Nekrokontemplationer (Ni vet vart detta är på väg).

Idag är det en historisk dag. Idag var det nämligen första dagen i mitt drygt trettioåriga liv som jag hade på mig ett par mysbrallor när jag for till jobbet. Alla vet att samma sekund som man lämnar hemmet iförd ett par runkisar har man gett upp. Idag gav jag med andra ord upp. Vad har då mysbyxor med black metal att göra kanske ni undrar?

Allt.

Minns ni Nuclear Blast-katalogen som man fick gratis hemskickad i slutet på 90-talet? Ni vet den där katalogen där man lärde sig mer tyska än man någonsin gjorde i skolan.  Förutom information om nya släpp, recensioner (Nuclear Blasts egna släpp fick alltid kanonrecensioner, märkligt) och intervjuer så kunde man förkovra sig i merchandise i alla dess färger och former. Dessa sidor var klart roligast. Jag minns än idag partiet där tyskarna med illa dold stolthet visade upp sina senaste pins och smycken. På denna sida var det alltid en blond tysk dam som i olika utmanande poser försökte sälja in allt ifrån HAMMERFALL-örhängen till AUTOPSY-berlocker. Det såg faktiskt inte riktigt klokt ut. Jag må ha gett upp när jag lämnade lägenheten iförd ett par snajdiga mysbrallor, men ska ni veta vilka som gav upp mest? Personerna som drog i snabeln så fort de kom till det kapitlet i Nuclear Blast-katalogen där den blonda tyska damen vek ut sig. Jag vet att ni sitter därute, det är bara att erkänna.

För att återkomma till temat pundarjeans så fanns det ett segment i denna klassiska katalog som alltid fascinerade mig mer än något annat. Sidan med bandmysbyxor. Vem i hela helvetet inte bara köpte utan även bar exempelvis GORGOROTH-mysisarna på daglig basis. Jag har alltid undrat, alltså seriöst suttit och kontemplerat, vem det var som köpte dessa tingestar. Det spelar ingen roll om det så stått BATHORY över hela benet och en stor gul get hade prytt hela arslet. Det är fan inte OK. För övrigt, slår man upp begreppet ”att ge upp” i Nationalencyklopedin så hittar man en bild på en hårdrockstroglodyt som med GORGOROTH-brallorna nere vid fotknölarna står och våldshudar åt NUCLEAR Blast-katalogen. I bakgrunden finner man en djuptallrik fylld med Fanta och ostbågar och alldeles under affischen som föreställer Oscar Dronjak i bar underkropp så hittar man årgång efter årgång av hyfsat tummade exemplar av serietidningen ”Lilla Fridolf”.  Fatta allvaret. SHINING skulle kunna bygga temaplattor på den nivå av efterbliven dekadens som den mentala bilden framkallar. Fast vad vet jag? Nästa gång man är på en tysk festival kanske folket glider omkring i SHINING-runkisar och spanar man in deras formlösa ändalykt kan man i Old English läsa:

Ännu ett steg närmare total utfrysning.

Hela universum exploderade.

Förutom att ha känt mig som själva antitesen till en modeslav så har jag även klurat en hel del på det där med låttitlar. Mysbrallor i all ära, men när det kommer till folk som bara gett upp så är låttitlar en fantastisk värld att utforska. På den tiden man faktiskt febrigt letade efter ny bra musik på skivbutiker så kunde man lätt sålla genom att bara kika på titlarna. Band som exempelvis döper sitt intro till ”intro” och outro till ”outro” kan man skita i på en gång. Om orkestern ifråga inte ens har fantasi att döpa dessa saker, hur stor är då chansen att man kommer att vråla ”wow” när man lyssnar på musiken? Visst, innan ni börjar hamra i kommentarsfältet om det och det bandet som var så jävla guld trots att de inte döpt sina låtar till något vettigt så måste ni ju hålla med om att det är fantastiskt slappt gjort.  Ett lyckat exempel på hur mycket trevligare allting blir när folk anstränger sig lite är DARK FUNERALs intro på ”Secrets of the black arts”. Denna introsnutt är smakfullt betitlad ”The dark age has arrived” och titeln sammanfattar albumet väl. Synd bara att introt består av sexton sekunder brus av absolut sämsta sort. Kanske ett dåligt exempel. Vi tar MARDUK istället. På ”Opus nocturne” kallas förvisso introt för ”intro”, men fiffigt nog bär den även namnet ”The appearance of spirits of darkness”. En tung titel som väckte mitt intresse när det begav sig. Synd bara att den kompositionen består av trettiotre sekunder skolavslutningsorgel av hopplösaste sort. Ja, ni fattar kanske själva grundtanken. Döp introt och outrot till något vettigt och när ni ändå är på det humöret så kan ni faktiskt göra dessa låtar lyssningsbara så man slipper hoppa över till låt två varje gång man slår på albumet. MELEK TAUS från Umeå gjorde förresten helt tvärtom, där är introt och outrot de överlägset bästa bitarna. Hyfsat unikt. Avslutningsvis, alla som tror sig komma undan med att i sann nyfransk anda döpa dessa stycken till ”Alpha” och ”Omega” kan hejda sig redan nu. Anno 2012 är det betydligt piggare att i klassisk jagspelarinmusiksjälviCuBase-stil döpa dem till ”Kuken1” och ”Kuken2”. Alla som inte döpt musik till något av de alternativen har ALDRIG spelat in musik. En sann CuBase-klassiker är att förtvivlat försöka hitta rätt låt när samtliga i mappen är döpta till ”Kuken1nästan klar” och ”Kuken17medsång”. Skulle jag idag titta på en nyproducerad skiva där det stod ”Kuken1” och en där det stod ”Intro” eller ”Alpha” skulle jag tveklöst välja ”Kuken1”. Det bandet erkänner i alla fall att de gett upp.

Låttitlar är i alla fall viktigare än man tror. Låt oss göra ett experiment. Vilket av följande två exempel skulle du ödsla din tid på om du fiskade upp dem i skivaffären?

Skiva 1.
1. Intro.
2. The fire within.
3. Dawn of war.
4. Master Satan.
5. Midtro.
6. Eternal darkness.
7. Abyss of war.
8. Like a wolf among sheep (twilight of war).
9. War.
10. Omega.
11. Outro.

Skiva 2.
1. Bring me the head of Nelson Mandela.
2. Infant sacrifices to Baal-Berith.
3. Let my fists become the judges javelin that will strike down and make order in court.
4. Blutige Exzesse im Führerbunker.
5. Bronzed skandinavian leather (Under the burning Miklagaard sun).
6. Relentless Wotanic onslaught.
7. In the forest of Frejas dreams (outro).

ALLA skulle välja skiva nummer två. Vem vill inte höra hur låten ”Bronzed skandinavian leather (Under the burning Miklagaard sun)” egentligen låter? Här ska jag lyfta av hatten för Dr Panzram då i stort sett samtliga av titlarna från den fiktiva plattan nummer två är hämtade från honom när han sitter och bara dyrkar nere i sakrisvinstian. När det kommer till titlar fattar den mannen allt. När det kommer till deadlinen för hans War and Hate-artikel fungerar han tvärtom. Helvetet signe honom.

Ett annat gäng som fattar allt när det kommer till låttitlar är NÅSTROND. Tack vare deras makalösa uppfinningsrikedom och fingerspetskänsla för råa dekret gillar jag dem musikaliskt betydligt bättre än vad jag egentligen borde. Första gången jag fick nys om titeln ”En sång från en pestbesmittad grav” visste jag att detta skulle bli det bästa jag någonsin hört i hela mitt liv om det så skulle krävas tusen genomlyssningar. Intresset väcktes på stört och har hållit i sig sedan nittiotalets mitt. Jag skiter i om Arganas trumspel är legendariskt nonchalant eller att rensången i ”Lord of the woods” alltid får mig att spontanfnissa. Har man döpt en komposition till ”May the rotten bones absorb life again” har man fattat allt. Faktum är att en låttitel hellre får vara dum eller helt ologisk bara den säger någonting.  DARKENED NOCTURN SLAUGHTERCULT har en slagdänga vid namn ”In the land of the mountains of trees”. Jag har inte den blekaste aning vad de menar, men jag minns titeln. Det är mer än vad man kan säga om DIMMU BORGIRs albumtitel ”Puritanical euphoric misanthropia”. Alla som säger sig kunna den utantill ljuger. Sedan har vi alla som i märkvärdighetens namn envisas med titlar på latin. ”De mysteriis dom Sathanas” räknas inte bland dessa av förklarliga skäl. Vi tar några tydliga exempel:

– Hej, har du hört GORGOROTHs näst senaste giv?
– Nej, vad heter den?
– Jadu, Ica kvantum opossum trahunt…
– Ursäkta?
– Ja, alltså ingen vet vad den heter på riktigt. Skit samma, den var ändå inte så bra som man trodde. Nya DARK FUNERAL har du väl hört?
– Nej, jag gav upp redan på VobiSkum Bananas.
– Åh fan, nä du lär nog gilla senaste. Mycket dubbla baskaggar.
– Jaha, ja säg vad den heter så jag kan kolla upp den när jag kommer hem.
– Mmmm… ett problem bara.
– Vad?
– Ingen vet vad den heter.
– Men den innan den då?
– Nopes, ingen vet vad den heter heller.
– Du är fan sämst, tacka vet jag DEATHSPELL OMEGA. Det är ett jävligt hett band.
– OK, dem har jag missat totalt. Någon speciell skiva man ska hålla ögonen öppna efter.
– Ja, Si monumentum.
– Heter den bara det?
– Nä, den heter Si monumentum… Ja, ska sanningen fram så kallar alla den för Si monumentum. Ingen kan resten av meningen.
– Synd att alla band väljer skivtitlar man inte kan komma ihåg.
– Det är sant, det var enklare förr. ABRUMPTUM är ett bra exempel. Alla som inte kan komma ihåg en så busenkel titel som In umbra malitiae ambulabo, in aeternum in triumpho tenebrarum måste ju vara helt efterbliven.

Som ni förstår så är det här med titlar ett ämne man kan granska i all evighet, detta får räcka för idag. Nu tänkte jag sitta i mina mysbrallor och bara kanalisera.

På återseende.

/Hatpastorn

Annonser

37 svar to “Nekrokontemplationer (Ni vet vart detta är på väg).”

  1. När det pratas låttitlar svävar tankarna oundvikligen iväg mot Lord Belials gamla ”The Hymn of the Ancient Misanthropic Spirit of the Forest”. Otroligt att man kommer ihåg hela titeln…

    När det gäller Nåstrond så minns jag en gång när en tysk vän såg deras ”Todeslaut”-platta på en reklamaffisch. Han undrade vad fan det skulle betyda, om det var meningen att det skulle vara tyska? Ibland blir det bara fel…

  2. Hmm, hann vi med Alpha och Omega på sista Algaionplattan innan det blev hopplöst ute? Den kom ju iaf 2010 🙂

    • Shit, den tänkte jag inte på. Ja, eftersom jag inte retade upp mig på det då så får det väl ses som godkänt. Så länge inte framtida alster har evighetslånga latinska skivtitlar så är det grönt ljud att göra vad man vill. Korta grekiska titlar går alltså bra.

  3. Håller med om allt angående mysbyxor, vare sig de har bandtryck eller ej! Ändå är mysbyxor långt ifrån den enda märkliga, fula och allmänt stillösa merchandiseprylen… TRUCKERKEPSAR må vara betydligt mindre sunkiga, men oavsett vilken bandlogga som broderats på dem är de inte heller OK. Det fullkomligen skriker nu-metal om dem!! *argh*

  4. Förmörkelsens Herravälde och I en Svart Kiste är ju lysande exempel på hur det gjordes med bravur förr..

  5. Isengards ”I kamp med hvite krist”! Den titeln glömmer jag aldrig 🙂

  6. Hatpastorn tangerar mode, stort! Kan man tänka sig fler inlägg på temat? Kanske avhandla suspekt merch som Lordi-manteln,Sepultura-matchtröjan, eller Amon Amarth- hornet? Varför inte dissekera djärva tilltag som knäppt MC-jacka och longsleeve under t-shirt?

  7. Snackar man låttitlar kan man inte bortse ifrån Bal-Sagoth, ett av världshistoriens roligaste band. Jag menar, kan man annat än beundra någon som kläcker ur sig titeln ”The splendour of a thousand swords gleaming beneath the blazon of the Hyperborean empire, part III”. Det är helt klart ”part II” som gör det för övrigt.

    • Jag kommer att återkomma gællande Bal-Sagoth ganska snart. Det finns tre personer på denna planet som dyrkar ”battle magic”. Det ær jag, Åsa Svanø och Holy Records-Danne. Det luktar biktbås.

      • Det finns fyra personer som dyrkar ”Battle Magic” : Dom som Herr Pastorn nämnde, och jag själv.
        I sammanhanget måste jag påpeka att det finns en maffigare låttitel med Bal Sagoth: ”The Dark Liege of Chaos Is Unleashed at the Ensorcelled Shrine of A’Zura Kai (The Splendour of a Thousand Swords Gleaming Beneath the Blazon of the Hyperborean Empire: Part II) ”

      • ”The Dark Liege of Chaos Is Unleashed Upon the Ensorcelled Shrine of A’zura Kai (The Splendour of a Thousand Swords Gleaming Beneath the Blazon of the Hyperborean Empire Part II)” är ju helt klart dyrkansvärd, även för sitt innehåll.

        Vidare är ”A Tale from the Deep Woods” helt fantastisk och ytterligare ett exempel på att när ett band har fattat grejen med textskrivande går det att bre på hur mycket som helst utan att det blir fel. Make that four ”Battle Magic”-dyrkare … 😉

      • Bal-Sagoth är min största ”guilty pleasure”, hur kan man inte gilla black/power metal generöst strösslad med pompösa syntar, ännu mer pompös berättarröst och med näsan långt upp i Erich von Dänikens stjärt?

    • Bal-Sagoth är låttitlarnas Kungar! Det bästa är ju att det inte slutar där, den kompletta titeln är ju som alla vet: The Dark Liege of Chaos Is Unleashed at the Ensorcelled Shrine of A’Zura Kai (The Splendour of a Thousand Swords Gleaming Beneath the Blazon of the Hyperborean Empire: Part II).

      Guld! Borde det för övrigt vara pinsamt att kunna den utantill?

  8. Ett annat sätt är att inte lägga en enda sekund på låttitlar eller omslag:

    http://www.metal-archives.com/albums/Ordog/Position_One/27471#album_tabs_notes

  9. Åt fanders med ljusets skapelser…
    Klart den bästa titeln.

    • Sorhin var vassa på att skriva titlar man minns. Synd bara att man får migræn nær man ska følja med i texterna nær skivan spelar. Maken till intoleranta sångslingor får man leta efter. Rena guldet.

  10. Någonting som också är hyfsat trött är ju att vara norrman (eller ännu hellre, inte norrman) och döpa sina intro/outro-dängor till ”Innferd” resp. ”Utferd.”

    Vad gäller bra låttitlar är ”Cosmic Keys to My Creations and Times” helt odödlig. Heidenhammers tidigare anklagelse om att låten i fråga skulle vara inspirerad av Stargate-filmen tänker jag för övrigt opponera mig mot å det kraftigaste efter att noggrant ha studerat skivans resp. filmens utgivningsdatum.

    Cubase-klassikern är obehagligt välbekant. Det värsta är när man just tror sig vara färdig med en låt och ska skicka den till skivbolag/bränna ut den på cd, och därför med illa dold stolthet sparar om projektet som ”bralåt23-kuken145-nybas.cubase5-medsångMIXAD-FINAL.cpr” och senare märker att man råkat glömma något väsentligt och får krypa till korset med ”bralåt23-kuken145-nybas.cubase5-medsångMIXAD-FINAL-FINALPÅRIKTIGT.cpr”

  11. Apropå låttitlar blev jag hyfsat överraskad när jag kommer hem och ska lyssna på vad jag tror är riktigt ond Black Metal och sätter på den nya skivan ”Helig Usvart” (stavning?) med det som jag ser då Kristna BM bandet Horde….Spyan låg i munnen och röd om kinden som en nykysst flicka läser jag igenom texterna på skivan och konstaterar krasst att det här…det var inget bra köp.

  12. Kuken[insert#].XM (Eller ännu hellre.MOD) är true på riktigt.. 🙂

  13. Angående mysbyxor: när jag var ett ungt och oskuldsfullt hondjur spelade jag och mitt dåvarande band (”tjejband” – inget att vara stolt över) in ett demo i samma byggnad som melodödsarna The Forsaken repade i. I en paus kom deras trummis ut från replokalen i bar och svettig överkropp OCH mysbyxor med något fult bandtryckt på (minns tyvärr inte vilket). Denna bild har etsas in i min näthinna zu immer. Och då inte på något positivt sätt.

    • Trummisar har en osund hållning till mysbyxor, till och med på den tiden då folk ville distansera sig från floridadöds och nedlåtande kallade det för ”joggingbyxe- och gympadojja-metal” gick trummisar i annars respektabla svenska ensembles omkring i mysbyxor, och gympadojjor. (Iofs så tror jag få klarar av att lira dubbla baskaggar i ett par rejäla Gettas med stålhätta, så skorna får vi väl förlåta.)
      Men dessa mysbyxor… *brrr*
      Alla vet ju att det korrekta trummplagget är nitläderssuspensoar och gimpmask.

  14. Dark Forces-Lars Says:

    Jag gillar också Bal-Sagoth! ”Atlantis ascendant” är dock bästa skivan. Totalt articifiellt pompa och ståt med otroligt tjockskalliga texter.

  15. Genial är ”I Am the Black Wizards”: en enkel titel med en enkel twist, men man hajar till. Den har också helt mutat in singular/plural-twisten, så ingen kan göra om bedriften.

    JV

  16. Mjukbyxor är rätt jävla life-metal, då kan man lika gärna kränga på sig sin ed-hardy-hoodie och sina foppatofflor också:(

  17. Haha. Gorgoroth är inte ditt favvoband märker man….
    Gehennah spelade/spelar live i mjukisbyxor modell xxxL.

  18. Känner mig manad att ge mig in i modediskussionen och låta meddela att hela Shinings ”Livets Ändhållplats” är bandad av tre gossar i matchande Umbromjukisar.
    Med andra ord en mångfacetterad titel med djup och svidande samtidsskildring.

  19. Q. Krunkaren Says:

    ”Personerna som drog i snabeln så fort de kom till det kapitlet i Nuclear Blast-katalogen där den blonda tyska damen vek ut sig. Jag vet att ni sitter därute, det är bara att erkänna.”

    Men vafan … Hur kan du veta allt !?

  20. Jaja skit i det nu. Har du fått vantarna på Skogens nya? DEN ÄR THE MAGISK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: