Från A till Ö med Hatpastorn. C som i CULTUS SANGUINE.

Black metal från Italien är något som inte finns i överflöd i min skivsamling. Anledningen är ganska enkel, det kryllar inte precis av kanonband från det landet.

CULTUS SANGUINEs självbetitlade EP från 1995 är en udda historia. Jag fick plattan någon gång runt 1997-98 av en polare som tyckte att den sög. Han hade i sin tur fått den av en annan polare som även han var mäkta oimponerad av italienarnas tonkonst. Personligen fann jag den inte alls genomusel. Helt bra var det kanske inte, men vissa av låtarna har något visst. Om inte annat vilar det en förbannat konstig stämning över plattan.

Bandet startades av Aqua Regis någon gång 1993. Herr Aqua kanske är mest känd under sitt riktiga namn, Roberto Mammarella, envåldshärskare i MONUMENTUM och ägare av Avantgarde Music. Ett problem med Robertos namn är att jag aldrig kan säga det högt utan att låta som någon hyperaktiv tygdocka i en Dolmio-reklam.

Vilken dag är din Roberto Mammarella-dag?

Ja, uppenbarligen idag.

CULTUSOmslaget är en svartvit röra av märkliga bilder. Vi har en naken deprimerad snubbe, en dam i ett svart hål och … jag vet faktiskt inte riktigt vad det ska föreställa. Det är inte speciellt snyggt, men stämningsfullt. I likhet med BERGTHRON består bookleten bara av ett uppvik med lyrik och ska sanningen fram är texterna ganska coola. Även om de blir lite kissnödiga ibland så handlar de om någonting. Minns ni det? När black metal-lyrik verkligen handlade om någonting istället för att bara vara en röra av svåra ord och allmänt trams.

Låt oss jämföra. Först ut är DÖDHEIMSGARD med ett stycke från ”Ion storm” från genomvärdelösa ”666 International”:

Trouble in the corridor
Drained through the system of foundations
Dear in cruelty
Simulating the opponent
Well besmeared with toxic phlegm

CULTUS SANGUINE kontrar här med några strofer från ”Into the field of screaming souls”:

I’m the silence surrounding you
I’m the shadow of no lighting doubt

So start this journey
Come on walk with me
Into the field of screaming souls
I’m the sadness grey as tomb
I’m the desert where all the hopes die

Inget lyriskt stordåd måhända, men det handlar i alla fall om något mer än problem i korridorer och giftligt slem. Även om grammatiken haltar så bildas det en atmosfär som passar musiken bra.

Rent musikaliskt rör det sig om sirapsseg black metal med atmosfäriska gitarrpartier och sporadiska syntutflykter. Det är inte direkt klackarna i taket, men det är inga problem att riva av hela skivan från pärm till pärm. Att albumet bara består av lite drygt tjugo minuter musik kan i och för sig ha något med saken att göra. Tveksamt om man pallat en timme. Spelskickligheten är det si och så med, främst är det trummisen Custos Arcanorum som är rädd för att spela bra, speciellt när det vankas dubbla kaggar. Man har dock hört värre. Vokalisten Ferghieph är en vattendelare, antingen tycker man hans röst fungerar eller så suckar man djupt. Jag har alltid befunnit mig i mitten. Ibland fungerar det, ibland inte. Däremot är han rätt originell så pluspoäng för det.

Vem ska man då rekommendera det här till? Om man som jag gillar obskyr svartmetall från 90-talets början/mitt bör man kolla in detta. Det är inget mästerverk, men det är ju ett verk. Sedan har skivan en konstig esoterisk stämning som alltid tilltalat mig. Plattorna som släpptes efter den här kan ni skita i. Det ballade ur. Tyvärr.


Lallaren som lagt upp det här klippet tyckte det var rimligt att klistra in de mest opassande bilderna man kan tänka sig. Tryck på ”Play” och blunda.

På återseende.

/Hatpastorn

3 svar to “Från A till Ö med Hatpastorn. C som i CULTUS SANGUINE.”

  1. Det stämmer att stämningen inte är så dum, även om man har hört skickligare instrumentalister i sina dagar. Det finns en hymnisk kvalitet i det här som jag gillar.🙂

  2. Wulfahariaz Says:

    Lyrik och lyrik … Låttexter heter det.

  3. 90-talsatmosfären är så vacker att jag inte bryr mig ett dugg om att trummisen ramlar av stolen både en och två gånger.

    Sångaren tycker jag låter väldigt lik Darren White när han försökte sig på den allra mest smäktande rensången i Anathema under det tidiga 90-talet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: