Från A till Ö med Heidenhammer. O som i OCTINOMOS.

Sicket rens. Inget tjafs. För en gångs skull känns det som att hastighet och aggression är en nödvändighet, istället för att vara där för sakens skull. Och ändå lyckas skivan vara varierad rakt igenom.

15321Ju mer jag tänker på det, desto mer framstår det som att det var svenska band som lyckades plocka upp stafettpinnen efter det att den norska scenen självdött av kollektiv psykos, Matrixvirus och snabba solglasögon. OCTINOMOS skäms verkligen inte för sig och försöker heller inte krysta fram något spelat märkvärdigt. Med risk för att låta lite småpartisk känns det här lite som DIABOLICUMs syskon, både i musik och koncept. Samma sak med föregående album, ”Welcome to my planet”. Det är industriellt och förprogrammerat, men utan den där fadda smaken som exempelvis ABORYM urartade till. I brist på bättre ord vill jag hävda att det i detta sammanhang känns helt naturligt med alla inslag som förekommer på skivan. Som grädde på moset är de vokala prestationerna så nära Ihsahns ylanden på ”In the nightside eclipse” man kan komma.

Att speltiden håller sig strax över halvtimmen är bara ett plus i kanten. Ingen meningslös utfyllnad, inga partier som dröjer sig kvar och stör. För en gångs skull känns det också ända in i själen att upphovsmakaren Fredrik Söderlund ­ förmodligen mer känd från PUISSANCE ­ också ville ha sagt något på riktigt med skivan. När jag läser i konvolutet framstår han lite som en ilsken variant av Moby, som gjorde samma sak med bookleten till sin skiva ”Play”; att istället för att skriva ut texter ge läsaren en inblick i hans åsikter. Om man sedan håller med eller inte må vara en annan sak.

Fan, nu vill jag ha en uppföljare. Snarast.

/Heidenhammer

4 svar to “Från A till Ö med Heidenhammer. O som i OCTINOMOS.”

  1. När blir det en utredning kring den vansinnigt röriga och trista debutplattan från bandet med världens sämsta namn – Old Man’s Child? Talar alltså om Born of the Flickering, inte EPn In the shades of life som ju var riktigt bra.

    • En mycket bra fråga! Old Mans Child har duckat kulan alldeles för länge nu.

    • Erik (Void) Says:

      Born of the flickering råkade vara en av de absolut första black metal-plattorna jag köpte/hörde. Jag dyrkade den!
      Idag vet jag fan inte om jag ens skulle våga lyssna på den.

  2. Men det ska ändå sägas att den faktiskt har två relativt lyssningsbara låtar – första samt titelspåret. Resten är bara pölsa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: