Heidenhammer går lös i REA-backen. Del 3.

Ultrastressad och belamrad med jobb märkte jag häromveckan att min totalt värdelösa mobiltelefon började ringa. På displayen såg jag att det var självaste Heidenhammer som stört mig i mitt arbete och jag svarade utan att tänka på konsekvenserna. Det visade sig att han var i Uppsala, närmare bestämt på den där skivbutiken där han alltid går ner sig i REA-backsträsket.

Jag började ana oråd.

Med samma tonfall som en stingslig tjackpundare fräste den gode herr Hammer fram vilka fynd han gjort och bad om tips om vilka skivor som var rekommenderbara. Jag sade att han skulle köpa blint för innerst inne visste jag att det skulle bli en läsvärd artikel när han till slut kom till sans och insåg vilka musikaliska missfoster han adopterat.

Såhär i efterhand borde jag kanske hindrat honom från att köpa ännu en Holy records-platta.

/Hatpastorn

ANCIENT WISDOM -”For snow covered the Northland”.

Låt mig på en gång säga att jag faktiskt tycker den här skivan är bra på riktigt. Trots det, är det tredje gången i ordningen som jag inhandlat den. Fan vet varför.

Har någon undrat vart idén med digital corpse paint egentligen har sitt ursprung? Vi kan säga som så, att halva poängen med den här skivan går förlorad om man inte behagar införskaffa den i fysiskt format. Bookleten står för en god del av underhållningsvärdet. Låt mig bara lägga in en reservation om att jag kan ha fel i detta, men i Församlingen har vi sedan första gången vi lade våra respektive ögon på bandfotona haft intrycket av att det liksmink som gossarna begagnat sig av måste lagts på digitalt i efterhand. Antingen det, eller så är bilderna så fantastiskt pixliga att jag aldrig sett maken (skulle vara på någon gammal samling från No Colours records i slutet av 90-talet, då). På något vis är allting så rätt med det här släppet. Vi kan även nämna den makalösa layouten på själva den tryckta skivan – klarblå bakgrund med titlarna utskrivna med Old English-typsnitt som sedan förvrängts så att hela schabraket mest liknar gamla tiders egenhändigt hopknåpade ”affischer” för den årliga firmafesten. Saknas bara ett par inklippta ikoner från Word 2.0 så är det komplett.

Musiken är en trevlig promenad i den melodiska och långsamma svartmetallens vinterallé långt innan tjafs som DSBM hade börjat förpesta tillvaron. Hade bara produktionen varit bättre hade detta kunnat vara lite av en klassiker, för låtmaterialet finns där. Trummaskinen låter inte helt olik ljud min gamla C64 brukade häva ur sig när man spelade de mer obskyra program som fångats upp på en kopierad kassett. Jodå, kids, en gång i tiden fanns så kallade dataspel att tillgå på kassett. Vem sade att det här med piratkopiering/fildelning var en modern företeelse?

CHAOSTAR – ”S/T”.

Redan när jag såg Holy Records-loggan lysa likt en talisman på omslaget visste jag att jag inte skulle lämna butiken utan skivan den klingat sig fast på likt en livssugande parasit. Det här albumet gör mig så matt att jag knappt kan skriva om det.

Flera analyser kvarstår innan vi riktigt kan komma till botten med vad som egentligen gick fel vid millennieskiftet. Hur många band drabbades egentligen av en kollektiv mani som yttrade sig i poänglösa sci-fieskapader? CHAOSTAR har liksom allt. Strykful men stilren logga, ett fånigt namn med en ännu fånigare stavning, lite rymddystopi och titlar som ”Project atomtraveller”. Självklart är det tydligen inte ens metal det handlar om när jag slår på eländet, utan grekisk neo-ambient-dark-classical-darkwave-opera-twilighistical-atmospherical-almost-hymnic-sweeping-melancholic-avantgardistitistical-moonsorrowic-mayhemic-illusional-with-bewitching-female-vocals som står på programmet. Med andra ord ett intro som håller på i 45 minuter för att sedan lägga av.

Samtidigt känner jag mig taskig när jag avfärdar verket utan att knappt rycka på axlarna. Det står nämligen klart att det här säkert var dödligt seriöst när det väl knåpades ihop och att upphovsmakarna menade varenda ton som knappt kan urskiljas genom syntlagren. Ändå hamnade hela baletten i reabacken för 20 kronor, trots tjusigt digipack och allt. Alltså, vad bottnade hela grejen med teknikfetischism och semidystopier i egentligen – och varför skulle så förtvivlat många band hoppa på den vågen för? Vi säger COVENANT, TIDFALL och DHG bara för att nämna några. Varför övergav ni Satan och kråkskogen? Vad hade de gjort er? Egentligen?

Där tog visst skivan slut. Godnatt.

BLOOD CULT – ”We who walk behind the rows”.

Och på tal om trötta koncept …

Var ni med på tiden då begreppet ”viking metal” upplevdes som krystat och skrattframkallande? Inte ens ENSLAVED kom undan med den beteckningen från början, och kanske allra minst tack vare bandbilderna på albumet ”Frost”. I synnerhet bilden på Ivar Björnson iförd gummimask i kombination med ringbrynja eller vad det nu var han valde att täcka sin torso med. Hursomhelst, tack vare att det blev industristandard att kalla sin i bästa fall dödsdyrkande musik för något annat än black metal, fanns det plötsligt epitet man än i dag häpnar över. Minns att jag läste om CHAINED AND DESPERATE från Grekland som i en intervju i ett gammalt fanzine från 1994 kallade sin musik ”nature pagan metal”. Trots att jag då bara var 14 år tyckte jag att något gått snett. Fruktansvärt snett.

Sedan dess … nej, jag orkar inte ens räkna upp de vansinnigaste koncept man råkat på. Det får bli en framtida lista i denna blogg. Jag kan för skojs skull nämna det förvisso musikaliskt sett bra ryska death metal-bandet REFAWN och deras crazy infallsvinkel ”lemur metal”. Jodå, alla texter skall
utgå från djuret som normalt förknippas med Disneyfilmen Madagaskar.

Puster …

Ett i raden av dessa band är då amerikanska BLOOD CULT, som anser sig spela ”redneck black metal”. Givetvis är det fullkomligt intetsägande och naturligtvis är det totalt värdelöst. Loggan doftar i och för sig en viss dödsdyrkan, men punkteras fullkomligt av en satanisk fågelskrämma med corpse paint på omslaget. Putslustiga black metal-band med glimten i ögat. Vart fan är Les Légions Noires och den gamla norska svarta cirkeln när man behöver dem? Undrar just vilken skivbolagsdirektör det var som tänkte ”Fan, grabbar! Kör så det ryker, det här gillar tyskarna!”?

Jag orkar knappt kommentera musiken, alla vet redan hur det här låter utan att lyssna. Sjaskiga rockriff blandas med usla tremoloriff så trötta att världen plötsligt känns som när man blev biten av de där irriterande myggorna i NES-spelet ”Fester’s Quest” och allting gick i sirapsseg slow motion.

Jag står inte ut.

ELYSIAN FIELDS – ”Adelain”.

Jag har nu lyssnat igenom det här eländet tre gånger från pärm till pärm. Jag skämtar inte. Anledningen till detta var att jag under tiden pratade i telefon och ville ha något som puttrade likt hissmusik i bakgrunden. Tre varv. Jag minns ingenting.

ELYSIAN FIELDS är som bekant life metal av absolut värsta sort. Det största mysteriet med den här skivan är att den inte släpptes av redan nämnda Holy Records. Självklart kom det här från Grekland och det är så indränkt i diabetesframkallande syntmattor att hela rummet känns som om det vore gjort av sockervadd. I vild panik börjar jag söka i telefonkatalogen efter närmsta tvivelaktiga läkare som skulle kunna erbjuda en billig dos insulin. Skit samma om folk redan delat sprutan.

När delar av Församlingen i forntiden bestämde sig för att skapa magi  med hjälp av en dator som redan då passerat bäst före-datum med säkert ett decennium gjordes detta med hjälp av musikprogrammet Fasttracker. Jag ska inte beskriva detta program närmare, men konstaterar att det ”hjälpte” otaliga svettiga svartklädda gestalter att liksom över en natt bli ”musiker”. Särskilt användbart var detta om man skulle göra dark ambient – eller som i vårt fall, dark ambient kombinerat med syntetiska gitarrljud och ett trummaskinsrens som fick MORTICIAN att framstå som ett gäng sansade esteter aktiva i gymnasiets slagverkskör. Sedan skrev vi en hel mytologi om själva bandet – bland annat att en av medlemmarna gjort sig skyldig till kyrkbrand då det fortfarande var folk inne i själva lokalen, om deras förehavanden i den portugisiska djävulsdyrkarscenen och gud vet vad. Mest anmärkningsvärt är i alla fall att själva musiken lät
exakt likadant som ELYSIAN FIELDS.

WYVERN – ”No defiance of fate”.

Ja … vart börjar man?

Vi beger oss återigen till staden Härnösand. Det var en tråkig stad, befolkad av lika tråkiga människor. Inget hopp i sikte. Därför var det lika bra att fantisera ihop låtsaskompisar och karaktärer för att få tiden att gå.

Jag och en annan yngling hade för vana att spela musik ihop. Han lärde mig mycket, särskilt hur olika genrer var uppbyggda ur ett musikaliskt perspektiv – vanliga ackord, slingor, arrangemang och så vidare. Han var långt före mig, men en dag lyckades jag överraska honom med att svänga ihop ett hårdrocksriff som taget från någon skiva med 220 VOLT. Vi byggde vidare på det, och plötsligt hade vi inte bara en låt, utan en hel biografi om bandet melodin egentligen borde tillhöra. Så föddes legenden om Luleåbandet OVERRIDE, bestående av Sölve och Svempa, två herrar i 35-årsåldern beroende av Stjärnsnus (såldes inte söder om Umeå, på riktigt), hemkört och sina respektive trolovade, Kicki och Louise. Med låtar som ”My girl tonight”, ”All hell breaking loose”, ”Good rocking tonight” och andra fina bitar skulle de ta över världen, eller i alla fall en TBV-studio.

Döm om vår förvåning då det här bandet fanns på riktigt. De hette WYVERN och kom från Stockholm.

Jag hade tidigare hört denna fasa då Kristian från SURVIVAL UNIT av någon okänd anledning valt att spela av deras demo till mig. När tonerna väl började ljuda från min bandare var det omöjligt att tro att det var på riktigt, men det var det. När de senare fick skivkontrakt dog något inombords. Sedan glömde jag bort dem – tills dess att jag fick höra ”The liquid and the metal” på en samlingsskiva ett gäng år senare. Det var speciellt. Jag hade tidigare nämligen aldrig bokstavligt talat rodnat då jag hört ett musikstycke, men det här fick mig att gripa tag i en snuttefilt och krypa ihop i fosterställning under den. Sölve och Svempa skulle däremot ha blivit röda av avundsjuka i stället.

Och nu sitter jag här, tio över två på natten, ett decennium senare och lyssnar igenom hela den fullängdare nämnda låt är hämtad från – ”No defiance of fate”. Vad nu i all världen det betyder. Jag vet inte varför, men det känns som om jag gör något jag inte borde. Något man gör i smyg. Känner samma sak som när jag lagt in skämtlåtar av typen MALTE-X på min MP3-spelare, går igenom en folkmassa och blir paranoid över att folk ska stanna upp, titta på mig och höra vad jag egentligen går omkring och lyssnar på – skyddade öronsnäckor till trots.

Stannar jag upp och lyssnar på enskilda riff, gör det nästan ont. Alltså …Jonas Berndt, MÖRK GRYNING var på många sätt ett udda band, men det fungerade. Vi fattar. En del av uttalandena du gjorde för bandets skull var lite märkliga, men inget är märkligare än att det var det här du valde att göra två fullängdare med – och inte ditt thrashband MORTIFER.

Varför?

/Heidenhammer

Advertisements

12 svar to “Heidenhammer går lös i REA-backen. Del 3.”

  1. ”Like dogs we are climbing up the moon” med Wyvern är en fantastisk låt. Deras demo är lysande även den. There, I said it.

  2. Får man fråga vilken Uppsalaaffär han var i? Den enda jag vet som har ett någorlunda vettigt metal-utbud är ”Skivcentrum” ganska nära stationen, men även den är ofta ganska bristande.

    • Heidenhammer Says:

      Som svaret nedan antyder, inhandlades inte detta i Uppsala utan i Lund. Tidigare kunde man dock i först nämnda stad göra rejäla fynd i den numera knappt existerande butiken Skivbörsen, i alla fall under den tidigare ägarens regi. Nu kan det till och mer vara så att den är nedlagd då jag inte varit där på ett bra tag.

  3. Refawn… vilken grej. Jag blir helt matt av deras meckdöds, men för lemurernas skull vill jag liksom bara lyssna vidare.

    Wyvern får jag ta fram på nästa Manowar-fest blir vi bara fulla nog skall det nog gå att sjunga med.

    Blood Cult var ju helt fenomenalt usla, de har hittat en ljudbild som låter ännnu dassigare än den klassiska Grieghallspunken från tidigt nittiotal och håller sig fast vid den. Bonuspoäng för vad som kan vara en av de märkligaste musikvideos jag sett… http://www.youtube.com/watch?v=0obEL5zlekQ
    Det är nästan, men inte riktigt lika bra, som om Salad Fingers hade börjat spela svartmetall.

    Elysian Fields var ett vanligare bandnamn än jag tänkt mig, Hittade rätt till sist och ångrar mig. Det där folkmusikbandet med en tjej som sjöng var bättre. Kommer att låtsas som att det är de som är The Elysian Fields och lämna grekerna åt sitt öde.

    Chaostar… har ni tänkt på att när folk blandar in opera i black metal så är det aldrig de bra elementen i opera de tar. Det är jävligt mycket Lucia de Lamormoors aria och jävligt lite fångarnas kör om man säger så. Chaostar han dock med att skända bägge ytterligheterna på bara sex minuter. Plus nåon tjej som läste sagor med ointresserad röst.

    Hur var det med Ancient Wisdom förresten, de hette väl Ancient först, men norrbaggarna snuvade dem på kändisskapet och det är därför loggan har ett inklämt ”wisdom” i Old English. Eller är det bara sådana sägner som berättades förr om åren? Ancient Wisdom är inte helt oävet hur som helst. Definitivt det bästa (undantaget möjligen Refawn) som inkluderats i den här texten.

    • Väldigt förvånande att inget nämndes om Blood Cults hejdlöst ostiga referenser till ”Children of the Corn”. Albumtiteln, omslaget etc. Herre satan vad pinsamt.

  4. Haha! Måste säga till Blood Cults försvar att deras senaste platta är rätt svängig. De har fått in tillräckligt mkt psykrock i det. Synd att sångaren suger. Men de delar ju medlemmar med ENBILULUGAL…

    Har du varit på Repeat i Lund och handlat? Vill minnas att jag sett både Wyvern, Chaostar och Blood Cult där ett otal gånger.

    • Ah! Repeat! Låg typ hundra meter från min widriga gymnasieskola. Jävla gött hak

    • Heidenhammer Says:

      Stämmer precis! Vet just inte var den gode Pastorn fick intryck av att det var Uppsala som åsyftades, men mycket riktigt var det Repeat Records i Lund som barskrapades (minus ANCIENT WISDOM-plattan då, som kommer från annan ort).

  5. Wyvern ja…
    Som vanligt när Berndt varit involverad så finns det spår av ren briljans, tyvärr för Wyverns del är de få till antalet och svåra att vaska fram. Men demon är ju bara för rolig. Jag gapskrattar varje gång jag får lusten att spisa den 🙂

  6. Erik *void* Says:

    Yes, nog är Wyvern riktigt kassa. Tycker det känns jobbigt att Jonas (goth gorgon) Berndt la ner Mörk Gryning. Sjukt bra band med en helt egen stil som fått oförtjänt mycket skit genom åren. Tusen år har gått, Return Fire och Maelstrom chaos dominerar. Nån som vet vad Goth och Draakh (fniss) pysslar med idag?

  7. Jag vet inte varför, men jag blev bara så träffad av den här bilden!

    http://www.metal-archives.com/images/3/5/4/0/3540313662_photo.jpg?2304

    Det är rumänska Dordeduh (med medlemmar från inte helt oävna Negura Bunget).

    Snubben till vänster försöker göra sin bästa Glenn Benton-imitation medan snubben i mitten är så stenad att pannan själv blivit trött och lagt sig för att sova. Snubben längst till höger är uppenbarligen en polsk affärsman som lider av sviterna efter gårdagens firmafest och snubben till vänster om honom påminner inte så lite om Irans envåldshärskare Mahmoud Ahmadinejad, som också, troligtvis medelst ett tillhygge (typ påk), också ansvarar för kvinnans desperata gråtande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: