Svartsudd. Del II. Beasties vs Creepozoids.

Posted in Uncategorized on 1 december, 2017 by hatpastorn

En tidig julklapp i form av ett nytt avsnitt Svartsudd där era favoritförintelseförsamlingsfarbröder försöker utröna vilken film som är bäst av Creepozoids och Beasties? Ja tack. Varsågoda.

På grund av rättighetsmög så kan detta avsnitt i nuläget inte spisas på en mobiltelefon. Packa upp stordatorn och tjockskärmen. Det är ju ändå helg.

På återseende.

/Förintelseförsamlingen

Annonser

Hatpastorn rekommenderar. Bardo Methodology.

Posted in Uncategorized on 11 oktober, 2017 by hatpastorn

För lite drygt ett år sedan tipsade jag om Bardo Methodology. En fantastisk sida om man vill förkovra sig i läsvärda och välskrivna intervjuer med allehanda band och artister som kan vara av intresse för er som läser dessa sidor. Mycket har hänt sedan dess. Förutom den digitala delen har det även hunnit blivit två tidningar innehållandes dels material som tidigare funnits online och helt exklusivt material. Om ni inte redan har köpt dem, gör er själva en tjänst och gör det. Nummer ett är helt slutsåld, men nummer två finns det exemplar kvar av. När det kommer till högkvalitativ tryckt media som berör de extremaste formerna av musik är vi inte bortskämda. Tidningarnas glansdagar är sedan länge förbi och ska vi vara helt ärliga var en stor del av de gamla alstren dåligt skrivna eller i värsta fall erbarmligt tråkiga. Därför får man fan passa på när det faktiskt bjuds upp till dans på riktigt. Bägge numren är på över 60 sidor vardera och nivån på band som är representerade är imponerande. Abigor, Inquisition, Master´s Hammer, Sadistik Exekution, Bölzer, Mgla, Forndom, Clandestine Blaze och så vidare. Layouten är snygg och lättläst, även om min nostalgiska sida är upprörd över avsaknaden av bilder knyckta från Tolkiens Bestiarium. En bok som på 90-talet måste legat etta på toppen över böcker stulna från bibliotek.

Så. Oavsett om ni köper tidningarna eller spanar in sidan digitalt är det viktigt att dylika tilltag uppmärksammas och premieras. Allt som kan förhindra att genomruttna skitsidor som Blabbermouth och Metalsucks får fortsätta måste stödjas.

Niklas undrade om jag ville bli intervjuad på Bardo så jag fick berätta för en engelsktalande publik vad vi pysslar med på dessa sidor. Sprida ordet om Matrix-viruset om man så vill. Jag sa naturligtvis ja, med en tydlig regel: att intervjun skulle göras på svenska och att Niklas fick det otacksamma jobbet att översätta mina svar. Ända sedan Hatpastorns Likpredikan startades har jag klurat på om det vore rimligare att skriva på engelska. Svaret har alltid varit nej. Jag är inte i närheten lika bra på att uttrycka mig på engelska som jag är på svenska. För Dr Panzram och Heidenhammer hade det garanterat fungerat, men för mig tar det tvärstopp samma sekund som jag inte hittar en bra engelsk synonym för typ ”Johannes Brost-ljudbild” eller ”landstingsfrisyr”. Svenska må vara ett fattigt språk om man kollar till antal ord i ordlistan, men möjligheten att kombinera ord som normalt sett inte borde kunna kombineras gör det till ett enormt nöje att skriva. Sedan finns det en risk med att ironi och sarkasm inte skulle lysa igenom på samma vis om jag skulle börja skriva på engelska. Något jag har noll procent tid med är att svara på upprörda mail från icke-engelsktalande läsare som tolkar exempelvis ordvitsar som absolut sanning. Det får räcka som det är idag med band som kör Google Translate och blir upprörda. Jag har ett standardsvar vars budskap är att om de ägnade mer tid i replokalen och att de tänkte efter några gånger innan de beslöt sig för att göra något visuellt efterblivet skulle jag inte behöva vara ett sådant rövhål. Det faller inte alltid i god jord. Märkligt.

Intervjun blev iallafall jävligt underhållande och Niklas ska ha en eloge för det brutala översättningsarbetet. Nu kanske vi till slut får svar på de frågor jag, Heidenhammer och Dr Panzram har stött och blött i evigheter. Detta är ett steg i rätt riktning. För er som raskt vill klicka sig fram till detta har vi en länk i det högra fältet samt här:

http://www.bardomethodology.com

Vill man köpa ett exemplar av tidningen finns den här på Nordvis sida:

https://www.nordvis.com/bardo-methodology-m-11/

Hatpastorns Likpredikan kommer självfallet att vara skriven på svenska även i fortsättningen, men om det finns intresse hos en internationell läsekrets för fortsatt samarbete med Bardo Methodology vet man aldrig vad som kan hända i framtiden. Jag tipsade Niklas om att det finns ungefär 16 artiklar med Ancient-relaterat material som skulle göra sig bra på engelska.

Han har inte svarat på tre dagar.

På återseende.

/Hatpastorn

Omdömeslöshetens nirvana. Sol Evil.

Posted in Uncategorized on 2 oktober, 2017 by hatpastorn

Amerikansk black metal. Vart börjar man? Det finns såklart bra band från USA, men i det stora hela fattar de helt enkelt inte grejen. Ska man göra en grov generalisering kan man säga att amerikaner har lika bra koll på black metal som norska band har på death metal. Vi snackar en klar minoritet som får till det.

Ett typexempel på hur bisarrt det kan bli när amerikaner bestämmer sig för att spela black metal är Sol Evil. Redan på bandnamnsstadiet anar man oråd. Dessa tuffingar har tröskat på sedan 1997, men hade ett uppehåll på en sisådär tio år då vokalisten Raymond ”Lord Mörder” Shipley valde att avfyra ett vapen mot en kristen drogrehabiliteringsklinik. Det föll inte i god jord hos myndigheterna och när de såg att han spelade i ett svartmetallband gick det som det gick.

Lärde sig Raymond något av detta? Nja, runt 2012 vankades det nytt material med Sol Evil. Musikaliskt rör det sig primärt om rätt kass black metal. Man har hört sämre band och man har hört jävligt mycket bättre band. Det finns som ingen anledning att lyssna på skiten.

Skivomslagen däremot. Här snackar vi stor konst. Att sätta bandmedlemmar på skivomslaget är ett koncept som funnits sedan musikbranschen var ung. Däremot är det inte varje dag man ser något som uppnår omdömeslöshetens nirvana.

Vi börjar med ”Descent into hell” från 2014. Här står Raymond och tomskriker i en grushög. Musklerna är spända till max och med tanke på de där nackmusklerna blir man lite fundersam om Lord Mörder är ovilligt inställd till det man i folkmun brukar kalla ”ren idrott”. Jag anklagar inte snubben för att knapra anabola, men skjuter man hejvilt omkring sig och tycker att DET DÄR är ett bra omslag blir man fundersam.

”Master of ascendancy Vol. 1” från 2015 höjer ribban. Här hittar vi den där Raymond på en sorglig borggård. Den svarta collegetröjan sitter som ett korvskinn. Med suktande blick tittar han på en halvnaken version av sig själv i en magisk spegel. Jag anklagar inte Lord Mörder för att vara narcissistiskt lagd, men det känns som att han gillar att runka lillkuken åt sin egen spegelbild.

”Lux diaboli” från samma år är en återgång till ”Descent into hell”. Här är det dock full fokus på Raymond och noll fokus på den soliga grushögen.

”Master of ascendancy Vol. 2”, återigen 2015, är ett magnifikt litet fiasko. Den nakna torson gör comeback, nu i symbios med en klassisk photoshopspya. Kolla blicken på honom. Han är nöjd. Jävligt nöjd. Låt oss nu leka med tanken att de där ynkliga vingarna finns i verkligheten. Hur långt tror ni att de kan bära honom? För mitt inre öga ser jag Raymond planlöst spinna runt på golvet som en vårtrött kärlekshumla.

Vi spolar fram till 2016, ”Master of ascendancy Vol. 3” ligger färsk på skivdisken. Nu ljög jag. Den släpptes bara digitalt. Om vi får tro låttitlarna, ”Seeker of truth”. ”Echo of my soul” och ”My lover´s embrace” rör sig det här om genomvidrig life metal av värsta sort. Omslaget bekräftar det. Något jävla myspys. Lord Mörder har träffat kärleken. Vad fan är det som händer?

Vad Sol Evil kommer att leverera i framtiden kan vi bara spekulera i. Däremot har jag på känn att Raymond ”Lord Mörder” Shipley är en filur vi inte sett för sista gången på dessa sidor.

På återseende.

/Hatpastorn
 

Hatpastorn & Heidenhammer granskar Cutting Edge Metal.

Posted in Uncategorized on 15 september, 2017 by hatpastorn

Metalion skrev i sin Slayer Mag Diaries att han hatar dålig metal. Han tar det personligt. Därför blir det otroligt märkligt när man tar en titt på de band han själv valde att rekrytera till sitt skivbolag Head Not Found. Ett bolag som gick i graven efter några hektiska år av skivsläpp av tvivelaktig karaktär. Ett flertal av dem finns representerade på samlingsskivan ”Cutting Edge Metal” vi nu ska titta närmare på.

Forlorn ”The Crystal Palace”

HP: Inte en av de starkaste låtarna från själva skivan, och dessutom innehåller den ett obehagligt breakdown med någon slags trip hop i mitten.

HH: Det var alltså inte första gången trip hop skulle med på en norsk dubiös samlingsskiva.

HP: Kristallslottet … det här är en skiva som bjuder in på en öl och en smörgås, men som efter ett tag gör det till en tillställning med Bill Cosby i centrum.

HH: Alltså, vad ska man säga … det här är det släpp som fick oss att uppfinna ordet diabetes-black metal. Man blir glad. Men det är lätt att ta en för stor bit av den här kakan. Sannolikt giftig glasyr.

Adorior ”Isegrim”

HH: Det här har jag ingen aning om vad det är. Rensade ganska bra, ska sägas …

HP: Stor Stockholmshype i väldigt små kretsar. Kvinnlig vokalist. Rätt bra. Tror det blev två fullängdare.

HH: Tja, det är alls inte dåligt. Det som dock är aningens förbluffande är att Metalion under den här perioden vräkte ut sin avsky över mediokra orkestrar men ändå valde att signa band som tja … inte direkt sticker ut från mängden. Det här var nog dock ett av de bättre av dem.

HP: Ja, det är … det är hyfsad black metal. Skulle gärna äga skivan. Men varför lyssna på detta när man kan vräka på, säg, Darkend Nocturnal Slaughtercult? Skivtiteln ”Like cutting the sleeping” får i alla fall högsta poäng.

HH: Hur ofta ser man egentligen HNF-skivor ute i det vilda?

HP: Ibland. Om du kollar igenom texthäftet här … det är alltså bilder på varje släpp. Men på den här samlingen återfinns alltså inte Emperor, 3rd and the Mortal, Gehenna, Ulver, Alastis, Troll, eller Pazuzu. Trots att de räknas upp i bookleten och får anses vara de släpp som gjorde Head Not Found till ett känt bolag. Helt bisarrt.

HH: Lite som när Mayhem valde att inte spela något från ”De Mysteriis …” live.

Ragnarok ”The Predicted Future”

HP: Nu du …

HH: Äsch, fan … jag vill ju egentligen gilla det här bandet. Men de gör det så svårt.

HP: Norges svar på Sargatanas Reign på så sätt att ingen brydde sig.

HH: Har inte du Sargatanas Reigns singel?

HP: Jo.

HH: Det här är en svåräten gröt och vare sig socker eller kanel finns till hands.

HP: Shagraths julkalendersyntar var kanelen i Ragnarok. Här måste han gått på dass när det vankades inspelning …

HH: Julskivan?

HP: Ja. Att de sedan förresten heter Ragnarok och inte Ragnarök …

HH: Jag tänkte precis på det själv. Jesus vilken Van Helsing jag är inne i nu … Metalion sket alltså i Ulver och Gehenna på sin skivsampler. Men en mellanlåt med Ragnarok, då dög det.

HP: Att den här låten har mage att vara över fyra minuter lång. Det här är alltså cutting edge metal …

HH: Titeln känns väldigt ironisk. Det förutsägbara … den här låten är ganska förutsägbar.

HP: Jag har haft den här samlingen i tjugo år och jag har aldrig kommit såhär långt in i låten. Vilken pissbomb.

HH: Låten är inne på snart sju minuter.

HP: Det här börjar likna en sketch. Jag utmanar ALLA att lyssna igenom hela låten utan att tappa koncentrationen. Med alla fejkslut intakta.

Carpe Tenebrum ”Velvet Claws”

HH: Head Not Found gick alltså i konkurs efter för många släpp som inte genererade profit. Och! ”Velvet claws”. Sammetsklor. De kan inte vara särskilt vassa.

HP: Den här skivan är … när man har alla andra skivor, med alla andra band, då kan man kanske lyssna på Carpe Tenebrum. Det är så jag känner. Det är för övrigt den här skivan som har DET omslaget. Du vet vilket jag menar.

HH: Oh ja. Det här omslaget har vi förvånats över i tjugo år. Alltså på riktigt.

HP: Och oriffen.

HH: Inte ens Aphazel är i närheten. Vad skulle hända om han hoppade in i det här bandet?

HP: Allt och ingenting. Fast det skulle i och för sig skulle få den där Aphazelflärden.

HH: Det där sista var ett ord din ordbehandlare inte riktigt godkände. Töntigt. Jag blandar förresten jämt ihop det här bandet med Catamenia.

HP: Det är det nog ingen som kommer att klandra dig för det. Den här villfarelsen om att det släpptes bättre skivor förr i tiden, den kan man nog lägga i en påse. Vilket jävla skitsolo nu efter fyra och en halv minut, förresten …

Windir ”Mörkret Sin Fyrste”

HP: Jag är ju ett Windirhead, så jag gillar det här.

HH: Vänta nu, är det inte den här låten som också är med på den där bisarra samlingen vi lyssnade på hemma hos mig för ett par veckor sedan?

HP: Jodå.

HH: Nej, det här är för sliskigt för min del. Både Forlorn och Windir på samma skiva. Uttrycket ”tårta på tårta” är inte ens roligt i sammanhanget. Vad är tårtan och vilken är glasyren? Metalion gnällde under den här tiden på att svartmetallscenen hade wimpat ur och att det typ bara var Marduk som var bra … jisses.

HP: Windir är ett sådant där band som är svinbra när jag inte lyssnar på dem. Alltså, ingen klarar ju av en hel skiva med Windir, men ett par chokladrutor i veckan blir man inte tjock av.

HH: Har han snott slingan från TV-spelet Rygar?

HP: Det kan nog mycket väl stämma. Det är lite sus, lite dus … En Nordvis man vi bägge känner var förresten inte vidare imponerad över av att den här snubben dog på fjället.

HH: Jag är inte vidare imponerad över huvud taget.

Hemlock ”Unleash Armageddon”

HH: Gud hjälpe. Det här är alltså med Dan Lilker från Brutal Truth?

HP: Det här är så JÄVLA dåligt. Ja, man förstår att de har Darkthrones ”Panzerfaust” i hyllan … men vad hjälper det. Har han Lilker förresten någonsin gjort något bra på riktigt?

HH: Grejen är ju att jag verkligen gillar Brutal Truth. Eller åtminstone ”Extreme Conditions …” och ”Need To Control”. Resten är väl sådär …

HP: Men hur i HELVETE kunde Metalion släppa det här? Det här kan vara den pinsammaste Darkthronestöld jag någonsin hört. Och då har man hört en del sådana.

Kvikksölvguttene ”Sluts”

Av oklar anledning finns inte låten ”Sluts” i ensamt majestät på Youtube. För er som orkar bry sig är det låt sju på fullängdaren ”Krieg”.

HH: Oj, en liten favorit. Trots att Necrobutcher är inblandad …

HP: Den här låten har ju i alla fall något. Om man tänker sig att Unleasheds ”Ragnarök” hade varit bra … på tal om Ragnarök.

HH: Och hur i helvete skulle det gå till?

HP: Jo, men man garvar med Kvikksölvguttene. Unleasheds ”Warrior” skrattar man åt.

HH: Hur är egentligen resten av Kvikksölvguttenes grejor? Jag har ju hört dem flera gånger, men minns inte helt.

HP: Resten låter typ som den här. Fast inte lika kul.

HH: Skönt osvar.

Atrox ”Steeped In Misery As I Am”

HP: Haha, Holy Records ringde och KRÄVDE att Metalion skulle lämna tillbaka Atrox. Han vägrade.

HH: Holy Records gick kanske till domstol och Metalion förlorade? Är vi den här konkurshistorien på spåren?

HP: Ja, det vore ju synd att få höra Ulver eller 3rd And The Mortal … nä, gnällig goth metal med skitdålig sång är det som serveras istället. Det blir gammalt fort, det.

HH: Hemlock och Atrox. Båda låter på fullt allvar som ett gäng fjortonåringar som precis lärt sig ta ackord. Och då inte på ett positivt sätt.

HP: Här är det många stora gester och breda penseldrag.

HH: Jag tänker på när jag skulle recensera goth metal för Cadla. Alla band lät EXAKT såhär. Det gick inte ens att mobba dem för att det efter ett kort tag inte fanns något att säga. Tänk dig ett blindtest mellan Japp och Mars.

HP: Alla som gillar Japp och Mars kan studsa rakt åt helvete. De smakar skit. Det är som en Snickers som ramlat av bandet innan det vankades jordnötter.

HH: Jag gillar dem. Gillar du typ Skotte och Geisha?

HP: Geisha ja, Skotte nej. Vad är skillnaden mellan Geisha och Pigall?

HH: Den senare har jag knappt ens hört talas om. Var köper man den?

HP: Den finns i alla välsorterade livsmedelsbutiker. Tänk att de slutade tillverka Kexnougat. Men Japp och Mars, de får fylla upp hela hyllmetrar. Jag blir TOKIG!

HH: Undrar hur den gemene Skotteinhandlaren ser ut?

HP: Där var visst låten slut. Tack.

Valhall ”Arctic”

HP & HH: Äntligen!

HP: Det här är en sådan jävla hit. Men resten är väl inte riktigt lika bra?

HH: Jag älskar hela den här skivan, rakt av. Tyvärr är ”Moonstoned” och ”Red Planet” inte sådär värst upphetsande. Jag gjorde dock en småkul upptäckt när jag till sist fick tag i ”Moonstoned” och såg att det i texthäftet finns ett gäng texter skrivna av Fenriz och som inte återfinns på nätet. Däribland en fortsättning på Neptune Towers-temat.

HP: Men tror du att den här låten hade varit lika bra om man hört den idag? Skumt att Valhall inte blev större ändå, med Gylve på trummor och allt. Fast det är klart, Metalion hade kanske fullt upp med att promota The Darksend eller nåt …

HH: Skitsvårt att säga vad man hade tyckt om det här var första gången. Jag vill dock ändå gärna tro att det kanske inte varit äkta kärlek vid första ögonkastet, men att man hade återkommit i alla fall.

Fig Leaf ”New Ship”

Föga förvånande finns inte Fig Leaf på Youtube. Denna är emellertid ett fullgott substitut.

HP: Det här är ett band jag irriterat mig på i tjugo år men som jag inte vet något om. Ganska udda.

HH: Vi snackar alltså funk metal. Introt till Nile City 105.6 fast med distade gitarrer. Alltså, det är inte ens ett skämt.

HP: Nej, det är exakt så det låter.

HH: Vilket slöseri med allas tid. Undrar vem som var sämst på det här med att driva skivbolag? Fy fan, det här är ju inte ens en låt. Är det ett slags konstigt försök att göra Cathedral?

HP: Ingen aning … de finns tydligen med på Prog Archives och kan således fara åt helvete. Skivsatan kostar åttioen dollar på Amazon!

HH: I texthäftet till den här samlingsskivan hävdar Metalion att Fig Leaf inte kan matcha Ulver när det gäller sålda skivor, men ”fuck that, it’s heavy music!!!!!”.

Cybele ”Asleep”

HH: Vill minnas att jag hade en promo med det här bandet … och att jag ville gilla dem, men att det inte gick ända fram. Lite för sura toner ibland och inga riktigt bra låtar. Om än en ganska skön stämning.

HP: Lite småcharmigt. Man behöver det här efter Fig Leaf. Jävla gladidioter.

HH: Låter ju extremt mycket demoband.

HP: Såhär ser alltså sista skivan med bandet ut … hur fan tror du den låter?

HH: Till och med de gick alltså i Matrixfällan. Jesus. Eller Mirror Soul Jesus, kanske man ska säga i sammanhanget.

Paradigma ”Come Winter”

HH: Vi snackar alltså skittråkig goth metal, återigen, i form av bedrövlig My Dying Bride-rip off med sur kvinnlig sång som grädde på moset.

HP: Sångerskan heter, och jag skämtar inte nu, Zilla Aidskräm.

HH: Va?

HP: Jo, på riktigt. Zilla Eidskrem.

HH: Hon hade inte en chans, hon. Lite som hela bandet.

Twin Obscenity ”Dreams Of A Holocaust Night”

HH: Hmm … den här titeln och så hette väl en skiva ”For Blood, Honour And Soil”. Ger mig vissa associationer.

HP: Fast den här biten är från ”Where Light Touches None”. Så synergin uteblir. Tycker dock att den här låten är lite ärtig.

HH: Jämfört med de senaste hemskheterna är detta en vitamininjektion.

HP: Finns annars inte så mycket att säga om Twin Obscenity. Det är vad det är, liksom.

HH: Men du skrev ju ett helt inlägg om dem för tre år sedan?

HP: *Host*. Ja, men … det … ja. Det var då.

Crest of Darkness ”The Acknowledgment”

Youtube hatar låten “The Acknowledgement” i allmänhet och skivan “Sinister scenario” i synnerhet. Ni får gissa hur det låter.

HH: Ytterligare ett band jag inte vet någonting om.

HP: Det är alltså det där norska bandet som släppte sju skivor, men ingen jag känner har ägt en enda av dem.

HH: De har snott introt till ”Sympathy For The Devil” av Rolling Stones. Skitband, för övrigt. Men kom igen, vi måste krysta ur oss NÅGOT om det …

HP: Jamen vad faaan … ja, det är en trögflytande soppa av oriff, stönande goth, fejkindustrigrejor som är snodda från Blade … vad fan ska jag säga då …

HH: Det räcker så.

Netherworld ”Grim”

Originalet fanns inte på Youtube. Däremot den här covern!

HH: Jag vill att den här låten ska handla om Grim från Västervik.

HP: Från ditt favoritland Australien, dessutom. Medlemmar från Bestial Warlust. Du, det trodde jag inte … det här är ju ”Mad Grandiose Bloodfiends” del två.

HH: Är det samma sura sångerska som vi hört tre gånger tidigare?

HP: Ja. Alltså, OK. Vi tar det en gång till: Gehenna. 3rd And The Mortal. Ulver. Det bra Ulver, ska sägas. Emperor. Usurper. Tormentor. Till och med Trelldom, Pazuzu eller Troll. Nä, de ska inte med. Vi kör på Fig Leaf istället. Och mellanlåtar med Netherworld, Paradigma och Crest of Darkness.

Reflektioner:

HH: Jesus. Inte ens när man var sjutton bast och relativt oförstörd … inte ens då hade de här låtarna fått en att köpa skivorna de är plockade från.

HP: Nej, som sagt har jag haft den här i tjugo års tid. Tänk dig: den creddigaste tidningen, jävligt många bra släpp … och så den här fullkomliga systemkollapsen. Jag vill ha Slayer Diaries 2, i vilken Metalion gör avbön.

HH: Den hade varit värd sjuhundrafemtio sidor. Tänk dig en skivrazzia hemma hos Metalion.

HP: En hel del lugubra fynd finns det nog att hämta i den skivhyllan.

HH: Man blir ju nyfiken på vilka band han ratade.

HP: Det vet vi ju. Emperor, Ulver, Gehenna …

HH: Ja, jo. Men nu tänkte jag väl på demoband.

HP: Det kan ju inte funnits ett enda band han inte signade. Man kommer liksom inte lägre än Fig Leaf.

HH: Jisses. OK för att Emperor kanske hade problem med rättighetstjafs eller något med Candlelight, men tänk dig den samlingsskiva Metalion ändå hade kunnat slänga ihop med tanke på de kontakter han höll på? Han hade, utan problem, kunnat släppa en egen Nordic Metal. Fast som trippel-CD.

HP: Min skivsamling är ökänd. Men inte ens jag har … eller, vänta så att jag inte säger för mycket … nej, inte ens jag ruvar på de här skapelserna. Eller, kanske en sex-sju av dem … nej, fem var det visst.

Epilog:

Efter att ha lyssnat igenom ”Cutting Edge Metal” infann sig flera timmars nekrokontemplationer i form av frågor utan svar. Det var dags att söka efter dem i Metalions egna publikation, Slayer Mag. Sagt och gjort, men det ledde bara till fler frågeställningar och höjda ögonbryn. Förutom bandet Adorior återfinns nämligen inte ett enda band av de som återfinns på skivan ifråga. Det enda jag hittar om Head Not Found rent specifikt står att hitta i ett av de förord som utgör introduktioner till de olika nummer som gavs ut – närmare bestämt till nummer femton, som gavs ut år 2000.

Dessvärre ger det inte så värst mycket information heller, förutom att Metalion själv skriver att han egentligen inte visste vad han gav sig in i. Intressant nog nämns faktiskt Fig Leaf i förbifarten, i en beklagan över att deras skiva inte sålde så mycket som han hade hoppats. Annars nämns i stort sett knappt ett band med namn, bortsett från de mer etablerade akterna. Är det bara jag, eller hade det åtminstone inte varit av intresse att i efterhand få reda på hur han resonerade när Ragnarok, Trelldom eller Carpe Tenebrum fick sina respektive kontrakt? Än märkligare blir det när man läser några av de krönikor som förekommer i numren från ungefär samma tidsperiod. Under pseudonymen Tornado spyr han galla över band som Darkthrone, Emperor och Immortal då han menar att de mer eller mindre är överskattade dyngband som passerat bäst före-datum med flera år. Satyricons tidiga skivor är tydligen rent genanta och Dimmu Borgir är ett projekt skapat av pengakåta tyskar. Samtidigt intervjuas banden i andra delar av tidningen.

Slayer Mag verkar ha varit ett tvetydigt kapitel i norsk (eller för den delen global) metallhistoria. På sätt och vis kanske släppen på Head Not Found helt enkelt speglar denna inställning.

/Hatpastorn & Heidenhammer

The fnead.

Posted in Uncategorized on 12 september, 2017 by hatpastorn

Uppmärksamma läsare kanske minns att jag nämnde den bisarra sången på en viss Benighted Leams-skiva i min Alex Kurtagić-special. Bra att ni minns det, för jag hade helt glömt bort eländet. ”Caliginous romantic myth” är en skiva som egentligen kräver en djupare analys. Den är nämligen sensationellt märklig. Blott en halvtimme lång, men känns som en evighet. Mycket tack vare de labyrintliknande arrangemangen och det brutala överflödet av oriff. Värst är dock sången och lyriken. Man har sett och hört mycket, men ”Caliginous romantic myth” är efter 20 år fortfarande en gåta utan svar. Så länge Alex kacklar sitter man lugnt i båten. Han har inget kanonkrax, men man har ju släppt igenom på den här nivån tidigare. Det är när han ska börja sjunga på riktigt som verkligheten går sönder.

Eftersom jag inte kommer att orka rippa mitt exemplar av skivan och lägga ut enskilda låtar på Youtube får vi köra på en variant. Här är hela skivan.

Lugn.

Lugn lugn lugn.

Bara de riktigt stenhårda masochisterna slukar Benighted Leams med hull och hår. Gör istället såhär:

Spola fram till 6:30.
Pausa.
Hämta något stärkande att dricka.
Drick.
Ta ett djupt andetag.
Tryck ”Play” och följ med i texten nedanför.
Efteråt diskuterar vi i grupper om tre.

Ydle cabais apash pip tpilizte
Delkins obonbrid unseen in sostric mirp
Benigted leams; a moon ‘gainst arms
Of oaks in a haunted fneade aft a nizt repast.

Festering de gentrie
Of ravaging chevaunce
Addyng flamboyaunce
To a cataclysmass fall.

The harvest blede amour cavalier.
Melodies teering, a pantoune phim.
Plondered darknesse erred pis (dismal) summer
Genled I not be encrypted blizt?

De lyrical declenfioun
Of pampered grandeur
Cruelty serenading
Till poetry fears.

De morbid river ran prouz your land
Corrupting all alonge its shores.
On my pryde your beheading you blame,
Dielded I be axe you forged?

På återseende.

/Hatpastorn

Textanalys. Insania Stockholm.

Posted in Textanalys. on 11 september, 2017 by hatpastorn

1999 var inte bara året då Matrix-viruset ställde till det för allt och alla. 1999 var även året då No Fashion Records hoppade på power metal-bandvagnen genom att erbjuda Insania Stockholm ett fett skivkontrakt. Som om det inte vore illa nog att dessa lirare var ett ia-band, de hade så kass fantasi att det redan fanns sju miljarder band vid namn Insania. Vad göra? Jo, lägga till ett jävla ”Stockholm” efteråt.

Insania Stockholm.

Smaka på det. Insania Stockholm.

Jag skrek när jag fick se annonsen på baksidan av Close-Up magazine. Fantasin gick på högvarv och man klurade snabbt ihop egna dumma bandnamn.

Dragonia Hyltebruk

Eternia Freternia Kusträsk

Insania Grythyttan

Swordia Härnösand

Morifadeia Åtvidaberg

Power metal är inte min grej och att hacka på den genren är lite väl enkelt. Därför skriver jag sällan om möget. Den regeln ändrades snabbt när jag av oklar anledning fick för mig att kolla upp Insania Stockholms lyrik. En stor del av texterna är av klassiskt fantasysnitt, det är vad det är, däremot förväntade jag mig inte att fynda knulltexter och DSBM-doftande ultradepp av 40-årskrissnitt.

Det är de texterna vi ska granska idag. Vi börjar med debuten, ”World of ice”. Jag undrar förresten hur många det var på Close-Ups redaktion som utbrast i ett unisont ”World of bajs” innan de gav eländet lägsta betyg. Min kvalificerade gissning är alla utom en.

Observera att jag saxar texterna från Metal Archives så eventuella stavfel behöver nödvändigtvis inte skyllas på bandet.

Fighting my tears

Throwing my thoughts out in anger, trying not to cry.
The time is up, now I’m leaving, and I wonder why.

But I’m planing my future: I’ll come back again and
when-
I’ll try to stay!

I can not live where I’d like to, and I feel so sad.
Father fate, tells me to stay here, and it’s not that bad.

But I’m planing my future: I’ll come back again and
when-
I’ll try to stay!

I’M GAZING AT THE SKY, AND I CAN’T NOT DENY…
I LIKE THIS PLACE JUST MORE AND MORE,
OUTSIDE ITS WINTERNIGHT, PAINTED IN SNOW SO WHITE,
I LIKE THIS PLACE JUST MORE AND MORE, AND MORE !

Power metal är rent teoretiskt en glad genre. Man ska känna styrka, hopp, upprymdhet och annat trams. Det var nog en och annan fjortonåring som inte kunde relatera till denna bittra vårdnadstvistshistoria. Eller så handlar det om en snögubbe. Jag har fan ingen aning. Är snögubben far till alla barnen? Så måste det vara. Det finns ett kokainskämt här någonstans men jag suger på den karamellen till ett annat tillfälle.

Forever alone

Look into his eyes, What do you see?
There’s nothing but lonelyness and sorrow.
He’s crying in pain, But there are no tears,
There are no good things, no tomorrow.

He has forgotten how to smile, And how to live,
He is disappointed at god, But will he forgive.

HE`S SEARCHING FOR LOVE,
BUT NOBODY GIVES HIM WHAT HE NEEDS,
HE`S CRYING IN LONELYNESS, FOREVER.
HE`S SEARCHING FOR FRIENDS,
BUT NOBODY SEEM TO CARE AT ALL,
HE JUST HAS TO LIVE ALONE, FOREVER.

I know he’s still out there, Living alone.
He lives by the storm and heavy weather.
He waits for the day, When he is to leave.
He knows he won’t be alone in heaven.

He lives his tearless life, He lives with his hate.
Will almighty god let him in, Or is it too late?

He just has to live alone, Forever alone.
He’s crying in pain, But there are no tears-
Forever alone

1999 var begreppet ”Forever alone” inte ett ”dank meme” som kidsen säger. Spola fram några år och ingen kan säga frasen ”Forever alone” utan att det lockar till fniss. Här är det inte bara life metal av absolut värsta sort vi har att göra med utan Insania Stockholm har haft den dåliga smaken att panga in rejält med sentimentalt trams. Om man ändrar texten till jag-form får man dessutom mallen för 98 % av alla DSBM-texter.

Private 6-machine

There are no heroes no they really stink,
Can’t even walk straight after thirteen drinks.
And in the movies they refused to cry,
But in the real world we all are gonna die.

Come take my hand ‘cause I’m a real man,
Please let me show you all the things I can.
If you have the guts to wash off your pride,
Please come with me and take a ride.

I feel your fingers under my belt,
I start to breathe fast, you make me melt.
When I touch your body you’re melting like snow,
Let’s keep the heat up, this is our show.

ROLLING AROUND IN THE BED FULL OF SWEAT
OUR PARADIS SHOW IS SO WET.
DON`T WAKE ME UP IF I SLEEP AND HAVE A DREAM,
LET ME BE YOUR PRIVATE SEXMACHINE.

I spread my wings together we will fly,
I’ll show you some feelings better than the sky.
Close your eyes and ”hush” – don’t say a word,
I’ll show you into another world.

This is a game that I will never spoil,
Play with my engine and just taste my oil.
If you have the guts to wash off your pride,
Please come with me and take a ride.

Snusk och nödrim i en explicit synergi. Usch! Hur presenterar man ens en sådan här text för sina bandkamrater utan att det blir de blossande kindernas afton? Alla som vill rulla runt i Insania Stockholms pissbädd och knåda slaktköttet mjukt räcker upp en hand. Ingen? Bra. Fråga: Kan det vara så att power metal-band sjunger textrader som innefattar ”Spread your wings and fly” mer frekvent än black metal-band skriker ”Satan”? Svår fråga. Oavsett så är det fullkomligt bedrövligt. Filmen Combat Shock är en större potenshöjare.

Forever is a long time

Sittin’ here waiting, and I’m bleeding on my knees.
It hurts so much inside and I’m sure I know what it means
As I am crying I see my own tears on the floor,
I’m still sittin’ waiting for your hands to knock on my door.

And I remember what I felt before-
How close our love has been from dying.
I wish that I could say -”I feel no more”,
But here I am and I’m still crying, still crying…

I listen to muisc, I remember all our songs,
But now they have lost their words to the one whom my heart belongs.
Standing next to this payphone, am I man enough to call you?
I’m thinking ‘bout the words you’ve said, and I wish I knew they were true.

‘Cause I remember what I’ve done before,
How many times that I’ve been lying.
To say ”I’m sorry”- that won’t give no more.
But here I am feels like I’m dying, I’m still crying…

PLEASE DON’T BE GONE FOREVER,
NOT FOREVER, LITTLE ANGEL OF MINE.
BUT DON`T YOU KNOW FOREVER- IS A LONG TIME.

Då var det dags att grina igen. Jag vet inte vad som gör mig mest upprörd, självömkansbonanzan eller låttiteln. ”Forever is a long time”. Jo, det stämmer ju. Jag har några alternativa titlar på samma tema:

Rain is wet

Dogs can be brown

Ice cubes are cold

Poop tastes like poop

10 is a higher number than 7

Sedan finns det något hysteriskt roligt med att refrängerna skrivs med versaler. Det gör att jag i mitt huvud hör någon som ylar dessa texter för full hals.

Vi hoppar nu raskt vidare till uppföljaren ”Sunrise in Riverland”.

The land of the wintersun

Ja, jag vet att denna text ska handla om stolta finska krigare. Däremot ska jag villigt erkänna att jag trodde att den handlade om Ku Klux Klan efter att ha läst dessa inledande strofer:

A long time ago in the night: Many men dressed in white, ready to fight, For their land and to
be free. Driven by hatred and fear, and love to a land in despair, which they had to bear.
Oh their hearts were full of hope and dreams.

När jag var skitliten trodde jag att Ku Klux Klan var ninjas och ritade således klanmedlemmar vilt viftandes med nunchakas. Min arma moder redde dock snabbt ut begreppen innan jag hann skämma ut mig fullkomligt. Finns det förresten högerextrem power metal? White power metal? Jag tar tillbaka den frågan. Det finns garanterat. Jag kan ge mig fan på att det finns en hel scen i Mexiko som pysslar med sådant. Vad kan de tänkas heta månntro?

Blood & Iron Saviour?

Jag Panzer 88?

Heiloween?

NSPM. National Socialistic Power Metal. Är det bara jag som börjar kallsvettas? Vi lämnar det här vansinnet och läser vidare i Insania Stockholms texthäften.

Seasons of life

Fighting through fire and fighting through hell.
Walking on clouds and walking on air.

I know I can manage without you, I know that my dreams will come true.
Cause I am the one who will stay strong.

Trying to find through the roads in my life.
Different choices, made everyday.

Trying to find a true soul inside.
The past won’t haunt me, i never look back.

I’m feeling the pain again and again.
Approaching the future, I’ll have my revenge.

Mer skilsmässolyrik. Den sista meningen ger mig en olustig känsla i kroppen. Skilsmässa och hämnd slutar sällan speciellt vackert. Snabba kaggar, hurtiga körer, gitarrsolon och partnervåld. Mysigt.

Vi hoppar vidare till tredje skivan, ”Fantasy (A new dimension)”. Kom igen nu. Ge mig lite drakar och demoner! Ge mig lite kul!

Illusions

Another day I’m hopelessly depressed and all deranged.
I feel fucked up and miserable, I wanna stay in bed.
I will never put myself in another ones shoe.
It seems like I don’t wanna change my point of view.

Tunnelvision, that’s my system,
Sad but true!

WE ARE ILLUSIONS,
OF THE ONES WE’RE MEANT TO BE,
WHILE AS I AM DETERMINED
TO TAKE YOUR LIFE WITH ME.

DREAM WHAT YOU WANNA DREAM,
GO WHERE YOU WANNA GO,
BUT BE AWARE OF ME THOUGH,
CAUSE I’LL TAKE YOUR LIFE WITH ME…

Oj. Snacka om en helt ny dimension av fantasy.

Fantasy

Med den titeln förväntar jag mig inget annat än regnbågar och riddare.

In this world – lost and alone.
Nothing more, inside but pain.
My heart is like, a broken stone.
Piece by piece, I’ll build it up again.

We all live in sadness,
Cause this world is full of lies.
But I can change the picture,
Right before your eyes.

HERE IN MY WORLD, WE ALL LIVE AS FREE.
YOU CAN’T IMAGINE HOW GREAT IT WILL BE.
SHOW ME YOUR THOUGHTS,
THEY’LL LIVE WITHIN ME.
THIS IS A WORLD, BUILT FOR US THREE:
YOU AND ME… – AND OUR FANTASY

Jag tror att jag börjar förstå vad de vill ha sagt med bandnamnet. De är helt galna de där stockholmarna. Vi har nu klarlagt att Insania Stockholms lyrik är det mest deprimerande man kan läsa. Vi har en skiva kvar, ”Agony – Gift of life”. Med den albumtiteln anar jag att det blir en fortsatt avsaknad av drakridande gnomer som skiter norrsken.

Hope

Since you’ve been gone
I’ve seen your picture in my mind each and every day.
Why is it so that one must leave and one must stay?
It happens every day.

I keep on wondering why. Why is it so?
Someone please tell me because I just need to know.

All I can do is hope that I will see you again.
But ‘till that day I know I’ll just have to wait.

When we were young
Life was a game and we just laughed,it seems like yesterday.
Sometimes I dream that you are here, but then again
When I wake up you disappear.

Vadå “Hope”?! Jag säger som Asta Kask: Det sista hopp jag har är det sista hopp jag tar.

To live another day

Is this what I had in mind, when I tried to see the sign?
The best days of my life just when away.
With tears in my eyes,years are passing by,
I’m getting older every day.

So please help me see, the best things that life can give,
Cause I wanna be free.
I wanna live some more, there’s so much to explore,
”Hey Life!”, please let me feel.

Why am I scared to live tomorrow?
Why am I scared to leave today?
Will the future bring me joy or sorrow?
Is there time enough for me to pray, and live another day?

What if life could treat me well and cast away the spell,
That always has and still is haunting me.
I have to stand up strong, be brave and carry on,
Not to lose my pride and dignity.

Enligt rykten splittrades Sentenced då de inte kunde skriva mer deprimerande lyrik än Insania Stockholm.

One day

What is love supposed to be?
Could it be a feeling inside of me?
Then why does it makes you sad?
All these emotions that we keep inside.
Tell me…

Why can’t we go on like we used to do.
Leave all the troubles behind.
Devastating that’s a shame, when I’m the one to blame.

Oneday I will find you
Oneday I will find my love
Summer turning into autumn, makes me realize
Even darker skies, they are approaching

Nu börjar fan JAG bli deprimerad.

Alive

I’m not alive if I can’t live my own life,
Time passes by and I’m loosing my mind.
I’m not denying, deep inside I’m crying.
Tears from my heart, hear me please,
Let me be alive.

I’m not alive if I can’t live my own life,
Time passes by and I’m loosing my mind.
I’m not denying, deep inside I’m crying, fighting, dying
Let me be alive.

Då var det avgjort. Insania Stockholm spelade aldrig power metal utan de var stilbildare i den helt unika genren DSPM, Depressive Suicidal Power Metal. Vem vet. De kanske inspirerade en hel scen i Mexiko. Vad kan de tänkas heta månntro?

Helloweep?

Sadovarius?

Primal Tear?

Och där fick de vara nog med ordvitsarna.

Hejdå.

/Hatpastorn

Band man inte trodde fanns. Elfspell.

Posted in Uncategorized on 14 augusti, 2017 by hatpastorn

KeyDragon är fullkomligt ohotade när det kommer till bisarra band. De har som allt. Och lite till. Blotta tanken på att det skulle finnas andra  band som får allt att klaffa på samma vis är befängd. Eller är den det?

För en tid sedan satt jag och skrev på en Dan Lilker-special som handlade om hans förehavanden i black metal-träsket. En ruggig historia. Under det arbetet ramlade jag över Nokturnal Hellstorm. Ett relativt nytt gäng jag aldrig tidigare hört talas om. Vokalisten i nyss nämnda band spelade även i för mig totalt obekanta Elfspell. Spindelkänslan pinglade samtidigt som det vattnades i munnen. Plötsligt var jag som i en trans. Alla tankar om Nokturnal Hellstorm försvann. Min hjärna kokade.

Elfspell.

Elfspell.

Elfspell.

Jag sköt Dan Lilker-specialen åt sidan och slungade mig in i Elfspells värld.

Bandfotot liknade inget annat och jag blev orolig att detta skulle röra sig om någon sorts form av plojband. Med dylika orkestrar är det svårt att veta ibland. Än idag vet jag varken ut eller in när det kommer till Elfspell. Vi måste emellertid börja någonstans så vi spanar in bandfotot.

Först och främst. Wow. Invasion Records-mätaren slår på rött. Invasion Records-rött. Elfspell valde här att använda den bortglömda färgskalan Gates Of Ishtar-grönt. Ett mycket obehagligt val. Till det adderar vi dataeld och inklippta orch-skallar från Sagan Om Ringen. Om vi stannat här hade jag kunnat acceptera eländet. Jag har på senare tid snöat in på dungeonsynth och om det är något den genren lär en så är det tålamod. Elfspell stannade såklart inte där. Det vore märkligt att ha ett bandfoto utan några medlemmar. Håll i er nu.

På huk till vänster har vi en skrikande mestönt med kort hår, pangvit tröja och svarta narkomanvantar. Jag tror att det är han som spelar med Dan Lilker i Nokturnal Hellstorm. Dan Lilker är i runda slängar femhundra år gammal. Det innebär att den här liraren borde vara minst trettio. Han borde fan veta bättre.

Högst upp har vi en glad tjej i gräslig klänning. Om vi leker med tanken att dessa människor fallit genom en portal och hamnat i ett mintgrönt fantasiland så kan vi väl ändå anta att de på vägen föll genom en UFF-container. Helvete hur de ser ut. Sedan verkar hon sitta på något. Vad och varför? Ja, hon är iallafall glad.

Om ni tvivlar på min UFF-terori. Spana då in killen bredvid henne. Just det. Han. Är det en peruk? Hur löd resonemanget bakom pannbandet? Är det en ringbrynja under t-shirten? Varför är han så tom i blicken. Lever han ens?

PANG! En medelålders Harry Potter med rejält tilltagen svank och dumdryg uppsyn. Han pekar på mig. Vad vill han? En sak vet jag och det är vilken trollformel som gått varmast de senaste åren. Accio hamburgare. Harry Potter och de vises gallsten och Harry Potter och fullblodsmongot är två romaner som skriver sig själva bara man tittar på honom.

Längst fram har vi iallafall någon som försöker. Bandet heter Elfspell så någon måste vara lite alvlik. Klädseln, håret och gesten fungerar i sammanhanget. Däremot har jag aldrig sett en alv med så brutala påsar under ögonen förr. Inte så konstigt. Ponera att man är en alv som sitter och alvar sig i skogen och sedan dimper det här dödskallegänget ner via en portal och man tvingas bli fadder åt dem. Jösses alltså.

– Du, arga skrikande killen. Lugna ner dig! Du skrämmer skiten ur Lord Rhododendron!

Eller

– Men sitt där och flina då in din dyngklänning! Vi drar iallafall på äventyr!

Eller

– Hallå? Hallå? Lever du ens? HALLÅ!

Eller

– Ett jävla avada kedavra till från dig och jag brassar in glasögonen i hjärnan på dig ditt förbannade tjockarsle!

En sak ska Elfspell ha lite credd för och det är att de iallafall får fantasin att bubbla.

Hur står det då till med diskografin? Ja, Elfspell har på gott och ont släppt väldigt lite. Vi har en knapp handfull demos från 2015 och framåt. Omslagen till dessa är hyfsat stilrena och vi finner inget spektakulärt bland låttitlarna. Varför de valde att ha DET DÄR bandfotot är en gåta.

Nu är det dags att lyssna på hur det här egentligen låter. Om vi börjar med låten ”Crystalheart” från första demon så möts vi av hyfsat episk metal i gränslandet mellan doom och ordinär hårdrock. Inte helt tokigt faktiskt. Oftast faller det på sången, men jag tycker att den håller. Man har släppt igenom på den här nivån förr om man säger som så.

De har faktiskt den goda smaken att smyga in lite dungeonsynth i mixen. Ett stort problem med denna är såklart att den inte är fyrtiofem minuter lång.

Hoppar vi fram till senaste given låter det såhär.

Såvida jag inte fått solsting är det riktigt hyfsat.

Om vi ska sammanfatta Elfspell så rör det sig om rätt hejig doom/hårdrock med anständig sång. Varför de valde att begagna sig av ett av planeten Jordens sämsta bandfoton förstår ingen. Snacka om att skjuta sig själv i foten. Å andra sidan hade jag ALDRIG lyssnat på dem, än mindre skrivit om dem, såvida jag inte sett det fotot. Vänta lite nu. Har jag gått i en fälla? Är Elfspell marknadsföringsgenier?

Jag måste nog lägga mig en stund.

/Hatpastorn