Svartmetallbataljen. Åska VS Runehymn.

Vi öppnar portarna på vid gavel och bjuder in församlingen på en fritidsaktivitet som vanligtvis sker bakom lyckta dörrar. Det var Dr Panzram som i forntiden kläckte idén. Man utmanar en lämplig individ och på ett bestämt klockslag får bägge slagskämparna en timme på sig att skriva och spela in en låt i sin hemmastudio varpå man sedan jämför och ser vem som har vunnit. För att krydda detta så brukar temat slumpas fram samma sekund som inspelningen startar. Något som kan resultera i magsår.

En timme må låta mycket, men att gå in i ett projekt helt tom i skallen kan få de mest enkla uppgifter att bli oöverstigliga. Som exempel kan nämnas då jag och Panzram körde detta för första gången och trummorna i CuBase slutade fungera varpå jag i vild panik fick spela in slagverk live via synten. Det lät må ni tro. Jag hoppas att den gode doktorn har kvar den dängan i gömmorna då jag vill minnas att jag vann på walk over eftersom doktorn inte kunde sluta skratta.

Dessvärre har denna aktivitet legat i dvala alldeles för länge så jag tog mod till mig och utmanade min vän och kollega Krigkniv på en dust i hemmastudiornas blodiga arena. Han tackade otroligt nog ja. För att göra det enkelt för oss så bestämde undertecknad att temat för detta slag skulle vara ”sjaskig demosvartmetall från Nässjo anno 1996”. Jag vet inte ens vart Nässjö ligger. Kravet var dock att man var tvungen att hitta på ett bandnamn, fixa skivomslag, skriva en biografi över detta påhittade band samt sno ihop en snabb beskrivning över hur själva inspelningen gick till. En timme i studion, en timme att pilla på text och omslag. Inga konstigheter.

Hur gick det då?

Hatpastorns bidrag.

Åska – ”Mordpsalm” från den osläppta demokassetten ”Förintelsepsalmer”.

Biografi:

Åska bildades våren 1996 av Nebelfaust (sång, gitarr, bas) och Sorg (trummor) och gjorde sig väl egentligen mest kända för att Nebelfaust satt på kåken en månad efter att ha hamnat i handgemäng med Nässjös största fotbollsprofil, Markus ”Sopan” Lindberg. Det gick även rykten om att Sorg skulle ha tagit över trumpinnarna efter Fredrik Andersson i Allegiance, men med största sannolikhet var det nog bara något han ljög ihop för att få ragg på internetsidan Skunk.

Det blev tyvärr bara en demo med Åska och det var ”Förintelsepsalmer” som spelades in i Rockgruvan av Tobias Jensén. Grabbarna blev väl inte helt nöjda med ljudet men med tanke på att Tobbe aldrig tidigare jobbat med black metal fick det ändå anses vara ett godkänt jobb. Demon fick aldrig några lysande recensioner och många musikskribenter anklagade bandet för att ha norpat lite väl många Burzum-riff, något som primärt Nebelfaust nekade i sten. Det var lite snack om att Invasion Records var sugna att få höra mer med bandet, tyvärr splittrades de innan de hann spela in något nytt.

Ingen vet vad de här ljusskygga filurerna gör idag.

Inspelningsprocessen:

Jag hade faktiskt en plan inför denna batalj och det var att snabbt sopa in tre grundriff i E och sedan försöka rädda eländet med några eleganta slingor. Det gick inte helt som planerat. Detta då jag lade alldeles för ”lång tid” på introt som spelades in i allt annat än fyrtakt. Något som fick min främre cortex att explodera när resten av låten går i fyrtakt och tempot blev alldeles för lågt för min patenterat sjaskiga spelstil. Det är därför den enda slingan på låten inte sågas utan plockas. Det sista riffet, även det i E naturligtvis, blev till då jag var tvungen att ha ett tungt avslutsriff för att göra detta mästerverk fulländat och det enda min hjärna sa åt mig var ”stjäl ett Burzum-riff, stjäl ett Burzum-riff, stjäl ett Burzum-riff”. Jag stal således ett Burzumriff men hade ändå anständigheten att lägga till lite tomma strängar som ”Freezing moon”-tribut. Sången då. Ja, det blev ju lite av ett sorgekapitel då jag bara hade några minuter kvar av timmen så jag sprang in i klädkammaren och improviserade fram skiten och sedan satt jag i desperation och klippte och klistrade för att få ihop något som kunde användas. Jag var även noll procent uppvärmd så det var för allas trevnad jag lade en rimlig del dist och eko på skiten. Basen? Hade det varit ett riktigt band hade jag kickat basisten.

Produktionsmässigt blev det lite som det blev. Jag använde bara de inbyggda stärkarsimulatorerna och trumtjohejsan som fanns i CuBase 5. Det lät inte helt förjävligt innan det sista jag gjorde var att panga upp alla reglage till max i tron att volymen var för låg. Det var den kanske inte. Fråga mig inte hur, men jag lyckades faktiskt få slutresultatet att kassettsvaja. Jag trodde det var omöjligt. Man lär så länge man lever!

Instrument då. Ja, min gitarr är av SG-modell och röd, micken var en SM57:a och basen en Maisonbas. Just det. En sådan där barnbas som är MINDRE än en gitarr. Omöjlig att stämma.

Med tanke på hur kort tid man ändå har och att jag fattade några rejält kassa beslut är jag ändå nöjd med dagens tävling.

Krigknivs bidrag:

Runehymn – ”Hav” från ”Ancient Germanic rune hymns”.

Biografi:

Nässjös Runehymn var en surmulen konstellation vars karriär var kort men ack så intensiv. ”Ancient Germanic Rune Hymns” var från början tänkt att släppas i samarbete med No Fashion i november -96, men då gänget var kantat av ”nazist-rykten” så valde bolaget att dra sig ur projektet i grevens tid. Kvar stod Hednaman (aka. Jörgen Spetz, sång & gitarr) och Berzerker (aka Eric Stråhed, trummor) utan vare sig bolag eller komplett sättning. Kanske var det Hednamans koppling till Nässjös nationella rörelse i samband med bandets aldrig-utskrivna texter som gjorde att Runehymn drog öron åt sig, vilket kan varit orsaken till att den ombestridda spelningen i Bringetofta Bygdeförenings samlingslokal också blev blott den enda (med Gregory ”Hugin” Håkansson på basgitarr). Enligt ögonvittnen idkade bandet handgemäng på scenen då Hednaman, med sitt storhetsvansinne, prompt och orepat ville spela engelskt horn mellan låtarna – en idé som bandkamraterna föga omhuldade. Hugin fick hornet i truten och lever idag utan ’s-ljud’ i sitt vokabulär. Bandet splittrades efter bolagstjafset och ”AGRH” släpptes aldrig till den breda massan, men Hatpastorn kan för första gången härmed presentera en roughmix av ridåspåret ”Hav”. ”

Inspelningsprocessen:

Oj oj oj… Det här var kanske den värsta pärsen i mitt liv. När jag fick temat kastat i mitt knä så ville jag på något sätt tänka mig tillbaks till den tiden och vilken gröt som var hetast då. Jag vill tro att prick varenda halvmusiker i Nässjö 1996 ville låta som Dissection. Men om man ska fulplanka Dissection så krävs ett tydligt melodispråk + _många riff_ – något som jag omöjligt skulle hinna lägga tid på under blott en timme. Så min utgångspunkt var _få_ riff och kopiera spår till förbannelse. Men hur närmar jag mig då projektet? Lösningen finner vi i hos våra förfäder: Vikingarna. Lite vemod, lite Manowar-trumma och lite… ja, naket. Jag visste att jag behövde en slinga för att greppa lyssnarens uppmärksamhet direkt, samtidigt som den måste vara prototypisk. Alltså inget krångel eller meck.

Arbetsmodell:

Spela in riff fort som fan. 3-4 stycken (högst) och börja med slinga.

Lägga basen på ett riff åt gången, så jag slipper att lägga onödig tid på plankning av riff (eftersom ‘stress is king’ så kommer jag troligtvis ha glömt hur riffen spelas om jag lägger bas på samtliga i efterhand).

Rädda skiten med att programmera trummor och ge illusion av variation.

Lägga ”sång”, med grannen vägg i vägg. Abbath? Viska? Sjunga? Helvete.

Mixa rakt in i hin håle.

Det började jävligt bra. På 15 minuter satt riffen + bas. Jag började fundera om huruvida jag skulle ta en paus och slänga på bryggar’n. Men då händer det… ”Control panel” i Cubase försvinner spårlöst. Ni som spenderat 18 sekunder framför Cubase eller motsvarande vet hur saker helt sonika kan försvinna, sluta fungera eller bara jävlas. Ni vet också att de rimliga förklaringsmodellerna _aldrig_ kan appliceras på just _ditt_ exempel. Så även här. Efter att jag letat i menyerna och krånglat med ”show controlpanel” (eller vad fan det heter) och trixat med andra omöjliga varianter så måste jag lägga dyrbar tid på att starta om skiten.

Ok, nu är vi igång igen. Control panels fagra nuna ger mig en slängkyss genom retinan och det är dags att sätta formen på låten. För att det inte ska bli Minor Threat-längd på biten så bestämmer jag mig för att slingriffet ska dundra i oändlighet. Inte direkt ett oävet grepp i genren. Manowar-takts-riffet ska få utgöra versen, och de andra riffen får bli någon slags brygga fram tills slingriffet återigen gör entré. En liten slutflärp på det så är vi hemma sen.

Dags att progga trummor! Denna kretinsyssla av halvkneg. Hade jag på riktigt varit en vikinglirare så hade jag bums åkt österled och hittat mig en liten träl vid Kaspiska Havet som skulle få fixa skiten åt mig – men dagdrömmeri är ’life’ i sammanhanget. Tiden flyger nu iväg. När trummorna är klara ser jag att det enkom är 10 minuter kvar av arbetstiden och det är dags att lägga sång. Självklart har myriaden av sladdar bildat en enda boll (lite som Clark Griswalds julljusboll i ”Ett Päron till Farsa”) med ett mickstativ som centralgestalt. Efter tråcklande av guds nåde och världens snabbaste ”soundcheck” (det får inte slå över _för mycket_ på rött) är det dags att börja kvida. Här visar sig ”Havs” absolut svagaste länk. Fem minuter kvar och jag kör igång och trycker på ’rec’. Eftersom jag inte har någon text så ser jag till att direkt efter inledningsskriket googla på ”vikings”, vilket för mig vidare till Wikipedia. Jag har kraftiga minnesluckor från sångtagningen (1 tagning, såatteh….) men jag tror att jag sjunger något om ”british isles” medan ”vikingasången” består av kontemplerandet över det hav som eventuellt finns i sikte. Herrejävlar. Mix? Ja, det hade varit trevligt.

På det hela får jag väl kalla mig ”nöjd”. Många skivsläppar-jeppar får ofta frågan om det är något de skulle vilja ändra på i den nysläppta produktion som ligger under lupp. Prick alla som svarar något annat än ett rungande ”JA!” är förbannade lögnare som förtjänar ett skålpund lego i baktutan. I det här fallet så talar nog resultatet för sig själv.

Mycket missnöje!

Krigkniv, juni 2016

Ja, det var den första svartmetallbataljen det. Är det någon eller några som är ute efter en utmaning framöver så går det bra att hojta i kommentarsfältet eller på Facebook.

Många tack till Krigkniv för sin medverkan!

På återseende.

/Hatpastorn

15 svar to “Svartmetallbataljen. Åska VS Runehymn.”

  1. Kristoffer Says:

    Det där var genuint ett riktigt jävla bra initiativ. Måhända en idé jag norpar i framtiden (dock inte för egen medverkan då min musikaliska talang slutar vid ylmongo i diverse grind- och kängpunkband).
    Kan ärligt talat inte avgöra vem som vinner. Båda bidrag låter så otroligt mycket bättre än mängder av ”riktiga” inspelningar som släppts genom åren. Det är något med Runehymn som känns kanske aningen mer tidsäkta, då jag känner att Åska låter mer 2000-tal. Ja, om man nu ska bli besserwisser och verkligen gå in på smådetaljer.
    Kan mycket väl se Åska som Northern Silence Productions nya giv, och Runehymn stoltseras ut som Darker Than Blacks senaste tillskott. Mycket bra jobbat av er båda två.

  2. Strålande idé! Kan mycket väl knyckas till holmgång i bekantskapskretsen.

  3. Strålande initiativ. Jag ser fram emot del två av detta inslag!
    Nicken till Askas ”Förintelsehymner” går inte heller osedd förbi, där satte jag morgonkaffet i fel strupe.

  4. Fantastiskt kul initiativ. Kunde jag bara lära mig att brotta ned Cubase skulle jag lätt anta utmaningen.
    Runehymn känns mer 96 och småstadsångest så jag tror den får avgå med segern här. Ruskigt jämnt dock!

  5. pelle2000 Says:

    Utsökt svettigt vikingahojt 2:30 in i Hav!

    Jag är sjukt imponerad av att ni båda kan sätta ihop något som alls är koherent på bara en timme.

  6. Måhända att ni spårar min IP-adress och sänder mig Vinterriket-samlingar som repressalier för nedanstående kommentar, men:
    Jag tror ni är något på spåren här! I tidspressen har ni hittat det primitiva, enkla och okonstlade. Det råa. Kärnan!
    Det som präglade BM förr, om än av andra anledningar (entusiasm, brist på virtuositet, tekniskt ickekunnande)
    Vet ej vem Krigkniv är men gissar att han till vardags spelar i ett band som låter sämre än det han snodde ihop här.
    Vet vem Hatpastorn är och detta plojprojekt låter mer energiskt och intressant än något hans huvudband/andra projekt släppt sedan mitten av 90-talet.
    En timme till att pilla på arrangemang, riktiga texter och mixning så har vi gjutna klassiker.
    Jag kommer att ta till mig dessa premisser och implementera dem i mitt eget skapande. Mycket bra inlägg.

  7. Djursymboler Says:

    Ruskigt bra båda två

    Runehymn vinner på tralligt main riff, och på att jag alltid varit en sucker för allting viking

    Hade inte varit inne här på ett tag, alltid ett nöje att botanisera igenom, detta va den absoluta höjdpunkten.

    Nordens bästa blogg, Midgårds väl”tal”igaste skribenter!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: