Nekrophileas Fogg´s goodie bag del två

Hatpastorn här. Necrophileas Fogg är tillbaka igen för att berätta för er om skivorna han fick av mig i den beryktade ratpåsen. Stark sås och kalla ord. Efter detta är ratpåsen tömd och recenserad, förutom en handfull skivor som … ja, det finns gränser för vad man plåga en annan människa med. En herkulisk insats har det varit, som satt sina spår. Vad den gode Necrophileas inte vet är att det finns en till ratpåse i den inverterade synagogan som är Förintelseförsamlingens skivbod. Bortom den svarta horisonten kan man även skymta det bergsmassiv som är Heidenhammers ratcontainer. Blotta tanken får mig att skälva. I den finns bland annat skivorna jag kastade i soporna som Hammaren fiskade upp och arkiverade.

/Hatpastorn

Åter i sadeln framför tangentbordet och det med mycket mörda och stora besvär. Jag drar ihop säcken här med de sista skivorna i detta förödande projekt.

Territory – Killer Instinct (Sleaszy rider records 2011)

Vi startar med ett högst okärt återseende i form av heavy thrash metal-kungarna Territory från Uruguay. Om The curse var deras svanesång så är detta deras av ingen önskade tidiga celldelning. Och då menar jag inte att de är så edgy att de möttes på kåken och drog ihop dessa tio bitar av golvyteockuperande bråte utan snarare att de träffats på Studiefrämjandets nyktra fik i späd ålder. Den habila trummisen Callo vill starta band och den alltid spelsugna Doddy med välklippt fittskägg kan spela lite gitarr på basen även om han föredragit sexsträngsyxan. Marth har ett enastående cv där det framkommer att han vann lokala talangjakten genom att spela med tänderna i ölkeps och har övat shredding, tapping, palm mutes och flagellanta flageoletter sedan dess och får därför gitarrstolen. Man testar först en Juan på sång men när den självsäkra Jason träder in, efter att ha slitit sig från den efterhängsna Medea?, så står det klart att det finns en samlad star quality här som får Uruguay att skaka i grundvalarna. Givetvis är detta lika hemskt som bandets andra giv men baskaggarna får mig att minnas hagel mot busskurstaket i korrugerad plåt som inte sällan präglade morgnar i min tidiga ungdom. När bussen väl kom så dröjde det inte länge innan åksjukan infann sig och ungefär varannan dag kom jag fram till skolan med en påse magsyreblandad frukost i ena handen. Ungefär så känns även denna skiva… 

Penumbra – Seclusion (Season of mist 2003)

Symfonisk gotisk metal från Frankrike som här på sitt tredje album öppnar lite mystiskt med kyrkosång, en John Carpenter-narkolepsi-ton och något rassel och stök som för tankarna till en ommöblering av en torgmarknad i Mellanöstern. Swish och plötsligt är vi kastade genom tid och rum till en fet ljudstudio gissningsvis i ett franskt industriområde och det hålls inte igen på maffiga körer, tuggande gitarrer eller syntmattor. Det skall ylas i alla möjliga register från alt, sopran, bas, krax och självklart även den så typiska nasala gothpojksången skall in och liksom vara med som lök på laxen. Hade jag inte läst gängets nationalitet innan hade jag varit säker på att det var en äkta knulltysk som försökte häradsbetäcka beståndet av alla han lyckats trollbinda med sin… erhm…charm? När säckpipan börjar leva djävul redan på spår tre så måste jag kolla upp om inte någon tysk koppling finns för det låter verkligen som att det är ansiktstatueringar, blonderade spikes, kilt och tjugofem bindgalna snuskgubbetyskar som är redo att göra kvällen rejält slirig och hal i Leipzig. Någon marknadsförare har skrivit att detta är ”…an intricate album, composed of many layers…” och det är inte fel men det finns inget egenvärde i att låta en aromatisk tysk lägga sin lök på laxen som kanske klarat sig bättre utan?

Exhumation – Seas of eternal silence (RRS 1997) Traumaticon (Holy Records 1999)

Historien är full av lyckliga sammanträffanden. Att Tony Iommi förlorade delar av sina fingrar i en arbetsplatsolycka är ett av dem. Att gitarristerna i Exhumation inte råkat ut för samma sak är bara tragiskt. Det finns kanske någonting bra här i denna grekiska death/doom-gyttja men med de omöjligt många gitarrsolona i tid otid blir det så fel. Jag fattar helt enkelt inte det här med att ha en luguber ton och attityd men sedan understundom låta som videon till The Offsprings Pretty fly (for a white guy) ser ut. Hur går det ihop? Givetvis är båda dessa skivor inspelade i Unisound respektive Fredman och det gör väl att det också känns så jävla svenskt. Det är Arch Enemy och västkust men ändå är det ibland, inte sällan när de stänger av disten, nästan som en kasserad Dolorian-låt och det är otroligt generöst av mig att säga om något band. Ibland låter det dock som Fade to black med Metallica och bara att nämna det pissbandet får mig på så dåligt humör att jag nog måste lyssna på Paradise Losts Gothic i fosterställning och påminna mig om att det finns band som kan vara lugubra och blytunga även i gitarrsolona.

Dedication – The enemy within ( Sleaszy Rider Records 2007)

MusikBörsen heavy metal. Totalt ofarligt. Det luktar rock´n´roll, motorolja och knullgummi med jordgubbssmak. Ni vet precis hur det låter och jag förstår inte att det finns en lyssnarskara för dessa gäng förrän man går in i en musikaffär och den som just provar den senaste gitarren bevisar att det verkligen finns en mörk sida av livet som jag aldrig vågat be om lov att delta i. Färdigslitna jeans, hårpomada och H&M-nitbälten. En del av texten till Use your mind får summera: ”You know I bleed for you, You know I´d even die, That´s why I sometimes will make you cry, Life´s such a bitch you know, so please beware and when I´m hard on you It´s because I care”… Dedication skadar mig utan att de bryr sig ett skvatt.

Heart Attack – Heart revolution (Sleaszy rider records 2015)

Grekisk heavy metal / Aor. Jag fick just sänka volymen för även om närmsta granne bor rätt långt borta så kan det hända att de hör och därför ringer psykjouren då detta inte alls är vad som brukar mullra ifrån mitt torp och de faktiskt bryr sig om mitt välbefinnande. Vems hjärtattack är detta egentligen tal om här, lyssnarens? Och vad skall de göra med fans som ligger i hjärtkramp oförmögna att höra en ton eller köpa fula tröjor? Det här låter som utseendet hos de människor över tolv år som tror att de kan bibehålla ett uns av värdighet när de färdas på en elsparkcykel. Helt ovärdigt.

Saltatio Mortis – Heptessenz / Erwachen (Napalm records 2003 / 2004)

En bonusvideo från Hatpastorn. Varsågoda.

”German Medieval Metal band” alltså vi måste prata om tyska knullgubbar. Eller nä det går inte. Gör dig lite självskada, eller ta en kollegas jobbdator, skriv in Umbra et Imago på valfri sökmotor och gråtonanera dig själv till sömns. Det är liksom ett fenomen det där med tyska band som är så jävla knulliga att det liksom inte finns en bortre gräns. Följande promodubbel är inget undantag och den totala anakronism som ett medieval metal-band är gör sig dessutom sämre i verkligheten än på pappret. Saltatio Mortis är kanske det mest hopplösa jag krockat med i denna hög av exkrementer från gångna måltider. Runt år 2000 har ett gäng tyskar, läs knullgubbar, alltså startat ett medeltidsrockband i något utbrott av livsglädje får man anta. Detta var såklart ett misstag. Här har jag fått promos på tredje och fjärde skivorna och den första av dem har i a f smaken att hålla sig till någons slags medeltidsdansmusik med säckpipa, vevlira och mungiga. Det må väl vara sitt och fylla någon funktion men av tidsandan och deras utseende så känns nästa skiva som ett omen inte ens Damien Thorn kunnat ställa till med. Det bängslas med elektronik, distade gitarrer, trumset och liksom ratade Keith Richards-riff och det mina damer och herrar är ett kaninhål som jag liksom inte har ord för. Jag sitter och stirrar tomt framför mig och inte bara på bilden av Jörg Roth som i tygblöja skall imitera Da Vincis vitruvianske man på skivomslaget. Det är en tomhet, ett svårmod jag inte kan axla och därför inte ens forska vidare i denna orgie av tyska knullgubbar med smak av äldre tiders våldsamma juff med smaksatt svintarm i tukthus och pestkojor. Jag måste ducka detta för att överleva ännu en dag… och då slår Saltatio Mortis ett så rått slag under bältet och kör en cover på Kiss God gave rock´n´roll i någon medeltids-ska-version, jag knyter snaran och för in blompinnar i urinröret för att lätta smärtan…

Planet X – Moonbabies (InsideOut Music 2002)

Thomas Rusiak, Nergal och Bono.

Jag har ingen aning om vad detta betyder men jag låter stödorden nedkrattade efter första lyssningen utgöra exakt allt jag tänker säga om denna skiva…

The Lust – Tangled / My dear emptiness (Sleaszy Rider Records 2005 / 2008)

En total motsatts till all lust jag någonsin känt. Photoshopporr i texthäftet och det tillför ungefär som en surgurka på glass. Jag önskar ibland att jag inte var en surgurka och kunde passa till glass men hela min magkänsla säger att den dörren är stängd för många år sedan och kommer inte att nås ens tio ayahuascha senare. Det finns ett groove här med en ton av tonårsmelankoli och det är inte alls min kopp te så det är nog bäst att ni som faktiskt kan ta till er det djupdyker i The Lust och deras MTV-rock.

W.E.B. – Don´t wake futility (Sleaszy Rider Records 2005)

Cradle of filth-klon med Darkface på sång… Djupröstat prat som skall verka myndigt och lite sexigt faller platt. Tänk alla band som skickade in demos till bolag världen över när Cradle of filth slog igenom. Hur de verkligen trodde att de bäst kunde behärska en äldre engelska och skapa en erotisk vampyrstämning samt excellera i orgelljudet på sin Casio. Sleaszy Rider sa inte nej 2005 och jag har faktiskt hört betydligt sämre band men då ett av mina intressen är just det så säger det mer än tusen ord tyvärr. 

Casus Belli – Sequel of generations EP (Triglav 2011)

Pagan black/death metal från Polen. Från ruta ett är det stark melodi och vrålbank på trummorna. Vi är absolut inte geografiskt i Trollhättan men vi är liksom ändå där i en sinnesbild av hur ett polskt pagan metalband skulle låta efter några veckors semester i västra Sverige. Det finns lite förmildrande inslag i form av ursinne här och sången är inte sådär tribaltatuerad, fräcka bilfälgar och keps-irriterande. Sångaren förresten, Igor. Låt oss spana in Igor. ”Igor is well known as one of the most active persons in European Reconstruction’ Mouvement of Medieval Battles (Gothes, Slavs & Vikings cultures). He has participated with his team TRIGLAVELAG in videoclips of Manowar, Amon Amarth and historical movies… ”… ja, något skall man fan göra med sitt liv och när inte Casus Belli är på allas läppar så… Det finns liksom inget att klaga på här egentligen, tråkigt nog, utan det liksom bara är. Det är HTTPagan black med modern layout och är det inte en Pac man-figur med djävulshorn som något slags sigill för den som hanterar rytmgitarren? Det är som att Graveland finns här i sin totala antites. Så nära men ändå absolut längst bort. För att göra bilden av hur fan detta låter än mer grumlig så vill jag slänga in att de två band jag tänkte på när sista låten börjar är System of a down och Bethlehem. Fråga inte hur detta går till men mardrömsmandalan i mitt huvud är en rödvinsspya på betong.  

Of the archaengel – The extraphysicallia (Sleaszy rider records 2011)

För att göra en perfekt grönsakssoppa behövs bra råvaror primärt. Sedan är det bara en fråga om mängdbalans för att den närmast utilitaristiskt skall ge största möjliga antal konsumenter största möjliga antal munjuff. Det är här som brasilianarna i Of the archaengel får problem. Råvarorna är det egentligen inte något fel på eller hur de är närmast sondmatade med Fields of the Nephilim. De är duktiga på att spela, sjunga och komponera men det fattas en känsla för att mixa alla sina influenser till en bra gothic/death/doom/black metal-soppa som största möjliga antal konsumenter skriker efter i samtliga skivaffärer. Det i sig får väl anses vara en närmast omöjlig uppgift men enligt analogin ovan så får det inte vara ohemult mycket morot eller fänkål för att uppnå (IX) equilibrium eller för den delen räcka till ett helt kompani på en gång, skivjäveln är nästan 73 minuter lång… Tankarna går, förutom till närmast och mest avlägset sörjande, till Moonspell. De är en soppa som är svår att sälja in i skolmatsalen i dag men det rådde i alla fall under min uppväxt en slags skolgårdskoncensus om att de hade något och det tycker jag än i dag, förutsatt att vi inte går bortom 1996. Men en soppa där man får ännu mer för mycket av grönsaken Fernando Ribeiro kommer att ha långtgående konsekvenser för mänskligheten.

The sacred truth – Reflections of tragedy II: the final confession (Sleaszy rider records 2011)

Refrängorienterad progmetal från Australien… det här är kallare än att med naglarna skrapa framrutan på bilen i den efterlängtade fimbulvintern. Faktum är att jag nog hellre gör just det än att spelar denna skiva en runda till. Precis sådan här musik får mig att vilja orsaka grov allmän ödeläggelse och njuta av det. Ibland kan det finnas en känsla av att musik som inte är omedelbart tillgänglig lyser med ett visst lockande skimmer och mystik. När det nu är crashkomp, hard core-skrik och skönsångsrefräng samtidigt så kommer denna skiva inte ens hjälpas av vara inlåst i ett kassaskåp i ett annat solsystem. Jag vill ha tystnad. Den där speciella tystnaden som lätt uppstår när man skall gå in till grannen och låna socker. Man knackar på men dörren glider upp och det visar sig att grannfrun har hängt sig i halltaket för att undvika rättsliga konsekvenser efter lustmord på alla tre barnen och man backar sakta ut för att inte störa eller lägga sig i. Den tystnaden få the Sacred truth mig att sakna.

 ”Det finns inget mer tillfredsställande än att bli färdig med någonting hur hemskt det än varit” – Sisyfos ur ”Okända citat”

Nekrophileas Fogg 2024

Heidenhammers 120 dagar. Dødheimsgard, ”Monumental Possession”, 1996

För mig har Dødheimsgard i mångt och mycket varit ett band som bara har funnits där. I bakgrunden. Det tog därför rätt lång tid för mig innan jag började få någon slags relation till vad de höll på med, trots att det rörde sig om rätt kända namn i orkesterns laguppställningar och inkarnationer.

Dødheimsgards debutskiva, ”Krönet til konge” är … äh. Såhär. Ja, den är bra. Man blir glad av den. Det är ett extremt tidstypiskt dokument över hur norsk black metal skulle låta anno 1995. Kvalitativ standardsvartmetall, varken mer eller mindre. Men det är ingen riktig juvel, då materialet är långt från tillräckligt originellt för att ge riktig impact. Kanske låter det märkligt, men det fanns en tid då Dødheimsgard upplevdes som ett B-gäng, jämfört med de riktigt etablerade banden. Vilken underbar tid det var.

Senare skulle Dødheimsgard, eller DHG som de i märkvärdighetens namn skulle börja kalla sig, anses som ett skarpt, nytänkande avantgardistiskt gäng som gick i bräschen för något epokavgörande. Eller räknas bort som ett gäng pretentiösa fjantar som i desperationens tecken försökte sig på effektsökerier som mest kändes krystade och genanta. En artikel i Close-Up från 1999 berättar om en spelning med bandet, under vilken en argsint yngling i vredesmod kastade en fisk på en av medlemmarna som ett tecken på visat missnöje över utvecklingen. Vi i Församlingen valde mest att se på DHG som ännu ett gäng som insjuknat i digerdöden. Matrixviruset.

Men däremellan klämde bandet ur sig en skiva som i sammanhanget känns ganska bortglömd. ”Monumental possession” släpptes likt debutalbumet på Malicious Records. Vid rodret stod Vicotnick och Aldrahn, kvarvarande sedan föregångaren. Ole Apollyon hoppade in på gitarr. Att Fenriz spelade bas på debuten verkar mest ha varit lite av en tillfällighet. Han ersattes på denna uppföljare av Jonas Alver, som sedermera skulle spela fyrsträngat i Emperor och sedan försvinna spårlöst.

Och nu, när skivan spinner i bakgrunden, inser jag att den faktiskt är förbannat bra. OK, den kanske inte heller är det mest nyskapande som spelats in. Men den har helt klart en mer egen identitet än ”Krønet til konge”, och den har väldigt lite gemensamt med det som bandet skulle pyssla med senare. Jag brukar inte vara svag för Destructionriffande, men i den här kontexten passar det alldeles utmärkt. Jag vågar till och med påstå att thrashdelarna på ”Monumental possession” funkar bättre än vad som hamnade på Aura Noirs skiva från samma år – som ju också inkluderade Apollyons stränggnidande. Ur Vicotnicks rätt bisarra kväkanden och Aldrahns vokala förmågor, adekvata truminsatser och en bas som faktiskt hörs, uppkommer en ljuvlig ambrosiakaka när smeten väl gräddats klart i ugnen.

Något jag dock saknar från debuten är de norska texter som jag förknippar med Dødheimsgards tidiga inkarnation. ”Krønet til konge” hade tre texter på engelska, resten var på norska. Här har all norsk lyrik försvunnit för att ersättas av mer abstrakt tonårspoesi på det engelska språket. Jag tycker inte de är lika tilltalande. På många sätt och vis kan det, på det textmässiga planet, ses som en föregångare till vad Darkthrone skulle syssla med bara några år senare. Inte min bag.

Hatpastorns kommentar: ”Kronet til konge” är ofelbar, bra, då var det sagt och ordningen är återställd.

”Monumental possession” då? Den köpte jag när den kom, beställde den till och med på Skivbutiken i Sundsvall. När den väl anlände var mina tonårstassar svettiga. Det fanns och det finns oerhört mycket att gilla med ”Monumental possession”. Det vilar en viss sorts febrig ondska över den. Den låter exakt som omslaget ser ut. Det som jag inte till hundra procent uppskattade då var de thrashiga drillriffen. Vem av dem som satt och övade på den tekniken under ett sommarlov är oklart, spontant känns det som att Vicotnik är den skyldige. Sedan blev det som en fors av norska plattor med drillriff där Aura Noir och ”Monumental possession” kanske sticker ut mest. Dong-dong-dilililili dong-dong dililili dong-dong-dililili dililili dillilil och så vidare, in absurdum. Jag är mer en sus och dus-kille när det kommer till gitarr, har faktiskt aldrig lärt mig hur man ens spelar sådär. Det har som inte funnits någon anledning, samma sak med palm mutes. Varför ska man lära sig något så mesigt när man bara kan veva och allt låter guld? Thrash-riff av joddlande småfågelskaraktär till trots finns det mycket annat att njuta av. Som Hammaren beskrev ovan blev det en ganska stor skillnad på lyriken med. Visst, det fanns en hel del abstrakt på ”Kronet til konge” med, men på ”Monumental possession” finns obehagliga stråk av märkvärdighet på textfronten.

Vi kör ett exempel, vad får man mest känsla av?

En fråtsende stank av råttent blod,
Av himmelens styrtede sønner.
Dunster opp fra fortapelsens avgrunn.
Vi gremmes over deres lyse minner,
Men hyller deres død

Eller

I see my options
and I choose the tunnel
see what my winged crayons
have painted

Personligen väljer jag alternativ ett framför bevingade kritor sju dagar i veckan.

Nu låter det som att jag inte uppskattar ”Monumental possession”, men det gör jag. Dock stakar den ut en obehaglig väg som bandet valde att vandra. När skivan var ny tänkte jag mest att bandet utvecklats och att det till stor del inte var något dåligt med det. Herregud vad ung och naiv man var. Nu med facit i hand ser man snabbt vart det här var på väg någonstans. Om Britney Spears varit Dødheimsgard så kom skallrakningen och paraplyattacker mot bilar ett par år senare, men man såg ju tecknen.

/Hatpastorn

Heidenhammers 120 dagar. Dark Funeral, ”Vobiscum Satanas”, 1998.

Ja, den här plattan har ju avhandlats tidigare här på bloggen. Bland annat i Pastorns mastodontgenomgång av No Fashions samtliga släpp för några år sedan. Icke desto mindre är det en platta som fortsätter att förbrylla mig, så här tjugosex år efter att den faktiskt gavs ut.

Mitt förhållande till Dark Funeral var kluvet vid tidpunkten för släppet. Å ena sidan hade bandet två år tidigare klämt ur sig en av svartmetallhistoriens bästa skivor. Ett album jag lyssnade sönder och samman. En fullängdare som gjorde intryck både på mig och på omgivningen. Samtidigt hade det blivit allt svårare att ta själva gruppen på allvar. Besynnerliga uttalanden i program som ‘Taxi’ på SVT och ‘Mänskligt’ på TV3 blandades med ännu märkligare hemma hos-reportage i gratisungdomsblaskor som Chili, som delades ut på högstadieskolor runt om i landet. Allt detta pågick under tiden mellan ”Secrets of the black arts” och uppföljaren ”Vobiscum Satanas”.

När den senare väl uppenbarade sig hade därmed min affektion för bandet fått sig en rejäl törn. Det blev heller inte bättre av att gitarristen David ”Blackmoon” Parland försvunnit från bandet, tillsammans med såväl batteristen Equimanthorn som vokalisten Themgoroth. Kvar från det förra släppet var enbart gitarristen Ahriman, som tillsammans med nytillskottet Typhos fått snickra ihop den platta som nu stod för dörren. Med andra ord är det ett ganska annorlunda gäng som ansvarade för slutprodukten.

Överlag hade också mycket av mitt intresse för svartmetallen börjat förtvina. Mardrömsåret 1999 hade förvisso inte hunnits ringa in ännu, men det blev alltmer tydligt att det tidiga nittiotalets guldår hade ersatts av något annat. Jag är inte säker, men ofta får jag det till att de sista – med några undantag – riktiga guldkornen vaskades fram 1997. Efter framstod den så kallade extremmetallen som alltmer strömlinjeformad och trendkänslig, samtidigt som etablerade band försökte slå knut på sig själva i ”originalitet” genom att gemensamt insjukna i Matrixviruset. Var hamnar då ”Vobiscum Satanas”?

Vad man än må tycka om bandet i allmänhet, blir det fånigt att påstå att de skulle wimpat ur. Till skillnad från flertalet av sina artfränder var hastighet, brutalitet och Satansdyrkan fortfarande på riktigt. Med andra ord: det är ingen jävla life metal vi pratar om. Det tackar vi för. Det fräser på av bara attan.

Problemet är snarare att magin bara inte vill återinfinna sig. Jag har svårt att sätta fingret på vad som är så annorlunda från föregångaren, men en sak som skiljer dem åt är att de melodislingor som här och var dök upp på ”Secrets of the black arts” fått ge vika till förmån för de rent ackordbaserade riffen. Vissa kanske tycker att det är en fördel då resultatet blir råare, men i mina öron får dynamiken lida. Och även om en del av låtarna på debutfullängdaren ibland kunde låta väl lika varandra, tyckte jag alltid att de hade egna identiteter. Man visste när en låt slutade och en annan tog vid. Låtarna på ”Vobiscum Satanas” har jag enormt mycket svårare att särskilja. Jag vet inte hur mycket David Parland bidrog till låtsnickeriet, men det är svårt att inte misstänka att de detaljer som lyfte musiken till de riktiga höjderna var hans verk.

I mångt och mycket låter det ju likt. Det är en tämligen naturlig uppföljare till ”Secrets of the black arts”. Det är tajtare, det går fortare, det är allt det där. Bara inte lika spännande. Jag antar att det också var precis så jag reagerade när den väl dök upp. Jag har heller inga direkta minnen förknippade med skivan, då jag inte associerar den med någonting. När den väl kom var den mest en skiva i mängden, inte så mycket mer eller mindre. Jag valde att inte införskaffa den. Spelade inte ens av den på kassett från någon. Jag vet dock att jag lyssnade på den, konstaterade att visst går det undan, men trots intensiteten blev den aldrig engagerande. 

Hur som helst: det är ingen dålig skiva, långt ifrån. Jag antar att jag bara hade hoppats på mer.

/Heidenhammer

Heidenhammers 120 dagar. Red Harvest, Cold dark matter, 2000.

Red Harvest. En udda fågel på den norska natthimlen. Den första skivan, ”Nomindsland”, dök upp redan 1992 på Black Mark Productions av alla bolag. En platta jag inte hört på långt över 25 år, men jag minns den som smålustig thrash. Album nummer två, ”There’s beuaty in the purity of sadness” bär en titel som annars brukade förekomma på tvivelaktiga knullgothskivor, som inte ens Napalm Records släppte under det sena nittiotalet. Denna gång hade Red Harvest bytt bolag till norska Voices of Wonder. Skivan vet jag just ingenting om. Har aldrig stött på den ute i det vilda. Samma bolag stod även för släpp nummer tre, EP:n ”HyBreed”. Det är i och med den jag får en slags relation till bandet.

Året därpå såg jag dem när de var förband till Type O Negative, på Rockefeller i Oslo. De gjorde bra ifrån sig, även om det blev aningen långrandigt efter en stund. Lite som med ”HyBreed” i stort. Sedan dröjde det några år, men när fullängdare nummer tre gjorde entré köpte jag den snabbt. Denna gång släpptes skivan, ”Cold dark matter”, på Samoths etikett Nocturnal Art Productions.

En lustig detalj med ”Cold dark matter”, och med Red Harvest, är att vi faktiskt här kan prata om ett band som gick in i Matrixviruset av helt rätt anledning. Jag vet hur det låter. Jag har egentligen ingen ursäkt, men ändå. Till skillnad från den övriga norska scenen hade Red Harvest konceptuellt sätt behandlat mörk fatalistisk och dystopisk futurism i bra många år innan det blev en trend. Nu kom ”Cold dark matter” år 2000, och hamnade på ett väldigt märkligt sätt helt rätt i tiden. På ett oturligt vis.

Sedan skiljer sig ”Cold dark matter” från övrig norsk Matrixinsjuknad extremmetall på ett annat sätt: den är faktiskt riktigt bra. I ett par decenniers tid har jag alltid haft ett gott öga till den. Kommit ihåg den som ett bra släpp. Men avstått från att lyssna på den. Eller … snarare skjutit upp det. Tänkt att jag gör det en annan gång. Därför var det också med lite skräckblandad förtjusning jag drog på den. Risken fanns ju att den kanske inte hade åldrats sådär fantastiskt väl.

Men döm om min förvåning. Särskilt i ett par hörlurar blir upplevelsen riktigt behaglig, om man nu kan använda ett sådant adjektiv i sammanhanget. Jag mindes produktionen som väldigt massiv, och det är den förvisso. Men långt från olyssningsbar. Och istället för att flyta ihop till en odistingerad smet, så skiljer sig låtarna från varandra. Tillräckligt, i alla fall.

Faktum är att det är såpass bra att jag ska ta mig tid till att lyssna igenom även de nästkommande albumen. De har nämligen också stått i min hylla och tagit upp plats. Och precis som med ”Cold dark matter” har jag skjutit upp genomlyssningarna, gång på gång. Men nu är jag faktiskt nyfiken på riktigt.

/Heidenhammer

Heidenhammers 120 dagar. Kreator, Outcast, 1997.

Det finns en speciell kategori favoritband. Som trots att de på något vis tillhör den hierarkiska toppen inte särskilt ofta lyssnas på. Kreator är ett sådant, för min del. Jag har samtliga skivor. De är svinbra. Typ allihop. Bra musik, bra texter, kanon. Ändå inser jag nu att det är förhållandevis sällan som jag verkligen lyssnar på dem.

När jag skriver detta, gör jag det iförd en ”Endorama”-tröja. Det är kanske inte det kreddigaste plagg en modebloggare kan ha på sig. Eller, vad vet man. ”Outcast”, från 1997, är väl inte riktigt lika bespottad som uppföljaren från 1999. Men båda brukar anses utgöra Kreators korta men intensiva lågperiod. På sätt och vis kan jag förstå det. Personligen har jag dock rådiggat ”Outcast” sedan den såg dagens ljus för tjugosex år sedan. Öppningslåten ‘Leave this world behind’ tycker jag än idag är en av Mille Petrozzas starkaste kompositioner. Den är hård, ond och rakt på sak. Mindre lyckad var kanske videoklippet som skulle illustrera nämnda kalasbit, men man har väl å andra sidan släppt igenom saker på den nivån förr.

Om man menar att thrash metal kräver hög hastighet och tvåtakt, så är inte detta en thrashplatta. För särskilt fort går det inte. På sin höjd når den ett högre midtempo i låtar som ‘Phobia’ – som lustigt nog har närmare sex miljoner lyssningar på Spotify – men annars lunkar det på i ett ganska sävligt tempo. Det är kargt och argt. Det betyder dock inte att det inte är intensivt. Ilskan, frustrationen och leveransen känns helt enkelt väldigt äkta i mitt tycke. En del av de här tendenserna kunde skönjas på föregångaren ”Cause for conflict”. Problemet med den plattan är att den dränks i besynnerliga grooveflörtar och gapig sång – som förvisso kompletteras av explosiv, snabb thrash av finaste snitt. Det hela ger ett aningen förvirrande intryck.

”Outcast” är heller inte utan problem. Skivan är dessvärre väl lång och variationslös. Jag vet inte om vi skrivit om det, men vid något tillfälle satt jag och Pastorn och diskuterade skivan ifråga. Vad vi kunde enas kring var att delar av skivan hade kunnat utgöra världens bästa EP. En kortare giv med, säg, fyra låtar i det här stuket hade varit fantastisk. Sedan upptäckte vi att en sådan utgåva faktiskt existerar. ‘Leave this world behind’ släpptes tydligen som singel med ytterligare tre låtar från ”Outcast”. Om det sedan rör sig om fullängdarens tre bästa låtar vet jag inte. ‘Phobia’ är i alla fall med där också.

”Endorama” låter inte som föregångaren. Visst är den ingen ”Pleasure to kill”, men den ligger betydligt närmare Kreators övriga nittiotal än vad ”Outcast” gör. Jag har i ärlighetens namn lite svårt att förstå varför folk tycker att ”Endorama” skulle vara vidare förskräcklig. På sätt och vis är det den bättre skivan av de här två, då den är mer varierad och enklare att lyssna igenom i ett svep. Det finns absolut partier och effekter som hade varit bäst ogjorda, men det är vad det är.

På uppföljande skiva, ”Violent revolution” från 2001, var ordningen (nästan) återställd. Tillbaka till tvåtakten och till renset, men denna gång mer melodiöst. Och utan att tappa tråden. Det brukar bli sådär när band bestämmer sig för att ”gå tillbaka till rötterna”, men Kreator lyckades faktiskt. ”Violent revolution” är en kalasplatta. Men det är en historia för en annan gång.

/Heidenhammer

Heidenhammers 120 dagar. At The Gates, ”Terminal spirit disease”, 1994

Ja, jag säger det direkt. Och inte ens för att vara märkvärdig. Men i mitt tycke är At The Gates ”Slaughter of the soul” är en av de mest överskattade skivor som spelats in. Jag förstod inte hypen då, och jag förstår den ännu mindre i dag. Förutom öppningslåten ‘Blinded by fear’, som i alla fall var en liten lättillgänglig rökare som satte sig i huvudet, tyckte jag resten av plattan inte bestod av något annat än sömnpiller. På fullt allvar vet jag inte om jag någonsin orkat med att lyssna igenom hela skivan i ett svep.

Antar att ingen kommer att ta mig på allvar efter att ha krafsat ned det där, men då får det väl vara så.  Jag inser att vi som aldrig ställt oss i den oreserverade hyllningskören förblir i minoritet. Vad jag än säger eller skriver.

Med det avklarat … så menar jag att At The Gates är ett knepigt band. Jag vill tycka om såväl den första mini-LP:n, ”Gardens of grief”, som den första fullängdaren ”The red in the sky is ours”. I de första alstren finns något ganska coolt. Om än väldigt svårfångat. Och som kräver att man är på absolut rätt humör för att kunna uppfatta och uppskatta det. Därefter följer en udda historia i form av fullängdsalbum nummer två, ”With fear I kiss the burning darkness”. En titel jag alltid har gillat, och med ett titelspår (typ) som är fruktat bra. Men även denna giv är ganska svårtuggad, och jag blir oftast ganska otålig när jag försökt lyssna igenom hela skivan från pärm till pärm. Kanske hade de två första albumen varit bättre med andra produktioner. Kanske till och med nyinspelningar hade hjälpt, då musiken kräver instrumenthantering som tarvar bra många år att riktigt bemästra.

Det lämnar oss vid skivsläpp nummer fyra, och det första album som gitarristen Alf Svensson inte skulle medverka på och skriva material till. Ja, att han heter Alf Svensson är, som Pastorn sannolikt skulle uttrycka det, stark sås. Och var så i än högre utsträckning anno 1994. För er yngre läsare delade denne sexsträngsvirtuos namn med Kristdemokraternas dåvarande partiledare. Det var roligt.

Jag vet än i dag inte om ”Terminal spirit disease” räknas som en mini-LP, EP eller försök till cash-grab som ett riktigt fullängdsalbum. Men sex studiospår och tre livelåtar känns inte helgjutet. Likväl anser jag att detta var bandets absoluta höjdpunkt. I mina öron ledde allt experimenterande sin förfining och sin slutgiltiga form just där, just då. Låtarna bar fortfarande prägel av ytterst säregna riff och melodier, men arrangerade på ett väldans tacksamt vis. Viss musik mår bäst av att vara relativt otillgänglig, men här är egenheterna lättlyssnade utan att vara överkommersiella. Antar att det var redan nämnde Alf Svensson som stod för merparten av de riktigt krångliga partierna – vilket på sätt och vis skulle märkas när han började släppa skivor med sitt soloprojekt Oxiplegatz. Men bandet hade inte här helt släppt taget om de mer invecklade grejorna. Även texterna tycker jag är så extremt mycket bättre än på de andra skivorna. Där finns fortfarande spår av abstrakta ting, men språket har förfinats och är betydligt mer direkt. Lättuppfattat utan att vara urvattnat. Och leveransen av dem är fantastisk.

Jag tycker det är riktigt tråkigt att de inte kunde skriva åtminstone ett album till av liknande karaktär. Det är inte så att det rör sig om två helt olika band mellan ”Terminal spirit disease” och ”Slaughter of the soul”, då det hörs att det är samma gäng. Men där andra verkar tycka att de hittade magin, uppfattar jag det som att de förlorade den. Alla känslor och stämningar som seriöst får mig att rysa, och som återfinns på ”Terminal …” uteblir helt när jag slår på uppföljaren. Lite som skillnaden mellan Dark Funerals ”Secrets of the black arts” och ”Vobiscum Satanas”. Jag tror heller inte att det rör sig om ren nostalgi, för jag kan inte komma ihåg att jag var vidare inlyssnad på ”Terminal spirit disease” när ”Slaughter of the soul” dök upp och gjorde väsen av sig. 

Det senare, återbildade At The Gates från år 2014 och framåt har jag inte värst många åsikter om. Jag har inte lyssnat på skivorna i någon nämnvärd utsträckning och därmed kan jag heller inte kommentera dem. Det jag hört låter helt okej, men tja … jag låter nog hellre min favorit-EP, eller fullängdare, eller vad fan det nu rör sig om gå ytterligare ett varv.

/Heidenhammer

Heidenhammers 120 dagar. Devin Townsend, ”Infinity”, 1998.

Några år i slutet på nittiotalet hade jag en stadig fäbless för kanadensaren Devin Townsend och hans olika projekt. Strapping Young Lads skiva ”City” var en nukleärexplosion. Jag var såld. Musiken, texterna, framförandet … rubbet. Helvete så bra. Dessutom var Townsend kul att läsa om. Ögonbrynshöjande frisyr. Intressant historia, vettiga synpunkter, en hel del att säga och som därtill valde att skita i alla de klockstannade tråkklyschor som intervjuoffer allt som oftast brukar haspla ur sig.

Snabbt började jag rota lite djupare i Devins diskografi, även om allt inte kändes tokspännande. Att han sjöng på Steve Vais ”Sex and religion” var för mig helt ointressant. Strapping Young Lads första skiva, ”Heavy as a really heavy thing” var dessvärre tråkigare än jag hade hoppats på. Men ändå. Andra projekt fanns ju att utforska. Bland annat en grej med Jason Newsted under namnet IR8, vilka enbart släppte en demo. Enligt uppgift ska detta inte setts med blida ögon av resten av Metallica. Vem vet. Jag inhandlade i alla fall skivan ”Biomech”, som Townsend släppte under namnet Ocean Machine. En trevlig upplevelse med en del guldkorn. Sedan följde då den skiva som detta inlägg tänkt behandla. ”Infinity”.

Tre starka inledande spår. Full pott, även om ljudbilden är så kompakt att det till en början kan vara svårt att processa vad det är som egentligen pågår. Men när man väl vant sig fungerar det. Därför är det så tråkigt när resten av skivan … ja. Vad händer på vägen, egentligen?

Resterande sex låtar visar ganska väl varför jag successivt tappade intresset för Townsends förehavanden. Enkelt uttryckt blir det för flamsigt för min smak. Att Devin skulle vara så jävla ”crazy”, vilket varenda jävla journalist kände sig tvungen att påpeka … det blev tröttsamt fort. Själv ville han dementera den devisen. Men det förhindrade inte att han skulle smyga in en massa tokroligheter på skivorna. Och jag vet inte, vissa kanske tycker att trams som ‘Ants’ och andra olåtar är paragoner av underhållning. Själv blir jag mest irriterad och tycker att speltiden kunde användas till bättre ändamål. Det fanns en hel del trams på ”Heavy as a really heavy thing” och lite jommel på ”Biomech”, men jag tycker nog att Devin överskattar lyssnarens tålamod i överkant med merparten på ”Infinity”.

Strax efter denna giv släppte han en skiva under namnet Physicist. Den hörde jag ett par gånger och fann ganska menlös. Som ett mycket tråkigare Strapping Young Lad, utan finesser. Om jag minns rätt följdes den av ”Terra”, en skiva som onekligen var ambitiös … och ganska cool, men jag förmådde inte riktigt ta den till mig. Och efter det var det över för min del. Jag har kollat in hans grejer sporadiskt därefter, men jag har just inte fastnat för något. ”Ziltoid”, ”Accelerated evolution”, ”Synchestra” … ja, det är många släpp att hålla reda på. Strapping Young Lad-skivorna efter ”City” gav jag mängder med försök, men jag fattade aldrig grejen med dem. Vissa älskar dem.

Varför välja att skriva om just ”Infinity”? Tja, för att den sammanfattar Townsends genialitet och problematik fasligt väl. På en enda skiva. 

/Heidenhammer

Heidenhammers 120 dagar. Original Sin, ”Sin will find you out”, 1987

Efter att David DeFeis slängt ihop Pile Drivers ”Stay ugly” och Exorcists ”Nightmare theatre” var det dags för album nummer tre under pseudonym. Original Sin salufördes som ett band med enkom kvinnliga medlemmar, men den enda tjej som medverkar på skivan var DeFeis syster Danae. Som bidrog med sång.

Omslaget är ganska missvisande. Naturligtvis skulle det vara ett knullanspelande omslag då det rörde sig om tjejer, men det får det enbart att se ut som om Scorpions släppt nytt istället för att proklamera hårdare speed metal. Faktum är att materialet i stort sett är snarlikt det man hör på ”Nightmare theatre”, med undantag för sången då. Förutom Exorcist, känns också ett nyare gäng från Sverige väldigt nära till hands. Mystik, från Stockholm. Som även de enbart hann med att få ur sig en fullängdare. Kombinationen hittig speed metal med kvinnlig sång känns igen.

Det som dessvärre ligger Original Sin lite i fatet är att de vokala insatserna är … såpass bra, att man vill att de ska vara ännu bättre. Jag har svårt att förklara det fenomenet, men det är en orsak till att jag ofta har svårt för metal med rensång. Jag vet inte, så länge det rör sig om rosslanden, growl och skrik bekommer det mig inte så mycket om sångpåläggen inte är top notch. Men så fort någon sjunger ”rent” blir jag extremt petig. Det hörs att Danae DeFeis kan sina saker och sjunger bra, men det blir tydligt att den knappa deadline som gavs åt projektet också skapade vissa begränsningar. Sång kräver tid. Det var inte för intet som Martin Birch krävde att Bruce Dickinson fick göra över hundra tagningar innan ylet i början på ‘Number of the beast’ ansågs godtagbart. Hade DeFeis fått mer tid på sig, är jag övertygad om att det här hade kunnat bli sinnessjukt bra, och inte bara bra.

Gränserna mellan speed, thrash och power metal är ibland rätt flytande. Det här är inte lika glättigt som power metal, men heller inte såpass hårt att det faller under thrashkategorin i mina öron. Samtidigt är det hårdare än generell speed. Äh. Ibland blixtrar det till med rejäla sing a long-refränger, som i ‘Bitches from Hell’, men låtarna tenderar att bli ganska lika varandra efter ett tag. Kanske inte helt märkligt, då David DeFeis själv hävdat att merparten av de riktigt bra idéerna hamnade på skivan med Exorcist. Resten gick till Original Sin.

Kuriosa: Original Sin var även namnet på ett band som Type O Negatives keyboardist Josh Silver medverkade i mellan åren 1982 och 1985. Även detta gäng stoltserade med kvinnlig vokalist.

Och en sak till: även denna skiva har jag på svajig originalkassett från Cobra Records. Om någon råkar sitta på ett vinylexemplar och vill bli av med det, så hör av er.

/Heidenhammer

Heidenhammers 120 dagar. Venom, ”Calm before the storm”, 1987

Den här skivan var så förvirrande när jag fick tag på den. Främst för att den då av någon anledning hette ”Metal punk” och salufördes med ett annat omslag. Versionen jag köpte, sannolikt tidigt 1994, stod och häckade i en reaback. Och såg för jävlig ut. Det stod förvisso Venom på omslaget, men logotypen var ersatt av något styggelseaktigt. Den hade heller inget texthäfte. Hade det inte varit för att baksidan proklamerade att åtminstone Cronos och Abaddon medverkade, hade jag förmodligen trott att det rörde sig om någon slags förfalskning. På skivan fanns också ett spår vid namn ‘Under a spell’, som också återfanns på samlingen ”In memorium”. Alltid något, då den låten var riktigt bra.

Men förvirringen fortskred. Den version av ‘Under a spell’ jag hittills hade hört var nämligen så oerhört mycket bättre än den som fanns med på skivan jag just hade köpt. ”Metal punk”. Nej, det var något lurt med detta. I texthäftet till redan nämnda ”In memorium” fanns en kortare biografi om Venoms förehavanden. Där framgick att originalgitarristen Mantas någon gång efter 1985 tackat för sig och lämnat skutan. Han hade då ersatts av inte mindre än två gitarrister, Mike Hickey och Jimi Clare. Denna inkarnation av bandet skramlade ihop en skiva vid namn ”Calm before the storm”. Skulle det alltså vara samma platta som ”Metal punk”? Jag fattade inte. Än idag vet jag inte varför den släppts med olika titlar och omslag. På Spotify heter den just ”Under a spell” och har även där ett strykfult omslag med fel logotyp.

Venom har som vi vet genomgått ett antal transformationer genom åren. ”Calm before the storm” är dock speciell på flera sätt och vis. Dels av anledningarna ovan, men också för att det blev den enda platta som de spelade in med den här laguppställningen. Därtill låter den rätt annorlunda jämfört med samtliga andra av deras verk. När jag var tretton tyckte jag kort och gott att den lät … hafsig. Hafsig och stökig. Men inte på ett bra sätt. Det tidiga Venom var rått och barbariskt. Och levde om. Sättningen med Tony Dolan bakom micken lät mer ordnad och professionell. Den här mellanperioden – som tillika hade två gitarrister och därmed borde ha mer ordning på torpet – hamnade mellan stolarna.

Här och var finns det spår av Mantas tonkonst, då han var med och skrev delar av låtarna på skivan. ‘The chanting of the priests’ går till och med att hitta på liveskivan ”Eine kleine Nachtmusik”, som var den sista Venomskivan som Mantas medverkade på innan han stack iväg (för denna gång).

I trettio år har jag kliat mig i huvudet över vad jag egentligen tycker om den här utgåvan. På senare tid har jag via lugubra youtubeklipp sett hur bandet såg ut under perioden. Och hur de betedde sig i TV-intervjuer. Herregud. ”Bad News”-filmen spelades in något år tidigare, men jag hade kunnat svära på att den annars baserats på just detta. Jag hade ingen aning om att Venom mer eller mindre helt hade försökt tvätta bort sin sataniska image och istället försökt bli rumsrena.

Men … ja, hur bra eller dålig är skivan då? Vissa menar att Venom här gjorde misstaget att bli kommersiella. Men musiken ger egentligen inte mycket stöd för det påståendet. Ljudmässigt är det fortfarande rätt våldsam thrashaktig hårdrock, fast med mer traditionell heavy metal i botten och i arrangemang. Vidare djävulsprisande är det inte heller, även om det finns kvar ockulta inslag i texterna. Lyriken varierar mellan att vara hyfsat välskriven och ytterst pinsam. Abaddons trumspel är sig likt. Cronos gör ett helt okej jobb bakom mikrofonen. Jag vet inte, men det är något med mixningen och ljudet på såväl bas, gitarrer och trummor som inte riktigt går ihop. Det är hårt, ibland ganska drivande … men vasst på ett sätt som inte fungerar särskilt väl. Även låtmaterialet är av klart skiftande karaktär. ‘Under a spell’, ‘The chanting of the priests’ och ‘Beauty and the beast’ är faktiskt kanondängor, men annars är det inga klassiker vi pratar om.

På sätt och vis känns det helt logiskt att Venom splittrades (typ) efter det här experimentet. För att ytterligare öka på förvirringen fortsatte dock Cronos med ett nytt band under eget namn … tillsammans med Mike Hickey och Jimi Clare. Dvs ”Calm before the storm”-Venom utan Abaddon. Under tiden hade Mantas dragit igång ett eget band … under eget namn. För att sedan återvända till Venom året därefter och återbilda bandet. Utan Cronos. Men med Abaddon. Ja, det är inte lätt att hänga med i svängarna.

/Heidenhammer

Heidenhammers 120 dagar. Exorcist, ”Nightmare theatre”, 1987

Jag antar att historien kring Exorcist nu för tiden är ganska välkänd, så jag tror inte att jag spoilar så där vansinnigt mycket när jag rekapitulerar den.

David DeFeis, mannen bakom bandet Virgin Steele, hade i mitten av åttiotalet vissa likviditetsproblem för sitt huvudbands räkning. Detta löstes genom att för skivbolagets räkning under pseudonym fejka ihop några band och i ilfart skriva skivor till dessa, så att bolaget därefter kunde pressa ut dem fortast möjligt. Uppenbarligen tyckte Cobra Records, som bolaget hette, att det här med djävulsrock var något man kunde tjäna feta kulor på. Om så verkligen var fallet vet jag inte. Men jag är tveksam till att DeFeis pseudo/sidoprojekt genererade hinkvis med kanadensiska dollars. Men sagt och gjort. DeFeis fick med sig ytterligare en Virgin Steele-medlem, Eduard Persino, på tåget och lyckades under några vibrerande dygn av konstnärligt skapande ro ihop några riktigt fina bitar.

Det kanske mest kända av de här gängen var Pile Driver, och om jag förstått det hela rätt var det kanske mer så att DeFeis fick ta över bandet efter att deras debut, ”Metal inquisition” skrivits och spelats in av en tidigare line-up. Uppföljaren ”Stay ugly” var däremot DeFeis verk. En annan kreation i samma anda var thrashbandet Original Sin, som jag antar är det minst omtalade av projekten. Där var gimmicken att bandet skulle bestå av enbart kvinnliga medlemmar. Åsikterna verkar gå isär huruvida de här konstellationerna skulle utvecklas till att bli riktiga band allteftersom. Hade succén varit ett faktum kanske det hade blivit så.

Och med det sagt, kvarstår Exorcist med skivan ”Nightmare theatre”. Det fanns en genuin mystik kring det här bandet, som jag fick ta del av i en liten mån. Någon gång i mitten av nittiotalet läste jag om albumet i tyska Tales of the Macabre – ett riktigt kvalitetsfanzine, för övrigt – och vid den tidpunkten var det fortfarande inte klarlagt vilka eller vem som stod bakom. Rykten gick om att DeFeis skulle kunna ha varit inblandad på något vis, men inget var verifierat. Skribenten tyckte också att det fanns en genuin, svartmagisk stämning över skivan. Det är ju rätt kul, det här med förmodad autencitet.

Skivan skrevs och spelades in på rekordtid. Icke desto mindre är den ibland riktigt bra. Låtarna på ”Nightmare theatre” är stundtals vassa och har hitpotential, eller åtminstone blandbandspotential. Virgin Steele har aldrig varit min bag, då det jag hört varit alldeles för konstlat och utdraget. Men med en tydlig deadline satt av en vrålande skivbolagsboss, som sannolikt inte tillät vare sig utsvävningar eller putsningar i onödan, föll alla bitar på plats. Resultatet är en drivig speed metal som befinner sig i ungefär samma territorium som Razor och Exciter, med ett koncept baserad på någon slags demonisk såpopera. Vissa har påstått att det bör räknas som black metal-exploitation, men DeFeis själv hävdar att konceptet alls inte var sataniskt. Man får väl tro honom.  

Själv har jag skivan i en inofficiell kassettutgåva från Heavy Metal Specialists, med så dålig ljudkvalitet att det är svårt att utskilja vad som ens försiggår i högtalarna, och i en nytutgåva med två CD-skivor där plattan finns i tre olika mixversioner. Jag brukar inte sukta efter vinyler och originalutgåvor, men jag kan inte neka till att det hade varit rätt coolt med just en sådan i det här fallet.

/Heidenhammer