Förintelseförsamlingen pratar allvar.

Det finns vissa saker man helt enkelt inte skämtar om. Danska polisongsatanister med corpse paint som ylar i falsett om tedrickande tanter är en av dessa ting.

Idag ska vi snacka KING DIAMOND.

Under en av förintelseförsamlingens mer seriösa ögonblick började vi diskutera vilken av Kingens berättelser som egentligen var bäst. Via en demokratisk omröstning var vi faktiskt rörande överens, vilket inte sker speciellt ofta. Jag, Hatpastorn, får ofta skäll för att jag i ett svagt ögonblick fes ur mig att jag tyckte att SACRAMENTUMs ”Far away from the sun” var en helt OK skiva. Dr Panzram hyser en morbid fäbless för Udo Dirkschneider och Heidenhammer har en osund relation till både neofolk och melodisk dödsmetall. Nu kommer säkert herr Hammer att opponera sig i kommentarsfältet, men det bjuder jag på.

KING DIAMONDs geni är vi dock rörande överens om.

Vi börjar med att lista upp de topp fem bästa historierna och de topp tre sämsta. Sämsta är väl kanske ett lite väl starkt ord men ni förstår vad vi menar. Hela spektaklet kommer att avslutas med att jag och Heidenhammer benar ut begreppen lite noggrannare.

Frågor på det?

Dr. Panzrams fem favorithistorier:

1. “The graveyard”.

2. “Conspiracy”.

3. “Abigail”.

4. “The spiders lullaby”.

5. “Fatal Portrait” (alt “House of God”).

Dr Panzrams tre svaga:

1. “Give me your soul… Please” (Man förväntar sig mer av King).

2. ”Voodoo” (Jag fattar fortfarande inte poängen med den storyn).

3. ”The eye” (Faller som lite platt jämfört med hans andra storverk).

Hatpastorns fem favorithistorier:

1. “The graveyard”.

2. “Abigail”.

3. “Them”.

4. “Conspiracy”.

5. “The puppet Master”.

Hatpastorns tre svaga:

1. “Give me your soul… Please”.

2. “Voodoo”.

3. “The eye”.

Heidenhammers fem favorithistorier:

1. ”The graveyard”.

2. ”Them”.

3. ”Abigail”.

4. ”Conspiracy”.

5. ”The puppet master”.

Heidenhammers tre svaga:

1. ”Abigail 2 – the revenge”.

2. ”Give me your soul … please”.

3. Vakant.

”The graveyard” från 1996 blev alltså vald till församlingens favorit. Märkligt kan tyckas, då många valt att se ”The graveyard” som en halvt om halvt medioker mellanplatta i herr Pedersens diskografi. Något som givetvis är lika fel som en bolero på Kikki Danielsson lådvinslekamen.

Heidenhammer reder ut begreppen.

1. ”The graveyard” var faktiskt den första KING DIAMOND-skivan jag lyssnade igenom från pärm till pärm. Lånade den av en kompis från Sveg och föll direkt för orgelpartiet i ”Sleep tight little baby”. Blev sedan så imponerad av själva historien att jag faktiskt skrev av den, låt för låt, från bookleten då jag inte hade tillgång till vare sig kopiator eller nätutskrift. Nåväl, i min mening har Kingen aldrig uttryckt sig bättre i text, vare sig i koncept eller i ordsnickrande. Att han också tar sig an ett mer allvarligt tema lyfter historien än mer. Den enda smolken i bägaren får sägas vara den knappa beskrivningen av händelseförloppet i sista låten, ”Lucy forever”.

2. Även förintelseförsamlingen har sitt biktbås. I ett känsloladdat ögonblick tog vi mod till oss och bekände, var för sig, att ingen av oss egentligen förstått den musikaliska storheten i KING DIAMONDs ”Them”. Katarsisupplevelsen var total. Historiemässigt är det dock en helt annan sak, vilket gjort att jag vid ett oräkneligt antal tillfällen läst igenom texterna utan att lyssna på skivan. Om än inte särskilt originell, har storyn en atmosfär få andra kommer i närheten av. Att denna superba berättelse aldrig filmatiserades eller omstöptes i bokform är näst intill obegripligt, men som kuriosa är det förträffligt – en av de bästa skräckhistorier som skrivits går alltså enbart att finna som konceptplatta av en liksminkad falsettsjungande dansk, fatalt porträtterad med en tekopp i handen och hopkrupen i en rullstol på omslaget. Och som om det inte vore nog, blev det dessutom en riktigt smaskig uppföljare i form av ”Conspiracy”, året därpå. Leve kungen!

3. Kungens texter har aldrig synkat så bra med själva musiken som på ”Abigail”. Finns egentligen inte så mycket att tillägga om historien då alla kan, eller borde kunna, den utantill. Det enda som stört mig är några textrader som borde redigerats bort – se texten till ”Black horsemen”, till exempel – men annars flyter allt på sällsamt bra. Vill mena att Kingen heller aldrig beskrivit sina karaktärer bättre än på detta album. Synd att han inte kunde låta dem vila i frid.

Nu går vi över till Kingens svagare verk.

1. ”Abigail 2 – the revenge”.

När uppföljare får epitetet ”The revenge” är det dags att huka sig. Faktum är att något inom mig dog när jag såg att Kingen inte bara bestämt sig för att casha in på en uppföljare till sin mest uppskattade skiva någonsin utan också gett den namnet ”The revenge”. Ljudbilden är bedrövlig och låtarna minns jag inte en ton av, men inte nog med det – denna historia kan vara något av det mest förvirrande jag någonsin läst. Berättandet får … AND OCEANS och VED BUENS ENDE … att framstå som redaktörer för tidningen ”Lättläst” i jämförelse. Inte ens efter att ha läst en förklaring till ”Abigail 2” hänger jag med i turerna trots idoga försök. Kingen måste drabbats av akut hjärnhärdsmälta, alternativt drabbats av en hysterisk suktan att ta postmodernismen ett steg längre. En del kanske tycker detta är genialiskt, men mig lurar ni inte.

2. ”Give me your soul … please”.

Min tro på Kingen hade så smått börjat falna från och med ”Voodoo”. Då jag nio år senare hörde titelspåret från ”Give me …” blev jag dock riktigt paff, för så bra hade det inte låtit på länge. Fick sedan tag i både denna skiva och specialutgåvan av ”Puppet master” för ett rimligt pris och såg fram emot en jävligt schysst kväll med en ny historia av självaste Kim Bendix, bourbon och öppen brasa. Besvikelsen blev … omfattande. Musikaliskt är resten av skivan bara trist, och historien är så förbannat dåligt berättad. Hela innehållet berättas egentligen i titelspåret, och resten av storyn känns ofantligt amatörmässig. Vet inte om herr Diamant försökte sig på en ny berättarteknik, men jag hoppas sannerligen inte han fortsätter med det.

3. Vakant.

Förutom de två tidigare nämnda anser jag inte att KING DIAMOND gjort fler bottennapp. ”Voodoo” tycker jag håller en unik atmosfär i både text och musik, även om storyn är väl tunn på sina ställen, ”The eye” har en del lyrisk utfyllnad men glimmar likväl till på sina håll, ”House of God” brydde jag mig aldrig riktigt om … och så vidare. Är jag tvungen får jag väl säga de sammanhängande låtarna på ”The spider’s lullaby”, då. Med tvekan.

Hatpastorn reder ut begreppen:

1.”The graveyard”.

Egentligen skulle jag kunna kopiera Heidenhammers text och placera här då vi är rörande överens om det mesta gällande lyriken på ”The graveyard”.  Just den plattan är faktiskt en av mina absoluta favoritskivor med KING DIAMOND och detta har till stor del att göra med storyn som verkligen sticker ut ur hans digra diskografi. Det enda jag kan opponera mig över är att han sjunger ordet ”Daddy” ett par gånger för mycket samt drar ett hejdundrandes nödrim i låten ”Digging graves”:

I’m digging graves, seven deadly tombs

I’m digging graves, below that crazy moon

Blossar inte kinderna Invasion Records-röda efter de stroferna har man tatuerat in ett permanent liksmink i hela ansiktet.

I övrigt är skivan så bra att jag kan varenda textrad utantill. Jag vet faktiskt inte hur det kommer sig att skivan blev så annorlunda, även musikaliskt, men jag tippar på att han kände att han inte hade något att förlora och bara körde på det han kände var kul. Senare alster, främst ”Give me your soul… Please” känns mer framtvingade, precis som att han ger oss vad han tror vi fans vill ha. Vi vill ha vanvett, falsett och kanske en lavett. Inte riff stulna från JUDAS PRIESTs ”Painkiller” och lyrik lika trist som fotsvett.

2. ”Abigail”.

Mördande bra. I gymnasiet använde jag texten till ”Arrival” som en del av ett arbete i engelska B. Nu när jag tänker efter handlade min Engelska C-uppsats om IRON MAIDEN och mitt specialarbete om Teodor Kittelsen. Vilken satans nörd man är. ”Abigail” har i alla fall en unik atmosfär som få band, oavsett genre, ens kan komma i närheten av.

3. ”Them”.

Innan ni fyller kommentarsfältet med smädelser bara för att vi i Förintelseförsamlingen säger att vi inte uppskattar det musikaliska arbetet på ”Them” vill jag reda ut en sak. Den första halvan av plattan är helt magiskt bra, det som är problemet är att den andra halvan faller platt i jämförelse med den första. Det som gör Kingen så genialisk är att han skriver skivor som är bra istället för att göra ett par kanonlåtar och sedan fylla ut resten av albumet med mediokert trams. När jag lyssnar på Kingen är det alltid från pärm till pärm. Att tjejlyssna på samma låt om och om igen har aldrig varit aktuellt i den glade danskens fall. Med detta i beaktande håller inte ”Them” ända in i mål, jämför exempelvis med ”Abigail” där varje slagdänga är den bästa låten du hört i hela ditt liv.

Själva storyn då, en satanisk grandma som bjussar den unge King på sangviniskt helvetesfika. Jag bugar för Kim Bendix lysande begåvning. Trumljudet är riktigt smutt det med.

Nu går vi över till Kingens svagare verk och ser vad vi kan hitta där.

1. “Give me your soul… Please”.

“Give me a story… Please”. Jag gillade verkligen “Puppet master” och en av mina finaste stunder med KING DIAMOND på senare år var när jag skickade in bonus-DVD:n till nyss nämnda platta in i spelaren och fick se Kingen själv berätta hela historien i ett svep. Snacka om att man var peppad på att höra skivan efter den föreställningen. Varför har inte alla hans skivor släppts med en sådan bonusskiva? Jag skulle lätt kunna ha dubbletter av samtliga album, vilket jag i och för sig redan har så det får väl bli trippletter då, bara jag fick nöjet att se dansken sitta där och dominera. Apropå att sitta och prata skit. Var det bara jag som blev grymt besviken på Fenriz kommentatorspår på återsläppen av de monumentala ISENGARD-albumen?

När ”Give me your soul… Please” släpptes lyste bonusskivan med sin frånvaro. Ett idiotiskt drag. Däremot fick man en fantastiskt trött och poänglös historia samt stulna riff. Missförstå mig rätt, albumet är bra, men jag hade verkligen förväntat mig något mer. Särskilt efter ”Puppet master” som var en musikalisk och berättarmässig triumf.

2. “Voodoo”.

Jag skolkade för att kunna sitta och häcka utanför skivbutiken när denna släpptes. När jag väl fick digipakutgåvan i min hand sprang jag hem för att lyssna på skivan och läsa texterna från pärm till pärm.

Introt var lysande, första låten likaså. Sedan gick allt ner sig i ett stinkande sydstatsträsk, både musikaliskt och textmässigt, varpå jag knöt min näve och förbannade kosmos. ”Voodoo” är den skiva med KING DIAMOND som jag lyssnat minst på av alla hans plattor. Om albumet vore en maträtt skulle den vara en rejäl tallrik solvarma skaldjur. Det kan vara gott men risken för akut tarmtömning är för stor för att man ska vilja ta för sig allt för mycket på en gång. Dimebags gnisselsolon har jag alltid hatat mer än livet självt och hans poänglösa oljud på skivans titelspår gör det till det onödigaste gästspelet sedan Necrobutcher spelade bas på BLOODTHORNs cover av ”Deathcrush”. Necrobutcher är å andra sidan inte känd för att få spela bas på skivor så det kanske var kul för honom att faktiskt få göra det. Vad vet jag.

3. “The eye”.

Egentligen en inte så tokig historia men jag har aldrig fastnat för “The eye”. Den saknar glöd och man känner inget för karaktärerna. Ungefär som återinspelningen av ”Fredagen den trettonde” om ni bemödat er med att se den nödrullen. Att de sedan använt trummaskin på skivan men ändå haft mage att ha en fluffig Snowy Shaw med på bandbilderna gör mig lika trött som att se Grim på omslaget till IMMORTALs ”Pure holocaust”. Spelar man inte på skivan har man inget där att göra. Punkt. DARK FUNERALs cover av ”The trial” som ursprungligen finns att finna på ”The eye” kan för övrigt vara den tröttaste covern som spelats in.

Nä, nu ska jag ut och gräva kabel i den norrländska snålblåsten.

/Hatpastorn

Annonser

21 svar to “Förintelseförsamlingen pratar allvar.”

  1. Eftersom King Diamond har varit mitt absoluta favorit”band” sedan 80-talets mitt och jag har spenderat allt för många kronor på diverse vinyler och övriga prylar så uppskattar jag ju detta inlägg men kan ju inte på något sätt hålla med om att någon skiva släppt efter The Spider’s lullabye ens går att sträcklyssna på. Gjorde tappra försök med Voodoo och Graveyard när de släpptes men gav upp helt efter det. Men allt från Fatal portrait fram till Spider’s lullabye är enligt mig helt fantastiska skivor. Tror nog att jag fortfarande kan sjunga med i varje låt från drömtrion Abigail, Them och Conspiracy. Bättre musik än de tre skivorna har aldrig gjorts i.m.o. Tack å hej.

    • Just Graveyard tror jag är en grym hit or miss. Den delar iallafall fansen i olika läger. Själv tycker jag den är helt briljant men kan förstå varför man inte gillar den. Spiders Lullaby är otroligt bra, trist att det inte är en story som täcker sig över hela skivan bara. Visst hade han ett koncept till den som han skrotade? Har för mig att jag läst det någonstans.

      • Waiting in the dark, I cannot take another night
        Waiting in the dark, I cannot take it anymore

        Helt javla fantastiskt! Alla som tycker olika har ingen pappa!

  2. Hmm. Älskar inlägget och älskar King men ingen nämner Fatal portrait. Må vara att det inte är en fullständig temaskiva, kanske är det där det brister. I vilket fall så tycker jag personligen att King som soloartist aldrig varit bättre och mer stämningsfull, vare sig musikmässigt eller textmässigt, än på de fyra temalåtarna på just Fatal portrait. Från det underbara introt till avslutningen i Haunted sitter jag som fastnaglad i soffan med lurarna på. Varje gång.

    Nu får ni allt ta och skriva om Mercyful Fate också. Frågan är om Into the coven, A dangerous meeting och Satan´s fall inte är musikvärldens tre främsta kompositioner någonsin.

    • Fatal Portrait är mördande bra, men som du säger så är det inte en komplett temaskiva rent textmässigt. Angående Mercyful Fate så vill jag slå ett slag för ”Time” som alla tyckte sög men som jag anser är gravt underskattad. Är egentligen bara ”Dead again” och i visa fall ”9” som jag tycker släpar efter rent musikaliskt.

      • Time var den sista skivan med MF som höll nästan klassisk klass. Unknown höll knappt halva vägen och de två sista spelas väldigt sällan hos mig. Intet ont om Mercyful på Sweden Rock 99 dock, kanske det bästa som hänt den åkern någonsin.

    • Fatal Portrait är enastående. Stämningen i de tre första låtarna är fantastisk. Gitarrduellerna i Dressed In White är magiska. Avslutningen med Haunted är klockren. Spöklika Voices In The Dark är jag också svag för. Enda minuset är väl egentligen Charon.

  3. Conspiracy, hands down. Den sanna magin ville för min del aldrig riktigt infinna sig efter den plattan. Jag högaktar diamantkungen på alla möjliga sätt och anser att han kommer att kanoniseras så fort hårdrocken erhåller status som religion, men om jag vill ha danska rysningar längs ryggraden så är det Conspiravcy som åker på. Allt annat är för mig högkvalitativ utfyllnad.

  4. Precis när jag åter hamnat in i en riktig King Diamond period kommer detta inlägg, trevlig läsning. Nu får vi bara hoppas han blir kry så att han kan leverera fler mästerverk.

  5. Henry Lee Says:

    For meg, var selve introduksjonen til Satanisk musikk The Candle som jeg hørte på et radio program som het Heavy Rock Show i ’88. Programmet ble tatt opp med dobbel kassettspiller (but of corpse), og spilt 10974384 ganger etterpå. Alt håret på hodet mitt stod rett opp når introen begynte, fy faen så jävla grymt! Hail Fatal Portrait! Alle album etter Conspiracy har ikke gitt meg en skit, utenom kanskje soloen på The Poltergeist ( The Spider’s Lullaby) og lyden på slagverket på The Graveyard. The Family Ghost videoen er også en legende.

  6. Henry Lee Says:

    Har noen her Törnen Compilation Tape?

  7. Jag har ALLTID hävdat att ”Graveyard” är kingens bästa vax. Jag har den till och med på bildvinyl – trots att det är ett vedervärdigt och töntigt format (den släpptes ju som bekant inte på hederlig vinyl). Tack för att ni går ut med det här offentligt. Det kan nog stärka andra och ge dem mod till att göra detsamma! Kram.

  8. Trumspelet på The Graveyard är ju för torrt och tråkigt. Däremot var (är) I Am den första King Diamond-låt jag hörde, och den som fick in mig på King Diamond 97, så skivan är ändå speciell. Av hans sentida verk tycker jag dock att både Voodoo och The Spider’s Lullabye är vassare. To The Morgue från den skivan spelade jag varje gång jag varit nere i bårhuset på mitt gamla jobb.

  9. Henry Lee Says:

    *skall lyssna mer på The Graveyard*, har den på picturedisc også, samt Spider’s Lullaby på vanlig LP, men jeg har ikke kjøpt en skive etter, da datt jeg av. Hva med King Diamond Tells The Story Of The Puppet Master DVD’en ??

  10. Angående textrader i The Black Horsemen som borde plockats borde, jag antar att det är dessa som åsyftas:

    ”That’s the end of another lullaby
    Time has come for me to say Goodnight”

    Totalt värdelösa rader som inte passar in i resten av texten och som dessutom bjuder på ett maffigt nödrim.

    • Heidenhammer Says:

      De där raderna hade mer än gärna fått skalas bort, men det var faktiskt inte just de jag menade.

      Själv har jag alltid stört mig på ”Jonathan saw the star”. Enbart efter att ha läst en intervju med Kingen där han berättade om historien blev det begripligt vad strofen anspelade på – enligt herr Diamant själv låter Abigail ”lysa upp trappan med en stjärna då hon har mäktig magisk kraft”. (Det där sista lät som något som kunde varit tagit från en TV 3-‘dokumentär’ om satanism från 90 talet.)

      Men men, bortsett från dessa små detaljer är det ju ren och skär briljans från början till slut.

  11. Erik *void* Says:

    Håller med helt och hållet ang The Graveyard. Sjukt underskattad platta. Själv älskar jag allt med Kingen utom House of god. Det finns något på den plattan som hindrar den från att nå ända fram. Men seriöst, folk som tycker att han är slut gör bara sig själva en otjänst när dom missar vansinnigt bra plattor. Visst var han bäst på åttiotalet men än idag släpper han ju för fan snudd på mästerverk.
    Ett oerhört värdigt inlägg.

  12. Vem var kompisen från Sveg??

  13. Jag minns en KD interjuv för flera år sedan där han berättade att han arbetade på en story till en KD album som skulle avhandla the Black Death (Digerdöden). Någon som sitter inne med info om vad som hände med planerade storyn/albumet?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: