Heidenhammer går på lokal i Leningrad.

Det är hög tid för ett resereportage här på Hatpastorns Likpredikan och vem kan göra det bättre än Heidenhammer som sedan en tid tillbaka befunnit sig i Ivan Dragos hemland, Ryssland. Jag tänkte först döpa detta segment till ”Packad & glad”, en parafras på Sveriges televisions gamla flaggskepp ”Packat & klart”, men inte ens jag orkar dra ett sådant trött skämt.

Mycket nöje.

/Hatpastorn

”When we come to rehearsal place, we and other band share, you should not be afraid. Some who come there got real scared, there stray dogs, can be a bit aggressive, and there are lot of shut down factories … but it will be OK! OK?”

Kvällen hade förflutit i ett sakligt tempo. Jag hade i godan ro begett mig ut till den förort som ligger längst ut på den röda tunnelbanelinjen på grund av att mina svenska kamrater från DIABOLICAL bestämt sig för att framföra sin andra spelning på rysk mark där, av alla ställen. Än märkligare än själva platsen var det faktum att den veckolånga turné de gett sig ut på startade i Moskva, för att sedan fortsätta till St Petersburg och sedan vidare. Nästa destination? Arzamas. För de som inte känner till den ryska geografin, kan vi helt enkelt säga att denna stad ligger sydost om Moskva. Med andra ord innebar stoppet i Petersburg en omväg på 180 mil allt som allt. På ett dygn. Och sedan vidare till platser inte ens legender vågar viska om. 

När det gäller postsovjetisk metal är det så här: Ukraina har ett fantastiskt band i form av PATRIARCH. Kirgizistan hyser ett mina favoritband, DARKESTRAH, det fåniga namnet till trots. Kazakstan kan skryta med att ha haft den forna unionens första extrema metal band med enbart kvinnliga medlemmar – LAMIA – och det redan innan kommunismen klappade ihop. Bra band återfinns annars i delar av såväl Georgien som Tadzjikistan. Men jag har aldrig höjt på ögonbrynen åt ett enda band från Ryssland, trots många försök.

På grund av detta sjönk mitt humör till bottennivå när jag fick höra att DIABOLICAL inte enbart skulle köra sitt race tillsammans med supportbandet DARGAURD (trummaskinsrens live … ljuva koncept) för att sedan snabbt avvika till nästa ort – utan i stället spela med tre band till. Jag drog en djup suck, drack ännu ett par öl och språkade vidare med DIABOLICALs nuvarande frontman och tillika en gammal bekant från Sundsvall sedan många år tillbaka. Vi får efter en stund reda på att vi blivit felinformerade. Sju band.

Men med korten på bordet kom faktiskt mina fördomar på skam. Helt usla var banden sannerligen inte – snarare höll de allihop en standard som var så långt över förväntan att jag blev alldeles paff. Förutom ett HECATE ENTHRONED-luktande vampyrgäng med programmerade keyboards och trummor, vilka jag vill ge rådet att aldrig skratta på scen iförda corpse paint, var resten av banden en relativt smakfull kompott med stora bitar smällfet death metal inbakade i kakan. Tydligen är detta ett land, eller i alla fall en stad, där denna genre lever och mår väl. Efter spelningen blir vi medbjudna på efterfest, men då huvudbandet är tvunget att direkt åka vidare till nästa stad är det bara jag som till sist hakar på.

Sångaren Dmitri från SEPTORY, en av konstellationerna som deltagit under kvällen gör detsamma. Tydligen är det detta gäng som tillsammans med några andra grupper äger den replokal vi skall bege oss till.

Klockan har börjat dra sig mot ett på natten. Av någon anledning slutar tunnelbanan gå tidigt här i staden även under helger, vilket tvingat oss att skynda iväg. Infrastrukturen i St Petersburg lämnar mycket att önska – särskilt då man nattetid under sommaren fäller upp de broar som förbinder öarna staden vilar på och således lämnar den otursamme nattvandrare som inte hunnit med taxi eller tunnelbana hem likt en fånge på Alcatraz.

Nåväl. Efter en tunnelbanefärd som känns som om den varar i en evighet är vi äntligen på plats i närheten av Baltiskij Vakzal. Namnet känns bekant, men jag kan inte riktigt placera det. Jag märker att jag inte ätit på närmare tio timmar, och oräkneliga antal öl börjar ta ut sin rätt. I all hast hinner jag med att springa in på en närbutik och få med mig ett par inplastade sorgliga mackor, samt mer pilsner. Efter inköpet får jag i butiken veta att jag just köpt en PET-flaska öl vars innehåll bryggs i Ryssland men saluförs som tjeckiskt – med centraleuropeisk logga och allt. Mina kamrater försäkrar dock att det är ”bättre än all öl man kan hitta i Tjeckien”. Jag tvivlar inte.

Vi beger oss in i ett område som bäst av allt kan beskrivas som en svart industriell olycka. Det visar sig vara gigantiskt. Förkolnade tegelbyggnader varvas med bunkrar av betong, samtidigt som enorma byggnader av stalinistisk modell tittar ned på en med det som finns kvar av dess krossade, sotsvarta rutor. Elkablar hänger fritt utmed väggarna, uppe i luften – om de inte befinner sig krälande på marken. Hur många fabriker som egentligen rymts här inne går inte att svara på, och vad de tillverkat kan jag bara fantisera om. Frigolit? Senapsgas? Topol-M?

Medan vi går mellan dem diskuterar jag med Mischa, en hedersknyffel jag lärt känna under kvällen. Kanske är det standard här i öst att hoppa omkring, spela luftgitarr och skaka på huvudet iförd en vit Sverigetröja, men han fick i alla fall min uppmärksamhet. Till min förvåning visade det sig att han inte enbart talar engelska – vilket är betydligt mer ovanligt här än vad man kan tro – utan även en bruten men fullt förståelig svenska. Han berättar att han bott i Stockholm och spenderat tid med allsköns celebriteter i den svenska metalscenen, men att han inte förstått sig på deras i hans ögon patetiska onda image.

”No, I don’t understand … trying to be evil? In Sweden? Ha, here in Russia … you act bad, you get beat up …. Like punks I know, they fight in Sweden? I was at, Kafé 44? That the name? And they complain … well, if you mess with police here, you will be killed. They will take you aside, where there no witnesses and beat you. Sometimes, to death.”

Det visar sig att hans stora dröm är att kunna återvända till Sverige och leva ett lugnt liv, möjligen någonstans i Värmland. En ödmjuk önskan, säger jag och hoppas att det kan bli verklighet en dag.

När till och med inbitet black metal-folk i Ryssland tycker att deras lokaler gör sig utmärkta som kulisser till postapokalyptiska filmer kan man vara säker på att vi pratar om slitna katakomber. Vi går in i en byggnad som belamrats med en decimetertjock ståldörr och kraftiga bultar, rör oss uppför långa trappor med skitiga och nedklottrade väggar … för att till sist, längst in i en kylslagen korridor möta upp med resten av invånarna i detta gamla Leningrads eget Pripjat.

Vänskapsband knyts. Vodkan flödar. Då jag är gäst i lokalen sparas ingenting och vi skålar säkert ett 30-tal gånger. Inga trötthetstecken syns, och jag får frågor om svensk och norsk metal, om jag varit på Elm Street, om jag träffat Fenriz (två mycket söta svartklädda flickor har tydligen herr Nagell som husgud) och vad jag tycker om MLO.

Stor humor blir det när någon frågar om jag känner till St Petersburgs-bandet SVARTBY, känd för titlar som ”Kom i min kittel” och ”Hemska små båtar”. Uppenbarligen finns det kopplingar här, och jag behärskar mig genom att diplomatiskt förklara att deras texter blir minst sagt märkliga på mitt hemspråk, men att om någon vill att jag skall agera språkkonsult i nordiska språk ställer jag givetvis upp. Vilket jag också gör under natten.

Något jag verkligen hatar är stereotyper av östeuropéer i allmänhet och ryssar i synnerhet. För att inte tala om synen på centralasiater och kaukasier. Därför vet jag inte om jag egentligen är värst sugen på att låta några av de historier jag får ta del av under natten uppfylla de klichéer som normalt förknippas med människor från den här delen av världen. Det är dock svårt att inte reflektera över hur de jag pratar med verkar hysa en fullkomlig apati över det politiska läget, och hur pass omfattande den omtalade korruptionen i landet faktiskt är. Detta märker man just inte mycket av i det vardagliga livet, men situationen blir tydlig om och när man hamnar i trubbel.

På ett sätt kan situationen beskrivas med ett citat av Göran Persson: aldrig ensam, alltid ensam. Var du än går har du ögonen på dig. Poliser, byråkrater, anställda … överallt. Löjliga resurser läggs på att hålla folk i låtsasarbeten där egentligen ingenting produceras, och där samtliga tävlar i att göra ingenting. Sociala tillgångar råder det just ingen brist på, men om du nu verkligen behöver assistans, kan du skatta dig lycklig om du över huvud taget får någon hjälp. En av de jag talar med berättar hur hans pappa mördats av folk med kopplingar till maffian.

Önskningarna att flytta till Sverige blir alltmer förståeliga ju längre tiden går.

När klockan närmar sig sex på morgonen är jag dock helt slut. jag erbjuds att spendera natten på stället, men insisterar på att vandra i väg till tunnelbanan som precis börjat rulla. Jag följer med två tjejer jag försökt tala med under kvällen, men då våra respektive kunskaper om varandras språk är alltför begränsade gav vi till sist upp. I alla fall beger vi oss, men när de säger att de faktiskt inte har någon aning om åt vilket håll stationen ligger känner jag ett visst mått av panik sprida sig. Efter lite letande hittar vi dock rätt, och jag bestämmer mig i sista sekunden för att hoppa på en tidig buss i stället för tuben.

Det skulle jag inte ha gjort. Trots att jag frågade chauffören om han skulle till den gata jag bor på visar det sig att han fört mig någonstans gud vet var – till ett nytt industriområde. Han vrålar att vi nått slutstationen och att alla resenärer skall ut. Jag frågar återigen efter min gata. Han nickar, pekar och tittar hålögt framför sig. Jag går ut, gör ett försök att orientera mig och bestämmer mig för att åka tillbaka till stationen. Det får jag inte, utan hänvisas till en annan buss. Väl på den ser jag att den är kusligt lik den skolbuss som porträtteras i Terror på Elm Street 2. Jag har aldrig sett något så grått och nedslitet i hela mitt liv. Jag är ensam. Och helt övertygad om att jag faktiskt dött och kommit till helvetet vilket för mig innebär en ändlös resa i Petersburgs förorter.

Till sist kommer jag dock hem, stupar i säng och blir väckt av ett telefonsamtal från Dmitri, som lämnat festen en timme innan mig. Han skulle tydligen upp och jobba klockan 8.

Det här med ledig tid i Ryssland är ett kapitel i sig själv.

/Heidenhammer

Annonser

19 svar to “Heidenhammer går på lokal i Leningrad.”

  1. Herregud, gossarna i Svartby måste vara helt jävla vansinniga. Jag menar… Bara läs.

    ”Snubbar, Snubbar”

    Inga bröst
    Bara muskler
    Dvärgkvinnor
    Är som snubbar

    Långt skägg
    Mäktiga armar
    Dvärgkvinnor
    Är som snubbar

    Snubbar, snubbar
    Mäktiga knytnävar
    Snubbar, snubbar
    Tufft sinnelag

    In i bädden
    Du vet ej
    Om du knullar henne
    Eller hon knullar dig

    Dvärgkvinnor
    Är som snubbar

  2. Det finns ju faktiskt flera bra ryska band, Korrozia Metalla och Aria för att nämna ett fåtal. Sen finns det såklart även drösvis med sånt här [se hela!]: http://www.youtube.com/watch?v=dFZ1H7zRY8E&feature=related

    Väldigt intressant och bra skrivet reportage – som vanligt.

  3. Säga vad man vill om den ryska misären men det verkar finnas gott om epic locations för bandfoton!

  4. Intressant och välskrivet! Och så fick jag dagens asgarv – Hemska Små Båtar 😀

  5. Snällasnälla Hatpastorn – Ett djupdyk i Svartbys texter!

  6. Jag häpnar över den konstant skyhöga nivå ni håller här på den här ”bloggen”, som ju tyvärr är ett ganska smutskastat begrepp.

    Underbart reportage!

  7. Grymt Reportage!

  8. Ryssland ist Krieg!

  9. Kul text igen! 8) Applåder!

  10. Fantastisk läsning! Mera så!

  11. Kanon reportage! Jag blir genast sugen på en fortsättning.

  12. Det var som fan. Känns som att det smög sig in lite allvar. Bra läsning dock!

  13. Mycket intressant läsning. Tack.

  14. Väldigt bra, som vanligt! Fast killarna i Svartby måste vara medvetna komiker. Lysande ju!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: