Dr Panzrams tributesploitation, en dödsmarsch i coverträsket. Del 1.

1996 avfyrades det första dödande skottet i vad som skulle komma att utvecklas till ett kallblodigt utrotningskrig. Det var en storm av förtärande flammor vars gnista hade antänts bara två år tidigare när Sony helt oskyldigt gav ut den med beröm godkända Black Sabbath-hyllningen, ”Nativity in black”. Samma år avtäckte även tyska Gun Records den helt jävla bedrövliga ”In the name of Satan – A tribute to Venom”. Båda sålde som facklor och högafflar under en pogrom och snart förstod branschen att här fanns det papper att stapla.

celticKulan som avlossades hette ”In memory of Celtic Frost” och skytten hette Dwell Records.
Man skulle lätt kunna tro att det var våra egna Black Sun Records som var de krönta kungarna i de mediokra tributernas spermakladdiga mosbricka till värld, men om Black Sun var kungarna var Dwell den gud på vars altare Göteborgarna gav offer. Dwell släppte på riktigt så många tributer att jag i min (redan halvsvarthjärtade) research tappat räkningen inte mindre än tre gånger. Jag anser mig dock inte vara helt ute och cykla när jag säger att det är min ärliga uppskattning att de lyckades skända vår existens med mer än tre dussin ”hyllningsskivor” på mindre än tio år.

”In memory of Celtic Frost” är en tribut enligt standardformat 1-A Tämligen välkända band gör halvdana kopior av originalet. Gärna med den där berömda glimten i ögat. Medan de mindre kända bara är glada för att få synas i sällskapet. Dock så är det en outtalad sanning att absolut INGEN är nyfiken på att höra hur Cianide har valt att tackla ”Dawn of Megiddo”.
Jag ska erkänna att såhär ett och ett halvt årtionde senare är skivan inte riktigt lika kass som när den kom. Men tristessen som uppstår efter andra riffet på nästan samtliga bidrag står sig lika resolut idag som den gjorde på den tiden då Jim Carrey inte såg ut som Jokern utan make-up.

Den har dock två akter som sticker ut.

Emperor gör sin bästa inspelning någonsin med en sjukt rå tolkning av ”Massacra”. Någon som förtjänar att lyftas fram lite extra är den på trummor gästande Dirge Rep som här gör en minst sagt ikonisk insats.

Det andra bandet som blippar på radarn är Stockholmsfjölen i Opeth. Med undantag för ett halvschysst akustiskt parti på ”Orchid” så har de inte gjort någonting som går att lyssna på. Saken blev inte bättre av att jag tidigt utvecklade den plausibla, men fullständigt grundlösa misstanken, att deras bandnamn var bokstäverna i ordet ”poet” omkastade, med ett ”H” insmuget som taktiskt villospår.

Jag gav deras ovannämnda debut ett gäng ytterst tålmodiga genomlyssningar, men inte ens med full blåsa och hemlängtan kunde jag förmå mig själv att kapitulera eller ens på något sätt begripa den. Deras efterföljande verk fick ännu mindre av min uppmärksamhet, då de redan på dess första anslag stolt basunerade ut att de nu hade repat och skrivit bort all den bedårande charm som genomsyrade den tidiga produktionen.

Nu kanske ni undrar varför jag överhuvudtaget bemödade mig att hålla ut så pass länge som jag faktiskt gjorde, det fanns och finns trots allt betydligt bättre konstellationer som jag aldrig lyckats komma förbi första skivan med (Falkenbach/Krieg). Men då med skillnaden att jag ansett deras alster vara så jävla monumentala att jag helt enkelt varken vågat eller orkat få illusioner krossade och min tid slösad med deras eventuellt svagare släpp.

Så vad fan handlar det här svamlet då om egentligen?

Jo, anledningen till att jag tar upp detta är för att Hatpastorn tidigare idag drog in mig i sin svavelrökosande sakristia och gav mig en svada och reprimand för att den här texten inte var lång nog för hans tyranniska tycke. Det handlar även om att det är ett obestridligt faktum att Opeth lustigt nog gjort en av de bästa covers som någonsin spelats in.

Jag har alltid velat gilla Celtic Frost lite mer än vad jag egentligen gör. Med det sagt så anser jag att EPn ”The emperors return” huserar en av de bästa bitar av death/black metal som någonsin stänkt sin svärta på våra själar: den blytunga djävulshymnen ”Circle of the ryrants”. Även känd som Schweiz svar på Bathorys ”The return of darkness and evil” och Venoms ”In league with Satan”. Jag vill också ta tillfället i akt att påpeka att mängden pitch de använder på backingsången på denna låt är ett föredöme som borde följas av samtliga orkestrar oavsett musikalisk inriktning.

Vad är det då med Opeths tolkning som är så bra?

Jo, inte nog med att den spelades in under den epok då det var som mest glöd i Day DiSyraahs produktioner. Opeth hade dessutom varken före eller efter lyckats låta så här drivet ondskefulla. De håller sig till låtens grundstruktur med en nästan slavisk dedikation för att lägga sin vikt på att uppdatera framförandet och smyga in små överraskningar. Det är en mörk, genuint illavarslande och ytterst intressant resa vi får det infernaliska nöjet att följa med på. Opeth lyckas på fem minuter och femton sekunder att leverera något så magnifikt malignt att det i åratal har hemsökt deras diskografi likt minnet från en natt av spontant fyllesex med syrran.

Som avslutning på detta så skulle jag bara vilja klargöra att om någon av er där ute anser att Opeth lyckats knåpa ihop något som kan mäta sig med denna cover och som denne anser är något vi inom församlingen borde ta del av, så skulle vi vilja att ni vänligen postar den på Aftonbladet Sports Facebooksida och glöm för Lucifers skull att tagga oss.

Nästa gång vi ses så kommer det att vara under en blodröd himmel.

/Dr Panzram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: