Förintelseförsamlingens Ancient-månad. Heidenhammers biktbås.

Posted in Ancientmånaden on 24 september, 2016 by hatpastorn

Hej. Hatpastorn här. Här kommer en repris från september 2011 där Heidenhammer agerade Djävulens advokat gällande tidiga Ancient.

Mycket nöje.

Den åtalade: ANCIENT.
Åtalspunkt: ”Trolltaar”.
Djävulens advokat: Heidenhammer.

Att offentligt gå ut och säga att man gillar Ancient är som att göra en hammer smashed Facebook-uppdatering och säga att man precis provat på koprofagi. Man riskerar att diminuera kompiskretsen, för att uttrycka det milt. Men det kan inte hjälpas. Sanningen måste fram.

Ancient kan faktiskt vara ett av världens märkligaste band. Alla vet vid det här laget att gränsen mellan att vara okänd och ökänd kan vara hårfin, och i Ancients fall passerades det Khyberpasset genom att spela in en video till deras hitlåt ”Lillith’s embrace”, tagen från deras tredje släpp ”The Cainian chronicle”. Utan att gå vidare in i det träsket, ska vi istället söka oss tillbaka i tiden dessförinnan.

Först och främst: vilka var egentligen Ancient? Min första kontakt med gruppen kom i och med det franska fanzinet Peardrop under sommaren 1995, utgivet av Listenable Records. Ancient hade ett stort och fint uppslag, med frontmannen Aphazel ståendes med en min som avslöjat att han bajsat på sig. Iförd häxhatt, dessutom. Han pratade om Darkthrone och hur ljudet på ”Transilvanian hunger” var uselt jämfört med föregångaren. Lustigt var att han gjorde detta på ett sätt som skulle antyda att han hade någon sorts kontakt med det betydligt mer kända Oslobandet. Hans egen orkester hade tydligen också deltagit på någon spelning i Sverige tillsammans med Swordmaster, Katatonia och Algol. Namedroppande kan vara en lysande taktik för snarvägar in i kändisvärlden.

I min späda ungdom var jag kanske lite väl blåögd för hur skivbolag brukar promota sina egna alster. Mycket riktigt var det Listenable som släppte Ancients debutalster ”Svartalvheim”. Denna höjdes till skyarna. Bandet verkade också vara oerhört produktivt då en ny mini-CD redan var inspelad och en andra fullängdare under produktion.

svart1Jag minns att jag köpte debuten på den gamla guldbutiken Förlorade Favoriter i Sundsvall (där för övrigt Kraath från Setherial en gång i tiden jobbade) efter att ha hört ett smakprov på samlingsskivan ”World domination I”. Jag visste inte vad jag skulle tycka förutom att jag redan i unga år tyckte att skivan var, i brist på bättre ord, söt. Loggan innehöll en smådjävul, en kittel och en dansande tösabit. I bookleten fanns liksom allt på en och samma gång; bilder på pentagram, gummidödskallar, eldblåsande, rymden, kyrkoruiner … och en corpse paint av sällan skådat slag, Ja, den hade allt. Utom texter. Och eftersom författaren, vokalisten och trumslagaren Grimm än idag är kinkig med att dela med sig av dem kanske det var ett smart drag. Hursomhelst var det ganska behaglig musik som plastbiten bjöd på. Det var knappast originellt för den tiden. Det gick inte särskilt snabbt. Det fanns däremot gott om ologiska partier och ett intro som jag inte på flera år förstod vad det skulle illustrera – vargar – då det på fullt allvar lät som ett par utvecklingsstörda som bara vrålade ut ångesten inför den indragna filen på dagcentret. Svårglömd var också den över nio minuter långa låten ”Paa evig vandring”. Den kändes verkligen som en evig vandring. Lustigast var nog att vi i Församlingen länge misstänkte att trummisens insatser var så katastrofala att de helt sonika återanvände det trumspår han lyckats sätta flera gånger om.

Likväl var den ändå en skiva till kaffet som småknaprades på fler än en gång.

Till mörkrets hjärta då, och själva åtalspunkten. ”Trolltaar” är en jävla guldplatta. Tre låtar av den absolut sötaste black metal som spelas kan, komplett med så otighta truminsatser att Abyssos tidiga hamrande upplevs som en ofelbar metronom i jämförelse. På något sätt lyckas denna uppföljare med konststycket att vara ännu otightare än debuten. Kanske beror det på att det första verket tog sex månader att spela in … men det låter jag vara osagt. I ”grindpartierna” har tydligen nivån på hi-haten höjts för att fullkomligt dränka de attacker Grimm på rent hat ansträngt sig till det yttersta för att sätta. Kaggemattorna är redan legendariska. Om ni någonsin undrat hur gikt faktiskt låter, är skivan högintressant.

trolltaaaaar

Omslaget är fult som stryk. Ett träsnitt av en sur gammal gubbe med jättestor näsa. Uttrycket ”grumpy old fart” får här nya dimensioner. Gissningsvis har det åter gått åt helvete för Norge i EM-kvalet, och TV-tittaren på omslaget håller på att äta upp sitt eget skägg i ren förtvivlan.

Texterna lyser ännu en gång med sin frånvaro, men det gör ingenting. Jag hör inte ett ord av vad som väses fram, men jag håller med om allt.

Jag älskar det här! Melodierna sitter som en smäck, riffen är dumma och arrangemangen desperata. Bättre kan det fan inte bli. På något sätt, och mot alla odds, har duon lyckats skapa magi av vad som borde vara obrukbart grundmaterial, inklusive de gitarrsolon som då och då glimmar till. Till och med outrot och det lätt fisnödiga blåsinstrumentsspelet håller stämningen vid liv.

Och det är liksom det som avgör saken. Stämningen på den här plattan överglänser allt. Jag har ingen aning om hur det gick till, men låtarna har en atmosfär få band i den här genren – antar att det får räknas till så kallad melodisk black metal – varit och nosat på.

Vad hände sen? Gud vet. Grimm sade tack och hej, tog sina trummor, texter och vokala insatser med sig. Aphazel hittade ett helt nytt band, ändrade drastiskt inriktning och ersatte Grimms förmodade lyriska mästerverk med att knåpa ihop ett album baserat på rollspelet ”Vampire”.

Och spelade in en video.

Ni vet vilken.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Förintelseförsamlingens Ancient-månad. Trolltaar.

Posted in Ancientmånaden on 21 september, 2016 by hatpastorn

I likhet med ”Svartalvheim” har Heidenhammer även skrivit om denna lilla juvel. Här kommer således min syn på saken innan jag släpper lös den galningen.

Efter de relativa framgångarna med ”Svartalvheim” var våra tappra krigare Aphazel och Grimm redo att återigen spela in nytt material. Denna gång en trelåtars mini-CD. Året var 1995, månaden var april. Det var dags att lämna Hindu Lyd bakom sig och testa nya studiofaciliteter. Det blev Warlust Studios, producentens namn: Michael Omlid. En filur som inte spelat in svartmetall varken före eller efter denna giv och jag kan sätta en femhundring på att studions namn garanterat var något annat. Typ som när Setherial döpte om Ballerina Studios till Hellsound Studios på ”Lords of the nightrealm”.

Det var inte bara studion som var ny utan det blev även ett skivbolagsbyte. Ut med Listenable Records och in med anrika Damnation Records. En etikett som släppt allsköns godbitar genom åren, bland annat Trolls ”Drep de kristne”, Einherjers ”Leve vikingången” och Razor Of Occams ”Diabologue”. Den sistnämnda har en titel jag alltid har hatat. Ancients mini-CD döptes till ”Trolltaar” och släpptes runt november samma år.

Innan vi går vidare. ”Trolltaar”. En lurig titel. Alla vet att när norrbaggarna börjar fippla med två ”A” på raken ska det uttalas ”Å”. INGEN jag känner säger ”Trolltår”. Det blir bara för dumt så vi säger ”Trolltaaaaar” med några extra vokaler bara för att markera. Hur gör ni andra? Säger ni ”Trolltår” eller ”Trolltaaaaar”?

trolltaaaaar

Omslaget då? Ja, första gången jag beskådade detta konstverk skrattade jag högt och länge. Ett randigt blyertstroll i vassen liksom. Lägg därtill typsnittet på skivtiteln som bara osar misslyckad autografkråka. Genom åren har jag emellertid lärt mig att uppskatta eländet. Det är som härligt fulsnyggt. Det ska bara se ut så där.

Produktionen på skivan är hyfsad. Den är lite stökigare och murrigare än ”Svartalvheim” och låtmaterialet är mer atmosfäriskt och melankoliskt. Hur var det med instrumenthanteringen då? Jo tack. Detta var Grimms sista släpp med Ancient och ingen kan väl påstå att han slutade på topp. Tempot skenar och kaggarna … ja, de här kaggemattorna lämnar en hel del att önska. Han sjunger dock bra och Aphazel sköter strängar och syntar med bravur. Med sig på resan hade de även två gästmusiker. Lise Kari H. Stalheim på stämningsfullt kvinnognol och Knut Arne Kringstad på eufonium. Vad fan är då ett eufonium, kanske ni undrar? Vi kollar vad Wikipedia säger:

E375px-euphonium_boosey_and_hawkesufonium är ett bleckblåsinstrument. Det är tenormedlemmen i tubafamiljen. Liksom bastuban har eufoniet en borrning som ökar konstant i storlek från ventildelen till klockstycket, så kallad konisk borrning, till skillnad från cylindriskt borrade instrument som bibehåller en konstant diameter på röret under en större del av instrumentets totala längd. Därför har eufoniet en rundare klang än trombonen trots att de spelar i samma tonregister. Förhållandet i fråga är analogt med det mellan kornett och trumpet.

Någon sorts form av lallartrumpet med andra ord. Det låter iallafall rätt hejigt. Synd bara att Knut Arne inte är någon vidare virtuos. Jag hade kunnat göra det bättre.

Mini-CDn består som sagt av tre bitar,. ”Trolltaar”, ”Nattens skjønnhet” och ”Fjellets hemmelighet”. Texterna är lika hemliga som det där fjällets dito för jag har då aldrig hittat dem någonstans. De två förstnämnda är reguljära svartmetalldängor medan den avslutande låten är en mer esoterisk historia beståendes av syntar och märklig sång. Alla tre gillar jag skarpt. Mycket på grund av nostalgiska skäl, både ”Trolltaar” och ”Svartalvheim” gick varma på 90-talet.

Hur står sig då ”Trolltaar” 2016? Bra, måste jag säga. Den har en charm och en atmosfär jag gärna återkommer till med jämna mellanrum. Att trummorna är respektlösa gentemot tjafs såsom takt och tempo ser jag inga större problem med. Hellre en livstid med Grimms dubbla kaggar än en långhelg med Meshuggah.

En demo, en EP, en fullängdare och en mini-CD på typ två år. Ancient smidde medan järnet var varmt. Säger man så? Smidde? Smed? Smedje? Giftsumak? Ja, inte fan vet jag. Produktiva var de iallafall.

Detta avslutar Ancients första era. Den bra eran. Nästa gång vi hörs kommer jag inte vara lika nöjd. Först ska ni dock få stifta bekantskap med Heidenhammers åsikter om ”Svartalvheim” och ”Trolltaar”. Det inlägget kommer på fredag. Han är inte lika diplomatisk i sina ordval..

På återseende Ancient-lovers.

/Hatpastorn

Förintelseförsamlingens Ancient-månad. Svartalvheim.

Posted in Ancientmånaden on 20 september, 2016 by hatpastorn

Då Heidenhammer så vackert beskrev ”Svartalvheim” för en herrans massa år sedan ska jag inte gräva ner mig alltför mycket i detta. Eller jo, det kommer jag såklart att göra. Däremot ska jag fokusera på lite andra saker så våra inlägg kompletterar varandra. Har du inte läst Heidenhammers inlägg? Känn lugnet, vi kommer köra en repris såklart nu under veckan.

”Svartalvheim”. Nu kör vi.

Efter en lyckad demo och en hyfsad EP var det då äntligen dags för vår dynamiska duo att ge sig i kast med ett fullängdsalbum. Skivkontraktet från Listenable Records var rykande färskt. Månaden var november, året var 1993. Aphazel och Grimm stövlade bredbent in i Catos studio, samma studio som tidigare nämnda EP spelades in i, och var klara i …

MAJ 1994!!!

Sex månader.

Sex jävla månader.

Vad som egentligen skedde under detta halvår kan vi bara spekulera i. Jag har mycket svårt att tro att de var i studion varje dag. Det hade blivit dyrt. ”Cruelty and the beast”-dyrt. Och DET var dyrt. Något måste ju ha hänt. Produktionen blev emellertid helt OK, allting hörs och det är hyfsat rått. Spelskickligheten är godkänd, det är primärt Grimm som dribblar med trummorna men jämfört med vad hela Polen sysslade med vid denna tidpunkt är han Gene Hoglan. Ja ja ja, nu behöver vi inte blanda in Doc från Vader i det här. Vi snackar Capricornus och hans kollegor. Sluta vara så krångliga.

Slutresultatet blev iallafall en bedårande bit norsk black metal-historia. Här möts vi av i stort sett bara bra låtar. Vi kör dem en efter en.

”Svartalvheim”

Det här introt alltså … ja, jag kan inte förklara detta på ett bättre sätt än vad Hammaren gjorde så ni får hålla er ett tag. Däremot kan jag säga att det låter fan inte klokt. Vargar är ju coola, men … ja, det blev som det blev kan vi ju lugnt säga.

”Trumps of an archangel”

”Donald Trump is an archangel”. Det här är en fin bit. Det inledande oriffet håller sig på helt rätt nivå och när det sedan blommar ut kissar man på sig av förtjusning. Gillar man inte detta är man på tjuren. Texten är jävligt true. Grimm var aldrig någon hejare på att publicera sina litterära verk, men denna kan man faktiskt hitta. Han har INGET att skämmas för.

Creation, never done by god,
salvations, I find in the goat,
Lucifer, brand me with your mark,
Lord of darkness, come out from the dark!

Amen

”Huldradans”

Mums fillibabba. Här kommer återkommaren ”Huldradans” till sin fulla rätt. En sanslöst hejig bit. När Aphazel blandar in den akustiska gitarren så blir det dock en ögonbrynshöjare. Det låter jättemärkligt. Inte dåligt på något sätt, mest kasst producerat. Och rätt kul.

”The call of the absu deep”

En tung men samtidigt svängig historia. Det här är rena guldet. Klagar man på ”The call of the absu deep” kan man ju inte gilla musik överhuvudtaget. HP Lovecraft-tema på det som grädde på nekromoset. När jag hör den här låten gör det så ont i mig att Ancient spårade ur fullkomligt. Snacka om ett band som förtjänade ett bättre öde. Däremot är demoversionen lite ondare.

”Det glemte riket”

Ännu en Ancient-klassiker. Trots att Ancient aldrig var ett mirakel av originalitet låter det ändå väldigt eget. Aphazel hade en vis flärd på sitt riffskapande. En flärd som … ja, vi kommer dit.

”Paa evig vandring”

Detta var aldrig någon större favorit. Det ska erkännas. Nio minuter och femton sekunder är minst fem minuter för mycket. Däremot är det nästan bra att det här biten är rätt sunkig, man får som en paus och kan uppskatta resterande låtar mer.

”Ved trolltjern”

Cool låt, men den har ett gigantiskt problem: introt.

”Eerily howling winds”

Braklåt med hitrefräng. Rå text om vargar och deras förträfflighet. Demoversionen är givetvis bättre, men man ska aldrig underskatta ”Svartalvheim”-versionen av ”Eerily howling winds”. Den här var med på många blandband i tonåren.

”Likferd”

Redan vid titeln vet man ju att det är en succé. En makalöst true låt, den som säger motsatsen ljuger. Outrot passar skivan perfekt, likfärden lämnar en med en lätt känsla av obehag i kroppen. Ett bra obehag.

Ja, det var ”Svartalvheim” det. En skiva jag tycker är genuint bra. Är den perfekt? Absolut inte. Förtjänar den spott och spe? Verkligen inte. Fullängdaren blev en logisk utveckling av det tidigare demomaterialet. Inga konstigheter.

Ska jag förklara varför många har så svårt för ”Svartalvheim”? Det är enkelt. Det finns tre orsaker till det. Den första orsaken är videon till ”Lilith´s embrace”. Det var extremt många, mig själv inkluderad, som upptäckte Ancient i och med den videon. Den andra orsaken var Aphazels och Grimms totala oförmåga att skicka med bra bandfoton till de fanzines de medverkade i. Vi kommer att återkomma till det. Den tredje orsaken är skivomslaget. Eller skivomslagen ska jag kanske säga. Häng med nu.

svart1Originalomslaget som hamnade på första utgåvan som släpptes i december 1994 är helt perfekt. Vi har en liksminkad Grimm som blåser eld i en snötäckt skog. Alla rätt. Den nya logotypen var skapad av Jannicke W. Hansen. Norges okrönta logodrottning som förutom att ha gjort logos åt bland andra Immortal och Enslaved även skötte omslagskonsten på Burzums tidigaste alster. Just Ancients logo kanske inte blev någon jättesuccé, vi snackar tomtar och troll bland bokstäverna, men det är en logo man iallafall minns. Den här versionen sålde slut rätt omgående och är inte superenkel att få tag i utan de flesta som hört talas om ”Svartalvheim” har sett DET HÄR omslaget:

????????????????????????????

Aphazel i nithjälm, vampyrtänder, en vidrig mustasch, kasst fejkblod, spännande ögonbryn. Man spyr. Den här versionen släpptes i april 1997, nästan ett år efter ”The Cainian chronicle”. Hur Listenable Records tänkte här har jag inte den blekaste aning om. Ville de haka på vampyrtrenden? Hur Aphazel tänkte vågar jag inte ens spekulera i. Grimm hade redan hoppat av skutan och jag tar för givet att han blev putt när han fick se det här vedervärdiga skämtet till återsläpp.

Det finns dock ett omslag som många glömmer bort och det är LP-versionen som släpptes av dubiösa Devilish Entertainment 1995. Jag har inga solklara fakta på detta, men jag tror att det var Aphazels egna skivbolag. Tusen exemplar släpptes den i och den ser ut såhär:

svart3

God natt.

När man äter på en kinesisk restaurang brukar man som oftast inmundiga en sötsur sås. Det här är ett sötsurt omslag. Fy fan hur det ser ut. Däremot äger jag den inte så vill någon sälja den till mig öppnar jag gärna börsen. Kom dock inte med några jävla gula geten-priser.

Sammanfattningsvis var ”Svartalvheim” ett i grunden bra album som drabbades av en idiotisk musikvideo och två minst lika idiotiska skivomslag. Om vi tänker oss att skivan hade släppts med bara originalomslaget och att bandet lagt ner verksamheten kort därefter, då hade Ancient förmodligen varit ett av de där klassiska banden. Nu är de förvisso klassiska. På ett helt annat vis.

På återseende.

/Hatpastorn

Förintelseförsamlingens Ancientmånad. Svartsudd: Ancient.

Posted in Ancientmånaden on 16 september, 2016 by hatpastorn

600full-sektor-236-screenshotMan kan göra många val här i livet. Jag och Dr Panzram valde exempelvis att starta en dag med att se ”Sektor 236 – Tors vrede” och sedan kolla på Ancients samtliga musikvideos i rad. Det var en pärs. Ska sanningen fram så var ”Sektor 236”, en film som marknadsfördes som ”en svensk Rovdjuret”, det största hindret. Fem Ancientvideos på rad är bara en fest för ögonen och öronen.

Nu tänkte vi ta med er på denna resa. Ni som jobbar kan säkert springa på toaletten och kolla på mobiltelefonen och ni som är lediga kan med gott samvete sprätta en pilsner, luta er tillbaka och njuta av showen.

Vi har planerat fler avsnitt framöver på liknande tema. Det finns till exempel en och annan black metal-dokumentär som förtjänar ett kommentatorspår. Hör gärna av er i kommentarsfältet eller på Facebook om ni har förslag på kommande Svartsuddavsnitt.

En stor eloge ska riktas till Dr Panzram som filmat, redigerat och demonproducerat mästerverket.

/Förintelseförsamlingen

Förintelseförsamlingens Ancientmånad. Det glemte riket (EP).

Posted in Ancientmånaden on 14 september, 2016 by hatpastorn

Vi spolar fram till februari 1994. Aphazel och Grimm som nu skippat sitt första artistnamn Abyssus var redo för en andra portion. Platsen var Hindu Lyd. Producenten var Cato Langnes som förutom ett framtida samarbete med Ancient skulle komma att arbeta med akter såsom Aeternus, Thy Grief och Molested. Här bjuds vi på två låtar, en nyinspelning/omarbetning av ”Det glemte riket” och den sprillans nya slagdängan ”Huldradans”. Ljudet är inte lika ljuvligt som på första demon, men det är bra kross i högtalarna. Spelskickligheten är aningen bättre än på förstlingsverket, i övrigt är det mesta sig likt. Man ska inte låta sig luras av dåligt rippade låtar. Ljudet svajar inte så jävligt i verkligheten. Särskilt ”Huldradans” har fått lida av taffliga uppladdningar på nätet. Trist då låten är svinbra.

Aphazel var vid denna tidpunkt, 1994, 22 år gammal. Som referens bör nämnas att Ihsahn var 19 när ”In the nightside eclipse” kom, Enslaved-Ivar var 17 när ”Frost” släpptes och Nagash var även han 17 bast när Covenants magiska ”From the storm och shadows” mötte världens ljus. 1994 var ett år då konkurrensen var benhård. Aphazel var dessutom många år äldre. Det är en jävla skillnad på en 17-åring och en 22-åring. Vart vill jag egentligen komma med det här? Ja, man kan ju tycka att man kan kräva lite mer av någon som är fem år äldre, men i skapande blir åldersskillnader rätt diffusa. Man skulle även kunna säga att det inte finns några ursäkter att EPn inte låter bättre.

ancientdetglemte”Det glemte riket” trycktes upp i 2000 exemplar, 1500 svarta vinyler och 500 blåa. Som jag förstått det efter mina efterforskningar trycktes detta upp och såldes av Ancient själva. Ett imponerande grepp då bandet bestod av två personer och summan för 2000 plattor var inget man bara trollade fram hursomhelst. När jag var 22 bast hade jag då inte någon möjlighet att hosta upp den summan. Det kan jag ärligt säga. Jag antar att slantarna de fått in från första demon måste lagts i en hyfsat diger bandkassa. Lägg därtill julklappspengar och några jobb/sommarjobb. När jag snokade på LinkedIn visade det sig att Aphazel jobbat i transportbranschen till och från i många år. Något vi kan komma att gräva vidare i framöver. En av Mortiis tidigaste alster finansierades för övrigt  av just julklappspengar. Att han sedan inte fick julklappspengar det året resulterade i en arg fader och en ännu argare studioägare. Så kan det gå när man är ung. Och dum. Ancient måste med andra ord varit finansiellt fiffiga.

Om vi återgår till ”Det glemte riket” så är layouten ganska bedrövlig. Det är ju inte ”In the nightside eclipse” precis. Omslagssnickraren hette Björn och har såvida jag vet aldrig gjort något liknande igen. Bra.

Denna EP är inte lika bra som demokassetten. Det är fakta. Däremot saknar den inte charm och ”Huldradans” är en riktigt fin bit. Norsk svartmetall var brinnande het. Bokstavligen. Skulle Ancient få vara med på tåget och släppa en fullängdare de med? Spänningen är olidlig. Eller ja, olidlig och olidlig, varenda jävel vet väl att Ancient släppt massa plattor. Som sjutummare betraktad är EPn inte obligatorisk, men däremot väl värd att äga. Om vi ska vara ärliga mot oss själva, kom igen, man har släppt igenom på den här nivån förr.

OBS! Riktigt såhär svajigt ska det naturligtvis inte vara. På Youtube fanns bara en ripp från denna högst diskutabla bootleg släppt av Black Hearts Records 1997. Samma skurkbolag som släppte Impaled Nazarenes ”Satanic masowhore” på kassett.

På återseende.

/Hatpastorn

Ancientmånaden. Eerily howling winds (demo).

Posted in Ancientmånaden on 11 september, 2016 by hatpastorn

Ancient bildades 1992. Platsen var typ Bergen, Norge. Eidsvågneset om man ska vara exakt. Jag kan bara drömma om hur många AIDS-skämt de stackare som bor där fått utså genom åren. Tjugoåringen Magnus Garvik, senare mer känd som Aphazel, var upphovsmannen. Till Ancient alltså. Inte AIDS. Enligt uppgift startades Ancient som ett enmansband. Jag är skeptisk till att det påståendet är att ta fullständigt på allvar då de flesta band rent tekniskt kan räknas som enmansband i starten då det i regel är en filur som kläcker det briljanta idén att starta en orkester. Sedan börjar kampen att hitta lämpliga medlemmar. En mardröm. I likhet med många andra artister hade den gode Magnus dödsmetallen i grunden innan han gick över till svartmetallen. Band som Putrefaction och Dirge. Två band jag undrar om de ens fanns riktigt på riktigt. Det vi vet är att Magnus spelade med en kille vid namn Henrik Endresen i Dirge. En Henrik vi känner bättre under namnet Abyssus och ännu bättre under epitetet Grimm.

Vi spolar fram till 1993. Månaden var augusti. Strängmästaren Aphazel och sångaren tillika trummisen Abyssus var stridsklara. Deras första demokassett skulle spelas in. Ancient-noviser kanske undrar vem den där Abyssus egentligen var. Lugn i bussen. Det var som sagt Grimm under sitt första artistnamn. Skärp er. Har ni svårt att hänga med nu kommer resten av kursen att bli problematisk.

”Eerily howling winds” spelades in av doldisen O A Haus i Verftet Lydstudio och slutresultatet blev givetvis magnifikt. Vi snackar tre klassiska låtar i sina tidigaste skrudar, ”Eerily howling winds”, ”Call of the absu deep” och ”Det glemte riket”. Ljudet är helt perfekt. Rått och krispigt men ändå med lämplig dov tydlighet. Tempot är aningen lägre än deras senare återinspelningar vilket ger bitarna en betydligt mer sinister framtoning. Dessutom passade detta tempo Abyssus/Grimm avsevärt bättre. Man slipper de värsta djupdykningarna utan det är lustigt nog Aphazel som är ute och dribblar ibland med ett minst sagt nonchalant gitarrarbete. Jag är fullständigt oironisk när jag säger att jag älskar den här skiten. Det är norsk riffbaserad svartmetall utan pretentioner. Aphazel bara maler fram sina guldriff medan Abyssus/Grimm resolut bankar skinn och sjunger med en betydligt mörkare stämma än vad som var brukligt vid den här tiden. Vindsamplingen på avslutande ”Det glemte riket” är dessutom sublim.

Kassetten sålde runt 700 exemplar och det var enligt internet denna lilla juvel som såg till att Listenable Records var framme med skivkontraktet. Om det stämmer eller om det var Ancients kommande EP som ”sealed the deal” vet jag inte.

ancientOmslaget och layouten är ganska snygg. Rött och svart istället för vitt och svart som både var och är industristandard. Smart om man ville sticka ut. Logotypen då? Ja, den är ju inte skitsnygg. Det kan vi enas om. Ändå har den något visst. Logon snickrades ihop av en Hilde Skauge som mig veterligen aldrig gjorde något liknande igen. Jag tippar på att denna mystiska tjej var antingen tillsammans med Aphazel eller Abyssus/Grimm eller så var hon släkt på något vis. Eller en kombination. Vad fan vet man egentligen? En liten lustig detalj på demon är att det står att man kan få hjälp med ”Evil logos & gfx” om man ringer +47 55 31 59 43. Man blir ju inte så lite nyfiken om numret fortfarande är i bruk. Detta är faktiskt inte första gången Ancient lockar med suspekta telefonnummer. Något vi kommer att återkomma till lite senare under denna utbildning.

Kortfattat är ”Eerily howling winds” en riktigt vass demokassett som är ljusår bättre än vad Ancient-skeptiker kan ana. Är den bättre än Satyricons och Gorgoroths respektive demoalster? Oh ja. Bättre än Emperors demo? Ja, jag tror fan det. Bättre än Covenants? Absolut inte. Bättre än Enslaveds ”Yggdrasill”? HAHAHA! Nej.

Med en sådan här lovande start, vad kunde egentligen gå fel? Ja, det är det vi ska försöka bena ut under denna månad. Denna månad vi tillägnar Ancient. Våra grabbar.

På återseende.

/Hatpastorn

Förintelseförsamlingens Ancient-månad. I rollerna.

Posted in Ancientmånaden on 10 september, 2016 by hatpastorn

Det är dags. Det är äntligen dags att dundra igång på allvar. Självaste Aphazel verkar ha kastat en förbannelse på mig som medfört en plötslig Danmarksresa(!) och en onaturligt hög arbetsbörda. Därav denna försening. Däremot ska ni ha en sak jävligt klar för er och det är att Ancientmånaden är inte slut förrän jag säger att den är slut.

Jag har vid 35 års ålder insett att alla inte har samma brinnande passion för Ancient och att då rabbla namn till höger och vänster gör det inte lättare för dessa stackare. Därför tänkte jag nu i lugn och ro kortfattat beskriva de viktigaste karaktärerna som varit insyltade i denna skräckhistoria. Allt för att göra det enklare för er Ancient-noviser att absorbera den störtflod av information som är Ancient-månaden. Ta fram papper och penna och anteckna nu. Kom igen. Pedagogikens ABC och hela den skiten.

Aphazel/Zel. Grundaren, multiinstrumentalisten och bäraren av peruken och den mytomspunna nithjälmen. Blev kristen 2010, men förlorade förmodligen både vett och sans redan på det tidiga 90-talet. En legend. På sitt sätt.

aphazel1

Abyssus/Grimm. Bandets första trummis, sångare och textförfattare. Mjölksyrans härold. En legend. På sitt sätt.

grimm

Lord Kaiaphas. Bandets andra trummis, textförfattare och vokalist. Kallade sig Lord Vlad Luciferian när han var med och grundade Grand Belials Key. Bärare av löständer och lusläsare av rollspelshäften. Numera DJ i Tel-Aviv.

lordkaiaphas

Kjetil. Även han, paradoxalt nog, bandets andra trummis. Slutade i bandet då han ”skulle göra lumpen”. Jag misstänker att Kjetil inte ens fanns i verkligheten utan var en trummaskin med Dan Swanö bakom knapparna.

kjetil

Kimberly Goss. Syntspelande och gnolande fruntimmer från Chicago. Lämnade Ancient för Dimmu Borgir. Quisling. Gifte sig senare med Alexi Laiho från mesarna i Children Of Bodom. Drev även det usla jävla bandet Sinergy.

kimberlygoss

Jesus Christ!. Multiinstrumentalist. Monumental tönt. Bärare av det genom tiderna sämsta artistnamnet. Spelade senare i hopplösa Horroble.

jesuschrist

Erichte. En av de onödigaste medlemmarna något band haft. Pratade på några spår men gled primärt omkring i klädkreationer som hade ratats på valfri tysk goth-festival. Fatta allvaret.

erichte

Deadly Kristin. Även det en medlem som inte gjorde speciellt mycket. Bodde i Sundsvall en sväng och flyttade senare till den betydligt sämre staden Umeå. Blev senare muslim.

deadlykristin

Krigse. Bandets tredje eller fjärde trummis beroende på hur man räknar. Såg ut som Twilight-Edward innan Twilight-Edward ens var påhittad. En ljusskygg filur som det är svårt att hitta information om. Finns han ens i verkligheten? Ingen vet.

krigse

Dhilorz. Multiinstrumentalist. Italienare. Ja, ni hör ju själva. Har haft ett obehagligt stort inflytande på bandet. Helt oblyg inför att bära överdimensionerade fjantblusar i krossad sammet.

dhilorz

Grom. Trummis. Italienare. Fåntratt. Lirade även i Doomsword. Alla sket fullständigt i Doomsword. Ligger på topplistan när det kommer till kass corpse paint.

grom

Aleister. Italienare. Den enda sessionmusikern i Ancient som jag orkar nämna vid namn. Son till en av Italiens kändaste komiker. Spelade i skitbandet Faust och hade mage att göra reklam för den dyngan i en Ancientrelaterad intervju när bandet var i Sydamerika på turné. Tyckte han var tokrolig när han på ett bandfoto, ej med Ancient, satt på en barncykel.

aleister

Morfeus. En gång legend i Limbonic Art. Sedan började han spela gitarr i Ancient. Och i Mayhem. Numera går han mest omkring i en korkad frisyr. Trist.

morfeus

Nicholas Barker. Trumgud som fallit från tronen. Eller trumpallen om man så vill. En gång batterist i Cradle Of Filth. Sedan Dimmu Borgir. Numera Ancient. Stor som ett hus. Flerfaldig mästare i OS-grenen Onkel Fester-cosplay.

nick

Ancient-purister kanske redan nu börjar mumla om Vassago Rex, Scorpios, Ghiulz, Profana, Qyasyar Archant, Thidra, Bless och Gianca. Håll käften säger jag. Ska vi börja dra in sessionmusiker och annat löst folk i den här soppan blir vi aldrig klara.

Så. Plugga in dessa namn nu så kör vi vidare imorgon när vi ska lära oss allt om bandets första demo. Sedan jobbar vi framåt.

På återseende.

/Hatpastorn