Från A till Ö med Heidenhammer. F som i FETISH 69.

I min ungdom hade jag aldrig vett att uppskatta den österrikiska floran och faunan när jag botaniserade i världens olika musikaliska djungler. Varken SUMMONING, ABIGOR eller några av dess otaliga sidoprojekt imponerade nämnvärt på mig även om jag såhär i efterhand till viss del kommit att uppskatta åtminstone delar av deras samlade produktioner.

80541Det där underliga landet som på sin höjd gjorde väsen av sig genom att ståta med en brokig skara celebriteter som Arnold Schwarzenegger, Adolf Hitler, Wolfgang Amadeus Mozart, Michael Haneke och på senare tid Josef Fritzl förblev tämligen oupptäckt. Med det gyllene undantaget FETISH 69. Vilka var de, egentligen? Det enda jag visste om dem var att de medverkade på den fantastiska samlingen ”Death is just the beginning II”, ett hopkok med band från Nuclear Blast från tiden de höll på med riktig musik. FETISH 69 var dock lite av en avstickare med sin tonkonst, då resten av banden uteslutande pysslade med death metal. Tydligen fanns det en koppling till PUNGENT STENCH, men jag är osäker på vilken det var. FETISH 69 var dock alls inte någon form av dödsmetall. Den närmaste kopplingen, rent musikaliskt, var att de förmedlade samma krossande känsla som WINTER, vilka också återfinns på samlingen. Det var heller inte frågan om någon slags sludge eller doom. Låten hette ”Stomach turner”. Än idag kan jag inte kategorisera det i något fack.

Jag fick tag på en av deras fullängdare via Kraath i SETHERIAL, som var vänlig nog att kränga sitt exemplar av ”Antibody”, deras debut i fullängdsformat. Dessvärre var det lite av en besvikelse, då den trots en produktion av Colin Richardson inte alls lät som det jag hört på Nuclear Blast­samlingen. Det dröjde fram till en skivmarknad i Sundsvall, då jag äntligen fick lägga vantarna på skivan ­ eller egentligen EP:n ­ den hämtats från. Och jag finner inte ord för hur sjukt bra jag tycker det här är. Mullrande tonsatt ren jävla ångest. Samtidigt så lättlyssnat. Jag tror det var såhär jag ville att typ NINE INCH NAILS skulle låta. När jag tittar i bookleten ser jag dessutom att kopplingen till PUNGENT STENCH består av att Martin Shirenc faktiskt spelar gitarr på det här släppet. Att skivan sedan är dedikerad till både Frank Castle och Walter Kovacs gör mig alldeles varm inombords.

”I hate them inside”, skanderar sångaren om och om igen. Jag instämmer och trycker på ”repeat” för tredje gången.

Amen.

/Heidenhammer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: