Att filosofera med hammaren. Avmystifiering.

Om vi skulle ta och räkna antalet band med ordet ”mysterium” i alla dess former i namnet … nej, det skall vi inte. Dels är det drygt, och dels är det betydligt lättare att låta Metal Archives göra det åt en. (”Mysteri” resulterade i 29 träffar. Knåpa gärna vidare själv.)

Hur som helst står det klart att ordet och begreppet har en rätt central roll inom black metal. Och mer än att vara en del i ett band- eller titelnamn får mystik sägas vara en av de viktigaste komponenterna i svartmetallens attraktionskraft.

Detta leder in oss på konsekvenserna av dess motsats: avmystifiering.

En av de mest debatterade frågorna på 90-talet hos de ickeinitierade var vad den egentliga skillnaden mellan death och black metal bestod av. Jag tänker inte upprepa uttalanden, analyser och redogörelser för detta närmare då dessa oftast var totalt intetsägande och erbarmligt tråkiga. Oavsett om de var ”subjektiva” eller ”objektiva”. Självaste Vikernes menade i en tidig intervju att musiken är helt underställd det textmässiga innehållet, varför DARKTHRONEs ”Soulside Journey” också bör betraktas som BM. På detta vis faller alltså MERCYFUL FATE och tidiga SLAYER in i samma genre. Själv nöjer jag mig med att hävda att den avgörande skillnaden knappast var rent musikaliska skillnader, även om dessa givetvis spelade en stor roll, utan just mystiken.

Kontentan är i alla fall att de band som framstod som BM var ljusskygga, skulle framstå som farliga, och vad fan, skulle vara true. Gjorde de inte det, var de life metal. Anonymitet, pseudonymer, corpse paint – allt hade en enkel anledning. Mystik.

Det fanns en tid, för länge sedan, då man förtvivlat försökte få klarhet i vilka namn som dolde sig bakom pseudonymerna. OK, Kristian/Varg Vikernes, Öystein Aarseth, Bård Eithun … och kanske ett par till kände alla till. Resten var knepigare. Ja, detta var i sanning tiden innan Internet – eller i alla fall innan sådan information fanns att tillgå via det av Nick Borgen omskaldade World Wide Web.

En dag på det senare 90-talet dök det upp en EMPEROR-bootleg, vars titel jag glömt. Vad som gjorde den speciell var i alla fall att bookleten innehöll ett avslöjande av Watergateproportioner – bandmedlemmarnas riktiga namn, bakgrunder och annat skvaller. Vi lärde oss här att Samoth hette Tomas, och att Ihsahn hette Vegard Sverre. Och viktigast av allt var att vi efter en kort sekunds intensiv ”Wow!”-känsla märkte att vi inte brydde oss ett dugg när allt kom omkring. Här blir jag frestad att dra en parallell till Rob Halfords utgång från garderoben, men jag låter bli.

Såhär i efterhand kan jag dock se att något hade förändrats i och med den nya tillgången på personinfo. Strax var okända identiteter antingen ett minne blott, eller helt enkelt ointressanta. Vi kanske inte tänkte särskilt mycket på det vid tillfället, men jag vill mena att dessa avslöjanden spelade en större roll än vi trodde.

Med korten på bordet: när de norska pionjärerna (för det var de som räknades) klev fram i ljuset och lät sig fotograferas utan corpse paint, samtidigt som de förklarade att de ”egentligen var som vilka grabbar som helst” (med viss reservation) kom det först med någon slags … lättnad. De flesta hade nog tröttnat på att förklara storheten med kyrkbränder för omgivningen (läs: föräldrar). Nu var ju de här människorna plötsligt några man kunde dricka öl med. Fenriz hade humor. Bla, bla, bla.

Uttalandena sänkte dem ned till den genomsnittlige lyssnarens nivå, och demokratiserade på så vis hela scenen …

… och i och med det gick något förlorat. Något nytt var det egentligen inte – VENOM hade några år, eller egentligen ett decennium tidigare, agerat likadant och gjort avkall på satanismen. Och även om musiken fortfarande sparkade skiten ur det mesta (jag dyrkar även Tony Dolan-eran) fick de jävligt svårt att hävda sig. Så står det i alla fall i Bonniers rocklexikon från 1992.

Och vad fan blev egentligen bättre av att BM-band plötsligt skulle ”växa upp”? Namtheanga (det känns liksom fel att använda dopnamnet Alan i sammanhanget) har helt rätt när han menar att DARKTHRONE knappast blev bättre för att allmänheten blev varse att Fenriz jobbar på ett postkontor. Och med tanke på att DARKTHRONE bara blivit sämre sedan ”Total Death”, vilken släpptes en stund innan avmystifieringen och tövädret drog igång, får sångfågeln från PRIMORDIAL rätt i sitt uttalande.

OK, det är kul med skvaller – som när man snappar upp att KATATONIAs gamla basist Guillaume började lipa när bandet stoppades i tullen. Det är inte kul när någon journalist frågar ut WATAIN om när de senast satt och grät.

Slutsumma: efter att avmystifieringen gjort sitt gick liksom luften ur hela scenen. Visst, det kanske fanns något enstaka band här och där, eller individer, som genom desperata försök att väcka uppmärksamhet tillfälligt lyckats få tillbaka en fläkt från det som en gang var – typ SVARTAHRIDs hyss sommaren 2003 – men det är knappast något som håller i längden.

Kanske gjorde IT från ABRUPTUM helt rätt när han likt en WWF-karaktär gjorde officiell sorti innan skutan sjönk.

Tack för kaffet.

/Heidenhammmer

17 svar to “Att filosofera med hammaren. Avmystifiering.”

  1. På tal om mystik och metal så torde världens sämsta artistnamn vara MystiCosmoS. Det är en trevlig snubbe och bandet, Epping Forest, är bra… men hur fan kan en vuxen människa tycka det är ett vettigt artistnamn?

  2. Dark Forces-Lars Says:

    Hur fan kan en vuxen människa tycka Epping Forest är ett vettigt band(namn)?

  3. Hur kan en vuxen människa inte älska allt Darkthrone släppt sen The Cult Is Alive??😛

  4. Skitsnack. Darkthrone har bara blivit bättre åren, och F.O.A.D är höjdpunkten. Bättre än ”Hiking metal punks” blir det inte heller.

  5. Darkthrones senaste ÄR bra, om man nu ger fan i att tänka på vad de tryckt för namn på omslaget. Att jämföra gamla mot nya är som att jämföra ace of base mot en banan. KOM igen!

    • Heidenhammer Says:

      Jag börjar på allvar tro att det är dags att låta Euronymous tala från graven och införa samma kriterier han hade tänkt sig för eventuella köpare av Mayhems samtliga alster.

      Hädanefter skall bara initierade läsare få ta del av inläggen, och för att bli en av de utvalda kommer vederbörande att få skicka in CV, foto och en mindre avhandling på minst fem A4-sidor där det beskrivs varför delayljudet på Darkthrones ‘Land of Frost’ är det bästa som någonsin sätts på tape.

      Puster …

  6. ”OK, det är kul med skvaller – som när man snappar upp att KATATONIAs gamla basist Guillaume började lipa när bandet stoppades i tullen.”

    Det var ju ett intressant och lustigt påstående, fr a med tanke på att bandet aldrig spelade utomlands på den tiden (vi kom inte längre än till Umeå). Om bandet har stoppats i tullen så har det skett efter min tid. Men tja, väljer man att ställa sig i rampljuset får man väl dessvärre vänja sig vid mytbildning, förmodar jag.

    • Då var den myten krossad. Gud vet vart Heidenhammer hörde den, guld att du ville reda ut begreppen. Hatten av.

    • Heidenhammer Says:

      Uppgiften skall härstamma från era favoritantagonister i mitten på nittiotalet – Dark Funeral. Yttrandet skall ha fällts av en av medlemmarna i en lägenhet i Nacksta i Sundsvall någon gång 1995.

      Men, då var det ryktet avklarat. Tack för rättningen! Slår mig nu, att det måste funnits få band som hade så många märkliga rykten kring sig som just Katatonia, på tiden det begav sig …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: