Från A till Ö med Heidenhammer. Y som i YEARNING .

yearningI slutet av nittiotalet fick jag ett uppdrag. Jag skulle för ett sundsvallsbaserat fanzine samla ihop alla bedrövliga goth metal-skivor som inkommit till redaktionen för att i en krönika osa svavel över eländet. Om nu folk därute råkat glömma eller lyckats förtränga den fullständigt makabra mängd skit som spottades fram av etiketter som Napalm Records och liknande, ska jag ge er en liten påminnelse.

Jag vet inte riktigt vilka band som kan hållas ansvariga för att saker och ting utvecklades på det här viset, men THEATRE OF TRAGEDY står som huvudmisstänkta. Plötsligt insåg horder av skivbolag att det här med ”romantisk death/doom/goth” var det nya svarta, och plötsligt fylldes annonssidorna i Close-Up av kråsskjorteprydda manliga ynglingar med svårmodig blick och kvinnliga vandrande tragedier iförda billiga klänningar av krossad sammet. Successivt försvann de få element av dödsmetall som först funnits i musiken för att ersättas av gapiga tyska syntar med fruktansvärda stråkljud, samtidigt som growlsång fick stryka på foten för ”vanlig sång”.

Vanlig sång. Rensång. Vilken stinkande lögn. För, mig veterligen, fanns det ta mig fan inte en enda kvidande vokalist i den här avskyvärda genren som behärskade konsten att sjunga rent. Vad som fattades i toner skulle kompenseras med ”känsla”. Nog kändes det, när toner surare än härsken keso kraxades ut för att ge röst åt ”poesin”. Såhär många citationstecken har jag nog aldrig använt i en och samma artikel, men jag hittar faktiskt inget alternativ. Jag tror de flesta kan gissa vad för slags texter det handlade om.

YEARNING var ett av de där banden. Jag vet inte varför, men tidningen Terrorizer valde vid något tillfälle att ge dem en helsidesartikel efter att debuten ”With tragedies adorned” nyligen släppts. Om man ska tro reportern talade intervjuoffret, bandets vokalist Juhani Palomeki, med en brytning tjockare än rådjursstuvning. Det förvånar mig inte, för samma fenomen återges även på skivan.

Egentligen finns det inte så mycket mer att säga. Musiken är nämligen så intetsägande att hur mycket jag än försöker finner jag det omöjligt att hitta något att ta fasta på. Det var samma sak den där gången jag skulle hitta ord till artikeln för sjutton år sedan. Eftersom alla skivor lät mer eller mindre precis likadant och allt förvandlades till en såsig gröt erbjöd det inte ens någon humor. Den enda detalj som verkar skilja YEARNING från resten är ljudet av en flöjt. Själv önskar jag att jag hade den där trollflöjten från Legend of Zelda.

Den som tar en någon helt annanstans när man blåser i den.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: