichal wedding
    2. Accident of birth
    3. Balls to picasso
    4. Tyranny of souls (har några fina dängor med Kill devil hill och Navigating the seas of the sun)
    5. De två sista har jag aldrig lyssnat på…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: