Bandfotokatastrofer. Del 19.

Någon gång i slutet av 90-talet när Internet var en ny kul grej ramlade jag över en hemsida som var dedikerad åt den indonesiska black metal-scenen. Där hittade jag band som jag inte ens trodde fanns. En del var bra, en del var fruktansvärt dåliga. Det jag lärde mig mest var dock att indoneser ska hålla sig så långt borta från corpse paint som möjligt. Hemsidan gick i alla fall i graven några år senare men minnet från dessa fotografier finns ännu kvar. Året är nu 2013 och jag tyckte det var hög tid att jag återigen stiftade bekantskap med den indonesiska scenen. Det var längesedan jag botaniserade bland hyfsat obskyra länders musikutbud och då jag visste att indoneserna faktiskt kunde åstadkomma relativt kvalitativ svartmetall var mitt humör och intresse på topp. Jag begav mig återigen ut på Internet och …

Plötsligt exploderade hela universum.

Den första konstellationen jag ramlade över var OBOR SETAN. Dessa lirare släppte en demo 2010 och en EP 2012. Hur låter då dessa bidrag till musikvärlden? Jag har ingen aning då jag fortfarande blötstirrar på bandfotot. Kan ni klandra mig?

obor setan

Längst till vänster … åh, jag känner redan nu hur livslusten sakta glider ur mig, står en korthårig filur som i storfyllan kvällen innan stått och våldshånglat med någon som haft käften till bredden fylld med söndertuggade Salta Katten-pastiller. Uppenbarligen var detta ragg ingen skönhet om man får tro tomheten i ögonen och det faktum att han stressröker på inte mindre än två cigaretter samtidigt. Alltså titta på snubbens anlete. TITTA PÅ DET! Vad gör han? Vad vill han? Hur löd resonemanget? Återigen kräver jag svar. Att han urinerat i byxan gör bara bilden än mer komplett. Som att plantera blommor runt ett kolkraftverk. Jag har inte den blekaste aning om vilket band han har på sitt urtvättade linne, men jag vet att de låter exakt som jag tror att de gör. Hopplöst.

Legend nummer två, även känd som Indonesiens skäggigaste man, står lite i bakgrunden och övar på sin senaste konståkningspose iförd ett par semiåtsittande skinntights. Det ser inte riktigt klokt ut. Trots detta ser han i sammanhanget ut som en grekisk gud. För att återgå till skägget så stämmer mitt uttalande. Att hitta en indones med skägg, eller långt hår för den delen, är ungefär som att hitta ett bra band, oavsett genre, från Spanien. Omöjligt.

Nu snackar vi. Han/hon/den/det i mitten har dagen till ära helt oblygt dragit på sig en sensuellt genomskinlig spetsnegligé med fransar. Under den finner vi en ljusblå svångrem. Inte ens sångaren i AND OCEANS hade under sina mest utflippade stunder burit något dylikt och då ska ni veta att den finnpajsaren brukade ha ballerinakjol, skjorta och blåmålad skalle live. Nu tänkte jag dela med mig lite av min visdom. Att bära en negligé på ett svartmetallrelaterat bandfoto är en lika sund idé som att äta en djuptallrik krokant innan man ska besöka tandläkaren. Ta in den informationen. Ta sedan en rejäl titt på ansiktsuttrycket, frisyren och liksminket. Alla som känner det gamla socialdarwinistblodet svalla ånyo räcker upp en hand.

Den mätta snubben med Dan Ekborg-frisyr och öppen skjorta är inte ett dugg bättre. Kan det vara så att det inte finns corpse paint i Indonesien och att medlemmarna tvingas måla ansiktet med den där totalt värdelösa vattenfärgen man höll på med som barn? Det skulle förklara ett och annat. Av minspelet att döma lider herr Ekborg just nu av en extrem existentiell kris. Eller så bävar han bara inför att ta bussen hem i det där skicket.  Det ena kanske inte utesluter det andra. Innan ni går vidare, ta bara en sista titt på håret. Jag ber er.

Avslutningsvis finner vi en svarthårig Pia Sundhage i dassig corpse paint. Vore inte det illa nog har människan tagit på sig en, och jag skämtar inte nu, kortärmad polotröja. Ett plagg som vi alla vet förbjöds redan på 70-talet. I händerna bär Pia en osynlig brandsläckare. En pose man inte ser varje dag och det finns goda skäl till det.

Då undertecknad saknar all sorts form av självbevarelsedrift var jag tvungen att höra hur OBOR SETAN egentligen låter. Ett snabbt besök på deras MySpace ordnade den biffen. Jag har hört sämre och betydligt bättre, men det var inte så avgrundslikt dåligt som jag önskade. För att stilla er hunger ger jag er ett liveklipp där grabbarna framför en LAMPHOR-cover i solsystemets vitaste lokal. Vilka var då LAMPHOR? Jo, det var det där indonesiska bandet som startade typ 1993, släppte en demo 2000 och sedan blev det inget mer. Man hör ändå ingen skillnad på banden så det spelar ingen roll att de spelar en cover. Huvudsaken är att ni får se dem ”in action” som det kallas.

Vill ni istället se en sångare som ger järnet kan ni spana in indonesiska DIABOLICAL som även de spelade live den där härliga kvällen.

Tro nu inte att jag på långa vägar är klar med Indonesien.

På återseende.

/Hatpastorn

16 svar to “Bandfotokatastrofer. Del 19.”

  1. Dark Forces-Lars Says:

    Jag vill vara sångaren i Diabolical (inte du alltså, Magnus).

  2. Indonesien, ja egentligen hela jämra sydostasien, är måttlöst. Du har väl utmärkta kaffebordsverket A Labour of Love & Hate?

  3. Lysande inlägg som vanligt, men det skär i hjärtat att du återigen hävdar att inga bra band existerar i Spanien! Visst, de må inte vara ett föregångsland, men att de avlat fram historiens överlägset bästa death metal-band förtjänar åtminstone en notis. Sju kalkar av spyor och blod…

  4. Dra mig i skitskägget… Killen i orange tröja kan det där med att röja. Jösses…

  5. Av stelheten i såväl hållning som ansiktsuttryck att döma tycker jag snarare att herrn längst till vänster påminner om en pyntad och uppklädd mumie. Titta lite närmare så ser ni att ögonhålorna är tomma bakom de uppspärrade ögonlocken! Han måste ha dött för minst ett par år sedan och sedan grävts upp och fått nya fina kläder och cigaretter av sina bandkamrater enligt indonesisk sed (”Ma’nene” http://www.nydailynews.com/news/mummies-new-wardrobe-part-ma-nene-ritual-indonesia-gallery-1.1143923). Vad kunde vara mer NEKRO än det?!

  6. Ge mig några bärs och sätt ett band som Diabolical på en scen framför mig, och jag är lycklig. Underbar röst, underbart röj, massa massa massa riff!😀

  7. Publiken beter sig som en hop pårökta sjuåringar som fått för sig att hardcoredansa…

  8. Fogia Black Fest. Helvete vad jag ska dit i år.

  9. Heidenhammer Says:

    Tycker dock vi borde gå på djupet med den där indonesiska samlingskassetten vi lade rabarber på någon gång 1999. Hellgods var ju bra på riktigt.

    Vilket band var det nu som stoltserade med att de ”inte repade, utan lyssnade på andra bands kassetter”?

  10. Allvarligt talat – av alla bandfotokatastrofer som passerat på denna sida så är nog detta det roligaste/värsta (vilket nog säger en del).
    Jag försökte natta småbarn medan jag läste och beskådade spektaklet – det gick fullständigt söderut eftersom jag inte kunde sluta skratta.
    Är det där på riktigt? Eller hittepå?
    Magiskt. Fullständigt magiskt oavsett vilket!

  11. ser inte trummisen i DIABOLICAL ut att ha ett halvhyggligt skägg på gång? Två skäggiga indoneser således (om han inte är utsocknes)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: