Veckans trummisuppförsbacke. Del 2.

En av mina favoritlåtar på BATHORYs ”The return” är den något förbisedda dängan ”Reap of evil”. Det är en genuint ond låt med en genuint ond text. Det finns dock ett problem och det är trummisen som drabbas av en akut allergi för takt, tempo och sväng när låten lugnar ner sig. Försök att stampa takten till detta utan att grimasera. Till batteristens, eller Bathorystens om man så vill, försvar tar han/hon/den/det igen lite av sin heder mot slutet genom att hamra på ridecymbalen på ett underbart nihilistiskt vis.

På återseende.

/Hatpastorn

11 svar to “Veckans trummisuppförsbacke. Del 2.”

  1. Underbart!

  2. Det låter fritidsgård!❤
    Pukfillet vid 1:10… får gåshud på min gåshud. Jag ser framför mig hur en Samhall-anställd allt-i-allo på något kommunalt fritidsboende står på näsan i en golvfrys på jakt efter en överbliven Piggelin medan halvtomma lådor med köttfärssås, riven ost och pepparkakor (vem faaaan fryser in pepparkakor förresten) rasar ner över honom.

    Klappmongo.

  3. Det här är sånt som får en att undra kring vad upphovsmännen tänkte. Quorthon var kanske inte den mest tekniskt lagda musikern, men nog måste han hajat till? Och om inte han, så i alla fall Bossen. Nåja, rått och intolerant är det ju i varje fall.

    Något som alltid händer vid monumentala sackningar är ofrivilliga flamslag alternativt världens skevaste synkoperingar. Det verkar vara någon form av naturlag.

  4. Judas Iscariot har några legendariska sackningar. Måste bara komma ihåg vilka låtar det var.

  5. Nattjägarn Says:

    Nääee, hör inget konstigt…..alls?!?!?! :-O

  6. ruohtta, minns att Judas Iscariot hade det lite kämpigt med Burzum’s ‘War’ på nån tribute nånstans…

    • Haha stämmer bra det. Jag gillar även det härligt sliriga ”vispa grädde”-trumspelet på ”Damned Below Judas”.

  7. Efterlyser ett inlägg där ni går igenom Nicolas Cages son Weston Cages black metal-eskapader. Okej, lyssnade och det var fan inte så kul alls. Symfoniskt, mycket dyra gigantiska Yamaha-keyboards. Hursom.

  8. Med tanke på att det låter som att gitarren aldrig är ute på hal is och driver på genom låten, så kan det faktiskt vara så att man har gjort något som ovanligt som att spela in trummorna efter gitarren. Det är i alla fall min spontana tanke, för precis när det lugna partiet sätter igång så känns det som att trummorna tappar bort sig rejält, medan gitarren håller sig stadigt där den ska och trummorna sedan ”hänger på” och kommer in rätt igen, eller hyfsat rätt i alla fall.

    Kanske inte det mest effektiva sättet att gå till väga i en studio, men det är vad jag tror. Eller? Är även jag ute på hal is?

  9. Har förövarna bakom trumincidenterna på The Return pekats ut? I vanlig ordning har namnlösa bekanta till Quorthon figurerat inom kategorin sannolikt misstänka, men jag har aldrig hört Quorthon eller gammgubben eller ljudteknikerna namnge någon eller några. Det luktar litegrann som Sleepytime Press. En märklig öreställning som är över innan man ens inser att det är över, och upphovsmakarna och motiven bakom är lämnade åt spekulation.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: