Från A till Ö med Heidenhammer. C som i CRONOS.

cronosDet är lite med den här skivan som med TORMENTORs ”Recipe Ferrum” – man låtsas helt enkelt om att den inte existerar. För att förstå vilken nivå vi befinner oss på kan jag berätta att inte ens jag köpte den här skivan trots att den reades ut i Härnösand någon gång 1996. Det ska då sägas att jag försvarat VENOM och dess medlemmars musikaliska förehavanden genom eld och vatten och att det, album släppta efter 1997 till trots, fortsätter att vara mitt absoluta favoritband alla kategorier.

Nyinspelningar är ett känsligt ämne. I en podcast pratade vi om verk som vi faktiskt skulle vilja höra med andra ljud, musiker, producenter och ljudbilder än de som står till buds. Om jag minns rätt kunde vi enas om ett par, tre stycken som skulle kunna behöva en uppfräschning då låtmaterialet torde vara tillräckligt starkt för att genomgå en sonisk plastikkirurgi. IMMORTALs ”Blizzard beasts” är ett av albumen.

När det kommer till VENOM … ja, jag vet inte vart jag ska börja. Kanske med att jag inte är genomgående skeptisk till grejen ifråga. En av de första skivor jag köpte, ”Old, new, borrowed and blue” innehöll nyinspelningar av gamla klassiker med den dåvarande vokalisten/basisten Tony Dolan på sång, vilket jag faktiskt tycker gav ett visst existensberättigande till idén. Lite som när AC/DC släppte sin dubbelmacka ”Live” 1992, på vilken man för första gången på skiva kunde höra hur gamla Bon Scott-låtar gjorde sig med skrikhalsen Brian Johnson bakom mikrofonen.

Nåja. Tydligen tyckte den gamle VENOM-vrålaren Cronos år 1995 att om hans gamla bandkamrater kunde, då kunde han också göra samma sak. På skivan ”Venom” hörs resultatet. Och … ja. Herre Satan. Jag har aldrig stött på den här skivan utom i Härnösand och i Dr Panzrams skivsamling. Det är därifrån jag hämtat det exemplar jag nu har i min ägo. Om ni tänker er en Amiga 500-programmerad robot som med ”… And justice for all”-torr knasterproduktion sprakar fram buskisversioner av gamla VENOM-hits och blandar dessa med över/efterblivna låtar hopsnickrade av Cronos under hans AOR-period på åttiotalet, på vissa ställen ackompanjerade av fejkade liveljud … då har ni hittat rätt. Det är som en mardröm.

På vissa sätt ger detta en olycksbådande vink om vad som skulle komma att bli VENOM efter att Abaddon till sist lämnat skutan i slutet av nittiotalet. Att den samlade originalsättningen lyckades knåpa ihop ”Cast in stone” 1997 får ses som en märklig lyckträff. Men även där insisterade de på att i den medföljande bonusskivan få med ett gäng nyinspelningar av de gamla dängorna. Det lät nästan lika illa som här. Att en annorlunda line-up – med Tony Dolan och andregitarristen Al Barnes -bara fem år tidigare kunde ge ut vitala album och med lite jävlaranamma få gamla dängor att låta okej i studion framstår som nästintill obegripligt.

Tänk, att jag skulle skriva dessa ord. Om självaste Cronos. Mannen vars basspel var det som fick mig att börja med instrumentet ifråga. Vars röst fick mig att börja growla. Vars låtar fick mig att dyrka döden och Djävulen.

Jag fattar ingenting.

/Heidenhammer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: