Förintelseförsamlingens Podcast. Del 4.

Posted in Uncategorized on 1 april, 2015 by hatpastorn

I kvällens avsnitt diskuterar vi allt från hemslöjd till hur man tar bort DEICIDE-texter med rakvatten. Vi åt även kladdkaka vilket var ett osmidigt drag då det smaskas något så förbannad i början på klippet. Blunda och fantisera att ni står i duggregn eller något.

Då jag gör ett aktivt val och far utomlands över påsk blir det ett uppehåll på bloggen, men misströsta ej. När jag kommer tillbaka vankas ännu en omgång ”Från A till Ö” så ni som vuxenbesviket gnällt över att det råkat komma en handfull poddar på raken kan låta ringmuskeln slappna av och bli som folk igen.

Och ja, dessa poddar kommer att finnas i nedladdningsbart format ungefär i samma veva som artikelserien ”Från A till Ö” dundrar igång.

På återseende.

/Hatpastorn

 

/Hatpastorn

Förintelseförsamlingens Podcast. Del 3.

Posted in Uncategorized on 20 mars, 2015 by hatpastorn

Heidenhammer är en lekledare av rang, men den här gången förvandlades lek till blodigt allvar. Idag hittade den onde fan på en ytterst sinister fritidssysselsättning. Tänk er rysk roulette fast dålig dark ambient och inga vinnare.

För att ge er en liten inblick i det vansinne vi pysslar med på daglig basis så kommer vi tillsammans lyssna igenom hela skivan från pärm till pärm. Det kommer inte alltid att vara underhållande, utan denna Podcast inriktar sig mer på lidande och en långsamt nedåtgående spiral in i vansinnet.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Förintelseförsamlingens Podcast. Del 2.

Posted in Uncategorized on 4 mars, 2015 by hatpastorn

För två veckor sedan spelade jag och Heidenhammer in inte mindre än fyra avsnitt. Vi satt en hel förbannad söndag och gick igenom allt från tyska HAWAII till hur man bygger en stormhatt med hönsnät och gips. När vi igår skulle redigera dem valde filerna att bli korrupta likt albanska poliskonstaplar. Vad göra? Jo, vi spelade in en ny blänkare där vi yrar om Heidenhammers senaste skivköp och jag använder uttrycket ”jävligt fult” fler gånger än King Diamond sjunger ”Die” på magiska The Graveyard. Ta det för vad det är, en nödpod. Nya friska tag ska tas så snart det ges möjlighet.

Gällande att ladda ner dessa poddar, eller hur man nu säger, som MP3 eller liknande så kommer det att bli möjligt när vi kommer igång ordentligt med det här vansinnet. För tillfället får ni stå ut med denna temporära Youtube-lösning.

På återseende.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Förintelseförsamlingens Podcast. Del 1. Från 40-årskriser till flamsäkra ritualkåpor.

Posted in Uncategorized on 13 februari, 2015 by hatpastorn

Eftersom vi var 5 år efter alla andra med att blogga är det väl bara naturligt att vara 5 år efter alla andra med att börja med Podcasts. Detta är våra första stapplande steg in i Podvärlden. Ta fram skämskudden, blankspriten och ostbågarna för nu far vi till Helvetet.

I kvällens avsnitt diskuterar jag och Heidenhammer allt från 40-årskriser, flamsäkra ritualkåpor, vem som är kåtast i black metal-svängen, ryska gangsters och varför ENSLAVED är jävligt härliga killar. Det blir lite som det blir.

Mycket nöje.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Bandfotokatastrofer. ANCIENT WOLVES.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 14 januari, 2015 by hatpastorn

När jag får dylika tips undrar jag om jag har världens bästa läsekrets eller om folk bara vill mig ont. Det är säkert en kombination. I sedvanlig ordning loggade jag in på Facebook för en tid sedan och PANG, där var den. Bilden på det amerikanska hårdrocksbandet ANCIENT WOLVES. Jag ryggade baklänges likt en strykrädd handbollsmålvakt. Sedan kluckade jag förtjust. När jag nu en tid senare marscherar in på bandets metal-archives-sida för att nypa bilden har de bytt. Jag vet inte om det blev till det bättre eller sämre för dem eller mig, men det är det här vi har att jobba med.

Nu kör vi.

Ancient wolves

Ute på vänsterflanken har vi en kille man inte vill möta i en mörk gränd. Kroppshyddan är BOO-YAA T.R.I.B.E-massiv, blicken utstrålar ett rejält kok stryk. Faktum är att han är ganska lik liraren som dök fram till mig och mina bandkamrater i Amsterdam när vi var osnutna 20-åringar ute på vår första längre turné. Den gode herren erbjöd crack till försäljning varpå vi vänligt men bestämt tackade nej. Man hade ju lärt sig i skolan att crack var en klassisk inkörsport till tyngre grejor, så det ville man inte utsätta sig för. Det var för övrigt vårt första möte med Amsterdam. Senare under kvällen när vi spankulerade i ett högst suspekt område hasplade vår sologitarrist ur sig ”Shit, kolla grabbar, det där ser ut som en riktig jävla maffiaboss” åt en herre som stod några meter ifrån oss och blängde surt. Det finns ju vissa ord som är ganska internationella. ”Maffiaboss” är ett av dem. Dålig stämning uppstod. Kvällen avrundades på en minimal sylta där vi drack pilsner och hade det trevligt. Ja, maffiabossen var inte med såklart, även om det varit hysteriskt.

De dagar jag vågar vara ifred med mina egna tankar brukar det poppa upp de mest bisarra saker. Ett bra exempel på det är att jag på fullaste allvar satt och funderade på hur det gamla popsnöret Anders Glenmark egentligen får det att gå ihop. Jag kan ju knappast tro att han lever fett på royalties och liknande och han verkar ju inte turnera järnet liksom. Vad gör han egentligen om dagarna? Han kanske jobbar med TV eller föreläser eller något. Som sagt, något fel är det ju på mig. Om vi nu leker med tanken att Orlando Bloom aldrig fick kneget som Legolas utan åt sig mätt på hamburgare och bara allmänt gav upp. Vad skulle han då göra? Ja, spela något sorts form av instrument i ett hopplöst band för snubbe nummer två i ANCIENT WOLVES är kusligt lik en avdankad Orlando Bloom. Jag bara väntar på att mannen på bilden ska börja röra på sig och utbrista i ett rungande ”They’re taking the Hobbits to Isengard!” med rostad lök och senap fulla mungiporna. Hjälp mig.

Jag går extremt sällan ut på krogen, men när jag gör det så brukar följande scenario utspela sig:

Jag står och köar i baren och har olyckligtvis lyckats få superkraften osynlighet för personalen ignorerar mig kallt. Ljudvolymen är bedövande, inte på grund av musik utan på grund av fyllskallar som bara kan prata med stora bokstäver. Stress, social fobi, hat, antipati och död. Nävarna knyts så att knogarna vitnar och jag önskar att jag vore någon helt annanstans. Plötsligt är det något som drar mig i håret så att hela huvudet håller på att lossna, en väsande och Marlboro Lights Menthol-stinkande röst attackerar mitt ena öra och skanderar att jag har fint hår. Jag vänder mig om, ser sångerskan i ANCIENT WOLVES stå och blötstirra på mig, slingrar mig ur hennes grepp och går hem och spelar TV-spel istället.

Sist, men inte minst (bokstavligen) har vi en jovialisk äldre herre som med illa dold stolthet visar att han ämnar brisera i den oövervinnerliga flamingosparken från Karate Kid 1. Bandanan sitter där den ska och armbanden accentuerar de feta gaddningarna på armarna.

Är det bara jag som blir orimligt sugen på hur det här bandet egentligen låter? Enligt Internet har ANCIENT WOLVES släppt 1 fullängdare vid namn ”Haunted winter” 2011. Vilket skivbolag? Ja, den är egenproducerad. Då jag inte var så sugen att försöka tanka hem denna uppenbara klassiker illegalt, gled jag elegant ut på Youtube och sökte efter den. Vad jag hittade var mycket bättre. Ett liveklipp från något TV-program, jag tippar lokal-TV. Se, hör och njut. Jag rekommenderar att ni bevittnar hela spektaklet. Legolas klöser nämligen av ett solo i låt nummer 2, ”The Doctor”, som inte går av för hackor.

På återseende.

/Hatpastorn

 

Dr Panzrams topp 5 black metal-upptäckter 2014.

Posted in Uncategorized on 10 januari, 2015 by hatpastorn

Söte Lucifer, vilket skitår det var. Jag kunde inte ens göra en topp tio-lista då jag hade varit nödgad att fylla ut fem av punkterna med The Osteoporosis Dance, en vits, Henry Harald H Humphries, mina nya skor och en något undergräddad men perverst delikat croquembouche.

BODY COUNT – “Manslaughter”

BCJag kommer från en håla där skotern, skidorna och spriten dominerade bybilden. Allt var så blekrosa och mellanmjölkigt att när vi en gång i lågstadiet bjöds på traditionell etiopisk mat till lunch resulterade det i att hela skolan fick stängas på grund av en glödande rännskitsflod värdig Phlegethon som började forsa ur våra inre. Det var i den idyllen som jag 1992 för första gången tog del av BODY COUNTs självbetitlade debut. En platta som handlar om crack, gängmord, ghettot och KKK bitches who loves it when you treat them bad. Jag kunde med andra ord relatera.

Att blanda rap med metal var fortfarande hyfsat nytt och det skulle dröja ytterligare 7 år innan den i sin tur skulle komma att ge upphov till den genre som tillsammans med postgrungen är det enda som finns att välja på i skärseldens jukebox.

Till skillnad från ANTHRAX/PUBLIC ENEMY-floppen ”Fight the power” så var inte det här en krystad, smått osammanhängande och forcerad röra. Ice-T sjöng om sin bäste vän Evil Dick, snutmord och sina erfarenheter av voodoo. Det skadar inte heller att deras leadgitarrist Ernie C har en unik feeling och teknik som kan mäta sig med de bästa. Det var minst sagt ett uppfriskande alster att få ta del av och jag håller det än idag som en av mina absoluta favoritskivor.

Två år senare kom ”Born dead” och jag gillade den INTE, den var för preachy och tillrättalagd helt enkelt. Att det faktiskt kom en skiva 1997 vid namn ”Violent demise” hade jag inte en aning om förrän jag just i denna stund skulle dubbelkolla ett årtal. 2006 års ”Murder 4 hire” var det nog bara jag och PARNASSUS-Söder som gillade, men den kom inte att rulla många gånger mp3-spelaren.

Spola fram 8 år och hoppet om en ny BC-platta var så långt borta att jag nästan glömt att det fortfarande existerade. Jag spenderade maj med att vara olyckligt ovetandes och så bara dök det upp en ny Ice-T platta från ingenstans. ”Manslaughter” är en skiva precis lika jävla politiskt inkorrekt som debuten.

Kompetent, snygg och hård musik, med texter så gangsta att det inte skulle förvåna mig om Charlton Heston hatuppstod från de döda bara på grund av texten till ”Get a job” . Om jag har något klagomål skulle det vara att debuten är lite mera varierad och att låten ”99 problems” är en skitlåt oavsett vilken artist eller årtionde det är.

MACABRE OMEN – “The ancient return”

macabre omenJag satt och slösurfade av noll och ingen anledning då min dator helt plötsligt föreslog att jag skulle kolla upp det grekiska bandet MACABRE OMEN. Det är ju allmänt känt att när det gäller svartmetall så finns det inget som är lika oanvändbart som den där lilla sträckan land mellan Norden (Danmark EXKLUDERAT) och Grekland. Deras scen har alltid behandlats med respektfull vördnad och det är med all rätta! Om så bara på grund av banden den onde Pastorn namedroppade i sin VARATHRON-recension.

Då namnet låter som något man brukar kunna se spela för ljudteknikern klockan 12:00 på andra festivaldagen hånskrockade jag likt Tim Curry i Legenden, klickade ”play” och stålsatte mig för de där 30 sekunderna av sonisk bedrövelse som man ger alla nya band innan man för evigt förpassar dem det till den där kyrkogården i hjärnan där man har begravt minnet av när syrran råkade trampa ihjäl familjens hamster, ”Sôl austan, Mâni vestan” och den du var innan du blev du.

Det skulle komma att ta mig en vecka innan jag tog mig för att lyssna på mer än bara den första låten om och om igen. Jag gillar pagan/black, men om det ska vara pagan ska det stå Norge som avsändare och inte ha släppt någonting efter 1994. Detta då jag och hela församlingen svurit en pakt som lyder:

”Om vi ska behöva sitta och lyssna på något Ukrainskt jävla halv-naziband med nyckelharpa och ompatakt igen så låter vi Jim Jones leda vår väg”.

MACABRE OMEN visade sig vara utantaget som bekräftar den där regeln.

Deras sound är tämligen eget, BATHORY-influenserna till trots. Rikligt kryddad med gamla AKITSA, BAK DE SYV FJELL och lite ABYSSIC HATE. Jag gillar även att de gått för en kall produktion istället för den där lite konstgjort ”folkiga” som band i den här genren brukar sträva efter.

MORTUUS – “Grape of the vine”

mortuusJag har alltid varit svag för jazzig opretentiös black metal och då framförallt suggestiv sådan. Därför var det mig ett nöje att bryta mitt ”jag hatar allt gjort efter 1993″-mantra för det här godståget till platta. Om jag skulle likna detta vid något så skulle det vara den underskattade duon RUTTHNA från Tyresö med skillnaden att MORTUUS aktar sig från att bli allt för svängiga/catchy och drar sig inte för att låta gunget falla till föga för atmosfär (de har med andra ord gjort vad man i folkmun brukar kalla för ”black metal”).

Jag vet inte om det var medvetet, men stundtals så påminner den här skivan mig om ”Filosofem” och det allena är anledning nog för att lyssna på MORTUUS. Det enda jag har att gnälla över är omslaget, som kanske inte är så fult i sig, men som skulle ha klassats som en ren oförfalskad succé om det prytt ett Invasion Records-släpp.

NIDSANG – “Into the womb of dissolving flames”

nidsangJag ska vara helt öppen med att mina privata kopplingar till det här bandet är för starka för att jag med skammen i behåll ska kunna låtsas om något annat. Det finns kanske tusen andra band som spelar dylik musik. Sist jag hörde om en trend i black metal var när alla skulle vara ortodoxa djävulsdyrkare och ironiskt prata om att man gillade Jesus och var rädd för Gud. Men vem fan bryr sig om någonting när NIDSANG levererar en störd mardröm som stundtals låter som en seriekrock på Satans egen rallybana.

Det enda klagomål jag har här är att jag gillade arbetstiteln ”The morbid Gods” bättre.

GOATWORSHIP

goatFram tills i år (fjol) var det enda jag visste om GOATWORSHIP att de var från Uppsala och att krigarna i GHAÜRHIR inte hade mycket gott att säga om dem. Men med tanke på att detta var på den tiden då vissa av er inte ens var en glimt i er mors/brors öga, så tror/hoppas jag att de har kommit över sitt förakt vid det här laget.

Årtiondena gick men namnet hade en förmåga att dröja sig kvar och så en inte särskilt vacker dag i juni när jag med tom själ hade stirrat på Youtubes sökruta i fyra minuter utan att komma någonstans så var de precis som The Stay Puft Marshmallow Man plötsligt bara där.

Först ska jag göra klart att det enda jag hört med denna orkester är deras osläppta demo från 2003. Så jag kan inte säga någonting om hur fan det lät innan, men det här är sådan där slingdödsblack som jag och Hatpastorn bara gillar när det är på demo från Fjollträsk. Vilket får mig att tänka på att jag borde ha haft med ASTROPHOBOS eminenta ”Remnants of forgotten horrors” på den här listan.

Efter några halvhjärtade googlingar hittar jag inget ytterligare om detta band och ännu mindre om denna giv, jag har inte ens titlarna till den.

Det spelar ingen roll hur uttjatad den här stilen var när den släpptes, att GOATWORSHIP fick stå kontraktslösa medan tråkiga jävla dussinband som NIGHT IN GALES och A CANOROUS QUINTET fick fortsätta att tära på jordens naturtillgångar är en sådan där gåta som för evigt kommer att gäcka framtidens historiker.

Om någon skulle kunna ta och dela med sig av den här demon och resten av deras diskografi så skulle jag, församlingen och därmed hela världen vara ytterst tacksamma!

Död är liv

/Panzram (Dr)

Hatpastorns årsbästalista 2014.

Posted in Uncategorized on 8 januari, 2015 by hatpastorn

Då var det dags igen, lite senare än vanligt men den som väntar på något gott …

Ja, här hade man kunnat panga in ett par hundra trötta vitsar om ”den som väntar på någon som gått får vänta länge, höhö”. Det skiter vi i.

Detta är då de 10 plattorna som jag lyssnat mest på i år av en eller annan anledning. MAYHEMs och MYSTICUMs nya album har jag knappt lyssnat på, det lilla jag hört har varit OK, inte mer. Det blev lite av en hype kring nya MYSTICUM strax efter den släpptes, men jag kan då ärligt säga att det bandet aldrig intresserat mig. Konceptet är kul, det är allt. ASCENSION har säkert släppt en ny skiva i år, återigen har jag inte hört en ton av den. Det är med andra ord en del alster jag missat 2014 som jag sett på andras listor. Så får det bli då min lista naturligtvis är den definitiva.

Nu kör vi.

ABIGOR – ”Leytmotif Luzifer”

abigorAtt ABIGOR är ett av mina absoluta favoritband kan knappast vara en hemlighet för någon. När jag fick veta att Silenius skulle sjunga på plattan gjorde jag en segergest så majestätisk att hela Sundsvall skakade och jag hoppas att den sättningen håller i sig. Treenigheten TT, PK och Silenius är oslagbar. ”Leytmotif Luzifer” är följaktligen fantastisk, en blandning av ”Fractal possession” och ”Channeling the quintessence of Satan” om man så vill. Jag är nöjd. Visst, i en bättre värld kanske den låtit som ”Nachthymnen” eller ”Opus IV”, men vem bryr sig. ABIGOR är ett konsekvent bra band. Ja, ”Satanized” var väl kanske inte deras stoltaste stund, men grabbarna har då släppt ett imponerande antal brakplattor. ”Leytmotif Luzifer” är en av dem.

STILLA – ”Ensamhetens andar”

stillaJag var och hälsade på i övre Kågedalen när STILLA spelade in sitt tredje album. Mer om det vid ett senare tillfälle, men jag kan säga som så att den kommer bli omöjligt bra. ”Ensamhetens andar”, bandets andra giv, är även den helt sagolik. Den innehåller allt jag gillar med black metal när det kommer till atmosfär och riffskapande. Gitarristen Pär har ett sätt att skriva musik på som är väldigt annorlunda mot vad exempelvis jag är van vid och det var både lärorikt och intressant att sitta med i studion när han riffade. Sedan var han lite av anekdoternas konung. Att den mannen inte har ett eget radioprogram är en gåta. Som sagt, det kommer att komma en längre resespecial framöver med djuplodande intervjuer med STILLA och Nordvis-Andreas.

SKOGEN – ”I döden”

skogendödenSKOGEN hittade rätt redan på första plattan och sedan har de bara förfinat sitt sound. Gillade man bandet innan kommer man svälja nya plattan med hull och hår. Tycker man inte om SKOGEN, ja då är man väl en vansinnig människa som inte begriper bättre. Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga då jag antar de flesta fattar storheten i SKOGEN. Sedan kan man aldrig underskatta klassen på det rent fantastiska bandnamnet. SKOGEN. Inget tjafs. Man får precis vad man vill ha.

PANOPTICON – ”Roads to the north”

panopticonEnmansband från USA med ett bandnamn som låter som något ur Transformers. Varningsklockorna de ringa. Sedan lyssnar man på skivan och slår en volt av glädje. Detta är lite av årets överraskning om sanningen ska fram. Jag hade aldrig hört talas om bandet innan och hade inga större förväntningar när jag gav plattan en premiärlyssning. Hur PANOPTICON låter? Som skivomslaget såklart. Atmosfärisk black metal av ädlaste valör. Låt er inte luras av förhandssnacket om att bandet har en hel del blue grass-influenser, det är knappast någon tramsig TAAKE-banjo vi snackar om här. Detta är på blodigt allvar. Köp blint.

MORDBRAND – ”Imago”

mordbrandJag har varit med i MORDBRAND-matchen sedan 2011 då ”Necropsychotic” släpptes och ryckts med av grabbarnas drivna döds. ”Imago” var emellertid ett steg i helt rätt riktning och en betydligt ondare historia än deras tidiga släpp. Blanda CRAFT och VOMITORY och ni är på rätt spår. Jag hoppas verkligen att Björn och hans muntra män kör vidare på det här stuket. Ja, allra helst vill jag att de tänker som BOLT THROWER och fortsätter att släppa skivor som låter EXAKT som den förra, fast med kanske lite bättre ljudbild. Drabbas MORDBRAND av något The Matrix-virus och börjar experimentera så kommer jag skrika högre än när Pomperipossa blev nypt i näsan av en kräfta.

NIDSANG – ”Into the vomb of dissolving flames”

nidsangResan NIDSANG har gjort sedan de hette LAMMOTH och spelade charmigt haltande svartmetall är rätt imponerande. Jag minns det som igår när grabbarna körde sitt första gig här i Sundsvall för många år sedan och trummisen helt sonika klev av scenen mitt i en MAYHEM-cover då han blev less. Magiskt. Den musikaliska utvecklingen har varit enorm sedan den kvällen vilket hörs på deras senaste giv. Jag brukar vara skeptisk till ”modern” svartmetall då jag anser den vara lite väl stökig för min smak, men här faller alla bitar på plats. Ett genuint bra album som förtjänar större uppmärksamhet. Den enda plumpen i protokollet är skivomslaget som tammefan är bedrövligt.

BERGTATT – ”Lagnadsoger”

lagnadsoger-25246099-frntl.pngRent teoretiskt släpptes den här guldklimpen i slutet av 2013, men vem bryr sig? BERGTATT spelar sockersöt norsk folkrock med tvivelaktig frisyr. Jag älskar skiten, men jag antar att det är många i läsekretsen som skulle skrika rätt ut om de fick höra detta. Däremot tror jag att flera skulle se storheten i det här bara man släppte sargen då det finns gott om kvalitetsriff och läsvärda texter. En perfekt platta att lyssna på när man sitter på balkongen och är sig själv för en stund. Ska man ge sig in i referensdjungeln och stöka så låter det som en blandning av KENT och SKYCLAD, fast norskt. Spydde du i din mun av den beskrivningen bör du nog hoppa över BERGTATT, ni andra som är lite mera öppensinnade har en härlig resa framför er.

GRIFT/SAIVA – ”Skarprättaren/Sjiedvárre”

griftsaivaRent tekniskt släpptes inte den här 2014, men då jag fick höra den det året får den naturligtvis vara med. Detta är en av de bästa splittarna jag hört på decennium. Skivan marknadsförs för övrigt med sloganen ”glesbygdsångest och vildmarksvemod”. Rätt i krysset. SAIVA följer upp utsökta EP:n ”Finnmarkens folk” med ännu ett stycke svartmetall helt i min smak. Vi snackar ISENGARD-doftande majestät. Detta till trots är det ändå GRIFT som är den stora ögonbrynshöjaren. Deras ”Fyra elegier” var trivsam, men inget jag lyssnat på dagligen. Låten ”Skarprättaren” är något helt annat och kan med största sannolikhet bli årets låt både 2014 och 2015. Jag är ständigt på jakt efter ny musik som träffar en rätt i hjärtat och ni som läser den här bloggen vet att jag ramlar över en hel del skit. Därför är det så fantastiskt när man gör de här upptäckterna som gör att sökandet faktiskt blir värt något. Jag ber till de mörka gudarna att GRIFT fortsätter i samma anda i fortsättningen då jag tror de hittat en guldåder. Får man inte en tår i ögat när man lyssnar på ”Skarprättaren” fattar man ingenting.

Jag brukar aldrig lägga in Youtube-klipp i mina årsbästalistor, men denna gång gör jag ett undantag då detta bara är en teaser. Fatta allvaret.

VARATHRON – ”Untrodden corridors of Hades”

ARCD130Jag trodde aldrig att den här skivan skulle vara så pass bra som den var då VARATHRON alltid hamnat i skuggan av NECROMANTIA och ROTTING CHRIST. Mörk grovkorning grekisk svartmetall säger man ju knappast nej till. Hade jag inte fått den här plattan i recensionssyfte skulle jag aldrig ha bemödat mig att kolla upp den. Trist, men sant. Förutom PANOPTICON är nog detta lite av årets överraskning. Man ska aldrig underskatta gamla rävar, rätt vad det är glimmar det till. Undrar om Kamijo hört denna? Han är ju Svea rikes största grekofil.

LUSTRE – ”Neath rock and stone”

lustreIngen årsbästalista utan LUSTRE. Det är skrivet I grundlagen. Återigen har han lyckats sno ihop musik som träffar mig rätt i själen. Att det låter mer eller mindre exakt som det han gjort tidigare spelar mindre roll. Att sitta med pannan mot glasrutan när man åker tåg medan SUMMONING eller LUSTRE dånar i hörsnäckorna är en av de finaste stunderna man kan ha som människa. Jag fick faktiskt tjuvlyssna på lite nytt LUSTRE-material i höstas och det lät inte helt oväntat riktigt lovande. Lite nya ljud och så vilket är välkommet.

Ja, det var årsbästalistan det. Lite kul är det att hälften av plattorna är släppta på samma bolag. Nordvis är lite av 2010-talets Malicious Records. Allt de släppt/släppte var kanske inte det bästa man någonsin hört, men ruskigt nära. Som jag skrivit tidigare, det kommer en längre Nordvis-special framöver där vi snackar om allt från ARMAGEDDA till ödemarken.

Bered er på en hel skrälldus med inlägg framöver då vi församlingen gjort lite av en bank med material under de månader vi inte varit så aktiva av en eller annan anledning.

På återseende.

/Hatpastorn

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 327 andra följare