Dr Panzrams topp 5 black metal-upptäckter 2014.

Söte Lucifer, vilket skitår det var. Jag kunde inte ens göra en topp tio-lista då jag hade varit nödgad att fylla ut fem av punkterna med The Osteoporosis Dance, en vits, Henry Harald H Humphries, mina nya skor och en något undergräddad men perverst delikat croquembouche.

BODY COUNT – “Manslaughter”

BCJag kommer från en håla där skotern, skidorna och spriten dominerade bybilden. Allt var så blekrosa och mellanmjölkigt att när vi en gång i lågstadiet bjöds på traditionell etiopisk mat till lunch resulterade det i att hela skolan fick stängas på grund av en glödande rännskitsflod värdig Phlegethon som började forsa ur våra inre. Det var i den idyllen som jag 1992 för första gången tog del av BODY COUNTs självbetitlade debut. En platta som handlar om crack, gängmord, ghettot och KKK bitches who loves it when you treat them bad. Jag kunde med andra ord relatera.

Att blanda rap med metal var fortfarande hyfsat nytt och det skulle dröja ytterligare 7 år innan den i sin tur skulle komma att ge upphov till den genre som tillsammans med postgrungen är det enda som finns att välja på i skärseldens jukebox.

Till skillnad från ANTHRAX/PUBLIC ENEMY-floppen ”Fight the power” så var inte det här en krystad, smått osammanhängande och forcerad röra. Ice-T sjöng om sin bäste vän Evil Dick, snutmord och sina erfarenheter av voodoo. Det skadar inte heller att deras leadgitarrist Ernie C har en unik feeling och teknik som kan mäta sig med de bästa. Det var minst sagt ett uppfriskande alster att få ta del av och jag håller det än idag som en av mina absoluta favoritskivor.

Två år senare kom ”Born dead” och jag gillade den INTE, den var för preachy och tillrättalagd helt enkelt. Att det faktiskt kom en skiva 1997 vid namn ”Violent demise” hade jag inte en aning om förrän jag just i denna stund skulle dubbelkolla ett årtal. 2006 års ”Murder 4 hire” var det nog bara jag och PARNASSUS-Söder som gillade, men den kom inte att rulla många gånger mp3-spelaren.

Spola fram 8 år och hoppet om en ny BC-platta var så långt borta att jag nästan glömt att det fortfarande existerade. Jag spenderade maj med att vara olyckligt ovetandes och så bara dök det upp en ny Ice-T platta från ingenstans. ”Manslaughter” är en skiva precis lika jävla politiskt inkorrekt som debuten.

Kompetent, snygg och hård musik, med texter så gangsta att det inte skulle förvåna mig om Charlton Heston hatuppstod från de döda bara på grund av texten till ”Get a job” . Om jag har något klagomål skulle det vara att debuten är lite mera varierad och att låten ”99 problems” är en skitlåt oavsett vilken artist eller årtionde det är.

MACABRE OMEN – “The ancient return”

macabre omenJag satt och slösurfade av noll och ingen anledning då min dator helt plötsligt föreslog att jag skulle kolla upp det grekiska bandet MACABRE OMEN. Det är ju allmänt känt att när det gäller svartmetall så finns det inget som är lika oanvändbart som den där lilla sträckan land mellan Norden (Danmark EXKLUDERAT) och Grekland. Deras scen har alltid behandlats med respektfull vördnad och det är med all rätta! Om så bara på grund av banden den onde Pastorn namedroppade i sin VARATHRON-recension.

Då namnet låter som något man brukar kunna se spela för ljudteknikern klockan 12:00 på andra festivaldagen hånskrockade jag likt Tim Curry i Legenden, klickade ”play” och stålsatte mig för de där 30 sekunderna av sonisk bedrövelse som man ger alla nya band innan man för evigt förpassar dem det till den där kyrkogården i hjärnan där man har begravt minnet av när syrran råkade trampa ihjäl familjens hamster, ”Sôl austan, Mâni vestan” och den du var innan du blev du.

Det skulle komma att ta mig en vecka innan jag tog mig för att lyssna på mer än bara den första låten om och om igen. Jag gillar pagan/black, men om det ska vara pagan ska det stå Norge som avsändare och inte ha släppt någonting efter 1994. Detta då jag och hela församlingen svurit en pakt som lyder:

”Om vi ska behöva sitta och lyssna på något Ukrainskt jävla halv-naziband med nyckelharpa och ompatakt igen så låter vi Jim Jones leda vår väg”.

MACABRE OMEN visade sig vara utantaget som bekräftar den där regeln.

Deras sound är tämligen eget, BATHORY-influenserna till trots. Rikligt kryddad med gamla AKITSA, BAK DE SYV FJELL och lite ABYSSIC HATE. Jag gillar även att de gått för en kall produktion istället för den där lite konstgjort ”folkiga” som band i den här genren brukar sträva efter.

MORTUUS – “Grape of the vine”

mortuusJag har alltid varit svag för jazzig opretentiös black metal och då framförallt suggestiv sådan. Därför var det mig ett nöje att bryta mitt ”jag hatar allt gjort efter 1993”-mantra för det här godståget till platta. Om jag skulle likna detta vid något så skulle det vara den underskattade duon RUTTHNA från Tyresö med skillnaden att MORTUUS aktar sig från att bli allt för svängiga/catchy och drar sig inte för att låta gunget falla till föga för atmosfär (de har med andra ord gjort vad man i folkmun brukar kalla för ”black metal”).

Jag vet inte om det var medvetet, men stundtals så påminner den här skivan mig om ”Filosofem” och det allena är anledning nog för att lyssna på MORTUUS. Det enda jag har att gnälla över är omslaget, som kanske inte är så fult i sig, men som skulle ha klassats som en ren oförfalskad succé om det prytt ett Invasion Records-släpp.

NIDSANG – “Into the womb of dissolving flames”

nidsangJag ska vara helt öppen med att mina privata kopplingar till det här bandet är för starka för att jag med skammen i behåll ska kunna låtsas om något annat. Det finns kanske tusen andra band som spelar dylik musik. Sist jag hörde om en trend i black metal var när alla skulle vara ortodoxa djävulsdyrkare och ironiskt prata om att man gillade Jesus och var rädd för Gud. Men vem fan bryr sig om någonting när NIDSANG levererar en störd mardröm som stundtals låter som en seriekrock på Satans egen rallybana.

Det enda klagomål jag har här är att jag gillade arbetstiteln ”The morbid Gods” bättre.

GOATWORSHIP

goatFram tills i år (fjol) var det enda jag visste om GOATWORSHIP att de var från Uppsala och att krigarna i GHAÜRHIR inte hade mycket gott att säga om dem. Men med tanke på att detta var på den tiden då vissa av er inte ens var en glimt i er mors/brors öga, så tror/hoppas jag att de har kommit över sitt förakt vid det här laget.

Årtiondena gick men namnet hade en förmåga att dröja sig kvar och så en inte särskilt vacker dag i juni när jag med tom själ hade stirrat på Youtubes sökruta i fyra minuter utan att komma någonstans så var de precis som The Stay Puft Marshmallow Man plötsligt bara där.

Först ska jag göra klart att det enda jag hört med denna orkester är deras osläppta demo från 2003. Så jag kan inte säga någonting om hur fan det lät innan, men det här är sådan där slingdödsblack som jag och Hatpastorn bara gillar när det är på demo från Fjollträsk. Vilket får mig att tänka på att jag borde ha haft med ASTROPHOBOS eminenta ”Remnants of forgotten horrors” på den här listan.

Efter några halvhjärtade googlingar hittar jag inget ytterligare om detta band och ännu mindre om denna giv, jag har inte ens titlarna till den.

Det spelar ingen roll hur uttjatad den här stilen var när den släpptes, att GOATWORSHIP fick stå kontraktslösa medan tråkiga jävla dussinband som NIGHT IN GALES och A CANOROUS QUINTET fick fortsätta att tära på jordens naturtillgångar är en sådan där gåta som för evigt kommer att gäcka framtidens historiker.

Om någon skulle kunna ta och dela med sig av den här demon och resten av deras diskografi så skulle jag, församlingen och därmed hela världen vara ytterst tacksamma!

Död är liv

/Panzram (Dr)

Annonser

6 svar to “Dr Panzrams topp 5 black metal-upptäckter 2014.”

  1. David Andersson Says:

    Jag gillar bara ukrainska halvnaziband…

  2. Erik (Void) Says:

    I högstadiet gillade jag Body counts debut i smyg, annars skulle metalfasaden rämnat. Hatade all rap-metal och sån dynga, men Bodycount hade något speciellt! I övrigt gällde Slayer, Entombed, Edge of sanity, Tiamat etc.
    Fan, nu blev jag nostalgisk!

  3. Har vid Intresse en kasett rip utav Goatworship – Uråldriga Svenska Folksägner demon!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: