Sista chansen med Hatpastorn och Heidenhammer.

OK. Sista chansen. Berömda sista ord. Men nu är det allvar. Ni vet de där skivorna som av någon obegriplig anledning haft kultstatus (åtminstone enligt deras egna skivbolag), men som man likväl aldrig förstått grejen med? Skivor som man enligt all logik borde ha köpt när det begav sig, men aldrig gjorde. Nu ska vi lyssna på dem. En sista gång.

Molested ”Stormvold”

Norskt 90-tal. Varken jag eller Heidenhammer äger denna platta. Mycket märkligt.

HP: Allt talar för att detta borde vara en gammal bortglömd juvel. Råa norska snubbar i sättningen, skivtitel på norska, ett av Dagon från Inquisitions favoritband, ett av de ondaste bandnamn man kan tänka sig … Molested. Varför köpte jag aldrig denna? Jag har ju köpt all annan skit!

HH: Jag vill minnas att jag lyssnat på den här skivan ett flertal gånger, men att inget fastnat förutom att det lät förjävla stökigt. Och att de hade med ett par udda instrument ibland. Typ. OK. Då kör vi.

HP: Lite som ett dödsigare ”Battles in the north”. Kaotiskt. Precis som jag minns det, trots att jag aldrig lyckats minnas en ton.

HH: Inte helt lätt att uppfatta riffen här. Nu när du säger det där om Immortal känns det som att polletten trillade ner lite. Men en fullkomligt idiotisk sångare. Gurgelbröt till det här skänker det hela en aura av hopplöshet. Lite som att de kört instrumentalt i flera år utan att hitta en sångare, för att sedan plocka in vem som helst som fram till inspelningen fått i uppgift att lyssna på dödsskivor för att ”få ett hum” om hur man egentligen gör.

HP: Välrepat så in i helvete. Inga verser eller refränger … och där var tydligen första låten slut. Deathspell Omega-stökigt femton år före sin tid.

HH: Mig veterligen lät i alla fall inget annat band såhär vid tidpunkten ifråga. Men … är det bra?

HP: Det är tiotusenkronorsfrågan. Det kan vara ett band som döljer dåliga riff med att ge mycket pang för peng istället.

HH: Nog pangas det alltid. Men här och där, under de mer sansade partierna, skymtar en del Immortal-liknande riff.

HP: Ett klassiskt franskt knep: ös på med en miljon olyssningsbara riff, för att sedan spela ett som man nästan hänger med i. Hade man däremot hört samma ”bra” riff i ett annat sammanhang hade man sannolikt tyckt det varit högst mediokert.

FINAL JUDGEMENT: Vi fattar lika lite nu som vi gjorde för tjugo år sedan. Nice try, Molested, men oss lurar ni inte.

FESTER ”Silence”

”Ingen skivsamling är komplett utan detta mästerverk!”, hävdade House of Kicks i en skivannons när de gav ut ett återsläpp på detta, oss veterligen, horribla album. Det är norskt, det är tidigt nittiotal, recensionerna på Metal Archives ger ett kollektivt betyg på 92 poäng av hundra möjliga. Vi kör.

HP: King Diamond-doftande intro … när man spontant börjar sjunga en melodi från ”Abigail” under introts första sekunder. Ja, då vet man …

HH: VIlken låt är det? Ah, skit samma. Från ”Abigail” är det, i alla fall.

HP: Fortsättningen på låten gillade jag faktiskt. Men maken till kraftlös sång … viskar han högt? Jag hatar texten, jag hatar sångmelodin. Han sjunger ”dream” oftare än Nagash sjunger ordet ”night” på Covenant-demon.

HH: Här återkommer King Diamond-slingan. Och vi pratar redan mer om andra band än om det vi lyssnar på. Ett halvsvettigt brudraggarsolo som grädde på moset.

HP: Ett riktigt osolo.

HH: Suck. Det här låter som ett riktigt hopplöst och bortglömt Black Mark-band som på omslaget har sina låttitlar i Comic Sans.

Ny låt. Sångaren ylkraxar värre än en tvärförbannad bilburen skåning.

HP: Vad i  helvete …. ?!

HH: Nu låter det som italiensk technothrash …

HP: Utan techno. Eller thrash. Fast med refrängriffet från ”Helan och Halvan” av Onkel Kånkel.

HH: Blandat med Mimikry.

HP: Ett norskt, mer kompetent Temperance. Det är som att de liksom inte fattar hur man gör … och det här är ändå deras andra skiva. Den första, ”Winter”,  kom väl typ 1992?

HH: Och kan du då tänka dig den … ?

HP: Men SLUTA tugga på gitarren. Riktiga jävla TBV-riff. Studiecirkeldöds. Att Euronymous inte var inne i de här grabbarnas replokal och förklarade att det var färdigspelat förstår jag inte.

HH: Jag antar att inte ens Strid orkade mordhota det här bandet, då det enbart var ett slöseri med allas tid.

HP: Antar att det här alls inte var vare sig döds eller black från början. Att hävda något sådant är som att kalla Morgana Lefay för vegetarisk grindcore.

FINAL JUDGEMENT: Den här skivan har man alltså lyssnat på från och till i tjugo år, och man blir lika vuxenbesviken och uppgiven varje gång. Pust. Och Fester är ett skitdåligt bandnamn. NÄSTA!

Vinterland ”Wings of sorrow” eller ”Welcome my last chapter”

När skivan kom var det få som höjde på ögonbrynen och sedan hundra år senare … PANG! MySpace-hypen var monumental. Lovorden haglade. En återförening skedde, som verkar ha runnit ut i sanden. Det är dags att för sista gången ge Vinterland en chans.

HP: Detta är också en skiva jag lyssnat på, av och till, i lika många år. Och jag har aldrig fattat grejen. Är det bara mig det är fel på?

HH: Aktien för den här skivan har nått IT-bubblenivåer. Och fan om den inte spricker lika hårt. Vi kör.

HP: OK, jämfört med Fester är det här Beethoven.

HH: Förvisso. Knepigt mixad. Trummorna låter som de spelas i inte bara ett annat rum utan i ett annat hus och över telefon.

HP: Tja, dåligt är det ju inte … men så extremt standard. Jag förstår inte alls vad andra hör i detta. Hmm,  Dissection-doftande … OK, om man kollar nyktert på det hela: det är definitivt i samma påse som Sacramentum, som jag faktiskt gillar. Men det är bara inte lika intressant.

HH: Och då var Sacramentum kanske inte så intressanta från första början …

HP: Det är precis som den där färdiggjorda vakuumförpackade hamburgaren man kan köpa på Lidl. Ingredienserna är där, men något är inte helt rätt.

HH: Jag blir inte ilsk på själva bandet, utan på de som hypar det här. För mig är det lika obegripligt som om andra skivan med Night In Gales skulle säljas på Discdogs för åttahundra kronor. Jag tror, på fullt allvar, inte det går att göra mer standardblack än det här. OK, låt två börjar lite kul i alla fall …men det var visst snabbt överstökat. Där kom ett poänglöst grind in i bilden.

HP: Jaha, Vargavinter fick vackert stå och skrapa i tamburen. Men med Vinterland, då dög det!

HH: Varför kostar inte den plattan tusen spänn begagnat? Och kan vi inte prata om Vargavinter istället?

HP: Enligt Metal Archives är det Azhubham Haani-Linus som spelar bas och ylar i Vargavinter. Det tror jag inte riktigt på.

HH: Tänk att man kan stava till Azhubham Haani utan att tjuvkolla.

HP: Och tänk att vi inte försöker hacka på, eller göra oss lustiga över Vinterland. Jag förstår bara ingenting. Noctes fick ju inte den här kärleken direkt …

HH: Det fanns så många andra band som gjorde en skiva och sedan försvann, som förtjänade en starkare plats i rampljuset. The Moaning, Excretion, Moaning Wind …

FINAL JUDGEMENT: Molested; Fester och Vinterland. En riktig powertrio. Tänk dig den turnén, och släng med Vermin när man ändå är på gång, som får tröska runt i Belgien. Jesus. ”Welcome my last chapter”, då? Ja ni, sista kapitlet i den vintersagan stänger vi igen för gott. Absolut inte dåligt, men inget för oss.

122 Stab Wounds ”The deity of perversion”

Norskt. Head Not Found. Mitten av nittiotalet. Rått bandnamn. Ingenting kunde gå fel. Eller … ? Nu kör vi.

HH: Det här introt har jag hört förr …

HP: Det här var mig en söt historia, som inte riktigt stämmer överens med bandnamnet. Mer av ett soundtrack till julmarknaden i Skönsberg.

HH: Ja, nu när det ”drog igång” låter det som ett tamare Dismember med svartmetallsång …

HP: Och med kastanjettkaggar. Lite som ett norskt Hypocrisy.

HH: Men ett inte helt oävet riff. Som självklart avbryts med det värsta oriffet sedan Vinterland.

HP: Säkert ett sådant där demokratiskt band där alla medlemmar fick chippa in sina egna idéer. Sångaren vill köra black metal, gitarristen melodöds, den andre gitarristen amerikansk döds … och basisten och trummisen var förmodligen mest nöjda över att få vara med. Det är ju kul att få vara med liksom.

HH: Om introt var ett soundtrack till en julmarknad är själva låten ett soundtrack till Van Helsing.

HP: Haha! Den här låten har fler slut än den sista Sagan om Ringen-filmen.

HH: Alltså, man läser ”The Slayer diaries” och Metalion gnäller på all usel metal som spelats in och släppts och hur förbannad han är över det. Och så väljer han själv att släppa en skiva som är mer intetsägande än en katatoniker i koma.

HP: Här letar vi alltså efter glömda juveler. Som vi trots allt ska fatta grejen med.

HH: Vad möts man av?

HP: Förakt! Alltså … som en bortkastad Hypocrisy-skiva blandad med Trollhättanthrash mitt i hela eländet

HH: Vi är alltså på låt två. Nu får det fan vara nog.

FINAL JUDGEMENT: Dra åt HELVETE!

Miscreant ”Dreaming ice”

Skivan med det kanske absolut dummaste namnet någonsin. Och kom för böveln inte och påstå att det är en fyndig ordlek. I så fall är även Alchemists ”Organasm” höjden av bokstavskonst.

HP: Det jag minns av detta är att det var fruktansvärt många toner, men väldigt få melodier. Som om en alien kom till jorden, fick i uppdrag att spela svensk döds och nästan fick till det. Nästan.

HH: Miscreant hade en låt med på en av mina favoritsamlingsplattor – den första som Wrong Again släppte. Men jag vill också minnas att det var en ren lyckträff, då resten av bandets låtar var allt annat än tillfredsställande.

HP: Tänk om man, för en gångs skull, kunde tappa hakan och tycka att det är skitbra? Vi kör.

HH: Det låter extremt mycket Voices of Death-demodöds.

HP: Alltså, det är toner, och stämmor … men melodierna makes no fucking sense. Slumpgeneratordöds.

HH: Miscreant skapade alltså en helt egen genre. Spår nummer ett framstår som ett medley av tio olika låtar som slumpvis klippts ihop utan att redigeras i efterhand. Ackompanjerat av några smått obeskrivliga tjut från en ilsken pensionär.

HP: Är det sura toner eller ska det låta sådär? Som om någon sitter och spelar slumpartade toner medan det kör förbi en ambulans utanför fönstret. Har aldrig tidigare hört någon som kan spela ett melodiskt och kompetent solo, men inte en slinga. Kan det vara så att de hade så sjukt dåligt ljud i replokalen så att ingen hörde vad de andra spelade? För att i studion sedan märka att inget egentligen hänger ihop.

HH: Låt nummer två. Jag tycker det låter precis som att gitarrist ett kläckt en hyfsad Metallica-stöld, och att gitarrist nummer två säger stopp och belägg och avslutar riffet med ett osammanhängande dravel för att vara ”originell”.

HP: Du vet den där sketchen där tre fjärdedelar av The Real Group är sjuka, så att den siste får framföra sin grej a capella, och ingen fattar något? Precis så låter Miscreant.

HH: För en gångs skull är jag genuint glad över att jag inte köpte den här skivan. Och gudarna ska veta att jag hade chansen.

HP: Oh ja. Jag har hållit i den här så många gånger att det inte ens är roligt.

HH: Även du på Skivboden, förmodar jag?

HP: Exakt. Jag valde att köpa Necromass andra skiva istället. Fatta allvaret.

HH: Det här är lika dumt som Temperance.

HP: Temperance är ju för fan Beethoven jämför med det här. ”Vem vet vad?” är som ”Night’s blood” i jämförelse. Det här är ju MYCKET sämre än jag mindes det, och då minns jag det ändå som skitdåligt.

FINAL JUDGEMENT: Är det här den värsta hittills? Ja, vem vet vad?

Evol ”Dreamquest”

Det är mitten av nittiotalet. Det är black metal. Det är … italienskt. Och inte ens vi köpte det. Efter magsugarna med Necromass och Opera IX var måttet rågat, men likväl var det något som lockade med Evols medlem Princess of Disease – en kontinental, lättklädd, nekromantisk skönhet. En italiensk Sarah Jessica Parker i semi-corpse paint. Pang var man i puberteten. Vi kör.

HH: Jag vill bara inleda med att den här skivan är en timme lång.

HP: Jag minns att de var tidigt ute med att köra ett konsekvent Lovecrafttema. Påminner förresten inte det här introt om Paradisios ”Bailando”? Eller en film släppt av guldbolaget Cannon.

HH: Ett par ninjor i motljus och det här i bakgrunden så är jag nöjd. Nu är det visst dags för den första riktiga låten att dra igång. Suktande Princess of Disease-viskningar, akustiskt plink, klockljud … och ett riktigt TBV-riff.

HP: Hur många stopp har det varit i den här låten nu? Fler än i amerikansk fotboll.

HH: Och fler blir det. Vi är inte ens halvvägs. Undrar om man hade kunnat lyssna in sig på det här om man var tillräckligt ung?

HP: De orkestrala delarna är ju inte helt talanglösa.

HH: Det HÄR är ett band som skulle hållit sig till dungeonsynt. En genre som är så konstig att den knappt existerar.

HP: Alltså, allt flyter på och hänger ihop så länge det bara är keyboardisten som spelar. När gitarrerna kommer in är det som att de glömmer bort precis allt. Inte riktigt som om Alphaville skulle spela dödsmetall, men ändå något ditåt …

HH: Nästa bit. Hetsig speed metal blandad med orchestral hits.

HP: Det här var ju åtminstone lite kul. Men om det här är från 1996, då finns det fan inga ursäkter.

HH: Speed metal, förresten … nja, Pennywise och orchestral hits, kanske. Vi kan nog i alla fall enas om att det var keyboardisten som säkrade kontraktet. Adipocere Records, vilket stall för konstiga hästar det ändå var.

HP: STOPPA PRESSARNA!

HH: Alltså … vad fan …. vad ÄR det här?

HP: OK, vad är dummast – det här eller Starkness? Keyboard-cat möter italiensk svartmetall. Åh söte Jesus.

HH: Alltså … men, ja … för första gången ikväll blev jag på lite gott humör.

HP: Mycket kan man nog säga om Evol, men det här var faktiskt kul. Och låten slutar inte i första taget.

HH: Hur mycket gitarrer har det varit hittills? Tjugo procent? Trodde inte man kunde skriva oriff på keyboard.

HP: Detta är unikt. Ett tvärtomband. Normalt fyller man ju ut en skiva med syntpartier, här fyller de ut med gitarrer. Makalöst.

HH: Det här är ett band vi får anledning att återkomma till. Den första ”svartmetallskiva” jag hört som skulle göra sig bäst som soundtrack till en barnfilm. Andra band håller sig på sin höjd till julkalendersyntar. Lovecrafttema, förresten … undrar vem som vrider sig mest i sin grav över hur deras respektive verk använts i black metal – Lovecraft eller Nietzsche?

HP: Bra fråga. Det sjuka är att vi nu lyssnat mer än dubbelt så mycket på Evol som på något av de andra banden. Vilket kanske säger mest om dem.

FINAL JUDGEMENT: En fullspäckad Evol-special i framtiden är alls ingen omöjlighet.

Reflektion: Det måste vara helt unikt. Black metal alltså. I över två decennier har man trugat sig igenom oceaner av skit – och man upphör ändå aldrig att bli förvånad. I tre timmar har vi nu suttit och malt igenom saker som inte borde finnas, för att avsluta med ett band som fyller ut sina skivor med gitarrer och låtar. Som har en italiensk Sarah Jessica Parker i semi-corpse paint som selling point. Och det är ändå det bästa bandet ikväll.

Tack för kaffet och på återseende.

/Hatpastorn & Heidenhammer

19 svar to “Sista chansen med Hatpastorn och Heidenhammer.”

  1. Vinterland-plattan är faktiskt en av mina absoluta favoritskivor, oavsett genre. Har varit det sen den kom ut då i mitten av 90-talet. När återföreningen tillkännagavs och ett nytt album var på tal blev jag extatisk. Nu har jag gett upp hoppet. Istället fick vi ett nytt The Black-album som inte är något att hurra över.
    När vi nu snackar 90-talsband som återförenats – vad tycker ni om Nefandus? ”Your God Is a Ghost” är en riktig pärla, tycker jag.

  2. Utplåningsprofeten Says:

    Jag håller nog Vinterland lite högre än Sacramentum. De spårade i vart fall inte ur och släppte två olyssningsbara plattor med totalt Göteborgstrams. Jag försökte lyssna på The Coming of Chaos nyligen och skrek rätt ut efter 3 ”riff”. Tvi!

  3. Köpte Vinterlandskivan när den släpptes, gav upp, tänkte för typ ett halvår sen att jag skulle ge den en andra chans efter allt hypande, gav upp igen.
    Största problemet jag har är trummisens katastrofala virvelspel. Låter som att han släpper trumpinnen från en decimeters höjd, noll kraft i anslaget och väldigt otight. Märkligt att man kan vara så dålig på just virvel när allt annat iaf låter hyfsat….

  4. Kaffepetter Says:

    Fester-introt är ju King Diamonds ”Black Horsemen”. Vilket påminner mig om att jag inte lyssnat på Abigail-plattan på år och dag…

    Du Pastorn, hur går det egentligen med artikeln om King Diamond-kåkarna? Hade hoppats på att den skulle komma med i boken, men tji fick jag

    • Den har legat på is väldigt länge nu. Anledningen är att projektet blev alldeles för överambitiöst. jag satt exempelvis på betald arbetstid och kollade olika mäklarsidor för att ta reda på kostnad per kvadratmeter och fan vet allt. Men! Planen är att få ut den nu under våren.

      • Kaffepetter Says:

        Nu är mina förväntningar helt jävla gigantiska. detta gillas skarpt!

        För övrigt röstar jag på Voodoo-kåken. Kolonial sydstatsstil och egen betjänt kommer man långt på

      • Bra hus! Dock inte mitt förstahandsval. Gillar inte fukt/värme och insekter. Något det lär finnas i överflöd i voodooo-träskmarken. Sedan lär det vara problem med fuktskador och liknande. Fördelen är som du säger att det är en maffig kåk och en betjänt vore prima.

  5. Vinterland-hypen som uppstod bland små black metal-barn är helt obegriplig. Skivan är inte dålig, bara inte så värst bra heller. Och varför blev just den så hypad?

    • Vet ärligt talat inte vad som hände, vad som utlöste hypen. Kan bara tala för mig själv, som började lyssna på black metal i mitten på 90-talet. För mig är det delvis nostalgi eftersom det var en av de första black metal-plattorna jag hörde, men jag tycker fortfarande att det är något jävligt speciellt med atmosfären och den vokala insatsen. Men plötsligt för några år sedan var det som om något exploderade, och det började snackas som fan om plattan.

    • Det är mycket märkligt. Kollar man recensionerna på metal-archives blir man helt förbryllad. Absolut inte en dålig skiva, men vad som triggade denna hype vettefan. Jag har en teori om att det blev lite sus och dus om plattan i USA via MySpace och eftersom amerikanerna inte var uppväxta med No fashion som vi svenskar var har de måhända en annan infallsvinkel. Kan naturligtvis vara helt fel, men det är en teori iallafall.

  6. Hejsan!

    Har som många andra lyssnat på black metal sedan tidigt 90 tal och måste bara säga att allt med Vinterland plattan är fantastiskt. Låtarna, sången, riffen, atmosfären, ljudet. Kan vara att man var ung när man införskaffade skivan och att lite nostalgi sitter kvar i lill-hjärnan men tycker fortfarande att Vinterland är ett av Sveriges absolut bästa black metal band.

    Har precis fått din bok. Har inte varit så uppspelt sedan jag fick min senaste dotter:)

    Tack för en fantastisk blogg.

    Mvh
    Daniel K

    • Man tackar och getabockar! En vacker dag hoppas jag att Vinterland-poletten trillar ner för mig. Tror det mestadels beror på att jag köpte The Moaning-plattan och inte Vinterland när det begav sig🙂

      • Intressant, för jag känner för The Moaning som du verkar känna för Vinterland, medan jag älskar de sistnämnda. Så mycket är kanske helt enkelt nostalgi. Och när man snackar om liknande band kan jag inte låta bli att undra om ni gjort nån No Fashion Records-specialare? En suspekt historia som hade varit intressant om ni grävde lite i.
        Får väl även lägga till att boken är grym🙂

      • En bra idé med en No fashion-genomkörare! Det ska jag absolut börja med på stört. tackar och bockar, kul att höra att boken var till belåtenhet.

      • Har inte hört The Moaning men ska genast kolla upp plattan.

        //Daniel K

  7. Jodå, Fester från Norge fikk en del skit fra det norske miljøet. Og ble derfor heller ikke spesielt store. Om det var Euro selv vet jeg ikke. Men boikott ble det.

    Og Stormvold er jeg helt enig med dere om. Ingenting som sitter igjen, selv om jeg har gitt den FOR mange sjansen. Blod draum derimot, der har du bedre materiale. Ikke alle låtene funkar men jag tycker om skivan. Tror jeg var den enda i verden som faktisk fikk høy puls da jeg så at den skulle trykkes opp igjen i 500x på vinyl haha.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: