Hatpastorn botaniserar. Del 5.

DSBM, eller depressive suicidal black metal om man så vill, är en ytterst suspekt släkting i svartmetallfamiljen. Grundidén är god. Sorgsen och atmosfärisk black metal med skapelseföraktande lyrik är en perfekt cyanidschnitzel när man vill kanalisera fram en melankolisk sinnesstämning. Begreppet DSBM, eller Myspace-black metal om jag själv får bestämma, är nytt för på den tiden man exempelvis lyssnade på STRID, BETLEHEM, tidiga KATATONIA och ANCIENT WISDOM var det aldrig snack om att de banden tillhörde en speciell fraktion. I annonser stod det max ”atmospheric black metal” eller bara ”doom/black-metal”. I mitten på 2000-talet exploderade denna stilart, mycket tack vare SHININGs framgångar och det var ett tag helt omöjligt att hålla reda på alla band som poppade upp likt finnar efter man torkat ansiktet med insidan av en tom chipspåse. I ännu ett infall utav total hjärndödhet tänkte jag botanisera ibland några av de nya akterna som på ett eller annat sätt fångat mitt intresse. Det stora problemet med DSBM är att för varje bra band man upptäcker tvingas man utstå ett tjog totalt poänglösa skitband som bara urholkar genrens redan skamfilade rykte.

Om ni undrar varför jag inte kommer att redogöra för ett enda svenskt band beror det på att det är ett kapitel för sig. När jag får ork ska jag sätta tänderna i de myriader av grupper som har risiga bandnamn och skitnödiga texter. Det är ett par stycken om man säger som så.

TRIST

Sedan 2004 har denna tjeckiska konstellation skitit ur sig 16 släpp och då har jag inte räknat med de otaliga sidoprojekten. Om medaljer delades ut för varje gång bandet lånat riff ifrån BURZUMs monumentala platta ”Filosofem” skulle TRIST göra storslam likt den pundande ADHD-simmaren Michael Phelps. Eftersom de låter så pass mycket BURZUM kan jag inte tycka att det är direkt uselt. Det är mest bara, håll i er nu för här kommer poängen, trist. Maken till utstuderad svartmetall har jag inte hört sedan ABYSSOS gjorde intrång i min stereo med deras hurtiga ”Together we summon the dark” för drygt tio år sedan. Det är för övrigt en platta som kommer att hårdgranskas i segmentet ”Lånat? Tribut? Stulet?”.

För att återgå till TRIST. Logon är trist. Layouten på skivorna är trist. Musiken är trist. Texterna är rätt trista de med.

Det som alltid förbryllat mig en smula är den inofficiella tävlingen gällande vem i genren som skurit sig hårdare än min hemmagjorda bearnaisesås. Snubben bakom TRIST ligger bra till. Jösses hur han ser ut. Det är nästan imponerande hur han hinner vara så produktiv på ett musikaliskt plan då självskadebeteendet ligger långt bortom hobbynivå. En annan sak som gjort mig konfunderad är att det är extremt få i denna genre som faktiskt tar livet av sig. För varje svartmetallmusiker som tagit livet av sig har vi ett tjog popsnören som stryprunkat sig själv till Nangijala. Lite märkligt faktiskt.

GRIS

Nöff.

Att dessa kanadicker heter GRIS, franska för ordet ”grå”, har roat mig många gånger. Putslustiga Göteborgsdoftande vitsar om att de är ”svinbra” samt att vissa riff har en skön ”knorr” går inte att undvika. GRIS är faktiskt rätt OK, inte lika bra som sidoprojektet MISERE LUMINIS, men väl värda att kolla upp om man vill ha sig en dos sorgset tryffelbökande black metal.

OK, jag erkänner. De är faktiskt bra men bandnamnet går inte att släppa.

GRIS.

Fantastiskt.

Det jag verkligen gillar med det här bandet, förutom det rent musikaliska, är att de har vettet att satsa på kvalitet istället för kvantitet. Sedan starten 2006 har de bara släppt två fullängdsskivor. Tänk om fler grupper förstod vikten i ett starkt låtmaterial, vad betydligt intressantare det skulle vara att botanisera i ny musik då. Skräckexempel som STRIBORG, DROWNING THE LIGHT, ZARACH ’BAAL’ THARAGH och genomruttna ZEBULON KOSTED verkar tro att den som släppt flest skivor innan man dör vinner. Det räcker med att titta på de gängens diskografier så tappar man all sorts form utav livslust. Vart ska man börja liksom? Som tur är behöver man inte kolla upp de grupperna alls då samtliga suger så hårt att deras kräkreflexer försvunnit för eoner sedan.

HÖSTKÄNSLOR

Här drar jag gränsen. Jag skiter högaktningsfullt i att denna duo kommer ifrån Peru och att deras kunskaper i det svenska språket helt uppenbart är bristande. HÖSTKÄNSLOR är, har alltid varit och kommer alltid att vara ett USELT bandnamn. Jag vet inte hur ni känner men namnet ger mig mer associationer till att mysa i soffan än att avsluta livet i ett skitigt badkar. Musikaliskt är det en tafflig variant av ALCEST och LANTLÔS och ingen som inte har ett ohälsosamt intresse för black metal bör kolla upp dessa peruaner(?) närmare.

När ska vansinnet egentligen ta slut?  Bandnamnen KYRKBRAND och DÖDSDYRKAN är fortfarande lediga. Skynda och fynda gott folk.

DODSFERD

Jag hade för några år sedan det stora antinöjet att beskåda det här spektaklet live. Allt var försenat på grund utav en slapp organisatör så man fick stå som en veritabel idiot och vänta i en halv evighet på att plågan skulle ta slut. Att se detta band tramsa runt på scenen gjorde inte humöret ett dugg muntrare. En korthårig kavat grek med corpse paint och kedjor tjöt likt ett brandlarm låt ut och låt in och eftersom samtliga trudelutter var minst tio minuter långa sögs livslusten ur en väldigt snabbt. Att ”hitsen” bar följande namn gjorde inte saken bättre:

”You called it resurrection, I call it a fairytale for human parasites, Your kind!”

”Pale forest sing for the dead”

”You were talking about a kingdom; What the fuck is that!!!”

”I can easily destroy all the things I have created!”

”Suicide was created by your incompetence”

När jag äntligen trodde att de spelat klart kom nådastöten. En katastrofal version av BURZUMs gamla örhänge ”A lost forgotten sad spirit”. En del av mig själv dog den där kvällen i Holland. Spelstället? Givetvis Baroeg i Rotterdam. Jag gissar att de flesta musikanter som läser denna skrift har erfarenheter av den betongbunkern.

Grekiska DODSFERD är alltså inget jag rekommenderar annat än i ett avskräckande syfte. Att projektet släppt tio alster på sex år skrämmer mig.

DAYS OF OUR LIVES

Like sands through the hour glass, so are the days of our lives.

Alla som någon gång i sitt liv varit arbetslös har fastnat i antingen ”Kvinnofängelset” eller ”Days of our lives”. Så är det bara. De riktigt förtappade själarna fastnade även framför ”Renegade” medan socialbidraget tickande in på kontot. Till er yngre läsare kan jag nämna att vi snackar om så kallade ”TV-program”.

Jag hoppas att ”Days of our lives” inte går på TV i Gibraltar för annars finns det inget som kan försvara detta genomruttna bandnamn. Musikaliskt en medioker sörja av trötta riff och upprepningar. Texterna är plumpa och allting känns bara så meningslöst och fel. Omslaget till enmansbandets hittills och tack och lov enda släpp förklarar egentligen allt. Han vill så gärna hänga med de tuffa grabbarna men hans misstänksamt lena hy talar för att det närmaste han kommit ett själskadebeteende var när fåntratten av misstag klämde mansbrösten i frysfacket. Kul med ett band ifrån Gibraltar dock.

NOCTURNAL DEPRESSION

Fy fan vilket anskrämligt elände det här är. Populära hos kidsen givetvis, vad hade man väntat sig? Att bandet har över 160000 lyssningar på sin Myspace bara på deras ”hit” ”Nostalgia” får mig att titta ut genom fönstret och önska att världen stod i ett hav av lågor. Har ni sett musikvideon?

Förlåt.

Herr Suizid, hjärnan bakom det här projektet, vägrar att spela live så han ett band som sköter den biten åt honom. Rimligt? Att de låter bättre live än vad Herr Suizid gör på skiva gör inte det här mindre märkligt. Här har vi iallafall gruppen som inte skäms över att vräka på hela födelsedagstårtan på tallriken trots att det inte är deras fest. Jag saknar egentligen ord så kolla en gång till på videon så förstår ni vad jag menar. Kombinationen kråsskjorta och nitarmband har aldrig varit OK och av alla artister i denna undergenre så är NOCTURNAL DEPRESSION den som känns minst trovärdig.

Jag bjuder på ännu en musikvideo så ni verkligen förstår poängen.

DEEP-PRESSION

Det räcker med att se bandnamnet så vet man vad som vankas. Nämen, har herr Trist ifrån TRIST varit insyltad i detta? Vad paff jag blir. Gå in på bandets Myspace och lyssna på låten ”Happy days”. Det är nämligen det mest intressanta de gjort.

http://www.myspace.com/rhdeep

Att det uppenbarligen ska vara en skymf eller humoristisk blinkning riktad mot genrekollegorna i HAPPY DAYS ignorerar jag.

Skämt åsido är DEEP-PRESSION, bandnamnet till trots, inte så tokiga. Är man på rätt humör är deras musik njutbar även om det oftast bara låter som ett mellanparti i en gammal MY DYING BRIDE-låt. Att de sedan 2006 släppt tolv alster gör att man inte har tid, ork eller lust att kolla upp dem närmare såvida man inte brinner för dylik musik eller är lätt utvecklingsstörd. Om de bantat ner diskografin till max två fullängdsskivor hade det mycket väl kunnat bli en riktig rysare.

Apropå rysare, en polare till mig skrev en gång i tiden den bevingade textraden:

The forest is deep and so am I

Han hävdar än idag att han var ironisk.

HAPPY DAYS

Jag har medvetet undvikit den här konstellationen men i samband med detta arbete var jag tvungen att kolla upp dem då namnet dök upp i diverse fanzines och på nätet en gång för mycket för att jag helt ska ignorera dem. Till bandets försvar är introt på låten ”Abigail” en ganska kul idé. I övrigt är det samma visa vi hört förut. Akustiskt intro, introt spelat med dist, avgrundstjut, slafsig fyrtakt och evighetslånga vändor. Åtta släpp sedan 2007 har det blivit så det saknas inte skaparglädje i den här genren i alla fall. Tidigare i denna nekrokatekes skämtade jag att jag skulle dra igång ett musikaliskt projekt bara för att poängtera hur enkelt det är att skriva sådan här musik. Håll i hatten säger jag bara. Vem vet vad jultomten kommer med när Förintelseförsamlingens Skivbod slår upp dörrarna.

För att vara så deprimerade saknar många av gängen inte en känsla för ironi i alla fall för det dyker upp titt som tätt både i bandnamn och i låttitlar. Ironi är kul men visst känner man sig en smula blåst på kebaben när man vill lyssna på något deppigt och möts av titlar som ”Myspys” och ”Humörets bottenvåning”. Ansvariga för dessa titlar är omåttligt populära LIFELOVER, ett band så Stockholmsironiskt att man varken vet ut eller in.

Hur tolkar man exempelvis detta?

Hittade i samma veva ett gammalt klipp med ANCIENT WISDOM ifrån 1994.

WHEN MINE EYES BLACKEN

Av alla namn man kan döpa sitt musikprojekt till ansågs detta vara rent guld. Man tar sig för pannan. Att man kan vara deppig i Nya Zeeland är helt uppenbart för här är det inte precis tjo och tjim och klackarna i taket.

Enmansband – Check.

Lökigt bandnamn – Check.

Akustiska intron – Check.

Låtar runt tiominutersstrecket – Check.

Uppskurna armar – Check.

Hysteriskt kacklande sång – Check.

Katastrofalt trumspel – Check.

Desperat sågande popriff . Check.

Självömkande lyrik – Check.

Ja, ska man lyssna på sådan här musik kan man lika gärna lyssna på den här underläppsdarrande hobbiten med eftersom det är samma visa som vi hört tusen gånger förr. Är det förresten bara jag som tycker det är lika festligt varje gång man kliver in på de här livshatande människornas Myspace-sidor och läser att de har tusentals vänner i vännerlistan. Det här med Internet slutar aldrig att förbrylla mig. För att återgå till NOCTURNAL DEPRESSION så skriver det gänget den minst sagt märkliga tackfrasen ”Depressive hails” när någon stackare godkänner deras vänförfrågan. Vad i getsatans pestskugga är egentligen en depressiv hälsning? Hur låter den? Hur ser den ut? För min inre vansinnesvision ser jag en blek tonåring med konkav bröstkorg och flottig idiotfrisyr som blygt tittar ner i backen och knappt hörbart viskar ordet ”hej”. Det måste vara ett ”depressive hails”.

Depressive hails… Jösses.

I’M IN A COFFIN

Jag vet inte vad som är värst, bandnamnet eller att ena snubben i den här duon kallar sig för Sad-ist. Den andra dystergöken kallar sig Adorable. Ibland blir jag bara så förbannat trött. Bandfotot, ja vad ska man säga. Ena killen sitter i bermudashorts och solglasögon med en hund i famnen och den andra står i duschen och blöder. Lägg till skivomslaget som föreställer en racerförare som åker fram i skogen fastspänd på en stock och vi vet hur detta kommer att låta.

 

Bedrövligt.

Sångfågeln skämmer ut sig utan en tanke på morgondagen och det musikaliska kämpar med att komma ikapp. Det här gänget missar målet hårdare än vad fotbollstitanen Klas Ingesson gjorde på 90-talet.

Nä, nu står jag inte ut längre. All denna misär har fått mig till att ligga i fosterställning och lyssna på FATA MORGANAs självbetitlade album ifrån 1995. Det var Mortiis lattjolajbanprojekt och sötare musik får man leta efter. Undrar om man en vacker dag kommer att orka göra en djupdykning ibland alla märkliga dark ambient-skivor man äger. Västerviksbandet GRIMs epos ”Färd” förtjänar iallafall en rejäl åthutning.

God natt.

/Hatpastorn

Annonser

24 svar to “Hatpastorn botaniserar. Del 5.”

  1. Som vanligt en ovärderlig guide med det spänstigaste språkbruket sedan Adam var länsman. Stryprunkat sig själv till Nangijala? Hoho!!

  2. Haha, härligt bloggat.
    Apropå videon ”Nostalgia” som du besudlar bloggen med – skicka den till Lars Ulrich så stämmer livet ur suicidsvartmetallarna i fråga. Maken till ripoff på ”My Friend Of Misery” har jag inte hört.

  3. Attan, Signaturen Sigurd hann före mig. Jag bara drabbades av en oerhört lust att sjunga
    ”You just stood there screaming
    Fearing no one was listening to you”
    När Nostalgia rullade igång.
    Vilket ironiskt nog skulle kunna vara en sång om Nocturnal Depression.

    Är Omedvetet Meta-Ironisk Black Metal en genre?

  4. […] på plattan och shoppat alla sina kläder på Blue Fox. Förmodligen hade han spelat i ett käckigt DSBM-band vid namn Sorgefall där han hade skrivit texter om alltings […]

  5. Satan, nackskott på samtliga!
    Riktigt grymt botaniserat som alltid.

  6. Guld. Kan du inte göra en ordentlig genomgång av ”Death Pierce Me”-plattan med Silencer, nu när du ändå är inne på liknande tongångar?

    • Haha Silencer. Haha vilket skämt. Annars kan jag tycka att Kvarforths samlade texter förtjänar ett eget inlägg.

      Helt lysande språk som vanligt. Älska Hatpastorn.

  7. Níðhöggr Says:

    Det här är så motsägelsefullt och dumt att jag saknar ord.
    Oj vad jag är gammal!
    Måste va så här Robban i Treat kände när han oförstående såg på medan L.G. Petroff brölandes sålde mer plattor än vad pudelensemblen någonsin hoppats på.

  8. Vansinne. På riktigt. I love it. 8)

  9. Haha du borde göra en djupdykning i mannen/fenomenet Zebulon Kosted, karln som ska släppa hundra plattor innan han dör. Jävla myspace trams får jag säga! Att han dessutom spelar live med sitt enmansband verkar ännu mer hilarious…

  10. Åh! Jag träffade Mr Zebulon Kosted när vi turnerade i USA 2002. Hans band lirade på samma konsert som vi, de hette Submit? (ja, med frågetecken på slutet). Än i dag kan vi prata om det bandet och hur vansinnigt konstiga de, och framför allt han, var. Deras turnébuss var inredd som ett vardagsrum med bokhyllor och en uppstoppad uggla. Har tröjan!

  11. Låter som om denna Zebulon Kosted är en helt fantastisk människa som käkat tonvis med syra och förkovrat sig i världens mer obskyra ting. Frågan är bara; är musiken värt någonting?

  12. NOCTURNAL DEPRESSION, HAHAHAHA!

  13. Den där jävla Grim hustlade mig på en demobeställning. Ville kolla va det va men fick aldrig ett skit.

  14. ”Höstkänslor”, kom igen…Det låter som någon slags livsstilsmagasin för småpretentiösa kvinnor i åldern 25-40. Jag kan se rubriker i stil med ”Ta tillvara på oktober” framför mig.

  15. Trevligt inlägg, blev dock förvånad över att du inte skrev om t.ex. Xasthur (jävla hit or miss band). Ångrar ibland att jag började gräva i den här delen av Black Metal då man måste tvångsspola sig själv med iskallt vatten varje halvtimme när man vadar igenom all skit för att hitta något som går att lyssna på.

    • Just Xasthur utelämnade jag då jag inte riktigt bestämt vad jag tycker om bandet ifråga. Just när jag börjat komma in i debuten hade han vips släppt 83603603 fullängdare till varpå intresset dog ut. En del grejer han gjort är ju bra men att ta sig igenom allt kräver en tids semester.

  16. Det här med att det går ett bra band per 1000st man spyr av tycker jag känns lika karaktäristiskt för BM i allmänhet som för DSBM.

    Man blir förvirrad av den här scenen. Man vet liksom inte om man vill stryka dem ömt på skallarna eller hårdknulla dem med taggiga tillhyggen.

  17. Om Höstkänslor:

    The band was caught in plagiarizing some tracks of the other bands, therefore the label Maa Productions has annulled the contract with Höstkänslor, destroyed the remaining copies of ”Fear Reality” CD, and sued the band for about 2000 Euros. Also, it was discovered that the song ”whisper” which appeared on the split ”Long Distances…” was intercepted from the post-rock band Daturah’s track called ”9”. The label Pest Productions ended their contracts with the band and apologized on the website. The remaining copies of ”Long Distance…” have been destroyed.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: