Hatpastorn tolkar låttitlar.

Posted in Uncategorized on 20 mars, 2017 by hatpastorn

Band som håller sin lyrik hemlig har väldigt sällan rent mjöl i påsen. Med ett tränat öra kan man ju höra väl valda strofer, men överlag är det inte det lättaste att dechiffrera vad någon galning tjoar om. Kanske är det för allas bästa då många band har helt urusla texter.

Idag tänkte jag att vi testar något nytt. Med hjälp av låttitlar ska jag gissa vad låtarna handlar om. Jag har ingen aning om vart detta kan sluta. I katastrof är det initiala antagandet.

Vi drar till Grekland. Närmare bestämt runt Aten där Dodsferd huserar. Känns namnet bekant har jag skrivit om dem tidigare. Jag såg dem live på den ökända klubben Baroeg för ett gäng år sedan. Jag kokade av ilska. Det räckte liksom inte med att de var helt sämst, sångaren tog misären till en ny nivå med en sångteknik och ett sätt att röra sig på scenen som fick mina knogar att vitna. Inget blev bättre av att jag stod i backstageområdet till höger, ni som vet ni vet, i en halv evighet och väntade på att mardrömmen skulle ta slut. Ingen öl hade jag, lätt kissnödig och med en mage uppsvälld av en turnédiet bestående till 90 % av bröd vitare än den kanadensiska rapparen Snow. Iförd corpse paint och kliande näsa. Ni som haft corpse paint vet exakt hur glamouröst det är när näsan börjar klia och vilka idiotiska tilltag man måste ta till för att lindra klådan utan att sabba paintet.

Nog om det.

Idag ska vi fokusera på titlarna på Dodsferds album från 2008, ”Death set the beginning of my journey” och gissa vad de egentligen handlar om.

You Were Talking About a Kingdom; What the Fuck Is That!!!

Personen i texten är mycket uppriven över ett dåligt restips. Hela semestern är på väg att bli förstörd. Barnen gråter i bilen, frun är helt hysterisk. Huvudrollsinnehavaren i denna lilla historia blev lovad att ”detta är hundra gånger bättre än Disneyland” av sin arbetskamrat. Väl framme vid Stavros Aprike krossades alla förväntningar. Hutlös entréavgift, koleriska djur och en otäck incident med en rabiessmittad gibbonapa som bet yngsta barnet i tandköttet. Ägaren till parken, Slobodan, gick inte att resonera med utan familjen fick en begagnad stelkrampsspruta och en dask i arslet som kompensation.

Titeln är direkt tagen från när protagonisten ringer sin kollega och för fulla lungor deklarerar sitt omdöme gällande Stavros Aprike.

The Day You Will All Rot, I Will Burry Forever My Hate!

Här blir det lite knivigare att gissa. Jag tror det handlar om en man vid namn Will Burry som uppenbarligen är vredgad över något som har med förruttnelse att göra. Möjligen att han är helt galet irriterad på sin ärkefiende Will All. Will Burry vill ju att Will ska ruttna, först då blir han snäll. Kan detta handla om Gerhard Henrik Armauer Hansen som 1873 identifierade leprabakterien? Bytte han namn till Will Burry eller är det han som är Will All? Det vet inte jag. Jag vet ingenting.

I Can Easily Destroy All the Things I Have Created!

Denna är lättare. Sannolikt handlar texten om ett diagnostyngt Lego-byggande skitbarn som medelst knutna nävar pulveriserar rymdbas efter rymdbas medan föräldrarna storögt stirrar och tänker mörka tankar om abort i sjuttioandra månaden. Ett sånt där barn som sparkar sönder sandslott, kastar sten på andra barn och lägger sig raklång i rulltrappor och ylar högre än Nordgaren på ”A darker shade of evil”-EPn. Senare i livet trasslar aset sig igenom en yrkesförberedande utbildning, skaffar tre barn med fyra(!) olika personer och blir halvkändis på grekiska Flashbacks mer suspekta trådar. Eller så börjar möget sjunga i Dodsferd. En annan teori är att den här texten handlar om när vokalisten helt sonika raderade Minecraft från hårddisken efter ha blivit gäckad av Ender Dragon i månader.

Suicide Was Created by Your Incompetence

 Den här titeln kan jag relatera till. Det är ofta jag tänker att det skulle smaka med ett självmord när någon systemtekniskt ”kunnig” jobbkollega dribblat till det. Den kan även appliceras på när man i en storm av spyhunger hamnar i en snabbkassa på ICA där någon jävla kretin inte begriper hur man betalar med kort. Ja, överlag kan den appliceras på alla sorts former av mänsklig kontakt. Jag är en ofelbar solstråle. Efter noga övervägande måste texten handla om en viss grekisk vokalist som driver folk till självmord genom att aldrig kliva av scenen.

Light Is Darker in This Swamp

Ljuset är mörkare i det här träsket. Nu blev det lite marigt. Är det just det här träsket eller alla träsk? Vad är det förresten med greker och att sjunga om träsk? ”His majesty at the swamp” och så vidare. Finns det ens träsk i Grekland? Floden Acheron omnämns ibland som ett träsk eller en sjö i grekisk litteratur, typ Aristofanes ”Grodorna”. Jag har ingen aning om vart jag vill komma med det här. Hur lux, lumen och candela påverkas i träskmiljö fortsätter att vara ett mysterium.

Death Set the Beginning of My Journey

Glasklart. Vokalisten sjunger om hur hans resa räknas. Han har visst börjat träna och med träna menar jag lägga upp bilder på Instagram där han putar med fetaoströven. Vilken jävla idiot.

På återseende.

/Hatpastorn

Suspekta Ögonblick. Del 39.

Posted in Suspekta ögonblick. on 17 mars, 2017 by hatpastorn

 

Trevlig helg.

/Förintelseförsamlingen

Hatpastorn botaniserar. CGI-pesten.

Posted in Uncategorized on 14 mars, 2017 by hatpastorn

När jag sorterade min skivsamling nu senast så blev jag snabbt påmind om hur illa det är ställt med omslagskonsten när det kommer till black metal. Vi har följande huvudkategorier:

Svartvitt foto på en skog.

Svartvitt foto på en lirare i corpse paint.

Svartvitt foto på pansarvagnar.

Svartvitt foto på en eller flera dödskallar.

Solnedgångar av vykortskaraktär.

Bedrövlig blyertsteckning.

Fantasydravel.

Photoshopspya.

Poänglösa dussinomslag med ormar, trianglar och bägare.

Innan ni börjar tjoa och rya runt, ja, det finns mängder av grymma omslag inom dessa kategorier. Jag pratar om de riktigt risiga exemplen typ första Trelldom, Funeral Frost, alla Invasion Records-släpp, alla ortodoxa klon-band med kyrkokörsintron och så vidare. Man blir helt knäsvag. Sedan började jag se ett obehagligt mönster. I min artikel om Benighted Leams-Alex konstnärskap nämnde jag att Matrix-viruset dödade traditionen med handmålade omslag via en fullfrontsattack av Photoshopspyor. Det fanns emellertid en period mellan målat och Photoshop. En ytterst dunkel era som kombinerade det sämsta från två världar. Jag snackar om den fasa som jag kallar CGI-pesten. Denna olycka av lågupplösta texturer och febrig animation som inte lämnar någon oberörd.

Alla som sett filmen Spawn räcker upp en hand. Bra. Alla som sett filmen Spawn, minns ni hur Djävulen såg ut? Bra. DET är CGI-pesten.

Nu tänkte jag visa några exempel på hur genomruttet det här kunde bli. Det kommer inte bara vara black metal, dödsscenen var minst lika drabbad.

Nu kör vi.

Centinex – ”Reflections” 1997

 

1997 släpptes denna platta och får då anses som en av de första inom denna våg av dåliga beslut. När skivan kom tyckte jag att omslaget var coolt. Jag störde mig mer på att sångaren hade Cradle Of Filth-tröja på sig och att de använde trummaskin. Sedan dess har omslaget blivit fulare och fulare för varje år som gått. Det har med andra ord åldrats riktigt dåligt, precis som all ny teknik gör tills man fått kläm på grejorna. Vad var förresten grejen med lila drakar på 90-talet? Liar Of Golgotha, Inverted och Centinex. De finns säkert fler. Här har vi som vi alla kan se en datadrake med datalie. Man blir ju lite oroad över lämpligheten att vifta med ett slagredskap om man har Tyrannosaurus Rex-armar, svaga knän och otympliga vingar. Den där jäveln är ju ett haveri!

Mindcollapse – ”Vampires dawn” 2001

Jag drabbades av en mindcollapse när jag fick se denna i en annons i Close-Up runt millennieskiftet. Här har vi en utsökt skräckblandning av photoshopspya och dataparty. Det ser inte riktigt klokt ut. Tack vare omslaget sket jag i att lyssna på Mindcollapse. Det var nog fler än jag som gjorde så. För det första så ser möget inte klart ut och för det andra så är motivet ingen höjdare. VOD var aldrig kända för att släppa snygga plattor, men detta tillsammans med Defaced Creations skiva är det absoluta bottenskiktet. På samma tema har vi Iron Maidens ”Dance of death” från 2003. Tänk vad tokigt det kan bli.

Apotheosis – ”Farthest from the sun” 2002

 Hatpastorn anno 2002:

Oooh, en ny skiva från Nocturnal Art! Wow, syntblack med trummaskin. Från Malta? Exotiskt! Åhsötejesusvarförseromslagetutsådär …

Vem godkände detta och varför? När det ser ut på det här viset är det fan inte ens roligt längre. Dataskelettdrake modell gigantisk till höger och mestönt med ljusdribbel till vänster. Sauron, snubben som styrde och ställde i det här enmansprojektet, hade dessutom porrmustasch och kråsskjorta. Vi tar det igen. Sauron med porrmustasch och kråsskjorta. Skivan är dock bra, men det är inte utan en tung känsla av smuts och skuld man lyssnar på den. Hade inte Morfeus något krafs liggandes i någon byrålåda? Titeln är i alla fall lite kul. Om Sacramentum var ”Far away from the sun” och Amorphis “Far from the sun” var fan Apotheosis ”Farthest from the sun”. Hur man nu kan vara det om man har Malta som hemadress.

Dataskelettdrake.

Malta.

Kråsskjorta.

Porrmustasch.

Sauron.

Omdömeslöshet.

Jag älskar black metal men de mörka gudarna ska veta att när det kommer till ren och skär sinnessvaghet slutar genren ALDRIG att överraska.

Sins Of Omission – ”Flesh on your bones” 2001

 

Jag delade turnébuss med de här stockholmarna i en månad. Det var ett äventyr. Deras ”Flesh on your bones” låg färsk på skivdiskarna. Något som inte var lika färskt var konstverket som prydde skivan. Ett dataskelett som mest för tankarna till en game over-stillbild i typ Fallout 1. Ett spel som kunde driva en till vansinne. Ett bra spel naturligtvis, men när jag startade igång det igen för ett par år sedan sprängdes jag av frustration. Sins Of Omissons omslag hyser jag samma känsla för. Det är skitfult och har åldrats sämre än första Fallout. Fatta allvaret. Sedan hatade jag alltid skivtiteln.

Monstrosity – ”In dark purity” 1999

 

Låten ”The angels venom” är så jävla bra att man svimmar. Något annat som svimmat är dataängeln som ligger och krälar i datastoftet under datadreadlocksdjävulen. Titta på det här. Alltså titta på omslaget. Det finns fult och så finns det Monstrositys ”In dark purity”-fult. Färgerna, motivet, texturen på stengolvet. Man blir nästan imponerad. Vill man utmana sig själv kan man fantisera om hur det här såg ut på taskigt tryckt T-shirt. Sedan spyr man lite i sin mun. Varför ska det behöva vara såhär? Seriöst. Vad är det som hindrar folk från att ha folkvett och god smak?

Broken Hope – ”Grotesque blessings” 1999

 

Att man hamnar i helvetet råder det inga tvivel om. Mitt helvete kommer se ut såhär. Dataskelett, så in i kuken med eld och i mitten, en gödselhumanoid som omfamnar mig och viskar texterna till And Oceans ”The dynamic gallery of thoughts” i mitt öra i all evighet. Amen.

Gloomy Grim – ”Reborn through hate” 1998

 

Snackar vi gycklarband ligger finska Gloomy Grim högt på min mentala topp tio-lista. Lila drakar i all ära, det kan jag nästan köpa, men varför envisas med dessa förbannade dataskelett! Ni som dessutom sett bandets musikvideo, ni vet. Ett levande skelett kanske skulle vara lite otäckt att stöta på i en mörk gränd, men hur svårt ska det vara att ge ett benrangel på nöten? Skjuter man eländet med en pil kanske det uppstår vissa problem. I övrigt. Nej. Hur starkt kan ett skelett vara egentligen? Man borde ju kunna rycka lemmarna av den. Ja, det finns en hel del att fundera över.

Witchery – “Symphony for the devil” 2001

 

Still doing the “W”? Nä, ingen gjorde ens “the W” från start. Vill man göra mig på riktigt dåligt humör drar man upp ultraluftslottet Witchery. Helvete vad det tjatades i media om det här bandet när de kom. Sedan blev det jävligt tyst när folk insåg att kejsaren inte bara var naken, han var så naken att han blev ett förbannat dataskelett! Det här skelettet hade till och med ett namn. Håll i er nu: Ben Wrangle. Benrangel. Fattar ni? Hö hö hö. Alltså det här är inget jag sitter och hittar på. Han heter det! Jag tror att jag precis sprängde ett blodkärl i hjärnan.

Nu ska jag vila mina ögon på något vackert en stund. Diabolique hade ju magiska målningar i bookleten. Gillade aldrig skivan när den kom, men det är dags att kolla om den åldrats likt ett fint vin. Så illa kan det ju knappast vara.

Eller?

På återseende.

/Hatpastorn

PS. Dataskelett kan fara åt helvete.

Konstnärsdrömmen. Dagens artist: Alex Kurtagić.

Posted in Uncategorized on 2 mars, 2017 by hatpastorn

I dagens avsnitt av konstnärsdrömmen tänkte jag att vi skulle titta lite närmare på mångsysslaren Alex Kurtagićs målningar. Innan vi gör det drar vi av lite snabba fakta om Alex. Förutom att måla tavlor driver han skivbolaget Supernal Music, som släppt skivor med bland annat Woods Of Infinity, Ethereal Woods, Drudkh och Hate Forest. Mycket skog och grumlig politik med andra ord. Han är även författare samt föreläsare och sist, men inte minst, var det han som styrde och ställde i Benighted Leams. Ett av de konstigaste banden jag vet. Jag äger de två första plattorna och jag pratar extremt ofta om höjda ögonbryn, men det som tar det absoluta priset är Alex sånginsatser på låten ”The fnead” från frågeteckensfesten ”Caliginous romantic myth”. Jag vet att den funnits på Youtube men när jag skulle sopa in länken nu är den spårlöst försvunnen. Mystiskt. Jag kan komma att återkomma till den låten framöver då det liknar inget annat man hört.

Vi börjar med hans verk från 1995 och jobbar oss framåt.

Tormentor – ”Anno domini”

torm

När utsökta Nocturnal Art gjorde kulturgärningen att återsläppa skatten ”Anno domini” 1995 var det Alex som skötte omslagskonsten. Jag har alltid älskat det här omslaget så det är svårt att koppla bort nostalgin. Här ser vi hur det ser ut när en brutalt låghalt prins tittar upp mot slottet där Törnrosa ligger och latar sig. Det är måhända inget mästerverk, men det är ett verk. Vädret och tiden känns lite oklar. Det är mulet och mitt på dagen, men när molnen skingrar sig ser vi att det är full jävla natt med månar och stjärnor och hela baletten. Sedan är det något blått mög uppe till vänster som jag aldrig förstått vad det ska föreställa. Det kan ju inte vara mulet, stjärnklar natt och blå himmel samtidigt. Eller vad fan vet jag? Kopplar man bort alla dumheter är det här ett klassiskt konstverk till en klassisk giv. Hurra!

Deinonychus – ”The silence of December”

dein

Mer slott. Deinonychus är bland den värsta dyngan jag vet, men logotypen och omslagsmålningen som Alex fes ihop är bra. I alla fall logon, den är skitsnygg. I övrigt är det mest en halvtrött borg i fjärran och massa kvistar. Vad fan var det med svartmetallare och slott i mitten av 90-talet? I bloggens begynnelse började jag skriva på en slottartikel, något som visade sig vara en exakt lika korkad idé som mitt försök att räkna ut vilket band med ordet ”goat” i namnet som var mest goat.

Isvind – ”Muspellz sònir”

isvind

Slottfrossa med Alex Kurtagić. Den här gamla godbiten är inte helt lätt att få tag i nuförtiden. Å andra sidan såg man den inte speciellt ofta förr om åren heller. Omslag och logotyp av Alex. I likhet med Deinonychus är logotypen klart skönast för ögonen. Han hade bra snits på bokstäverna, om fler hade bett att få logos av honom än av herr Christophe Szpajdel hade vi haft en betydligt större mångfald. Det finns inte så mycket mer att tillägga. Slott i fjärran, knotiga grenar och söt liten måne. Inte direkt värd att tatuera hela ryggen med.

Nattvindens Gråt – ”A bard´s tale”

natt

Utan att förhäva sig kan man påstå att Kurtagić har en fäbless för märkliga perspektiv. Nu är vi i ett träd och tittar ner på en borggård. Jag gillar det här omslaget men det finns ett GIGANTISKT problem. Det är Nattvindens Gråt vi snackar om. Min musikaliska kryptonit. Det spelar som ingen roll hur omslaget ser ut, den här skivan kommer inte innanför min dörr. Tro det eller ej, men min skivsamling har faktiskt gränser. Varför fick inte något annat band den här för?

Ancient – ”The Cainian chronicle”

cainian

Vi möts igen …

Nu kan man kanske tro att detta är ett skivomslag som saknar ett slott. Det räcker dock bara att vända på skivan så är det full jävla slottsbonanza igen. Man blir snabbt mätt. I övrigt, blixtar och dunder, magiska under. Vill man läsa mer om det här omslaget kan man kolla in mitt inlägg om skivan som ligger under kategorin Ancient-veckan. Jag vill mest bara gå vidare från Ancient så hej svejs!

Benighted Leams – ”Caliginous romantic myth”

beni

Ett mycket märkligt verk. Det är inte direkt fult och det saknar slott, skål för det. Men. Det är något som inte riktigt stämmer. Återigen ser vi det ur ett märkligt POV-perspektiv där jag antar att man tittar genom en drakes eller en bevingad demons ögon på en med livet tillfreds höggravid häxa. Är besten fadern till barnet? Det väcker onekligen ens fantasi! Sedan har vi hatten som nog ingen kan missa. Bor man i en tät skog känns det som att den där huvudbonaden är topp ett det sämsta man kan bära. Är det därför hon inte har någon nacke kvar? Åratal av hukande kanske reducerar ens nacke till ett sköldpaddsliknande stadie. Nu yrar jag, men vad fan ska man göra då när man har med Benighted Leams att göra?! En vacker dag ska vi gå igenom det här bandet från pärm till pärm. Den dagen är INTE idag.

Bewitched – ”Diabolical desecration”

bewi

 … och slottet gör comeback. Det här omslaget gillade jag aldrig då färgerna inte tilltalade mig. Gult, dassbrunt och fegrött på yxorna i en gudlös förening. Sedan har jag alltid undrat vad i hela helvetet det är som hovrar ovanför slottet. Är det vingmonstret från Benighted Leams-omslaget? Är det en enorm insekt med silikonbröst? Är det Batman-logon om den legat på vinden och blivit förstörd på grund av en låda med julpynt som barskt placerats på den? Jag vet inte. Sedan ser ju slottet helt förjävligt ut. Den arkitekten tänker jag då inte anlita.

Darkwoods My Bethrothed – ”Autumn roars thunder”

darkw

Inget höjdarband direkt, men vi ska försöka fokusera på Alex målarkunskaper istället. Det brinner i en kyrka och massa gestalter ryar omkring ute på gården. Inte direkt ett effektivt släckningsarbete. Färgerna går i liknande skala som Bewitched så det är stolpe ut. Mer studs i färgerna tack! Detta må vara ett av hans svagare verk och när det kombineras med ett riktigt jävla gycklarband finns det inga vinnare. Fy!

Dimmu Borgir – ”Stormblåst”

dimm

Ännu ett slott, ännu ett märkligt perspektiv. Detta kan nog vara ett av hans kändaste verk och jag tycker att det är ganska coolt, om än lite väl murrigt när det kommer till detaljer och färgskalor. En kul detalj är att när jag läste Bild i skolan gjorde jag en variant av denna då jag bytte ut slottet mot statyn av Gustav II Adolf som står på torget här i Sundsvall. Sedan ersatte jag skogen med höghusen i Skönsberg som ondskefullt tornade upp sig. Jag fick en femma i Bild. Om jag inte missminner mig har jag kvar den teckningen någonstans i gömmorna. Lovar att panga upp den på min Instagram om jag hittar den.

Perkele – ”Erotic circus”

perkele

Perkele var ett sidokör till favoriterna i Morningstar. Ett brutalt snedsteg till musik i form av ryslig gothrock med skitdålig sång. Bandnamnet sög och skivtiteln förbryllar. Sedan tjackskadad sjöjungfru på det. Vad denna amfibie har med erotiska cirkusar att göra vet ingen, däremot hade ”hjärnan” bakom bandet en likadan häxhatt som fröken nacklös från Benighted Leams. Väldigt rörigt.

Throne Of Ahaz – ”On twilight enthroned”

toa

I grund och botten är det här inte så pjåkigt, kruxet är att det är så galet mörkt att man inte ser vad det egentligen föreställer. Jag har ägt skivan i eoner, men det är bara nyligen jag sett att det är en man i kåpa som sitter på omslaget. I typ 20 år har jag på fullaste allvar trott att det varit en insekt som suttit på tronen. Lite lustigt.

Troll – ”Drep de kristne”

treoll

Snackar vi ambitionsnivå och detaljrikedom är ”Drep de kristne”-omslaget Kurtagićs svar på takmålningarna i Sixtinska kapellet. Sedan när man väl börjar kolla på vad det här egentligen föreställer blir man lite paff och undrar varför han lade ner så sinnessjukt mycket tid på det här. Det är ett gäng lurviga In Aeternum-medlemmar som går bananas i byn. Jesus står som ett mongo i mitten och verkar helt ovetandes om det kaos som försiggår i bakgrunden. Det är extremt juvenilt men samtidigt brutalt charmigt. Precis som musiken. Jag blir på gott humör när jag låter mina ögon och öron smekas av den här triumfen av nostalgi. På brakhiten ”Kristenhat” sjunger Nagash EXAKT som Kalle Anka. Bara en sån sak.

Covenant – ”In times before the light”

cove

Det är helt galet hur många skivor man äger som Kurtagić målat omslaget till. Det är lite märkligt varför han inte blev anlitad oftare och det är ännu märkligare att han såvitt jag vet inte gjorde ett enda omslag efter 1999. Vågar vi anklaga Matrix-viruset? Banden ville inte ha målade omslag längre utan flashiga Photoshopspyor. Så måste det vara. Det är Matrix-virusets fel.

”In times before the light” är ännu ett slott i mängden, eller snarare ett avkapat slott. Är målningen större i original eller ska det se ut såhär? Det ser inte riktigt klokt ut. Eller gör det? Jag vet fan varken ut eller in längre.

 Sathanas – ”Armies of Charon”

sath

Perspektivet. Vingarna. Charon sitter alltså i en tvådimensionell båt som är proppfull med Nifelheims rekvisita. Hur ska folk få plats där? Sedan ställer jag mig starkt skeptisk till huruvida en träbåt och en träåra klarar av att användas i magma. Är det kanske därför Charon ser så förvånad ut? Dumt och fult i en ljuvlig symbios. Lägg därtill att Sathanas är ett riktigt jävla luftslott till band.

Tyrant – ”Under the dark mystic sky”

tyrant

Japansk black metal med mycket synt. Den har sina poänger den här skivan. Skivomslaget är väl OK. Lite Morpheus-mediokert sådär. Det saknas något. Ett slott kanske?

Det känns lite trist att avsluta med Tyrant, men som sagt, jag tror inte att han gjorde fler målningar efter denna. I alla fall inte något som hamnade på ett skivomslag. Ja, såvida det inte är han som kladdade ihop omslaget till en viss anti-Bob Geldof-samling …

Men det är en helt annan historia.

Avslutningsvis måste jag säga att Alex Kurtagićs omslag är ganska coola. Det blir snabbt ett överflöd av slott, men hans stil är egen. Man ser direkt att det är han som varit i farten med penslar, staffli och lustiga vinklar. Trist att han inte verkar ha fortsatt att måla. Det hade varit intressant att se hans utveckling. I övrigt verkar han mest vara en mycket besynnerlig herre.

På återseende.

/Hatpastorn

Sista chansen med Hatpastorn och Heidenhammer. Del 2.

Posted in Uncategorized on 1 mars, 2017 by hatpastorn

Återigen sitter vi här, Heidenhammer och jag, runt mitt köksbord och kallsvettas. Vi ska lyssna på skivor som vi av en eller annan orsak aldrig fastnade för. Hittar vi några glömda juveler eller är det bara skit som vankas? Sist var det Fester, Molested, Evol och några till som fick vårt blod att isas, även om hjärtat tillfälligt tinade av Evols dubiösa klaviaturskonstnärskap. Vi ger de här banden och skivorna en sista chans.

Bra att veta är att vi gick in i detta projekt med öppet sinne. Vi grundade med en bit mat, en whiskey och en stunds stilla kontemplation med magiska The Deathtrip. Allt för att vara på ett så gott humör som möjligt. Visst, det är roligt att såga skivor men den här gruppövningen går ut på att hitta de där guldkornen som gör livet värt att leva. Tio skivor ligger framme. Vi är laddade. Är ni laddade?

Nu kör vi.

Desaster – ”A touch of medieval darkness”

desaster

HP: Ok, herr hednahammare, vad har du får koppling till Desaster?

HH: Ja, vad säger man? Tysk black/thrash (sägs det) som existerat sedan världen var ung. Har faktiskt ingen aning om varför jag aldrig tidigare hört detta förut. Av någon anledning var det här bandet sådär halvt omtalat. Åtminstone dök både namn och skivtitel upp på olika ställen med jämna mellanrum. Jaja. Du då?

HP: Typ samma här. Jag såg logon i tusen fanzines, men skivan fanns ingenstans att finna. Vi snackar Desaster, vi snackar ”A touch of medieval darkness” och vi snackar tysk black metal där inte hela bandet vill ha corpse paint. Eftersom jag inte hittade skivan i ungdomen har jag således aldrig riktigt lyssnat på dem. Jag vet flera som avgudar detta gäng så jag är hoppfull att detta kan vara en liten smaragd i det hav av kattguld som är black metal.

HH: Utsökt syntintro, sådär såsigt och dumt så man blir både peppad och fullkomligt orkeslös på en och samma gång. Nu dundrar visst första låten igång … och vad säger man? Rent spontant låter det faktiskt lite bättre än jag hade trott. Fan om inte det här hade lite tryck ändå, även om det var väldigt lättlyssnat. Jag får erkänna att om jag hade upptäckt det här på mitten av nittiotalet hade jag nog gillat det skarpt. Som ett mindre primitivt Morningstar, fast inte lika bra.

HP: Håller fullkomligt med om introt! Julkalendersyntar och en näpen åskknall. Smygthrashig svartmetall kommer härnäst. Det låter lite väl teutoniskt och betydligt mer melodiöst än jag anade. Jag är inte helt övertygad. Det är mer studiecirkelhårdrock än den rasande tornado jag hoppades på.

HH: Och nästa låt ger fan i mig ÄNNU mer Morningstarvibbar. Halvfalsk tjutande gitarrslinga med färre toner än i Chris Barnes röstomfång. Sjukt nog med en framträdande bas. Säga vad man vill, men en del överraskningar bjuds det på. Ett teutoniskt äventyr … fast man hinner bli lite väl mätt innan kakan är uppäten.

HP: Men det här hade väl ändå potential? Folkmusiktoner framgnisslade i rakt nedåtstigande led från finska Morningstar. Leder detta till ett helt poänglöst rens har de fattat allt. Rob Darken lär för övrigt ha fnyst avundsjukt när han hörde detta. I övrigt låter det inte alls dumt. Hade man upptäckt den här skivan 1996 istället för 2017 vet jag att jag varit en anhängare. Men. Det daltas med renset. Jag ger dem en låt till, men du verkar redan vara på vrången.

HH: Mja, nu låter det som otroligt mycket annat man hört utan att de direkt kopierat något rakt av. Hade inte räknat med blandningar av riff som är halvstulna av både Ved Buens Ende och tidiga Dimmu Borgir, kryddade med Running Wild-komp. Jag vet verkligen inte – är detta bra, dåligt eller hyfsat?

HP: Ja du, det här bandet påminner hela tiden om andra band, men jag kan aldrig riktigt sätta fingret på vilka. Irriterande. Annars må jag säga att det ändå är hyfsat eget. Däremot lurar hela tiden dubiösa heavy metal-undertoner vid horisonten. Mer metal än black. Sånt tycker jag inte om. Det är sedan gammalt. Nä, fyra låtar med Desaster får räcka för denna omgång. Ska i alla fall erkänna att jag kommer forska vidare i Desaster.

HH: Mitt final judgment: Tysklands Enthroned. Lätt att tycka om, omöjligt att riktigt älska.

Godkiller – ”The rebirth of the middle ages”

godkiller

HP: Nu beger vi oss till Monaco! Jag har hört ett par bitar med Godkiller på samlingsskivor. Däremot fick jag aldrig tag i plattan så återigen är jag övertygad om att detta kan bli hur bra som helst.

HH: Det finns visst tre band med det här namnet, men bara ett från Monaco. Och naturligtvis började bandet med att spela death metal för att sedan gå över till svartmetall för att avsluta karriären med att blanda in fräscha elektroniska element. Givetvis med logotypbyte inför varje epok. Nu kör vi EP:n ”The rebirth of the Middle Ages”!

HP: Hoppla! Syntar och datapukor i en underbar symbios. Och där kom trummaskinsgrindet med trötta slingor och tjutande sång. Synttrumpeterna räddar i alla fall detta från att stängas av på stört.

HH: Suck. Kanondumt symfoniskt intro som man blir riktigt glad av. Följs av standardriff som om de vore skrivna på ett vykort från nittiotalets lite senare hälft med motiv från Mortiis ”Keiser av en dimension ukjent”, med tanke på de ackompanjerande syntljuden. Varför inbillar man sig alltid att band från smått exotiska länder ska vara mer originella än de faktiskt är?

HP: Du menar som Apotheosis från Malta?

HH: Fnys. Bonuspoäng för följande textrader dock: ”Only true warriors full of true hate / Are living in this castle /Raised in Pestland / Surrounded with dull clouds and frozen winds.” Just. Det solskensindränkta slottet på framsidan plågas alltså alltjämt ändå av tråkiga moln och kyliga vindar. Det hade jag inte trott. Av någon anledning börjar du spela luftgitarr till det här. Det kan ha att göra med en del latenta Bergthronvibbar i materialet, men det bådar inte gott inför vårt stundande musikskapande.

HP: Tänk att den här skivan ändå såldes i femtusen exemplar … Kaggepartierna är dock inte helt dumma. Hyfsade riff.

HH: Det här låter som alla andra jävla band!

HP: Lugn, du fick whiskey, du kan ju inte bara ge upp. Annars kommer kvällen att bli lång. Du kan ju inte stänga av skivan redan nu!

HH: Nu är det nog.

HP: Jahapp, det blev alltså inte mer Godkiller.

HH: Final judgment: Monacos svar på Enthroneds millennieskiftesperiod. Svårt att tycka om, omöjligt att älska.

Kampfar – ”Mellom skogkledde aaser”

kampfar

HP: Men nu då! Jag har hört Stridspappa ett flertal gånger samt sett dem live. Ändå har inget riktigt fastnat. Det brukar börja bra, sedan tappar jag all livslust. Töntlåten ”Troll-tjohejsan” från ”Fra underverdenen” är exempelvis riktigt jävla urusel. Debuten missade jag dock helt när det begav sig. Jag är försiktigt hoppfull. Vad säger du?

HH: I en av mina bokhyllor står en splitskiva med Tumulus och Mock. Det sistnämnda bandet var det som Kampfar utvecklades från. Den är, för att uttrycka det milt, inte särskilt bra. Jag minns inget av musiken, men jag minns att en av medlemmarna hade en cowboyhatt på sig på bandfotot. Och corpse paint. I samma hylla står Kampfars skiva ”Fra Underverdenen” och samlar damm. Den minns jag heller ingenting av. Vi kör igång deras första fullängdare …

HP: Ja, det börjar ju ganska bra, det ska erkännas. Lite midtempo, lite småfolkigt. Jag brukar ju älska sådan här musik. Dessutom var det ju släppt på självaste Malicious Records som bara släppte guld. Jag fattar inte varför denna inte letat sig in i skivsamlingen. Däremot tappar man fan all ork efter cirka tio minuter. Jag vet inte vad det är, men det är som en slags nedbrytningsprocess där man till slut inte längre lyssnar. En falsk Van Helsing där man inte hör musiken samtidigt som man lyssnar på den. Sitter du och ritar kukar i vårt anteckningsblock?

HH: Vad fan ska jag göra då? Begreppet ”tunn ljudbild” fick just en helt egen dimension. Eller är det en sensationellt konstig ljudmix som spökar? Kampfar var verkligen ett av de där banden som var likt den besynnerliga individen som var en del av ens ungdoms kompisperiferi. Alltså, en sådan som ingen riktigt kände men som typ var bekant med någons bekanta … eller något. Jag hade faktiskt hoppats på en glömd eller dold liten juvel här, men det känns mest som en tråkig klassåterträff på vilken man möter någon man aldrig socialiserade med på tiden det begav sig. Det står då också väldigt klart varför man aldrig bemödade sig med att bjuda hem människan på macka och TV-spel. Tönt då, tönt nu.

HP: Visste du att Kampfar vann en norsk Grammis 2015?

Hatpastorns anteckning: Heidenhammer blev nu så upprörd att han helt sonika stängde av stereon. Det var precis som att något brast inom honom så vi tog en paus på en kvart.

Equinox Ov The Gods – ”Fruits and flowers of the spectral garden”

equinox

 

HP: Jag fick låna den här skivan av en klasskamrat runt 1997. Jag hatade den med hela mitt väsen. Omslaget var iallafall snyggt. Nu ska vi se om Östersunds mest pretentiösa gothtöntar är mer lättsmälta i vuxen ålder. Jag har fortfarande inte gett upp hoppet. Jag gillar hur du sitter och flinar!

HH: Seriöst, vad fan är det här för jävla titel?

HP: Frukt och grönt i spökträdgården?

HH: Haha! Dr Panzram har en besynnerlig fäbless för det här bandet, men nu är inte han här och kan agera advokat å deras vägnar. Jag minns mest detta som ett konstigt band, som aldrig var bra men som ändå hade något ganska eget. En udda fågel, då musiken inte hade värst mycket med metal att göra. Snarare glesbygdsgoth. Vi kör.

HP: Fy fan, efter det där förbannade skitintrot kommer allt tillbaka. Det är som att sätta en förgiftad madeleinekaka i vrångstrupen och den enda saften som finns är outblandad Fun Light. Proust hade varit stolt. Att det här ens fick släppas är smått obegripligt. Sanslöst mesiga riff av hopp och studs-karaktär kompas av Euroshopper-syntar och en sångare som inte ens Holy Records hade kunnat klappa på axeln. Vilket dravel. När låtarna tar slut blir man inte ens glad, man blir bara ännu argare då man får någon sekund att reflektera över hur dåligt det här faktiskt är.

HH: Jävlar vad grinig du blev nu. Det är halvprimitivt och smådumt, men ganska catchy. Är man på fel humör är det här nog fullkomligt olidligt, men just nu är det inte så illa. Slår mig nu att låten skulle kunnat vara baserad på musiken till ett TV-spel till Sega Master System. Final judgment: tänk er en syskonskara där Lake Of Tears är det lyckade favoritbarnet, Equinox Ov The Gods the gudsförgätna mellanbarnet och Cemetary bortbytingen. En ohelig treenighet.

HP: Nu kokar det i lillhjärnan. Du dissar alltså Kampfar och Godkiller, men goth från Östersund, då duger det!

Mezzershmitt – ”Weltherrschaft”

mezzer

HH: Av alla obehagliga dagsländor Hellhammer varit insyltad i är det nog detta projekt som får de kalla kårarna att ila längs ryggraden med högst hastighet. Jag är på riktigt nyfiken över att ta reda på precis hur illa detta åldrats. Industriell ”kontroversiell” black metal med … ja, vem fan bryr sig. Vi, tydligen. En enda EP blev det, med namnet ”Weltherrschaft”. Nu suckar jag innan skivan ens börjat.

HP: Har jag förstått premissen rätt? Ett norskt projekt från början av millennieskiftet som ingen brydde sig om. Hellhammer på trummor, Blasphemer på stränginstrument och sång samt Lars från Red Harvest på synt. Lite av ett all-starband ändå. Märkligt att man ändå inte hörde mer om detta.

HH: Introt, eller första låten antar jag, inleds med krigsljud, tjut och en fåne som tror han är Till Lindemann. Det är han inte. Samtidigt får jag erkänna att det inte är fullt så dåligt som jag hade trott … eller jo, det är det nog. Sådana här band signades till Nuclear Blast någon gång 1996, fick släppa en skiva och försvann sedan spårlöst. Som Girls Under Glass. Detta gjordes 2002. Det finns inga ursäkter. Suck. Låten tar slut. Mer krigsljud. Jag blir så trött. Så trött. Så … trött.

HP: Segt giftigt slem av ”Grand declaration of war” rinner längs hjärnan efter bara några sekunder. Det är ärtigt tuggande, krigssamplingar och töntig sång. Det låter som kasserat Mayhem-material post ”Wolfs lair abyss”, fatta vilken låg nivå det ändå är. Vad var ens meningen med detta? Alltså helt seriöst. Var det verkligen nödvändigt att skapa ett Mayhem 2 med sång på tyska istället för engelska? Svaret är nej. En fullkomlig idiot på metal-archives har seriöst gett detta 93 av 100 i betyg. Det svartnar för ögonen.

HH: Haha!

HP: De här låtarna leder verkligen ingenstans. Återvändsgrändssvartmetall. En ny genre. Mezzerschmitt är kungarna.

HH: Final judgement: Först ”Grand Declaration of War” och sedan detta. Hellhammer och Blasphemer gick då verkligen från klarhet till klarhet …

HP: Vänta lite nu. Lyssna på detta. According to the band: ”We’d like to emphasize that, although it’s Mezzerschmitt’s goal to provoke, ‘Weltherrschaft’ is NON POLITICAL. The album is against all forms of totalitarianism.” – Season-Of-Mist.com”.

HH: Jag blir så trött.

Winds – ”Reflections of the I”

winds

HP: Vi fortsätter motvilligt på Hellhammer-temat. Winds har jag faktiskt hört hemma hos dig, men jag minns inte mer än att det lät som ett Arcturus utan idéer men med relativt kompetenta musiker. Förhoppningsvis är jag på bättre humör idag. Det kan ju då fan inte bli sämre än skivan innan …

HH: Jag har alltså tre skivor med Winds. Fan vet varför. Jag fick köpa dem i ett paket. Jag minns att den här skivan fick ett absurt högt omdöme i Close-Up när den släpptes, men fram till för ett år sedan – då skivorna inhandlades – hade Winds gått mig fullkomligt förbi. Kan väl säga att de inte snurrat sådär värst många varv i spelaren. Vi kör …

HP: Aj aj aj, mitt Peccatum-alarm exploderar nu när den skeva pianomelodin glider in ett maskinellt tuggande av gitarrer och dubbla baskaggar. Däremot är det inte Peccatum-dåligt som tur är. Fy fan vad Hellhammer går på ren rutin. Det trixas lite på hi-haten och det stampas något extra slag på kaggen. Mer är det inte.

HH: Ugh, hyperteknisk Dream Theater-metal fast med mer progressiva inslag och med en del udda delikatesser. Det låter inte direkt som en vinnare på förhand, men … ja. Första intrycken nu är att det låter svårt och pseudodyrt. Det vill så gärna vara extremt professionellt, men budgeten räcker inte riktigt till. Och även om det säkert rör sig om extremt kompetenta instrumenthanterare vet vi alla hur det går när teknik går före låtar. Jag vet verkligen inte vem som faktiskt lyssnar på det här, då det samtidigt är för tråkigt och halvordinärt för att ens vara märkvärdigt. Och förresten är vissa av de toner sångaren insisterar på att pressa fram inte direkt i linje med hur instrumenten är stämda.

HP: Du är alldeles för generös. Arrangemangen leder ingenstans utan det känns som man gått vilse i skogen. precis när man tror att man hittat stigen fylls man av glädje, men det går snabbt över. Istället lägger man sig uppgivet i giftek och lidandet når sin kulmen samtidigt som det ska börja dribblas på gitarren. Snygga skalor, säger landets gitarrister. Jävla tönt, säger jag. Det är väl bättre att öva timtal på att skriva bra melodier och riff än att lägga tid på att kunna klösa av skalor som inte leder någonstans. Ett slöseri med allas tid. Min tid, din tid, musikernas tid, producentens tid, skivbolagets tid, distributörens tid, skivaffärernas tid, REA-backarnas tid, grovsoprummets tid, värmeverkets tid. Hej då.

HH: Final judgment: jävla life metal-dynga.

HP: Så ska det låta.

Alas – ”Absolute purity”

alas

HP: Erik Rutan från Hate Eternal och Morbid Angel och fan vet allt vräkte i en intervju ur sig att han hellre skulle dö än att spela mesig musik. Då glömde han nog bort sin goth-flört med life metal-smörjan Alas. Jag fick promon när den kom, lyssnade inte flitigt på den. Det kan jag villigt erkänna. Det är dags att dra fram den ur den sluthantering som är min skivsamling för att se hur den åldrats.

HH: På kalas med Alas … det här var också ett band som gick mig helt förbi. Tänk att Erik Rutan gick från att spela asrå och bra dödsthrash i Ripping Corpse till att larva sig med operametal. Inte ens en minut in i eländet är jag så modfälld att … nä, jag får inte till någon liknelse. Nu kanske folk tror att vi sitter och sågar saker för sågandets skull? Det gör vi också, men det hindrar inte skivorna från att vara skitdåliga. Vill man vara snäll kan man säga att detta i sina bättre stunder påminner en aning om Theatre of Tragedys första släpp, fast med en betydligt mer tondöv sångerska bakom micken. Seriöst är det direkt plågsamt när hon i toner ger sig på att yla som en febersjuk prärievarg, då det blir så där skärande halvsurt som … ja, sångaren i Winds, antar jag. Det ska trixas och meckas bakom trummorna. Basen är nästan lite funkig i sina försök att hänga med.

HP: Detta tog mig tillbaka. Usch. Produktionen är dödsmetallfet med ändå gotiskt smetig. Det låter inte riktigt klokt, särskilt gitarrerna sticker ut som en bältrosattack i ansiktet. Martina Hornbachers röst är nästa problem. Ibland sjunger hon bra, men stundtals är det så surt att hela ens inre PH-värde blir helt förstört. Jag måste få i mig något basiskt. Typ lut.

HH: Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

HP: Jag minns att de inte skrädde med orden i promobladet som följde med skivan. Det var musiker som gått på universitet och fan vet allt. Jag har dessutom för mig att de tackade Gud i bookleten. Orkar inte kolla upp det för nu är jag så jävla arg att det bara kokar i mig. Detta är obegripligt dåligt och allt når sin kulmen i bajskorven ”The enchanted”.

HH: Men. Det är nu det händer. När jag bara är på väg att ge upp fullständigt kommer ett parti som fyller mig med oförfalskad och sporadisk glädje då sångerskan börjar ljuda som om hon var en joddlare i ett Asterixalbum utspelandes i Alperna. Tyvärr varar det inte särskilt länge utan ersätts av ett parti som i sammanhanget passar lika bra som en gädda i en jordgubbstårta.

HP: Haha!

HH: Final judgment: en bältrossjuk Bianca Castafiore gör sitt livs framträdande i ett senare, mer sofistikerat Morbid Angel.

Hatpastorns anteckning: Det är nu det ballar ur. Jag är fullkomligt beredd att ge upp och överge hela idén med att gå igenom tio skivor medan Heidenhammer ilsket propsar på att vi iallafall ska lyssna på åtta skivor. Jag hotar med svensk melodisk döds. Heidenhammer hotar med stryk. Vi enas om Blazing Eternity. Dansk black metal som vi skrattat åt utan att egentligen ha hört så mycket med. Vi tar den med roligast titel.

Blazing Eternity – ”Der hviler en nat under sorte vinterbøge”

blazing

HH: Snacka om sista chansen. Det här danska bandet har vi skrattat åt i tjugo års tid och vi har knappt ens hört dem. Men det spelar ingen roll. Vi har ändå hört dem. Roligast var när en dansk skrev in till Nordic Vision och försvarade bandet efter att de blivit sågade i tidningen genom att hävda att Blazing Eternity ”är lika bra som de norska banden om man räknar bort Burzum, Emperor och alla de där.” Alltså: någon (sannolikt en medlem i bandet) försvarar Blazing Eternity med att säga att de är lika bra som alla andra dåliga norska band. Fantastiskt. Då kör vi …

HP: Tandlös doomgothblack med en genuint dålig sångare. Det plinkas på gitarren, Casio-synten är inte tyst en sekund. Dansk black metal är en bottenlös stinkande myrmark. Jag har gett upp. Jag har nått stadiet där musik inte längre är en välsignelse, utan en förbannelse. Det finns partier man kan luras att tro är bra, men det är bara ett bländverk. Nu är det nog. Du får gå hem nu.

HH: Lyssna, en dialog mellan en kacklande fåne som tror han är Mika Luttinen, det är han inte, och en fullkomlig idiot. I bakgrunden ljuder standardriff som mest gör en fly förbannad. Ja, vad ska man säga? Det är precis lika dåligt som valfritt dåligt norskt band. Grattis, eller nåt. Final judgment: Danmark.

HP: Det här gör vi aldrig om.

HH: Men vi har ju jättemånga skivor kvar! Titta här, Thy Primordial, Godsend, Vondur, Ishtar, Bifrost … är du inte iallafall lite nyfiken att se om det har blivit bättre med åren?

HP: Vi får se, det kanske känns bättre bara man får vila några dagar. Just nu kräks jag om jag behöver lyssna på mer musik.

HH: Varför lyssnar vi inte på bra musik istället?

HP: Jag vet inte. Godkiller-skivan hade ju kunnat vara bra.

HH: Det var den inte.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Förintelseförsamlingens Podcast. Del XVI. Podigal Son.

Posted in Podcasts on 12 februari, 2017 by hatpastorn

Vi avrundar veckan med att prata om världens bästa band.

/Förintelseförsamlingen

Dr Panzrams tributesploitation. På slaktbänken: Peccatum.

Posted in Uncategorized on 8 februari, 2017 by hatpastorn

Artist: Peccatum
Låt: ”Blood red skies”
Album: ”Oh, my regrets”

Den tredje mars 2011 skrev församlingens ständige sekreterare Heidenhammer följande i sin predikan ”Du går feil vei (eller 5 bedrövliga sidosprång)”:

Av alla ruttna russin i de kakor som bakades av herrarna Samoth och Ihsahn tar nog ändå Peccatum det totala jumbopriset. Självklart släpptes skivan 1999, detta fasansfulla år i svartmetallens historia. Peccatum sammanfattar allt som blev fel. Falsksjungande pretentiösa fånar som växt ifrån corpse paint men likväl håller sig med pre-emokajal och börjar sjunga om livets vedermödor borde hålla sig till neofolk. ”Strangling from within” består av en kakofoni – och då inte i positiv bemärkelse – av ett oändligt antal ljudspår, harmonier och förskräckliga försök till operasång, med texter inte ens Holy Records skulle ha godkänt. Och; rakad skalle, polisonger, ringbrynja och Broder Daniel-make up är ingen vinnande kombination. Det saknades bara några fastklistrade stjärnor på kinden.

peccatumDet finns ingenting jag kan tillföra eller kritisera i broder Heidenhammers summering av läget. I den här församlingen hatar vi Peccatum lika mycket som danskar hatar att göra bra black metal. De ändlösa timmar vi plöjt ner på att vända och analysera precis alla stenarna på detta missfoster till projekt är så otaliga att bara tanken på det har fått vuxna män att förlora förståndet. Jag orkar inte gå igenom alla turerna kring detta vårt grannlands eget White Stripes. Jag har exempelvis ingen aning om varför deras bror/svåger till sångare, Lord PZ, valde att lämna båten efter EPn ”Oh, my regrets”. Kanske var han på glid i mitten av 90-talet och detta var från början familjens försök till att få honom bort från de dåliga influenser han mött vid byns skatepark. Kanske lämnade han bandet för att göra upp med sitt förflutna…

Vem vet? och vem bryr sig? jag misstänker att alla mina frågor har samma svar.

När vi ändå är inne på ämnet så har vi ett fint pris liggandes i vår kollekthuvudskål till den som kan hitta en bild på Lord PZ där han inte ser ut som att han missförstått looken ”tuff, avslappnad och cool” med ”obekväm, stel och krystad”.

sot2

För att förstå Peccatum måste vi ovilligt ge oss in i en musikalisk genre som bara lastgamla indiemusiker från Umeå, dagisfröknar från Stockholm och gipshattsmannekänger från Sundsvall orkar lyssna på. Jag tror att det evolutionära/revolutionära språng som den norska svartmetallscenen tog mot slutet av 90-talet var så pass spektakulär och distraherande att deras ”avantgarde”-scen lyckades slinka förbi nästan helt ogranskad. Visst, vi var ju väl medvetna om vilka styggelser som dväljdes i det photoshopinferno som var underbolagens annonser i Close Up, Cadla och Necrologium, men det var inte förrän Peccatums debut och Ulvers ”Themes from William Blake’s the marriage of heaven and hell”, som vi förstod att sjukdomen hade spridit sig i värdkroppen långt värre än vi tidigare trott och att den sorg som en gång känts så fjärran nu till sist hade nått oss.

Innan jag blir anklagad för att döma ut hela den norska scenen som en enda malström av trendkänsliga kappvändare så vill jag poängtera att det fanns akter som istället för spexiga tights och bubbliga beats, valde att lägga in en andra växel eller bara blåsa på som om ingenting hade hänt. Gehenna, Enslaved, Limbonic Art, Urgehal, Carpathian Forest och Aura Noir är några av de band som kan se tillbaka på millennieskiftet med i alla fall någon form av stolthet.

peccatum1En detalj som bör nämnas är att denna metamorfos inte nödvändigtvis var något som huvudbandet genomgick, utan var snarare primärt reserverad till sidoprojektsträsket. Faktum är att jag i skrivande stund inte kan komma på ett enda band förutom Ulver som fullt vågade gå på tur i skogen av reverb, trötta idéer och pretentiösa koncept. Det kan bero på att detta är en genre som mer består av tämligen löst sammansatta låtidéer som visat sig vara för alternativa/radikala för att kunna säljas in till den stora publiken, men som ändå duger för att klippa ihop till 37 minuter material, dra över på en DAT-tape, ta lite spejsade bandfoton och sedan välja ett omslag som kommer att vara daterat imorgon för att avslutningsvis köpa skor och nöjen för budgeten. Detta ledde till en evighet av blippblopp, känslor och fisljummen naturromantik i en fadd svartvit och mögelgrönskimrande symbios.

Detta leder oss tillbaka till Ihsahn. När vi för första gången hörde hans CuBase-version av ”Inno a Satana”, nu kallad ”Opus a Satana”,” på ”Reverence”- EPn så märkte vi två saker. Det första var att det var intressant att för en gångs skull höra alla nyanser i denna Emperors egen ”The four horsemen”, då de legat dolda under lager av true på ”In the nightside eclipse”. Det andra var att den lät som soundtracket till ett Musse Pigg-spel på Super Nintendo. Nu i efterhand kan man höra så mycket av vad som skulle komma att bli Peccatums signum skrika mellan raderna i ”Opus a Satana”.

Jag antar att jag bara har kvar att göra det vi kom hit för att göra. Det är dags att prata om Peccatums mardrömslika cover på Judas Priests episka hit ”Blood red skies”. En åtta minuter lång sonisk tortyrsession hämtad från just den EP som blev Lord PZs svanesång.

Originalet står ut som det klart starkaste spåret på 1988 års något bortglömda ”Ram it down”. Bortglömd kanske för att skivan är lite dammig, men också för att den fullständigt suddades ut av den vätebomb vid namn ”Painkiller” som ett mycket splittrat och trött Judas Priest på något sätt lyckades detonera i världssjälen bara två år senare. ”Blood red skies” i original är en dystopisk halvballad med ett coolt science fiction-driv i både musik och lyrik. Man tänker lite Judge Dredd, omslaget till ”Stranger in a strange land” och Highlander II när man hör den.

Peccatums version å andra sidan.

Allt känns så där trött pretentiöst som det bara kan låta när folk ska ge sig i kast med att göra en alltför fri ”nytolkning” av bättre bands verk. Det är aldrig ett bra tecken när din datafiol låter som en skrikig säckpipa. Jag skiter i hur mycket pengar Ihsahn plöjde ner på den där keyboarden och jag förstår att ljuden ska låta autentiska, men det gör också en moders klagoskrik vid plötslig spädbarnsdöd. Det låter som om någon försöker spela Judas Priest på en säck med arga katter i vad som känns som en evighet. Någon (jag gissar på Ihsahn) börjar sedan sjunga opera eller försöka härma en biskop med Downs syndrom. Det är lite oklart. Jag är ytterst dåligt insatt i fru Ihriels artisteri utöver denna akt, men jag anar att när hon inte försöker så jävla mycket så finns där en skaplig sångerska. Med det sagt så hör jag kanske vart tredje ord hon häver ur sig, ”mummel mummel destiny, mummel mummel be”. När låten väl dragit igång på allvar så har den dystopiska känslan från originalet bytts ut mot något som skulle kunnat vara jingeln till ett konkurshotat äventyrslands sista försök till reklamkampanj. Sedan blir det bara värre. En av de absolut mest mediokra och besynnerliga manliga sånginsatserna sedan en drängfull Loa Falkman försökte rocka till sin image med ”The final countdown” tar vid. Det låter som att han valt att lägga sången genom att hålla andan och cykla på en norrländsk väg i maj. Den drivna desperationen i Halfords original har bytts ut mot ett besynnerligt ansträngt och teatraliskt velande istället. Stundtals så låter han faktiskt lite som Roy Rövmun, med den stora skillnaden att han absolut inte är Roy Rövmun. Jag vet inte om problemet är att Ihriel och Lord PZ tar det här på för litet allvar eller om Ihsahn tar det på för stort, men låten stånkar tappert på likt ett torpederat slagskepps sista patetiska försök att inte bli vågornas rov.

Produktionen är av platt hemmastudiomodell, tydlig och skarp förvisso, men allt har bara en så dödfödd aura över sig. Rent musikalisk är det här låååångt ifrån det sämsta jag hört i coverväg, men nu pratar vi inte om grekiska Order Of The Ebon Hand eller Dream Evil från Nacksta, utan vi pratar om sångaren och primus motorn i Emperor, ett utav svartmetallens största och mest respekterade band. En man som dessutom tidigare har bevisat att han kan det där med att välja covers.

”I wont go down” skanderar Lord PZ 05:57. Vi vet Lorden, vi vet.

När pansarkryssaren Peccatum efter åtta långa minuter till sist dukar under och dess lanternor försvinner i djupet likt stjärnorna innan stormen. Då finner man sig sittandes ensam kvar i livbåten, undrandes vad fan poängen med allt det här egentligen kunde ha varit…

pec3

Här borde jag summera mina våndor, men mina krafter äro tömda. Svenska Wikipedia vill på fullaste allvar mena att Peccatum är ett ”black metal-band”. En slutsats som bara kan vara möjlig om vi i Sverige har bytt namn på avföring till ”Black metal-band” och att jag helt enkelt inte har blivit informerad om detta.

Dark regards.

/Dr Panzram