Bure Bödels årsbästalista 2018

Posted in Uncategorized on 11 januari, 2019 by hatpastorn

Generellt sett så lyssnar jag ytterst sällan på nya band eller knappt nya släpp från gamla band (band som grundades efter millennieskiftet), om det beror på att kvalitén är låg, intresset är obefintligt eller om jag bara är gammal och gaggig råder det väl delade meningar om. 2018 måste dock ha varit det år jag lyssnat mest på ny black metal sedan det förra millenniet. Det har kommit mycket bra musik, men det går inte att komma ifrån att allt var mycket bättre förr.

Funeral Mist – ’Hekatomb’

 

En vecka innan släpp kom ett elektroniskt brev från skivbolaget att Funeral Mist skulle släppa ett nytt album och det alldeles strax. Black metal-världen stod för en kort sekund helt blickstilla. När väl chocken lagt sig så satt alla som på nålar. Nio år hade gått sedan förra albumet kom, skulle Arioch lyckas leverera ytterligare en gång? Det gjorde han, jag är villig att sträcka mig så långt att säga att detta är det bästa ”bandet” någonsin krånglat ur sig. Innan detta släpp har jag alltid ansett att ett helt album med Funeral Mist kan vara väl kämpigt att ta sig igenom då det kräver så mycket av lyssnaren (iallafall undertecknad) men denna gång tycker jag att han lyckats hitta den perfekta balansen mellan kaos och struktur.

Akitsa – ’Credo’

 

Akitsa var fram till nyligen ett band vars namn jag bara stött på emellanåt, då en bekant tipsade om bandet i en Facebook-grupp och jag gjorde slag i saken och slog igång deras då senaste album, ”Grands Tyrans”, på Spotify och gillade verkligen det jag hörde. När de väl släppte ’Credo’ satt jag på första bänk fylld av förväntas och jävlar vad leveransen var perfekt. Detta är hur Filosofems uppföljare skulle kunnat låta om Varg inte åkt in i finkan.

Kriegsmaschine – ’Apocalypticists’

 

Ett av de där banden man ska ha lyssnat på sedan innan och dyrkat tillsammans med systerbandet Mgła. Som ni förstår så har jag inte orkat kolla upp dem förrän nyligen, i och med att detta släpp, dök upp på Spotify. Lagom meckigt, bra känsla men lite för bra ljud. Då jag är av åsikten att Mgła kanske har lite väl för stor hype både på platta och live så föredrar jag faktiskt Kriegsmaschine om de två projekten ska ställas mot varandra.

Heiinghund – ’Draugkvad’

 

Om Kriegsmaschine hade lite för bra ljud så är det definitivt inget man kan beskylla Heiinghunds andra giv att dras med. Namnet Heiinghund kanske några känner igen från den norska kultinstitutionen Sort Vokter vars enda album ’Folkloric Necro Metal’ är en dold juvel, efter den plattan tog han en paus på 20 år för att sedan återkomma till black metal-scenen igen. Detta är hans andra soloplatta och det är rått, så förbannat rått.

Bubblare: Stoa & Rymdborg – ’Den svenska utvandringen till Furuhjelm 46’, Nattsvargr – ’Night of the Crimson Thirst’, Wolvennest – ’Void’, Dreadful Fate – ’Vengeance’, Clandestine Blaze – ’Tranquillity of Death’.

/Bure Bödel

Annonser

Heidenhammers årsbästalista 2018

Posted in Uncategorized on 9 januari, 2019 by hatpastorn

Djevel, ’Blandt svarte graner’

Tårarna är inte långt borta, och man har knappt nått halvvägs in i det första spåret. På fullt allvar trodde jag att Norge hade förlorat precis all potential till att krysta ur sig svartmetall som ens med nöd och näppe skulle kunna klassificeras som sådan, men alltså … precis som Pastorn skrev i sin lista över det gångna årets förträffligheter, uppenbarar sig frågan: varför väljer alla norska band, förutom Djevel, att vara dåliga? ’Blandt svarte graner’ låter exakt som du ville att Satyricon skulle fortsätta utvecklas till, om de inte spårat ur efter ’The shadowthrone’. Fast sannolikt ännu bättre. Att Faust övertagit rollen på trumpallen efter Dirge Rep gör egentligen varken till eller från. För en gångs skull är det stämningen, riffen, och framförallt låtarna som står i fokus. Man finner knappt ord.

Djevel, ’Saa raa og kald’

Och på tal om diverse influenser från tidiga Satyricon, kan jag sätta en slant på att den här skivans titel inte i första hand härstammar från Theodor Kittelsens poetiska textrader i hans epos ’Svartedauen’. Ja, vad säger man? Den här plattan kanske inte riktigt når upp till fjolårets absoluta fullträff, men det spelar egentligen mindre roll. Det är ändå det bästa du hört på år och dag.

Djevel, ’Norske ritualer’

Med titlar och låtar som ”Vi slakter den foerste og den andre, den tredje lar vi gaa mot nord” värms blodet samtidigt som själen isas. Varför ska det vara så förbannat svårt för andra gamla rävar i den norska scenen att förstå att det är såhär det ska låta, osa, och helt enkelt vara? Det enda problemet här är att texterna dessvärre lyser med sin frånvaro, så jag får fantisera ihop egna utefter titlarna.

Djevel, ’Besatt av maane og natt’

Trots Djevels fyndiga rim (och reson) i titlar som ”Om prest og pest” och ”Hode og hals i doedsvals” tog det faktiskt en stund innan jag fattade av den här skivtiteln också rimmade. Inte för att det gjorde något, men ändå. På denna fullängdare nummer två, från 2013, märks det att bandet börjat hitta sin form.

Djevel, ’Doedssanger’

Detta var den första skiva jag införskaffade med bandet, trots att den hade några år på nacken. Efter den första genomlyssningen var jag inte helt övertygad, men det tog sig allt eftersom. Skivan är givetvis fantastisk, men på sina håll låter den lite väl standard och reverbet hade kunnat tonas ned en nivå. Jag begriper egentligen inte att jag skrev det där sista, men i det här fallet hade produktionen ändå gynnats av en aningens klarare ljudbild. Äh. Det här är musik för folk som fattar grejen. Ni andra kan ju lyssna på Taake eller Anthrax.

Slayer, på Hovet i december

De mörka gudarna skall veta att man hade all anledning att vara skeptisk. Dave Lombardo lyste med sin frånvaro och inte ens Gary Holt, som efterträtt Jeff Hannemann, stod på scenen. Hur fan de här gubbarna som nu befinner sig runt de femtiofem lyckas prestera sådant mangel som det ändå gavs uttryck för är bortom mitt förstånd. Obehagligt nog agerade tramserier som Anthrax och Lamb Of God förband, men de sket man så klart i. Ja, fy fan vad bra det var.

Gloomy Grim, ’Blood, Monsters, Darkness’

Fick precis hem den i posten. Ny guilty pleasure. Säg det inte till någon.

Skinflint, ’Iklwa’

Afrikansk metal rent generellt, och botswanenisk sådan i synnerhet, är oftast fan så mycket intressantare än nittionio procent av resten av världens nutida motsvarigheter. Musik som på allvar får mig att vackla mellan att tycka att den är genialisk eller bara bisarr har alltid pluspoäng i min bok. När jag var femton tyckte jag så om Ved Buens Ende, nu gör jag så med Skinflint och ugandesiska Vale Of Ammonition.

Sleaszy Rider Records

Kommentarer överflödiga.

”The twilight zone”, på blu-ray

I år fick jag två julklappar av min sambo: Tom of Finland-lakan, och en box med samtliga hundrafemtiosex avsnitt av den här femtio/sextiotalserien. I en tid då det här med bra historier på film verkar vara ett skällsord … ja, det var helt enkelt bättre förr. Tom Serling som skapade serien i fråga skrev dessutom nittiotvå av samtliga avsnitt. Boom.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Hatpastorns årsbästalista 2018.

Posted in Uncategorized on 6 januari, 2019 by hatpastorn

Då var det dags igen. Årets kanonplattor. Det kom en hel del riktiga braksläpp det här året. Mycket dynga med såklart, men dem skrivs det om alla andra dagar på året på dessa sidor. Låt oss prata om något bra för en gångs skull. Sedan kan vi grotta ner oss i misären igen. Innan vi beger oss iväg vill jag snabbt lägga in en brasklapp på skivor som jag initialt tyckt varit bra, men som jag inte hunnit lyssna in mig på. Vi snackar Svartidaudi, Whoredom Rife, Det Eviga Leendet, Archgoat, Portal, Vargrav, Ungfell, Primordial, Unanimated, Skogen, Bhleg, Heiinghund och säkert ett gäng till.

Utan inbördes ordning, tio plattor,  nu kör vi.

Summoning – ‘With doom we come’

Ja, till ingens stora förvåning är Summoning med på listan. Vilket fantastiskt band det är. Det som började med en rätt skrotig demo för hundra år sedan där medlemmarna fick lite feeling och i tacklistan förespråkade tidelag … ja, vi kan väl lugnt säga att skeppet snabbt hamnade på rätt köl. Vissa vill få det till att debutplattan ‘Lugburz’ är lite ”rough around the edges” som kidsen kallar det. Pyttsan. Det blev bäst på en gång och sedan har varje släpp varit monoliter av det bästa som någonsin gjorts. Det är fakta. ‘With doom we come’ saknar de uppenbara hitsen från de senaste plattorna, typ ”Flammifer”, ”Northward”, ”In hollow halls beneath the fells” och … ja, allt är ju hits, men hitshits . Det skiter man ju i. ‘With doom we come’ är en mörkare historia och avnjutes bäst från pärm till pärm. Summoning, fan vilka fina killar. Åtta fullängdare och allt är bäst. Man blir glad.

Akitsa – ‘Credo’

En av de bästa dagarna på åratal utspelade sig i ett hus i skogen där Akitsas senaste gick på repeat så många gånger att det nästan blev ett problem. Stryk nästan. Dr Panzram har skrivit ett längre inlägg om den dagen så jag stannar där. ‘Credo’ är en svartmetallsuccé. Jag kan knappt minnas sist en skiva golvade mig på det sättet. Total kanalisering. Perfekt ljud, riff som bara maler ner en och sånginsatser som kan väcka döda. Plus nihilistiskt trumspel. Fulländning. Som strypmördarfingrar genom nytvättat hår. Som nekrofilens saliv på kadavrets kön. Som ett hypnosdråp i skymningen.

Djevel – ‘Blant svarte graner’

Som sagt, skivåret 2018 går till historien som ett mycket starkt år för svartmetallen. Här visar Norges stolthet och starkast skinande svarta sol Djevel återigen hur det ska gå till. I sedvanlig ordning är låttitlarna och texterna så jävla true att man flyger baklänges. Texten till exempelvis ”Naa er hele livet paa ravnens bord” fick mig att, no joke, kasta tre texter jag själv skrivit till ett projekt och börja om på ny kula. Musiken då? Ja, det här har jag och Heidenhammer stött och blött i timtal. Hur kommer det sig att Djevel väljer att vara bra och 90 % av deras landsmän väljer att vara skitdåliga? Det är såhär norsk black metal ska framföras. Kallt, rått, melodiskt på rätt sätt och med pondus. ‘Blant svarte graner’ skiljer sig från bandets tidigare alster genom att den inte är lika melodiskt välkomnande. Det är mer hat och granskog än snö och granskog. Jag applåderar så att handflatorna svider. Det ska bli mycket intressant att se Heidenhammers årsbästalista då hans förhållande till ‘Blant svarte graner’ har varit religiöst.

Funeral Mist – ‘Hekatomb’

Jag var i valet och kvalet mellan denna och Marduks senaste. Marduk har ”Werwolf”, men Funeral Mist knep platsen med ”Cockatrice”. Helvete vilken låt. Det var Mysteriis från Setherial som introducerade mig för den låten tidigare i år genom att spela den på styv kuling i sin bil. Precis när jag skulle hålla mitt vanliga anförande om ‘Darkness’-demons överlägsenhet kom Burzum-synthen. Ni som vet, ni vet. Sedan höll jag käft. Resten av skivan är säkert bra, problemet är att när väl ”Cockatrice” dundrar igång är det lätt hänt att det stannar där. Det är som med Katatonia ‘Viva emptiness’, jag har än idag inte kommit förbi den. Snyggt skivomslag med.

Kriegsmaschine – ‘Apocalypticists’

Precis när folk börjar komma underfund med hur man uttalar Mgła kommer sido/huvudprojektet Kriegsmaschine och slår en i skallen med en hoprullad tidning med skivtiteln ‘Apocalypticists’. Jag älskar skivan lika mycket som jag hatar skivtiteln. Jag äger det mesta med Kriegsmaschine, men det är i och med den här skivan som jag blivit riktigt övertygad. Mycket tack vare Darksides enorma trumslagarbegåvning som lyfter låtarna till helt nya höjder. Det svänger och det är tekniskt. Jag tar inte fula ord som ”proggigt” i min mun, men det är mycket trix. Dock utan att förlora flytet i låtarna. Jag ser den här plattan som en lovande förrätt inför kommande Mgła-släpp.

EITR – ‘Hädanfärden’

Det är lätt att bli jävig när man tycker lika mycket om personen bakom musiken som själva musiken, men det kan inte hjälpas. Nachtzeit har ett melodisinne som jag skulle kunna begå våldsbrott för. EITR är såklart inget undantag. Tänk Starlit eller Lustre och plocka bort allt utom syntarna. Det finns nog ingen skogstig eller klippa i Sundsvalls kommun som jag inte passerat utan att ha haft EITR i lurarna. Tvivlare kan ju slå på låten ”Återkomsten” när man befinner sig på en bildskön plats.

Stilla – ‘Synviljor’

På tal om jävig … Det är ingen hemlighet att jag gillar Stillas musik och har lärt känna personerna bakom bandet. Ett mirakel då jag beskrev herr Petterssons vokala insatser på följande vis när året var 2013:
I fallet Stilla händer det så pass mycket på strängfronten att sången hamnar i skymundan trots att han sjunger ruskigt bra. Ingen kan ju låta som en folkmordisk vinalkis så hårt och komma undan med det som han.
En komplimang enligt min mening, men hade Andreas gett mig en lårkaka hade jag accepterat det.
‘Synviljor’ är såklart råbra och jag har haft ynnesten att följa skivan sedan i stort sett inspelningen. Målet var en råare och mer direkt skiva, deras svar på Enslaveds ”Frost” typ. Särskilt när det kommer till gitarrljudet. Jag tycker de lyckades med det och föredrar denna framför förra plattan. Sedan är omslaget skriksnyggt.

Craft – ‘White noise and black metal’

När man blivit bortskämd med titlar som ‘Total soul rape’, ‘Terror propaganda’ och ‘Fuck the universe’ kan man inte komma dragandes med fyndigheter som ‘White noise and black metal’. Jag får samma dåliga smak i truten av detta som när Satyr sjöng om årtal och black metal på ‘Volcano’-plattan. Jag rodnar fan än idag. Med det sagt är skivomslaget en estetisk dröm och låtarna en festmåltid för mig som älskar diskant och disharmonier. Eller ja, ‘Under a funeral moon’. Skivan har växt något enormt under året och har lyft sig en bra bit över ‘Void’ som bara är skitbra när man är som mest deprimerad. Ibland undrar jag om Craft själva vet hur jävla bra de är när de är som allra bäst. Lägg därtill pangbra texter och grym sång i sedvanlig ordning.

Bloodbark – ‘Bloodbranches’

Det var Dr Panzrams fjälla, NecrOphelia, som introducerade mig för detta. Initialt var jag skeptisk. Bandnamnet och titeln är ju en busslast lök, sedan tog det typ en halv minut innan jag var såld. Atmosfärisk svartmetall av klassiskt fjällsnitt med låtar som aldrig tar slut. Jag kan inte bli mätt på skiten. Man slår på skivan och sedan står man bara där med händerna i sidan och ett flin på läpparna utbristandes: jävlar vad hyfsat! Tydligen är bandet hemligt och ingen vet vart de kommer ifrån och bla bla bla. Vem fan bryr sig? Jag undrar emellertid hur jag hade reagerat om det visar sig att Bloodbark var ett hemligt sidoprojekt till typ Mystic Circle? Tja, någon nytta ska man väl ha för den där cyanidkapseln man ständigt har under tungan.

Путь – ‘Песни смерти’

Denna kom från exakt ingenstans. Jag var kär redan när jag såg skivomslaget. Nåstrond möter rysk folksjälsdepression. Musiken var tack och lov i samma klass. Atmosfärisk black metal av relativt modernt snitt blandat med en rejäl dos rysk kärvhet. Jag har ingen aning om vad texterna handlar om, men jag håller med om allt. I ett infall av avgrundslik vetgirighet kontaktade jag min ryska vän Kirill för att kolla om han kände till bandet. Det gjorde han. Därtill fick jag veta att scenen i Pskov blivit riktigt stark de senaste åren så nu vankas det djupdykning i den scenen efter fler fynd.

Ja, det var mina tio favoritalster detta år. Har säkert missat massor, men det finns bara ett visst antal timmar på ett dygn. 2018 har överlag varit ett kanonår på alla fronter. Nu satsar vi på att 2019 blir ännu bättre!

/Hatpastorn

Sleaszy Rider Records. The Ultimate Collection.

Posted in Uncategorized on 4 december, 2018 by hatpastorn

Displayen hotar med sjuttiofem kvarstående minuter, och vi har inte ens satt igång skivan än. Hatpastorn är på väg halvvägs ut genom dörren, han har då varit hemma hos mig i två minuter. Jag blockerar dörröppningen och hotar med lårkaka.  Inte ens ugnsvarm vetekrans och nybryggt kaffe verkar kunna förhöja stämningen. Pastorn har dessutom försökt muta mig från det här upplägget genom att sticka till mig ett trött promoexemplar av Zyklons ’World ov worms’, liksom för att fördröja processen. Egentligen vill ingen av oss uppleva det vi tagit på oss, men den här utmaningen slipper vi inte undan.

Vi kanske var klara med Sleaszy Rider Records. Men Sleaszy Rider Records var tydligen inte klara med oss. I sammanhanget är det mycket ironiskt att vår lokala Sleaszy Rider-kran, som bistått oss med de här hemskheterna, tidigare drev bolaget Spiritual Winter Productions. Liksom för att kröna och avsluta den här hösten, och därmed gå in i den fullskaliga själsliga vintern, är det dags att testa Sleaszy Rider-kunskaperna med hjälp av bolagets egna ”best of”-samling. Sexton låtar. Sexton. Det är dags att gissa bandet, på liv och död. Vi kan kalla det ett husförhör, och Sleaszy Rider Records har skrivit katekesen.

HP: Sexton låtar … ja, Jesus. För att göra det här ordentligt, får vi värdera låtarna efter Sleaszy Rider-skalan, som löper mellan ett till tio. Skulle någon låt lyckas få sexton av tio på den skalan, vilket givetvis egentligen är omöjligt, har den potential att kvala sig in på den riktiga skalan – som gäller för all annan musik. Typ Steve Wilson och Ildjarn.

HH: Vi har ju försökt beskriva det här bolagets samlade alster på så många vis. Jag tror vi kläckte någon slags kod när vi bäst kunde likna den vid hårdrock framtagen av botar. Som när generatorer scannar igenom utvalda personers ordflöden på sociala medier och därefter kan fabricera artificiella ställningstaganden som i mångt och mycket liknar äkta uttalanden eller konversationer, men som ändå inte riktigt stämmer överens med verkliga sådana.

HP: Kallsvetten dryper. Undrar vilka artister som kan tänkas dyka upp? Är gitarrmogulen Theodor Ziras med? Jag tror fan inte det, men jag kan inte säga varför. Swan Christy, däremot. De är med. W.E.B.? De har säkert bidragit med halva skivan.

HH: Det är som att sitta och spekulera inför en wrestlingmatch.

HP: Och det är bara lik som ska fajtas. Jaja. Nu kör vi.

Låt 1.

HP: Alltså, det låter som introt till TV-serien ’Vänner’. Men här har vi inga vänner. Jag drar redan nu i handbromsen, för det här var en dolkstöt i en kroppsdel som var helt utan gard och skydd. Jag trodde det skulle börja med typ Room With A View … kan det här vara Swan Christy?

HH: Ja, det här hade jag inte väntat mig. Collegerock av absolut mest lengrädddade sort, med ett par svettiga solon av Hellacopterskaraktär.

HP: En kall kåre gick precis längs med ryggraden. Kan det här vara en ”best of” med alla band på Sleaszy Rider som inte är metal utan satsar på en alternativ karriär? I det här jordnötssmöret finns det inga bitar, utan blott en segflytande sörja som fastnar i tänderna och ger upphov till karies.  Man får ju ge Sleaszy Rider det, att när man trodde man hade någon slags grepp om bolaget …

HH: … Då vrider det sig likt en boaorm och ringlar kring strupen på en, redo att strypa luften ur lungorna. Man är chanslös. Alltså … vad fan var det vi nyss hörde? Och var ligger den på Sleaszy Rider-skalan?

HP: Ja, hur i helvete bedömer man det där? Jag ger det en förvirrad femma.

HH: Instämmer. Melodi nummer ett: fem poäng.

Facit: Ricky Warwick, med låten ”Anybody Wanna Waste Some Time?”. Ingen kommentar.

Låt nummer två.

HP: Stråkarna skär likt knivar. Knivar som skär djupt.

HH: Men nu är det väl ändå Room With A View. Det här ger högt utslag på SR-skalan!

HP: Vi lyssnar på Greklands Evergrey. Life metal av absolut värsta sort och med en trummis som får stånd av trixiga kaggar.

HH: Vi har ju hört detta förr, men vad fan heter bandet? Hade man sett det live hade man blivit imponerad av spelskickligheten.

HP: Jo, ljudet är ju bra. Alltså ljudet. Musiken däremot, är vidrig.

HH: Allt ska in. Körer, keyboards, solon. Allt. Tänk att demokratins vagga gav oss Sleaszy Rider Records.

HP: Demokratin fick sin chans. Nu är det dags för det nakna våldet.

HH: Låten har nu pågått i fem minuter.

HP: Omöjligt.

HH: Teflon metal. Inget fastnar.

HP: Jag vill vara gaffeln i teflonpannan. Detta ska bara dö. Och där dog det! TACK. Det här får en svag tvåa. Och då snackar vi på Sleaszy Rider-skalan. Som ett Evergrey helt utan kanter. Jag gissar på att det är … nej, jag vetefan. Jag säger Swan Christy.

HH: Jag vet inte, jag är för tillfället på otroligt gott humör och ger det här en sexa på SR-skalan. Men vi är ju blott på melodi nummer två …

HP: Ja, man vill ju inte kasta ut alla tiopoängare på en gång. Tänk, nu kan det bara bli sämre.

Facit: Fragile Vastness featuring Ray Alder. “Love and loss”. Smaka på det bandnamnet. Det skulle kunna vara en Dark Tranquillity-titel.

Låt nummer tre.

HH: Och DÄR dundrar Greklands eget Epicaderivat in i mitt vardagsrum.

HP: Vänta nu. Det här har vi fan hört tidigare. Som ett grekiskt Crematory, fast med betydligt bättre sång.

HH: Jag undrar allt om inte det här är Angel? Med hon sångerskan från Trail Of Tears?

HP: Var det så här tunt? Men bara på grund av de där smyginstoppade syntarpeggiogrejorna får det här högst betyg hittills. Flörtig goth metal, och det kan bara komma från Grekland eller Italien. För bra uttal på sången för att vara Italien dock.

HH: Kontinental knullgoth. Tänk att det finns på riktigt. Alltså, på riktigt.

HP: Jag ger detta en sjua. Jag blir i alla fall inte arg när jag hör det här. Tänk er en orgie mellan Battlelore, Alcest, och Theatre Of Tragedy. Jag blir genuint förvånad om inte Holy Records-Danne redan har hela diskografin.

HH: Nej, det är ju rätt oförargligt. Jag säger fem av tio på SR-skalan. Undrar hur mycket av de här skivorna vi kan kränga till Holy Records-Danne och på så sätt break even med våra utlägg?

Facit: The Lust. ”Days in black”. Som sagt: In The Lust, we trust.

Låt nummer fyra.

HP: Hmm. Suggestiva syntar … mysryslig ödesmättad spökmusik … vänta nu. Vi satt exakt i denna stund och pratade om Ancient, liksom för att hämta oss, och fan om inte det nu är Dreamlike Horror som drar igång i stereon. Är det Dreamlike Horror får det här en miljard poäng av tio. Är det inte Dreamlike Horror nöjer jag mig med en femma.

HH: Tror inte det kan vara något annat. Visst avhandlade vi inte Dreamlike Horror under Ancientkvartalet? För de oinvigda kan vi upplysa om att det bandet alltså består av Aphazel, eller Gud, och Deadly Kristin som tillsammans spelade in tveksam skräckambient. Vi säger såklart tio av tio, på ALLA skalor. Inklusive Kelvinskalan.

Facit: Dreamlike Horror. ”La Vendetta”. När det gäller Aphazel – oss lurar ni inte.

Låt nummer fem:

HH: Och nu doftar det hemskheter med soporna i stonerbandet Duster 69.

HP: Sucken djup.

HH: *Heidenhammer bryter ihop när ett inslag av datasång kommer in i bilden.*

HP: Jävlar vad kasst!

HH: Den andra koden vi knäckt med Sleaszy Rider Records är att musiken är en slags stock footage-metal. Ponera att någon musiker fått i uppdrag ihop att sno ihop ett tvivelaktigt soundtrack som ska låta ”hårdrock”. Nu har denne tidigare porrfilmstonsättare fått ett jobb att sno ihop en Paradise Lost-klon på 5 minuter. Det gick hyfsat, fram till dess att sången börjar …

HP: Tänk Nick Holmes på en dålig dag. Alltså en riktigt dålig dag och sedan bara PANG blir han matrixifierad av den onda datasnubben i ’The Matrix’. Det är inte riktigt klokt det här. Jag gillar att du bara sjönk ner i stolen.

HH: Det här, det skulle alltså med på en ”best of”-samling. Jag är mållös.

HP: har du någon gissning?

HH: Inte den blekaste. Två poäng får låten.

HP: Två poäng av mig med. Det låter som något som Century Media hade kunnat släppa när de var som mest omdömeslösa.

HH: Typ som Alastis menar du?

HP: Ja. Holy Records-Danne saliverar.

HH: Fem låtar in, och man är fan helt mållös.

Facit: Funeral Revolt. ”Formula”. Ingen kommentar.

Låt nummer sex.

HP: Alltså, det här är fan inte klokt. Ja, det är Greklands Megadeth, fast med sångslingorna från Overdeth.

HH: Få gånger har jag hört maken till klon. Herregud. Jag var för i några sekunder fullständigt övertygad om att Dave Mustaine signat till Sleaszy Rider Records.

HP: ”I am the la-a-aw, said the cruel Magadon …”. Det här får 0 av 10, även på SR-skalan. Jag vågar inte ens ta reda på vad det här bandet heter, för då kommer jag att drabbas av en förbannelse. Jag säger att det här är Swan Christy.

HH: Du har visst fastnat på Swan Christy. Jesus. Låten var i alla fall kort. Jag säger 1 av 10, och då är jag generös.

Facit: Nocta, ”Inner struggle”. Kommentarer överflödiga.

Låt nummer sju.

HP: Alltså, man sitter helt sönderslagen i ringhörnan efter njurslag på njurslag. Som en blandning mellan Apollo Creed i ’Rocky IV’ efter en behandling av Ivan Drago, och Eric Sloane i ’Kickboxer’ efter en omgång av Tong Po. Och sedan kommer ens motståndare och klappar på en bakifrån, utanför ringen, med en stol i huvudet. Man är chanslös.

HH: Ja, vi hör alltså på ett par sekunder att det rör sig om en cover på Black Sabbaths ”Sweet leaf”. Det här … är inte Black Sabbath. Eller, vad vet man …

HP: Ancient gjorde en cover på ”Sweet Leaf”. Det här … är inte Ancient. Ozzy ropade ”Oh yeah”, jag skriker ”Å, nej”. Att göra en cover på den här låten är ju som att göra en cover på Iron Maidens ”Invaders”: det gör man bara inte. Eller, gillar folk den här låten?

HH: Jag tror att det är för att den är så pass enkel att spela. Eller, ja … det är ju enkelt att spela tonerna och riffen. Men det låter ju inte direkt Sabbath för det. Jesus, alltså. Det är ”Sweet Leaf”, med black metal-kväkanden på sång. Är det här verkligen inte Ancient? Då får det tio av tio. Annars minus 5 på SR-skalan.

HP: Jag vågar inte säga något. Men jag tror fan det är så illa. Det här är det FALSKA Ancient. Lord Kaiaphas och Kjetils Ancient. Jag vet inte, jag fick någon slags andrum från resten av materialet. Men okej, till skillnad från när Dark Funeral gör covers på andra bands låtar, måste i alla fall inte Ancient hyra in andra musiker för att spela dem. Här går Aphazel, som riktig virtuos, från klarhet till klarhet. Jag ger tio av tio, men med ett gult kort.

Facit: Ancient, ”Sweet leaf”. Som sagt, oss lurar ni inte.

Låt nummer åtta.

HP: Åh fy FAAN. En riktig jävla proggspya rakt i ansiktet. Jag citerar en textrad av det svenska bandet Mörker: ”jag dog.” Proggig start/stopp-metal av absolut värsta sort, med en riktig tönt på sång. Fy fan vad jag AVSKYR sådant här.

HH: OK, jag vet att vi lyssnat på det här bandet tidigare. Det var ju inte bäst, då heller.

HP: Folk som klagar på att man sällan hör basen i extrem musik, här är anledningen. Fy fan vilken smörja.

HH: Mycket hjärta och smärta.

HP: Primärt smärta.

HH: *Heidenhammer stänger av. Alltså inte musiken, utan sig själv*

HP: Hur mår du?

HH: Life-funk-prog metal. Med metal inom citattecken. Ylande grek på sång.

HP: Vi är inte ens halvvägs.

HH: Får man göra såhär?

HP: Nu blev det visst ormtjusarmusik av hela grejen.

HH: Helvete. Sex minuter, and ticking. Vilken skala vi än använder oss av har vi nått den absoluta nollpunkten.

HP: 0 på Kelvinskalan alltså.

HH: Milda makter. Nä, vi tar en matpaus.

Facit: Wastefall, ”Empty Haven”. Ingen kommentar.

Round two; FIGHT. Låt nummer nio.

HH: Smäktande toner efter soarén. Kan det här vara Hortus Animae, tro? Andrew Lloyd Webber möter Hypocrisy. Kunde de inte tagit deras cover på Mayhems ”Freezing Moon” som de blandat med Mike Oldfields ”Tubular Bells”? Tänk att man inte ens hittar på det där.

HP: Ja, om Ancient fick ha med en cover, så varför inte? Undrar om det faktiskt finns folk som tycker det här låter tungt, kusligt och tufft? För dummare än så här är det svårt att få till. Helt otroligt hur något kan vara så begåvat och obegåvat på samma gång. Tekniken och kunskaperna finns där, men det är som en smörgåstårta med en fyllning av ost och marshmallows. Jag får, hur märkligt det än må låta, lite Devin Townsend-vibbar av det här …

HH: Det här är som de flesta andra band på den här skivan, fast lite sämre.

HP: Det här är som de flesta andra band på den här skivan, fast samtidigt. Hoppas låten bara tar slut.

HH: Jag ger detta tre av tio på SR-skalan. Hade det inte varit för de här besynnerliga ljuddetaljerna i form av opassande blipp-blopp vore det så intetsägande att det jag skriver knappt ens vill fastna på skärmen. Jag är för övrigt en konspirationsteori på spåren. Jag tror att alla de här banden spelar in sina verk i sina respektive hemorter, och sedan skickar sitt magiskt tråkiga material till Sleaszy Riders högkvarter någonstans i Akropolis. Väl på plats tillkallas en konsulterad pseudoproducent, som får ”fixa till” låtarna genom att lägga på synteffekter för att göra dem mer spexiga än de faktiskt är?

HP: Teorin är inte dum, alltså. Det är så sjukt många hjärndöda effekter på låtarna som alls inte passar in, och som inte leder någonstans. Märkligt nog återfinns de på i stort sett alla skivor som bolaget släppt, trots att banden kommer från olika länder och har spelat in i olika studior. I det här fallet har det snickrats musikaldöds med en skittöntig story. Tre av tio.

HH: Sightveiler, kom tillbaka. Allt är förlåtet.

Facit: Hortus Animae, ”The heartfelt murder”. Återigen: det där med potpurriet av Mayhem och Mike Oldfield är inget skämt eller hittepå.

Låt nummer tio.

HH: Är det …?

HP: Kan det vara …?

HH: Jag känner vinden i håret och hur kråsbyxorna krullar sig i knävecken. Greklands Yngwie Malmsteen står på en karg bergstopp på ön Lesbos och masserar gitarrhalsen våt. Han må befinna sig i Grekland, men inte är det Sparta.

HP: Detta måste vara Theodore Ziras. Greken vars skivor jag kastade och Heidenhammer räddade ur soptunnan.

HH: Och där var Bianca Castafiore tillbaka och krossar glas och hjärtan med sin stämma. Historien upprepar sig. Italien ockuperar återigen Grekland med tyskarnas hjälp, fast den här gången med hjälp av kulturfonder från EU som plöjts ned i hellenska skivbolag.

HP: Haha! Kan detta vara det mest smäktande som någonsin spelats in?

HH: Jag hatar hårdrock. Sleaszy Rider-synten är tillbaka. Den är som ett eget filter.

HP: Som när Invasion Records-Maja fixade till sina bands skivomslag. Fast genom musik.

HH: Kusligt. Tänk en ”best of” från Sleaszy Rider Records, med bara låtar med Bianca Castafiore, och som heter ’Bianca Castafiores juveler’.

HP: Jag kräktes lite i munnen.

HH: Betyg?

HP: En svag etta.

HH: Jag instämmer. Den här lilla godbiten sträckte sig tydligen över sex och en halv minut. En olåtarnas ”Bohemian Rhapsody”.

Facit: Phantom Lord, ”Timeline”. Uff.

Låt nummer elva.

HP: Men hur många gånger i rad kan man säga att det här är det värsta jag hört?! Grekisk pubhårdrock av absolut, ABSOLUT, värsta sort. Jag skäms. Det här, det är genant.

HH: Kan det här vara de där Nasty Whores? Tänk att det bandet finns.

HP: Ingen dålig gissning. Och vad är det för värld vi lever i, när man på fullt allvar konstaterar att Nasty Whores är en bra gissning?

HH: Det här är bara inte på riktigt. Det är som en karikatyr av ett Eurovisionbidrag som gör en karikatyr av medelålders gubbrock. Komplett med en halvtonshöjning där i slutet.

HP: Eller som bandet heter på svenska: Heat. Riktiga Sweden Rock-favoriter. Det här är rent vidrigt.

HH: Betyg? Jag kan knappt formulera mig. Det här är en solklar nolla.

HP: På Kelvinskalan. Min läkare säger att jag har högt blodtryck. Det är inte så underligt. Det känns som om man varit med om något slags övergrepp.

Facit: Fahrenheit, ”Sleeping With You”. UFF!

Låt nummer tolv.

HP: Jag är genuint oroad över vad som finns kvar på den här skivan. Men ja … Har vi inte hört den här låten tidigare?

HH: Jodå, fast med robotröst på sång.

HP: Alltså, undrar om Rotting Christ fattar vilken boll de satte i rullning? Alastis, Sentenced … ta ansvar.

HH: Det är sådant här som får mig att sätta mig i en bil och vråla in i en mobilkamera.

HP: Antingen det, eller att man sätter sig i en bil och bara gasar ihjäl sig.

HH: Jag ger … noll. Kelvinskalan igen, givetvis.

HP: Självklart. Tänk att man börjar på en sådant ofattbart låg nivå, och ändå lyckas hacka sig nedåt likt i Dantes Infernos nio kretsar. Lägg av.

Facit: Snowblind, ”Lord of my fate”. Inte Mercyful Fate, direkt.

Låt nummer tretton.

HP: Mardrömmen fortsätter.

HH: Bredbent ökenrock med ett riktigt rivjärn bakom mikrofonen.

HP: Visst var de här belgare va?

HH: Eller Taiwan, men ja, jag vet vilka du menar. Minns inte bandnamnet. Men jag blir faktiskt positivt överraskad. Jag ger en sjua på SSR-skalan. Det här hade i alla fall något.

HP: Jag är inte övertygad.

HH: Den här hade fan hitpotential. Till och med refärngen sätter sig. ”Burn my fuse – dance of the wicked!”

HP: Sjöng du just med?

HH: Ja, alltså hade de skippat ”Burn my fuse”-delen är detta en riktig hit.

HP: Vilken Kafkanovell mitt liv är, var och just blev. Jag ger det här en femma i betyg.

Facit: Sister Sin, ”Dance of the wicked”. När jag i och med detta fick reda på att svenska Sister Sin började sin karriär på Sleaszy Rider Records imploderade både jag och universum. Jag blev helt stum.

Låt nummer fjorton. Ett triumvirat av låtar återstår.

HP: Det här var nog den tamaste krigssampling jag hört. Undrar vilken konflikt det rör sig om? Och kan det vara Truth Denier som är på väg? Eller grekiska Pain?

HH: Det var visst det senare.

HP: Kan det låta mer Sleaszy Records än så här? Jag tror inte det. Detta är bolagets själva essens. Ett grekiskt Raubtier. Istället för att sjunga om skrovmål och thaifruar handlar det om gyros och hajtandsberlocker.

HH: Och där kom visst ett gästinhopp av en förkyld Fernando i Moonspell, med om möjligt ännu mer korvstoppad röst än vanligt. Ackompanjerad av ett par äkta SR-syntar i bakgrunden. Jag är, återigen, alldeles matt. Det här hade kunna vara stock footage-musik på en frän gothklubb i ”The Crow VII”.

HP: I vilken inte ens Mark Dacascos orkar med längre. Man har hört det här så många gånger nu, förut, och ändå aldrig förut. Ofattbart. Men jag ger ändå sju av tio, för detta är liksom vad Sleaszy Records verkligen handlar om.

HH: Jag vet varken ut eller in. Jag säger fem av tio. På SR-skalan. Ett perfekt medeltal av allt Sleaszy Rider släppt fram. Sleaszy Rider-medianen. Into the sunless sleaszy rider-median. Det här är äkta math metal.

HP: Matematik med betoning på matt.

Facit: W.E.B., ”Cockroach”. Våra favoriter! Darkface på sång ju!

Låt nummer femton.

HH: Är det Room With A View? Nehej, syntstråkarna bedrog mig …

HP: Japp, för där kom sången I form av en laserkanon in i bilden.

HH: Blandat med typ Atheist, eller snarare Sadist. De banden gillar jag ju. Men det här är nog inte någon av dem. Så fort man anar någon sorts potential, torpederas den önskedrömmen som av en ”Top Gun”-missil. Från Nintendospelet med samma namn, det vill säga.

HP: Sadist med stulna Ozzy Osbourne-sångslingor. Om ni kan tänka er något så dumt.

HH: Sadistiskt var ordet. TA SLUT. Jag ger betyg … nej, jag ger inget betyg.

HP: Nej, de här får lämna grundskolan med ett samlat betygsdokument. Det blir Komvux för de här grabbarna, när de lämnat det dåliga sällskapet bakom sig.

Facit: Sound Of Silence, ”Fake”. Ingen kommentar.

Låt nummer sexton. Sista låten.

HP: Sista kulan. Death – pierce me.

HH: Kortisolkrypningarna.

HP: Sjuttiofem minuter. Ja, vi är i alla fall strax i mål.

HH: Vad i?

HP: Är det rens?

HH: I fyra sekunder innan Truth Denier stormade replokalen. Första gången det vankas rens på skivan och jag har gjort en sådan Van Helsing.

HP: Fan vad vi bara sitter och avtjänar tiden nu. Grekiska Vader. Minus allt som är bra med Vader.

HH: Med en lytt kolibri på trummor som viftar så gott den kan på skinnen.

HP: Där tog det visst slut.

HH: Tack.

Facit: Soulskinner, ”Rule by the bullet”. Nog nu.

Sammanfattning: Vilket makalöst strunt.

Hatpastorn & Heidenhammer

Här är din död. Henke Forss.

Posted in Uncategorized on 22 oktober, 2018 by hatpastorn

Bure Bödel tar sig ett snack med förintelseförsamlingsfavoriten Henke Forss.

Innan vi ens börjar med den riktiga intervjun så måste du förklara fenomenet ”Mjölbyhaka” för våra läsare.

En mjölbyhaka är en kombination av flera avgörande faktorer i ansiktet. En död blick ackompanjerat av en slapp haklinje tillsammans med en mun som är lite på glänt. Detta var ett mycket vanligt förekommande fenomen på ett fik i Mjölby på den tiden man fick röka överallt och påtåren som kostade fem kronor aldrig betalades.

Hur arg är du idag på det faktum att In Flames lurat dig på royalties under alla dessa år sedan du lade sång och skrev texterna till ‘Subterranean”?

Måttligt. Får dock inte prata om det. Men det känns som att alla redan vet iallafall.

1992 verkar vara det officiella startskottet på din karriär då du släppte demos med både Dawn och Funeral Feast. Efter det rullade det på rätt bra fram till 2008 med diverse olika band och desto fler släpp. Vi ska dock försöka hålla oss till de tidigare åren denna gång. Vad minns du av det tidiga nittiotalet? Hur kom du i kontakt med death metal? Hur kom det sig att du lite senare gled över mer till black metal?

Egentligen är det väl 90/91 när jag pysslade med Brutal Mag. Beror kanske på hur man ser på det. Skitsamma. Jag vet faktiskt inte hur jag kom i kontakt med death metal. Det var en naturlig utveckling för mig. Från heavy metal, till speed/thrash och i mitten av 80-talet så blev det hårdare grejer i och med Celtic Frost (genom en polares morbror) och jag köpte mina första Bathoryplattor 1985 eller 86 på Heavy Sound när morsan bodde en sväng i Stockholm . På högstadiet, 1987 eller 88, började vi beställa plattor och demos från CBR och på den vägen var det.

På samma sätt var black metal en naturlig väg att gå för mig.

Vad är black metal för dig?

Nuförtiden är det egentligen en fråga om energi. Musik jag lyssnar på idag måste ha en energi och ett driv. Så har det i och för sig alltid varit, men förr var även idealen bakom musiken lika viktiga för mig. Så är det inte längre. Många av idealen bakom black metal bär jag dock med mig fortfarande.

Om du får välja ett album som representerar black metal för dig, vilket skulle det då vara?

”De mysteriis dom Sathanas”. Men det är svårt att bara välja en.

Om man gör en sökning på ”Mjölby” på Metal Archives får man upp hyfsat många träffar med tanke på hur pass liten orten faktiskt är. Hur var bandklimatet i början av nittiotalet?

Jävligt svalt. Vi var ju en klick på kanske tio personer som lyssnade aktivt på death metal. Sedan har det ju flyttat in pajsare från grannkommuner och utökat siffrorna. Men det känns som att det är samma folk idag som spelar/spelat i ALLA band från Mjölby sedan mitten av nittiotalet.

Du fick hjälp av Moratrollet Shamaatae att ”föråldra” några texter till Dawn som användes på debuten och den efterkommande EPn, hur kom ni i kontakt med varandra?

Har för mig att det var Dessen som brevpolade med honom. Han gillade Arckanum som fan och det var även hans idé att låta Shamaatae ”översätta” texterna. Blev ju sådär och i retrospekt ganska pajigt.

Jag har beskådat några live-foton där ni spelar på lokal med Dawn, men var ni ett aktivt live-band? Jag kan nog inte dra mig till minnes att jag sett ert namn någonstans på affischer eller annonser för spelningar.

Nej. Vi var allt annat än aktiva egentligen. Vi blåste väl igenom en näve spelningar i närområdet på demostadiet och något liknande efter första plattan, bland annat i Stockholm och Danmark, men sedan blev det inget mer. Vi skulle även över till USA och lira på Milwaukee Metal Fest + en mindre turné, men av någon anledning så ställde vi in.

Hur upplever du att Dawn mottogs av andra band/profiler i scenen? Min uppfattning är att ni var rätt hyllade, stämmer det eller regnade det in mordhot?

Hyllade? Knappast. Jag minns det som att vi var väldigt anonyma. Plattorna fick väl överlag bra recensioner och så vidare, men i och med att folk jämförde oss med Dissection hela tiden så hamnade vi i deras skugga. Har för övrigt alltid tyckt att den jämförelsen är helt knas. Hade folk jämfört oss med Eucharist hade jag fattat.

Mordhotet stod jag för. Hoppas bara Kamijo sagt förlåt till sin brorsa från mig.

Detta är nästan för nytt för att tas upp, men 1995 så var du med och formade Niden Div. 187. Hur less var ni under er existens på att få höra att ni var Sveriges svar på Zyklon-B?

Inte så farligt. Vi hyllade ju Zyklon-B via Niden. Känns inte som man kunde fått en bättre komplimang.

Detta blir också en på tok för samtida fråga men jag känner att den måste ställas: Hur är statusen med Dawn? Finns ni eller retar ni bara alla fans med att låtsas att ni har något på gång?

Någon sa det så jävla klockrent: att vi är världens mest aktiva döda band. Eller något sånt. Ny platta är ju i inspelningsstadiet, men det går overkligt långsamt på grund av anledningar. Jag gör mitt bästa för att hålla igång FB-sidan så att när/om plattan kommer så ska folk inte ha glömt bort oss. Men jag fattar att folk lackar. Den kommer iallafall heta ”The Fourfold Furnace” och beräknas släppas under 2000-talet.

Hatpastorn & Heidenhammer agerar annonsförfattare. Sleaszy Rider-special. Del 2.

Posted in Uncategorized on 20 oktober, 2018 by hatpastorn

Jag och Heidenhammer jobbar oss vidare i den ryska kolgruva som är Sleaszy Rider Records och dess hejdukar. Denna lyssningssession gjorde det stundtals fysiskt ont. Problemet är att många av skivorna inte är rådåliga utan snarare fullkomligt utmattande i deras totala identitetslöshet. Det är svårt att riktigt förklara i ord, men det kommer en podcast inom en snar framtid där ni faktiskt få höra själva hur illa det är ställt. Idag ska vi dock igen försöka hitta på färgstarka annonser till ytterst färglösa skivor.

Mycket nöje.

/Hatpastorn  & Heidenhammer

Nocta  ‘Wicked Woman’

Load? Re-Load? Knappast – här snackar vi overload från första till sista tonen! Grekiska Nocta tar Metallica tillbaka till skolan och gör en hel skiva av ”The Memory Remains”. Med låtar som ”Icebergs”, ”Werewolf”, och niomunterseposet ”Samuel Atan” är detta Greklands riktiga koloss från Rhodos! Du kommer att bli helt Noct out!!!

Lost Eden ‘Cycle Repeats’

Candlelight Records gör åter ett explosivt samarbete med Sleasy Rider Records i form av Lost Eden – tvättäkta japansk Trollhättanthrash som detonerar kraftigare än Hiroshima 1945! Med den här skivan är det inte bara cykeln som repeteras – det är snarare repeatknappen på din CD-spelare som kommer att sitta som fasthamrad så fort skivan hamnat i stereon! Inte sedan Callenish Circles absoluta glansdagar har du hört något liknande! Vi säger bara – WOW!

The Lust ‘My Dear Emptiness’

Äkta rysk gotisk metal som utan att behöva förklara sig blandar kompromisslösheten i Primal Fear med sprödheten hos Carmen Elise Espenaes (Midnattsol)! Bandet drar sig inte heller från att bejaka den melankoliska skönheten i Sirenia med glädjen i Sum 41. Av de sju dödssynderna vet du vilken du ska välja! IN THE LUST WE TRUST!

Hypnosis ‘`Shadoworld’

Franska band på grekiska bolag visar sig återigen vara en dödlig kombination. Med Cindy Golubkoff på gitarr och sång är detta vårens presumtiva absoluta storsäljare. För er som inte tyckte att Misanthrope tog ut svängarna tillräckligt – här blandas allt och pressas ihop till en välsmakande och som namnet antyder, hypnotisk, proteinbar, perfekt för långturen. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRGH!

Manticora ‘Darkness With Tales To Tell”

Åtta fullängdare och en EP har det blivit med det danska progressiva metalmiraklet Manticora som här öser på utan pardon i över en timme. Vi snackar valuta för pengarna! Ett danskt metalband som spelar i en helt egen division och liga, men det är lätt att manti-kora en vinnare! Succélåten ”The Saga of the Exiles” från förra skivan fortsätter här i ytterligare två utsvävande kapitel och vi garanterar att du kommer att sitta som klistrad framför högtalarna för att hänga med i berättelsen. En mantikora kännetecknas av att ha en lejons kropp, en människas ansikte och en skorpions svans. Danska Manticora är den perfekta symbiosen av Morifades urkraft, Dragonlands låtskrivartalang och Insania Stockholms legendstatus och poesi. A KILLER!

House Of Spirits ‘Psychosphere’

Just det, ständigt aktuella House Of Spirits är tillbaka! Med gitarristen Benjamin Schippritt går detta nya album direkt till höjderna av tysk, hård metal som ändå är såpass lengräddad att den smälter på tungan. Det här skulle kunnat vara Talk Of The Towns riktiga uppföljare om Thomas Vikström och kompani bara hade fått tummen ur. Missa inte bandet på Örebro Fire Fest 2019 där de kommer att efterfesta med sköningen Ralf Gyllenhammar från Mustasch till nio på morgonen!

Disarmonia Mundi ‘Mind Tricks’

Attityd, pondus, bestämdhet – Italiens svar på Soilwork står med bestämda fötter på jorden och låter sig inte rubbas av någon! Vi snackar kaggar, vi snackar rakbladsvassa leads, vi snackar en fet cover på Panteras ”Mouth For War” som får avsluta skivan på högsta möjliga punkt. I hårdrockens trädgårdsland har vi redan Gardenian och Soilwork, men vi skickar gärna in det här bandet som får luckra upp jorden ytterligare. Morgonstund har guld i Disarmonia Mundi!

Meridian ‘The Seventh Sun’

Om du inte kunde få nog av Satyricons ‘Rebel Extravaganza’, DHGs ‘666 International’ och Mayhems ‘Grand Declaration of War’ har vi här ett schweiziskt derivat som får det att vattnas i munnen på den mest kräsne av läckergommar. Den klarast lysande stjärnan i cyberrymden! Schweiz må vara neutralt, men den här skivan har tagit ställning! Har du?

Relapsed ‘Into A Former State’

Med köttet välstekt och tomaten fet sätter muskelknuttarna i  Relapsed en svårslagen testosteronsvettande standard. Har vi dött och hamnat i arenarockhimlen? Blandat med de funkigaste insatserna en basist spelat sedan introt i Seinfeld, sätter sångaren toner högre än sitt eget hårfäste och hela Dortmund jublar! Här snackar vi inte systemkollaps utan en fullkomlig systemrelapse!

State Of Mind ‘Memory Lane’

Melodisk hårdrock spelad av riktigt rutinerade svenska rävar som efter en tids vinterdvala tittar fram ur sitt gryt och ger oss ett album späckat med det ena solot glammigare än det andra – Swordmaster får se upp! Minnenas allé – årets mest passande titel, här känns allt väldigt bekant och man kan inte värja sig att kasta sig naken i den svalkande simbassäng som är andra bands riff. Dock väldigt originellt och på alla sätt en FULLKOMLIGT relevant skiva som måste finnas i allas skivsamling. Nu. Helst igår.

Shadows Of Sunset ‘Reflection From Afar’

Kyllä kyllä kyllä! Med medlemmar från Axegressor, Devastracktor och Goretorture kommer en hårdslående EP från Finlands kärvaste skogsmyrar. Night In Gales ‘Sylphlike’ filtrerat genom ett finnougriskt kaffefilter skapar en essentiell CD till din samling. Vi snackar mangel, akustiska gitarrer och rakt hår. Turné i höst tillsammans med Throes Of Dawn, Autumn Verses, Alghazanth och … ja, släng in Darkwoods My Betrothed när vi ändå är på gång. Släppt på anrika Fadeless Records – just det, det Fadeless Records!

Här är din död. Erik Barthold.

Posted in Uncategorized on 11 oktober, 2018 by hatpastorn

Erik Barthold är kanske mest känd för den breda massan som trummis i det nyss avsomnade bandet The Kristet Utseende men det få kanske vet är att han var med och grundade ett av Sundsvalls första dödsband och senare ett av de första black-banden nämligen Gloom och Egregori. Erik berättar lite om svunna tiden och hur framtiden är planerad.

/Bure Bödel

Hallå där Erik, du var rätt tidigt involverad i den svenska death-/black-scenen, den tidigaste inspelningen jag känner till med dig är dödsbandet Glooms demo som släpptes 1992.  Kommer du ihåg hur du kom i kontakt med de lite mer extrema tongångarna?

Redan vid 7-8-års ålder fick jag ett stort intresse för hårdrock. Det var band som Twisted Sister, Kiss, WASP och Motörhead som gällde. De två sistnämnda var ju faktiskt ganska hårda för sin tid och jag minns än idag hur låten ”F**k Like A Beast” väckte något inom mig första gången jag hörde den. Jag har svårt att sätta ord på vad det var, kanske någon form av nyfikenhet. Musiken kändes liksom diabolisk på riktigt. Ett par år senare kom jag i kontakt med thrash och speed metal. Nu byttes de flesta hårdrocksskivor snabbt ut mot skivor med band som Kreator, Metallica och Slayer. När jag sedan hörde Napalm Death och grindcore via en barndomskamrat tror jag det brann till i hjärnan på mig. Kunde musik verkligen låta så här? Under högstadiet upptäckte jag death metal, och det var också då jag på allvar började intressera mig för att lära mig spela själv och att faktiskt skriva egna låtar.

Gloom grundades 1991, kommer du ihåg hur visionen för bandet såg ut? Vad ville ni förmedla med er musik och var hittade ni inspiration?

Framförallt var vi oerhört entusiastiska för att spela denna nya typ av musik. Vi var också väldigt fascinerade av skräckfilmer och ”gore”, detta blandades med ett stigande intresse för ockultism. Det bör kanske nämnas att vi blott var i 15-16-årsåldern vid denna tidpunkt. Death metal genren befann sig i sin barndom och vi upptäckte nya band hela tiden. Vi tänkte nog inte så mycket alls på var inspirationen kom ifrån. Vi bara gjorde något. Eftersom vi inte hade tillgång till ett överflöd av denna musik blev det som att vi tvingades göra den själv för att få höra den mer. Då fanns inte riktigt heller den utpräglade kategoriseringen som idag existerar inom metal-genren. Den började komma, men var grymt grumlig i sin indelning. Första gången jag hörde talas om power metal var det Metallica som artikeln handlade om.

Hur såg ”scenen” ut i närområdet när ni drog igång Gloom? Jag kan personligen inte dra till minnes många band från vår fagra stad som var igång så tidigt.

Alltså, det fanns inte så värst många extrema metal-band i stan kring den tiden. Det var mer hårdrock, punk och glamrock. Möjligtvis lite thrash. Detta var ju innan black metal-pesten drog fram över byn.  Ett av de allra tidigaste metalbanden i Sundsvall var ett thrash/dödsmetall band som bestod av Jocke Mårdstam, Jens Höglin, Patrik Lögdahl och Jörgen Fahlberg. De hette Unholy men existerade endast en kort period och gjorde bara en spelning. Jocke och Jörgen startade därefter bandet Left Hand Solution tillsammans med Liljan Liljekvist. Nacksta-bandet Dismorchas bytte bandnamn och tog över namnet Unholy. De var ursprungligen mer inspirerade av Slayer och Sepultura, men utvecklades till ett mer renodlat dödsmetallband.

Senare drog ni igång Hekate som man senare kan säga utvecklades till Egregori, nu var det black metal som gällde. Vad minns du från den korta tid som detta band existerade?

När jag kom in i Hekate 1993 hade de redan kört ett tag som band. Efter att jag börjat lira med dem dröjde det nog inte mer än ett halvår innan det skedde något enstaka medlemsbyte och bandet omvandlades till Egregori. Nu hade black metal på allvar gjort sitt intåg i Sundsvall. Där Hekate tidigare varit death metal blev nu Egregori utpräglat black metal. Det var inte alls min grej. De andra i bandet dök djupt ner i black metal-myllan medan jag avlägsnade mig helt från denna genre. Jag gjorde bara två spelningar med Egregori och sedan splittrades bandet. De andra medlemmarna fortsatte dock med svartmetallen, banden Setherial och Blot Mine är mer eller mindre sprungna ur Egregori.

Min uppfattning är att både Gloom och Egregori var rätt lokala företeelser, fick ni någon större spridning nationellt eller internationellt?

De här banden var ju aktiva under en väldigt kort period och mig veterligen har vi inte rönt några större internationella framgångar. Dock har de inspelningar som Egregori gjorde återutgivits på kassett. Misstänker att den sprids en del inom ljusskygga undergroundkretsar. En liten parentes är att det i Frankrike just nu skrivs en bok med titeln ”The Influence of H.P. Lovecraft and the Cthulhu Mythos on metal music” där jag och en tidigare medlem från Gloom medverkar i en intervju.

Hur tycker du metal-scenen” har varit i Sundsvall genom åren, har du några favoritband?

Sundvall har länge haft en genuin metal-scen. En mängd band med olika stil och inriktning har under åren avlöst varandra. Under 90-talets mitt florerade ju en hel del metalband av varierande kvalité i staden. Åren har väl fått utvisa lite vilka som faktiskt höll måttet. Nämnas bör ju Setherial som stått sig mycket väl. Jag gillar Eldkraft också, grymma gitarriff på deras platta, Bitvis i världsklass. Mitt definitiva favoritband i Sundsvall just nu är dock DRÅP. Såg dem nu senast på Gefle Metal, och de levererar verkligen den energi och totala kompromisslöshet som fick mig att fastna för den mer extrema metallmusiken från allra första början. Riktigt jävla bra!

Efter Gloom och Egregori så började du spela med Left Hand Solution och du var även med och grundade Darklands. Left Hand Solution fick utstå en del spott och spe under nittiotalet från folk som var inne på hårdare musik. Har du någon aning om varför ni hamnade i skottgluggen?

Haha, jo det har jag. Left Hand Solutions första demo-kassett skilde sig väldigt mycket från det som sedan kom att bli den definitiva versionen av Left Hand Solution. Dessutom blev denna demo väldigt populär i Sundsvall. Vissa såg med ogillande ögon på hur medlemmar sedan byttes ut efter den första banduppsättningen. Sedan spelade vi live alldeles för mycket i Sundsvall med omnejd. Bara det fick nog en del att ledsna på oss rejält. Vi hade en tjej som sjöng och det här var ju innan det blev poppis med ”flicksångsmetal”. Dessutom så sjöng sångerskan inte så värst mycket som en tjej heller. Vi var totalt ointresserade av att följa trender och just black metal var fan en trend när den svepte in över staden i början av nittiotalet. Nu snackar jag inte om de personer som blev djupt dedikerade till denna genre och kanske även skapade egen musik, kanske rent av fortfarande gör det. Dem har jag all respekt för och deras drivkraft och dedikation till genren, oavsett om de störde sig på LHS eller ej. Jag talar om posers och wannabees. Plötsligt blev allt så in i helvete löjligt. Det skulle suras och dyrkas Djävulen på riktigt. Vi i LHS garvade åt det. Vi älskade tung jävla metal. Vi var helt ointresserade av att stå och sura med armarna i kors och leka onda. I osäkra blackmetal-pojkars ögon var vi så långt ifrån ”true” man kunde komma. I Norge brände man kyrkor och hatade dödsmetall som var alldeles för mesigt. Vi partajade och skojade. Helst med California white och cider. Snacka om o-metal! Vissa låtar lät lite poppigt och till råga på allt hade vi en förkärlek för skräckromantik, naturromantik och dyster musik. Det störde nog vissa sig på. Under denna tid svarade vi på brev från fans och tidningar mer än vad vi repade och brevväxlade med människor i 36 olika länder (vi räknade…). Inte fan brydde vi oss om vad några surmumrikar i Sundsvall tyckte om oss. När det ett par år senare damp ner skivkontraktserbjudanden från Nuclear Blast och Earache hade vi glömt det där för länge sen. Idag är metalklimatet ganska annorlunda och det finns flera black metal band som jag tycker är svinbra. Har t.o.m. bidragit med sång på en black metal-platta, Bergravens ”Till Makabert Väsen”.

Som den multiinstrumentalist du är, hur kommer det sig att trummor blev ditt huvudinstrument? Du skrev många låtar till Left Hand Solution och stundvis även till Darklands.

Jag har nog alltid burit på en inre rastlöshet vilket gjort att jag ständigt försökt utveckla mig musikaliskt och söka mig till nya områden. Det innebär inte att jag överger det gamla till förmån för det nya. Det handlar om att vidga sina vyer. Tror inte det funnits någon plats på jorden där jag trivts så bra som vid trumsetet. Det är rastlöshetens lekstuga. Med rytmen börjar musiken för mig och jag har nästan alltid en rytmisk rörelse i kroppen eller en melodi i skallen. Antar att jag har någon form av hypomanisk läggning till musik. Det är ibland lite stressande och jag tror nog att jag hade varit en annan sorts människa om jag inte haft trummorna i mitt liv. Trummorna är lite som stressens ventil ut ur kroppen. Att jag också drevs att lära mig spela gitarr, bas, piano, saxofon och tvärflöjt antar jag har att göra med denna inre rastlöshet och viljan att lära mig mer om tonalitet, ackord och harmonik.

När jag var som mest aktiv i Left Hand Solution och Darklands snöade jag in en hel del på goth-rock och mer atmosfärisk metal. Det satte förstås en viss prägel på låtskrivandet. I Left Hand Solution gjorde jag ursprungligen låtarna på akustisk gitarr men övergick senare till att skriva LHS-låtar vid pianot för att försöka hitta nya infallsvinklar. I Darklands var jag främst textförfattare. Den ursprungliga tanken med Darklands var endast att det skulle vara ett litet sidoprojekt. När vi sedan fick ett skivkontraktserbjudande från Heathendoom Music gick det ju liksom inte att tacka nej. Detta gjorde ju också att vi blev tvungna att lägga mer tid på bandet.

Något som jag funderat på många gånger är varför du aldrig tagit äran för att du spelat trummor på så många av Darklands inspelningar? Vad var anledningen till att ni skapade en låtsasmedlem som fick gå under ditt mellannamn?

Ok, det kanske är dags att spräcka den bubblan nu. Vi hade problem att hitta en permanent trummis. När vi fick kontraktet från Heathedoom höll vi knappt på med bandet och hade ingen trummis alls. Tanken var ju aldrig att vi skulle vara en trio där jag satt bakom trummorna och sjöng. För att inte sända ut de signalerna så fick mitt alter ego Paul hoppa in på trummor.

Efter dryga 25 år sedan du slutade spela death metal så har du nu startat ett nytt band med namnet The Slaughterhouse Empire. Är det en 40-årskris vi kan skönja eller hur kom det sig att intresset för att spela döds vaknade igen?

Hehehe, låt mig förklara så här: Death metal blev vägen ut ur krisen. Jag har aldrig slutat lyssna på death metal, den har alltid funnits där. Oavsett om jag snöat in på jazz och lirat i storband så har dödsmetallen alltid varit med mig. Jag kom till en punkt i livet där jag blev tvungen att ta ett beslut om att ställa upp för andra eller att ställa upp för mig själv. Jag hade inte skrivit låtar på många år. Efter en djup depression kom plötsligt intresset att skriva musik tillbaka. Det bokstavligen forsade dödsmetallriff ur mig. Först blev jag förvånad, men sedan bestämde jag mig för att faktiskt följa min egen vilja och göra något av detta. Tack vare en liten puff i ryggen av den kunglige gitarristen Stefan Kihlgren bildades så The Slaughterhouse Empire.

Hänger du med i dagens dödscen, har du några favoriter bland de nyare banden?

Of corpse, det gör jag. Grejen är väl den att jag fortfarande lyssnar väldigt mycket på ”de gamla” banden som fortfarande släpper nya album. Vader t.ex. är en stor favorit. Har märkt en tendens hos mig att jag ofta undviker många nya band som metallmänniskor allmänt anser vara ”de bästa” just nu. Jag kollar in nya album som släpps med band jag aldrig hört talas om. Jag är nog ganska specifik i min metallsmak. Då och då dyker det upp nya guldklimpar som t.ex. det amerikanska grindcorebandet Full Of Hell. Sen är det ju så att jag lyssnar väldigt mycket på jazzrock och fusion. Faktum är att det var bandet Painkiller med John Zorn som fick mig att börja söka mig in i jazzen. Lite bakvänt att börja med det mest extrema kanske, men det fick mig att vilja lära mig spela saxofon riktigt bra.

Om vi ska runda av här kanske så du kan fortsätta med att restaurera ditt ödlehotell, hur ser den närmaste framtiden ut för dig som musiker?

Haha, då bör jag kanske förklara vad mitt ödlehotell är för något. Under åren jag bodde i Stockholm spelade jag saxofon i ett frijazzband som hette Lizard Hotel. Det är nog fan i mig den mest extrema musik jag någonsin spelat. Till och med den mest luttrade dödsmetallare brukar rygga tillbaka när jag spelar upp detta. Grind, jazz och oväsen i en härlig kombo, hehe.

Nu när The Kristet Utseende har lagt ner får jag tid till att ägna mig åt Slaughterhouse Empire på riktigt. Vi har kommit igång med att repa in låtar och det hela känns förbannat kul! TKU kommer dock att spela in ett avskedsalbum nästa år. I höst plockar vi fram Darklands ur garderoben och gör en spelning på Nordfest. I år är det nämligen 20 år sedan vi släppte vårt första fullängdsalbum. Så det blir lite av ett jubileum, och vi har lite överraskningar på gång inför detta. Sen finns det ett band som jag kommer släppa ett album med framåt vintern, men jag säger inte vilket. Än…