Vad tänkte de egentligen? Del 9.

Vaksamma läsare kanske minns när jag redogjorde för det amerikanska projektet SATANIC CORPSE. Ett högst dubiöst sammelsurium av tveksamma riff, blå peruker och avlånga latexprodukter uppkörda där solen aldrig lyser. Jag trodde att kvinnan bakom bandet, Belita, var ett unikum. En särling i musikbranschen.

Givetvis hade jag fel.

Efter ett tips från min gamle vapendragare Günther Satan Göring visade det sig att en argentinsk honvarelse vid namn Vivian Black redan 1990 gick i bräschen för denna typ av mörk konst. Ibland blir jag bara så förbannat trött. Vivian är dock inte lika explicit i vare sig image, musik eller lyrik som Belita men det hon tappar i uppseendeväckande beteende tar hon igen rejält i kvantitet. Den gode Vivian har nämligen släppt otaliga musikvideor varav de flesta verkar vara inspelade vid samma tillfälle då både dekor, platser och idéer återanvänds likt riffen på DARK FUNERALs ”Vobiscum Satanas”.

Den videopresentation som föll mig mest i osmaken var dock ”Slaves of lust”. Tänk er de tröttaste riffen ni hört blandat med ett skådespel som doftar mjukporr a la TV4 tidigt 90-tal. Att Vivians röst gradvis transformeras till en pervers South Park-liknande stämma gör inte detta mindre märkligt. Blundar man kan man nästan se Cartman sjunga dessa erotiskt laddade hymner på bruten engelska.

Mycket ska man se och gillar ni denna video finns det gott om annat smaskens att finna på hennes Youtube-kanal.

När jag var tretton bast gick jag som prao på stadens badhus. Arbetsuppgifterna var bland annat att rengöra den robot som på nätterna rullade omkring på bassängens botten och samlade upp allt avskräde som badgästerna hävt ur sig under sina vilda vattenäventyr. För att uttrycka sig milt var det hyfsat ofräscht att dagligen spola rent den från plåster, död hud och tamponger. Andra arbetsuppgifter var att agera simlärare åt mongoloider. På riktigt. Jag antar att det bland annat är dessa erfarenheter som gett mig järnpsyket att genomlida all denna katastrofmusik, men även jag har mina begränsningar. Nästa vecka kommer att tillägnas musik som för en gångs skull är bra.

Vi får se hur det går.

/Hatpastorn

Annonser

21 svar to “Vad tänkte de egentligen? Del 9.”

  1. HAHAHA för Cartman-biten. FY fan så roligt. I övrigt är det bland det mest utvecklingsstörda och allmänt sämsta jag varit med om, melodifestivalen och SAAB inräknat. Helvete alltså. Antar att det ska föreställa ”mörkt sensuellt” eller något dylikt (typ Danzig möter The Nuns kanske?) men man blir ju inte precis i stämning av det där. Denna kvinna, med denna röst och till denna musik, får ju snarast den köttsliga herdestaven att insta-mumifieras av ren förskräckelse.

  2. Johan Totti Says:

    *Gråter av skratt*

    Rent utav det mest bisarra jag har hört! Inte ens Camelcigaretter och Whiskey kan avla fram en sådan här stämma!

  3. Heheheh, det är ju banne mig Cartman som sjung!! Tack än en gång Pastorn (och Günther) för en gott skratt.

  4. Attans så fruktansvärt det här var då! Men allvarligt, är vi helt säkra på att sången är original, det är lite FÖR mycket Cartman. Och sen: vad i hela Hälsingland är det för språk Cartman bryter på? Eller är det ett talfel?

    • Det bäste vore om Cartman var baserad på hennes sångröst. Hon kommer från Argentina så det är spanska hon blandar ut sin engelska med såvida hon inte pratar portugisiska som brasilianarna gör. Osäker. Hursomhelst låter det helt fantastiskt udda.

      • Jag tror det är ett virusangrepp någonstans i kakhålsregionen. Hon borde gå och kolla upp det där tror jag, läckerbruden.

  5. Vilken underbar blogg, hamnade här så det slump, och vart fast…

  6. Hennes uttal är oerhört ”exotiskt”, det tog mig två genomlyssningar att förstå att hon inte på allvar sjöng ”Nasal bleh” i refrängen.

  7. Satan i gatan vad rätt du hade angående Cartman-biten. Jag gjorde precis som du skrev och stängde ögonen medan jag lyssnade och då märks det extra tydligt. Stundtals låter det precis som vår fete vän gjorde under de allra tidigaste avsnitten från mitten av nittiotalet.

  8. När vi ändå är inne på avdelningen ”kvinnliga Sydamerikanska galningar inom metalvärlden” så vore ju drömmen att nästa kommentar lyder: ”Här finns en länk till en video med (the true) Lullaby”. Men det förblir väl en dröm tyvärr.

    • Pandoras ask har nog aldrig öppnats lika brutalt. Lullaby… ja, vafan ska man säga. Det kan mkt väl bli en tredje del i serien vansinniga kvinnor inom metal.

    • Níðhöggr Says:

      Shit! Åh fan va tidiga dom va hondjävlarna. På den tiden hade ju de flesta av oss bara precis fått av sockiplasten och skaffat en begagnad Fostex porta. Vill fan suga tutte och få sataniskt smisk!

  9. Utöver dessa damer känner jag bara till två kvinnor som profilerat sig inom metal, och det är givetvis Doro Pesch och Jo Bench. Finns det några fler? De där japanska flickorna i överhypade Gallhammer möjligen.

    • The Great Kat…

      Och vad tänkte hon egentligen?

      • Níðhöggr Says:

        Ja katten ja. Hon är faktist hårdare än alla andra. Googla vilken videointervju ni vill och ni skall finna sinnesoro. Hörde om en kul anektot (ej bekräftad). Lord Ahriman från Dark Funeral lirade på en festival i staterna med kvinnan och frågade om han fick låna en telekabel. The Great Kat skall då ha fått ett fruktansvärt raseriutbrott och försökt strypa vår svenske rustningsprydde vän, som ursäktande slank iväg och fixade en sladd på annat håll.

  10. Shit, det är verkligen Cartman. Jag dog nästan. Bäst på länge!

  11. Anfäkta och anamma, klippet är ju borttaget!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: