På kurs med Hatpastorn: Regler i replokalen.

Som Hatpastor måste man ibland ta sitt samhällsansvar och guida den lite yngre generationen så de inte begår samma misstag som man själv gjorde när man var ung. Idag tänkte jag rada upp några förhållningsregler som bör gälla i alla replokaler. Att spela i band är inte alltid friktionsfritt, men dessa regler gör så att ni slipper hamna i handgemäng redan under repetitionsstadiet. Jag har tidigare nämnt några turnétips så se detta som en tilläggskurs. Majoriteten av nedanstående fenomen har jag upplevt själv vid ett eller flera tillfällen de senaste sexton åren, de övriga har jag hört från andra musikanter. Ska sanningen fram är jag övertygad om att alla som någonsin stått i en replokal mer än en gång upplevt de flesta av dessa situationer. Tio punkter, ha papper och penna redo. Frågor på det?

Nu kör vi.

1. Att spela trummor är det överlägset roligaste instrumentet och samtidigt det mest fysiskt krävande. Därför tycker jag det är lustigt att trummisar alltid får oanade krafter MELLAN låtarna. Ponera att ni just framfört ett mangelepos av rang där trummisen slitit så att venerna i pannan ser ut som Yggdrasils rötter och svettstanken sakta spridit sig i lokalen. Just när ni övriga medlemmar ska diskutera något viktigt som exempelvis ändringar i låtstrukturer brakar helvetet löst. Ni hinner inte säga mer än ett par ord innan batteristen helt sonika bestämmer sig för dra av ett helvetiskt grind eller börjar mata pukvandringar så att marken skakar. Självfallet har samtliga, utom trumslagaren, tagit ur sina öronproppar för att bättre kunna höra varandra under diskussionen. Nu tror ni kanske att det räcker med att höja armen och hojta något för att hamrandet ska sluta. Icke. Plötsligt har alla i lokalen blivit osynliga och slamrandet upphör inte förrän samtliga musiker dundrat igång det mest djävulska missljudet för att få trummisens uppmärksamhet. När allt tystnat gör ni ett nytt försök med diskussionen. Då är det dags för ett cymbalmaraton. Detta repeteras tills ni helt enkelt bara gett upp och fortsätter med nästa låt. Hur ni löser detta är upp till er. Mord och trummaskin är ett alternativ.

2. Jag har tack och lov haft turen att spela med många begåvade trummisar och ovanstående händelse har varit hyfsat sällsynt. Däremot har jag spelat med desto fler gitarrister, särskilt förr i tiden, vars gitarrer varit besatta av helvetets alla demoner. Efter varje låt är det dags att stämma eländet och nu ska jag slå näven i bordet och berätta om något som kan förvandla den mest tålmodige till en rasande furie. Personer som stämmer gitarren i repan med ljudet på. Det ljudet kan driva vem som helst till vansinne. Det första som ni ska investera i är en stämapparat som håller käften. Problemet löst. En ännu bättre lösning är att investera i en bra gitarr som inte låter som en indisk ormtjusarafton så fort man spelat längre än fem minuter. Här är ett råd till unga musikanter. Den där sjusträngade Squiregitarren för sextonhundra spänn kan du avvakta med. Satsa på kvalité istället.

3. Att sväva ut mellan låtarna är helt OK till en viss gräns men när gitarristen, för det är alltid gitarristen, börjar spela introt till IRON MAIDENs ”Run to the hills” vet du att det här kommer att sluta i gråt och tandagnisslan. Det finns ETT band på den här planeten som kan spela introt till ”Run to the hills” och det är IRON MAIDEN. Alla andra spelar den fel, särskilt ynglingar med ostämda Squiregitarrer, vilket resulterar i att man får avnjuta ett tonanarkistiskt inferno som driver en till galenskapens rand. För att göra ont värre dröjer det kanske två sekunder innan trummisen hakar på och felaktigt börjar spela trumintrot till nyss nämnda låt. Vilket band är det enda i världen som kan spela det trumintrot på ett korrekt sätt? Rätt gissat, IRON MAIDEN. Plötsligt ansluter sig basisten i denna mardröm. Kvar står vokalisten som besvärat skruvar på sig. Här finns det två val. Antingen sätter man sig ner och läser en tidning eller så accepterar man hela situationen och peppar inför att sjunga den första versen. Vet ni vad problemet är? INGEN kan spela versen, det enda som upprepas i all evighet är introt. Detta fenomen gäller även för CARCASS gamla brakhit ”Corporal jigsore quandary” och till viss del MAYHEMs ”Freezing moon”. Det finns fler exempel men dessa är de tydligaste. För att lösa problemet svär ni en blodsed redan innan första repet att ni inte ska spela dessa bitar och om ni likt förbannat envisas så ska ni lära er hela låten. Förutom ”Run to the hills” då, den ska ni skita fullständigt i.

4. Att ha en soffa eller relaxavdelning i replokalen har sina fördelar och nackdelar. Det är lätt hänt att man fastnar i denna del då det ibland är betydligt roligare att dricka kaffe och snacka skit än att traggla låtar man egentligen kan. En gång i världen spelade jag i ett band som av geografiska anledningar nästan aldrig repade. Jag minns inte om det var inför en turné eller skivinspelning men vi var i alla fall tvungna att öva hårt för att hela situationen skulle gå ihop. Problemet var att utanför replokalen fanns det ett fullt fungerade biljardbord. I sådana förhållanden gäller det att ha disciplin. Själv blev man rätt slipad på biljard. Jag blev senare även galet rutinerad på att löda kablar på nätterna. Sådant man måste göra för att betala av ägaren till studion då man överskridit tidsschemat och alla i bandet är luspanka och skivbolaget är ett gäng oförstående italienare. Det är förresten en episod jag kanske kommer att gå in närmare på när jag släpper min kurs i hur man enklast överlever en studiovistelse.

5. Dr Panzram berättade en gång för mig en magisk anekdot om ett hårdrocksband som hade en giftorm i ett terrarium i replokalen. Det slutade med att den rymde och bet en av medlemmarna så personen blev totalförlamad. Inga ormar i replokalen alltså. En mindre regel, men likväl en viktig regel.

6. När man är ung så har man konstigt nog tid att repa jämt. Med åldern kommer förpliktelser såsom jobb och familj. Här gäller det återigen att vara disciplinerad och verkligen boka in fasta tider för annars är det lätt hänt att det aldrig blir av. För egen del har jag alltid spelat i orkestrar där det varit hyfsad ordning och reda, men jag vet inte hur många andra band som aldrig repar tack vare just usel planering. Det låter kanske självklart, men tro mig, fasta tider är att föredra. Ett annat tips på samma tema är att medlemmar som av diverse skäl inte kan dyka upp hör av sig i god tid innan. Detta tror jag främst gäller för grupper som huserar i större städer, typ Stockholm, där det kan vara grymt invecklat att ta sig till replokalen. Att åka pendeltåg, tunnelbana eller annat futuristiskt påhitt i en timme för nå slutdestination replokalen tappar snabbt sin charm när man inser att man är ensam där.

7. Basister som ska envisas med att hålla på med trix som slapping och annan funkrelaterad smörja mellan låtarna. Har man överlevt spontana trumsolon och introt till ”Run to the hills” så kan man bara be till de mörka gudarna att även basisten håller sig passiv. Spelar man black eller death metal vill man bibehålla en viss atmosfär och energi i replokalen. Ett perfekt sätt att döda den atmosfären är att klösa av något som i bästa fall låter som intromusiken till Seinfeld och i sämsta fall som en porrfilm från 70-talet. Här skulle jag för övrigt kunna hålla en lång monolog gällande den bandlösa basens totala värdelöshet, men jag sparar den till en annan gång.

Nä, korten ska fan ut på bordet och det idag. Bandlös bas i extrem metal kan studsa åt helvete. Hör jag någon som i positiva ordalag nämner Steve DiGiorgios baslir på DEATHs fantastiska ”Individual thought patterns” har jag bara en sak att säga. Blev låtarna bättre av att han tramsade runt i bakgrunden med ett ljud som låter som en sinnessvag säl? Nä, just det. När Chuck dominerar med guldriff efter guldriff blir alla som inte är totalt tondöva eller fullständigt duperade gällande den bandlösa basens förträfflighet förbannade. Att framkalla ett ljud på basen som låter som att någon åker upp eller ned i en hiss i en tecknad film är kul att höra max en gång i replokalen. På en skiva som är bra gör detta påhitt en mest bara folkmordisk.

I worship and support the war against the fretless bass.

Den enda gången i musikhistorien som den bandlösa basen gjort något av värde var när Pytten gästade ENSLAVED på låten ”Yggdrasil”. Varför funkade det kanske ni undrar? Jo, man hör inte att han spelar bandlös bas. Faktum är att man inte hör så mycket bas överhuvudtaget på ”Frost”-skivan. Smart. Min tumregel är att om basisten dyker upp med en bandlös bas i replokalen så är det inte bara basen som blir bandlös.

8. En fråga som dryftats i eoner är flickvänners vara eller inte vara i replokalen. Personligen anser jag att det är som att släppa ner Modesty Blaise i Smurfbyn. Det blir panik. Visst, det kan fungera, men det är svårt att få till en avslappnad stämning. Skräckscenariot är att alla i blind hysteri spelar introt till ”Run to the hills”, förutom basisten då som funkar järnet samtidigt som sångaren förtvivlat försöker få rätsida på allting genom att kraxa fram råa låttitlar. Ni hör ju själva.

9. Raka rör. Är det något som inte låter bra, det kan vara allt från trumkomp, riff, sångslingor och fan vet allt. Säg det. Det är bättre att spela med öppna kort från dag ett än att stå och lida i replokalen. Här gäller det självfallet att vara diplomatisk. Att till exempel säga åt trummisen att han spelar som en säck potatis när han just kämpat sig igenom en smärre rockopera är lagom kontraproduktivt. Få saker låter perfekt första gången man spelar något, men man bör ändå sätta ribban på en rimligt hög nivå. Har man skapat en miljö där alla kan dryfta sina åsikter utan att någon sätter sig på tvären likt en femåring har man lyckats. Detta är inte speciellt lätt, men i det långa loppet tjänar alla på det.

10. Obehöriga bakom trumsetet. Då trummor är det nöjsammaste instrumentet är det lätt hänt att alla vill spela på det. Låt bli. Vill ni spela trummor, kolla med trummisen först om det är OK att öva lite och gör det sedan efter avslutat rep. Är man en ung trummis med ansträngd ekonomi är det noll procent kul att se de svindyra cymbalerna bli pulveriserade av glada amatörer. Dessutom brukar de övriga i lokalen vara lagom roade av att höra någon kämpa sig igenom en rak fyrtakt med tröstlösa kaggar när ni borde göra betydligt viktigare saker. Ett enkelt råd. Låt bli trumsetet.

Tio punkter får räcka, jag tror jag behandlat de flesta av de större fasorna man bör undvika. Nu tänkte jag sätta mig och lyssna igenom ett gäng alster som jag fått skickat till mig. Vi börjar med 8TH SIN och ser vad det kan vara för spännande.

På återseende.

/Hatpastorn

32 svar to “På kurs med Hatpastorn: Regler i replokalen.”

  1. Wulfahariaz Says:

    Jag tappade bort mig lite under första punkten. Öronproppar?

  2. Igenkänningshumor ännu en gång

  3. Murkrets Förste Says:

    Fantastiskt! Jag har varit med om VARENDA EN av ovan nämnda punkter och trodde i min enfald att det bara hänt mig.
    Till listan utsvävningslåtar tillför jag även Panteras Walk, valfri jävla Metallicalåt så länge den heter Master of Puppets samt bluestolvor.

    Minns att trummisen försökte få oss att lira We Will Rock You vid ett tillfälle. Måhända var han påverkad av folköl eller stroke men efter hot om torrfistning, kompanistryk och okvädelser fann hann sig snabbt och började hamra introt till Painkiller istället.

    Det lät visserligen som om två killar med MS spelar plockepinn i ett hisschakt men tanken var god.

  4. Igenkänningsfaktorn är enorm. Jag har varit med om samtliga punkter, och får nog erkänna att jag själv är skyldig till en majoritet av dem (hint: jag slår på saker)🙂

    • Fan, man drog samma lögn som ovanstående. Inga ormar har någonsin funnits med i repan. Däremot hade en polares lillebror för vana att kidnappa smådjur och låsa in i diverse skåp och lådor i sitt lilla pojkrum, däribland en huggorm.

  5. När jag läste punkt ett undrade jag direkt om Pastorn glömt bort den mest irriterande händelsen i replokalen. Men på punkt tio fick man sin upprättelse. Fy fan för gitarrister bakom trumsetet!

  6. Erik (Void) Says:

    Jag gillar den konstanta avsaknaden av utropstecken i detta inlägg. Som om Pastorn är trött och lakonisk och innerst inne i princip gett upp. Att uppvigla till inköp av trummaskin eller trummismord för att sen avsluta meningen med bara en punkt är storartat.

    • Utropstecken är väldigt överskattat! Läs valfri Kalle Anka serie och få ditt lystmäte av utropstecken där! I Kalles värld existerar inga punkter! Tjohej!

  7. För att inte snacka om dom ohemula försöken att spela bitar av Soulburn, framförallt på trummor.

    ..och en liten detalj jag tycker du missade var scenariot ”Dela replokal”. Antar att alla har varit med om att dela replokal med klassiska gamla gubb-cover-band eller för den delen popband. Brukar sluta i att man varje rep börjar med 30 minuters ommöblerande för att det är nån jävel som varje jävla gång fått för sig att en leadgitarrists förstärkare absolut ska stå mitt i replokalen ”så att den hörs”.

  8. Ni har inte varit med om någonting före ni har delat replokal med ett band med Nightwishkomplex. Var kandilabrerna ska stå, är inte en porrfilm, det är en fråga jag varit med om att ställa. Jag har slutat med musik nu.

  9. Níðhöggr Says:

    Av någon anledning glömmer pastorn att avhandla ämnet sångare. Jag väljer punkta:
    • alltid sena (om ens närvarande)
    • hjälper aldrig till att bära
    • när instrumentalisterna tar en paus skall gitarrer lånas och stämmas ur
    • orkar aldrig sjunga hela repet
    • tycker alltid tvärtemot resten av bandet
    • krånglar gärna med specialmat på turné
    • stannar hemma och ”skriver texter” när det är söndagsrep
    • köper aldrig en sånganläggning som är tillräckligt stark
    • köper faktiskt ingen sånganläggning alls. Det får instrumentalisterna göra som redan spenderat 2 månadslöner på utrustning
    • får automatiskt 50% av intäkterna genom att lite oengagerat sätta ihop nya texter av meningarna i Freezing Moon
    • har huvudvärk

      • Nattjägarn Says:

        Ha ha lead singer disease. Sångare brukar alltid ha förhinder när det ska bäras eller så avviker de lite så där i lönndom… Va fan tog X vägen, han var ju här precis nyss……

    • Knivskarp analys. Som vokalist skrattade jag skadeglatt åt pastorns instrumentalistgrillning, men nu är även jag plågsamt träffad. Bättring utlovas förstås inte – jag tycker tvärtemot för att jag har rätt.

  10. Om man spelar BLACK Metal så ägnar man sig ej åt sådana sociala ting som att repa ifrån första början.

  11. Känner igen mig i så gott som allt men några punkter man kan lägga till : Se till att ha käkat innan rep, lagot kul att någon ska beställa pizza mitt i allt. Gitarrister som står 30 min i början av varje rep för att hitta det perfekta dist ljudet just för den här dagen. Ratta fram ett ljud som funkar och kör med det.

  12. Haha du har gjort det igen, könginlägg! Med en doktorsexamen i ämnet Sen ankomst kan jag ju ange det som en bubblare till dålig stämning i repan. Om man inte spelat tillsammans så länge att alla vet att klockan sju betyder kvart i åtta

  13. Tips till er som delar replokal. Om replokalen börjar brinna medan ni repar. Se till att åtminstone göra en ansats att rädda det andra bandets utrustning också, det blir så lätt sura stämningar och utmonterade stärkarsäkringar efteråt annars.

  14. Wulfahariaz Says:

    Får jag tillägga:
    1: Skjut inte med luftgevär över huvudet på en gitarrist som böjer sig ner. Det är farligt.
    2: Tappa inte plektrum med flit varje gång trummisen tappar sin pinne. Han blir arg då. Också.
    3. Modekänsliga sångare som lägger sina dyra solbrillor i en soffa full med skräp har ingen rätt att bli sur om man sätter sig på hans fjolliga accessoar.
    4. Håll käften om astralresor och kristaller.
    5. Se till att ha något slags betyg i engelska innan du skriver texter.
    6. Känn i alla fall till vad strängarna heter. (Att kräva kunskaper om terser och sådant är väl ingen idé i denna värld.)
    7. Spelar du gitarr, är det kanske lite torftigt att bara ha fyra strängar på.
    8. Stå inte på andra bands högtalare. De välter så lätt.
    9. Undvik att få er gitarrist inlåst över natten. Stämningen nästa rep blir lätt lidande.
    10. Ackordföljden A-F-G är, även om det kan vara svårt att begripa för somliga, identisk med E-C-D.

  15. Nattjägarn Says:

    Det här måste vara den mest klockrena/sannaste predikan någonsin med medföljande kommentarer. HAIL!

  16. Har en lite rolig historía som hände en gång för länge länge sedan.
    Jag och mitt fina 3 manna band skulle spela in 3 heta låtar på den lilla portan vi hade lånat. I och med att vi skulle spela in så skulle vi spela så att det hördes. Vi drog upp alla volymer till 10 och jag spände mina bleka tandpetare till 16 års armar för att ge mitt set riktigt med smisk. Å jävlar vad det lät. Det roliga i kråksången var att vi repade i en ”kyrka”, eller rättare sagt under densamma. (i källaren). Samma kväll som vi spelade in och det här fick vi höra i efterhand så var det nånting religöst som utspelade sig i kyrkan då det var påsk. Summa sumarum, Jesus red in på en åsna ackompanjerad av vårt senaste alster…Sen gick larmet, utan att vi hörde det.

  17. Nån som är insatt och kan förklara hur det här gått till? http://www.metal-archives.com/artists/Yegros/23914 ??
    Inga bomber i replokalen alltså.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: