Heidenhammer: Nio uppföljare vi fortfarande väntar på.

Eller nio one-hit-wonders om man så vill.

En förkylning från Sibiriens sjunde krets har för tillfället slagit ut mig och jag ligger således utan göromål i Sankt Petersburg. Tankarna började fara och efter en stund kom jag fram till att ett långt inlägg om grupper som spåddes en lysande framtid men helt enkelt gav blanka fan i det var precis vad som behövdes en onsdag med minus 25 utomhus. Temperaturen innanför rummets kala väggar är inte heller att leka med för den delen. Valet till titel på detta inlägg stod mellan att fokusera på om man bör se vissa släpp som one-hit-wonders, eller som reguljära släpp som någon gång i framtiden var tänkta att följas upp med ytterligare material. Ibland har det ju faktiskt hänt att vissa försvunna tidigare dödsdyrkare försökt sig på en comeback, bara för att upptäcka att de sedan länge passerat bäst före-datum.

1. KVIST

”For kunsten maa vi evig vike” var faktiskt ett stycke laserplast jag aldrig införskaffade i min ljuva ungdom, reapris till trots. Kan mycket väl ha att göra med att bandnamnet var hiskeligt och att bookleten bjöd på noll info om vare sig texter eller medlemmar. Till sist hann en kompis till mig före. Hon hade då ingen vidare förståelse för bandets storhet och till sist fick jag överta skivan för en billig penning. Verket växte trots allt med åldern och även om jag inte direkt är benägen att hylla detta till skyarna kan det ändå ses som en trevlig parentes i en för den tiden redan övermättad marknad. Svårt att kalla KVIST för särskilt originella, men låtar och musik har ett visst ”je nais se quoi”. Hur mycket vi än önskat oss i efterhand blev det i alla fall inget mer. Vi väntar tålmodigt och håller andan under tiden.

2. MYRKGRAV

OK, Lars Jensen, mannen bakom detta, lovar förvisso att en ny fullängdare är på gång. Tyvärr börjar det dock dröja lite för länge för att ta det uttalandet på allvar. Dessutom kan jag räkna upp ett antal orkestrar som hävdat samma sak och som efter ett decennium ännu inte kommit loss från förstoppningen. ”Trollskau, skrømt og kølabrenning” (det är en titel, det …) är ett av de bästa släppen på denna sida av 2000-talet. Hade herr Jensen bara gett fan i trummaskinen och ruffat till produktionen hade det blivit ännu bättre. Vi kan ju förvisso alltid hoppas på mirakel, men då Jensen på sina senast publicerade bandfoton lagt sig till med en riktig DARK TRANQUILLITY-frisyr bådar det inte gott.

3. KVIKKSÖLVGUTTENE

Dessa norrmän klämde ur sig en EP och en fullängdare på Head Not Found, vilka båda nu få räknas som obskyra rariteter. Bestående av medlemmar från VOMIT – som under en kortare tid också försökte sig på en karriär i MAYHEM – kan detta beskrivas som någon slags smutsig midtempothrash. Inte alls så illa som det låter, utan riktigt kul på sina ställen.

Vad hände sen? Enligt Metal Archives detta:

”Kittil Kittilsen has left the music-business, and is now a fundamentalist christian. H.M.P.D.K. is now an opera singer”.

Kommentarer överflödiga. En uppföljare kan bara bli hur rå som helst.

4. VED BUENS ENDE

Dolores Records i Göteborg saluförde skivan ”Written in waters” och dess upphovsmän genom att hävda att de härstammade från ULVER, SATYRICON och något band till. Tror inte detta stämde till 100 %, men det var ändå nog för att pocka på min uppmärksamhet. När jag väl inhandlat den någon gång i januari 1996 och lyssnade på den för första gången visste jag inte vad jag skulle tro eller tycka. Kunde mest bara konstatera att jag aldrig tidigare hört något liknande, men att jag på fläcken visste att jag antingen skulle hata det eller älska det. Lotten föll på det senare, även om vissa punkter på skivan var svårsmälta. Alla som för första gången hörde Vicotnik kväka likt en drunknande groda med sin ”grim voice” vet vad jag talar om. Trots allt bar plattan på en helt unik atmosfär, vilket gjorde att jag skattat den som ett av mina absoluta favoritsläpp.

Vad hände sen? Såväl skivbolaget Misanthropy Records som bandet självt utlovade en snar uppföljning och att detta skulle innebära stordåd. Likväl hände ingenting, förutom att demon utgavs på CD i ett tjusigt digipack. När sångaren och trumslagaren Carl-Michael senare under oklara omständigheter föll från en balkong och krossade fötterna samt delar av benen trodde väl de flesta att historien definitivt var slut. Vi vet nu att så inte var fallet, utan att bandet långt senare – i slutet av det förra decenniet – försökte sig på en comeback, men att det hopskrapade materialet inte höll måttet och således kasserades. Ett handlande fler band borde lära av. Det besläktade projektet VIRUS har jag än så länge inte fallit för och betvivlar att det heller aldrig kommer att ske.

VED BUENS ENDE skapade på egen hand en ny genre – jazz/BM. Något som nu tydligen spritt sig, då norska SHINING med flera anammat konceptet. Själv håller jag fast vid att originalet var bäst.

5. ZYKLON-B

Få släpp var väl så kontroversiellt inom den mer etablerade BM-scenen anno 1995 som just detta. Att något annat svin i Härnösand hann lägga rabarber på plaststycket innan mig gör mig än idag uppriktigt förbannad. Någon tyckte väl att bandnamnet lät coolt, men jag lovar och svär på att denna life metal-fjant i förklädnad inte var true. Nej, jag fick aldrig reda på vem det var.

Hur som helst, tre låtar rent jävla hat insprängt på drygt tio minuter är precis vad doktorn ordinerar. ZYKLON-B var precis hur bra som helst. Tänk om herrarna Samoth och Ihsahn fortsatt på den här vägen? Istället för att göra bort sig med PECCATUM och … just det, den så kallade ”fortsättningen” på detta projekt. Visst, vi vet alla att Samoth tjatat om att ZYKLON inte alls var menat att ta över stafettpinnen efter ”Blood must be shed”, men så lät det inte riktigt på tiden det begav sig. Fy fan vilken besvikelse ZYKLON var. För min del tänker jag på det som en NILE-bluff jag inte gick på. Jag gillade aldrig något ZYKLON krystade ur sig, oavsett hur hypat det än blev. Undrar just hur många idag som tycker att de minsann rockade fett? Jag tänker mig att ljudbilden de gick i bräschen för kommer att ses som black metals svar på neo-metal inom en snar framtid.

6. EXCRETION

Detta band är unikt för Metal Archives. Hur ofta träffar du där på ett gammalt svenskt dödsband vars medlemmar inte gjort väsen av sig i andra konstellationer? Hur mycket jag än letat har jag inte lyckats få fram någon info om vad som hände med de här grabbarna. För att vara ärlig har jag heller inte läst en enda intervju med dem. För er som inte känner till EXCRETION låg de på det en gång i tiden så bra skivbolaget Wrong Again Records, tillsammans med då relativt okända förmågor som IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY och EUCHARIST. Och detta på den tid då dessa akter inte wimpat ur fullständigt. Jag vidhåller för övrigt fortfarande att IN FLAMES mini-CD ”Subterranean” med Henke Forss på sång är riktigt bra. Eller åtminstone låten ”Ever dying”.

Skit samma.

EXCRETION hade blivit hyllade för sina demokassetter lite varstans i underjorden och fick med dessa i ryggen ur sig en fullängdare vid namn ”Voice of harmony” innan både de och Wrong Again tackade för sig och lade ned verksamheten. Själva musiken är relativt svårkategoriserad, för även om detta till viss del kan sägas vara melodöds är det så mycket svartare och mer desperat än vad många ens kommit i närheten av. Produktionen var förvisso ganska usel för att vara Wrong Again-standard, men skivan i sig innehåller några rejäla guldklimpar till låtar bara man vänjer sig. Och långt innan SHINING börjat behandla vardagsrealism i sina texter, hade EXCRETION redan utvecklat denna ordkonst till fullo.

7. PURGATORIUM

Wrong Again. Igen. Släppte kalassamlingsskivan med det originella namnet ”WAR Compilation no 1”. Tvåan kom aldrig. DÄR har vi faktiskt en potentiell uppföljare som borde hamnat på den här listan när jag tänker efter. På skivan återfanns, som sista bidrag, ett band från Umeåtrakten med låten ”Still in search”. Låten var lika bra som deras bandnamn var uselt och sedan hördes de aldrig av igen. Kanske det är fel att prata om en uppföljare som aldrig kom – strikt sett släppte de aldrig någon sådan – men då de var representerade på en samling vars övriga medverkande band är etablerade, så får det gå för den här gången. Jag läste om bandet 1995 i mastodontnumret nummer 5 av franska fanzinet Peardrop. Där recenserades kassetten ”Travels”, som jag än idag inte hört. Om någon därute har denna till hands vore det en kulturgärning att rippa och skicka in den till Förintelseförsamlingen. Belöning utlovas. 

8. WONGRAVEN

Om VENOM lyckades få folk att gå man ur huse och starta egna band på grund av enkelheten i musiken, var det nog ingenting jämfört med hur många unkna ambientband som skapades med hjälp av Fasttracker med utgångspunkt i Satyrs one-hit-wonder-projekt WONGRAVEN. Minimalism … du ljuva koncept. Egentligen är det anmärkningsvärt hur något såpass simpelt komponerat och arrangerat kunde gå hem i stugorna, men faktum är att ”Fjelltronen” gjorde det med den äran. Jag tycker på fullt allvar fortfarande att det här släppet är svinbra.

Ja, vad tror ni hände sen med WONGRAVEN? Självklart skulle det, med ”glimten i ögat”, spexas till med ”hjälp” av det gamla norska techno/synt/jag vet inte vad-bandet PÄRONSODA. Vi kan väl säga att magin uteblev, men det blev ett fint sätt att fylla utrymmet på Moonfogs andra samlingsskiva, ”A different perspective”, med. Vid den här tidpunkten hade SATYRICON börjat flörta med PANTERA och gangbangandet resulterade i sidoprojektet EIBON, som också fick vara med på nämnda samlingsalster. SATYRICON, DARKTHRONE och PANTERA … ja, jag säger då det.

9. STORM

Man kan såklart hävda att detta kunde skrivas under samma rubrik som WONGRAVEN, men några saker skiljer ändå dessa släpp åt. Den största anledningen är faktiskt att både Satyr och Fenriz, två av de tre pionjärerna i detta band, verkade bombsäkra på att skivan ”Nordavind” absolut skulle få en uppföljare. Så blev det alltså inte, men ett ynka extraspår på samlingen ”Crusade from the north” kan man kanske trösta sig med. Var då STORM egentligen bra? Svårt att säga. 

Jag vet inte hur många skratt den här skivan lockat till bland norska fränder som inte haft en fot inne i black metal, men många är det. Vid något tillfälle då plasten spelades frågade faktiskt en förvirrad själ vad det var för packad alkoholist som kommit in på festen och börjat gasta ”Mellom bakkar og berg” för full hals. Jag höll tyst.

Oavsett vad folk säger om ”Nordavind” nuförtiden kan det knappast förnekas att den, likt MORTIIS, har en speciell plats i allas våra hjärtan.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Annonser

31 svar to “Heidenhammer: Nio uppföljare vi fortfarande väntar på.”

  1. En War compilation 2 hade inte varit fel, eftersom ettan nog är den bästa samlingsskiva jag har ägt. Mycket bra grejer på den! Inte minst Purgatorium, men mest Eucharists Wounded and alone och The predictable end. Fan så bra! Även En to Pan med Mourning sign är en riktig höjdare. Vilka trummor det är på den.

  2. Jo, War-compen är guld, särskilt Eucharist såklart.

    Och Everdying är nog det bästa In Flames klämt ur sig. Men visst heter EPn Subterranean?

    • Du har helt rätt! Ändrat och bakläxa för herr Hammer.

    • Heidenhammer Says:

      Life metal-svar: ni har självklart helt rätt. Vet inte vad jag tänkte på men skyller på feberförvirring.

      True svar: vem fan håller koll på IN FLAMES backkatalog?

      • Underbar hårdrockshjärneargumentering där från Heido, vilket påminner mig om när jag ganska ny i ett sorgligt beryktat dödsband föreslog en låttitel och från en ettrig trummis fick svaret ”Nej. Går inte. Hexenhaus.” Hoppsan, förlåt, sa jag, men ställde motfrågan varför den föregående plattans öppningsspår i så fall hette likadant som en hel Hexenhaus-skiva. Batteristen svarade då med en utskällning: ”Va har du för jävla referensramar? Vem fan lyssnar på Hexenhaus?” Det blev sju konfliktfyllda år i bandet. Nu har de tjejsmink.

      • Wulf: Skön anekdot! Av en sjuk slump hittade jag en gammal intervju med dig när du just lämnat skutan. Sökte runt på jobbet på gamla intervjuer och då dök den upp likt gubben i lådan. Intervjun avslutas ganska abrupt med att du hävdar att Jehovas Vittnen står ute på gården för att sedan lägga på luren.

        Jehovas-grejen ska jag själv börja begagna mig utav. Genialiskt.

      • Wulf: Hahaha, obetalbart! Vilket band?

      • Jag står visserligen i princip för alllt jag påstås säga i den där intervjun, men nu är det så att den råkar vara ett falsarium från början till slut. Och Zoid får nog leva i ovisshet om vilket band det rör sig om, men vår klassiska period var utan tvivel 1993-2000.

      • Ja se detta hemlighetsmakeri. Nu måste jag googla runt efter tjejsminkade band som var bättre 1993-2000.

      • Zoid var rädd för döda ting och du kanske finner ditt svar 😉

      • Haha jo jag lyckades faktiskt med min googling!

  3. På tal om Myrkgrav (som jag aldrig hört, eller ens hört talas om), men den nye bilden på gossen…

    Gillestuga, nån jävla lajv-tröja, stråkinstrument i bakgrunden och gärna en tors hammare runt halsen.

    Det är EXAKT detta som gör att jag hatar norrmän. ALLA NORRMÄN.

  4. Jag har ett ex av Kvikksølvguttenes mini som jag tänkt sälja, om det är av intresse. =D

  5. Kvist gick skilda vägar efter den skivan. De flesta återfanns i Urgehal och en av dem dök upp många år senare i Xploding Plastix som ju är väldigt långt från Kvists musikaliska arv.

    http://www.youtube.com/watch?v=M47Bsg6Bt3M är ju ett bra exempel på icke-Kvist.

  6. Mycket kul lista. Storm var ju bra, då. Inte spelat skivan på evigheter men när jag läste om den började jag smånynna på Oppi Fjellet i huvudet och det känns jävligt tveksamt att den skivan har mått så bra av tidens tand.

    • Hihi, Storm är ju det roligaste som gjorts sedan Monty Python.

      • Nu har jag lyssnat igenom hela skivan och ja, tiden har väl inte varit helt snäll mot den. Vissa riff har helt klart nånting, men buskisgrejer som Nagellstev känns enbart väldigt komiska.

  7. Wongraven är nog fan den bästa ambientskivan någonsin. Omslaget tillför en hel del atmosfär.

  8. Kvist är ju trevlig, och Myrkgrav var en mysig överraskning som jag inte var tidigare bekant med.

    :Vragh:, jag tycker Xploding Plastix var ganska soft musik, även om det inte må vara särskilt mycket dödsdyrkan över det. Tack för tipset! (även om det kanske var menat i avskräckande syfte)

    Apropå något helt annat, jämför dessa två bilder och försök hitta skillnaden:

  9. Tror jag ska ha en kopia av Purgatorium-demon i min demo-låda. Var inblandad i Chaos Productions som jag tror bland annat försökte distribuera denna kassett. Vill minnas att denna demo var rätt bra.

    Minns när medlemmarna i bandet spelade Master of Puppets live i uppehållsrummet på grubbe-skolan i Umeå 1990. Mäktigt tyckte man då.

    • Heidenhammer Says:

      Satan anamma – rippa genast. Vore extremt tacksam över att äntligen få höra detta.

      Är, som tidigare sagt, väldigt förvånad över att bandet inte fick kontrakt. Efter medverkandet på WAR-samlingen borde ju allt varit klappat och klart för åtminstone en EP, eller något.

  10. Jag måste erkänna att jag har svårt att se humorn i Storms Nordanvind. På riktigt en av mina favoritskivor någonsin, till och med snäppet bättre än svenska Storm. 🙂

  11. Trivia Dolorsa 1.5: Jag råkar ha insider information som säger att båda banden valde motivet ovetandes om varandra.

  12. Erik *void* Says:

    Alltså, är inte Myrkgrav något slags pagan/folk tjafs? I sådana fall borde det väl snarare vara en stor fördel ju längre det dröjer tills en ny platta skits ut. Eller är det hela någon slags bisarr ironi?

    • Heidenhammer Says:

      Med det uttalandet antar jag att herrn anser att ISENGARD också är ”pagan/folk tjafs” – för att inte tala om STORM, för den delen?

      • Erik *void* Says:

        Nja, när Storm och Isengard släpptes bestod plattorna av en helt annan svärta och smuts till skillnad mot dagens ”sjung med, skratta och var glad” pagan/folk tjafs.
        Men men. Äskar bloggen och skulle aldrig kunna kritisera. Har ju faktiskt inte ens hört Myrkgrav. Allt är alltså baserat på fördomar och antaganden.

  13. Storm! En riktigt bra skiva! Jo det är det! Jag lovar!

  14. Tråkig trivia (tråkig trivia är skitkul, annars hade jag inte läst denna blogg): forne trummisen i PURGATORIUM lirar numera trummor i DEXTER JONES’ CIRCUS ORCHESTRA som inte är så värst tuff musik, men rätt bra ändå: http://www.myspace.com/dexterjonescircusorchestra

    Vad gäller one hit wonders så undrar jag själv vad som hände med ABYSMAL (NOR), plattan ”The Pillorian Age” är bland det mest mystiskt underskattade Norge någonsin har fisit ur sig. Det är så inåt helvete bra och originellt. Demon är också svinläskig.

  15. Om jag inte missminner mig så intervjuades EXCRETION i ett Dusk mag. av Jens då Naglfar låg på samma bolag… Kan det ha varit det flådiga nummret med Dissection/Mardukplanschen…?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: