Heidenhammers hatmatch. NAPALM DEATH vs. BENEDICTION.

Då var det dags igen.

Förra gången jag gjorde mig besväret att äta upp en svårtuggad dubbelmacka var när jag skulle undersöka vilken skiva som egentligen är värst: BATHORYs ”Octagon” eller CELTIC FROSTs ”Cold lake”. Då bägge fått utstå sådant legendariskt spott och spe genom historien var de ganska givna måltavlor när denna bloggs version av Golden Raspberry Awards skulle utdelas.

Så är inte fallet denna gång. För ungefär två år sedan bestämde jag och Dr Panzram oss för att göra en kvalitativ analys i forskningsfältet ”mediokra skivor”, varav tre plattor fick utgöra fallstudier. Jag minns inte namnen på själva albumen, men grupperna som skulle dissekeras var i alla fall MACTÄTUS, LIAR OF GOLGOTHA och sentida CRADLE OF FILTH. Forskningsfrågan bestod av vilken av dessa som utgjorde mediokratins fulländning i den avskyvärda genre vi kan kalla för semiatmosfärisk black metal. Det visade sig vara fullständigt omöjligt. Likväl anser jag än idag att idén var ganska intressant. Som experiment betraktat: hur bär man sig egentligen åt för att beskriva något som är så genomsnittligt att det knappt existerar? Betänk detta, att såga ett kalkonverk sönder och samman är så oerhört mycket lättare än att krysta fram meningar om musik som har samma effekt på ens sinnen som vatten har på en gås. Inget fastnar.

Nåväl. I denna upplaga av Clash of the Titans har jag i ett utfall av avancerad masochism valt att självplåga mig igenom två mellanskivor från 90-talet. NAPALM DEATHs ”Fear, emptiness, despair” och BENEDICTIONs ”Grind bastard”.

NAPALM DEATH anno 1994. Smaka på det. Spotta sedan. Sex år innan den utlovade Y2k-buggen skulle förvandla vår civilisation till en rykande Mad Max-ödemark var hypen kring det här bandet fullkomligt obegriplig för min del. Jag var inte gammal nog för att ha varit med på deras storhetstid, men till skillnad från andra band som genomgått fruktansvärda transformationer verkade en enad musikerpress likväl ha en slags bestående vördnad för vadhelst nu dessa bisarrt friserade britter krystade fram. När jag tänker efter har detta skrämmande likheter med DARKTHRONE efter år 1999.

napalm dödHur som helst. Som tidigare konstaterats var möjligheterna för att tillgodose sig musik minst sagt begränsade under denna tidsperiod, åtminstone för mig. Således var det samlingsskivan ”Earplugged” från Earache som introducerade mig för NAPALM DEATH, och detta med material från skivan som nu skall avhandlas i sin helhet. För att uttrycka mig kortfattat: det lät skitdåligt. Faktiskt så uselt att jag aldrig tagit mig för att undersöka bandet på riktigt efter det, utan som bäst konstaterat att deras tidiga skivor röjer på ganska bra när någon dragit på dem i bakgrunden.

BENEDICTION då? Jo, här skall jag krypa till korset. Jag har försvarat många konstigheter genom åren. HECATE ENTHRONED, ANCIENT, EMINENZ (fråga inte) … för att bara nämna några. Mycket riktigt har jag också agerat advokat för BENEDICTION – ett band som på fullt allvar blivit synonymt med adjektivet ”medelmåttig”. Vem har inte vid något tillfälle benämnt ett riktigt trött dödsband som benedictionmediokert? Det har alla.

Jag hörde dem samma år, 1994, på MTV när videon till deras låt ”The grotesque” hade någon slags rotation på kanalen. Jag tyckte det lät OK. Till och med så pass OK att jag betalade pengar för deras mini-CD ”The grotesque/Ashen epitaph”. Men när inte ens en svältfödd 14-åring orkar hålla koncentrationen uppe under fem låtar är det inte ett gott betyg. Såsig, oinspirerad och bedövande tråkig midtempodöds … och värre skulle det bli. Skivan därefter, ”The dreams you dread”, tänker jag inte ens kommentera. Jag konstaterade mest att sången på den nu hade bytts ut mot något slags uselt hardcoreliknande gastande, kryddat med ljudet av en kraftigare förstoppning. Efter det magplasket … ja, då kom ”Grind bastard”.

benediction

Titta på den. Och ställ dig nu frågan. Vad. I. Hela. Helvetet. Ska. Detta. Ens. Föreställa? Då jag själv gått bet på att beskriva den här bilden på ett adekvat sätt kände jag mig nödgad att tillkalla experthjälp.

Heidenhammer: I mina ögon visar detta rorschachtest en karaktär från 80-talsversionen av filmen Tron som får nöja sig med att sitta på läktaren och beskåda en fotbollsmatch, samtidigt som han uppretad gör ett toalettbesök. I sina händer har han ett par ficklampor han viftar frenetiskt med.

Dr Panzram: En gymnasieestet har tagit ett kort på en staty och spytt ur sig den genom ett tidigt Photoshopfilter. Med största sannolikhet är det här ett överblivet omslag snott från en bedrövlig tranceskiva man kunde se reas ut för 49 kronor i katalogen ”Skivor och Band”.

Hatpastorn: Jag har alltid trott att det är Spindelmannen i sin minst sagt ogenomtänkta korvstroganoffdräkt som försöker sig på kroppsställningen ”den mänskliga svastikan”.

Nåja. It is time. Let’s get ready to rumble. Hell awaits. Och så vidare.

NAPALM DEATH ”Twist the knife”

Så, for the record. Jag avskyr verkligen Barney Greenways röst. På fullt allvar kan jag inte förstå hur den här mannens grymtanden kan få ha fästs på skiva utan att någon drog i nödbromsen. I mina öron låter inte detta som något. Inte growl. Inte sång. Inte skrik. Men väl entonigt gapande med en total brist på engagemang som gör mig tröttare än protagonisten i Stephen Kings roman ”Insomnia”. Musiken då? Låten tog slut innan jag ens hann reagera på vad som hände.

BENEDICTION ”Deadfall”

Och på tal om trött … men, nej. Jag ska försöka se detta ur en positiv vinkel. Vi kan säga att riffen liksom studsar fram. Om nu detta är ett positivt betyg vet jag inte. Men på något sätt kan jag tänka mig att detta inte lät alltför illa i replokalen. Nu är dock detta knastertorra Nuclear Blast-ljud lika smickrande för musik och sång som en leopardmönstrad onepiecejumpsuit är för Tom G. Warrior.

Vinnare: Än så länge finns det inga vinnare.

NAPALM DEATH ”Hung”

Varför låter varje låt som en karaokeversion? Och hur tänkte egentligen producenten när han lät sången ligga som en tjock smet över resten av instrumenten? Musikaliskt är det här så life metal att det bara gör ont. Jag kan inte med ord uttrycka hur mycket jag HATAR när band ska visa sig på styva linan och mecka till det bara för sakens skull. Det här låter som om någon tagit 2 TON PREDATORs riff, klippt ihop dem och lagt en obehaglig mosaik utan rim och reson. Självklart skulle läckerheten krönas med ett riktigt fett moshparti kryddat med gnällsolo.

BENEDICTION ”Agonised”

När jag hör introriffet ser jag gitarristerna komma springande mot mig med öppna munnar och med vinden i håret. På något sätt blir detta än värre när det inte ens är skitdålig heavy metal det handlar om. Ändå kan jag inte tycka att det här är så bedrövligt som jag hade trott. När chuggagitarrerna byts ut mot ett par stänkare till gamla thrashriff sitter jag faktiskt och gungar med huvudet … inte så dumt … trodde jag, tills dess att MILLENCOLIN tydligen bestämmer sig för att göra ett gästinhopp med ett ylande Burning Heart-gitarrsolo ackompanjerat av galopperande halv tvåtakt. Givetvis är låten ändlös.

Vinnare: Hade det inte varit för skatepunkpartiet hade BENEDICTION tagit ledningen, men poängen går till motståndarlaget.

1-0 till NAPALM DEATH alltså.

NAPALM DEATH ”Remain nameless”

Musikaliskt är detta faktiskt alls inte så dumt. Kanske inte min kopp svampte, men det finns några hyfsade riff i alla fall. Kanske kommer de här arrangemangen snart att öppna sig för mig och allt framstår fullkomligt logiskt. Men vad gör det. Maken till mer malplacerad sång har jag nog aldrig hört och när det spejsas till med ”moderna effekter” och tokroliga robotröster blir det bara värre.

BENEDICTION ”West of Hell”

Karln, eller vad det nu är, på skivomslaget hånler åt mig. Jag kan känna det. Jag förstår honom. Det är nästan anmärkningsvärt att så fort man tror det skall komma en hook eller något minnesvärt i slutet av varje riff är någon där med censursaxen och säger stopp och belägg. Hur är det möjligt att få låtarna att låta segare genom att öka tempot?

Vinnare: Oavgjort. Jag minns inget ens när låtarna spelar.

NAPALM DEATH ”Plague rages”

Detta var alltså den första låten med bandet ifråga jag hörde. Vad kan jag säga … mer än att jag inte kan begripa vem som i all världen faktiskt lyssnar på detta, alltså på riktigt. Jag kan begripa att det inte är det sämsta, men det ger mig samma känsla som de flesta sirapsslöa låtarna på AC/DCs ”For those about to rock”. Man liksom vaggas in i tron på att något skall hända, men det gör det inte. Konceptuellt är alltså detta ”extremmetallens” svar på ”I väntan på Godot”. Om det nu hade slängts in ett fullständigt ologiskt grindparti i dialogen då. Nej, vänta … två ologiska grindpartier.

BENEDICTION ”Magnificat”

Jag har en teori om den här skivtiteln. Nuclear Blast hade inte en aning om hur de skulle marknadsföra den, och bolaget visste inombords att loppet egentligen var kört. Men som en sista desperat dödsryckning bestämde de sig för att döpa eländet till det sista man tänker på när man hör musiken. ”Grind”? Jo, jag tackar jag. Detta får mig att tänka på ett skitdåligt band som hette PYOGENESIS, som ingen egentligen brydde sig om. De blev lite omskrivna på grund av att de ansågs originella, men inte på ett direkt bra sätt … mer förbryllande. Dödsgrunge, minns jag att någon kallade dem. Efter en stund var det alls inte spännande, och bandet bestämde sig för att inkorporera någon slags pop i musiken i stället. Vilket namn fick den första skivan med den nya inriktningen? ”Unpop”. Ser ni mönstret?

Vinnare: BENEDICTION. Mest bara för sakens skull.

NAPALM DEATH”More than meets the eye”

Även EUROPE har en låt som heter samma sak. Den har jag inte hört sedan jag var nio år gammal. Ändå minns jag mer av den än vad jag gör av denna när sista tonen klingat ut.

BENEDICTION ”Nervebomb”

OK, här försöker gubbarna åtminstone få till lite tryck bakom det hela. På det hela påminner det här mer om någon slags ettrig hardcore … om det inte hade varit för sången då. Hur kan man egentligen få det att låta så här opassande? För att parafrasera Doktor Panzram är den här sången lika out of context som om Wayne från Wayne’s world skulle dyka upp i Sodoms 120 dagar.

2- 1 till BENEDICTIONs fördel.

NAPALM DEATH ”Primed time”

Hoppet tänds en aning när det åtminstone bjuds på lite grind såhär i början … men nej. Självklart kunde de inte hålla sig ifrån lite svängig och totalt malplacerad rock n’ roll efteråt. Riffen är såklart hoplimmade med sämsta sortens klister – samma hopplösa tempoväxlingar KING DIAMOND använt sig av efter ”The graveyard”. Jag kommer aldrig att förstå vitsen med att bryta av ett hyfsat tempo med tillfälliga meckpartier. Är det bara jag som tycker det känns som att trampa sig fördärvad på en gammal sönderrostad cykel, upptäcka att man faktiskt börjat få upp farten bara för att i nästa ögonblick befinna sig i en uppförsbacke mer svåröverkomlig än ”Deathcrush” på förstapress? Oj, där tog visst låten slut.

BENEDICTION ”Electric eye”

När du trodde att det inte kunde bli värre bestämmer sig BENEDICTION för att klösa av en JUDAS PRIEST-cover. Jämfört med SIX FEET UNDERs våldtäkter på AC/DCs album ”Back in black”, förevigade på skivan ”Graveyard Classics 2”, är detta ganska skapligt. Då bör det kanske tilläggas att just ”Graveyard Classics 2” är den enda skiva jag sett få inte mindre än fem ”0 % av 100 % ”-recensioner på Metal Archives.

Det här är fasansfullt.

Nä, NAPALM DEATH knappar in. 2-2 då.

NAPALM DEATH”State of mind”

Ja, med tanke på titeln börjar jag också fundera på vart jag befinner mig mentalt. Inte är det i LAKE OF TEARS skivomslag i alla fall. Snart skriker jag. Helt seriöst försöker jag verkligen nu leva mig in i den här musiken, för att via hermeneutiska studier förstå vad personerna bakom vill ha sagt och gjort. Det kan jag inte. Kantor Aronsson blev skitförbannad över att jag kunde komma på tanken att såga den här skivan. Pastorn trodde att utfallet berodde på att Kantorn var väldigt ung när han hörde detta första gången. Den ursäkten gäller inte, för det var jag också.

BENEDICTION ”Grind bastard”

Den här låten skall alltså hålla på i närmare sju och en halv minut. Nu har gubbarna gett sig fan på att de också ska haka på någon slags begynnande neometalvåg. Det låter inte klokt. Mer än att låta MACHINE HEAD målar de upp en ljudbild som låter som om DOG EAT DOG eller MILLENCOLIN tagit in en övervintrad kängpunkare på sång som normalt försöker få igång publiken för det egna bandet genom att säga ”amen RÖJ då för faan … vi kör TOTALITÄR-cover”. Blandat med dansk FURIOUS TRAUMA-metal.

Oavgjort även denna gång. Det står lika och även om inte spänningen är olidlig är själva matchen det.

NAPALM DEATH ”Armageddon X 7”

Jag vet inte om låttiteln är en lek med Agent X9. När jag var liten brukade min morfar alltid överraska mig och min bror genom att hala fram en hel hög med serietidningar han kommit över som vi sedan fick dela på. Vet faktiskt inte riktigt vart han hittade dem. Där fanns guldkorn och där fanns … ja, ni vet. Skit. Jag räknade alltid numren av Agent X9 som exempel på det senare. Men tro mig när jag säger att jag hellre läser igenom ett decenniums årgångar av nämnda publikation än utsätter mig för denna soniska mardröm ytterligare en gång.

BENEDICTION ”Shadow world”

OK, lite MOTÖRHEAD-gung. Som inte fick vara ifred, utan stoppas av samma uppförsbacke som gjorde sig påmind hos NAPALM DEATH. Detta hade ändå kunnat vara något, om inte dubbelkaggarna lät som ett par irriterande kulspetspennor någon sitter och maniskt klickar med. ”Take control, take control”, hojtar sångaren. Jag tar tag i min fjärrkontroll och gör precis detta.

Orkar inte dela ut en poäng den här gången heller. Eller … ja vad fan. BENEDICTION får en tröstpoäng. 3-2 till dem.

NAPALM DEATH ”Retching on the dirt”

OK. Nu gör jag som så att jag tar till samma knep som när man lyssnade på MAYHEMs ”European Legions” … eller vad den nu hette. Ni vet, den där liveskivan med Maniac på sång, som inför en av låtarna plockar upp Attila på scen. Då detta var tiden innan Attila bestämde sig för att bli permanent medlem i MAYHEM var detta faktiskt ganska stort. Oturligt för Maniac dock, då vad som hände under genomlyssningen var att man fullkomligt ignorerade att även han insisterade på att sjunga. Denna duett gjorde att man helt stängde av Maniacs bidrag för att koncentrera sig på den där ungrarens magiska yl istället. Jag gör likadant nu och försöker mig på att enbart koncentrera mig på musiken … men där var visst den slut. Synd. Det får bli nästa låt.

BENEDICTION ”The bodiless”

Geggigt och bajsnödigt på en och samma gång. Som om hela bandet lider av kollektiv valpnos men insisterar på att spela klart innan den vita porslinsguden tillåter katarsis.

Nej, det blir nog oavgjort här också.

NAPALM DEATH ”Fasting on deception”

Round two. FIGHT! Nej, jag vet inte. Kanske är det bara mig det är fel på. För vid det här laget känner jag bara för att ge upp fullkomligt. Jag har faktiskt ingen aning om vad det här är tänkt att föreställa. Ibland känns det som om jag är på väg att förstå och se ljuset … bara för att falla tillbaka. Som POISON IDEA en gång skaldade: ”you started with nothing and ended up with less”.

BENEDICTION “Carcinoma angel”

Titeln tycker jag faktiskt är lite smålustig. När jag var nitton år gammal såg jag på ett avsnitt av ”Vetenskapens värld” där det talades om en specifik cancerform – teratokarcinom, vars egenskaper kunde återskapa celler på ett sätt som kunde bota människor i stället för att ha ihjäl dem, trots att denna cancer initialt är malign. Ja, det var fascinerande. Den här ljudsmörjan botar nog ingen är jag rädd. Men ja … det är ju kul att gubbarna har något att göra istället för att ränna omkring nere på stan.

Poäng kan de vänta på.

NAPALM DEATH ”Throwaway”

Nämen! Vad händer? Grind, i flera sekunder … närmare bestämt hela låten? Alltså … är det här på riktigt? Inte ens sången stör alltför mycket … nähä, där sänkte de tempot och det är återigen dags för ett meckparti som inte ens är ett meckparti. Men det här var alls inte så oävet. Om hela skivan varit på det här viset hade jag åtminstone förstått vitsen. Just den här låten ger dessutom lite BRUTAL TRUTH-känsla och det är ju alltid trevligt. Om det inte är sistnämndas ”Kill trend suicide”, då. Den var inget vidare.

BENEDICTION ”We the freed”

Inte ens Internet bryr sig om den här låten, så det får vara.

NAPALM DEATH får en äkta poäng, som inte behöver uppnås genom tärningskast!

3-3.

NAPALM DEATH ”Truth drug”

Ta mig fan om inte skivan faktiskt lever upp här, likt en sista desperat dödsryckning som i alla fall lyckas med sitt uppdrag. Känslan från den föregående låten hänger kvar, och riffen är alls inte pjåkiga. Till och med trummorna låter plötsligt helt logiska och ärligt förbannade. Och tack och lov håller Barney käften under större delen av låten. Tack.

BENEDICTION ”Destroyer”

Vad kan i ärlighetens namn vara värre än när BENEDICTION gör covers på JUDAS PRIEST, ANTI-NOWHERE LEAGUE och TWISTED SISTER (som i det här fallet)? Jo, när BENEDICTION bestämmer sig för att tolka DOORS ”Riders on the storm”. Det är dock för magstarkt för att tas upp mer ingående här.

NAPALM DEATH vinner. 4-3. Matchboll.

NAPALM DEATH ”Living in Denial”

I ärlighetens namn finns det inte så mycket kvar att säga. Det låter som det mesta på den här skivan. Vad vet jag, efter en miljon lyssningar kanske allt uppenbarar sig och det ologiska framstår som självklart. Lite som att stirra på en sådan där 3D-bild. Skit samma.

BENEDICTION ”I”

Jag kan knappt tro det, men jag står på mållinjen. Nu återstår bara … ytterligare sju minuter BENEDICTION-döds. Plötsligt inser jag vart jag hört det här trumljudet förr. BATHORYs ”Octagon”. Det kan inte bara vara en slump. Och uppenbarligen försöker sig även BENEDICTION på att låta punkthrash. Det går skitdåligt. Gott så.

Vi skiter i poängen.

Summa summarum: segern går till NAPALM DEATH. Grattis. Eller ja, grattis var väl att ta i.

Tack för kaffet.

Heidenhammer.

8 svar to “Heidenhammers hatmatch. NAPALM DEATH vs. BENEDICTION.”

  1. Grind bastards är ju kanon🙂

  2. Jag vill egentligen försvara Napalm eftersom de är mina gudar. Men efter utopia banished som gjorde rent hus med äckel-crisp-produktionen av Harmony Corruption så var faktiskt Fear, Emptiness & despair en jävla kisskorv. Minns hur jag satt med CD:n och skippade låt efter låt för att i sista spåret till slut få lite grind. Piss. Men med facit i hand så fick de ur sig en del fina grejer på kommande skivor där de lekte vidare med det där soundet. Men Napalm är alltid Napalm. Gissar att absoluta favoritskivorna för skribenten måste vara de Benediction-plattor där barney sjöng?

  3. Det bästa med BENEDICTION kommer för mig alltid vara Jonas Granviks recension av plattan ”Organized Chaos” i Metalwire #8. Denna odödliga formulering kommer vara evigt inpräntat i min hjärna: ”Kulturdödsarna kör tuggriff, gapar ‘fuck’ och tror att det svänger som fan. Det gör det inte.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: