DISPATCHED – ”Into the external”.

Innan millennieskiftet var det stor hysteri här i världen. Folk trodde att datorerna skulle ta digitalt självmord samt att hela planeten mer eller mindre skulle sprängas i atomer. Nu blev det ju inte riktigt så. Vad jag själv minns den nyårsnatten när 1999 blev 2000 var att EUROPE spelade ”The final countdown” live och att det sändes på TV.

Wow.

Inga naturkatastrofer, inga datorer som spårade ur. Ingenting. Bara ett gäng gråhårsmän som tröskade sig igenom en gammal låt de var stora med på 80-talet.

Jag menar, kom igen. Ska vi låta frystorkade SABATON-cyborgar spela ”Carolus Rex” när det blir år 3000? Jag hoppas vi har mer uppfinningsrikedom då.

Vad vi inte visste då var att år 2000 var ett år då vi skulle få en chock som vi faktiskt inte hämtat oss från än idag. 2000 var nämligen året då det gamla Gnesta-bandet DISPATCHED fick släppa en skiva på Music For Nations. ”Motherwar” hette spektaklet och lustigt nog finner vi där en cover på just ”The final countdown”. En slump? Knappast. I samtliga svenska musikmagasin ojade sig redaktionen över det faktum att DISPATCHED plockats upp av en riktigt stor etikett. Nu förstår jag att det finns en hel del ynglingar ute i läsekretsen som inte alls begriper varför detta skulle vara så häpnadsväckande. Till er har jag bara en sak att säga: ni har INTE hört DISPATCHEDs demo ”Into the external” från 1992. Denna demo är så klassisk att även om man aldrig har hört den, som i mitt fall, så har man hört OM den och det räcker. Ingen, absolut INGEN hade kunnat förutspå att DISPATCHED skulle kamma hem ett skivkontrakt med Music For Nations trots att demon släpptes åtta år före fullängdaren. Så stort intryck lämnade ”Into the external” efter sig. Fatta allvaret.

Kallduschen var i alla fall monumental. Till DISPATCHEDs försvar bör dock tilläggas att ”Motherwar” inte alls är så avgrundslikt urusel som folk vill få det till. Ni som inte tror mig kan ju köpa den på Tradera för tio kronor. I samma veva kan ni ju köpa ett par hundra exemplar av A MIND CONFUSEDs skiva ”Anarchos”, DENATAs ”Deathtrain” och INTO THE SUNLESS MERIDIANs självbetitlade debut. Jag är så förbannat trött på att se de skitskivorna varje gång jag spanar in musikutbudet på Tradera så gör oss alla en tjänst och köp dem så vi slipper se eländet.

dispatched”Into the external” är den sista pusselbiten i den oheliga treenighet som jag sökt efter med ljus och lykta i så många år. Först ut var VITHATTEN. Sedan kom OVERDETH. Avslutningsvis har vi DISPATCHED. Cirkeln är sluten. Jag skakar medan jag skriver detta och jag vill redan nu sända ut ett stort tack till Brorsson från ABLAZE MY SORROW som skickade mig denna mörkrets juvel. I mina hörlurar ljuder nu musik jag trängtat efter att få höra. Nu ska jag gå till botten med om ”Into the external” är så underbart hängig som alla säger att den är.

Här är mina första intryck.

1.”Intro”.

Åh, kassettknaster. Ljuvligt. Musik gör sig alltid bäst på kassett. Plötsligt gör en rymdsynt entré och jag avnjuter några slumpmässigt slagna toner som i bästa fall kan kallas melodi. Jag saknar syntar som faktiskt låter såhär numera. Tänk er valfri rutten rymdrulle från 80-talet typ Space Mutiny och ni förstår vad jag menar.

2. ”Ruined minds”.

Nu bär det iväg. En otajt kagge dunkar medan gitarr och bas tävlar om vem som kan missa kaggeslagen mest. En monumentalt släpande rockskolefyrtakt tar vid med katastrofal följd. Sedan höjs plötsligt tempot och jag håller krampaktigt tag i soffan för att inte flyga i bitar.

Då kommer sången.

Ni vet när man är för ung eller helt enkelt bara har för ljus röst för att egentligen sjunga döds men försöker kompensera detta genom att forma munnen ännu mer som ett ”O”. Så låter det. Musikaliskt liknar det ingenting. Jag måste säga att det är hyfsat originellt. Synd bara att det inte är speciellt bra. Låten tar slut innan den börjar.

3. ”Demoniac of cannibalism”.

Tung titel. Esoteriskt plockande på gitarren. Lite DSBM-doftande. Skulle man kunna säga att DISPATCHED är proto-DSBM? Basen hänger på så gott den kan och det går skitdåligt. Vad gör då batteristen? Jo, han försöker få rätsida på mardrömmen genom att hamra på ridecymbalen. Sedan bär det iväg. Grovkornigt riffande och usel sång. Betydligt bättre än första låten dock. Hela kompositionen draperas i en slöja av hopplöshet och ungdomlig inkompetens. Jag njuter i fulla drag ända tills slutet på låten då trummisen gör ett svanhopp in i trummorna och jag brister ut i ett spontant asgarv.

4. “Hang you in the tongue”.

Esoterisk gitarrmelodi, otajt bas, en ensam kagge som släpar. Jag tror att DISPATCHED har hittat en vinnande formel. Fyrtakten tar vid och det är faktiskt en sak som slår mig. Hade grabbarna haft corpse paint och skrikit istället för att ha growlat skulle detta varit en sådan där klassisk svartmetalldemo folk betalar skyhöga summor för på Ebay. Det är en minst sagt konstig värld vi lever i. Om killarna nu spelat black metal hade de exempelvis slagit GORGOROTHs ”A sorcery written in blood” på fingrarna. Inte för att det egentligen säger någonting, men ändå. Nu valde emellertid DISPATCHED att spela death metal, vilket var ett oklokt val. “Hang you in the tongue” är en inte alls så tokig bit bara man bortser från sången, lingonplockarsolona och att låthelvetet har fler stopp än OPETHs legendariskt överskattade platta ”Orchid”.

5. “Dispatched into external”.

Titelspåret. Esoterisk gitarrmelodi, otajt bas, en ensam kagge som släpar. Rockskolefyrtakt. Utsiktslösa sånginsatser. Ja, några överraskningar blev det inte precis. Pluspoäng ska delas ut för användandet av eko på sången. Låten avslutas med att trummisen helt utan rimlig anledning hamrar så snabbt och hårt på allt som kommer i hans väg. Det oväntade tordönet medför att min kropp för en kort stund leviterar i vild panik medan jag försöker klösa av mig hörlurarna. Jag avskyr så kallade ”jumpscares” i filmer då det är ett billigt sätt att skrämma folk på genom att helt enkelt brassa iväg höga och oväntade ljud. Detta är andra gången jag är med om det när jag lyssnar på musik. Den första gången var när jag som yngling körde ULVERS ”Bergtatt” på styv kuling i hörlurarna och fick lära känna åskknallen. Ni som hört plattan förstår vad jag menar.

6. “Outro”.

En övergiven bas ljuder samtidigt som en allvarlig och lätt förkyld pojkröst säger ”The endless dead is everywhere”. Jag tror det är det han säger i alla fall. Sedan tar ett piano vid och spelar en käck melodi. Sedan blir allt bara tyst.

Ja, det var ju inte VITHATTEN-klass precis. Kan det vara jag som lyssnat på alldeles för mycket skrot genom åren så jag blivit sinnessjuk eller var denna demo inte alls så dålig som det sägs? Svårt att säga, men jag har då hört betydligt sämre. DISPATCHED har ju typ riff och låtar och jämför man med exempelvis SATANIC DESTROYER, DIABOLICAL BEAUTY och TROLLUCIFER är ”Into the external” rena mästerverket. Kan det ha varit så att dödsscenen anno 1992 var så bortskämd med bra musik att detta sågs som extremt dåligt? Skrämmande tanke. Hade ”Into the external” släppts idag och killarna haft liksmink skulle de haft ett skivkontrakt snabbare än någon kan säga ”trombocytaggregation”. Om det finns någon där ute i läsekretsen som var med i dödsscenen runt denna tidpunkt och dessutom hörde DISPATCHED när det begav sig så får ni hemskt gärna höra av er i kommentarsfältet. Detta vill jag gå till botten med. Så dålig är den ju inte. Eller?

Demon finns tyvärr inte på Youtube eller liknande, däremot äger jag en fiffig manick som kan konvertera kassetter till digitalt format. Jag ska göra mitt bästa för att hinna med att lägga upp hela demon så ni kan lyssna på den så fort som möjligt.

Detta måste ni bara höra.

På återseende.

Förresten, vad menas egentligen med ordet ”dispatched”? Är det när man i vredesmod river av någons tygmärke från deras jeansjacka? Ponera att jag kliver fram till en överförfriskad tysk kretin som bär jeansväst och boots och sliter av hans enorma TWISTED SISTER-ryggmärke. Har han då blivit ”dispatched”?

Nu bör jag nog lägga mig ner en stund.

/Hatpastorn

13 svar to “DISPATCHED – ”Into the external”.”

  1. Saken var den att den faktiskt upplevdes som totalt usel. En kompis köpte den av en kille som hade ett fanzine som hade gett den en fyra. När vi sen lyssnade på den… jag kan se det framför mig, två fjuniga 16-åringar som tappar hakan i golvet… att du inte ens nämner den ostämda/icke-intonerade basen är för mig en gåta, det är ju det som gör början på ”Ruined minds” så klassisk!

    Det jag minns mest av året 1992 att death metal började gå på tomgång, standarddöds blev ett vedertaget begrepp och i den kontexten var ju Dispatched lite uppseendeväckande… men samma år hade jag fått en promo med tre nya låtar med Dissection. Kan väl säga att den gick mer varm än Dispatched.

  2. Vad är det här för bristande faktakoll i en för övrigt überkorrekt blogg? ”Dispatched into external” är den korrekta titeln på detta dagcenterprojekt och inget annat.

    Demon fick snabbt lite av en kultstämpel på tiden det begav sig p.g.a. sin oöverträffade uselhet. Vill minnas att Adrian i At the gates ofta gjorde sig lustig över trumspelet i ett flertal intervjuer, men det fanns mycket riktigt ‘zines som gav inspelningen ett bra betyg.

  3. Níðhöggr Says:

    Dödsmetallarna var inte lika förlåtande med bristfälliga tekniska färdigheter som svartmetallarna. 1992 var gällde det att vara teknisk och tight. Black metal kom som en räddning för de som inte fixade att blasta 7/4. B.M räddade ju även de som inte hade tillräckligt med kompisar att musicera med.

    Så i en tid då dödsmetallpubliken hade samma förväntningar på musiken som frontraden på en Genesis spelning, var naturligvis detta skrattretande. Det är dock roligare med dålig B.M då det inte verkar finnas någon undre gräns för hur dåligt det går att framföra.

    Om jag minns det rätt så var bandet Crowley från stockholm även detta fantastiskt skrattretande. Kanske värt att kolla upp.

  4. Getsodomiten Says:

    Man kan lugnt konstatera att Motherwar inte åldrats med värdighet. Tyckte det var småfräckt när det begav sig men får nog skylla på att puberteten var en oerhört jobbig period, för lyssnar jag på möget idag så hör jag bara ett ännu sämre Children of Bodom, och det är INTE ett bra tecken.

  5. Kristian Helenelund Says:

    Helt apropå, 200:- up front för en rippad Dont burn the witch? Då slänger jag även med ett löfte om att behålla kopian för mig själv. Eventuella royalties till Herr Vithatt får ni ta från era två skinande hundralappar eller om vi ska vara riktigt noga, från dom digitala ettorna och nollorna då jag tänkte överlämna mutpengarna digitalt. Nå, vad sägs? Vi naggar inte exklusiviteten allt för mycket då jag betalar om inte bra så helt okej för min digitala kopia och dessutom lovar att inte sprida den vidare.

  6. Erik (Void) Says:

    Bättre då att ”Dispatcha” någon idiots Manowar-ryggmärke. Tänkte nämligen på precis samma handling vad gäller ordet Dispatched. Haha.

  7. På tal om att spela svartmetall…

    http://www.metal-archives.com/bands/Dark_Edge/26671

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: