Förintelseförsamlingens Podcast. Del XXI. Carnage in the podcast of the damned. (The doom that came to Västernorrland. Part II)

Posted in Podcasts on 17 augusti, 2018 by hatpastorn

I vilken vi fortsätter prata om gamla norska band samt ger oss i kast med holländska Countess.

Annonser

Förintelseförsamlingens Podcast. Del XX. Lunatic Of Pod´s Creation (The doom that came to Västernorrland: Part I)

Posted in Podcasts on 10 augusti, 2018 by hatpastorn

Fredag. Vad passar då bättre än en trevlig podcast till kaffet?

Heidenhammer ger sig ut i djungeln och beskådar udda fåglar. Del 1.

Posted in Uncategorized on 5 augusti, 2018 by hatpastorn

Destruction, ‘The Least Successful Human Cannonball’, 1998.

I den här artikelserien i ornitologi hade jag tänkt göra en variant på ett tidigare upplägg. Jag har förut behandlat märkliga och bespottade skivor genom att ställa dem mot varandra under rubriken ‘Hatmatchen’. Detta sätt att närma sig skivor på har dock visat sig inte bara extremt tidskrävande utan också fullkomligt utmattande – och då inte på det där bra sättet, som man blir av en genomlyssning av femton skivor utgivna på Sleaszy Rider Records. Måttet var rågat när jag hade tagit mig igenom, och nedtecknat reaktionen på, Iron Maidens två senaste skivor för att sedan upptäcka att det samlade dokumentet försvunnit i såväl cyberrymden som från den hårddisk jag sparade eländet på. Bara tanken på att tröska mig igenom ‘The Final Frontier’ och ‘Book Of Souls’ igen gör mig mer eländig än den halvnakne ynglingen på omslaget till Abyssic Hates ‘Suicidal Emotions’.

Istället gör jag det hela på ett enklare vis. Jag ska undersöka de där skivorna i olika bands respektive backkataloger som antingen bespottats, förträngts eller helt enkelt glömts bort. En del av dem är ökända, andra sannolikt relativt okända. Förste man till rakning? Destruction.

Först och främst: Destruction är ett sådant där band jag har otroligt svårt att veta vad jag egentligen tycker om. Under flera år förstod jag inte hypen kring dem för fem öre, trots att jag högaktade andra tyska thrashband som Sodom, Kreator och Holy Moses. Jag kunde för mitt liv inte begripa varför Destruction sattes på en piedestal högre än Babels torn, eller varför så många framstående musiker påstod sig vara influerade av dem. Det jag hörde lät bara trist, och det blev inte bättre med deras pseudocomeback kring millennieskiftet.

Men plötsligt hände något. Jag hade nästan glömt bort de plattor jag trots allt införskaffat med dem, men bestämde mig för att ge en samlingsskiva med dem ytterligare en chans. Och då blev saker och ting klarare. Sicket rens! Dock blev det mest ett roligt konstaterande som inte föranledde vidare lyssning. Något år senare var jag på House of Metal i Umeå. På scenen stod plötsligt de där tyskarna, och jag bänkade mig en stund för att ta in upplevelsen. Dessvärre lät det för jävligt. Kanske såg de andra i publiken något jag inte gjorde, men för mig framstod de åldrade germanerna bara som klåpare. Taffligt, otajt och fullständigt charmlöst. Och sedan dess har jag inte brytt mig dem.

Förrän nu. Och det för att Pastorn beslutade sig för att visa mig något jag var helt ovetande om – Destructions mellanperiod, under vilken sångaren och gitarristen Schmier hade lämnat skutan och det resterande manskapet bestämt sig för att spela … något annat. Men under samma namn. Sättningen höll för två EP-utgåvor och en fullängdare. Det är den vi ska stifta närmare bekantskap med nu.

Omslaget såg fan inte klokt ut. Den klassiska loggan var utbytt. Och titeln … ja. ‘Mad Butcher’ kanske inte är världens bästa titel, men den är i alla fall bättre än ‘The Least Successful Human Cannonball’. Vi pratar om en fullängdare som släpptes 1998, men vars estetik skrek MTV-alternativmusik från fem år dessförinnan. Om något band som typ Jackyl eller Landlords fått ur sig något liknande hade nog ingen varit förvånad. Men Destruction … ja. Lite förhandsresearch visar att detta är den sista utgåvan med vokalisten Thomas Rosenmerkel. Epoken kallas för ”Neo-Destruction” och är numera inte ens en del av Destructions officiella biografi. Fegt, säger jag. Gabriel Fischer står i alla fall för att ‘Cold Lake’ är en Celtic Frost-platta.

OK, så vi går rakt på sak och lyssnar på hur detta egentligen låter. Och tja … i mina öron är det nog lite av ett antiklimax. Vi kan snabbt konstatera att det finns väldigt få, om ens några tillstymmelser till thrash. Snarast är det väl någon slags ganska ordinär pseudogrooveorienterad historia. På sina ställen påminner det om ett mindre kompetent System Of A Down, fast utan finesser.

Hade jag varit ett större fan av gruppen hade såklart chocken varit betydligt större. Jag antar att man kan säga att den här musiken har ungefär lika mycket med klassiska Destruction att göra som Mötley Crües självbetitlade fullängdare från 1994 har med ‘Shout At The Devil’. Det största frågetecknet är väl varför den här skivan alls släpptes under namnet Destruction? I Mötley Crües fall ska det varit något så enkelt som att skivbolaget vägrade ge ifrån sig sitt etablerade varumärke, men det framstår som tämligen besynnerligt att Destruction vid det här tillfället torde varit en mindre guldkalv för Brain Butcher Compact, som nu släppte den. (Undrar just vad det bolaget gör idag?)

Det låter onekligen väldigt mycket nittiotal, men inte som något band jag direkt kan sätta fingret på. Primus? Faith No More? Pantera? Inte vet jag, jag har aldrig gillat något av de där gängen. Men skulle man slänga ned samtliga i en gryta och krydda med en skopa bikarbonat och valfritt skitband som fick rotation på Headbanger’s Ball under nittiotalets mitt, typ Circus Of Power, och övervintrade hårdrockare som försöker återskapa och återföda sig själva genom att klippa av armarna på sina flanellskjortor, så kommer vi nog ganska nära. Det är inte direkt klumpigt framfört, mest bara enerverande. Ingenting fastnar, då det varken finns riff, melodier eller energi. De två, näst sista låtarna visar dock prov på lite akustiskt plinkande och någon slags försök till chant eller strupsång, av alla saker. Det låter faktiskt ganska bra, hur konstigt det än må låta. Texterna är inte heller direkt usla, men rätt malplacerade i sammanhanget. Och life metal så det förslår.

Final judgment? Tja, det låter precis som ett hårdrocksband med identitetskris. Det ena extraordinära med hela grejen är väl att det är just Destruction, antar jag.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Jeff Walker Und Die Flüffers

Posted in Uncategorized on 1 augusti, 2018 by hatpastorn

Carcass var som vi alla vet ett riktigt kanongäng och inte ett öga var torrt när de lade ner verksamheten runt 1996. Visst, ”Swansong” föll mig aldrig riktigt i smaken, men det är trist när bra gäng lägger ner när man känner att de fortfarande har något att ge. Nuförtiden vill jag inget hellre än att band lägger av, men 1996 var mentaliteten annorlunda.

Det började snabbt spekuleras i vad medlemmarna skulle pyssla med istället för Carcass. Först fick vi en platta med sidoköret Blackstar. Inte det sämsta man hört, men heller ingen magkittlande upplevelse. 1999 drabbades trummisen Ken Owen av en hjärnblödning, samma år startade gitarristen Bill Steer bandet Firebird, ett band jag inte kunde bry mig mindre om. Basisten/sångaren Jeff Walker då? Ja, han låg väldigt lågt.

Sedan blev det tyst.

I mitten av 2000-talet började det dock snackas om att Jeff Walker startat ett nytt projekt. Det vattnades i munnen. Min polare Holy Records-Danne som är ett fanatiskt Carcass-head höll på att gå upp i atomer av förtjusning och han finkammade hela Internet efter mer information om detta projekt. Själv höll jag tummarna att det skulle vara brittisk medicingrind a la ”Necroticism”.

Till slut kom dagen då allmänheten fick veta vad detta rörde sig om. Jag minns detta så väl. Holy Records-Danne ringde upp mig, helt lyrisk över att äntligen få veta vad detta var. Han berättade att bandet hette Jeff Walker Und Die Flüffers och att det skulle röra sig om någon sorts form av country/rock. Jag blev helt kall. Jag gillar inte country. Eller rock. Jag hatar kombinationen av country och rock. Allra mest motsätter jag mig när extremmusiker ska försöka ge sig på den genren då det i 9 fall av 10 faller mellan exakt alla stolar i hela solsystemet. Lägg därtill bandnamnet som stank buskis. Innan jag hann vråla ett riktigt Darth vader-Noooooo förklarade Danne att han redan beställt skivan. Sedan minns jag inget mer.

Plötsligt kom dagen när jag fick höra hur det här faktiskt lät. Skivomslaget var det första njurslaget. Innan jag hann protestera dundrade musiken igång. Det var mycket värre än jag kunde ana. Mycket. Värre.

Mycket.

Värre.

Jag tänkte att vi går igenom hela skivan tillsammans, låt för låt. Observera att jag inte hört den här skivan på tio år så det här kommer göra lika ont för mig som för er. Ladda med lämplig psykofarmaka, vi kommer behöva all hjälp vi kan få.

”The man comes around”

Vi inleder med en Johnny Cash-cover. Sådana här spår har man med ironiskt på någon jävla Japan-utgåva. Nädå, detta inleder alltså ”Welcome to Carcass cuntry”. Johnny Cash i all ära, men kan vi inte bara svära en ed att aldrig någonsin göra en cover på någon av hans låtar. Det slutar aldrig lyckligt. Och du där! Du som börjar muttra om Impaled Nazarene och deras ”Ghostriders in the sky”. Lägg av. Om det finns två låtar jag kategoriskt hoppat över sedan dag ett är det just Impaled Nazarenes Johnny Cash-Cover på ”Tol cormpt norz norz norz” och Dark Funerals cover på Vons ”Satanic blood” på ”Secrets of the black arts”. Vi är alltså på låt ett nu och jag pratar redan om två helt andra band. Fan vad bra Impaled Nazarene och Dark Funeral var när de var unga och hungriga förresten. Jeff Walker är proppmätt. Lyssna på hans sång. Vad ska det här tjäna till? En småpackad britt som pseudokraxar sig igenom Johnnys Cashs kanske mest utnötta låt. Det rent musikaliska då? Ja, det är samma glöd som på en sådan där tragisk karaoke-skiva utan sång som snurrar på typ Daltons Saloon i Sundsvall. Skillnaden är att man har kul på Daltons. Detta är bara plågsamt.

”I Can’t Help It (If I’m Still in Love with You)”

Tydligen en Hank Williams-cover. Har såvitt jag vet aldrig hört Hank Williams. Sura gitarrer, snigeltempo och rent genant sång. När Candlemass tolkade Sigge Fürst skakade man på huvudet. Nu skakar hela kroppen. Av olust. Det här det värsta jag vet. Om country låtit som musiken till TV-spelet Gunsmoke hade jag dyrkat. Och! Jag har ett enormt brett sinne för humor, allt från brittisk knastertorr humor till Onkel Kånkel får mig att garva så att tårarna rinner. Jag tar bara för givet att detta spelades in som ett skämt. Vilka är då målgruppen, för den här plattan finner jag noll procent festlig. Jag är renodlat intresserad.

”You’re Still On My Mind”

Luke McDaniel någon? Som sagt, mina kunskaper om country och närbesläktat strunt är tämligen begränsat, men jag har aldrig sett namnet Luke McDaniel ens i skrift. Och då menar jag ALL skrift. Eftertexter till filmer, på flingpaket, i böcker. Nu strutar jag inte ner det här till musikern Luke McDaniel utan alla på planeten Jorden som fötts med det namnet. Luke McDaniel. Det låter som ett hitte-på det här. Nu ska vi se, vi trycker på Play och ser vad ”Luke McDaniel” har tillfört människosläktet.

Oj.

Vi slog just världsrekord i sämst. Jag kan bara inte förstå. Jeff Walker, coolaste rösten och grymmaste texterna. DEN Jeff Walker. Jeff är född 1969. Den här tragedin till platta släpptes 2006. Trettiosju. Han var trettiosju år. Det här måste röra sig om en helt fruktansvärd fyrtioårskris. Det måste finnas mer information om det här. Nu ska vi se. Han lyckades lura med sig bland annat Faith No Mores Billy Gould, Ville Valo från H.I.M, Danny från Anathema, Bill Steer and Ken Owen. Vilka som gör vad och när är oklart.

Oj.

Håll i er nu, detta är ett citat från Decibel Magazine:

”It’s really not that original of an idea when you consider that Mike Ness has already done a country-hybrid album. But I don’t think anyone from a background like mine has done it, and done it with a bit of respect — not turning it into a piss take.” – Jeff Walker

Ridå.

”Sunday Mornin’ Comin’ Down”

En Kris Kristofferson-cover. Originalet är säkert väldigt finstämt. Men. Alla som hackar på David Vincent för att han spelar country får gärna lyssna på den här skivan från pärm till pärm. Gud alltså. Låt fyra av ELVA. Jag fattar inte hur Heidenhammer klarar av att göra sina hatmatcher med TVÅ skivor.

”Mississippi”

Werner Theunissen är upphovsmannen bakom den här biten. Inget namn som får det att ringa i klockan. Jeff Walker gör sitt bästa för att låta som Dave Mustaine på en riktigt dålig dag. I övrigt är det som Black-Ingvars, fast tamare. Ja, ni hör ju själva. Bokstavligen. Ni hör ju vad jag hör. Sitt inte där och läs utan att lyssna. Nu ska det lidas. Tryck på Play. Pärm till pärm är det som gäller nu. Kan jag, kan ni. Vi gör det här tillsammans.

”I Just Dropped In (To See What Condition My Condition Was In)”

Mickey Newbury är det som tolkas nu. Han hade lika gärna kunnat heta Glosoforf Flim-Flam för på min topp ett-lista över musiker jag aldrig hört talas om ligger Mickey Newbury etta. Som ni märker blir beskrivningarna kortare och kortare för varje låt som går. Det är som svårt att beskriva hopplöshetens absoluta solhöjd. Här är det iallafall lite grind på trummorna och det låter såklart inte riktigt klokt. Fy fan, här sitter man. Kvavt och jävligt. Svetten porlar. Beordrad övertid på jobbet. Vad gör man när man äntligen får lite egentid? Jo, då ska det lyssnas på Jeff Walker Und Die Flüffers. Jag har tusen och åter tusen skivor bokstavligen inom räckhåll. Nädå. Det ska sittas i köket och skrivas om det här. Vilket djävulskt dåligt initiativ det här var. Jag önskar jag kunde skylla på någon. Heidenhammer. Jag skyller på Heidenhammer. Om den ormen inte varit på semester hade jag garanterat varit hemma hos honom istället. Kaffet nybryggt och vetelängden färsk, kanske ett par mellanplattor med Eminenz. KOM HEM!

”I’m So Lonesome I Could Cry”

Mer Hank Williams. Hurra. Det bara kokar i mig. När jag letar rätt på låtarna på Youtube märker jag dessutom en mycket obehaglig trend. Samtliga bitar har en övervägande majoritet gilla-markeringar. Korten på bordet. Hur jävla slut i roten måste man vara för att inte bara aktivt leta efter det här på Youtube, man trycker även på gilla-knappen och skriver en trevlig kommentar. Är det inte på Internet som alla är elaka? Man ramlar över en fnissig och oskyldig kattvideo och PANG i kommentarsfältet hittar man folk som skriver de mest stötande och negativa sakerna. Vad fan är det med folk egentligen? Alltså, på riktigt. Att det är fel på mig råder det inget som helst tvivel om, men jag har iallafall vett nog att förstå att Jeff Walker Und Die Flüffers mycket väl kan vara det tröstlösaste som någonsin spelats in.

”Once a Day”

Bill Anderson. Ja, fråga inte mig vem fan det är. Tänk att det fanns en tid när jag tyckte att Metallica lökade till det med sin ”Whiskey in the jar”. Den covern är fan Emperors ”In the nighstide eclipse” i jämförelse. Jag förstår ju att det är själva texten som är en stor del av behållningen i sådan här musik. Ett problem. Jag lyssnar aldrig på texten. Jag lyssnar primärt på sångmelodin. Texterna läser man i bookleten. Ja, förutom när jag lyssnar på könsrock då. Därför blir genrer som blues och country väldigt abstrakta för mig då det oftast saknas bra sångmelodier/strukturer. Det kanske är därför jag uppskattar en del av Johnny Cashs prylar då det faktiskt är minnesvärda/vemodiga sångmelodier. Blues är fan värst. Någon lallare som spelar samma trötta bluestolva om och om igen och efter det inledande ”Oh, my baby left me” zonar jag ut totalt och hör bara ett sömnigt mummel. ”Men lyssna på texten då?”. Tack, men nej tack. Jag lyssnar på Summum Malum. Där behöver man inte höra vad som sjungs för att förstå att grabbarna menar allvar.

”The End Of The World”

Arthur Kent och Sylvia Dee är ansvariga för originalet. Eller, vad fan vet jag egentligen? Jag saxar informationen om upphovspersonerna från Internet. Vem vet? Det kanske är någon från Veles som skrivit den här. Pianomelodin är trivsam, men det torpederas fullkomligt av skivans kanske sämsta sånginsatser. PUST! Och Dr Panzram då? Vad fan gör han i detta nu? Han är säkert och glassar på någon kanonspelning. Förmodligen sitter han dock och klipper podcasts och är lika upprörd som jag.

”Rocky Mountain High”

John Denver! Ett namn jag känner igen! Wohoooo! Oj. Nu kände jag mig precis som ett sådant där miffo som applåderar när det ser en ljussabel i trailern till typ Star Wars part en miljard. En filmserie som är så kreativt bankrutt att den får zombiegenren att kännas fräsch och nyskapande.  Näst sista låten nu. Jag är så trött att jag fnissar hejdlöst åt min hjärna som tycker att John Denver the last dinosaur är den fyndigaste ordvitsen någonsin. Låten är inte så pjåkig, men sången. Anal Cunts ”Picnic of love” är bättre. Framförallt roligare. Bure Bödel ska få fan för det här när jag träffar honom på jobbet imorgon. Han borde veta bättre än att släppa hem mig ensam med Jeff Walker Und Die Flüffers i tankarna.

”Keep On Rocking In The Free World”

Det här ju Neil Youngs ”Run to the hills”, det vill säga hans sämsta och mest populära låt. Farsan hade ”Harvest moon”-plattan på kassett i sin bil när jag var elva. Rena guldet. Därför blev jag så paff när jag blev äldre och insåg att folk gillade den här Neil Young istället. Covern är exakt sådär trött och hopplös som man väntar sig. Sedan tar den aldrig slut.

Ja, det var Jeff Walker Und Die Flûffers ”Welcome to Carcass cuntry”. Ett album som får en att känna sig som en mytoman när man berättar att den ens finns. Jag försökte hitta recensioner på skivan och orkade ärligt talat inte ta mig längre än Wikipedia-artikeln som förtäljer följande:

”PopMatters complimented the album for being ”fun”.”

Kul?

När Loa Falkman tolkar Nordmans ”Vandraren”. Det är kul. Att få höra sin barndomsidol Jeff Walker, med page-frisyr, jeans och cowboyhatt med en totenkopf på, sjunga skralt över oinspirerade covers. Det är inte kul.

På återseende.

/Hatpastorn

Prousts tjugo frågor? Glöm det.

Posted in Uncategorized on 27 juli, 2018 by hatpastorn

Något jag fullkomligt älskar är att svara på bisarra intervjuer från fjärran länder. Intervjuer där petitesser såsom språkkunskap och rimlighet får ge vika för de riktigt tunga spörsmålen. Det är där man hittar sanningen. På väg hem från jobbet igår plingade det till i min mobiltelefon. Herr Stille hade skickat en bild. Jag klickade på meddelandet och mina ögon möttes av magi. Genom pur ockultism hade herr Stille tillskansat sig intervjufrågor från det malaysiska fanzinet Memory In Darkness. Vilket band som ursprungligen fick de här frågorna är oklart, men för att hylla den här typen av journalistik tänkte jag svara på den. Mestönten Proust hade sina tjugo frågor. Här är mina.

What is your opinion if this underground musics are known by society as a fucking musics?

Skönt att köra fast redan på första frågan. Ja, alltså. Samhället och black metal mår som allra bäst när de är så åtskilda som möjligt.

If one of your important person in your band has a controversy with you, what is your reaction?

Nu måste jag tänka efter om jag ens varit med om det. Ja, om man inte räknar gångerna jag och Heidenhammer försökt spela in musik tillsammans. Då blir det lätt ”Some kind of monster”. Eller så pajar vi ett parkettgolv hos någon bekants syrra då Heidenhammer blivit besatt av avgrundsanden och slitit ut kontakten till frysen för att kunna driva sin Casiosynt. True story. Jag tyckte det var hur roligt som helst. Heidenhammer var inte lika road. Hans polare var ännu mera mindre road. Argast var systern. Hon blev verkligen skitsur. Jag tänker lite såhär jag, vem fan lägger parkettgolv i köket?

How did you make your songs? Did you obtained the ideas from a music creater or they were your own ideas?

När jag lärde mig spela gitarr hoppade jag över många steg. Dels har jag inte en susning om vad ackorden heter och sedan höll jag aldrig på med att ta ut låtar. Det var betydligt roligare att försöka göra egna låtar på en gång. Sedan är jag superkass på att ta ut låtar på gitarr. Synt går bra, man kan inte misslyckas, men gitarr är det värre med. Jag vet att jag vid ett tillfälle satt på pojkrummet och försökte stjäla ett riff från Morannon. Helt omöjligt. För bara ett par veckor sedan satt jag med snubben bakom det bandet och han visade mig hur riffet gick. Två gitarrer. Man var tvungen att spela det på två gitarrer. Inte konstigt att det inte lät som det skulle när man satt och slamrade. Såhär i efterhand skulle det säkert varit smartare att faktiskt lära sig typ teori och nöta in andra bands låtar, men jag får tråkslag av bara tanken. ”Spela ett C Maj sju”. Glöm det, man är väl ingen fjant eller. Jag säger såhär när jag möts av teorinördar: Lyssna för fan, total Ildjarn-worship! För att sedan veva hejvilt. Faktum är att jag lärde mig att såga innan jag hade full koll på normala komp och får således mer kramp av att spela Lake Of Tears-låtar än något från ”Transilvanian hunger”. På tal om musikskapande. Är det bara jag som finner det helt bisarrt att det finns musiker som inte skriver egen musik? Sådana som bara spelar i band och lär sig andras låtar. Jag har aldrig förstått mig på det. Man behöver såklart inte tillföra något till bandet man spelar i, men att inte ens sitta och skriva på kammaren … jag förstår det bara inte. Jag menar det inte som något negativt, mest bara förbryllad över fenomenet. Som att måla utan att ha färg på penseln.

What is your opinion if a sex symbol is printed on your album´s cover? Is that your symbol which is played by your band or is it just a strategy to make people feel interested in your album?

Jag hatar det. Om man måste ha en lättklädd fjälla på omslaget för att locka köpare borgar det för musik av absolut lägsta kvalitet. Är man en sådan som går igång på alla cylindrar åt typ omslaget till Mactätus ”The complex bewitchment” bör man ställa sig framför en spegel och där titta en lång stund på en person som helt saknar skam. Skärpning. Black metal är som absolut bäst när alla spår av mänsklig närvaro är bortblåst. Oskarpa bilder på skepnader i fjärran, allra helst inga bilder alls. Artistnamn som osar mystik, helst inga namn alls. Inga tacklistor. Ingen kontaktinformation. Ingenting. Bara ett rått omslag som väcker fantasin och låttitlar som får det att vattnas i munnen. Ska det vara så svårt? Folk som föredrar blyertspattar framför ett oskarpt svartvitt foto på skogen förstår ingenting. Sedan, Luis Royo, fatta allvaret. När band började ha hans hötorgskonst som omslag dog jag en smula. Samma personer som dyrkar Luis Royo dyrkar per automatik även tavlor på gråtande barn, drömfångare och vargtröjor. Det är exakt samma sak. Jag älskar fantasy, inte ens jag gillar Luis Royo. Elvira Madigan släppte väl i runda slängar tvåtusen album med Royo-omslag. Och Graveworm. Ja, då slutar det med att plattorna säljs för tio spänn styck i Ginzakatalogen och PANG har jag fulla jävla skivsamlingen med skrot då jag är som en korp och måste ha allt!

Do you know the origin of this black/death/doom metal, how they developed who pioneered them and where did they come from?

All musik börjar och slutar med Vithattens ”Dont burn the witch”. På tal om det. Venom anses ju vara bandet som kläckte genren black metal genom sin skiva ”Black Metal” från 1982. Varför pratas det aldrig om Holy Moses demo ”Black metal masters” som släpptes 1980?

There are a few musics players who feel conceited after a show. Can you explaine why?

Folk som beter sig som dryga arslen före, under och efter en spelning är för mig en gåta. Det delas ut för lite sparktårtor i band rent generellt av just den anledningen. Jag vet inte hur många orkestrar man sett/stött på där det funnits medlemmar som bogserat ner bandet i smutsen genom att bete sig som fullkomliga arselbang. Nu pratar jag inte om folk som exempelvis bara vill bli lämnade i fred, där är det bara pluspoäng som gäller, utan … ja, ni vet exakt vad jag menar. Av någon anledning brukar turnéledare/arrangörer lida av denna fullkomliga hybris. Kom ner på jorden tyskjävel, du skjutsar runt black metal-band i minibuss och har dåligt hår. Nu jävlar kokar det! Värst är dock personlighetstypen som är svintrevlig ända tills det kommer in någon coolare i lokalen. Jag kommer aldrig förstå mig på det. Man sitter och har en supertrevlig avslappnad diskussion om typ Eminenz uselhet och vips blir man osynlig när det ska sugas kuk på någon B-kändis. Nä, folk kan generellt dra åt helvete faktiskt.

Are you proud when you are called a satan, because, there are some bands feel very proud when people called them `Satan`.

Längesedan jag blev kallad Satan. ”Jävla idiot” är väl vanligare. I gymnasiet var jag med om en märklig grej när jag skulle på en lektion. I min väg stod ett gäng tuffa invandrargrabbar som med orden ”shit, akta, en satanist” delade på sig likt Moses delade havet och jag fick passera. Jag kan inte påstå att jag kände mig stolt. Mest förbryllad. De kanske hade fobi för en fem storlekar för stor Enslaved-tischa och oknäppta gladiatorboots.

Many black metal bands choose a cross, pentagram, skull or ghost as their symbol. Can you explaine why?

Man ska aldrig underskatta styrkan i symboliken. Själv får jag rännskita bara jag ser McDonalds gula ”M”. Det är som Pavlos hundar, fast dålig tarmflora. Astaroths sigill är dock en symbol som har sådan estetisk sprängkraft att jag blir knäsvag varje gång jag ser det. Perfektion. Särskilt i jämförelse med Belials dito som mest påminner om en treårings tappra försök att rita en U-båt.

Men.

Kan vi inte bara enas om några saker? Ormar, trianglar och bägare, skitsnyggt första gångerna man såg det på ett omslag. Nu vägrar jag lyssna på en ny skiva som innehåller något eller några av de komponenterna. Och kom igen, ser jag en jävla nordisk vägvisare till kommer jag begå våldsbrott. Och! Alla som tävlar i att stava det så spexigt som möjligt, lägg av. VWhæáégüWhïsÿRð. Så, jag vann. Nu kan vi gå vidare. Vägvisaren är i grund och botten en trivsam och estetiskt tilltalande symbol. Synd bara att den kommer förvandlas till 2010-talets nya Matrixvirustribal om folk inte hejdar sig. Dödskallar kan vi lugna oss med också några år. Det är bra nu. Spöken däremot. Mer spöken tack. En sista sak innan vi går vidare bara. Det inverterade korset. Alla som ska hålla på och vara märkvärdiga och bara ”Bla bla bla, Petruskorset, bla bla bla, inte alls Djävulen, bla bla bla”. Håll bara käften. Det finns latin och det finns black metal-latin. Det är två helt separata språk, med vissa gemensamma beröringspunkter. Håll inte på och tjafsa om grammatik, då fattar man verkligen inte grejen. Samma sak med ett hederligt inverterat kors. Det är Djävulen man dyrkar. Punkt. Du kan ta ditt Petruskorssnack och göra en avbild av omslaget till ”Fuck me Jesus”. Man tar ju knappast upp Unanimateds ”Ancient God of evil” och börjar rya om Petruskors liksom. Då är man helt sopslut. Man tar upp den plattan, nickar gillande och tänker ”fan, det här är mina killar”.

Can you tell me your favorite black/death/doom metal bands and give your opinion about the bands.

Black metal. Fan vad jag älskar black metal. Mayhem, Burzum, Gehenna, Enslaved, Manes, Limbonic Art, Darkthrone, Isengard, Dödheimsgard, Emperor, Summoning, Ulver, Abigor, Sorhin, Arckanum, Tulus. Listan är oändlig.

Death metal. En genre jag älskar nästan lika mycket som black metal. Deicide, Morbid Angel, Death, Immolation, Grotesque, Autopsy. Ni fattar poängen.

Doom metal. Problemet med doom är att Warnings ”Watching from a distance” är så bra att det är omöjligt att ta sig förbi den. Första Candlemass är såklart råbra. Och den röda med Jex Thoth. Men Warning alltså. Wow. Vilken skiva. Den är så bra att jag, no joke, inte vågat lyssna på 40 Watt Sun. Jag är inte redo.

”Give your opinions about the bands”. Ja, alltså vill man läsa mina åsikter om de bra banden som helt plötsligt en dag steg upp ur sängen och bestämde sig för att vara superdåliga finns det gott om läsning här på Hatpastorns Likpredikan.

Don´t you want to make a gigs in Sabah, Malaysia (My country).

Jag vill inget hellre än att spela i Malaysia. Jag är genuint nyfiken på att veta varför demo och fanzinescenen som blomstrade på 90-talet försvann som genom ett trollslag. Blev black metal förbjudet? Vad hände liksom. Det är ett otroligt märkligt fenomen.

What is your reaction when some people a trying to abolish this underground scene?

Matrixviruset och death n roll-pesten var fan inte kul alltså, men likt efter en skogsbrand så blir det bra återväxt efteråt. Utan Matrixviruset hade vi garanterat inte haft ett sådant uppsving med exempelvis ortodox svartmetall. Utan death n roll-pesten hade det inte funnits samma sug efter old school-döds. Man få ta det onda med det goda som Lars Von Trier en gång förkunnade.

If a black metal bands interested in staining their faces, another death/doom metal bands did not, follow this style, what is your opinion if this `Staining Faces` is thought as satan.

Jag tar bara för givet att vi pratar om corpse paint nu. Används det på rätt sätt är det helt ultimat. Vi snackar återigen om att ta bort den mänskliga faktorn. Jag vill ha så lite människa som möjligt när jag lyssnar, beskådar eller utövar någon sorts form av liveverksamhet. Samtidigt vill jag inte ha något spex, som typ GWAR och Lordi. Portal-spex går bra. Hur jag kan rättfärdiga det har jag ingen aning om, men hellre ett gökur på huvudet än lustiga strutar och band med kåpor. Återigen, kåpor är i grund och botten helt suveränt, men alla kan väl för fan inte ha kåpor. Mgła gjorde helt rätt när de började köra på sitt stuk med täckta ansikten. Ett strålande sätt att koppla bort människoaspekten och egot. Trist bara att så många andra började med samma sak. Uada liksom. Att de inte skäms.

Many underground musics players are using a music to worship satan. If your band choose a music to worship satan, did you really concentrate your mind to it till you felt absorbed in?

Intervjun med M från Mgła på Bardo Methodology fick mig att inse att jag har exakt samma åsikter som honom när det gäller i stort sett allt. Särskilt när han självdiagnostiserar sig själv som ”spiritually challenged”. Ockult litteratur skriven i något radhus i en håla ger mig lika mycket som Aleister Crowleys självbiografi: tråkslag och brutala kortisolkrypningar i kroppen. Folk får tjoa hur mycket de vill och åkalla allsköns andar, full support där, jag har själv skaldat om Djävulen och hans kohorter minst en miljon gånger. Men. Om man busringer ner i avgrunden så finns det en risk att något faktiskt svarar. Lycka till att försvara sig med hoprullad Belial Center-katalog som enda vapen.

What is your opinion where there is a fighting between the underground members when the gigs still in progress.

Slagsmål i publiken. Helt OK så länge de håller sig borta från scenen. Om du vill upp på scenen och snabbt kasta dig ut i publiken, kör i vind. Jag kommer aldrig förstå mig på ditt beteende, men vi kan säkert komma överens ändå. Men. Folk som klättrar upp på scenen och får för sig att de spelar i bandet. Det finns en speciell plats i Helvetet för dem. Det ska klängas, det ska viftas, det ska spexas. Och sedan blir de sura när man sparkar tillbaka dem ut i publiken igen. Vad är upp med det som kidsen säger. Seriöst, vad är grejen? För ett gäng år sedan blev det ett herrans liv när Mortuus nacksvingade ut ett klängigt fan i publiken. Vad skulle han göra? Det är inte alltid det finns scenvakter och finns det vakter så är de inte de mest uppmärksamma alla gånger. Ibland måste man sätta gränser och jag tror inte det var några fler i publiken som fick för sig att äntra scenen den kvällen. Om han inte gjort något då? Bara gudarna vet hur länge den där tjommen hade stannat kvar. Jag hade tappat fokus direkt. I värsta fall hade kanske fler fått för sig att kila upp på scenen och vips har vi Obscene Extreme i Tjeckien. Eller Helvetet på Jorden som jag kallar den festivalen. Står jag i publiken och kanaliserar till en kanonspelning vill inte jag ha några störande moment på scenen. Det dödar magin direkt. Samma sak när jag står på scen själv. Jag har fullt upp med att vråla lungorna ur mig och skapa en atmosfär. Då vill jag inte oroa mig för någon fyllskalle som man i ögonvrån ser kliva upp på scenen, vilt trampades på kablar, hängandes på ens medmusikanter som ett jävla drunkningsoffer.

Jaha, var frågorna slut nu? Vad tomt det känns.

På återseende.

/Hatpastorn

 

Här är din död. Sataros.

Posted in Uncategorized on 25 juli, 2018 by hatpastorn

Sataros var med och grundade Arckanum en gång i tiden, när Shamaatae fortsatte bandet som ett soloprojekt så grundade Sataros projektet Sataros Grief. 90-talet var kantat av en hel del brokigheter, men även en hel del black metal. Direkt från Mora svarade Sataros på mina frågor.

/Bure Bödel

Hallå där Sataros, du har varit rätt duktig på hålla dig från rampljuset trots att du tidigt var en del av den svenska death/black metal-scenen. Din första demo var med bandet Absorption 1990, sedan rullade det på med Arckanum och du var även medlem i Sorhin under ett tag. Vad kan du berätta om den första halvan av 90-talet?

Första gången som jag och Shamaatae möttes var på Strandens högstadieskola i Mora. Han hade precis flyttat hit från Göteborg och skulle börja 8F och jag 7F. Den dagen så skulle alla i klass 7F, 8F och 9F umgås och göra saker tillsammans. Vi hittade varandra direkt via musik och en gemensam känsla av att inte passa in. Vi bestämde rätt omgående att vi skulle starta ett band då han redan var en kompetent trummis och jag en usel gitarrist. Precis som du nämner så blir första bandet Absorption. Ett band som kanske hade mer rötter i thrash metal än något annat, det var väl bara det att thrash metal inte hade sina guldår under den tiden. Jag var frälst i Testament, Kreator, Tankard men även band som W.A.S.P., Iron Maiden, Saxon och Venom som fyllde min vardag. Det var musik dygnet runt under den tiden och när black metal sparkade in dörren blev det en hel livsstil. Efter Absorption blev det dock mycket death metal och det var nog Deicide som fick mig att älska den musiken till att börja med. Det var så många band som kom på en gång och jag älskade Florida-soundet, men mina husgudar kommer alltid vara At The Gates. Innan så var det band som Napalm Death, Benediction, Bolt Thrower, Pungent Stench och Carcass som slaktade högtalarna. Efter ett par år så startade vi dödsmetallbandet Disenterment tillsammans med Basse och under en kortare period så var även Tommy Erixon med, han kom då ifrån Umeå-bandet Nocturnal Rites. Vi gjorde några spelningar, bland annat en i Bergsjön där publiken till slut stod och skrek ”hem och repa” i kör. Det var helt sjukt men vi fick black out på samma ställe i en låt och vi började om tre gånger utan att lyckas spela klart låten. Vi spelade även in en femlåtarsdemo som faktiskt är helt ok. Hur jag sedan kom att börja spela med Sorhin var nog genom att Shamaatae började spela trummor med dem och någon tyckte att jag kunde vara med och testa. Jag var med på en spelning som finns någonstans, den är inspelad på VHS. Jag skrev en del låtmaterial, men om det är något som är med på någon inspelning har jag ingen aning om.

Kommer du ihåg vilken din första kontakt med death respektive black metal var?

Min första kontakt med vad vi idag kallar black metal var den ”andra vågen”. Jag räknar inte med de tidigaste banden som Venom och liknande. Jag minns det väldigt tydligt, jag och Shamaatae var och hälsade på någon släkting till honom i Göteborg och vi skulle gå till Dolores och köpa varsin LP-skiva. Jag fastnade direkt för ett omslag som var både rått och på sin tid unikt. Shamaatae köpte för övrigt en skiva med bandet Disastrous Murmur som var sjukt bra. Jag köpte i alla fall skivan och vi åkte hem till hans släkting och la på den på vinylspelaren och vi bara tittade på varandra och tänkte ”va fan är det här?” Ska det låta så här? Ingen bas? Vi lyssnade om och om igen och känslan av att ”jaha, så här kan man också göra” var så mäktig och överväldigande. Från den dagen var black metal våra liv. Skivan var “A Blaze in the Northen Sky” med Darkthrone. Vi blev snabbt besatta av livsstilen och klädde oss bara i extrema metalkläder. Det blev på allvar och vi fick snart kontakt med likasinnade runt om i Sverige. På den tiden så brändes kyrkor, folk tog livet av sig på olika extrema sätt och andra blev mördade i svartmetallens namn. Vi blev svurna Satanister och fördjupade oss i böcker och läror efter bästa förmåga. Vi kom i kontakt med olika satanistiska ordrar och nätverk. Vårt magiska arbete växte i samband med att vi lärde oss att sortera bort musikfolk som inte hade för avsikt att gå den vänstra vägen och genom att lyssna på dem som hade vandrat längre på den stigen. Våra texter och vår musik blev en förlängning av det magiska arbetet. Vi levde black metal och köpte till en början allt trams kring life metal och kriget mellan den svarta cirkeln och Stockholmsbanden. Det var så mycket trams på den tiden samtidigt som det var på blodigt allvar, men det är väl så det är när man är ung. I dag älskar jag att slänga på en gammal Entombed eller Dismember-platta, på den tiden var det uteslutet.

Vilka influenser hade du under denna tid och vilka var artisterna/albumen du lyssnade på?

Darkthrone, Bolt Thrower, Deicide, At The Gates, Kreator, Edge Of Sanity, Marduk, Grave, Slayer, Unanimated, Emperor, Black Sabbath, Motörhead, Immolation. Fan det var så många band och jag kommer glömma det bästa så det känns lönlöst att försöka fortsätta med listan… Det var ju så många demoband på den tiden som var asbra men mitt minne sviker mig just nu.

Du hade även ett soloprojekt under namnet Sataros Grief. Jag tyckte man stötte på det namnet både här och där under 90-talet men det verkade aldrig finnas något material tillgängligt. 2008 släppte du en split med ditt tidigare band Arckanum där du presenterade låten ’Älska min Död’. Har det funnits några andra låtar tillgängliga innan dess och vad kan du berätta om detta projekt?

När det kommer till Sataros Grief var det ett projekt som fanns i bakgrunden hela tiden, men som kanske inte betydde lika mycket för mig som vad Arckanum gjorde för Shamaatae. Jag hade mycket texter, idéer och en del musik som är klar. Ett tag så var det väldigt stora planer men det liv som jag kom att leva med kriminalitet, gäng och fängelse gjorde att jag hade mycket fokus på annat. Visst hade det varit kul att göra något av det, men det tar sådan tid att styra upp ett sånt projekt igen så det är nog inte troligt. Jag är otroligt tacksam över att jag fick följa med Shamaatae till Kalifornien och spela in spliten med Arckanum/Sataros Grief. Det var en grym resa som vi kommer ha gemensamt resten av våra liv.

Hur kommer det sig att Arckanum gick från att vara en trio till att bli Shamaataes soloprojekt?

Arckanum var alltid Shamaataes projekt och han ville ha det så, inga konstigheter alls och det blev ju jävligt bra kan man ju säga så här i efterhand.

Jag minns att jag läste en intervju med Shamaatae för många, många år sedan (det måste ha varit 97-98 kanske) där han nämnde ett band som du och han skulle starta/hade startat som skulle gå under namnet Tassemarkers Vaeurld. Detta band ska, om jag minns rätt, inte ha varit ett metal-band utan något mer ”mörkt”. Jag minns att jag verkligen var spänd på att höra detta band men det verkar ha runnit ut i sanden. Kan du skina lite ljus på detta?

Tassemarkers Vaeruld var ett projekt som vi lekte fram i studion, det är en atmosfärisk musik som blandar akustiskt med elektroniska delar. Det är ganska unikt och den inspelningen finns kvar på ett rullband i Mora, kan till och med vara så att Shamaatae har koll på det bandet. Det är ett projekt som skulle vara väldigt kul att leka vidare med. Vi får se vad som händer framöver.

Efter att du hoppade av Sorhin 1995 så var det tyst från dig tills du och Shamaatae slog era påsar ihop igen i bandet The Hearsemen. Vad hände mellan dessa år? La du gitarren på hyllan eller fortsatte du skriva musik?

Ja, det hände väldigt mycket. Musikmässigt så hade vi ett black metal-band som hette Demonizer där jag sjöng och spelade gitarr. Shamaatae på trummor och vår broder Mattias på gitarr. Det var aggressiv musik med grymma stämmor och melodier. Vi spelade live en gång som jag minns. Vi var några som drev ett spelställe i Mora. Det var en förening som hade ett stort hus där det var fest jämt med en massa liveband och en massa öl i baren. Inferno hette det, grymt som fan. Under den här perioden så levde jag med ena foten i musikvärlden och den andra foten i kriminaliteten och vi var ett gäng som begick väldigt många brott under ett antal år. Jag hade varit häktad i perioder och fått flera domar på de senaste åren och 1999 blev jag dömd till fängelse i 2 år och hamnade på Norrtäljeanstalten där jag träffade gamla och nya vänner. Utan att gå djupare in på det så blev jag medlem i både M.L.O. och Werewolf Legion och tiden efter fängelset blev inte lugnare. Det finns mycket att tala kring denna tid men efter Jons död och allt som varit kring M.L.O.så väljer jag att inte gå in djupare i den delen. För att göra en lång historia kort så kom jag tillbaka till Mora 2005 efter att ha varit på ett behandlingshem efter att gått ner mig helt i droger med allt vad det innebär. Jag träffade Shamaatae och Krille på Red Hot Tattoo i Mora och de frågade om jag var intresserad av att lira med dem. Vi satte igång och repade samma dag. Hur det sedan gick med The Hearsemen är historia. Ett grymt band och en spännande tid.

Hur såg musikscenen ut i Mora när du började spela i band? Hade ni några gelikar eller höll ni er mest för er själva?

Det första bandet som jag såg upp till var ett thrash metal-band från Mora som hette Hasty Death där Thomas från Unleashed spelade från början. Jag kommer ihåg när snacket började om att Thomas skulle börja spela med Unleashed. Wow! Det var stort och det blev som ett bevis på att man kunde komma ut i den stora världen och spela med de stora pojkarna. Sedan fanns det ett band som hette Skegg som lirade mer dödsmetall. Vi var ett gäng som umgicks på en ungdomsgård som inriktade sig på musik. Det var punkare, rockers, metalfolk och rappare i en salig blandning och vi spelade med varandra i olika band. Incardine var ett dödsband från Rättvik som vi hängde med en del. Fredrik ifrån Incardine hamnade också i Unleashed och hur det gick till har jag ingen aning om, men de gillar väl dalmasar antar jag. Senare ploppade det upp andra black metal-band i Mora där det största och bästa utan jämförelse är Craft som numera dominerar den scenen.

Detta var de spörsmål jag hade denna gång, jag får tacka för att du tog dig tid att svara på mina frågor. Är det något du skulle vilja tillägga innan vi avrundar?

Tack själv, det finns hur mycket som helst att skriva om denna tid men det här får räcka för denna gång. Kul att du hörde av dig och visade intresse och hoppas att detta kan ge glädje till någon.

Hell Satan och lev väl mina vänner…

Sataros

Mortiis – En Mørk Horisont (Live at Baroeg 04/05/2018)

Posted in Uncategorized on 20 juli, 2018 by hatpastorn

I den här overkliga hettan finns det bara en sak som kan bringa svalka till själen och det är Mortiis. Här filmat av Dr Panzram på anrika Baroeg.