Förintelseförsamlingens Ancient-månad. The halls of eternity.

Uppmärksamma läsare kanske minns att jag i min genomgång av ”Mad grandiose bloodfiends” påpekade att det var den sista skivan jag köpte som jag tvingade mig själv att gilla eftersom jag betalat pengar för den. Ancient var även bandet som fick mig att fullkomligt överge idén med fullständiga diskografier. Tidigare var tanken att hade jag köpt en skiva med ett band var jag tvungen att ha alla skivor med det bandet. Fy fan vilket vansinne. Jag vill faktiskt ta tillfället i akt och tacka Ancient att de fick mig på bättre tankar.

Som vi alla vet mottogs ”Mad grandiose bloodfiends” med en betydligt större svalhet av lyssnare och musikpress än deras tidigare verk. Goda råd var nu dyra och det vankades upprensning i leden. Enligt uppgift träffade Aphazel en italiensk fjälla vid namn Deadly Kristin så han tog återigen fram sin kappsäck, stoppade ner elgitarren och nithjälmen och flyttade helt sonika till Italien. Detta innebar i slutändan att Lord Kaiaphas och väggblomman Erichte lämnade Ancient. Kvar var Aphazel och Jesus Christ!. En ny line-up behövdes så Aphazel tog på sig rollen som gitarrspelande vokalist, Jesus Christ! fick vara kvar på de flesta stränginstrumenten, Deadly Kristin rekryterades på den suspekta rollen ”female vocals” och en ny batterist, tillika trädkramare, vid namn Krigse fick förtroendet att banka skinn.

Skivan spelades in tillsammans med italienaren Marco Negro i Flying Studio mellan februari och april år 1999 …

1999.

hallsofSkivan släpptes i november 1999 och det här minns jag så jävla väl. Det här året hade fullkomligt mosat min lust för svartmetall. Helt seriöst. Jag var beredd att ge upp. Band efter band efter band tävlade i att fullkomligt kuka ur. Året var snart slut och jag satt helt lakonisk hemma hos en snubbe jag för tillfället hade ett band tillsammans med. Först kollade vi på Hellraiser 3 eftersom jag inte hade sett den tidigare och sedan plockade han fram ett rykande färskt exemplar av ”The halls of eternity”. Först en cenobit som sprutar CD-skivor ur käften och nu detta. Det är ett under att jag lever. Både under och efter lyssning mindes vi ingenting av det vi lyssnade/lyssnat på. Bandet hade inte ballat ur, mest bara gett upp. Jag gick hem och surade. Jag surar faktiskt fortfarande.

Jag har gett ”The halls of eternity” en ny chans ungefär vart femte år. Samma sak händer varje gång. Jag minns ingenting samtidigt som jag får för mig att skivan låter helt annorlunda än jag minns den. När jag var liten var jag helt tokig i TV-versionen av Kalle och chokladfabriken där Ernst-Hugo Järegård gjorde alla röster. Willy Wonka hade många knasiga godissorter, bland annat en där det var en ny smak varje gång. ”The halls of eternity” är det snasket. Det är en ny upplevelse varje gång. En ny obehaglig upplevelse varje gång bör tilläggas. Aphazel hade i intervjuer lovat dyrt och heligt att den här skivan skulle vara en tillbakagång till stuket som var på ”Svartalvheim” och att det där vampyrtjafset dog i och med Lord Kaiaphas sorti ur bandet. Nu var allt som det skulle vara igen.

Pyttsan.

För bara några år sedan köpte jag till slut skivan. Jag menar, vad fan skulle jag göra då? Jag har lyssnat på den i ensamhet. Jag har lyssnat på den tillsammans med Heidenhammer. Ingenting hjälper. Det går inte att komma ihåg något mer än enstaka fragment, besvikelse och en molande olustkänsla. Som tur är gled Heidenhammer in som en räddande mordängel och tog på sig den omöjliga uppgiften att en gång för alla beskriva hur den här skivan faktiskt låter.

Jag lämnar härmed över ordet till Förintelseförsamlingens flagellant, Heidenhammer:

The halls of eternity

Så var det dags igen. Efter den här skivan återstår bara tre. Och om vi känner oss riktigt generösa blir det ett bonusinlägg i vilket vi dissekerar spinoffbandet Dreamlike Horror, ett ambientprojekt bestående av inga mindre än Deadly Kristin och Aphazel. Som jag njöt när jag lyckades knipa åt mig ett exemplar av ”Delightful suicides”, deras första och sannolikt sista album. Men mer om det senare.

För nu är det dags att sätta tänderna i över en timmes patenterade oriff, frammanade av Aphazel. Sicken demongitarrist. ”The halls of eternity” är, för att uttrycka mig kortfattat, en skiva jag inte har några som helst intryck av. Jag minns att jag tillsammans med Pastorn lyssnade igenom den för inte så värst länge sedan – ett år, kanske – men att det var fullkomligt omöjligt att minnas en enda ton av den efter att skivan var slut. Snopet. Roligast med skivan får nog sägas vara den minst sagt malplacerade teckning som återfinns på sista sidan i texthäftet. Uppenbarligen föreställer den en hård dag på kontoret för samma skrivbordsslav som återfinns även hos Obtained Enslavement och Autumn Verses. Om vi sätter dem i tur och ordning framträder ett mönster.

hex

Heks lägger pannan i djupa veck och försöker tröstlöst med hjälp av skum belysning och krum rygg studera den senaste rapporten av förra kvartalets skivförsäljning. Trixande med siffror gällande detta fenomen var inget ovanligt från skivbolagens sida och det var allt som oftast upp till bandmedlemmarna själva att kontrollera att allt stod rätt till med exercisen. Som bilden visar går det inget vidare.

anc

På bild nummer två ser vi att det inte bara gått åt fanders med belysning och dålig ergonomi. Taskigt nog har även en tornadovind så smått börjat svepa förbi i rummet och tar med sig dokumenten i en vild bossanova över hela rummet. Den redan trötte granskaren verkar inte ens bemöda sig att orka stöna åt eländet utan sitter bara apatisk och tyst. Snacka om eerily howling winds.

autumn

Resultatet ser vi på bild tre. Utbrändheten är ett faktum och en längre tids sjukskrivning väntar bakom hörnet. Inte ens en rejält muddförsedd collegetröja av amerikanskt snitt förmår värma den frusna själ som huserar i det bräckliga skal som fastnat på fotografiet. Han var inte den första att drabbas, sannolikt inte den sista. En längre tids vistelse på vilokliniken har än så länge inte förmått upphäva det katatoniska tillstånd som infann sig efter dokumentationen.

Men, ja … tillbaka till ”Halls of eternity”. Åh, vilket trött namn. Och vilken trött grön färg. Faktum är att ordet ”trött” kan sägas vara lite av ett nyckelord redan nu. Och då har jag inte ens satt igång skivan ännu. Nu kör vi.

”Cast into unfathomed deeps”

Ett intro vars toner för tankarna till Fångarna på Fortet och en titel som känns misstänkt inspirerad av introt på Dissections ”Storm of the light’s bane”, kombinerad med felstavningen av låt nummer två på DSP-utgåvan av Burzums debutalbum. Ni vet vad jag menar.

”Born in flames”

Åh, Aphazel! Säga vad man vill, men du sviker i alla fall aldrig. Du oriffens häxmästare, må du aldrig tappa din hatt då jag misstänker att det är den som frammanat dina krafter. Om pojken med guldbyxorna kunde dra fram skrynkliga hundralappar från solkiga manchesterbrallor, är det inget jämfört med de toner som kanaliseras fram från dina huvudbonader. Är det förresten bara jag som undrat över vilket antiklimax det skulle vara att ha de där guldbyxorna när det kontantlösa samhället är ett faktum?

Musiken? Ja, det är trött hårdrock med halvkraxig sång och försumbara keyboardaccentueringar av tristaste sort. Detta ackompanjeras av suggestiva, ”sexiga” viskningar. Ni vet vad jag menar.

”The battle of the ancient warrior”

Fniss. Tror ni också att Aphazel kände var de kusligt ylande vindarna blåste, fast sisådär ett par år för sent? Läs låttiteln. Men precis när man är beredd att ge upp helt kommer det vi längtat efter – ett sjudande osolo av bästa lingonplockarsort, som en smekning från forna tider. Åh, som jag njuter. Detta övergår sedan i en keyboardhantering med syntetiska blåsljud som inte ens The Soil Bleeds Black hade kunnat få att låta värre, eller bättre beroende på hur man ser det. Låten håller självklart på i flera extra minuter och slutar med nedtoning. Innan dess undrar man nästan om Grimm kommit tillbaka för att gästspela bakom trumsetet, då grindattacker utan virvel (fast med extra högljudd ridecymbal) ekar genom högtalarna. Ljuvligt.

”A woeful summoning”

Ta mig fan om inte de smäktande otonerna från ”Svartalvheim” så smått låter sig höras i introt, som givetvis inte har något som helst med resten av låten att göra. På den här skivan är det för övrigt Aphazel själv som står för de vokala insatserna, och låter oss få en försmak av vad som komma skulle då han i denna låt väser fram textraden ”back from the land of the dead”. Annars framstår lyriken mest som ett mindre lyckat försök att göra King Diamond-rockopera.

”Cosmic exile”

Kovenant exploderade av avundsjuka och inte ens den fånigaste sminkning kunde skyla den grönfärg deras ansikten börjat anta när Aphazel hann före med att knipa denna låttitel. Annars är det mest besynnerligt sammansatta riff och toner, med pålagd meningslös pratsång som inte ens är sång. Faktum är att det är börjar bli ganska svårt att kommentera själva musiken, då den är fasligt intetsägande. Det traskar på i midtempo och försöker vara någon slags hårdare hårdrock, men det vill liksom aldrig lossna riktigt.

”Spiritual supremacy”

Musiken övergick i nästa låt. Ingen märkte något. Men, ja … låttiteln igen. Är inte det en strof tagen från Therions ”To Mega Therion”? Det är i alla fall vad jag hört någon säga. Själv kan jag inte veta. Jag menar, Therions texter är sådana man på sin höjd skriver ut för att kunna bränna på bål. Här möter vi, musikaliskt sett, ett lite hejigare Ancient. Är det någon som kommer ihåg mögbandet Brimstone från Sverige? De spelade Running Wild-hårdrock med kraxande black metal-sång. Det lät skitdåligt. Likheterna är slående.

”The Heritage”

Texten behandlar en ritual av något slag. Det känns mest menlöst att gå in i detalj på den, men en sak fick mig att haja till. En rad lyder nämligen ”Don’t let my beauty die away … Like a dead dry teal”. Vad fan är teal? Inte ens Theatre of Tragedy har, mig veterligen, använt sig av ordet i fråga. Jag konsulterade Wikipedia och fick därigenom veta att ordet kan ha flera betydelser. I tur och ordning kan ‘teal’ vara en färg, en slags anka, ett skepp, ett flygplan, en häst som vann ett mästerskap i kapplöpning 1951, några platser i USA, en lärometod i lingvistik, en slags aluminium och en italiensk motorburen hängglidare. Jag vet fortfarande inte vad något av detta har med resten av texten att göra.

”I, Madman”

Låten inleds med ett riff som sannolikt ska påminna om Mercyful Fates ”Egypt”, men som mer för tankarna till The Kristet Utseendes ”Under den perverse maharadjans sol”. Det blir inte bättre av berättarrösten som faktisk är snarlik den som återfinns på Onkel Kånkels låt ”Hårdrock” från skivan ”Fantastiska äfventyr”. En skiva jag för övrigt köpte för bara femtio kronor på en second hand-affär i Umeå. Den var billig, tänkte jag och log. Alltså, ni måste bara höra det här. Vad jag än skriver om hur detta låter kan jag inte riktigt göra det rättvisa. Om jag inte minns fel, var det också Jesus Christ! som skrev det här lyriska mästerverket. Hmm. Jesus Christ!, Kristet Utseende … mysteriet tätnar.

”From behind comes the sword”

I, the Svartalv, Supreme Female
Feel shame for your pityful human form
May your soul be purified by my Deadly kiss of death!

Det här blir ännu roligare om man betänker att svartalver enligt vissa religionshistoriker och analytiker verkar vara synonymt med de dvärgar som enligt Eddan smög omkring i underjorden.

“The halls of eternity”

Titelspåret. Äh, vi tar ett citat till:

The adamant gate behind me, has now been closed. A crack that has pulverized my mind.

OK, kanske är det för att könsrocken gjorde sig påmind i låtarna dessförinnan. Men det går bara inte att tänka sig att ”sprickan” skulle vara något annat än mitten av en gigantisk stjärt. The Grand Canyon. Grand … iose bloodfiends. Mystiken tätnar. Glider jag från ämnet? Något måste man sysselsätta hjärnan med under tiden, för tro mig när jag säger att det inte är lätt att koncentrera sig längre. Låtjäveln är över nio minuter lång. Fan alltså, det här är dåligt. Det enda jag egentligen kan tänka på är hur bossen Brian Slagel på Ancients skivbolag Metal Blade måste ha börjat kallsvettas när de inser att kontraktet faktiskt kräver ytterligare tre fullängdare efter denna. Man kan givetvis bara spekulera, men någonstans tänker jag mig att insikten måste varit snarlik den Robert Oppenheimer upplevde när den första atombombsprovsprängningen ägde rum i Nevadaöknen. Jag har skapat ett monster.

”Arrival”

Kan skivan få vara slut? Å nej, för vilket fullängdsalbum anno 1999 är komplett utan ett fyra minuter långt outro? Inget. När Satyr knåpade ihop ”I en svart kiste” var han cirka tjugo år gammal. Aphazel var här närmare de trettio. Det finns inga ursäkter.

Och jag tycker vi håller där för idag.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer & Hatpastorn

Annonser

4 svar to “Förintelseförsamlingens Ancient-månad. The halls of eternity.”

  1. Patrick Holmqvist Says:

    Skickat från min Samsung Galaxy-smartphone.

  2. Var det inte 10 kronorssedlar pojken med guldbyxorna drog fram, eller minns jag fel?

  3. Men Born in Flames och The Heritage är väl lite mysiga? Har faktiskt alltid gillat de låtarna, inom rimliga gränser naturligtvis. Funkar ju helt klart som bakgrunds-black metal. Men visst, detta kan fan vara den tröttaste bm-plattan som finns. Kickis halvsura sång är väl inte så värst upphetsande heller om man ska vara ärlig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: