Hatpastorn presenterar gästbloggaren Böldprästen.

Då som då tar vi i Förintelseförsamlingen in gästföreläsare som kan sprida mörker på dessa sidor. Vi minns väl alla exempelvis Hand Of Dooms moderelaterade inlägg gällande war metal och vidden av det visuella. Har ni missat den rekommenderas en titt, artikeln är helt hysterisk. Denna gång är det dags för Böldprästen att göra debut på denna Likpredikan med hans avhandling gällande polska trumslagare.

Koka en kopp kaffe, komplettera med några limpmackor med kaviar och bered er på en både informativ och underbart bisarr resa genom den polska ödemarken.

Mycket nöje.

/Hatpastorn

NÖD, NATION OCH SEXTONDELAR: EN ANALYS AV HUR INTERNA OCH EXTERNA KONFLIKTER GAV UPPHOV TILL EN EXTREMMETALTRUMMISRENÄSSANS I DET MODERNA POLEN

Polen är ett land känt för en mängd olika saker. Utöver industrier, alkoholiserade lastbilschaufförer och fotbollshuliganism är det även vida hågkommet som det land som först fick det tvivelaktiga nöjet att bli påhälsad av Hitler efter att han bestämt sig för att hans nation var alldeles för liten, och att han prompt ville ha en större (något som inbjuder till alla möjliga intressanta freudianska teorier). Det polska folkets enda, klena tröst i detta läge var att Gevalia-reklamen ännu inte uppfunnits så att ingen ännu hade möjlighet att dra trötta ”oväntat besök”-skämt om det hela. Efter kriget gjorde den ende mannen med ett ännu större nationskomplex än Hitler, Josef Stalin, intåg, och polackerna fick under en lång tid framöver åtnjuta den muntra, folkliga kamratanda som kom att transformera de sovjetiska öststaterna till de oaser av tillväxt, framtidstro och solidaritet de är idag.

I modern tid finns det dock ett specifikt område där Polen närmast blivit synonymt med kvalité: extremmetaltrummisar.

I denna korta avhandling ska vi introduceras till tre framstående polska trummisar verksamma inom black- och death metal, och försöka analysera hur denna olycksdrabbade nation blev en fertil grogrund för de allra snabbaste och skickligaste skinnplågarna inom dödsdyrkarrock.

Givetvis inbjuder en sociologisk analys av detta fenomen till en del färgstarka fantasiscenarion. Man kan till exempel visualisera en tanig ung man, klädd i vita shorts, ett vitt linne med hammaren och skäran på och ett svettband runt pannan sitta vid ett trumset i en dåligt upplyst betongbunker, dyblöt av svett. Sladdar löper från sensorer på hans huvud, bröst, armar och ben till stora, pipande maskiner bakom honom. En bister general i full Röda Armén-uniform kommer in från det inglasade kontrollrummet intill och slår sig ned på en stol intill den utmattade unge trumslagaren. Generalen begraver ansiktet i ena handen, suckar djupt och morrar under mustaschen: ”Iz not good enough, kamerat. You only blasted at 500 bpm for four minutes. The Amerikanski have a boy who can blast at 650 bpm for six minutes. SIX-FIFTY!!! DO YOU KNOW WHAT THAT MEANS?!” (vid denna tidpunkt är generalen högröd i ansiktet och gestikulerar vilt åt den förskräckt hukande trumspelaren).

Ett sådant scenario vore dock förbehållet valfri ”direkt till DVD”-komedi som medelålders judiska manusförfattare i Hollywood skiter ur sig för att finansiera sitt kokainberoende och sin troféfru, och har inget vetenskapligt värde i sig, så vi lämnar det därhän och presenterar de tre trummisar vi ska följa i denna avhandling.

STORMBLAST

Namn: Pawel Pietrzak
Ålder: 32
Ort: Częstochowa
Känd från: Infernal War

 INFERNO

Namn: Zbigniew Robert Prominski
Ålder: 34
Ort: Tczew
Känd från: Behemoth

 DARKSIDE

Namn: Maciej Kowalski
Ålder: ???
Ort: Krakow
Känd från: Mgla (även Kriegsmaschine, Massemord)

Utöver det faktum att de alla begåvats med förmågan att misshandla virveltrummor till den grad att den enda rimliga förklaringen tycks vara antingen föga Livsmedelsverket-godkända steroider som ursprungligen givits tidiga kosmonauter för att undvika muskelatrofi, och sedan läckt ut på svarta marknaden efter unionens fall, alternativt tryckluftsborrar som någon korrupt gammal transplantationskirurg på något suspekt vis integrerat i deras underarmar, tycks dessa tre skinnpiskare vid första anblick inte ha något gemensamt. Det vill säga, om man bortser från deras nationalitet och ålder (Darksides ålder står förvisso icke att finna, men av tillgängliga fotografier att döma kan det inte skilja många år mellan honom och hans två nämnda gelikar).

 Samtliga tre torde alltså vara födda under sent 70-tal/tidigt 80-tal, och då många musiker upptäcker sina respektive instrument under de tidiga tonåren vore det knappast långsökt att hävda att deras trumdebut inträffade under de år då death metal och black metal på allvar höll på att etablera sig internationellt. Därmed går de flesta vetenskapligt värdefulla variabler relaterade till deras ålder förlorade; av den anledningen ska vi nu granska deras födelseorter lite närmare, för att utröna huruvida deras uppväxtmiljöer kan ha påverkat deras karriärval. (Jag har ingen jävla aning om huruvida följande städer är musikernas riktiga födelseorter eller hemvister, jag bara antar att The Metal Archives förmedlar den absoluta sanningen, precis som ni andra).

stormblastStormblast härstammar från Częstochowa i södra Polen. Częstochowa har varit bebott sedan sent 1000-tal, och tjänstgjorde under mitten av 1600-talet som en högborg för det polska försvaret mot den svenska invasionen. Ja, ni läste rätt, Sverige invaderade Polen år 1655. Beträffande Częstochowa så hade vi ihjäl hälften av deras befolkning och förstörde 60 % av dess bostäder. Slutsatsen vi kan dra av detta är att Hitler otvivelaktigt var en ljusdyrkande posör som skamlöst plankade vårt koncept rakt av. Om du, käre läsare, på grund av detta känner dig manad att vallfärda till hans grav och spika upp en död gnagare och ett blodstänkt brev där det står ”En hälsning från greve Carl XVI Grishnackh” så har du mitt fulla stöd.

infernoBehemoth-trummisen Inferno härstammar från Tczew i norra Polen, geografiskt närbeläget såväl Sverige som Danmark. Den äldsta benämningen av staden härstammar från 1198. Även Tczew åkte på storstryk av oss svenskar när det begav sig; 1626 ockuperades staden av Gustav II Adolf, och efter att ha frigjort sig åkte dess styrkor år 1657 återigen på en ordentlig omgång av det svenska stålet, denna gång i samarbete med de Brandenburgska styrkorna. Varför fick vi inte höra talas om det här i grundskolan? Visst, stormaktstiden känner vi alla till i någon utsträckning, men åtminstone den historieundervisning som min späda generation fick ta del av tenderade att ge bilden av en nation som fram till 1940-talet existerat som ett sterilt historiskt vakuum i vilken magra bondefamiljer satt i sina enkla timmerstugor och sörplade försynt på lite kålsoppa runt fotogenlampan i väntan på att en fetlagd tysk feodalherre skulle dyka upp på tröskeln, mödosamt pressa sig in genom dörröppningen och börja gasta om obetalda skulder så att ett regn av saliv upplandat med små bitar av gåslever och vaktelägg regnade ned på de små barnens urholkade, smutsiga och tårdränkta kinder. Sedan kom andra världskriget, vi såg vår chans, smekte Führer Monotestikels oljiga hjässa så mycket vi behövde för att rädda våra nationella stjärthalvor från den välputsade tyska stöveln, och kunde sedan genom att broderligt ta hand om våra söndersprängda grannländers kvarvarande pengar i utbyte mot allsköns resurser gå mot en lysande framtid under välfärdens, folkhemmets och den eviga skammens fana.

I själva verket spenderade vi en stor del av 1600-talet på en bloddränkt Europaturné, plundrandes och skövlandes och erövrandes på ett sätt som får östeuropeiska black metal-festivaler med namn i stil med ”Brzwnskztpczý Open Air Black Mass Hellfest MXVCII”, som inte ens de värsta Elk Brew-sörplande patchjackorna i ditt Facebook-flöde orkar trycka in sig med sju kompisar i en Volvo 240 för att ta sig till, att se ut som en isländsk fjärilssamlarkonvention (om det nu finns fjärilar på Island). Detta gjorde vi dessutom under ledning av en chipsfet Alexander Bard.

 andreadolf

Det vill säga, innan hans musikkarriär och kråsskjortorna, som faktiskt uppfanns specifikt för honom som en lösning på problemet med all den mat som rann ned från hans händer och haka på hans skjorta när han smörjde kråset. The more you know.

darksideDarkside har sin hemvist i Kraków. Kraków följer samma mönster som de två tidigare nämnda städerna – bebott sedan urminnes tider, härjat av religiösa konflikter, härjat av militära konflikter, härjat av Hans Byxknappsspräckande Majestät under 1600-talet, samma gamla historia. Vårt mål att genom en analys av deras respektive hemvister kunna dra definitiva paralleller mellan de tre studieobjekten ter sig alltmer hopplöst. Vi måste ta en ny vändning – och då extremmetaltrummande har flera slående likheter med musikutövande vore det förmodligen rimligt att ta en titt på deras respektive musikaliska insatser.

INFERNAL WAR – Spill The Dirty Blood Of Jesus

I denna visa introduceras vi till Stormblast i högform. Kanske använder han trumsetet för att genom illustrativ performance art demonstrera hur det gick till när han var ute i skogen och snubblade på en låda gamla amfetamintabletter (som ramlat ur cockpiten på något WWII-stridsplan medan den omåttligt påtände piloten tjoade och gormade som besatt medan hans brinnande flygplansvrak dundrade mot marken) för att sedan lyckas lura in den söta servitrisen på hörnkaféet i en städskrubb? Oavsett vad – tendensen att kunna blasta åt helvete fort åt helvete länge är ett signum för alla de herrar som medverkar i denna avhandling, och sambandet mellan detta och deras nationalitet lär aldrig fastställas förrän avhandlingsförfattare världen över upphör med långa, skitnödiga formuleringar och börjar bedriva lite faktiskt vetenskap.

BEHEMOTH – Daimonos

Jag såg en gång ett avsnitt av en studiodagbok i videoform från Behemoths skapande av… vilken skiva det nu var. I avsnittet får vi se Inferno agera Apachehelikopter bakom studions trumset medan teknikerna står med halvöppna munnar och skakar på huvudet. När sista slaget ekar ut stirrar Inferno in i kameran, fyrar av ett snett leende och säger med en lugn och lurig stämma ”It’s not a human thing, to blast like this for hours”. Hade hela hans lekamen varit dränkt i sur svett, och om han yttrat orden med en underton av avgrundsdjup självömkan medan han uppgivet stirrade ned på sina rykande, bultande, blålila handflator – då hade det varit en sak, och gett upphov till sympatiblandad beundran. Att hans trots sin föga atletiska uppsyn tycks lika andfådd som efter ett Harry Potter-maraton, och den upphöjda oberördhet med vilken han konstaterar det omänskliga i hans beteende, ger upphov till mer skrämmande associationer. Blev han bortrövad som barn och drillad i ett blast-Gulag i bortre Sibirien från den stund han lärde sig greppa fasta objekt med handen? Är han en android, driven av råolja och hundvalpstårar, ursprungligen en del av ett militärt projekt för att framställa billiga, trumskinns-styrda maskingevär som sedan försattes på fri fot efter järnridåns fall? Vad fan vet jag, jag är ingen forskare, jag ville bara ge dig något roligt att läsa där du ligger i din egenförlösta gasdimma och väntar på att baksmällan ska släppa till den grad att du kan knäcka en öl igen utan att det känns som om du tar en återställare (sådant gör ju inte du). Lite tacksamhet, hur vore det?

MASSEMORD – Uwierzyć

Sakta i backarna – här har vi något. Denna låt inleds med samma typ av synkroniserad, Kristusdräpande handledsakrobatik som de flesta av oss associerar med den där musikgenren som namngavs av mannen med Storbritanniens högsta hårfäste och populariserades av mannen med Norges kortaste självdistans. Kring 2:50 ändrar dock musiken riktning, och en surrande synthslinga och några spridda kvinnotjut får nu agera ljudbakgrund åt ett jazzfusion-trumsolo som självaste Dave Weckl med trovärdighet kunnat dra ut ur hockeyfrillan under sina storhetsdagar. Hur kan detta vara möjligt? I ett land där unga män vitsminkar sina rakade skallar till gigantiska, ansiktsförsedda strutsägg, klär sig i mer ammunition än vad som sammantaget användes under slaget vid Khe Sanh och anordnar distriktsmästerskap i 400 meter icke-subtila nazireferenser hänfaller vår Darkside åt något så genomamerikanskt och kyrkligt som jazz. Nåväl, renodlad jazz är det kanske inte, men jag har minsann suttit igenom min beskärda del trumlektioner jag också och inte fan är det Nicko McBrain som gett upphov till alla de där spöknoterna och hihat-stuntsen. Darkside är alltså fullt lika villig och kapabel som sina två gelikar att offra alla muskelfästen i armarna för Hin Håle, men besitter även en förmåga till dynamiskt och finkänsligt spel, vilket han även ger många fina exempel på i Mgla. Detta skiljer honom från de övriga två studieobjekten – precis som det faktum att hans ålder inte står att finna.

Möjligt scenario: en sen kväll kring millennieskiftet vandrade en ensam, krökt figur längs de ensliga landsvägarna utanför Yeehawville, Tennessee. Det var den åldrade, svarte jazztrummisen Swingin’ Bob Backwood, som lommade fram med två trumstockar i hattbrättet och en flaska Jim Beam i handen och sörjde det faktum att hans musikkarriär under hans hittills förlupna 76 levnadsår aldrig någonsin tagit fart. Försjunken i grubblerier hasade han vidare in i den annalkande natten, tills han slutligen nådde fram till en vägkorsning. En kall, kuslig förnimmelse klättrade plötsligt upp längs hans sicksackformade ryggrad – han stannade upp och såg sig om i alla riktningar, och till hans förskräckelse kunde han urskilja en vag, mörk silhuett bland träden intill vägkanten. Två iskalla, gula ögon iakttog honom. ”Är du… är du djävulen?” frågade den gamle mannen förskräckt. ”Ptja, inte fan är jag Elisabet Höglund i alla fall”, väste silhuetten. Den gamle mannen föll då ned på knä och började bedja: ”Ärade Lucifer, i 76 år har jag bevandrat denna jord med blott min önskan om att bli nationens bäste trumslagare. I utbyte mot min eviga själ, kan du uppfylla min önskan?”. ”Ja, vad fan”, väste Lucifer. ”Det verkar ju inte finnas en nattöppen spritbutik i hela den här förbannade jävla staten, så vad annars ska jag hitta på? Men, ja, då får det ske på mina villkor. Ger jag dig din ungdom tillbaka så får du ägna den åt att spela i MIN ära, och inte min åderförkalkade fossil till ex-chef. Och fort som fan ska det gå. Du måste dessvärre flytta verksamheten, det här landet med sin sol och sitt jävla frihetssnack och sina färgglada hus gör mig illamående. Jag vet PRECIS vart jag ska skicka dig.”

Något som vi sekulariserade, metalskadade skandinaver bör betänka är att det i Polen fortfarande är såväl coolt och chockerande att hata kristendomen, tack vare deras tunga katolska arv. Detta betyder att banden där inte behöver klottra besvärjelser på sanskrit i pannan och knäböja vid ett altare dedikerat till någon mörk mesopotamisk gudom med ett outtalbart namn, som förstörde skördar och impregnerade oskulder, för att få street cred. De kan alltså fortsätta löpa hela Kristussmädande linan ut och hålla kvar vid den goda gamla ”harder, better, faster, stronger and MORE SPIKES”-devisen. Infernal War är ett alldeles förträffligt exempel på detta.

Nej, hör ni, jag tror inte vi kommer någon vart. Jag ser hur ni askgrå i ansiktet kämpar för att få ned en gnutta luft i era igentorkade strupar, så jag passar tillbaka bollen till den eminenta pestförsamlingen och entledigar er. Apoteket Röda Näsan bör ha öppnat vid det här laget, så det är bara att springa iväg. Den slutsats vi nått fram till är att det med största sannolikhet inte går att utröna någon specifik anledning till varför Polen blivit ett sådant Eldorado för extremmetaltrummandet. Det har helt enkelt att göra med en mängd olika faktorer – allt från nationens historia till musikernas individuella bakgrunder. En sak kan vi dock vara s…

Hallå?

Ingen kvar?

Har ALLA redan kutat iväg till bolaget?

Jaha… Okej.

/Böldprästen

10 svar to “Hatpastorn presenterar gästbloggaren Böldprästen.”

  1. Min djupa tacksamhet för detta inlägg. jag sitter nu här med nedpissade bysser efter det total garvkrampanfall som detta frambringade. Stor glädje.
    Grazi!

  2. Briljant!

  3. Det där var ju helt galet underhållande skrivet.

  4. Fantastiskt inlägg som bara bara blev ännu roligare när jag insåg att skribenten hette Böldprästen och inte Böldpesten. Vilket kungligt namn!

    Ibland krävs det inte mycket för att förgylla en dag…

    • Ja, jag kan ju säga att jag knöt näven i fickan rätt rejält eftersom jag inte kom på det namnet själv.

      • Får tacka karln för Infernal War-tipset också. Ett band jag aldrig orkat bry mig om då namnet passerat mina ögon, eftersom det känts så förbannat trött (namnet alltså), men det som länkades lät ungefär som Panzer Divison hade låtit om den skivan hade varit bra.

  5. ”en chipsfet Alexander Bard”, den liknelsen lyckades tränga igenom ångesten så här på semesterns sista skälvande dag och locka fram ett storgarv redan innan koffeinnivån i blodet kommit upp på tjänlig nivå. Väl skrivet!

  6. Erik (Void) Says:

    Jaha, då blev man Infernal War-frälst. Varken hört eller ens hört talas om innan vilket ter sig bisarrt. Tack då präst-as!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: