Bandfotokatastrofer. Brave.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 18 mars, 2019 by hatpastorn

Brave. Från USA. Ja, någon sorts form av mod krävs det att döpa en skiva till ‘Searching for the sun’. Oftast räcker det ju att lyfta blicken lätt uppåt. Dock spelar ju människorna på bilden progressiv hårdrock och då tittar man väl primärt på halsarna på sina respektive instrument. Ni vet, gitarrhalsarna, bashalsarna, trumhalsarna och synthalsarna. Sångaren då? Halshalsarna.

Killen längst till vänster har ett tvättäkta Within Temptation-utseende. Smal, rakad, lengräddad. Bröstkorgen är konkav, det är industristandard. Sacramentum-posen då? Dessvärre ser det mest ut som att han kliar sig på armen. Han kanske är överkänslig mot slånbär eller odon. Bakom slånbärsmannen hittar vi en indisk systemtekniker som av ansiktsuttrycket att döma sålt moderkortet och fått sina Bitcoins devalverade. Jösses vilken surdeg. Jag var tvungen att kolla upp vad han heter och håll i er nu, karljäveln heter på riktigt Savo Sur. Jag dog.  Damen med rosetten under bysten har en riktig ”jag vill prata med din chef”-aura. Tänk er att dela backstageutrymmet på Baroeg med den argbiggan. Och då snackar vi det högra backstageområdet. Ni som vet, ni vet. Det där ”rummet” som man i bästa fall kan stå i om man skiter i att andas. Den välrakade hunken med bekymrad min släpper vi förbi med en lätt varning och kastar oss istället över den långhåriga slashasen med den knullkåta blicken. Eller förresten, vi skiter i honom innan någon får för sig att han är lik mig. NÄSTA! Jahapp, bara en kvar. En beskedlig lillkille med begynnande Anthrax-underbett. Säkert helt livsfarlig på fyllan som korta killar ofta är.

Allt som allt är det inte det värsta bandfotot man sett, men det vilar något hopplöst över det hela. Jag tror det är kombinationen av många faktorer och smådetaljer som gör det. Som att herr Sur har en blå skjorta då det uppenbarligen rådde svart klädkod den här dagen. Och den där rosetten. I undersökande syfte gick jag in på bandets hemsida för att kolla om de hade andra foton, metal archives är ju lite märkliga ibland med vilka foton som faktiskt hamnar på respektive bands profil.

Universum exploderade.

Om bild ett är tagen första dagen på konferensresan är denna bild tagen den sista. Här står gänget samlade på tågterminalen i väntan på resan hem. Samtliga ser lite lätt bakfulla ut, men herr Sur slår alla rekord. Avtändningsblicken, det frasiga tobakshåret och det yviga skägget berättar en historia om ett vilt leverne på företagets bekostnad. Det blir tidig ensamlunch för honom ett par veckor innan allt lugnat ner sig.

På återseende.

/Hatpastorn

Annonser

Förintelseförsamlingens Podcast. Del XXII. Podcasts of Chaos.

Posted in Podcasts on 8 mars, 2019 by hatpastorn

I vilken vi diskuterar våra första intryck efter att ha sett Lords of Chaos.

Heidenhammers udda fåglar. Katatonia ’Scarlet Heavens’

Posted in Uncategorized on 20 februari, 2019 by hatpastorn

Som med Destruction, är Katatonia ett band jag alltid haft svårt att riktigt förhålla mig till. När jag inte sprider felaktiga rykten om deras tidigare basister, baserade på utsagor av tidigare Dark Funeral-medlemmar, tenderar jag att köpa deras skivor men utan att egentligen lyssna på dem. En av orsakerna till att många skivor förblir stående i hyllan har att göra med att Katatonia inte direkt kan sägas vara ett lika konsekvent band som AC/DC, Motörhead eller Slayer. Den samlade utgivningen har bestått av tvära kast innan bandets senare sound åtminstone till viss del kom att cementeras under tjugohundratalet, men då hade jag redan förlorat mycket av intresset. Sedan ville det sig inte riktigt för min del ändå.

Men. Även om jag inte riktigt var med från starten, har jag i efterhand alltid gillat deras demo ’Jhva Elohim Meth’, vilken följdes upp med debutfullängdaren ’Dance Of December Souls’. En skiva jag förvisso delvis uppskattat stort, trots att jag inte tycker att den är helgjuten. En åsikt som dessutom delades av bandmedlemmarna själva. Sedan var det tyst ett kort tag. En tystnad som bröts av vad som i mitt tycke är Katatonias absoluta höjdpunkt. Två låtar som kom 1995 med på samlingsskivan ’WAR Records vol. 2’, med namnen ”Black Erotica” och ”Love Of The Swan”. Än idag tycker jag de är oöverträffade, även om instrumenthanteringen lämnar en del i övrigt att önska. I texthäftet till skivan lät bandet hälsa att en uppföljande EP var i antagande. Munnen vattnades. Detta EP-släpp var dock en sådan besvikelse när det väl dök upp att det faktiskt implicit, och till viss del, skapade den här bloggen då skivan framkallade en sådan ilska hos den gode Pastorn att han i vredesmod skrev en svavelosande diatrib om den. Resultatet blev Likpredikans första inlägg. Bara en sådan sak.

Året därpå blev ett hektiskt sådant för bandet. Den andra fullängdaren, ’Brave Murder Day’, var ett faktum. En skiva jag gillar bättre än debuten, och på vilken en av låtarna från den tidigare nämnda samlingsskivan återfanns. Om än i lite annorlunda tappning. Den nya skivan visade på en stor förändring i ljudbild och framförande, vilket också uppmärksammades av medlemmarna i intervjuer. Det är väl någonstans här Katatonias nuvarande sound initialt börjar ta form. På gott och på ont. Men innan denna fullängdare hade hunnit komma ut i butikerna, hade den faktiskt föregåtts av två andra släpp. Ett av dessa ska vi titta närmare på idag.

I en intervju med Close-Up, hösten/vintern 1996, språkade bandets medlemskärna om att Katatonia mer eller mindre hade tänkt att avslutas eller åtminstone radikalt ändra inriktning. Ett förslag till en sådan sonisk kursomläggning bestod av att låta Katatonia bli ett renodlat gothprojekt. Och döm om min förvåning när det uppdagades att ett sådant försök inte bara gjordes utan också kom att utgöra bidrag till en splitsingel. Med Primordial, av alla jävla band. Just det, Primordial och Katatonia delade en gång diskutrymme med varsin låt av det längre slaget. Det svenska spåret var över tio minuter långt och hette ”Scarlet Heavens”.

För att göra det hela än krångligare, är detta en låt som förekommit även i andra sammanhang. Det finns en kortare version på den tredje fullängdaren ’Discouraged Ones’, och ännu en på EPn ’Saw You Drown’. Båda från 1998. Måhända finns det ännu fler. Det är dock versionen från 1996 år split vi ska undersöka närmare. Tydligen spelades den dock in redan 1994.

Vi kan ganska omedelbart konstatera att det här med att börja spela renodlad goth inte var ett skämt. Skillnaden från demon och den första fullängdaren är, för att uttrycka det milt, slående. Här hörs snarast inte ett uns av den inriktning som präglade Katatonias vid tidpunkten övriga sound. Eller … ja, om man vill vara väldigt öppensinnad, så kanske. Men i betydligt större utsträckning rör det sig om väldigt ordinär svartrock, som musikstilen oftast omnämndes i svenska sammanhang. Inte minst då den vokala insatsen är snarlik flertalet av de sångare som gav sig på att försöka låta som Andrew Eldritch i Sisters Of Mercy. Med varierande resultat. Normalt brukar jag verkligen spy rakt ut av bedrövliga gäng som Dawn Of Oblivion eller Dark Side Cowboys när de gav sig på sådant här, men i Katatonias fall räddas det hela av att Jonas Renkse inte går i samma fälla som de. Eller ännu värre, som när Kristian Wåhlin luftade strupen i Diabolique.

Det hela låter faktiskt väldigt charmigt. Jag får också revidera lite av det initiala uttalandet, för även om ljudbilden är radikalt annorlunda lyser faktiskt de där gitarrslingorna och tonerna som varit Katatonias signum igenom vid ett flertal tillfällen. Mycket av skillnaden från tidigare är att hastigheten ökat, vilket är på både gott och ont. Jonas Renkse, som också hanterade trummor, har uttryckt att han var en ”katastrof bakom dem”. Det hörs. Men även om det är mer än lovligt haltande och småtaffligt blir man ändå lite glad över det. Dubbelkaggarna påminner en hel del om Ancients motsvarighet då Grim satt på trumpallen, ungefär vid samma tidpunkt.

Låten pågår lite för länge för sitt eget bästa, men å andra sidan hade det ju inte varit Katatonia om så inte varit fallet. Ologiska break och besynnerliga arrangemang. Det ska liksom bara vara så.

Om det verkligen är bättre eller sämre än de senare versionerna av samma låt låter jag vara osagt. Jag vill blott konstatera att det faktiskt, åtminstone i mina öron, rör sig om en liten glömd eller gömd juvel.

Utsökt.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Hatpastorn & Heidenhammer spekulerar vilt kring kommande King Diamond-alster

Posted in Uncategorized on 1 februari, 2019 by hatpastorn

Det finns ingen hejd på det antal timmar som jag och Heidenhammer diskuterat King Diamond. Exakt allt har stötts och blötts. Ljudet, texterna, musikerna, låtarna, omslagen, allt. Vi är helt besatta av dansken. För en tid sedan satt vi och diskuterade ’Give me your soul … please’ från 2007. En skiva som inte är helt dum, men som lämnar en hel del att önska gällande texterna. Det är även tolv år sedan den släpptes och man är ju minst sagt spänd på en ny platta. Det var då vi började spåna på vad nästa skiva skulle kunna handla om.

Kingen har hittills bjudit på mer eller mindre fantastiska teman. Magiska tavlor, spöken och andar i alla dess färger och former, galna tanter, tedrickning, hemsökta hus, häxprocesser, absurda läkare och spindlar, mördare, voodoo, varulvar och Jesuslik i källaren, onda dockmakare och så vidare. Inte alla lyriska uppslag har varit bra, men man ska inte klaga på ambitionsnivån. Konceptskivor är underhållande. Vad skulle han kunna tänka skriva om härnäst? Det var vid den tanken som det gick en kall kåre längs våra ryggar. Med tanke på hur trött ’Give me your soul … please’ var när det kom till de lyriska uppslagen bådar det inte gott inför nästa giv. Det finns en magisk regel som säger att när man kört kreativiteten i botten är det dags att skicka rasket ut i rymden. Fredagen den 13:e hamnade i rymden, Hellraiser 4 likaså. Till och med Leprechaun 4: In space utspelar sig i … just, det rymden. Dracula 3000 … listan är oändlig. Är man kreativt bankrutt löser man det genom att placera handlingen i rymden. Klassiskt Hollywood-knep.

Tänk er då detta.

Abigail 3: Resurrection in space/Abigalien

Året är 2777. Ett forskarteam på Jorden snappar upp en svag SOS-signal från ett rymdskepp som varit försvunnen i många år. Den medaljprydde veteranen tillika rymdkaptenen Commander De LaFey får i uppdrag att leda ett räddningsuppdrag. Med sig på skeppet Miriam har han en liten men trogen besättning. Molly Candlepainting, Missy Byebye, Dr Landau Sammaelson, Juan D’basson Jr, Harry Spiderface, skeppskatten Lucy och den tokroliga och lite lynniga roboten O.A.T.H 2000. Under skivans första akt lär vi känna karaktärerna och deras motivationer och ränkspel. Väl framme vid det spöklika skeppet letar räddningspatrullen igenom rasket, utan att hitta någon vid liv. De hittar dock ett antal lik på mystiska platser. Spänningen är olidlig. Commander De LaFey kopplar till slut upp sig mot spökskeppets huvuddator för att se vad som hänt och då PANG, skeppet vaknar till liv och Commander De LaFeys dator blir infekterat av ett olustigt datavirus vid namn Abi:G41L. Dataviruset ser till att skeppet Miriam sprängs i småbitar och hela gänget, ja minus kattjäveln Lucy då som blev halshuggen av en HDMI-kabel, blir strandsatta på spökskeppet. En efter en av karaktärerna dör när Abi:G41L går bananas och gillrar listiga rymdfällor. Till sist är det bara Commander De LaFey kvar och i ett sista desperat försök att mosa Abi:G41L kopplar han upp sitt eget medvetande till skeppsdatorn. Slutkampen är dramatisk och så plötsligt ba PANG plot twist! Commander De LaFeys datamedvetande och Abi:G41L blir kära i varandra och tillsammans skickar de ut ett nytt SOS-meddelande till Jorden så de kan få mörda tillsammans. The end.

När jag och Heidenhammer spånade ihop detta skrattade vi gott. Ja, ända tills vi fick en ytterst obehaglig klarsyn och såg King Diamond sitta och rulla tummarna i Texas och sedan bara, ”Halleluja, jag har det! Abigail 3. I rymden!”. Vi vet ju alla hur det gick när Andy skulle spela framtidshårdrock i X-World/5 liksom. En mardröm. En annan sak som var kuslig var att dagen efter vi haft detta King Diamond-snack gick jag in på Blabbermouth och såg nyheten att Kingen jobbar inte på en utan TVÅ nya skivor. Jag blev så glad att jag nästan grät. Ända tills jag mindes rymdstoryn. Om nu Kingen får för sig att göra ”Abigail 3: Ett rymdäventyr” bjuder vi på både storyn och titlarna. Tacka oss i bookleten bara.

Låt 1. ”S.O.S (Save Our Souls)”

Låt 2. “Per aspera ad astra”

Låt 3. “The family ghost ship”

Låt 4. “Abi:G41L”

Låt 5. ”Lucy is decapitated”

Låt 6. “Frozen in carbonightmare”

Låt 7. ”Black hole, black soul”

Låt 8. ”Going insane (In the mainframe motherbrain)”

Låt 9. “S.O.S (Sacrifice Our Souls)”

En annan sak som Hollywood brukar göra när idéerna sinar är superkorkade versus-filmer. Vi snackar Alien Vs Predator, Freddy Vs Jason, Batman Vs Superman och så vidare. Tänk er följande. Grandma Vs Abigail, McKenzie Vs Miriam Natias eller om vi ska göra det riktigt dumt, Madame Sarita Vs Jesuskadavret från ‘House of God’. Konstigare saker har ju skett i verkligheten.

Skämt åsido ser vi verkligen fram emot nytt material med King Diamond. Det är sällan man får längta efter en skiva nuförtiden, så nyheten att exildansken jobbar på två alster gör en genuint glad. Bara vi slipper rymden, zombies och folk som blir besatta. Eller en versusskiva.

På återseende och tack för kaffet.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Heidenhammer: King Diamond från pärm till pärm. Del 3.

Posted in Uncategorized on 30 januari, 2019 by hatpastorn

Det kalla tvåtusentalet.

2000: ’House of God’. Jag vet inte vad som egentligen hände, men under de två år som passerade mellan föregångaren ’Voodoo’ och den här skivan hann jag med att tappa mycket av intresset. Det gällde i och för sig inte bara för King Diamond, utan för mycket musik i allmänhet. Som vi alla vet var 1999 lite av ett ödesår för djävulsgospel. Men, men. ’Voodoo’ var inte av samma kaliber som föregångarna. Mercyful Fates ’Dead again’ från 1998, och ’9’ från 1999, hade inte direkt fått exildanskens aktie att skjuta i höjden. Man var rätt mätt, och när ’House of God’ väl anlände kändes det hela rätt tamt. Jag brydde mig inte om att köpa den, då låtar jag provlyssnade på inte engagerade mig alls. Strykfult omslag, dessutom. Därför dröjde det ett gäng år innan jag försökte mig närma mig den på riktigt. Jag vill att det ska röra sig om en g(l)ömd juvel. Det gör det inte. Storyn är stendum, och musiken är mest … bara där. Jag vet inte hur många gånger jag och Pastorn försökt oss på att lyssna igenom skivan från början till slut, men det hela resulterar bara i veckade pannor och uppgivna stön. Titelspåret och ”Black devil” kan väl sägas vara hyfsade låtar, men sedan är det skralt. Tyvärr. Betyget får bli 5 av 10.

2002: ’Abigail 2: the revenge’. På många sätt känns det här albumet som en förolämpning. Förvisso hade King Diamond redan gett sig på ett konceptuellt uppföljningsalbum i form av ’Conspiracy’, men det kändes liksom mer okej då den kom redan året efter ’Them’. Att göra en uppföljare till ’Abigail’ efter femton år och dessutom ha mage att kalla den för något så tamt som ’The revenge’ är rent smaklöst. För att uttrycka det milt hade jag inga höga förhoppningar inför det här släppet. Så vad kan man säga om det, såhär sjutton år efteråt? Egentligen inte så mycket. Precis som på ’House of God’ är musiken mest bara … där. Kim Pedersen proklamerade i intervjuer att de nu hade fått till den bästa ljudproduktionen någonsin. Jag håller verkligen inte med. Själv tycker jag bara att den låter kraftlös, och låtarna är för träiga för att stå på egna ben. Musikaliskt finns det knappt något som har med ’Abigail’ att göra. Stämningen uteblir fullkomligt, och det blir inte bättre av att det som berättas på skivan faktiskt är extremt dåligt skrivet. För första gången började jag uppfatta King Diamond som en rätt usel historieberättare. Och det kanske inte hade gjort så mycket, om det inte hade varit just historien om Abigail han valde att våldföra sig på. Sätter man ribban så pass högt, får man vara beredd på att fallet blir därefter om misslyckandet är ett faktum. Kanske var det därför han sedan drabbades av mördande ryggproblem. Betyg? 4 av 10.

2003: ’The puppet master’. Därför känns det nästan bisarrt att en uppryckning av det mer otroliga slaget skulle komma bara ett år efteråt. Flera gånger har jag undrat om det här rör sig om en skrivbordsroman i skivformat – det vill säga en undanskuffad roman som en författare skrivit ihop och gömt undan i tillfälle skrivkramp skulle infinna sig senare i karriären. Både musik och historia känns så mycket mer genomarbetade än vad de två föregångarna var i närheten av. Framförallt känner man en stämning eller atmosfär som varit frånvarande ända sedan ’The graveyard’. Det här känns olycksbådande och svart, och som att allt hänger ihop. Det enda jag skulle kunna klaga på är väl omslaget som inte direkt är någon höjdare. Skivan gavs också ut i specialversion, med ett tillhörande videoklipp i vilket King Diamond berättar historien skivan baseras på. Varför inte detta använts fler gånger är faktiskt ett mysterium. ”Magic”, ”Blood to walk”, titelspår … åh, det finns så mycket gott. Det kanske inte riktigt kommer upp i åttiotalsklassen, men vi befinner oss i alla fall på nivå 7 av 10.

2007: ’Give me your soul … please’. Den första låt jag hörde från den här skivan var titelspåret. Och jag blev så glad. Pang på, bra refräng, skönt driv, och inga tempoväxlingar. Lite tamt ljud, kanske, men ändå. Det hela bådade gott. Tyvärr blev helhetsupplevelsen en besvikelse när jag väl hade hela albumet att ta ställning till, och det främst på grund av storyn. Om ’Abigail 2’ var obegriplig, och ’Voodoo’ utan riktig poäng, gav ’Give me your soul … please’ mig för första gången en anledning att fråga mig själv ”jaha?” när jag väl tagit mig igenom den. Det var inte värdigt King Diamond. Meningslöst innehåll, och så taffligt berättat. Usch. Musikaliskt då? Tja … den växer med lyssningarna. Det gör den. Men samtidigt finns det kanske inte så många anledningar att låta den göra det, då det finns betydligt bättre skivor att spendera ens korta jordeliv tillsammans med. Och återigen så är produktionen så helvetiskt kraftlös. Allt låter så försiktigt. Nästan fegt. Och … ja, så mycket mer finns det egentligen inte att säga. 5 av 10. Antar jag.

 

De som påstår att King Diamond gick utför på nittiotalet förstår jag mig inte på. Kanske började nedgången där, men jämfört med merparten av det följande decenniets skivproduktion … ja, man hör ju vad man hör. Varje årtionde har hittills bjudit på fyra album vardera. Den stora frågan är såklart om Diamond har förmågan att göra ett sista ryck och avsluta karriären med ett album värdigt hans arv. Det skulle ju vara så fint, liksom. Det är tolv år sedan sist. Det återstår att se om uppehållet gjort honom gott, eller ont. Det lät bra när jag såg honom på Gröna Lund år 2014, och det nyutkomna livealbumet är en god pralin. Men räcker det?

Tack för kaffet.

//Heidenhammer

Heidenhammer: King Diamond, från pärm till pärm. Del 2.

Posted in Uncategorized on 29 januari, 2019 by hatpastorn

Det svala nittiotalet.

’The eye’, 1990. Det inledande spåret, ”Eye of the witch”, var faktiskt den första King Diamond-låt jag hörde. Strax dessförinnan hade jag också blivit varse om artistens existens genom att som tioåring läsa om honom i … ja, kan det ha varit Cats? En eller annan knulltidning stod i alla fall för informationen. Sådant läste man ju ”för artiklarna”. Men okej, ny snubbe på trumpallen i form av Snowy Shaw. Eller, trumpallen förresten … än idag är det inte helt klarlagt om det rör sig om trummaskin, datatrummor, eller en blandning. Plastigt låter det, i alla fall. Och i efterhand förefaller det helt obegripligt att det kunde gå igenom. Men förutom det, gör King Diamond här ett ärligt försök med en rätt seriös story om inkvisitionen under 1600-talet. Jag är dock osäker på om jag tycker att det räcker hela vägen. Omslaget är tack och lov målat den här gången, men dessvärre är det faktiskt rätt strykfult – åtminstone framsidan, då den bild som pryder baksidan ser betydligt bättre ut. Det finns några kanonlåtar i form av introspåret, ”Burn”, och ”The curse”, men resan har allt några rejäla gupp på vägen. När väl stämningen infinner sig är den magisk, men mycket känns som utfyllnad och intresset vill inte riktigt infinna sig. Vissa vill påstå att det här är ett av King Diamonds främsta, och förbisedda, album. Jag är inte en av dem. 6 av 10.

’The spider’s lullabye’, 1995. Det blev ett rejält uppehåll på fem år, vilket också innebar en återförening av Mercyful Fate som hann med att klämma ur sig två solida album under tiden. De låtar som återfinns på ’The spider’s lullabye’ var enligt uppgift klara flera år innan skivan hann bli inspelad, men skivbolagsstrul och medlemsbyten segade ned processen. Men alltså … vilken jävla återhämtning jämfört med ’The eye’. Faktum är att den här skivan från 1995 är en av de skivor som gått varmast i min spelare de senaste åren – och tillika en av de King Diamond-skivor jag upptäckt allra sist. Men varje gång den gått ett varv, kör jag den alltid ytterligare en gång. Och en till. Här finns det fanimig inga svaga punkter, och inte ens det faktum att enbart de tre (eller fyra, beroende på hur man ser det) sista låtarna hänger ihop förtar den upplevelsen. Ljudet är fett, fullt med adekvat åttiotalsreverb, och Diamonds falsett låter fem gånger starkare än på föregångaren. Att nämna en favoritlåt är nästintill omöjligt. 10 av 10. Hell kungen!

’The graveyard’, 1996. I och med detta släpp infinner sig, vad jag vet, den första riktiga vattendelaren. Vissa älskar det förbehållslöst – som hela Församlingen – och andra menar att det är ett riktigt bottennapp. På något konstigt vis kan jag förstå båda sidor. Fjorton låtar fördelade på över sextio minuter, och en mycket annorlunda ljudbild jämfört med skivan från året dessförinnan. På ett sätt är det nästan otroligt att det är samma line-up som på ’The spider’s lullabye’, för här är det inte tal om samma sväng, över huvud taget. Produktionen är torrare, plattare, och tydligare. Eventuella hits lyser med sin frånvaro. Men … ja. Återigen rör det sig om ett konceptalbum, men här är historien oerhört mycket mörkare och mer allvarligt betonad än tidigare. Jag tycker det är en sådan jävla fullträff. Sedan får jag erkänna att jag inte vet hur mycket min egen nostalgi spelar in i bilden, då detta var det första album jag verkligen tog mig igenom från början till slut. Jag var helt trollbunden. Så till den grad att jag faktiskt skrev av texterna, samtliga av dem, för hand i samband med att jag fick låna skivan och spela av den. Det tog sin tid. Det var värt det. 8 av 10.

’Voodoo’, 1998. Det här är en skiva jag har ett minst sagt delat förhållande till. Det är så mycket med den som verkligen är helt rätt – konceptet (jag har alltid tyckt att voodoo, eller voudu om man skall vara petig, är extremt fascinerande och ett förbisett ämne i extremmetallen), omslaget, inledningen och inramningen, och tillika några höjdarlåtar. Men samtidigt … King Diamond sade i intervjuer – faktiskt även i en jag var med och skrev frågor till – att han som research tuggat sig igenom tusentals sidor om fenomenet ifråga. Heder till honom för detta, men med det i åtanke känns själva historien tunn och faktiskt väldigt basal. Att studera texterna till den här skivan ger en inte särskilt mycket insikt i voodoo, och storyn är inte direkt engagerande utan framstår mest som en tråkigare variant av ’Abigail’. Hälften av gångerna jag lyssnar på skivan tycker jag den är fantastisk rent musikaliskt. Lika ofta bara seg och tråkig. Framför allt tycker jag att det är i och med ’Voodoo’ som bandet King Diamond låter alltmer som Mercyful Fate, i det avseendet att det ska trixas så förbannat med tempot i låtarna. Start, stopp, start, stopp. Svänget och helheten uteblir. Sammantaget blir det inte helt lätt att sätta betyg på albumet, men 6,5 av 10 får duga för tillfället. Är man generös kanske man kan sträcka sig till 7.

King Diamonds nittiotal var alltså blandad komp(l)ott. Jag tillhör sannerligen inte de som vill hävda att det barkade rejält utför under decenniet ifråga, men det går onekligen att hitta en del skavanker här och var. Det bör kanske påpekas i sammanhanget att Diamond också krängde ur sig fyra skivor med Mercyful Fate under samma årtionde, med varierande resultat. Kanske hade det varit bättre om vår monark hade hållit sig till att regera i en domän, snarare än i två.

Tack för kaffet.

//Heidenhammer

Heidenhammer: King Diamond, från pärm till pärm. Del 1.

Posted in Uncategorized on 28 januari, 2019 by hatpastorn

På sistone har jag varit inne i en King Diamond-period, något som inträffar med ojämna mellanrum. Kungens förehavanden och skivproduktion är vanliga samtalsämnen inom Församlingen, och samtliga av oss är kanske som bekant rätt hängivna följeslagare av monarken i fråga. Dock har vi lite olika åsikter om vilken skiva, story, eller period, som egentligen är bäst. Diskussionerna har varit många, hätska, och ibland rent fientliga. You say forgive him, and I say revenge.

Av någon anledning har det dock aldrig tidigare slagit mig att King Diamonds samlade diskografi är, i antal skivor, precis jämnt fördelad över tre decennium. Sammanlagt tolv fullängdare har det blivit. Fyra av dem under åttiotalet, fyra under nittiotalet, och fyra under tvåtusentalet. Det ryktas nu om inte enbart en utan två kommande fullängdare under 2019, och det vore ju förträffligt. Jag vill inte gärna tänka mig ett decennium utan åtminstone något nytt från vår laveyanske favorit. Liveplattor och samlingar räknas liksom inte på samma sätt, även om just samlingen ’A dangerous meeting’, med låtar både av King Diamond och Mercyful Fate samt en kortare biografi i texthäftet, var mitt första riktiga (och farliga) möte med detta original.

Med det sagt: vi måste prata om King Diamonds olika perioder. Det är dags att gå till botten med detta. Samtliga album skall kommenteras. För enkelhetens skull berör det här inlägget först och främst fullängdare. En och annan EP och liknande slinker måhända med av bara farten. Det är bara så det är och blir. Då kör vi.

Del 1. Det ljuva åttiotalet.

’Fatal portrait’, 1986. King Diamonds första soloutflykt efter att Mercyful Fate tackat för sig. Sanningen att säga tog det faktiskt ganska lång tid innan jag fick chansen att lyssna igenom detta album från början till slut, då det var en av de sista skivorna med King Diamond jag införskaffade. Ingen aning om varför, då de låtar jag hade hört från skivan var minst sagt bättre än typ … ja, allt annat. ”The candle”, ”Halloween”, ”Charon” … herre Satan. Såhär i efterhand undrar jag om det kan ha berott på att det faktum att skivan inte är ett fullfjädrat konceptalbum. Efter att först ha inmundigat ’Abigail’, ’Them’, och ’The graveyard’, hörde det liksom till att en platta med Diamond också skulle vara en sammanhängande historia. Icke desto mindre … är ju ’Fatal portrait’ en sinnessjukt stark debut på alla sätt och vis. Ändå är det något med den som gör att jag inte vill ge full pott … men vi säger väl i alla fall 9 av 10 möjliga poäng. Jag efterhandskonstruerar ihop att bandet ”inte riktigt hittat sin form ännu”, men egentligen är det rent skitsnack. Snarare rör det sig om att jag bara inte har lika stark koppling till albumet som jag har till andra i kollektionen.

’Abigail’, 1987. Historien. Låtarna. Omslaget. Produktionen. Alla vet att det rör sig om 11 av 10 poäng. Jag har den i tre olika utgåvor, men det är klart att det inte räcker. Tretusen kanske hade varit det. Nåja. I ärlighetens namn är det svårt att egentligen skriva något om den här skivan, men: jag vill hävda att det här är så nära perfektion man kommer, i King Diamond-sammanhang. Musicerande och sånginsatser, riff och melodier, stämning och teknik … alla ingredienser är i perfekt syntes. Aldrig för mycket, aldrig för lite. Alla låtar är helgjutna, och även om de är delar av en längre berättelse står de samtliga på helt egna ben. Självständiga, utan att spreta. Vissa vill hävda att uppföljaren ’Them’ är ett strå vassare rent historiemässigt – jag vill minnas att jag själv varit en av dem – men jag vacklar. Historien om Abigail och kompani slår mig som mer originell, och … tja, komplett? Däri finns en början, en mitt, och ett slut. Inga konstigheter, och säcken knyts ihop utan problem. Amen.

’Them’, 1988. I och med denna berättelse om Amon, huset som Gud glömde och därmed överlät åt andar och en demonisk och bokstavligen blodtörstig mormor i rullstol, inleds det första försöket av Diamond att skriva en historia som sträcker sig över inte bara ett, utan två album. Inledningsspåret ”Welcome home” är givet på liveframträdanden än idag, och jag minns att jag blev helt paff över hur väl karln satte varenda ton när jag såg honom på Gröna Lund 2014. Dessvärre verkar det vara den enda låten från den här skivan som verkligen är en ”hit”, eller vad man nu skall kalla det. Tro mig när jag säger att jag försökt älska den här skivan med hela mitt svarta hjärta, men varenda gång jag kört den från pärm till pärm har koncentrationen så smått velat smyga iväg ju längre in i den jag kommer. Ljudet är annorlunda än på föregångaren, och även själva framförandet. Produktionen känns på ett besynnerligt sätt både plattare och rörigare på samma gång – skendränkt i reverb, men samtidigt tokkomprimerat. Och även om jag älskar Mikkey Dees trumspel, känns trixandet lite för mycket i sammanhanget. Lyxproblem? O ja. Men icke desto mindre blir det snarare 7,5 av 10 poäng den här gången.

’Conspiracy’, 1989. Och på tal om Mikkey Dee, hade han uppenbarligen fått nog vid det här laget och hoppade av innan inspelningen av uppföljaren. Småmärkligt nog fick dock Dee agera ”hired gun” och hyrdes in för att sätta trumspåren även denna gång. Man hade därför kunnat förvänta sig en rätt oinspirerad insats, men det är inget som märks. ’Conspiracy’ skiljer sig dock märkbart från de tre föregångarna, då såväl låtar, och riff, som produktion är avsevärt tyngre än tidigare. Virvelslagen är så pass triggade att de låter som mindre explosioner, och ljudet är betydligt fetare. Antar att det är en smaksak, och personligen gillar jag det. ”Sleepless nights”, liksom. Man svimmar. Ja, skivan är svinbra, men även här finns det lyxproblem. Jag har aldrig gillat omslaget. Jag fattar verkligen inte vitsen med att bryta idén med extremt stämningsfulla målade omslag, med att istället enbart ha en bild på King Diamonds nuna. Inte blir det bättre av att samma grej hade gjorts året dessförinnan på EPn ’The dark sides’. Bilderna är därtill så pass lika att jag skulle bli förvånad om inte ett betydande antal skivköpare tog fel på album i affären. Det återfinns förvisso en tecknad, svartvit, bild i ’Conspiracy’-texthäftet som anspelar på historien … men den känns mest bara malplacerad då tecknarstilen mer påminner om ett sämre omslag till en medioker serietidning utgiven av Marvel. Historien känns inte som en vare sig värdig eller reell uppföljare till ’Them’, utan snarare mest krystad. Faktum är att den ger samma intryck som ljumma uppföljare tyvärr tenderar att göra. Så … 7,5 den här gången också. Eller … äh, 8, då.

Fatta att King Diamond alltså spottade ur sig fyra initiala höjdaralbum på lika många år. Stjärnorna stod onekligen rätt på den här tiden. Denna trend skulle hålla för ytterligare ett album, men i och med att åttio- blev nittiotal inträffade också en hel del förändringar för den sminkade danskens del.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer