Band man inte trodde fanns. RINGNEVOND.

Idag ska vi diskutera en skiva jag har ett mycket besvärligt förhållande till. Ni vet när något är rådåligt samtidigt som man stundtals tycker om det i alla fall. På utrikiska kallas det för en ”guilty pleasure”. Exakt så är det när det rör sig om det norska bandet RINGNEVONDs första och enda fullängdare ”Nattverd”. Jag vet varken ut eller in när jag lyssnar på möget. Den är ju skitdålig, likväl väcker den något inom mig och det är inte bara hat, vemod och förtvivlan som väcks. Här kommer historien om när jag införskaffade detta alster.

ringnevondStrax efter millennieskiftet vandrade jag en solig dag in på Metal Store här i Sundsvall. Pengarna brände i börsen och jag var i desperat behov av black metal, helst norsk. Trots att norrmännen spårat ut fullkomligt hade jag ändå en viss tilltro till den norska scenen. Jag bläddrade febrigt bland skivorna och fiskade upp en platta jag ej tidigare sett. Bandet hette RINGNEVOND, det var en skog på framsidan, sångaren kallade sig Daukjött. När jag skummade igenom konvolutet fann jag denna text:

Da endelig, løftet han åsynet opp,
og motte sin himmelske herre med spott;
han brant sin bibel, forkastet dens bud,
og sverget i blod at drepe sin gud.
Rev kirken og sverget på helligbrøde,
og gudstroen råtnet opp med de døde.

Jag köpte blint.

Kom igen, vem fan hade INTE köpt blint!?

Efter en rask promenad var jag hemma i lägenheten och petade kvickt in CD-skivan i stereon. Förväntningarna var enorma.

Låt ett, ”Jøkulvinter”, dånade ut ur högtalarna och jag njöt i fulla drag. Syntmattorna ekade över Sundsvall, trummaskinen levde om som en rabiat popcornmaskin, gitarrerna fräste likt fulsmör i stekpannan och sångaren skrek utan en tanke på framtiden. Basen då? Ja, lyssnade man riktigt noga hörde man den fortfarande inte. Jag var nöjd, men det var något som inte riktigt stämde. Spindelkänslan pinglade om man så vill. Norsk black metal med folkmusikinfluenser är något jag alltid varit svag för, men det var något som verkligen inte stod rätt till.

När bit nummer tre, ”Trollsyn”, startade började jag besvärat skruva på mig. En hes dataflöjt pep ur sig något fantastiskt fånigt och när låten väl kom igång började sångaren begagna sig av en sångteknik jag väljer att kalla Ronja Rövardotters vårskrik. Jag skrattade då, jag skrattar nu. Sedan kom ett dåligt programmerat piano in och allting blev sådär härligt otajt som det bara kan bli när killen som programmerat trummaskinen är en klåpare. Sedan spårar allt ut. Daukjött tror att han kan riva av skrik i Rob Halford-klass men det låter bara som en astmatikers sista dödsrossling efter en överdosering av asbest, grahamsmjöl och Chuck Norris ökenskägg. Likt förbannat kunde jag inte riktigt värja mig från melodierna. Jag kände både skam och en smutsig förtjusning.

Låt fyra, ”Asgardsreien”, fortsatte på samma tema. Att det var syntaren Nevrod som skrev all musik kom inte som någon chock. Nu var det även dags för vokalisten att sjunga rent. Det gick … sådär. Omedelbart fick jag obehagliga flashbacks från mina otaliga Fasttrackerprojekt som ingen någonsin fått höra. Skräcken slog mig. Det hade kunnat vara jag som i ungdomens glada dagar gjort den här plattan.

”Mellom de høye tinde” startade furiöst med trummaskinen inställd på max. Sedan började gitarrerna gnola fram folkmelodier och tempot stendog. Vips började det rensas igen och …

OK, korten på bordet, nu ska demonerna ut ur garderoben. Jag erkänner, mellan 01:30 och 02:44 är låthelvetet i all sin förbannade dumhet smått magisk. Jag vet inte vad det är men när sångaren sjunger strofen som jag började detta inlägg med så kan jag inte låta bli att hytta med armen och hålla med om allt som sägs. Stålmannen har sin kryptonit, jag har dålig norsk black metal. Fan, det är ju så sjukt dåligt men jag tycker ändå att det bitvis är bra. Varför hade inte RINGNEVOND bara kunnat vara bra på riktigt för?

”Mellomstev”, en orgie i hesa dataflöjter och knätofsmelodier. Jag sket i den när jag köpte skivan, jag skiter i den nu.

”Efterklang” lät EXAKT som alla andra låtar på plattan. Här kräktes jag dock rätt ut när rensången plockades fram. ”Hej tomtenissar slå i glasen” möter ”Secrets of the black arts” i en ringdans mellan FORLORN och RAGNAROK där de bägge kombattanterna tävlar i vem som kan vara mest hopplös. Jag blev helt matt, tur att låtarna var korta. Det var nu som jag vid min första genomlyssning insåg att detta var ett alster jag aldrig någonsin skulle kunna ha ett rimligt förhållande till.

”Frostmorgenhildring” har inte bara en titel som man tar sig för pannan för, den startar även med ett fabulöst otajt piano. När det kommer till CuBase-svartmetall var RINGNEVOND grundarna. Det jag älskar mest är att deras ljudkort var lite för kasst så musiken laggar med jämna mellanrum vilket resulterar i en otajthet bortom tid och rum. Jag har nämligen själv stött på exakt samma problem när man i Cubase gryning spelade in något med lite för många kanaler. Det problemet hände aldrig i Fasttracker lustigt nog. Däremot fanns det helt andra problem med det ljudinspelningsverktyget. Bland annat fanns det ingen ångra-knapp och min version hängde sig när man spelat in något så man var tvungen att stänga av och på datorn varje gång man skulle spela in ett nytt riff eller en sångslinga. Detta medförde att man i en tagning spelade in allt man kunde och sedan satt och med kirurgisk precision försökte klippa ut varje enskilt riff. Nämnde jag att det inte fanns någon ångra-knapp? Klippte man lite fel var det bara att spela in allt på nytt eller dölja skiten med en fet bombsampling. Det blev en hel del bomber och skrik i början på varje riff. Snackar vi världsrekord i skrik på ettan så kom jag emellertid aldrig upp i NAGLFAR-klass. En kul alkoholrelaterad lek är att dricka sprit varje gång Jens Rydén river av ett häxvrål i början på ett riff på ”Vittra”. Man är död innan “As the twilight gave birth to the night” ebbat ut. En annan kanonfunktion i Fasttracker var att det inte fanns någon klickfunktion så jag var tvungen att spela in trummorna på en kassett och sedan spela upp den kassetten på stereon samtidigt som jag spelade in sång, bas eller gitarr i Fasttracker. Eftersom man ville göra allt i en tagning så att datorn inte skulle hänga sig sprang man omkring som en galen positivhalare i pojkrummet och tjöt och bytte instrument som en vettvilling. Min moder hade en mordängels tålamod.

Nu svävade jag ut lite och det är väl dags att ta sig an RINGNEVOND igen antar jag.

Efter pianofiaskot på ”Frostmorgenhildring” fortsätter slagdängan precis som de andra låtarna har gjort så vi behöver inte göra någon djupare analys.

”Drapskvad” börjar även den med ett stilla piano och en otajt knattrande trummaskin innan det brötar iväg. Sångaren håller aldrig käften. Här hörs de att grabbarna börjat ge upp. Sura gitarrer, ologiska arrangemang, dåliga idéer.

Då händer det.

Vid 02:14 börjar pianot typ galoppera i något som låter som DEPECHE MODEs ”Enjoy the silence” möter SVTs julspecial 1987. Gitarrerna börjar vildsint såga och trummaskinen petas återigen upp på maxhastighet. Körsynten trycks ner i botten och för en sekund når jag nirvana innan jag vaknar upp kallsvettig och undrar vad det var som hände. Vi byter låt innan detta slutar illa.

”Skuggjer over skymingsskog”, vilken titel. Trist bara att det är den svagaste låten, vilket i det här sammanhanget kanske inte säger någonting. Gällande stavning står det ”Skuggjer over skymingskog” på skivan, men lallaren som pangat upp Youtube-klippet har stavat annorlunda. I ärlighetens namn vet jag inte om det är han eller bandet som stavat fel. Den som inte skrattar när Daukjött sjunger rent samtidigt som syntaren hamrar på pianot i sann vilda västern-anda saknar humor. Resten av eländet innehåller bara de konstigaste riffen och melodierna.

”La pesten herje”. Finns det en låt jag plågat min bekantskapskrets med de senaste tretton åren är det den. ”La pesten herje” är egentligen ett outro och det som gör den så spektakulär är att syntaren byter ljud efter varje vända. Vissa ljud låter bra, andra gör att man kissar på sig. När han spelat samma melodi med tusen olika syntljud och med olika grad av kompetens ebbar låten ut samtidigt som trummaskinen fräser iväg i tusen knyck.

Sedan blir allt bara tyst

ringefoto

Jag har inte lyssnat på RINGNEVONDs ”Nattverd” från pärm till pärm på evigheter, men medan jag skrivit detta har den rullat på i bakgrunden. Utan att överdriva kan jag säga att den tillhör det konstigaste jag någonsin köpt när det kommer till musik. Stundtals finns det bra idéer men som en hel skiva betraktad är den ett fiasko. Ett underbart fiasko. Handen på hjärtat saknar jag skivor som låter såhär splittrat, inkompetent och märkligt. Musiker i allmänhet har blivit lite väl rädda för att göra bort sig och det är lite synd. Gör man något oväntat och lyckas med det blir det som vi alla vet succé, gör man något oväntat och misslyckas å det grövsta bjuder man i alla fall på sann underhållning. Det är den största styrkan med black metal, trots att det finns många regler saknar genren alla sorts former av regler. När Garm exempelvis valde att sjunga som en skolpojke på ULVERs ”Bergtatt” hade det kunnat gå åt helvete men slutresultatet blev magiskt. När den holländske vampyren Odin från DEINONYCHUS valde att gråta i toner hade det kunnat bli en succé men nu blev det ju en skrattfest utan dess like. Man får ta det onda med det goda och RINGNEVOND blandar sannerligen både sött och salt. Har ni tid, ork och möjlighet att lyssna på ”Nattverd” i sin helhet rekommenderar jag det. Ni kommer att få en upplevelse. Kanske inte en bra upplevelse men likväl en upplevelse.

På återseende.

/Hatpastorn

12 svar to “Band man inte trodde fanns. RINGNEVOND.”

  1. Det som händer i ”Mellom de høye tinde” är precis samma sak som får mig att ibland slå av delningsfunktionen på Spotify när jag sitter ensammen på jobbet och dundrar igång Dimmu Borgir – ”Over bleknede blåner til dommedag”, Vintersorg – ”Norrland” eller Ancient Rites – ”Mother Europa” med blossande kinder och skamsna blickar över axeln. Det definierar liksom så mycket av den ungdomliga naiviteten, där det tedde sig oerhört rimligt att dyrka döden till allt som var nationalromantiskt och antikristet. Och jag slits ofelbart tillbaka och gillar det fortfarande.

  2. Jag förstår EXAKT vad du menar. Jag gillar det ju! Men faan va dåligt det är! Som en bajskorv som smakar mintchoklad. Typ.

  3. Dark Forces-Lars Says:

    Första Catamenia-skivan: full av urusel keyboard-black metal jag får gåshud i hårfästet av.

  4. På låt 3 och fan va bra det är, om än den typ som är så dålig den blir bra.

  5. La pesten herje låter ju som nån bit ur disneys skönheten och odjuret. Är iaf vad jag kom och tänka på. :p

  6. Helt orelaterat till detta inlägg, men i alla fulla fall:

    Det var då själva fan! Här sitter jag och försöker lyssna på Enslaveds andra platta och jag kan tyvärr inte ta den på allvar längre p.g.a. en beryktad turkhit ni lade upp för si så där 3 år sedan😦

  7. Även detta är helt orelaterat men guld om man ids lyssna på danska. Kola gärna även in videon till babylon is fallen. Det är så ofattbart vämjeligt så manhttp://www.youtube.com/user/KristinaDjarling?feature=watch bara kan skratta åt det.

  8. Förra kommentaren blev ju helt åt helvete.
    http://www.youtube.com/user/KristinaDjarling?feature=watch
    Se och njut av eländet.

  9. Hej Bullen!

    Varför kommer jag alltid tänka på ”ringmuskel” VARJE gång jag ser Ringnevonds namn? Är jag analfixerad eller är jag normal?

    Svar: Hej! Det är helt normalt. Prata med en vuxen om det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: