Hatpastorn i Portugal.

Skärtorsdag. Rent logiskt borde denna dag tillägnas usel DSBM. Som vi alla vet är den genren en tårfylld kittel som man kan sleva upp en hel del stinkande sörja ur. Dessvärre är jag inte på humör att utforska den genren mer än nödvändigt. Om ni undrar varför det varit sparsmakat med inlägg på senaste tiden så beror det på att undertecknad varit i Europa och dyrkat död. Eftersom mitt senaste resereportage blev ganska lyckat så är det väl hög tid att göra något liknande en gång till.

Återigen hade det här med bilder varit trevligt, men då min mobilkamera fortfarande är lika medioker får jag beskriva händelser och platser så gott som möjligt. Då detta inlägg är av det lite längre slaget så rekommenderar jag att ni brygger er en kopp kaffe innan ni sätter igång.

Nu far vi.

Förra torsdagen bar det iväg. 03:00 närmare bestämt. Som förberedelse inför resan hade vi laddat med matförgiftning, ryggpaj och ogiltiga pass. Uppförsbacken var där och den skulle bara bli brantare. Efter att ha kört i cirka tjugo minuter bestämde vi oss för att stanna på en nattöppen mack för att kolla lufttrycket och lite annat viktigt. Framför oss på parkeringen på macken stod en bil knökfull med kriminella element som trots den stränga kylan bestämt sig för att tvätta bilen med kallvatten. Man kunde inte annat än att skaka på huvudet. Det dröjde cirka två minuter innan farbror Blå kom och tog hand om dem så tydligen hade de härjat på en bra stund innan de bestämde sig för att tvätta bilen när det var femton minusgrader och snålblåst. Vi bemötte händelsen med en axelryckning och fortsatte vår färd mot Skavsta, en plats allmänt känd som ”Helvetet på Jorden”. Under resan diskuterade vi hur mycket rimligare allting hade varit om Ryan Air etablerat sig i Sundsvall. En och annan fakirresa hade kunnat lindras. Förutom Skavsta så tror jag att det är Skellefteå som är närmaste Ryan Air-destination. En flygplats som jag skämtsamt brukar kalla för RenSkavsta.

Efter en grabbnäve timmar var vi då framme vid flygplatsen. På poliskontoret byttes kontanter mot ljusdyrkande rosa temporära pass och vi var nu redo för allt. Incheckningen gick hur smidigt som helst och vips befann man sig väntandes på planet med en kall pilsner och en kycklingsmörgås för ofördelaktigt pris i näven. I vanliga fall brukar det aldrig gå så smidigt. När det kommer till att hamna hos nitisk personal som vill en ont är jag stormästare. En favorit var när den tyska tullen valde att klippa upp patronerna på mitt patronbälte för att kolla om det var krut i dem.

Anledningen till att vi överhuvudtaget befann oss på denna resa var en festival i Lissabon. Lissabon ligger som de flesta vet i Portugal. Vårt flygplan landade efter fyra timmar i Malaga. Det ligger i Spanien. Till på köpet hade man fått Orups gamla örhänge ”Magaluf” på hjärnan. Fråga mig inte varför, men den dånade likt en orkan i skallen. Anledningen till detta logistiska frågetecken fick vi aldrig riktigt svar på men eftersom Spanien bjöd på knallsol och nitton plusgrader så kunde jag inte brytt mig mindre, särskilt inte då det inte varit bra väder i Sundsvall på två år. När man stått och uppskattat värmen en stund dök vår chaufför/arrangör/merchsnubbe José upp och det var dags att sätta sig i hans rymliga minibuss för avresa mot Portugal. Klockan 21:00 var vi framme och med framme menar jag inte framme som i Lissabon utan framme någon helt annanstans. Vi var förvisso i Portugal, men i en helt annan stad som jag givetvis inte minns namnet på. Efter att ha rest i sisådär arton timmar så var skallen lite mosig. Huset vi stannat vid tillhörde någon av arrangörerna och detta var lite av ett palats. Ni vet de där husen som rapartister bor i på ”MTV Cribs”, där skulle vi stanna och käka grillat. Rena guldet. Vi var dock inte ensamma utan snubbarna från holländska DOOD var även där. Jävligt trevliga lirare. Efter att ha inmundigat ett par skålpund kött var det dags att glida vidare till vårt lägenhetshotell för övernattning. Innan vi for var vi dock tvungna att fråga vad månadshyran för det gigantiska lyxhuset egentligen var.

400 Euro.

Med munnar gapande likt Munchs ”Skriet” for vi mot natthärbärget under tystnad.

Lägenhetshotellet var både rymligt och fräscht och en god natts sömn var exakt vad man behövde efter att ha suttit och rest i nästan ett dygn. Plånboksröven var legendarisk och eftersom man snusat konstant var elefanthuden under läppen av kataklysmisk karaktär

Vi vaknade utsövda på fredagsmorgon och då vi blivit lovade både strandhäng och sightseeing i Lissabon var humöret på topp. Efter en snabb frukost kastade vi oss in i bilen och förväntade oss att vår slutdestination skulle ligga ett stenkast bort. Det gjorde den inte. Fyra-fem timmar senare rann man ur bilen, men nu var vi fan framme. Först ut var en tripp till Mosteiro dos Jerónimos, ett hyfsat matigt kloster som påbörjades i slutet på 1400-talet och stod klart runt 1600-talets början. Inte direkt ett hafsbygge. Enligt uppgift så gick det åt en och annan slav för att bygga stället och inuti ligger en hel drös med gamla kungar och annat fint folk begravda. Ska ni resa till Lissabon rekommenderas en titt. Utanför klostret kryllade det av suspekt folk som försökte pracka på oss solglasögon och annat tjafs. Såhär i efterhand hade det nog varit klokt att köpa ett par brillor då Lissabon är topp ett världens ljusaste stad. Särskilt för ett svenskt mullvadsas som bara sett mörker det senaste halvåret. Efter klostret drog vi en snabb sväng till presidentpalatset som var härligt pråligt. Avslutningsvis gick vi ner till The Padrão dos Descobrimentos, ännu ett maffigt monument över Portugals kändaste sjöfarare. Portugiserna kan det där med statyer och lull-lull. De påminner en hel del om Lyckselebor i den bemärkelsen.

Nu var man svenskt vrålhungrig så vi bestämde oss för att besöka en tjusig uteservering. Maten var utsökt och portionerna rejält tilltagna. Något som kändes lite udda då portugiserna är ett ganska litet folk. Varför de hade så enorma portioner fick vi emellertid svar på senare under resan. Vi var fem personer som öste på med varmrätter, efterrätter, pilsner, läskeblask och rödtjut. Slutnotan gick på sjuhundra spänn. Helt sjukt. När vi var i Paris sist blåste vi tiotusen på mat på två dagar. För den summan kan man nog äta sig monumentalt smällfet i Portugal. Nu kanske ni undrar varför jag bara yrar om mat och turistattraktioner. Tja, att vara ute på turné och liknande handlar som jag tidigare sagt väldigt lite om just musik. Däremot kan jag faktiskt smälla in lite livsnödvändig information så att ni inte tröttnar. När INQUISITION spelade in magnifika ”Ominous doctrines of the perpetual mystical macrocosm” så spelade de faktiskt in den med bas. För er dårar som missat INQUISITION så är de kända för att bara köra på gura, trummor och sång. Givetvis tog de bort all bas eftersom det enligt uppgift lät helt fel, däremot hade det varit genuint intressant att höra skillnaden. Jag ska gräva och se om jag kan få fram någon låt med bas så ni kan får höra. En annan sak jag fick lära mig var att Antifa orsakat stora problem i både Tyskland och Österrike på senaste. Genom bombhot och annat härligt har det stoppat spelningar med både döds och svartmetallband. Att nittionio procent av banden INTE är våldsnazister verkar inte spela någon roll. Funkade inte bombhoten så gick de till media som gjorde reportage om att vissa arrangörer bjöd in nazister. Återigen utan att bry sig om huruvida banden har de åsikterna eller inte och eftersom många arrangörer inte har möjlighet eller pengar att ta den striden avbokar de istället för att kämpa. Grymt värdelöst. Är det någon ute i läsekretsen som råkat ut för detta på senaste när ni varit ute och spelat? I längden kan detta bli ett stort problem då många turnéer bygger på att man spelar en hel del i Tyskland då det är där man vanligtvis får bäst pröjs. Man får väl se hur detta utvecklas, förhoppningsvis löser det sig.

Mätta och belåtna var det nu i alla fall dags att bege sig till stranden. Vi snackar kilometerlånga stränder med finkornig sand. I kör muttrade vi buttert över orättvisan att portugiserna kammade hem högvinsten när det kommer till klimat. Vi försökte även intala oss att detta var ungefär som Stavreviken. Det gick skitdåligt. Några timmar senare blev vi tvingade mot bilens generella riktning. Det var dags att uppsöka spelstället.

Klubben var riktigt bra med stora backstageutrymmen. Väggarna i backstageområdet hade tapetserats med turnéaffischer och liknande så det var nästan som att gå omkring i ett museum. Jag skämtar inte när jag säger att jag roade mig i minst tre timmar med att bara går runt och glo. Det finns många märkliga band här i världen. Att för en gångs skull få se något annat på väggarna än kukar och felaktigt konstruerade pentagram ritade med tusch var uppfriskande. Snubbarna i DOOD dök upp igen och vi fortsatte att snacka. Det visade sig att basisten även var insyltad i DARK FORTRESS och HATE MEDITATION där han spelade synt. Trumslagaren knegade på trumaffär och han berättade för mig att NECROPHAGIST med största sannolikhet aldrig kommer att släppa en ny platta. Tydligen hade de börjat på en uppföljare till ”Epitaph” men då hade Muhammed bestämt sig för att skaffa en sjusträngad gitarr och ville utforska den. ”Epitaph” släpptes 2004. Faktum är att jag kom så bra överens med killarna att jag fick en gratis T-shirt och fri sprit. Vi kom faktiskt till det stadiet att jag stödköpte deras kassett. Alltid lika trevligt att träffa vettigt folk när man är ute, men borta vid horisonten började orosmolnen hopa sig …

I sann portugisisk anda var allting legendariskt försenat så det första bandet klev på cirka tre timmar efter utsatt tid. Dessa ynglingar kallade sig WANDERER och spelade ruffig speed metal. Hade de haft en bättre trummis och en mer potent vokalist hade detta faktiskt kunna bli något. Energin och melodierna var det inget större fel på. Dessutom hade basisten en rejält tilltagen tangorabatt som var så nihilistisk att man bara ville köpa blint. En positiv överraskning. I vanliga fall brukar ju de första banden inte vara något att hänga i julgranen.

Näst på tur var ALCHEMIST, en portugisisk trio bestående av gamla rävar som spelade något som lät som en blandning av CELTIC FROST och norskt 90-tal. Jag applåderade så det sved i handflatorna. Jag har ingen aning om hur de låter på skiva, men live var de ruskigt bra.

Efter ALCHEMIST var det då dags för DOOD, eller ”Dude” som amerikanen Blake från NACHTMYSTIUM och HATE MEDITATION roat kallat grabbarna. Jag stod med kassett och T-shirt i hand och väntade spänt. Trummisen jobbade som sagt på trumaffär, ägde dyra pedaler och kände diverse europeiska supertrummisar. Basisten spelade i hyfsat välkända orkestrar och det övriga manskapet hade rimlig musiksmak efter vad jag fått veta under våra samtal. Jag var peppad. Jag var redo att bli överkörd. Jag ville så gärna att detta skulle vara bra. De började spela och …

Plötsligt befann jag mig på hotellrummet som låg i närheten av klubben med ansiktet begravt i handflatorna medan mina bandkamrater skrattade hånfullt åt mig. DOOD hade varit bedrövliga. Tydligen hade detta varit deras första spelning och då kan man förstå att det kan bli lite stelt. Men detta … ja, vad ska man säga? De första två låtarna var nonchalant ljudande svartmetall i samma liga som VARGSANG, fast absolut inte lika bra. Låt tre var en lugnare bit som faktiskt var riktigt vass. Efter det spårade det ur rejält. Ingen kunde låtarna, scennärvaron var högst bristfällig och låtmaterialet haltande likt Jack Nicholson i slutet på ”The Shining”. När de skulle få igång publiken med att klösa av SATYRICONs ”The wolfpack” kollapsade hela universum. För det första är det alltid märkligt när band kör covers från den senaste skivan och för det andra var det mer en slakt än en cover. Faktum är att det tog ett par minuter innan man fattade vad de egentligen spelade. Efter ”The wolfpack” lirade de en sista egenkomponerad bit och klev av under tystnad. Med under tystnad menar jag inte att det var bandet som var tyst utan hela lokalen var tyst som graven. Obehagligt. Däremot ska pluspoäng delas ut till gitarristen. Han anade snabbt vart det hela var på väg så han körde med total fuck off-attityd. Hans stil var att fylla överläppen med luft och sedan lite skönt avslappnat promenera runt på scenen och såga som en vettvilling på gitarren. När man scendebuterar kan man ju tycka att det ska tillbringas en hel del tid i replokalen. Tydligen inte. Jävligt trist, särskilt eftersom de var så sjukt trevliga. Bättre lycka nästa gång.

Den natten sov jag riktigt dåligt. Dels snarkade min gitarrspelande bandkamrat som ett odjur. Dels var det en tupp som bodde ett stenkast från hotellet som tyckte att det var en kanonidé att gala som en storidiot var femte sekund. Dels var det allehanda fyllskallar från festivalen som löpte amok i korridorerna och dels var jag fortfarande helt ställd efter DOOD-giget. När jag vaknade på morgonen hade mina bandkamrater kommit tillbaka efter en kulinarisk utflykt. Den lätta grönheten i deras ansikten gjorde att jag hoppade över restaurangen de ätit lunch på. En snabb dusch och ett brandtal över min kolossala hunger gjorde att vi återigen var på väg ut. Vi befann oss inte direkt centralt så att hitta ett bra matställe visade sig vara omöjligt. När vi vandrat omkring i någon timme utan att hitta något av intresse började paniken att smyga sig på. Till slut fann vi en liten närbutik där man kunde köpa chips och vatten för fördelaktiga priser. Slokörat knatade vi tillbaka till hotellet och på vägen skämtade vi om att anledningen till att de hade så stora portioner var att när man väl hittat något att förtära måste man äta som en varg för man vet inte när man får dinera nästa gång. TV-apparaten på hotellrummet bjöd på någon underbart svettig fantasyserie vid namn ”Legend of the seeker” som jag lyckats undvika. Vi snackar tighta röda läderkläder, Xena-doftande specialeffekter och lesbiska undertoner. Böckerna serien bygger på har jag missat, men jag antar att TV-serien inte gör dem rättvisa. I ren taktik somnade jag med min lekamen fylld med chips.

Väl vaken igen var det dags för rond två i kampen om att finna ett bra matställe. Tack och lov hittade vi en större mataffär som hade take away-krubb så vi tog vår mikrovågsvarma föda och satte oss på en bänk i solskenet. Livskvalitén klev upp flera snäpp. Efter det blev det mer hotell och mer sömn. Som ni hör är det hårda bud att vara ute på vift. Runt 21:00 begav vi oss till klubben och satte oss backstage. En viss skitnödighet började göra sig tillkänna så jag begav mig mot sanitetsanläggningen för en analevakuering. För det första fanns det inget skithuspapper, men det var det minsta problemet. Det största problemet var att toalettringen låg upp och ner på golvet i en ocean av piss. Tydligen hade folket gett upp så hårt att de numera bara pissade in genom dörren mer än de siktade på själva toaletten. Jag knep ihop ringmuskeln och traskade tillbaka till logen. I ren taktik skippade jag maten som det bjöds på. Okokt ris och bläckfisk.

Tiden gick. Och gick. Och gick. Klockan 04:00 var vi tillbaka på hotellet. Efter en rejäl försening hade man äntligen fått mosa portugiserna. Nu var det dags för dusch då vi var tvungna att fara mot flygplatsen 06:00. Jag slog på duschen samtidigt som jag försökte slå bort liksminket från ansiktet med hjälp av handfatet. Efter fem minuter var duschvattnet fortfarande iskallt. Av orsaker bortom mitt förstånd stängde hotellet nämligen av varmvattnet på natten. Jag klev ut ur badrummet och möttes av idel trötta blickar. Väskor packades och klockan 05:00 lade man sig i sängen med liksmink, svett och hat droppandes från kroppen. Tuppen vrålade högre än någonsin.

06:00 var det återigen dags att sätta sig i denna minibuss som man genom åren spenderat obehagligt mycket tid i. Nu kanske ni tror att vi skulle ta flyget som gick från Lissabon? Självklart inte. Malaga då? Är du galen. Madrid då? Barcelona? Nej. Nej. Nej.

Spelar man i Lissabon är det tydligen absolut rimligast att man flyger hem från …

Frankrike.

Vet ni hur långt det är? Det vet ingen, förutom jag då. Resan tog drygt tolv timmar, däremot sov man nästan hela vägen så det var inte så jävligt. Förutom då att man var galet sliten i kroppen. Att sittsova i tolv timmar ett par timmar efter man just klivit av en scen gör inte susen för ens lekamen. Återigen försökte vi få klarhet i varför resan bokats på detta sätt, men vi fick inget vettigt svar. Att besöka fyra länder på en dag om man inkluderar Sverige kändes emellertid lite exotiskt.

Incheckningen i Frankrike gick problemfritt, dessvärre minns jag inte vad staden hette då jag var legendariskt disorienterad. Det är faktiskt ett under att jag minns att det var Frankrike. Under hela resan hade vi drabbats av diverse mindre missöden. Det är för många att skriva om. Det var allt från oväntade svallvågor ner i skorna till att kliva i hundskit till att tappa bort solglasögonen till att behöva sätta sig på damtoaletten för att det är det enda stället det finns papper på och få utskällningar av små ettriga portugisiska tanter. Att man även klämde könsdelarna när man lite smidigt skulle skutta in i minibussen gjorde att man slutligen fick användning av TKUs gamla braktitel ”Pang på pungen i Portugal”. På flygplatsen i Frankrike skedde det dock en händelse som gjorde att jag bara gav upp och tjöt av skratt. När man är i ett land där valutan stavas Euro så dröjer det en minut innan börsen är till bredden fylld med totalt värdelösa mynt. Min vän och kollega Hellkvist bestämde sig för att råda bot på detta genom att göra sig av med merparten av sina mynt i en kaffeautomat. Han hade totalt sju Euro i mynt och stoppade möget i myntfacket, tryckte på knappen där det på utrikiska stod ”kaffe” och … ingenting hände. Han tryckte igen. Ingenting. Han tryckte på ”Retur”. Ingenting. Han tryckte på ”Retur” igen.

Jackpot.

Från att ha haft sju Euro i mynt hade han nu tio Euro i mynt och myntfacket var nu på väg att explodera. I missmod stoppade han börsen i bakfickan och i samlad tropp ställde vi oss i kön för att vänta på planet. Flygplan är ju nämligen tacksamma ställen att göra sig av med mynt på.

Planet kom, vi satte oss tillrätta. Det första kabinpersonalen meddelar i högtalarna är att detta var en ”Cashfree flight”, man fick alltså bara betala med kort. Samtidigt som jag bröt ihop av skratt hörde jag ett avgrundsvrål från Hellkvists generella riktning.

Strax efter 23:00 landade vi på Skavsta. Vädret var iskallt och blåsigt som det bara kan vara där. Vi hämtade ut vår bil och började vår fem timmar långa bilfärd hem. I bilen spelades SLIDHRs purfärska album ”Deluge” på adekvat volym. Ett album som med stor sannolikhet kommer att hamna på årsbästalistan. Kolla upp den om ni har möjlighet.

05:00 var vi hemma. Jag har inte hämtat mig än. När det kommer till att resa långa avstånd i bil tror jag att den här resan endast toppas av gången då vi panikkörde från Budapest i Ungern till Hastings i England. Däremot var det schysst att få se solen som man bara hört ryktas om de senaste åren.

/Hatpastorn

13 svar to “Hatpastorn i Portugal.”

  1. Minns ett helt legendariskt backstage område på Under the black sun 1999. ”logerna” var i en gammal krigsbunker med högst bristfällig elektricitet så det var stearinljus som gällde (kvlt iofs), pissoarerna svämmade över eftersom folk även valde att bajsa i dom. Men det som gav tillställningen en aura av stil och finess var den bajskorv som låg på ett soffbord precis bakom scenen. Har för mig att det var Jardar (han med Zlatansnoken) från Old man’s child som deponerat den.

  2. Mycket underhållande reportage! Dock inte så glädjande läsning inför att köra de 180 milen till Hellfest i Frankrike om ett par månader…

  3. Joel Malmén Says:

    Äsch, vem vill lägga 400 euro i månaden på ett MTV Cribs-palats i ett land av gassande sol, finkorniga stränder och billiga jättematportioner när man kan få en tvårummare i en permafrusen betongförort för motsvarande blott 350 euro och betala 100 kr för en flaska läsk, en snusdosa och en chokladbit på lokala Coop?

    Fy fan, jag måste spela in en DSBM-antologi i uppdelad på tre skivor baserad på den insikten.

  4. Jag kommenterar alldeles för sällan, men seriöst grabbar – er blogg är fantastisk. Och ja, jag har sagt det förut. Skyll er själva.

  5. Slidhr? Intressant namn.

  6. Sparar denna post i favoriter så jag kan slå upp den om jag någonsin skulle få för mig att bli sugen på att turnera igen.
    Sådana dunster slår ju denna rapport enkelt ur skallen.

  7. Nattjägarn Says:

    Jag tycker dock att den gode pastorn flirtar lite väl mycket med ljusets förledande krafter. Hur kan man dyrka döden i fullt dagsljus?Säg efter mig: Jag må vara mörkret troget….

  8. Haha underbart. Jag gillar att man redan från första ordet, likt ett litet barn som inte riktigt vågar titta under sängen, känner att helvetet (på det dåliga sättet) står runt hörnet med diverse otrevligheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: