Bandfotokatastrofer. Del 21.

När det kommer till bandfotokatastrofer försöker jag hålla mig till svartmetallen. Lucifer ska veta att det kliar i fingrarna så fort man ramlar över valfritt power metal eller AOR-band, men det blir helt enkelt för lätt när det kommer till de musikstilarna. Dödsen är inte lika kul att hacka på då det i regel brukar vara relativt hög klass på de fotografierna. Eller klass och klass. Det är i alla fall svårt att skriva något fyndigt om en handfull lurviga snubbar i jeans och T-shirts. Hur är det då med doom-genren? Just doom är en stilart jag har extremt dålig koll på. Första CANDLEMASS är monumentalt bra och WARNINGs ”Watching from a distance” är en av mina favoritskivor. I övrigt har jag ingen aning. Det kanske räcker med de två skivorna? För en initierad segmusiksexpert kanske mitt uttalande sticker i ögonen. CANDLEMASS och WARNING, räknas de som doomens CRADLE OF FILTH bland de riktigt hårda doomentusiasterna? Som sagt, undertecknad har noll koll. Det jag har jävligt bra koll på dock är att doom och Sigge Fürst är en union stöpt i smuts.

BFAv en slump trillade jag över just ett doom-band häromdagen. Anledningen till detta var att jag satt och irriterade mig över BLACK FUNERALs ”Vampyr – Throne of the beast”. Ett ruskigt album. De som säger sig uppskatta den dyngan ljuger. Tillåt mig utveckla detta. Före Internet fanns det en överhängande risk att man köpte plattor utan att ha hört dem bara omslaget såg lovande ut. ”Vampyr – Throne of the beast” såg onekligen rå och mustig ut i skivbacken. Omslaget var ju gjort av Karl NE från ständigt aktuella NÅSTROND. Jag kan sätta en bra slant på att många köpte skivan, hatade den, för att sedan tvinga sig att uppskatta den då de lagt pengar på möget. Gudarna ska veta att jag har gjort så mången gång. Dock ej när det rörde sig om BLACK FUNERAL. Den fällan gled jag smidigt förbi med en elegant Benno Magnusson-överstegsfint när jag såg den ligga och lukta illa på Sundsvalls skivbutik.

Hursomhelst satt jag på surnätet och kollade in om BLACK FUNERAL fortfarande var aktuella. Jag menar, vad gör ni egentligen på er fritid? Det ena ledde till det andra och plötsligt satt jag och lyssnade på doom-projektet STONE MAGNUM som innehöll just en medlem från BLACK FUNERAL. Musikaliskt… tja, vad ska jag säga. Tämligen kompetent var det väl och lånen från BLACK SABBATH satt ju där de skulle. Jag hade förväntat mig något betydligt sämre men innerst inne kände jag att detta måste vara doomens svar på LIAR OF GOLGOTHA. Sakkunnigt, men mediokert. Efter att ha lyssnat igenom några bitar surfade jag in på metal-archives för att kolla hur mycket de hade släppt.

Då.

Att ta ett bandfoto i skogen är ett tecken på hyfs och god ton. Att göra det mitt i natten och förlita sig på en fotoblixt som lyser starkare än distriktsmästerskapet i brinnande magnesium är det inte.

stonemagnum

Herrn längst till vänster ser grinig och legendariskt våldsam ut. Det är inte en grabb man vill komma på kant med. Han kom, han blängde, han hatade. Jag gillar honom skarpt. Undrar om inte fotografen åkte på en rejäl omgång efter att ha bränt iväg den blixten i mannens oförberedda ögon. Vänsterhanden är på väg att knytas, det ser man ju. Ja, man undrar vad som hände efteråt.

Kvarterskrogsalkoholisten bakom verkar också undra vad som hände. Småfrusen, livstrött, avigt inställd till det mesta. Tänk dig att bli utsläpad i skogen efter en riktig Johannes Brost-fylla för att sedan träffa någon storidiot som blåser av universums ljussken i ansiktet på en. Man skulle ju i alla fall känna en mild irritation.

I mitten hittar vi Shrek… nu ska jag inte vara elak. Man kan säga att liraren är naturens antites till en hammarhaj. Man kan också säga att ögonen sitter närmare näsan än tinningarna. Man kan också säga att… nä, nu fokuserar vi på något annat. Urtvättade jeans, modevärldens bästa reflex. Pang.

Första gången jag såg den lite anonyma killen i bakgrunden var jag helt övertygad om att han dragit en T-shirt över huvudet. Lite som Beavis från Beavis and Butthead när denne överdoserat på raffinerat socker. Den store Cornholio verkar emellertid inte alls ha en T-shirt över skalpen. Det är en frisyr. Trist, men sant. Kollar man lite snabbt ser det ut som att huvudet sitter på mittenmannens axel. Detta får mig osökt att börja nynna på BROKEN HOPEs gamla brötepos ”Siamese screams”.  En låt där sångaren gör det aktiva valet att ALDRIG sluta sjunga.

Längst till höger. Där står han. En pillemarisk pilsnerfilmsgubbe med bakfull uppsyn och höga jeans som han desperat försöker pressa ner händerna i. En omöjlig uppgift. Det ser ut som att han är på väg att lyfta från jordens yta för att sedan flyga iväg ut i den amerikanska natten. Jag ser honom klart framför mig, svävandes likt en Åsa Nisse-örn över ödemarken med baksnus i hela näbben.  På jakt efter möss och farliga kvinnor.

Och där var det dags för mig att ta lite frisk luft.

/Hatpastorn

7 svar to “Bandfotokatastrofer. Del 21.”

  1. Erik (Void) Says:

    Att de flesta av dom också lider av svår fetma gör att man funderar lite på om de har något slags släktskap med den gode Bob (har fan förträngt efternamnet) som väl spelade i ALLA band.
    Ytterligare en underbar amerikansk bandfotokatastrof är Glen Bentons Vital Remains äventyr.

    • Kallar du det där för svår fetma? Det är ju snudd på anorektiskt i amerikanskt fettomått mätt. Tacka vet jag mer tvättäkta metalfetton:

  2. Legendarisk skinnväst på mannen till vänster. WTF står det på patchen, och det är exakt vad jag tänkte när jag såg västen.

  3. Apropå han till vänster och hans väst, hur jävla skevt ser den inte ut att sitta?

  4. Jag blir ju tvungen att rycka in till musikstilens försvar här, eftersom det är sånt jag gör.
    Till att börja med måste jag erkänna att jag inte hört Stone Magnum, och då har jag hört så väl Kubas som Azerbadjans samtliga Doommetal-band (bägge två). Inte känner jag någon direkt lust heller efter att ha sett bilden. (De var som du skriver, rätt kompetenta men outsägligt tråkiga.)

    Doom är ju en befriande musikstil i det att du kan spela den och vara tjock. Det är att betrakta som en tillgång. Medan Vrangsinn är väl den ende tjocke svartmetallare som inte har ett akut löjets skimmer över sig. Okej, kanske Dani Filth också men bara för att han 1) Inte är att räkna som svartmetallare och 2) var löjlig redan när han var tunn.

    Ett riktigt doomband är trivseltjocka och skäggiga och ser ut som Red Fang. http://gunshyassassin.com/wp-content/uploads/2013/05/redfang.jpg

    Å andra sidan kanske man snarare väntar sig att doomusiker ska se ut som deras alster låter, det kan vara ett omvänt gissel.

    Jag menar, se bara på ett monumentalt urtufft band som Bongripper. Den enorma besvikelse som uppstod när de visade sig inte vara megafeta heroinbikers utan snarare en liten klick svärmorsdrömmar på semester från college som hade sina föräldrar med i entouraget på Roadburn (skogshuggarnas eget woodstock för den oinvigde). http://www.last.fm/music/Bongripper/+images/85931085
    De där bakomöronenvåta killarna har givit ut en platta med namnet ”Satan Worshiping Doom” och det är en platta som obevekligen håller vad titeln lovar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: