Heidenhammer: Du går feil vei (eller 5 bedrövliga sidosprång).

En av denna tids bästa serieskapare, Jason (John Arne Sæterøy), gav 2004 ut sin bok ”Du går feil vei”. Gissa varför titeln återanvänds till detta inlägg? Gavin Ward från BOLT THROWER uttalade sig vid något tillfälle att han såg på sidoprojekt som otrohet. Vad man nu än må tycka om monogami som fenomen, kanske Ward hade rätt i att låta vissa kittlande tankar förbli harmlösa fantasier.

Disclaimer: att ge sig på band som SCUM och MONGO NINJA är som att skjuta mot öppet mål, så de lämnar vi åt sidan.

1. PECCATUM

Ord jag fått äta upp: ”jag lovar, med ett par spruckna, knappt fungerande hörlurar och med den rätta viljan är faktiskt inte ‘Strangling from within’ så tokig!”. Tråkningarna jag fått motta på grund av det uttalandet övergår den rena mobbingen resten av församlingen utsatte mig för efter min tillfälligt sinnesförvirrade uppfattning om EMINENZ och deras alster ”Anti-genesis”.

Av alla ruttna russin i de kakor som bakades av herrarna Samoth och Ihsahn tar nog ändå PECCATUM det totala jumbopriset. Självklart släpptes skivan 1999, detta fasansfulla år i svartmetallens historia. PECCATUM sammanfattar allt som blev fel. Falsksjungande pretentiösa fånar som växt ifrån corpse paint men likväl håller sig med pre-emokajal och börjar sjunga om livets vedermödor borde hålla sig till neofolk. ”Strangling from within” består av en kakofoni – och då inte i positiv bemärkelse – av ett oändligt antal ljudspår, harmonier och förskräckliga försök till operasång, med texter inte ens Holy Records skulle ha godkänt. Och; rakad skalle, polisonger, ringbrynja och BRODER DANIEL-makeup är ingen vinnande kombination. Det saknades bara några fastklistrade stjärnor på kinden.

2. DEVLIN

Detta var egentligen ett tips från Pastorns sida. Ställde mig tveksam då jag dels inte hört talas om projektet, och dels för att huvudbandet som initiativtagaren till det normalt huserar i – SIEBENBÜRGEN – i mina öron alltid varit för usla för att ens bry sig om. Det roligaste med dem är väl den MORA TRÄSK-influerade koreografi som församlingen med hjälp av Aron från MY OWN GRAVE uppfann redan år 2000 till låten ”Vampyria”. Komplett med handrörelser som får illustrera såväl ”gula ögon, vassa klor”, som huggtänder och kungakronor skapar detta tidlös underhållning.

Nåväl. När jag skriver detta har jag fortfarande inte hört skivan. Jag studsade helt enkelt in på hårdrockens Wikipedia – Metal Archives – för att se vad det hela handlar om och möttes då av en bandfotobild som gjorde att jag bara gapade. Marcus Ehlin och bandets sångerska Lexi poserar på ett sätt som enbart får mig att tänka på de miljoner fotoprojekt förstaårselever på gymnasiets fotolinje gjort sig skyldiga till. Elevens 16-årige kompis får agera modell, och med farlig blick visar denne hur alternativ, annorlunda och missförstådd han eller hon är.

Jisses.

Ehlin bär tunna solglasögon, nättröja och kajal. Inte en tendens till ansiktsbehåring. Lexi ser mest ut som hon blivit utspökad eller stylad av skivbolaget i sista minuten. Dr Panzram ansåg att det bara saknades ett nummer till en tveksam 071-linje vid sidan om.

Vad som övertygade mig att ta upp den här plattan på listan är enkelt. Jag låter den enda recension som finns av skivan på MA tala för sig själv. Vi har ju redan berört detta med omdömeslöshet gällande recensionerna på nämnda sida, så håll i hatten.

”When I found out that I had the chance to review anything of my choice, I immediately decided on a CD review … They (DEVLIN) have flawless guitar work, excellent male vocals, adequate female vocals and perfectly dark lyrics … The male vocals seem to be the better of the two … The female singer, who is only known as Lexi, has a beautiful voice with some rough edges”.

Redan vid ”adequate female vocals” är det nog dags att dra öronen till sig. Tydligen fick nämnde Lexi agera stand-in, då den tidigare vokalissan lämnat bandet två veckor innan studiotid. Vi kan bara fantisera om dramat som lär ha utspelat sig i köket.

”The lyrics are another selling point for this album … very dark and depressed and give insight to the inner struggle of Ehlin. Much of the lyrics, as Ehlin stated, do have to do with death and suicide. Many of the lyrics are obviously about vampires.”

Jesus Kristus.

Själva nådastöten infinner sig när vi blir informerad om följande:

”one questionable addition to this album, however, would be the cover song of Billy Idol’s ‘White Wedding’. Lexi is the only vocalist on this track, she seems to pull it off quite well, even going into very strong and loud vocal parts. It showcases her talents more than ever and is one of her best tracks on the album.”

God natt.

3. KREUZWEG OST

Förutom att ha agerat soundtrack till en mer eller mindre legendarisk undergroundfilm vars namn inte skall nämnas, är det svårt att hitta ett försonande drag hos det här magplasket. Jag talar här om debuten ”Iron avantgarde”, då jag inte hört uppföljaren och inte heller har några ambitioner att göra det. Förlåt, Martin Shirenc och Silenius, men industri och ambient verkar inte vara er grej. Inte nog med att Silenius tidigare slösat tid på elektroniska experiment i katastrofala DIE VERBANNTEN KINDER EVAS och PAZUZU – varför sluta medan leken är, om inte god, åtminstone inom kontroll? KREUZWEG OST är med största sannolikhet ett mindre lyckat försök att göra krigsinspirerad industri med avstamp i andra världskriget i samma anda som DER BLUTHARSCH. Men sen var det ju det här med metalmusiker och ambient/industri/whatever.

Om du lyckas sitta igenom hela den här skivan utan att göra en Van Helsing – det vill säga plötsligt bara upptäcka att du för länge sedan slutat lyssna utan att du märkt det och istället finner dig görandes något helt annat – är du värd en eloge. Alternativt är du dum i huvudet.

4. RED PLANET

Kära Gylve ”Fenriz” Nagell.

Vi stödjer dig normalt sett i allt du gjort på egen hand. Ensamma solovandringar i Oslos närliggande berg gör en bara gott. Jag vet, då jag själv vandrat i dem. Och vad du än hittat på efter att den pestiga pesten rammade Norges en gång så ståtliga black metal-scen 1999, har du på något vis ändå alltid blivit förlåten. Men utan att gå in på DARKTHRONEs uppgång och fall vill vi här och nu konstatera att alla dina sidoprojekt varit till stor glädje, på det ena eller andra viset, i församlingens sakristia. Än idag ber vi dagligen vid ISENGARDs altare, nynnar på ”Oppi fjellet”, hoppas på att Neptunus torn skall visa sig för oss när våra sinnen står tillräckligt vidöppna, och vi slår till och med igång DÖDHEIMSGARDs första alster då och då. I de mer förbisedda hörnen finner vi VALHALLs ”Heading for Mars”, som fortfarande är en personlig favorit. Ja, till och med skrikandet på RED HARVESTs ”Cold dark matter”, är en källa till glädje. Vi stödjer dig i allt. Förutom excesserna i RED PLANET.

Smaka på tanken. En hittills outgiven pärla med gammalt Fenriz-material, som legat och samlat damm medan det väntat på att den rätte skall komma in, hitta originaltejperna och sedan skapa magi på något obskyrt skivbolag som knappt existerar. Lite för bra för att vara sant, eller hur? Det var det också. RED PLANET låter, i korta ordalag, som ett bedrövligt VALHALL. Att herr Nagell lämnade detta osläppt var ett tecken på osedvanligt gott omdöme. Jag kan bara verkligen inte se poängen med att ge ut detta. Kommersiella intressen kan väl knappast föranlett handlandet, då jag ärligt talat inte kan tänka mig att folk faktiskt köper detta i dessa tider. Själva given är en split med NATTEFROST under titeln ”Engangsgrill”. Fyndigt? Tokrolig buskishumor på sin höjd.

Och en sak till, när vi ändå var inne på ämnet: Fenriz huvudband må på något sätt vara förlåtna för de senaste tio årens släpp, men det var då inte på grund av titlar som ”Sjakk matt Jesu Krist” eller ”Canadian metal” som jag en gång i tiden började dyrka DARKTHRONE.

5. THE ROCKING DILDOS

Förmodligen är det inte särskilt många som minns det här bandet och egentligen finns det ingen större mening med att påminna om dess tillfälliga existens, om det inte vore för några faktorer som rättfärdigar upprivandet av gamla liggsår.

1. Metalband skall, i 99 % av fallen, hålla sig långt borta från punk. Hybrider av sådana slag slutar nästan alltid med katastrofala resultat. THE ROCKING DILDOS kan ses som ett av de projekt som legitimerade bastardiseringen.

2. Mika Luttinen har inte fått stå till svars för sin hybris efter att han likt Tomas Lindberg gjorde gästinhopp i allt som var tvivelaktigt. Det, och att han enligt egen utsago ”gillar HIM väldigt mycket” och anser Ville Valo vara ”Finlands enda rockstjärna”.

Hur som helst bestämde sig Mika tillsammans med sin skivbolagsboss Hervé att starta ett plojprojekt … antar jag. Utan att gå in på en slags recension av första släppet ”On speed” kan det helt enkelt sägas att det låter för jävligt. Hörde detta första gången på samlingsskivan ”World domination II”, där andra höjdarakter som MAJESTIC MIDNIGHT och MYSTIFER (de senare ackompanjerade av en vilt ylande tenor) medverkade. Av någon anledning fick jag också senare promoversionen av ”On speed”. Den lyssnades på en gång och slängdes sedan. Kort sagt ett dåligt försök att skapa treackordspunk i snabb fyrtakt med någon slags metalkänsla, med en flåsande Luttinen bakom mikrofonen frustandes ”kontroversiella” politiskt inkorrekta textrader. Tänk er själva.

Vet inte om detta var det första sidospåret den gode Mika gav sig in på, men det var definitivt inte det sista. Efter en stund var det lika svårt att hålla reda på hur många det rörde sig om som det var att hålla intresset uppe. IMPALED NAZARENEs skivor blev sedan allt mer ointressanta, och jag kan i ärlighetens namn säga att de inte gjort ett fulländat verk sedan ”Latex cult”.

Och sedan, det här med punk och metal … visst, på papperet är inte detta en sådan tokig kombination. VENOM kallade sig ”metal punks” och gjorde till och med en låt på temat. Hårdare punkband som GBH och senare EXPLOITED, samt New York-band med framförallt CARNIVORE i spetsen klarade även de skivan briljant. Men 90-talets våg av äktenskap mellan crust och black metal gjorde det sannerligen inte. WOLFPACK var väl ett av de som gick i bräschen, om jag minns rätt. När sedan DARKTHRONE började nosa på eländet var katastrofen ett faktum. De jag nämnde tidigare – SCUM och MONGO NINJA – saknar jag helt enkelt ord inför.

Detsamma gäller egentligen även för THE ROCKING DILDOS.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Annonser

15 svar to “Heidenhammer: Du går feil vei (eller 5 bedrövliga sidosprång).”

  1. Det här med kassa sidoprojekt är ju en mycket liten tunna med väldigt många fiskar uti att skjuta på.

    Vill dock lägga in veto mot sågandet av Red Planet. Inspelningen har den där myspysiga produktion som bara kan skapas på Hank Amarillos gamla portastudio. Låter minst 47 000ggr bättre än allt patetiskt äckligt gladpunkigt som Darkthrone fisit ur sig på senare år.
    Nattefrosts sida av splitten kan man ju dock rispa sönder med en slö morakniv utan att blinka.

    Kul skrivet som vanligt i alla fall.

  2. Erik *void* Says:

    Äntligen en Fenriz-diss. 16 år sedan var det han släppte något som inte ger mig tarmvred.
    Underbart skrivet om Peccatum. Plattan förstörde mycket för mig när den kom. Och ja, jag betalade för den. Med pengar…..

  3. appropå avslutningen:

    nog går det alldeles utmärkt

    • Heidenhammer Says:

      Kul att du tar upp GISM – nämnda band tillhör faktiskt mina favoriter. Men om du läser artikeln mer noggrant ser du att jag inte dissar kombinationen metal och punk utan främst det allmänna eländet från 90-talet. GISM dök upp redan på 80-talet, precis som de crossoverband jag nämnde från den perioden. Trams som SACRILEGE tänker jag dock inte ens kommentera, förutom att ett band som döper sitt alster till ”Lost in the beauty you slay” endast kan vara life metal eller ligga på Holy Records.

      • tror du blandar ihop brittiska Sacrilege med nåna dansband. Lyssna och lär. När jag var nitton täckte jag mitt bröst i ett suspekt GISM-motiv. Blir lika glad varje morgon när jag vaknar och tittar ner.

        Jag tror min son boxade mig med ett barbasol-gosedjur när jag läste det där inlägget, precis som han gör nu. Därav uppmärksamheten.

        Hatten av

      • tror du blandar ihop brittiska Sacrilege med nåna dansband. Lyssna och lär. När jag var nitton täckte jag mitt bröst med ett suspekt GISM-motiv. Blir lika glad varje morgon när jag vaknar och tittar ner.

        Jag tror min son boxade mig med ett barbasol-gosedjur när jag läste det där inlägget, precis som han gör nu. Därav uppmärksamheten.

        Hatten av

    • GISM – för satan, nu blev jag alldeles till mig. Tack för det.

  4. Enligt 101 Rules of Black Metal är ju faktiskt just Peccatum ett av de viktigaste banden att hålla sig undan från:

    101 Rules of Black Metal
    1. Don’t be gay.
    2. Be ”true”.
    3. All people who aren’t ”true” are gay.
    4. Be grim.
    5. Be necro.
    6. Be simultaneously grim and necro if at all possible.
    7. Break things while being grim and necro.
    8. Don’t have fun at concerts. Stand around with arms crossed.
    9. Repeat all above while denouncing organized religion in any form.
    10. Never ever, EVER under ANY circumstances…
    11. …Listen to Peccatum.

    http://www.live4metal.com/cradleoffun.htm

  5. Det är inget fel på Mongo Ninja, lilla vän.

    Du hatar säkert Loudpipes också.

    • Vi i församlingen är av den bestämda åsikten att ”In the nightside eclipse” är betydligt hejigare än både mongon och ninjor. Jag vet inte hur det är med de andra i redaktionen men iallafall jag undvek Loud Pipes så länge det bara gick.

    • Heidenhammer Says:

      Loud Pipes? Ja, nu när du nämner dem är detta band ett praktexempel på hur det kan gå när sidospår – för att vitsa till det – spårar ur. I ärlighetens namn fick de faktiskt till ett hyggligt spår som medverkar på nämnda samlingsplatta, World Domination II. Fullängdaren (eller vad det nu var) var medioker och deras bidrag till Headbangers Against Discos överskattade singeltrilogi bedrövligt. Men, vad kan man vänta sig när en Unleashed-medlem är med på skutan.

      ”Inget fel på Mongo Ninja”? Smaka på den kommentaren en stund. Själv vidhåller jag att Vanilla Ninja – Estlands artistbidrag till Eurovision 2005 – var betydligt hårdare än sina norska kollegor.

      Annars: hybrider mellan black metal och andra musikaliska inriktningar bör hållas korta. BM-relaterad ”dark” ambient är ett sådant exempel, trots att jag uppskattar renodlade saker som Lustmord, Whitehouse, Sutcliffe Jugend och tidiga Current 93. Angående punk kan jag rekommendera Discharge, State of Fear, Wretched, Subhumans och ett av Sveriges bästa band i genren, saligt bortglömda Bombanfall.

      Punk och metal? Jag avslutar det hela med att nämna Slayers ”Undisputed attitude”.

      • warmastress Says:

        Jag hoppas du menar tidiga Discharge, Ingen ska behöva genomlida ”A grave new world”, Anticimex va det bästa svenska alternativet.

      • Lite väl mycket snack om Discharge och lite för lite snack om Burzum. Jag lämnar dig med en reprimand. Att ingen nämnt Rövsvett är dock skandal. Deras gamla alster, det är rens det. Bra sång även. Inget tjafs.

  6. Bombanfall! Ojojojojoj. Att sex korta låtar kan förändra livet så drastiskt.

    I genren (svenska band) är jag mycket glad i Puke, Libresse, Svart Parad och Huvudtvätt. För att skrapa lite på ytan.

    Jag försökte ju fiska till mig en Dissection-intervju mot ett turkhits-tips, men nu när kängpunken är på tal så bjuder jag ändå. Totalitär, i synnerhet lp’n Sin egen motståndare. Den innehåller så många turkhits att man sprängs.

  7. Rocking Dildos har fan sina sidor ändå, man ska inte underskatta kraften hos maniskt agressionspumpad könsrock.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: