Hatpastorns årsbästalista 2015.

Då var det dags igen att presentera en lista över de nya plattor som snurrat friskt i spelaren. I sedvanlig ordning har jag inte hunnit lyssna på allt som släppts. Det är en omöjlighet. Särskilt då man köpt några hundra gamla plattor. Tips i kommentarsfältet på album jag kan ha missat mottages gärna. Danska och spanska band undanbedes.

I ingen direkt ordning alls. Här kommer ett gäng fullängdare och EPs från 2015 som förtjänar ett omnämnande.

ages

Ages – ”The malefic miasma”

Svensk lyxig slingblack. Jo, jag tackar jag. Faktum är att Ages hade kunnat släppa en hel skiva med pruttljud så länge de haft med ”Mountains ablaze”. Den bästa svartmetallballaden sedan … jadu. Jag avskyr ju egentligen svenska svartmetallballader. Lord Belials ”Lamia” är bara bra när de matar dubbla kaggar. Nu tänkte jag göra mig sagolikt opopulär, men jag tycker samma sak om Dissections ”Where dead angels lie”. När de sprutar dubbla baskaggar är jag i extas, sedan får jag monstruösa koncentrationssvårigheter. Blev du kränkt nu? Bra. Jag kan även tillägga att jag aldrig fattat storheten i Slayer. Summum Malum däremot, det är grejor det. Och Ages. Ages är råbra. Behöver jag ens nämna att när det vankas kaggar i ”Mountains ablaze” svimmar man.

Ghost

Ghost – ”Meliora”

Nu ska vi se. jag anser att ”Where dead angels lie” är en tråkig låt och att Slayer är ett av världens mest överskattade band. Hur ska jag göra för att ge fler människor hjärnblödning? Jo! Ghost på årsbästalistan såklart. Ghost är guld. Jag var sist på tåget när första skivan släpptes, men jag gillade den verkligen. Uppföljaren var även den bra, även om den krävde några fler lyssningar. Senaste given ”Meliora” är smått fantastisk. Nu ska ni få höra något som ni inte är vana vid när ni läser dessa sidor. Jag önskar verkligen att det rullar på bra för Ghost. De verkar vara ett gäng sköna lirare och de gör bra låtar. Särskilt när de lånar friskt från oväntade håll. Konceptet är även det helt briljant. Lite kuriosa om Ghost då. Jo, när min storebror var på semester i Nordkorea nu i höstas så avslutades varje kväll med en genomkörare av ”Meliora” på hotellrummet. Med tanke på hur avlyssnat det rummet måste ha varit så blir jag inte paff om ”He is” blir nästa stora hit i detta fantastiska land.

Malign

Malign – ”A sun to scorch”

Årets överraskning. Inte för att EPn var bra för det var knappast oväntat, utan att det kom material överhuvudtaget. Man ska skynda långsamt, men typ 12 låtar på en sisådär 22 år är väl att ta i. Vågar man hoppas på en hel platta eller få man stå där med mössan i hand när Norma släpper ”Fireborn/Divine facing/A sun to scorch”-samlingen? Det återstå att se. Tills vidare får man uppskatta det man har, men det känns som att äta en taco. Ingen blir mätt av att äta en taco. Ja, såvida man inte är en fullkomlig jävla psykopat. Jag trycker lätt 4 tacos. Det blir i matematikens namn 8 låtar. Fan vad gott.

Manii

Manii – ”Skuggeheimen”

En till EP. Norge. Fantastiskt land. Världens bästa svartmetall. När de vill bör kanske tilläggas. Ingen som följt denna Likpredikan kan väl ha undgått hur det tjatas och gnatats om norsk black metals kräftgång sedan slutet av 90-talet. Manii är rena drömmen, mycket pang för peng. Urnorska slingor. Sagolik lyrik. En produktion helt i min smak. Manii är om ni missat det Manes under annat namn. Manes som de lät på den tiden de var bra på riktigt bör kanske tilläggas.

Djevel

Djevel -”Saa raa og kald”

Norge. Fantastiskt land. Världens bästa svartmetall. När de vill bör kanske tilläggas. Ingen som följt denna Likpredikan kan väl ha undgått hur det tjatas och gnatats om norsk black metals kräftgång sedan slutet av 90-talet. Djevel är rena drömmen, mycket pang för peng. Urnorska slingor. Sagolik lyrik. En produktion helt i min smak, samt Dirge Reps patenterat nihilistiska trumspel. Man blir glad. Och arg. Varför är det så få norska band som väljer att vara så här bra? 2 minuter och 48 sekunder in i låten ”Norges land og rike” kommer det trueaste jag hört på evigheter. Först ett monumentalt susande riff, sedan kommer skriket och manglet och bara överöser en med magi. När man står på knäna och bara dyrkar kommer slingan. Herre Satan, slingan. Man dör. Slingan tar slut. Sångaren börjar kanalisera. Jag håller med om allt. Slingan kommer tillbaka. Nu ligger man på golvet och bara sprattlar av hänförelse. Låten avslutas med att alla slutar spela utom Dirge Rep som fortsätter att mangla utan en tanke på konsekvenserna. Utsökt. Och då har jag inte ens nämnt körerna på ”Vaar forbannede jord”.

Grift

Grift – ”Syner”

Att Grift var något stort på spåret efter deras makalösa split med Saiva kan inte ha undgått någon. När den kräksnygga vinylutgåvan av ”Syner” kom i min ägo vågade jag knappt lyssna på den. Allting talade för att det skulle vara ett fantastiskt album, men man har ju blivit blåst på konfekten förut. I mitt inre virvlade en malström av tuggande gitarrer, Matrix-glasögon och texter innehållandes inneord såsom ”Cyberspace” och ”Technology”.  Jag darrade. Sedan lyssnade jag. Igen. Och igen. Och igen. ”Syner” är en juvel. Tonsatt hembygdsångest. Årets svenska svartmetall? Högst sannolikt.

mgla

Mgła – ”Exercises in futility”

Det har tjatats en hel del om denna och ja, skivan är kalas, men personligen håller jag ”Presence”, ”Mdłości” och ”Further down the nest”-släppen närmare hjärtat. Varför? De är bättre. Främst de två sistnämnda. Menar jag då att ”Exercises in futility” är dålig? Absolut inte. Ta en lyssning på de plattor jag just nämnt och inse att jag alltid har rätt.

Diabolicum

Diabolicum – ”Ia Pazuzu”

Jävig? Måhända. Det spelar ingen roll. ”Ia Pazuzu” är kärleksbarnet mellan ”Secrets of the black arts”, ”Dark blood rising” och ”Blood must be shed” och är således en av 2015 års bästa album.  Punkt.

Moon

Moon – ”Render of the veils”

Man behöver inte alltid höra riffen så länge det är bra stämning. Moon från Australien har varit med på årsbästalistan tidigare. Är Moon egentligen bra på riktigt? Högst oklart, men är man på rätt humör är detta rena guldet. Som en blandning av Darkspace och Xasthur ungefär. Den offensiva ljudbilden kan man inte klaga på, men då skivhelvetet är typ 80 minuter lång kan det bli lite för mycket av det onda. I små doser, eller om humöret är rätt, är dock Moon helt förtrollande.

panopticon

Panopticon – ”Autumn eternal”

Hemtrevlig black metal. Det är Panopticon det. Faktum är att ”Autumn eternal” är betydligt vassare än fjolårets ”Roads to the north” och då gillade jag verkligen ”Roads …”-plattan. Det är mindre Göteborgsslingor och mer svävande skogsriff, helt i min smak. Bättre sånginsatser även. Ett steg i helt rätt riktning.

Marduk

Marduk – ”Frontschwein”

Två minuter och tolv sekunder in i ”Between the wolf-packs” har vi årets riff. När slingan kommer bränner man sönder kalsongerna i ren extas. ”Frontschwein” kryllar av hits och även om denna giv är en betydligt lugnare historia än vad man kanske är van vid får man ändå hysteriskt mycket pang för peng. Som kuriosa kan jag nämna att jag var förste fläkthållare i musikvideon till titelspåret. Det var ett par trevliga dagar och trots att man fick höra samma låt ex antal gånger under inspelningen blev man aldrig mätt. Ett gott tecken.

Nechochwen

Nechochwen – ”Heart of Akamon”

Årets överraskning. Jag hade aldrig hört talas om bandet innan men valde ändå att köpa mer eller mindre blint. Tänk er Borknagars ”The olden domain” möter tidiga Opeth om Opeth varit ett bra band fast indianer. Just det. Nechochwen spelar apache-svartmetall. Minst sagt exotiskt. Många hyllar ju svärtan i Primordials texter som behandlar orättvisor på Irland, potatissvält och annat elände. Snackar vi orättvisor och uppdämd ilska vinner nog Nechochwen. Columbus satte tassarna på amerikansk mark 1492 i tron att han kommit till Indien. Urinvånarna fick således heta indianer. Är det inte helt bisarrt att de fortfarande kallas indianer? Någon gång de senaste 524 åren borde man ju rimligtvis rättat till den fadäsen. Uttrycket ”native americans” är en klen efterhandskonstruktion. Tänk er att man köper en skiva med Burzum men någon lallare på skivbutiken lägger av misstag ner en skiva med låt oss säga Tribal Ink. Man kommer hem, spelar upp skivan och tycker att Burzum minsann är fina grejor. Ett år senare kommer en polare på besök och upptäcker att Burzum och Tribal Ink inte är samma sak, men man fortsätter likväl att kalla Tribal Ink för Burzum. I 500 år. Fan vilken bra liknelse. verkligen. Summa summarum är att Burzum inte är Tribal Ink, Nechochwen är ett bra band och att jag i fortsättningen nog gör bäst i att undvika alla sorts former av samhällskommentarer.

På återseende.

/Hatpastorn

13 svar to “Hatpastorns årsbästalista 2015.”

  1. Men nya NettleCarrier då? Lustre? Den första riktigt bra Hypothermiaplattan?🙂

  2. Ett par plattor som jag definitivt håller med om (Grift är ju helt jävla lysande), och fick även ett par tips som ska kollas upp. Dock är jag så hiskeligt förbannat jävla less på Kvarforth att Diabolicum faller bort direkt.

  3. För övrigt så är uttrycket att ”bränna sönder kalsongerna i ren extas” det bästa jag läst på länge. Hoppas på fler sådana guldkorn när jag får mitt ex av boken.

  4. Brånd – Demo 2015
    Dry Insides – Doorway
    Enslaved – In Times
    Grafvitnir – Necrosophia
    Horna – Hengen Tulet
    Ilmestys – II
    Maléfices – Hurlemort
    Manii – Skuggeheimen
    Marduk – Frontschwein
    Mgła – Exercises in Futility
    Murg – Varg & Björn
    Peste Noire – La Chaise-Dyable
    Pure – The Art of Loosing One’s Own Life
    Ruach Raah – Hate Fanaticism
    Valgaldr – Østenfor Sol
    Wroth – Force & Wrath

    Besvikelser:

    Nidhogg – Nidhogg
    Slidhr – Spit of the Apostate

  5. Dodsferd och Kauan gjorde riktigt bra skivor i år.
    Även Dodsferds split ep med 3 gamla låtar nyinspelade var redigt bra.

  6. Istvan Schlachtbrecht, Säffle Says:

    Trevlig lista. Kan även rekommendera Vanums ”Realm of Sacrifice” och Wiegedoods ”De doden hebben het goed”.
    Undrar dock när er analys av det rådande hipster black metal fenomenet (eller “white black metal” som jag kallart) kommer?
    För det kommer väl?

    • Jag har nosat på hipsterblack tidigare, b la Bosse-de-Nage eller vad fan de heter, meeeen det lär bli ett spadtag till i den gödselstack som är hipsterblack. Var så säker. Härnäst blir det nog att dissekera den svenska scenen. Norge må ha drabbats av Matrix-viruset, men det är en fis i rymden mot den vederstyggelse som var den svenska scenen när alla bestämde sig för att spela death n roll. Fy fan.

      • Erik (Void) Says:

        Exakt!
        Norges Matrix/future tjafs är exakt en tiondel så värdelöst som den gamla svenska Death ‘n Roll-trenden! Djävulen grät…
        En riktigt bra årslista för övrigt! Får kolla upp Ages, även om det nog är lite för mjukt för min smak…hehe

  7. Proscriptorsson Says:

    Fan vad kul att se både Ghost och Mgła på års-listan ja !

  8. Slayer tillhör ungdomens fyllor. Omöjligt att lyssna på det bandet i nyktert tillstånd.

    Tack för tipsen förresten!

  9. Att Ghost skrivit en *bra* låt (He is) som till och med spelas på radio är kul, men det blev existentiell kris när jag hörde den hos frisören och det visade sig vara Lugna favoriter som stod på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: