Hatpastorn fortsätter att ge turnétips.

I min guide i hur man överlever turnélivet nämnde jag att själva turnerandet har väldigt lite med musik att göra. Tillåt mig exemplifiera detta genom att beskriva helgens eskapader. Först vankades det bil från Trondheim till Sundsvall. Efter den trippen fortsatte bilåkandet ner till Arlanda där ett fullknökat plan förde mig och mina bandkamrater till Berlin. Där bytte vi lite listigt till ett plan vars slutdestination stavades Zürich. Från flygplatsen i Zürich blev det minibuss till festivalområdet. Dagen efteråt flög vi från Zürich till Riga. I ett lätt försenat plan därifrån landade vi på Arlanda flygplats där det återigen blev bil upp till Sundsvall. Från staden med stort S avslutade jag denna lätta lilla tripp med tåg till Östersund där jag raskt och ledigt bytte till tåget som går till Trondheim.

Allt detta för sammanlagt en timmes speltid. Ganska så fascinerande faktiskt. När man är ute och spelar tillbringar man alltså mer tid på toaletten än på scenen.

Majoriteten av tiden i Schweiz tillbringades emellertid på hotellrummet där jag kom till en helt ny insikt. Musiker kastar inte ut TV-apparaten för att det är tufft utan för att det helt enkelt är ett så demoniskt dåligt utbud. På det här hotellet fanns det lite drygt 60 kanaler. Jag zappade så hårt att två av mina fingrar faktiskt domnade bort, den medhavda boken läste jag lite otaktiskt ut på planet så för att fördriva tiden sattes all tillit till dumburken. Det bjöds på tysk buskis, fransk stand-up, schweizisk alpsång av och med en solariebrun kaviarkavaljer i kastanjefärgad Plupp-frisyr samt dubiös italiensk vaudeville. Främst bjöds det på hysterisk reklam. En kanal visade i timtal en dataanimerad tvättsvamp som slogs mot olikfärgade cirklar. Här började jag ifrågasätta min mentala status. När musikprogrammet ”Hits mit Witz” började rulla gav jag bara upp.

Jag ville förinta hela universum.

Till slut hittade jag första Pirates-rullen, men att se Johnny Depp prata tyska gav mig stora skälvan så jag valde att somna istället.

Har man riktig tur kan man ramla på TV-program av en lite mer suspekt karaktär. I Polen fann jag en gång en vuxenversion av Ordjakten där programledarna av mer eller mindre oklar anledning visade brösten när folk var nära att komma på vilket ord de sökte. I Sverige kräks programledarna på grund av mensvärk. Vet inte riktigt vilken version jag föredrar.

Av ren nyfikenhet slog jag på TV-apparaten så fort jag vaknade på morgonen och fann då den mest högljudda barnunderhållningen mina arma öron någonsin fått utstå. Det slutade med att jag låg och blötstirrade på ett tyskdubbat Lucky Luke-avsnitt. Det kunde jag i alla fall relatera till.

Dubbning är ett satans ofog och en stor anledning till varför så många länders invånare har språkkunskaper likt en handfull trolldeg. Detta för mig till en undran som plågat mig i för många år. Vad är det andra länder lär sina barn i skolan istället för språk, i synnerhet engelska? Jag är genuint intresserad av ett svar. En gång i tiden turnerade jag med två schweiziska band. Då invånarna pratar ett gäng olika språk trots att landet är typ stort som Jämtland innebar det att de inte kunde kommunicera med varandra. Få av dem behärskade heller det engelska språket vilket innebar att det blev en hel del förvirring. Det blev inte ett dugg bättre av att schweizarna var ett gäng udda filurer.

Det ena bandet hade Benjamin Syrsa på sång och det enda han kunde göra var att skämma ut sig fullständigt på scen samt vråla sitt bands namn i fyllan. Då Benjamin var konstant aspackad blev det lagom tjatigt att höra mongot vråla sitt usla bands namn tusen gånger per dag. På trummor hade de en skallig snubbe som spelat live med ANCIENT. Han var faktiskt rätt trevlig. Tror jag. På bas hade de Lurch från familjen Addams och gitarristerna bestod av orakade svartmuskiga män som påminde kraftigt om turkiska pizzabagare. Jag höll mig som vanligt på min kant.

Det andra bandet bestod av en sjuttonårig reinkarnation av Peter Tägtgren på bas och sång. Han rökte tre paket cigarretter om dagen och var trevlig. Inte helt otippat hade han kroniska problem med rösten. Trummisen däremot, det var en udda fågel. Han pratade aldrig. Enligt hans bandkamrater tyckte han inte om att prata. Han bytte heller inte kläder och log aldrig under de två veckorna vi delade turnébuss. Honom gillade jag skarpt. På rytmgitarr hade vi en lirare som såg exakt ut som Idol-Darin. När vi tvingade honom att sätta kepsen på sniskan och nynna på ”Money for nothing” uppstod en humor som var så stor att jag än idag får andnöd för att det var så roligt. Sologitarristen var dock den största stjärnan. Han vägrade använda stämapparat och var totalt obekant med det engelska språket. Han ville dock så gärna vara med i gemenskapen och löste detta genom att en mörk kväll plocka upp en lampa samtidigt som han med Europas ljusaste röst tjöt ”The lamp of war”. Hjärtskärande var ordet. Han fick för övrigt kicken från det bandet strax efter turnén. Tydligen hade han problem med spriten. Enligt min åsikt var spriten det minsta problemet.

Som ni ser kan det vara en daglig kamp att dela buss med suspekta individer. För att förenkla detta tänkte jag ge några snabba tips om hur ni gör er resa betydligt mer friktionsfri.

Agerar ni förband åt ett större band. Ge fan i att dricka upp all sprit och att äta upp all mat. Det finns inget som kan göra en mer förbannad än när man ser något lokalt förband från någon gudsförgäten håla fylla kråset med mat som ska räcka åt alla. Att slå näven i bordet och tvinga dem att köpa pizza eller liknande för egna pengar är ett bra sätt att hålla saker på en rimlig nivå. Allt enligt pedagogikens ABC. Ett av Fantomens mer okända djungelordspråk lyder förresten ”Det finns inget törstigare än ett lokalt förband”. Sanning Fantomen, sanning. Jag vet inte hur många gånger man sett de lokala talangerna supa skallen i småbitar och bete sig som tvättäkta pajasar. Visst har jag redogjort för italienska KULT? Om inte så är det en historia värdigt ett eget kapitel i denna Likpredikan.

Agerar ni huvudband? Fyll väskorna med mat och dryck samma sekund som ni äntrar backstageområdet. På detta vis slipper ni även köpa mat på mackar längs vägen. Som vi alla vet är mackarna de stora vinnarna i musikbranschen. Ju mer pengar ni har på fickan desto mindre irritation kommer det att bli. Att ni dessutom på småtimmarna kan trumfa fram ett par mackor eller en påse chips när hungern eller tristessen smyger sig på är guld värt. Är man mätt kan man utstå trötthet, hemlängtan och tristess på en helt ny nivå. Smart.

Hänsyn är ett ord som kanske inte direkt låter så tufft men ska du dela buss med kopiöst många människor gör du bäst i att inte skita stopp i toaletten redan första dagen eller överdosera på dödsknark när ni ska passera tullen. Det är slitigt nog att turnera utan att folk ska behöva agera vuxna på stan för att hålla reda på dig och dina idiotiska upptåg. Fransmän är duktiga på det sistnämna. När BLODSRIT var ute med ett franskt band jag givetvis inte kommer på namnet på just nu anade de oråd när fransoserna istället för sprit hade med sig ett flak lösningsmedel och några trasor. I just sådana lägen är det riktigt roligt med musik. När vi ändå har BLODSRIT på tal är det förresten hög tid att jag gör en djupdykning i bookleten till originalutgåvan av ”Supreme misanthropy”. Jösses säger jag bara, inte ens Invasion records hade kunnat ställa till en sådan oreda. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att man bör undvika att ta andra bands skivomslag och använda i sitt eget bands booklet.

Folk som snarkar ska dö en plågsam död. Jag har aldrig varit så nära att döda en människa som när jag efter alltför lång sömnlöshet tvingades uthärda en sessionmedlems ogudaktiga snarkningar. Utan att överdriva rörde det sig inte om några små skorranden utan rosslande dödsvrål. Att personen lyckades med att snarka på detta vis trots att han sov med pannan klistrad mot ett parkettgolv i Budapest är bortom mitt förstånd. Ett bra sätt att undvika konflikter är alltså att tvinga snarkarna att vara vakna till alla andra somnat alternativt montera bettskena på dem.

Så, nu har ni lite mer matnyttiga tips att plugga på. Själv ska jag sätta mig i De mysteriis dom Sathanas-kyrkans skugga och bara kanalisera. Med det menar jag att jag ska föra över den beryktade OVERDETH-plattan till datorn. Det tjatades ju om lyssning så ni ska få vad ni förtjänar.

/Hatpastorn

Annonser

18 svar to “Hatpastorn fortsätter att ge turnétips.”

  1. Haha, klockrent.

  2. Jaaa, äntligen! Giv oss idag vår dagliga Overdeth. Tamejfan!

  3. Ray Charles, Destroyer! Says:

    ”En kanal visade i timtal en dataanimerad tvättsvamp som slogs mot olikfärgade cirklar.” – !!!!!!. Jag tror jag har sett exakt samma sak i ett hotellrum i Prag. En gul dataanimerad tvättsvamp/tjock bit ost som med en vansinnesdrivande röst kastade ur sig, vad jag bara kan gissa var, tyska filosofem av yppersta världsklass. Varför skulle det annars visas dygnet runt. Problemet är att jag kan ungefär 7 ord tyska, så det enda jag förstod var att han/hon vid något tillfälle sa jesus och någon gång mörker. Förstod aldrig vem programmet riktade sig till men har alltid velat veta va fan det var.

  4. Vadan dessa samordnade attacker mot Svampbob Fyrkant från Martin och dagens Metro, som hävdar att barnen skulle bli dumma av detta kvalitetsprogram? Jag föreslår att Metro och Martin, som uppenbarligen är synthare, låter sina barn insupa Pokémon och Hits for Kidz och lämnar oss rättrådiga i fred.

  5. barnen blir dumma av metro. de vuxna å.

    Svampbob å Garcia for president

  6. Att gitarristen i det schweiziska bandet dessutom hette Panos och lyckades tända eld på sig själv när vi träffade honom i Zürich några år senare kan kanske skina nytt ljus på varför han fick sparken.

    Ett annat bra förbandstips kan fö. vara att inte plugga igen duschavloppet och utöva ystra vattenlekar i timmar så att varmvattnet är ett minne blott när det är dags för headlinern att spola av smink och grisblod.

  7. Lysande skrivet som vanligt. När du nämner Blodsrit så hittade jag nämnda skiva i en begagnat-låda för ett antal år sen. Jag minns att just det fruktansvärda omslaget var det som avhöll mig från köp

  8. Haha, ”The lamp of war”, fan jag och Per snackade om just honom bara för nån vecka sen, hahahaha

  9. Onde pastorn.
    Jag inköpte blodpulver som du rekommenderade i någon av dessa fulländade inlägg angående turnéer. Får dock inte det till att bli annat än bara brunt(!) blask… Några pastorla tips att bidra med?

    • Det bruna blasket har även jag upplevt. Det kan bero på att a) pulvret är gammalt. (då du just köpt det tror jag inte att det är fallet) b) Doseringen är antingen för stark eller svag. Enklast är att dosera i typ 1 dl vatten och experimentera med mängden pulver. Däremot kommer det aldrig att bli helt rött, precis som koblodet man köper färskt på ICA aldrig är helt rött. Svårt att ge bättre tips än så i textform, hoppas du får ordning på blodet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: