War metal och vikten av det visuella

Förintelseförsamlingen söker alltid med ljus och lykta efter begåvade gästskribenter som kan lätta på den enorma, nåja, arbetsbördan. Det är med illa dold stolthet som jag nu presenterar ett gästinlägg av den enigmatiske Hand Of Doom och vi kan bara be till de mörka gudarna att han återigen får tid att fatta pennan och reda upp fler oklarheter i den mystiska värld vi kallar black metal.

Mycket nöje.

/Hatpastorn

War metal och vikten av det visuella

För några år sedan skulle svenska Eidomantum lanseras i Thailand. När allt material hade levererats till andra sidan jordklotet kom det ett mail. Bossen på Witchhammer Productions hade insett att det fanns ett problem.

”Do you have another photo? We need more spikes.”

Svaret löd:

”We are sorry, but we don’t have any more spikes to wear.”

Sedan kom det inga fler mail från Thailand. Och det kom aldrig ut någon kassett på Witchhammer Productions.

Slutsatsen som medlemmarna i bandet var tvungna att dra i enlighet med den talande tystnadens princip var att de där låtarna inte var intressantare att lyssna på än att de bedömdes som poänglösa om inte upphovsmännen poserade i försvarliga mängder nitar, spikar och patroner. Utan ”more spikes” – no deal.

Det här ringar in ett ganska centralt inslag i den ådra av hårdrocken som med ett lite slarvigt samlingsgrepp brukar kallas för war metal – ”We need more spikes” som credo, ideal och livsstil.

Jag älskar war metal. Detta även om jag samtidigt måste medge att det är en genre med ofta ganska svåruttydda musikaliska kvaliteter. Däremot inser jag att stilens tjusning beror på helt andra saker. (Vilket Witchhammer Productions-människorna kan tänkas hålla med om.)

För några år sedan reste jag till Helsingfors för att få mig århundradets dos war metal. Under det förpliktigande namnet Black Flames of Blasphemy lockade arrangören med möjligheten att under en och samma kväll få se (och höra, vilket faktiskt är något av en parentes i sammanhanget) några av de mest övertygande härförarna i genren: Proclamation (Spanien), Archgoat (Finland), Black Witchery (USA), Revenge (Kanada) och pionjärerna i Blasphemy (Kanada).

Det var en fantastisk konsert. Helt enligt förväntan spelade alla fem band världens bästa war metal-låt ungefär tolv gånger var. (Blasphemys relativt sett publikfriande dängor ”Ritual”, med sitt ikoniska trumintro, och ”Blasphemy”, med sitt käcka sångarrangemang och hemlighetsfulla byte till tvåtakt efter andra refrängen, får betraktas som undantagen som bekräftade regeln.) Resten: fullständig ödeläggelse i en och samma tonart, med försumbara avvikelser upp och ned i tempo, sextio gånger i följd. Jag skulle inte kunna återge ett enda riff om så mitt liv hängde på det. Men jag älskade det.

War metal handlar nämligen i första hand om look. Därför är det en genre vars fåfänga bara kan utmanas av åttiotalets glamscen i LA eller J-rock-avarten visual kei.

Det finns utrymme för måttfulla variationer, men de här sakerna gör ett war metal-band bäst i att anamma:

1. Många och långa nitar, gärna så tätt monterade att de gör hanteringen av eventuella instrument problematisk.

2. Patronbälten enligt principen ”en gång är ingen gång”. Om de hänger utanpå varandra i lager på lager är du hemma.

3. Patronbälten i kors över bröstet (se Sarcófagos ”I.n.r.i.” för mall).

4. Gärna även runt benen (gäller även nitar).

5. Militärbyxor (svarta). Om du är med i något av de allra äldsta banden kan en passform som närmar sig Kronans tolvmannatält passera.

6. Kängor. OBS! Fascistoid knähöjd.

7. Gasmask.

8. Snabba solglasögon (även inomhus, nattetid, etc).

9. Absurt breda överarmar. Att ha professionella meriter i tyngdlyftning hjälper.

10. Kättingar (i kors över bröstet eller hängande i klasar).

11. Huva. Blasphemy saluför en variant med röda pentagram på sidorna. Definitivt safe.

12. Pentagram och andra ljusföraktande symboler kan förresten även bäras runt halsen, men se till att de är rostiga och/eller stulna från t.ex. Ross Bay Cemetary i Victoria B.C.

13. Rakad skalle. War metal är troligtvis den enda metalgenren där det här inte anses komprometterande, utan i stället bejakas som ett uttryck för hårdhudade black-metal-skinhead-ideal. Den som besväras av andra typer av kort hår kan testa med huva.

14. Eller för den delen: heltäckande kåpa. Bedöms i vissa läger som fullgod mundering, fast det får sägas ha ganska lösa kopplingar till krig och ödeläggelse. Den heltäckande kåpan berömmer sig med att täcka upp för eventuell fysik som inte når upp till war metal-standard.

15. Corpse paint. OBS! Bara svart färg. (Fungerar även med solglasögon.)

16. Taggtråd. Om du lyckas bära taggtråd är det ett plus. Annars kan den med fördel monteras utmed scenkanten för att undvika besvärande dödsfall när någon som inte är nere med normerna ska försöka göra en stagedive och blir ihjälslagen av medlemmen i bandet som tävlar i tyngdlyftning.

War metal fungerar till syvende och sist enligt ungefär samma mekanismer som gör människor märkligt vördnadsfulla inför män som har deltagit på ett slagfält. Utrikeskorrespondenter som rapporterar från världens krigshärdar vittnar om samma sak. Hur förkastliga de krigsherrar och deras urspårade underhuggare som man sporadiskt får det tvivelaktiga nöjet att möta i tjänsten än är på pappret, så fylls envar av en underkuvad respekt för dem i mötet öga mot öga. Män som sysslar med krig spelar helt enkelt i en annan liga än oss andra.

Själv behöver jag inte träffa de aktörer som är på god väg att granatbomba Damaskus till tidig medeltid för att inse det här. Det räcker med att gå på Black Flames of Blasphemy i Helsingfors.

(Ett intressant sidospår i den här analysen är det fantastiska war metal-bandet Damaar från Libanon, som under flera år hyllade död, förintelse och atomvapen i världens kanske militärt oroligaste region. Det funkade helt okej tills det faktiskt bröt ut fullt krig på riktigt, och bandmedlemmarna var tvungna att fly landet. De uppges i dag leva och ha hälsan i Australien. Det behov som Damaar tidigare fyllde i deras liv verkar dessvärre ha mättats.)

Vi som gillar war metal utan att aktivt delta i scenen är varianter på de psykologiskt avtrubbade kvinnor som har specialiserat sitt sexliv till personerna i ”Svensk maffia”, eller som skriver kärleksbrev till civilisatoriska avgrundsvrål som Anders Behring Breivik. Vi gillar farliga män som inte backar när det hettar till. Men vi vill betrakta dem på säkert avstånd på rätt sida om taggtråden. Då kan vi utreda attributen i lugn och ro och välja ut vår favorit.

Ett av de mer hoppingivande inslagen i den mer eller mindre öppet fascistiska war metal-kulturen är det faktum att Blasphemys gitarrist Caller of the Storms – otroligt nog det minst megalomaniska artistnamnet i klanen – är svart. Vilket alltså rimligtvis innebär att bandet (och dess många mycket lojala efterföljare) må hylla oproportionerlig makt, råstyrka och total förintelse, men att de inte är fullständigt inskränkta på en mer vardaglig nivå. Detta ska, enligt den myt som är en annan viktig komponent i war metal-scenen, ha resulterat i att KK Warslut (Destroyer 666/ex-Bestial Warlust) fick ett oheligt kok stryk efter att ha kallat Caller of the Storms fel sak backstage på en festival 2001. Det finns flera liknande historier om medlemmarna i Blasphemy, som gör en ganska tacksam för att man inte hänger på samma bar som dem oftare än en gång per århundrade.

Hur som helst. I Helsingfors är det enligt uppgift en lustigkurre i publiken som har med sig en klase bananer som han har tänkt kasta på Caller of the Storms när Blasphemy spelar. Men det blir inte så mycket av den saken vad jag kan se. Kastar man bananer på Caller of the Storms är det nog det sista man gör i livet.

/Hand of Doom

Annonser

10 svar to “War metal och vikten av det visuella”

  1. Har aldrig hört termen War-Metal, men förstår hela grejen och älskar det är lite ortodox och vill säga black/thrash.

    Skulle du kalla tidiga Destruction för war metal? http://www.metal-archives.com/images/1/0/9/0/10900.jpg

    Ibland kan nästan ett band foto göra en platta eller en hel orkester! det är viktigare än va folk tror!!

  2. menade givet viss Black/death/thrash

  3. St. Erben Says:

    En liten korrigering: Jodå, nog kom den där Eidomantumkassetten ut alltid. Dessvärre, får man kanske tillägga, då inte bara bandfoton utan även tillsänd layout uppenbarligen väckte skivbolagsdirektörens oro inför Thailandslanseringen. Följaktligen släpptes eländet, utan att bandet konsulterats vidare, istället dekorerat med ett krigsbildscollage av en treåring, och under titeln ”At WAR with Eidomantum”. Bandmedlemmarna gjorde, efter att ha mottagit sina exemplar, sitt bästa för att blicka framåt.

    • När skivbolagen vill ”hjälpa till” är det som du säger bara att blicka framåt. Har några exempel själv på bolag som hittat på hyss genom att helt sonika byta färg på skivomslaget från Necrolord-blå till Invasion Records-röd. Vi blev minst sagt paff, för att inte tala om snubben som målat det haha. Vid närmare eftertanke kanske det blir en specialare om just bolag som vill ”hjälpa till”.

      • Wulfahariaz Says:

        Helst inte. Efter över ett decennium börjar ögonen pyra med en svart glöd när man blott flyktigt drar sig till minnes allt elände man utsatts för.

  4. Erik (Void) Says:

    Riktigt bra gästinlägg annars…..
    Mycket som stämmer på pricken. Haha

  5. Hm, ser ett episkt slagfält framför mig. War-metalare mot skogsblack-metalare. Jag ser taniga, svartstripiga figurer i påkar och andra hemmasnickrade vapen av diffus funktion med corpsepaint från helvetet som en och en försöker styra naturens vrede mot ett gäng lite mer långtradarchaffis-satta figurer med en hel del nitar och läder som med knytnävar, luftgevär och kamratliga ryggdunkar går till motangrepp. Självfallet sker slaget i gränslandet mellan skog och bebyggelse. Jag borde lägga mig, skyller på jet-lag och solförmörkelse.

  6. Åååh vad jag älskar Blasphemy! Finns även någon intervju med dem i typ Zero Tolerance där de förklarar att nazister är losers. Dessutom påstås det ryktesvägen att Caller of the Storms och Traditional Sodomizer of the Godess of Perversity gick ut på nazijakt när de hade tråkigt på helgkvällar. Black Winds är f ö den absolut läskigaste människa jag någonsin sett.

    Åååh vad Blasphemy är bra!

    • På senaste NWN-festivalen så uppstod även det interna skämtet ”säg det till Caller of the Storms”.

    • ”Blasphemy have one of the harshest and most extreme images, and the music to back it up, in metal. I can see why extremists would be attracted to the band, but the truth is the truth – a black person is the co-creator of Blasphemy. I can’t actually answer for any of these fools, as I have no idea why they would be stupid enough to embrace a moronic idea like ‘white power’ or politics in the first place. I can only guess that they have to continually make justifications for themselves, as their philosophy is so fucking ridiculous. You’d have to constantly lie to yourself in order to trick yourself into following such dead ideas.”

      http://www.ztmag.com/blog/extra-features/2011/05/24/blasphemy-interview-crime-and-powerlifting-pays/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: