Hatpastorn & Heidenhammer granskar Cutting Edge Metal.

Posted in Uncategorized on 15 september, 2017 by hatpastorn

Metalion skrev i sin Slayer Mag Diaries att han hatar dålig metal. Han tar det personligt. Därför blir det otroligt märkligt när man tar en titt på de band han själv valde att rekrytera till sitt skivbolag Head Not Found. Ett bolag som gick i graven efter några hektiska år av skivsläpp av tvivelaktig karaktär. Ett flertal av dem finns representerade på samlingsskivan ”Cutting Edge Metal” vi nu ska titta närmare på.

Forlorn ”The Crystal Palace”

HP: Inte en av de starkaste låtarna från själva skivan, och dessutom innehåller den ett obehagligt breakdown med någon slags trip hop i mitten.

HH: Det var alltså inte första gången trip hop skulle med på en norsk dubiös samlingsskiva.

HP: Kristallslottet … det här är en skiva som bjuder in på en öl och en smörgås, men som efter ett tag gör det till en tillställning med Bill Cosby i centrum.

HH: Alltså, vad ska man säga … det här är det släpp som fick oss att uppfinna ordet diabetes-black metal. Man blir glad. Men det är lätt att ta en för stor bit av den här kakan. Sannolikt giftig glasyr.

Adorior ”Isegrim”

HH: Det här har jag ingen aning om vad det är. Rensade ganska bra, ska sägas …

HP: Stor Stockholmshype i väldigt små kretsar. Kvinnlig vokalist. Rätt bra. Tror det blev två fullängdare.

HH: Tja, det är alls inte dåligt. Det som dock är aningens förbluffande är att Metalion under den här perioden vräkte ut sin avsky över mediokra orkestrar men ändå valde att signa band som tja … inte direkt sticker ut från mängden. Det här var nog dock ett av de bättre av dem.

HP: Ja, det är … det är hyfsad black metal. Skulle gärna äga skivan. Men varför lyssna på detta när man kan vräka på, säg, Darkend Nocturnal Slaughtercult? Skivtiteln ”Like cutting the sleeping” får i alla fall högsta poäng.

HH: Hur ofta ser man egentligen HNF-skivor ute i det vilda?

HP: Ibland. Om du kollar igenom texthäftet här … det är alltså bilder på varje släpp. Men på den här samlingen återfinns alltså inte Emperor, 3rd and the Mortal, Gehenna, Ulver, Alastis, Troll, eller Pazuzu. Trots att de räknas upp i bookleten och får anses vara de släpp som gjorde Head Not Found till ett känt bolag. Helt bisarrt.

HH: Lite som när Mayhem valde att inte spela något från ”De Mysteriis …” live.

Ragnarok ”The Predicted Future”

HP: Nu du …

HH: Äsch, fan … jag vill ju egentligen gilla det här bandet. Men de gör det så svårt.

HP: Norges svar på Sargatanas Reign på så sätt att ingen brydde sig.

HH: Har inte du Sargatanas Reigns singel?

HP: Jo.

HH: Det här är en svåräten gröt och vare sig socker eller kanel finns till hands.

HP: Shagraths julkalendersyntar var kanelen i Ragnarok. Här måste han gått på dass när det vankades inspelning …

HH: Julskivan?

HP: Ja. Att de sedan förresten heter Ragnarok och inte Ragnarök …

HH: Jag tänkte precis på det själv. Jesus vilken Van Helsing jag är inne i nu … Metalion sket alltså i Ulver och Gehenna på sin skivsampler. Men en mellanlåt med Ragnarok, då dög det.

HP: Att den här låten har mage att vara över fyra minuter lång. Det här är alltså cutting edge metal …

HH: Titeln känns väldigt ironisk. Det förutsägbara … den här låten är ganska förutsägbar.

HP: Jag har haft den här samlingen i tjugo år och jag har aldrig kommit såhär långt in i låten. Vilken pissbomb.

HH: Låten är inne på snart sju minuter.

HP: Det här börjar likna en sketch. Jag utmanar ALLA att lyssna igenom hela låten utan att tappa koncentrationen. Med alla fejkslut intakta.

Carpe Tenebrum ”Velvet Claws”

HH: Head Not Found gick alltså i konkurs efter för många släpp som inte genererade profit. Och! ”Velvet claws”. Sammetsklor. De kan inte vara särskilt vassa.

HP: Den här skivan är … när man har alla andra skivor, med alla andra band, då kan man kanske lyssna på Carpe Tenebrum. Det är så jag känner. Det är för övrigt den här skivan som har DET omslaget. Du vet vilket jag menar.

HH: Oh ja. Det här omslaget har vi förvånats över i tjugo år. Alltså på riktigt.

HP: Och oriffen.

HH: Inte ens Aphazel är i närheten. Vad skulle hända om han hoppade in i det här bandet?

HP: Allt och ingenting. Fast det skulle i och för sig skulle få den där Aphazelflärden.

HH: Det där sista var ett ord din ordbehandlare inte riktigt godkände. Töntigt. Jag blandar förresten jämt ihop det här bandet med Catamenia.

HP: Det är det nog ingen som kommer att klandra dig för det. Den här villfarelsen om att det släpptes bättre skivor förr i tiden, den kan man nog lägga i en påse. Vilket jävla skitsolo nu efter fyra och en halv minut, förresten …

Windir ”Mörkret Sin Fyrste”

HP: Jag är ju ett Windirhead, så jag gillar det här.

HH: Vänta nu, är det inte den här låten som också är med på den där bisarra samlingen vi lyssnade på hemma hos mig för ett par veckor sedan?

HP: Jodå.

HH: Nej, det här är för sliskigt för min del. Både Forlorn och Windir på samma skiva. Uttrycket ”tårta på tårta” är inte ens roligt i sammanhanget. Vad är tårtan och vilken är glasyren? Metalion gnällde under den här tiden på att svartmetallscenen hade wimpat ur och att det typ bara var Marduk som var bra … jisses.

HP: Windir är ett sådant där band som är svinbra när jag inte lyssnar på dem. Alltså, ingen klarar ju av en hel skiva med Windir, men ett par chokladrutor i veckan blir man inte tjock av.

HH: Har han snott slingan från TV-spelet Rygar?

HP: Det kan nog mycket väl stämma. Det är lite sus, lite dus … En Nordvis man vi bägge känner var förresten inte vidare imponerad över av att den här snubben dog på fjället.

HH: Jag är inte vidare imponerad över huvud taget.

Hemlock ”Unleash Armageddon”

HH: Gud hjälpe. Det här är alltså med Dan Lilker från Brutal Truth?

HP: Det här är så JÄVLA dåligt. Ja, man förstår att de har Darkthrones ”Panzerfaust” i hyllan … men vad hjälper det. Har han Lilker förresten någonsin gjort något bra på riktigt?

HH: Grejen är ju att jag verkligen gillar Brutal Truth. Eller åtminstone ”Extreme Conditions …” och ”Need To Control”. Resten är väl sådär …

HP: Men hur i HELVETE kunde Metalion släppa det här? Det här kan vara den pinsammaste Darkthronestöld jag någonsin hört. Och då har man hört en del sådana.

Kvikksölvguttene ”Sluts”

Av oklar anledning finns inte låten ”Sluts” i ensamt majestät på Youtube. För er som orkar bry sig är det låt sju på fullängdaren ”Krieg”.

HH: Oj, en liten favorit. Trots att Necrobutcher är inblandad …

HP: Den här låten har ju i alla fall något. Om man tänker sig att Unleasheds ”Ragnarök” hade varit bra … på tal om Ragnarök.

HH: Och hur i helvete skulle det gå till?

HP: Jo, men man garvar med Kvikksölvguttene. Unleasheds ”Warrior” skrattar man åt.

HH: Hur är egentligen resten av Kvikksölvguttenes grejor? Jag har ju hört dem flera gånger, men minns inte helt.

HP: Resten låter typ som den här. Fast inte lika kul.

HH: Skönt osvar.

Atrox ”Steeped In Misery As I Am”

HP: Haha, Holy Records ringde och KRÄVDE att Metalion skulle lämna tillbaka Atrox. Han vägrade.

HH: Holy Records gick kanske till domstol och Metalion förlorade? Är vi den här konkurshistorien på spåren?

HP: Ja, det vore ju synd att få höra Ulver eller 3rd And The Mortal … nä, gnällig goth metal med skitdålig sång är det som serveras istället. Det blir gammalt fort, det.

HH: Hemlock och Atrox. Båda låter på fullt allvar som ett gäng fjortonåringar som precis lärt sig ta ackord. Och då inte på ett positivt sätt.

HP: Här är det många stora gester och breda penseldrag.

HH: Jag tänker på när jag skulle recensera goth metal för Cadla. Alla band lät EXAKT såhär. Det gick inte ens att mobba dem för att det efter ett kort tag inte fanns något att säga. Tänk dig ett blindtest mellan Japp och Mars.

HP: Alla som gillar Japp och Mars kan studsa rakt åt helvete. De smakar skit. Det är som en Snickers som ramlat av bandet innan det vankades jordnötter.

HH: Jag gillar dem. Gillar du typ Skotte och Geisha?

HP: Geisha ja, Skotte nej. Vad är skillnaden mellan Geisha och Pigall?

HH: Den senare har jag knappt ens hört talas om. Var köper man den?

HP: Den finns i alla välsorterade livsmedelsbutiker. Tänk att de slutade tillverka Kexnougat. Men Japp och Mars, de får fylla upp hela hyllmetrar. Jag blir TOKIG!

HH: Undrar hur den gemene Skotteinhandlaren ser ut?

HP: Där var visst låten slut. Tack.

Valhall ”Arctic”

HP & HH: Äntligen!

HP: Det här är en sådan jävla hit. Men resten är väl inte riktigt lika bra?

HH: Jag älskar hela den här skivan, rakt av. Tyvärr är ”Moonstoned” och ”Red Planet” inte sådär värst upphetsande. Jag gjorde dock en småkul upptäckt när jag till sist fick tag i ”Moonstoned” och såg att det i texthäftet finns ett gäng texter skrivna av Fenriz och som inte återfinns på nätet. Däribland en fortsättning på Neptune Towers-temat.

HP: Men tror du att den här låten hade varit lika bra om man hört den idag? Skumt att Valhall inte blev större ändå, med Gylve på trummor och allt. Fast det är klart, Metalion hade kanske fullt upp med att promota The Darksend eller nåt …

HH: Skitsvårt att säga vad man hade tyckt om det här var första gången. Jag vill dock ändå gärna tro att det kanske inte varit äkta kärlek vid första ögonkastet, men att man hade återkommit i alla fall.

Fig Leaf ”New Ship”

Föga förvånande finns inte Fig Leaf på Youtube. Denna är emellertid ett fullgott substitut.

HP: Det här är ett band jag irriterat mig på i tjugo år men som jag inte vet något om. Ganska udda.

HH: Vi snackar alltså funk metal. Introt till Nile City 105.6 fast med distade gitarrer. Alltså, det är inte ens ett skämt.

HP: Nej, det är exakt så det låter.

HH: Vilket slöseri med allas tid. Undrar vem som var sämst på det här med att driva skivbolag? Fy fan, det här är ju inte ens en låt. Är det ett slags konstigt försök att göra Cathedral?

HP: Ingen aning … de finns tydligen med på Prog Archives och kan således fara åt helvete. Skivsatan kostar åttioen dollar på Amazon!

HH: I texthäftet till den här samlingsskivan hävdar Metalion att Fig Leaf inte kan matcha Ulver när det gäller sålda skivor, men ”fuck that, it’s heavy music!!!!!”.

Cybele ”Asleep”

HH: Vill minnas att jag hade en promo med det här bandet … och att jag ville gilla dem, men att det inte gick ända fram. Lite för sura toner ibland och inga riktigt bra låtar. Om än en ganska skön stämning.

HP: Lite småcharmigt. Man behöver det här efter Fig Leaf. Jävla gladidioter.

HH: Låter ju extremt mycket demoband.

HP: Såhär ser alltså sista skivan med bandet ut … hur fan tror du den låter?

HH: Till och med de gick alltså i Matrixfällan. Jesus. Eller Mirror Soul Jesus, kanske man ska säga i sammanhanget.

Paradigma ”Come Winter”

HH: Vi snackar alltså skittråkig goth metal, återigen, i form av bedrövlig My Dying Bride-rip off med sur kvinnlig sång som grädde på moset.

HP: Sångerskan heter, och jag skämtar inte nu, Zilla Aidskräm.

HH: Va?

HP: Jo, på riktigt. Zilla Eidskrem.

HH: Hon hade inte en chans, hon. Lite som hela bandet.

Twin Obscenity ”Dreams Of A Holocaust Night”

HH: Hmm … den här titeln och så hette väl en skiva ”For Blood, Honour And Soil”. Ger mig vissa associationer.

HP: Fast den här biten är från ”Where Light Touches None”. Så synergin uteblir. Tycker dock att den här låten är lite ärtig.

HH: Jämfört med de senaste hemskheterna är detta en vitamininjektion.

HP: Finns annars inte så mycket att säga om Twin Obscenity. Det är vad det är, liksom.

HH: Men du skrev ju ett helt inlägg om dem för tre år sedan?

HP: *Host*. Ja, men … det … ja. Det var då.

Crest of Darkness ”The Acknowledgment”

Youtube hatar låten “The Acknowledgement” i allmänhet och skivan “Sinister scenario” i synnerhet. Ni får gissa hur det låter.

HH: Ytterligare ett band jag inte vet någonting om.

HP: Det är alltså det där norska bandet som släppte sju skivor, men ingen jag känner har ägt en enda av dem.

HH: De har snott introt till ”Sympathy For The Devil” av Rolling Stones. Skitband, för övrigt. Men kom igen, vi måste krysta ur oss NÅGOT om det …

HP: Jamen vad faaan … ja, det är en trögflytande soppa av oriff, stönande goth, fejkindustrigrejor som är snodda från Blade … vad fan ska jag säga då …

HH: Det räcker så.

Netherworld ”Grim”

Originalet fanns inte på Youtube. Däremot den här covern!

HH: Jag vill att den här låten ska handla om Grim från Västervik.

HP: Från ditt favoritland Australien, dessutom. Medlemmar från Bestial Warlust. Du, det trodde jag inte … det här är ju ”Mad Grandiose Bloodfiends” del två.

HH: Är det samma sura sångerska som vi hört tre gånger tidigare?

HP: Ja. Alltså, OK. Vi tar det en gång till: Gehenna. 3rd And The Mortal. Ulver. Det bra Ulver, ska sägas. Emperor. Usurper. Tormentor. Till och med Trelldom, Pazuzu eller Troll. Nä, de ska inte med. Vi kör på Fig Leaf istället. Och mellanlåtar med Netherworld, Paradigma och Crest of Darkness.

Reflektioner:

HH: Jesus. Inte ens när man var sjutton bast och relativt oförstörd … inte ens då hade de här låtarna fått en att köpa skivorna de är plockade från.

HP: Nej, som sagt har jag haft den här i tjugo års tid. Tänk dig: den creddigaste tidningen, jävligt många bra släpp … och så den här fullkomliga systemkollapsen. Jag vill ha Slayer Diaries 2, i vilken Metalion gör avbön.

HH: Den hade varit värd sjuhundrafemtio sidor. Tänk dig en skivrazzia hemma hos Metalion.

HP: En hel del lugubra fynd finns det nog att hämta i den skivhyllan.

HH: Man blir ju nyfiken på vilka band han ratade.

HP: Det vet vi ju. Emperor, Ulver, Gehenna …

HH: Ja, jo. Men nu tänkte jag väl på demoband.

HP: Det kan ju inte funnits ett enda band han inte signade. Man kommer liksom inte lägre än Fig Leaf.

HH: Jisses. OK för att Emperor kanske hade problem med rättighetstjafs eller något med Candlelight, men tänk dig den samlingsskiva Metalion ändå hade kunnat slänga ihop med tanke på de kontakter han höll på? Han hade, utan problem, kunnat släppa en egen Nordic Metal. Fast som trippel-CD.

HP: Min skivsamling är ökänd. Men inte ens jag har … eller, vänta så att jag inte säger för mycket … nej, inte ens jag ruvar på de här skapelserna. Eller, kanske en sex-sju av dem … nej, fem var det visst.

Epilog:

Efter att ha lyssnat igenom ”Cutting Edge Metal” infann sig flera timmars nekrokontemplationer i form av frågor utan svar. Det var dags att söka efter dem i Metalions egna publikation, Slayer Mag. Sagt och gjort, men det ledde bara till fler frågeställningar och höjda ögonbryn. Förutom bandet Adorior återfinns nämligen inte ett enda band av de som återfinns på skivan ifråga. Det enda jag hittar om Head Not Found rent specifikt står att hitta i ett av de förord som utgör introduktioner till de olika nummer som gavs ut – närmare bestämt till nummer femton, som gavs ut år 2000.

Dessvärre ger det inte så värst mycket information heller, förutom att Metalion själv skriver att han egentligen inte visste vad han gav sig in i. Intressant nog nämns faktiskt Fig Leaf i förbifarten, i en beklagan över att deras skiva inte sålde så mycket som han hade hoppats. Annars nämns i stort sett knappt ett band med namn, bortsett från de mer etablerade akterna. Är det bara jag, eller hade det åtminstone inte varit av intresse att i efterhand få reda på hur han resonerade när Ragnarok, Trelldom eller Carpe Tenebrum fick sina respektive kontrakt? Än märkligare blir det när man läser några av de krönikor som förekommer i numren från ungefär samma tidsperiod. Under pseudonymen Tornado spyr han galla över band som Darkthrone, Emperor och Immortal då han menar att de mer eller mindre är överskattade dyngband som passerat bäst före-datum med flera år. Satyricons tidiga skivor är tydligen rent genanta och Dimmu Borgir är ett projekt skapat av pengakåta tyskar. Samtidigt intervjuas banden i andra delar av tidningen.

Slayer Mag verkar ha varit ett tvetydigt kapitel i norsk (eller för den delen global) metallhistoria. På sätt och vis kanske släppen på Head Not Found helt enkelt speglar denna inställning.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Annonser

The fnead.

Posted in Uncategorized on 12 september, 2017 by hatpastorn

Uppmärksamma läsare kanske minns att jag nämnde den bisarra sången på en viss Benighted Leams-skiva i min Alex Kurtagić-special. Bra att ni minns det, för jag hade helt glömt bort eländet. ”Caliginous romantic myth” är en skiva som egentligen kräver en djupare analys. Den är nämligen sensationellt märklig. Blott en halvtimme lång, men känns som en evighet. Mycket tack vare de labyrintliknande arrangemangen och det brutala överflödet av oriff. Värst är dock sången och lyriken. Man har sett och hört mycket, men ”Caliginous romantic myth” är efter 20 år fortfarande en gåta utan svar. Så länge Alex kacklar sitter man lugnt i båten. Han har inget kanonkrax, men man har ju släppt igenom på den här nivån tidigare. Det är när han ska börja sjunga på riktigt som verkligheten går sönder.

Eftersom jag inte kommer att orka rippa mitt exemplar av skivan och lägga ut enskilda låtar på Youtube får vi köra på en variant. Här är hela skivan.

Lugn.

Lugn lugn lugn.

Bara de riktigt stenhårda masochisterna slukar Benighted Leams med hull och hår. Gör istället såhär:

Spola fram till 6:30.
Pausa.
Hämta något stärkande att dricka.
Drick.
Ta ett djupt andetag.
Tryck ”Play” och följ med i texten nedanför.
Efteråt diskuterar vi i grupper om tre.

Ydle cabais apash pip tpilizte
Delkins obonbrid unseen in sostric mirp
Benigted leams; a moon ‘gainst arms
Of oaks in a haunted fneade aft a nizt repast.

Festering de gentrie
Of ravaging chevaunce
Addyng flamboyaunce
To a cataclysmass fall.

The harvest blede amour cavalier.
Melodies teering, a pantoune phim.
Plondered darknesse erred pis (dismal) summer
Genled I not be encrypted blizt?

De lyrical declenfioun
Of pampered grandeur
Cruelty serenading
Till poetry fears.

De morbid river ran prouz your land
Corrupting all alonge its shores.
On my pryde your beheading you blame,
Dielded I be axe you forged?

På återseende.

/Hatpastorn

Textanalys. Insania Stockholm.

Posted in Textanalys. on 11 september, 2017 by hatpastorn

1999 var inte bara året då Matrix-viruset ställde till det för allt och alla. 1999 var även året då No Fashion Records hoppade på power metal-bandvagnen genom att erbjuda Insania Stockholm ett fett skivkontrakt. Som om det inte vore illa nog att dessa lirare var ett ia-band, de hade så kass fantasi att det redan fanns sju miljarder band vid namn Insania. Vad göra? Jo, lägga till ett jävla ”Stockholm” efteråt.

Insania Stockholm.

Smaka på det. Insania Stockholm.

Jag skrek när jag fick se annonsen på baksidan av Close-Up magazine. Fantasin gick på högvarv och man klurade snabbt ihop egna dumma bandnamn.

Dragonia Hyltebruk

Eternia Freternia Kusträsk

Insania Grythyttan

Swordia Härnösand

Morifadeia Åtvidaberg

Power metal är inte min grej och att hacka på den genren är lite väl enkelt. Därför skriver jag sällan om möget. Den regeln ändrades snabbt när jag av oklar anledning fick för mig att kolla upp Insania Stockholms lyrik. En stor del av texterna är av klassiskt fantasysnitt, det är vad det är, däremot förväntade jag mig inte att fynda knulltexter och DSBM-doftande ultradepp av 40-årskrissnitt.

Det är de texterna vi ska granska idag. Vi börjar med debuten, ”World of ice”. Jag undrar förresten hur många det var på Close-Ups redaktion som utbrast i ett unisont ”World of bajs” innan de gav eländet lägsta betyg. Min kvalificerade gissning är alla utom en.

Observera att jag saxar texterna från Metal Archives så eventuella stavfel behöver nödvändigtvis inte skyllas på bandet.

Fighting my tears

Throwing my thoughts out in anger, trying not to cry.
The time is up, now I’m leaving, and I wonder why.

But I’m planing my future: I’ll come back again and
when-
I’ll try to stay!

I can not live where I’d like to, and I feel so sad.
Father fate, tells me to stay here, and it’s not that bad.

But I’m planing my future: I’ll come back again and
when-
I’ll try to stay!

I’M GAZING AT THE SKY, AND I CAN’T NOT DENY…
I LIKE THIS PLACE JUST MORE AND MORE,
OUTSIDE ITS WINTERNIGHT, PAINTED IN SNOW SO WHITE,
I LIKE THIS PLACE JUST MORE AND MORE, AND MORE !

Power metal är rent teoretiskt en glad genre. Man ska känna styrka, hopp, upprymdhet och annat trams. Det var nog en och annan fjortonåring som inte kunde relatera till denna bittra vårdnadstvistshistoria. Eller så handlar det om en snögubbe. Jag har fan ingen aning. Är snögubben far till alla barnen? Så måste det vara. Det finns ett kokainskämt här någonstans men jag suger på den karamellen till ett annat tillfälle.

Forever alone

Look into his eyes, What do you see?
There’s nothing but lonelyness and sorrow.
He’s crying in pain, But there are no tears,
There are no good things, no tomorrow.

He has forgotten how to smile, And how to live,
He is disappointed at god, But will he forgive.

HE`S SEARCHING FOR LOVE,
BUT NOBODY GIVES HIM WHAT HE NEEDS,
HE`S CRYING IN LONELYNESS, FOREVER.
HE`S SEARCHING FOR FRIENDS,
BUT NOBODY SEEM TO CARE AT ALL,
HE JUST HAS TO LIVE ALONE, FOREVER.

I know he’s still out there, Living alone.
He lives by the storm and heavy weather.
He waits for the day, When he is to leave.
He knows he won’t be alone in heaven.

He lives his tearless life, He lives with his hate.
Will almighty god let him in, Or is it too late?

He just has to live alone, Forever alone.
He’s crying in pain, But there are no tears-
Forever alone

1999 var begreppet ”Forever alone” inte ett ”dank meme” som kidsen säger. Spola fram några år och ingen kan säga frasen ”Forever alone” utan att det lockar till fniss. Här är det inte bara life metal av absolut värsta sort vi har att göra med utan Insania Stockholm har haft den dåliga smaken att panga in rejält med sentimentalt trams. Om man ändrar texten till jag-form får man dessutom mallen för 98 % av alla DSBM-texter.

Private 6-machine

There are no heroes no they really stink,
Can’t even walk straight after thirteen drinks.
And in the movies they refused to cry,
But in the real world we all are gonna die.

Come take my hand ‘cause I’m a real man,
Please let me show you all the things I can.
If you have the guts to wash off your pride,
Please come with me and take a ride.

I feel your fingers under my belt,
I start to breathe fast, you make me melt.
When I touch your body you’re melting like snow,
Let’s keep the heat up, this is our show.

ROLLING AROUND IN THE BED FULL OF SWEAT
OUR PARADIS SHOW IS SO WET.
DON`T WAKE ME UP IF I SLEEP AND HAVE A DREAM,
LET ME BE YOUR PRIVATE SEXMACHINE.

I spread my wings together we will fly,
I’ll show you some feelings better than the sky.
Close your eyes and ”hush” – don’t say a word,
I’ll show you into another world.

This is a game that I will never spoil,
Play with my engine and just taste my oil.
If you have the guts to wash off your pride,
Please come with me and take a ride.

Snusk och nödrim i en explicit synergi. Usch! Hur presenterar man ens en sådan här text för sina bandkamrater utan att det blir de blossande kindernas afton? Alla som vill rulla runt i Insania Stockholms pissbädd och knåda slaktköttet mjukt räcker upp en hand. Ingen? Bra. Fråga: Kan det vara så att power metal-band sjunger textrader som innefattar ”Spread your wings and fly” mer frekvent än black metal-band skriker ”Satan”? Svår fråga. Oavsett så är det fullkomligt bedrövligt. Filmen Combat Shock är en större potenshöjare.

Forever is a long time

Sittin’ here waiting, and I’m bleeding on my knees.
It hurts so much inside and I’m sure I know what it means
As I am crying I see my own tears on the floor,
I’m still sittin’ waiting for your hands to knock on my door.

And I remember what I felt before-
How close our love has been from dying.
I wish that I could say -”I feel no more”,
But here I am and I’m still crying, still crying…

I listen to muisc, I remember all our songs,
But now they have lost their words to the one whom my heart belongs.
Standing next to this payphone, am I man enough to call you?
I’m thinking ‘bout the words you’ve said, and I wish I knew they were true.

‘Cause I remember what I’ve done before,
How many times that I’ve been lying.
To say ”I’m sorry”- that won’t give no more.
But here I am feels like I’m dying, I’m still crying…

PLEASE DON’T BE GONE FOREVER,
NOT FOREVER, LITTLE ANGEL OF MINE.
BUT DON`T YOU KNOW FOREVER- IS A LONG TIME.

Då var det dags att grina igen. Jag vet inte vad som gör mig mest upprörd, självömkansbonanzan eller låttiteln. ”Forever is a long time”. Jo, det stämmer ju. Jag har några alternativa titlar på samma tema:

Rain is wet

Dogs can be brown

Ice cubes are cold

Poop tastes like poop

10 is a higher number than 7

Sedan finns det något hysteriskt roligt med att refrängerna skrivs med versaler. Det gör att jag i mitt huvud hör någon som ylar dessa texter för full hals.

Vi hoppar nu raskt vidare till uppföljaren ”Sunrise in Riverland”.

The land of the wintersun

Ja, jag vet att denna text ska handla om stolta finska krigare. Däremot ska jag villigt erkänna att jag trodde att den handlade om Ku Klux Klan efter att ha läst dessa inledande strofer:

A long time ago in the night: Many men dressed in white, ready to fight, For their land and to
be free. Driven by hatred and fear, and love to a land in despair, which they had to bear.
Oh their hearts were full of hope and dreams.

När jag var skitliten trodde jag att Ku Klux Klan var ninjas och ritade således klanmedlemmar vilt viftandes med nunchakas. Min arma moder redde dock snabbt ut begreppen innan jag hann skämma ut mig fullkomligt. Finns det förresten högerextrem power metal? White power metal? Jag tar tillbaka den frågan. Det finns garanterat. Jag kan ge mig fan på att det finns en hel scen i Mexiko som pysslar med sådant. Vad kan de tänkas heta månntro?

Blood & Iron Saviour?

Jag Panzer 88?

Heiloween?

NSPM. National Socialistic Power Metal. Är det bara jag som börjar kallsvettas? Vi lämnar det här vansinnet och läser vidare i Insania Stockholms texthäften.

Seasons of life

Fighting through fire and fighting through hell.
Walking on clouds and walking on air.

I know I can manage without you, I know that my dreams will come true.
Cause I am the one who will stay strong.

Trying to find through the roads in my life.
Different choices, made everyday.

Trying to find a true soul inside.
The past won’t haunt me, i never look back.

I’m feeling the pain again and again.
Approaching the future, I’ll have my revenge.

Mer skilsmässolyrik. Den sista meningen ger mig en olustig känsla i kroppen. Skilsmässa och hämnd slutar sällan speciellt vackert. Snabba kaggar, hurtiga körer, gitarrsolon och partnervåld. Mysigt.

Vi hoppar vidare till tredje skivan, ”Fantasy (A new dimension)”. Kom igen nu. Ge mig lite drakar och demoner! Ge mig lite kul!

Illusions

Another day I’m hopelessly depressed and all deranged.
I feel fucked up and miserable, I wanna stay in bed.
I will never put myself in another ones shoe.
It seems like I don’t wanna change my point of view.

Tunnelvision, that’s my system,
Sad but true!

WE ARE ILLUSIONS,
OF THE ONES WE’RE MEANT TO BE,
WHILE AS I AM DETERMINED
TO TAKE YOUR LIFE WITH ME.

DREAM WHAT YOU WANNA DREAM,
GO WHERE YOU WANNA GO,
BUT BE AWARE OF ME THOUGH,
CAUSE I’LL TAKE YOUR LIFE WITH ME…

Oj. Snacka om en helt ny dimension av fantasy.

Fantasy

Med den titeln förväntar jag mig inget annat än regnbågar och riddare.

In this world – lost and alone.
Nothing more, inside but pain.
My heart is like, a broken stone.
Piece by piece, I’ll build it up again.

We all live in sadness,
Cause this world is full of lies.
But I can change the picture,
Right before your eyes.

HERE IN MY WORLD, WE ALL LIVE AS FREE.
YOU CAN’T IMAGINE HOW GREAT IT WILL BE.
SHOW ME YOUR THOUGHTS,
THEY’LL LIVE WITHIN ME.
THIS IS A WORLD, BUILT FOR US THREE:
YOU AND ME… – AND OUR FANTASY

Jag tror att jag börjar förstå vad de vill ha sagt med bandnamnet. De är helt galna de där stockholmarna. Vi har nu klarlagt att Insania Stockholms lyrik är det mest deprimerande man kan läsa. Vi har en skiva kvar, ”Agony – Gift of life”. Med den albumtiteln anar jag att det blir en fortsatt avsaknad av drakridande gnomer som skiter norrsken.

Hope

Since you’ve been gone
I’ve seen your picture in my mind each and every day.
Why is it so that one must leave and one must stay?
It happens every day.

I keep on wondering why. Why is it so?
Someone please tell me because I just need to know.

All I can do is hope that I will see you again.
But ‘till that day I know I’ll just have to wait.

When we were young
Life was a game and we just laughed,it seems like yesterday.
Sometimes I dream that you are here, but then again
When I wake up you disappear.

Vadå “Hope”?! Jag säger som Asta Kask: Det sista hopp jag har är det sista hopp jag tar.

To live another day

Is this what I had in mind, when I tried to see the sign?
The best days of my life just when away.
With tears in my eyes,years are passing by,
I’m getting older every day.

So please help me see, the best things that life can give,
Cause I wanna be free.
I wanna live some more, there’s so much to explore,
”Hey Life!”, please let me feel.

Why am I scared to live tomorrow?
Why am I scared to leave today?
Will the future bring me joy or sorrow?
Is there time enough for me to pray, and live another day?

What if life could treat me well and cast away the spell,
That always has and still is haunting me.
I have to stand up strong, be brave and carry on,
Not to lose my pride and dignity.

Enligt rykten splittrades Sentenced då de inte kunde skriva mer deprimerande lyrik än Insania Stockholm.

One day

What is love supposed to be?
Could it be a feeling inside of me?
Then why does it makes you sad?
All these emotions that we keep inside.
Tell me…

Why can’t we go on like we used to do.
Leave all the troubles behind.
Devastating that’s a shame, when I’m the one to blame.

Oneday I will find you
Oneday I will find my love
Summer turning into autumn, makes me realize
Even darker skies, they are approaching

Nu börjar fan JAG bli deprimerad.

Alive

I’m not alive if I can’t live my own life,
Time passes by and I’m loosing my mind.
I’m not denying, deep inside I’m crying.
Tears from my heart, hear me please,
Let me be alive.

I’m not alive if I can’t live my own life,
Time passes by and I’m loosing my mind.
I’m not denying, deep inside I’m crying, fighting, dying
Let me be alive.

Då var det avgjort. Insania Stockholm spelade aldrig power metal utan de var stilbildare i den helt unika genren DSPM, Depressive Suicidal Power Metal. Vem vet. De kanske inspirerade en hel scen i Mexiko. Vad kan de tänkas heta månntro?

Helloweep?

Sadovarius?

Primal Tear?

Och där fick de vara nog med ordvitsarna.

Hejdå.

/Hatpastorn

Band man inte trodde fanns. Elfspell.

Posted in Uncategorized on 14 augusti, 2017 by hatpastorn

KeyDragon är fullkomligt ohotade när det kommer till bisarra band. De har som allt. Och lite till. Blotta tanken på att det skulle finnas andra  band som får allt att klaffa på samma vis är befängd. Eller är den det?

För en tid sedan satt jag och skrev på en Dan Lilker-special som handlade om hans förehavanden i black metal-träsket. En ruggig historia. Under det arbetet ramlade jag över Nokturnal Hellstorm. Ett relativt nytt gäng jag aldrig tidigare hört talas om. Vokalisten i nyss nämnda band spelade även i för mig totalt obekanta Elfspell. Spindelkänslan pinglade samtidigt som det vattnades i munnen. Plötsligt var jag som i en trans. Alla tankar om Nokturnal Hellstorm försvann. Min hjärna kokade.

Elfspell.

Elfspell.

Elfspell.

Jag sköt Dan Lilker-specialen åt sidan och slungade mig in i Elfspells värld.

Bandfotot liknade inget annat och jag blev orolig att detta skulle röra sig om någon sorts form av plojband. Med dylika orkestrar är det svårt att veta ibland. Än idag vet jag varken ut eller in när det kommer till Elfspell. Vi måste emellertid börja någonstans så vi spanar in bandfotot.

Först och främst. Wow. Invasion Records-mätaren slår på rött. Invasion Records-rött. Elfspell valde här att använda den bortglömda färgskalan Gates Of Ishtar-grönt. Ett mycket obehagligt val. Till det adderar vi dataeld och inklippta orch-skallar från Sagan Om Ringen. Om vi stannat här hade jag kunnat acceptera eländet. Jag har på senare tid snöat in på dungeonsynth och om det är något den genren lär en så är det tålamod. Elfspell stannade såklart inte där. Det vore märkligt att ha ett bandfoto utan några medlemmar. Håll i er nu.

På huk till vänster har vi en skrikande mestönt med kort hår, pangvit tröja och svarta narkomanvantar. Jag tror att det är han som spelar med Dan Lilker i Nokturnal Hellstorm. Dan Lilker är i runda slängar femhundra år gammal. Det innebär att den här liraren borde vara minst trettio. Han borde fan veta bättre.

Högst upp har vi en glad tjej i gräslig klänning. Om vi leker med tanken att dessa människor fallit genom en portal och hamnat i ett mintgrönt fantasiland så kan vi väl ändå anta att de på vägen föll genom en UFF-container. Helvete hur de ser ut. Sedan verkar hon sitta på något. Vad och varför? Ja, hon är iallafall glad.

Om ni tvivlar på min UFF-terori. Spana då in killen bredvid henne. Just det. Han. Är det en peruk? Hur löd resonemanget bakom pannbandet? Är det en ringbrynja under t-shirten? Varför är han så tom i blicken. Lever han ens?

PANG! En medelålders Harry Potter med rejält tilltagen svank och dumdryg uppsyn. Han pekar på mig. Vad vill han? En sak vet jag och det är vilken trollformel som gått varmast de senaste åren. Accio hamburgare. Harry Potter och de vises gallsten och Harry Potter och fullblodsmongot är två romaner som skriver sig själva bara man tittar på honom.

Längst fram har vi iallafall någon som försöker. Bandet heter Elfspell så någon måste vara lite alvlik. Klädseln, håret och gesten fungerar i sammanhanget. Däremot har jag aldrig sett en alv med så brutala påsar under ögonen förr. Inte så konstigt. Ponera att man är en alv som sitter och alvar sig i skogen och sedan dimper det här dödskallegänget ner via en portal och man tvingas bli fadder åt dem. Jösses alltså.

– Du, arga skrikande killen. Lugna ner dig! Du skrämmer skiten ur Lord Rhododendron!

Eller

– Men sitt där och flina då in din dyngklänning! Vi drar iallafall på äventyr!

Eller

– Hallå? Hallå? Lever du ens? HALLÅ!

Eller

– Ett jävla avada kedavra till från dig och jag brassar in glasögonen i hjärnan på dig ditt förbannade tjockarsle!

En sak ska Elfspell ha lite credd för och det är att de iallafall får fantasin att bubbla.

Hur står det då till med diskografin? Ja, Elfspell har på gott och ont släppt väldigt lite. Vi har en knapp handfull demos från 2015 och framåt. Omslagen till dessa är hyfsat stilrena och vi finner inget spektakulärt bland låttitlarna. Varför de valde att ha DET DÄR bandfotot är en gåta.

Nu är det dags att lyssna på hur det här egentligen låter. Om vi börjar med låten ”Crystalheart” från första demon så möts vi av hyfsat episk metal i gränslandet mellan doom och ordinär hårdrock. Inte helt tokigt faktiskt. Oftast faller det på sången, men jag tycker att den håller. Man har släppt igenom på den här nivån förr om man säger som så.

De har faktiskt den goda smaken att smyga in lite dungeonsynth i mixen. Ett stort problem med denna är såklart att den inte är fyrtiofem minuter lång.

Hoppar vi fram till senaste given låter det såhär.

Såvida jag inte fått solsting är det riktigt hyfsat.

Om vi ska sammanfatta Elfspell så rör det sig om rätt hejig doom/hårdrock med anständig sång. Varför de valde att begagna sig av ett av planeten Jordens sämsta bandfoton förstår ingen. Snacka om att skjuta sig själv i foten. Å andra sidan hade jag ALDRIG lyssnat på dem, än mindre skrivit om dem, såvida jag inte sett det fotot. Vänta lite nu. Har jag gått i en fälla? Är Elfspell marknadsföringsgenier?

Jag måste nog lägga mig en stund.

/Hatpastorn

Hatpastorn & Heidenhammer analyserar: Moonfog 2000. A different perspective.

Posted in Uncategorized on 31 juli, 2017 by hatpastorn

– Öh, ska vi göra något vi aldrig gör? Ska vi lyssna på något BRA, för en gångs skull?

– Ja fan, det kan vi göra. Det var länge sedan …

– OK, leta upp nåt i hyllan. Typ första bästa bra.

– Allright, vänta. Nu ska vi se … men vänta, vad är det här för något? Den andra samlingen från Moonfog Records, från år 2000 – ‘A Different Perspective’? Den blir det allt, istället.

– (Suck) Ja, vad fan … naturligtvis.

Låt 1. Satyricon ”Electric Renaissance”

Inte ens Youtube accepterar den här låten så denna får bli ett fullgott substitut. När får vi förresten höra Belle & Sin With Sebastian Ramstedt?

HH: När tjugo sekunders speltid förflutit av den första låten bubblar magen igång oroväckande. Jag kan inte hålla mig utan är tvungen att springa för allt jag är värld till toaletten och unleash the fucking fury. Det kunde ha varit magförgiftning. Det var det inte. Det var ”Electric Renaissance” av Satyricon. En ”omarbetning” av ”Prime Evil Renaissance”, från ‘Rebel Extravaganza’. Jag hittar inte ens på.

HP: Vi befinner oss alltså i lejonets kula. Matrixvirusets epicentrum. Patient noll. En samling med Moonfogmög från år 2000. Vänta nu … alltså, var den här låten redan slut? Efter fyrtio sekunder? I bookleten skryter Satyr om att den här skivan, den består då fan inte av något jävla krafs – det här är riktiga, exklusiva saker enbart framtagna för den här skivan. ”Electric Renaissance” får den avslutande låten från ‘Nemesis Divina’ – ”Transcendental Requiem of Slaves” att framstå som ‘Operation Mindcrime’ i jämförelse. Vilken jävla dynga!

Låt 2: Eibon ”Mirror Soul Jesus”

HP … och så rätt in i Eibon. Jaha … äh. Fy fan vad de fes ihop det här på en kvart. I bookleten tackas visst någon Dan från Nine Inch Nails för att de fick låna en studio av honom. Nu är det såhär: Nine Inch Nails är Trent Reznor och det vet alla. Dan, var det någon jävla sessionbassist? Och lyssna på det här: ”Eibon is more than a black metal supergroup, which we have been dubbed quite often. Something we despise.” Jo, för Satyr höll ju käften om den här line-upen …

HH: Något dog verkligen inombords när Satyr i intervjuer började skryta om att han minsann har projekt ihop med Phil Anselmo. Det finns sell-outs och så fanns det det här … jag hatade Pantera då och jag hatar Pantera idag. Låten är mest bara fisljummen.

HP: Ska ju dock sägas att man kan undra varför det inte blev någon fullängdare, eller åtminstone något mera. Kan sannolikt ha med Anselmos pundande att göra.

Låt 3. Thorns ”Stellar Master Elite”

HH: Äntligen lite andrum. Jämte Tulus det enda norska band som stod sig efter det där mörka året 1999.

HP: Thorns. Han fattade verkligen grejen. Det här skall tydligen vara någon slags förhandsproduktion …

HH: Tycker det låter ganska mycket som den vanliga studioversionen med ett filter. Eller, som om den hade spelats av på ett kassettband av sämre kvalitet. Likväl makalöst bra. Var det så här alla Matrixband ville låta men inte förmådde?

HP: Antar det. Thorns var det enda bandet som fick till det där kalla, futuristiska ljudet. Trist bara att Satyr tjatade sig in och sjöng. Hade Aldrahn fått sjunga på alla låtar hade alla blivit gladare.

Låt 4. Gehenna ”Crucified One”

OBS. Detta är skivversionen. Det är ingen större skillnad.

HP: Jaha, nu ska Gehenna dödsa till sig. Lyssna på det här: ”this song takes us a step further into brutality, picking up even more death metal influences than the predecessor ‘Amimiron Black’. Will be rerecorded (of course!) on our next album” … norsk statisk modern pissdöds. När norrmän försöker spela amerikansk dödsmetall är det som när tyskar försöker sig på svensk melodöds. Typ Night In Gales eller Dew-Scented. Ren skit.

HH: Fasen vad det här är dåligt. Och jag ÄLSKADE verkligen Gehenna fram till och med ‘Malice’. ‘Adimiron Black’ var ett steg i fel riktning, men ‘Murder’ som den här var med på … jag finner inte ord. När jag slår på den, vilket händer med sju års mellanrum, kan jag gå i fällan under en låt. Men vad i Satans namn som hände … det är, på riktigt, verkligen sorgligt.

HP: Här och var finns det kvar stänk av gamla Gehenna. Det är det som gör det så tragiskt.

Låt 5. Darkthrone ”God of Disturbance and Friction”

HP: Jahaja, ett ”exklusivt” spår till den här samlingen. Sannolikt något som fisits ihop på ett par minuter. Förvisso ganska rått, men …

HH: Det här är för mig en paragon av meningslöshet. Enligt bookleten var det här bidraget något ”really special” … nä, jag tror det räcker så. Märkligt arrangemang, låten föreföll ta slut efter ett par minuter, och det som kom därefter var faktiskt en rejäl uppryckning.

Låt 6. Thorns ft. Fenriz and Satyr ”You That Mingle May”

Jag hittade inte den här versionen på Youtube. Denna får duga.

HH: Med Fenriz på ”smurfetrommer”. Det är alltså den här nivån vi hamnat på.

HP: Exklusivt material. Jojo. Det här är ”inte alls” krafs från arkivet. Hittills har vi bara hört krafs. Rat. Mög. Skit. Avföring. Smörja. Strunt. Jolm. A different perspective. A different perspective indeed!

HH: Sludder och pölsevev. En gammal låt från ‘Grymyrk Tape’ i ny version. En av de få klassiska inspelningar jag faktiskt aldrig riktigt lyssnat på.

HP: Jag har lyssnat igenom den, men har ingen koppling till den alls. Men man hör att den måste varit extremt inflytelserik. Det här var dock inte en av Thorns starkare bitar, och särskilt inte med en äggsjuk Satyr kacklandes vid mikrofonen.

HH: Tänk ändå att Thorns är med på tributen till Euronymous.

HP: Det är så jävla konstigt. Vill veta historien bakom det beslutet …

HH: Vilket blir än mer udda då Thorns andra medlem på den tiden, Faust, påpekar att det enda han vill göra är att ta livet av den som bragte Årseth livet.

Låt 7. DHG ”Haemorrhage – Era One Reconstructed”

HP: Det här är alltså en gammal juvel från ‘Kronet Til Konge’ som de slaktat.

HH: Så ironiskt med tanke på deras låt ”Å Slakte Gud”.

HP: Inget har åldrats så jävla dåligt som framtiden. Jag orkar inte ens läsa upp de här flosklerna. Undrar om det fanns någon gammal wrestler som fick ett psykbryt och ville hotta upp sin image på samma sätt?

HH: Som om Ric Flair skulle gått från Nature Boy till Sonic Matrix Lad 3000? Inte på rak arm, men det borde ju finnas …

HP: Jaja, vi är alltså på nattklubb i Blade 1. Hur kan man GÖRA så här?

HH: Det här var inte ens fräscht 1994. Det måste vara med pissig industrimusik i Oslo som med tribaltatueringar i Telemark – asballt sex(ton) år för sent.

HP: Att folk inte gick man ur huse för att slå ihjäl samtliga medverkande till den här smörjan är en större gåta än Thorns medverkan på ‘Nordic Metal’.

HH: Enligt bookleten är detta ett sätt för DHG att ”pay respect to their legacy”.

HP: Jag fick tolv strokes. Jag är lika arg nu som när en Nordvis man en gång såg Satyricon live och Satyr körde i stort sett bara nya låtar och hade mellansnack om att man inte ska titta i backspegeln.

Låt 8. Wongraven vs. Päronsoda ”Walking Away From the End of the World”

HH: Okej, är vi redo för nådastöten? De coup de grâce?

HP: Det var väl med den här låten Satyr tog hela den norska svartmetallscenen och dränkte den i handfatet? Eller, för att använda ett gammalt Panzram-ordstäv, sköt den bakom ladan. Tjugo år senare blir jag EXAKT lika arg igen. Norge hämtade sig aldrig efter det här. Likt R Kelly efter sin urinskandal eller OJ Simpson efter sin drabbning med frugan. Satyr featuring Papa Dee – Blockljus remix.

HH: Nej, efter det här var det bara över. Med ett par hostande dödsrosslingar från Thorns och Tulus, då. Okej, vi lyssnar … vi har ju egentligen redan gjort det i ett annat inlägg, men …

HP: Det tåls nog att göras en gång till.

HH: Som jag flämtade till när jag först trodde att det rörde sig om riktigt osläppt material med Wongraven.

HP: Jag vet. Jag var så jävla exalterad att jag hade skygglappar mot hela grejen med Päronsoda. Jag kan inte ens dricka päronsoda efter det här. Det var faktiskt min favoritläsk.

HH: Jag vet inte ens vad jag ska säga. Det är så jävla poänglöst att orden bara försvinner.

HP: Helt utan skam i kroppen satt alltså Satyr och lyssnade och diggade. I bookleten kaxar han sig och påstår att det inte kan kategoriseras. Jag kan kategorisera det. Det rör sig om tredje eller fjärde, nej nionde kretsens, trip hop av absolut värsta sort. Inte ens våra påhittade genrer som life and roll och NSGM, nationalsocialistisk goth-metal, är så här dåliga. Tänk. Vi kan alltså inte ens HITTA PÅ band och genrer som är lika kassa som verkligheten!

Sammanfattning:

HP: Vilken jävla tur att jag inte köpte den här skivan när den kom. Den är inte ens en halvtimme lång med låtar beståendes av riffidéer med samplingar på. Visst, det följer med en CD till med låtar från Moonfogs aktuella släpp. Bara skit givetvis.

HH: Ett halvtimmes långt hopkok av olåtar.

HP: Och då snackar vi alltså om riktiga olåtar.

HH: Kan du tänka dig detta alltså? Första samlingen från Moonfog, ‘Crusade From the North’ kom bara fyra eller fem år tidigare och var helt späckad med bara guld. Vad hände? På riktigt?

HP: INGEN scen har skurit sig så hårt. Som crème fraiche i ugnen. Satyr är ju patient noll för Matrixviruset. Men okej: åtta låtar, varav fyra av dem är rent krafs – det vill säga inte ens låtar. Av de resterande är det enbart Thorns som ens håller måttet. Kanske Darkthrone då, om man är på jävligt gott humör … det enda som hade varit värre hade varit bandet The Moonfog Collective, featuring …

HH: Satyr One Billion, DJ Ebola …

HP: Trickster G. Rex, Mr. Fixit 3.0, Sanrabbadamdam, Mani:ac …

HH: Phil ”Mr. Pi” Anzelmo Thrill Pill, Technobutcher …

HP: MC Hellhammer, Nocturno Nightclubbo, Stellar Mixmaster Elite …

HH: Då har vi inte ens tagit med Lex Icon, Psy Coma och hela Kovenant.

HP: Alltså, VAD TOG DET ÅT DEM?! Folk trodde att det gick ”överstyr” när de högg ihjäl varandra och brände kyrkor. Det var ju då det fanns någon slags rimlighet kvar.

HH: Att sedan i efterhand försöka slamkrypa sig fram med att göra en TNBM-märkning på nyare skivor. Den har lika mycket värde som Chiquitas egna miljömärkning.

HP: Vi har ju alltså klagat och klagat och knotat om det här i arton år. Det här sveket.

HH: Vi är värre än Dave Mustaine.

HP: OK, kan du komma på någon scen som på allvar ballat ur något så grönjävligt som denna? För jag kan det inte …

HH: Omöjligt. Och det må låta som jag överdriver, men alltså … lite känns det som att ord inte gör det hela rättvisa. Om vi betänker att vi pratar om Satyricon, Gehenna, Darkthrone, Wongraven plus Mayhem, Covenant, Limbonic Art som blev Dimension F3H … detta rör sig om en fullskalig masspsykos som inträffade inte hos femtonåriga kids, utan hos vuxna människor. Är vi en bisarr trettioårskris på spåren?

HP: Helt klart rör det sig om en kris, en livskris.

HH: Om vi vänder på steken: vilka band ballade inte ur kring millennieskiftet? Enslaved?

HP: Tulus. Men Aeternus spårade ju ur … Limbonic Art, fast som sagt, det var ju inte ‘Moon in the Scorpio 2’ och sedan DF3H. Nej, det är ju bara de där banden som man sket i och som inte riktigt räknas typ Kampfar och Hades. Taake var ju bra, men de var ändå såpass sena att det inte är samma sak. Gorgoroth sket man i, oavsett vad folk vill hävda i efterhand. Och vi har inte ens nämnt Ulvers urspårning … allt gick ju liksom över en natt.

HH: Undrar vilket det absolut första tecknet var, eller vilka som var pionjärer inom det här fältet?

HP: Min första 1999-skiva var Ulvers ‘Themes …’. Sedan öppnade sig himlen och syndafloden kom.

HH: Jag tror att det som kändes allra mest, eller med vilken man förstod att det snarare rörde sig om fullt utvecklad AIDS istället för en förkylning, var ‘IX Equillibrium’.

Slutord:

Okej. Vi bryter här då vi inser att vi får återkomma i frågan i poddformat med ett par stadiga järn innanför västen. Vi har en teori vad som föranledde hela den norska systemkollapsen. En teori som enligt all forskning snarare borde kallas fakta.

På återseende!

/Hatpastorn & Heidenhammer

Topp 15 bästa black metal-banden från Danmark.

Posted in Uncategorized on 1 april, 2017 by hatpastorn

Jag är helt jävla tokig i dansk black metal. Det har alltid varit mycket snack om den norska, svenska och finska scenen, men ska sanningen fram bleknar de i den svarta sol som är landet i söder. När man skriver om dansk black metal är det lätt att man överanvänder vissa ord och termer. Ni får ha lite överseende med mig idag, var beredda på att uttryck som ”originell”, ”stämning”, ”välspelat”, ”true” och ”magisk” kommer att användas in absurdum.

Först tänkte jag göra en topp 10-lista. Det är såklart omöjligt när det finns så mycket bra att välja bland. Det blev 15 orkestrar för mig att hylla och för er att upptäcka.

Jag känner en genuin levnadsglädje nu när jag äntligen får göra detta. Man blir trött på att gnälla och gnata hela dagarna. Omväxling förnöjer. Nu ska vi gå igenom de ädlaste juvelerna i den dignande skattkista som är och förblir dansk black metal.

Goat

 

Ett klassiskt band. Deras första och enda skiva från 1996, ”Sacred pilgrim”, är ett mästerverk från första till sista stund. Eller deras och deras, vi vet ju alla att den här enmansskutan styrdes av Lasse ”Goat” Bak. Geniet som även var primus motor i ett av mina absoluta favoritband, Illdisposed. Om dansk black metal är bäst i världen är den danska dödsen bäst i solsystemet. Det jag älskar mest med ”Sacred pilgrim” är hur på allvar den är. Vördnadsfull till genren. Låttitlar som ”Spraeng tarmen”, ”Brotherfucker” och ”Alle hader goat” talar sitt tydliga språk. Här snackar vi esoterisk mysticism som bara de mest inbitna svartmetalldiggarna kan dechiffrera. Börja med denna platta, sedan arbetar du dig tillbaka till den magiska demon från 1994, ”Ska du ha’ noget op i røven eller hvaaa?”. Du kommer INTE att bli besviken.

Hail Goat!

Yggtyrhyrkkh Hin Dystre

 

Ett klassiskt band. I likhet med den ljuvliga drömmen Goat var även detta ett enmansband. Likheterna med Goat fortsätter i och med att bandets enda släpp, ”Haevnfejde”, kom guldåret 1996. Glöm 1992 till 1995. Alla vet att 1996 var det överlägset bästa året för black metal. Bara klassiker.

Det jag personligen älskar absolut mest med Yggtyrhyrkkh Hin Dystre är inte bara det högst rimliga namnet utan de logiska arrangemangen i låtarna, spelskickligheten och den höga kvalitén. Han hade verkligen en fingertoppskänsla när det kom till riktigt bra riff och melodier. Jag kan ha passager på hjärnan flera veckor i sträck. Eller så beror det helt enkelt på att jag lyssnar på Yggtyrhyrkkh Hin Dystre varje dag. Varför gör jag det? Jo, därför att jag älskar Yggtyrhyrkkh Hin Dystre.

Daarlig Stemning

 

Ett klassiskt band. Jag personligen är vansinnigt förtjust i dansk black metal, så är det bara. Hur är det då med avarten suicidal black metal från Danmark? Jag älskar den ännu mer. ”Jag elsker beton” från 2015 är helt makalöst fräsch. Jag har aldrig och jag upprepar ALDRIG hört DSBM spelas på det här sättet tidigare. Ljudbilden, riffen, den plågade sången, omslaget. Allt är så originellt. Det är nästan som att de hittat på en helt egen genre. Bandnamnet då? Högsta betyg. Som ni alla vet prisar jag ironiska namn. Är det dessutom på världsspråket danska, ja då vattnas det rejält i munnen.

”Jag elsker beton”?

Jag älskar dig.

Panoptical Mycosis

 

Panopticon – ur vägen! Här kommer Panoptical Mycosis. Ett klassiskt band. De har hållit på sedan 2008. I stort sett sedan starten av genren. Respekt. En giv har det blivit hittills. 2010 kom underbara ”Sessions from Lejre”. En split med Luciation. Även de från Danmark. Även de svinbra. Panoptical Mycosis är måhända de absolut bästa musikerna jag hört. Vilka minnesvärda riff! Vilket tekniskt kunnande! Det här är musik att bli smekt till sömns av. Glöm bort fejkband som Blasphemy och Black Witchery. Det är i Danmark det händer. Man vill bara ha mer och mer. Personligen älskar jag Panoptical Mycosis.

Kulukhai

 

Hundra procent kult! Vem fan har tid med LLN-banden när Danmark ändå gjorde allt så mycket bättre i och med succén som stavas Kulukhai? Allt känns så genuint, så seriöst, så klassiskt. Det här är på allvar. Inte så konstigt kanske eftersom vokalisten senare skulle komma att spela i Withering Surface. Just det. Ett band så kult och rått att folk än idag nämner Withering Surface i samma andetag som Von, Burzum och Mayhem.

Jag har tagit ställning. Har du?

Solhverv

Ett band så klassiskt att jag vill tatuera in ordet ”hårdare” i svanken och gå lättklädd in i deras replokal. Märkligt nog finns inte monumentala fullängdaren ”Tågernes årtusinde” från, ni gissade det, 1996 på Youtube. Jag vill inte stöta mig med någon, det ligger inte i min natur, så jag tänker inte lägga upp den. Däremot tänkte jag bjuda på en nyare låt. Jag personligen älskar band som utvecklas, som vågar. Ta Ulver som exempel, ett band som bara går från klarhet till klarhet. Jag var faktiskt häromdagen tvungen att kolla upp på nätet vad deras första skiva heter. Något med ”Bergtatt”. Vem fan bryr sig? I fallet Solhverv bryr man sig. Ett underbart band.

Bloodnuggets

Bloodnuggets är så förbannat råa och true att deras demo ”The return in blood” knappt ens finns. Enligt uppgift släpptes den i 11 exemplar. Jag har allihop. En sak ska ni dock ha jävligt klar för er. Jag älskar blod. Jag älskar nuggets. Jag älskar Bloodnuggets.

Demon Realm

 

Demon Realm var faktiskt ett av de första danska black metal-banden jag hörde. Året var 1997 och ”Burning the angel wings”-demon kom i min ägo. Givetvis älskade jag den. Särskilt avslutande ”Hordes of evil winter demons” som inte alls lät som en klon på tusen norska band. Sedan spolar vi fram till guldåret 2004 och bandets fullängdare ”A legend of power”. Wow. Jag blev som pånyttfödd. Faktum är att hela genren blev som pånyttfödd. Alla band som startade före och efter 2004 har Demon Realm att tacka för att de ens finns. Lyssna på låten. LYSSNA PÅ DEN! Såhär låter det när exakt allt klaffar. En klassisk låt från ett klassiskt band. Jag personligen älskar Danmark. Och Demon Realm.

Klor

 

Något den danska scenen ska ha full cred för är att de aldrig följt några trender. Jag presenterar Klor. Bandet som egenhändigt uppfann den moderna urbana svartmetallen. Alcest – pyttsan! Wolves In The Throne Room – glöm det. Lantlos – humbug! Klor. Klor ska det vara. Skivan heter “Klor” den med. Älskar band som gör det lätt för mig. Jag älskar det lika mycket som jag älskar Danmark i allmänhet och den danska svartmetallen i synnerhet.

Jag har bestämt mig, jag vill ha Klor i min kärleksbassäng.

Råttkung

 

 

Det finns bra och så finns det Råttkung-bra. Vilket jävla tryck i produktionen! När ”Metamorphosis” damp ner som en vätebomb i februari dog jag. Sedan återuppväcktes jag eftersom den var så bra. Jag var som påsk-Jesus fast redan i februari och black metal. Här snackar vi alla rätt. Sinnessjukt originellt det här. Jag tror dock inte att jag älskar det här. Nu skämtade jag, det gör jag. Helhjärtat.

Solbrud

 

Första gången jag såg det här namnet tänkte jag bara ”Wow”. Sedan såg jag omslaget. Shit alltså. Först och främst var det svartvitt. Sedan var det en skog och logotypen i mitten. Jag kunde inte tro mina ögon. Varför har ingen gjort det här tidigare? Sedan såg jag att det var grenar i logotypen som liksom blandades ihop med grenarna på omslaget. Magiskt. Musiken var verkligen inte sämre. Jag fullkomligt avgudar när det liksom inte händer någonting.

Jag önskar att det är jag som får stå solbrud i sommar.

Nazirim

Ett till klassiskt band som är för bra för att finnas på Youtube. Tro mig,”The preachers of the green prophecy” från 2007 mosar allt. Tror ni mig verkligen inte? Ta en titt på bandfotot. En ocean av tuffhet. Jag börjar få slut på superlativ för att beskriva detta. I korta drag kan man väl säga att jag älskar det, vilket naturligtvis är en underdrift. Sedan får bandnamnet en att tänka till. Något jag personligen älskar. Vad rimmar egentligen på ”nazi”? Stasi och kvasi kanske. Eller menar de att man ska rimma på typ Joseph Goebbels? Det är jättesvårt. Ja, såhär kan jag sitta och klura hela dagarna medan jag uteslutande lyssnar på min favoritmusik. Dansk black metal.

Ishtar

 

Snackar vi klassisk dansk black metal går det bara inte att undvika Ishtar och deras monstruöst briljanta EP ”Diabolical hymns” från 1998. Lägg det årtalet på minnet då det var Ishtar som uppfann den symfoniska svartmetallen genom att smått genialiskt inkorporera syntar i sin black metal. Något som tidigare aldrig hade gjorts. Innovatörer, pilgrimer av den svarta flamman, Ishtar. Från Danmark. Jag älskar den här EPn så mycket att jag lät mitt hjärta brista bara för att hela det så jag kunde älska igen.

Ishtar var så bra att det till och med gjordes en film om dem.

 

Misteltein

 

Snackar vi klassisk dansk black metal går det bara inte att undvika Misteltein och deras monstruöst briljanta fullängdare ”Rape in rapture” från brakåret 2000. Lägg det årtalet på minnet då det var Misteltein som uppfann den symfoniska svartmetallen genom att smått genialiskt inkorporera syntar i sin black metal. Något som tidigare aldrig hade gjorts. Innovatörer, pilgrimer av den svarta flamman, Misteltein. Från Danmark. Jag älskar den här skivan så mycket att jag lät mitt hjärta explodera bara för att limma ihop det så jag kunde älska igen.

April april.

Nu ska jag gå och duscha av mig. Fy fan.

/Hatpastorn

Heidenhammer och Dr Panzram lyssnar på Bathorys ‘Destroyer of worlds’

Posted in Uncategorized on 31 mars, 2017 by hatpastorn

Hej, Hatpastorn här. Jag har på ett eller annat sätt kontakt med herrarna Heidenhammer och Dr Panzram varje dag. Vi diskuterar som oftast black metal och tjafsar om vilka skivor som är bra och inte bra. Vi skulle exempelvis göra en gemensam årsbästalista. Vi enades om Master´s Hammer. Sedan var det världskrig. Det blev således ingen årsbästalista. Något som däremot kan göra mig riktigt illa till mods är när det blir helt tyst från dem. Inget svar på SMS, inget svar på samtal. Jag ser Heidenhammers arbetsplats från fönstret på min arbetsplats. Ingen Heidenhammer. Inget lunchsällskap. Mycket märkligt. Jag kan minnas två gånger tidigare som det blivit sådan fullkomlig radiotystnad. Första gången var när de skulle räkna ut vilken skiva som var mest medioker av blandade mellanskivor med Cradle Of Filth, Liar Of Golgotha och Mactätus. Den andra gången var när de gick igenom Morbid Angels … ja, ni vet exakt vilken skiva jag pratar om. Jag hade på känn att något var i görningen. Sedan idag kom svaret. Det plingade till i mobiltelefonen. Ett nytt E-postmeddelande. Från heidenhammer. I meddelandet låg ett bifogat Word-dokument. Jag öppnade det och började omedelbart kallsvettas. Dårarna hade bestämt sig för att … ja, det blir ni snabbt varse.

Heidenhammer och Dr Panzram lyssnar på Bathorys ‘Destroyer of worlds’

Innan genomlyssning: vad minns vi av skivan?

HH: Som den där skivan ingen riktigt minns. Inte direkt dålig, inte direkt bra. Ingen bortglömd juvel, utan bara bortglömd. Omslaget var lite halvdassigt men okej. Det som gjorde mig mest avigt inställd var nog attityden Quorthon kom med i intervjuer i anslutning till själva släppet, då han var mer mån om att prata ut om hur mycket av en vanlig kille han egentligen var än att upprätthålla myten om sin person.

DP: Jag mindes att den öppnade med en låt som inte var så bedrövlig, men efter att ha läst i Close-Up om den där jävla hockeylåten som skulle finnas med på skivan … då valde jag att hoppa av skutan innan jag ens kom dit under genomlyssningen. Men: skivan kändes mer som en riktig Bathoryskiva än ‘Octagon’, i alla fall …

HH: För att fortsätta på det här med att slå hål på myter om hans person: det kanske bör understrykas att det inte var något Quorthon bara nämnde lite grann i förbigående. Hela skivan som hade kommit dessförinnan, ‘Blood On Ice’, hade ett mindre manifest i texthäftet i vilket han deklarerade samma sak. Och den kom ändå fem år före ‘Destroyer of Worlds’. Förutom det, fullkomligt pissade han på sina tidigare black metal-skivor och menade att ‘Under the Sign of the Black Mark’ var den sämsta skit som spelats in. Med tanke på precis hur mycket galla han öste över sin diskografi föreföll det ganska märkligt att han ändå valde att spela in en skiva till under namnet Bathory, då han också utvecklat en förkärlek till pseudogrunge. Den som tvivlar på det påståendet kan ta sig en genomlyssning av de skivor han släppte under namnet Quorthon …

DP: Jag minns att jag egentligen hade gett upp. Den där texten han hade kletat ihop i ‘Blood On Ice’-texthäftet gjorde mig exceptionellt kallt inställd till hela grejen, då han försökte framställa sig själv som den tråkigaste jäveln på jorden. Uppenbart förstod han inte sin fanbase över huvud taget.

HH: Det hindrade honom dock inte från att försöka mjölka den på ännu mera pengar.

Då kör vi.

HH: Jaha, skivan är igång. Den här låten, ”Lake of Fire” är väl den man minns från skivan. Eller, rättare sagt så minns man väl att den åtminstone lät som Bathory jämfört med hur ‘Octagon’ lät. Inte så tokigt, men det låter mest som en överbliven låt från ‘Hammerheart’ som plockades bort då den inte riktigt höll måttet.

DP: Väldigt lågt mixad sång. Verkar som det bara är två riff i hela låten … nej vänta, där kom det faktiskt ett till … eller nej, vänta, det var inget. Vi är tillbaka på de två första. Skulle kunna vara något slags outro till ‘Hammerheart’ eller ‘Twilight of the Gods’. Alltså, som något man lägger i slutet och som inte duger till att bli en riktig låt. Och det väljer han alltså att inleda skivan med. Det säger en del om vad vi har framför oss …

DP: Låt två, ”Destroyer of Worlds”. Den här skulle alltså enligt uppgift också vara okej? Trettio sekunder in och jag hatar verkligen trummaskinen. Märkligt nog är sången rätt mixad.

HH: Jisses alltså … tja, vad säger man? Fatta hur svältfödd man måste vara för att försöka få det till att det här är en okej Bathorylåt.

DP: Är det här en av de bästa bitarna på skivan har vi en mörk vandring framför oss. Sannolikt tar låten slut innan det ens blivit en riktig låt.

HH: Ja, där är den visst det … nej, vänta. Det var inget. Vi är tillbaka på ruta ett.

DP: Ja, men han kommer nog sannolikt att fejda på det här riffet …

HH: Ja, det gjorde han visst.

Låt tre, ”Ode”.

HH: Men den här vet jag att folk brukar lyfta fram. Och ja, det låter precis som ”Lake of Fire”: överblivet material som inte kan användas till någonting. Det är som att slingan här skulle kunna vara lite småcatchy men det låter mest bara krystat. Eller … det är så typiskt Bathory att det mer låter som en parodi.

DP: Jag tycker nog det är den bästa låten hittills, men det återstår att se om det blir en riktig låt. Skulle kunna vara en mellandänga på ‘Twilight …’. Konstigt att den inte var först på skivan.

HH: Okej, den är nästan slut och jag får erkänna att det här låter precis som det ska. Ingen ny favorit, men …

DP: Samma formula på alla låtar då de slutar efter solot.

Låt fyra och fem: ”Bleeding” och ”Pestilence”.

HH: Nu är det visst slut på det roliga.

DP: Nu är vi inne i den sura delen av den här skivan.

HH: …

DP: Herregud.

Det är nu frågetecknen börjar hopa sig. Mycket kan man nog säga om det här, men i slutänden kokar det ned till detta: vad är det egentligen han vill med det här? Betänk nu: ‘Requiem’. OK. Ingen klassiker och när den släpptes ansågs den vara ett rejält bottennapp jämfört med tidigare prestationer. Men man kan åtminstone erkänna att den är … rå, i alla fall. Ett försök att göra någon slags thrash, ett experiment som skulle nå sin kulmen på den efterföljande skivan ‘Octagon’. Den sistnämnda är, som tidigare konstaterats både på den här bloggen och hos gemene man, horribel. Det finns inga ursäkter för den skivan och den borde givetvis aldrig ha spelats in, än mindre släppts. Men om man ska ge den någonting, är det väl att man åtminstone fattar att han ville göra någon slags Slayerliknande Bay Area-thrash. Och det gick skitdåligt. Det här, däremot …

HH: Alltså, vad fan är det här tänkt att vara? Jag menar fullkomligt allvar med att jag faktiskt inte ens förstår vad det här är tänkt att låta som. På riktigt.

DP: Det är nästan fascinerande hur mycket jag tappat intresset för den här skivan nu. Vi är nu på låt fem.

HH: Tja, om någon bryr sig har han snott melodin till ”Children of the Grave”. Tänk, en gång i tiden drömde jag om att få jobba på skivbolag eller som professionell recensent och lyssna på alla nya gratisskivor som kom in …

DP: Nu gör du det frivilligt och det är som en jävla mardröm. Nu brottas jag med om det här är en okej låt – ”Pestilence” – eller om det bara är för att det åtminstone låter lite, lite som Bathory ska göra. Också aningens bättre producerat än de andra låtarna … men den tar ju aldrig slut.

Låt sex, sju och åtta: ”109”, ”Death From Above” och ”Krom”.

HH: Och nu är vi tillbaka i mardrömmen. Plötsligt känner jag mig sådär tom inombords igen.

DP: Vi är tillbaka i oktagonen.

HH: Men det här är inte ens som ‘Octagon’. Det är lika uselt spelad ”thrash”, fast med ett försök till rensång. Alltså, det här är verkligen helt jävla efterblivet.

DP: Jag fattar inte ens varför han insisterar på att göra de här låtarna. Det låter som om han blivit tvångsintagen att gästsjunga på låtar han inte har något med att göra, då han framstår som otroligt obekväm bakom mikrofonen. Tack och lov var den första låten ganska kort.

HH: Jag vet inte vad jag ska säga … det låter inte ens som en demo. Vänta, jag måste pausa och hämta mig en aning.

DP: En tjuvkoll i texthäftet avslöjar att han tagit sig en titt i böcker om första världskriget. Så ja, lite research verkar han ju gjort i alla fall …

HH: Men vad hjälper det. Ett postumt råd hade varit att i så fall ge ut en poesibok eller nåt, för det här … det liknar verkligen ingenting. Alltså, LYSSNA PÅ DET! Om man tyckte att Quorthons kväkande grodsång kunde vara i värsta laget i mitten av åttiotalet … ja, det som komma skulle … ok, om vi skulle försöka ge oss på att spekulera. Återigen: vad är det här tänkt att vara?

DP: Vilket band har han tagit inspiration av? Om någon kan berätta var idén kommer från är jag tacksam, för då kan jag undvika det sen. Tack.

HH: Låten ”Krom”. Handlar tydligen om hans HD. Komplett med efterblivna ljudeffekter som skall frambringa visioner av åskdundervrålåk och Tom of Finland-motormän med brylkräm i håret. Det gör det inte.

DP: En kort sekund innan jag kollade i texthäftet trodde jag att den skulle handla om guden Crom i Conan Barbaren. Om jag ska säga något positivt om den här låten är det väl att alla låtsasbikers i Stockholm fått sig ett anthem.

Låt nio och tio: ”Liberty and Justice” och ”Kill Kill Kill”.

HH: Om jag ändå ens …

DP: Jag tar tillbaka det jag sa om texter och research. Det här ska tydligen vara lite socialt kommenterande och det är genuint pinsamt. Det här kan bäst beskrivas som Bathorys ”USA For Satan”.

HH: Pinsamt, ja. Ibland har man ju liksom överanvänt ordet. Men … om texten är smärtsam, är det verkligen ingenting mot ljudupplevelsen. Till dig som läser: jag önskar verkligen att du var här med mig, med oss, och delade den. Ibland räcker orden inte riktigt till. Men på fullaste allvar hänger jag bara med hakan och undrar återigen: precis vad är det här tänkt att vara?

DP: Han satt alltså och lyssnade på mastringen och tänkte: jag har över en timme musik inspelad – men den här låten MÅSTE med. Det här är så genant att den får de två låtarna att framstå som jävla mästerverk i jämförelse.

HH: Men jag återkommer till ursprungsfrågan. Är det tänkt att vara … metal? Rock? Industriflörtar, med tanke på den knastertorra burkproduktion som mest kan beskrivas som rent … bisarr?

(Vi är tvungna att ta en paus för att prata om Clawfinger istället.)

DP: OK, ska vi köra igång igen?

HH: Nej vänta, ”Sudden Death” lurar runt hörnet … jag måste hämta mig en stund till. Eller vad fan … okej. Vi har visst låten ”Kill Kill Kill” innan dess.

DP: Han har lite mer social commentary att förmedla folket här.

HH. Naturligtvis. Av en besynnerlig slump har han nästan plankat introriffet till Morbid Angels ”Rapture”. Seriöst: hur beskriver man ens det här med ord?

DP: Låten är ca två och en halv minut lång. Var det verkligen nödvändigt att få med den här på skivan? Får mig att tänka på hur det känns att sitta i väntrummet hos tandläkaren. Man bara väntar på att få det överstökat.

HH: Antingen är det här jätteroligt. Eller inte alls. Jag vet verkligen inte längre. Men där var den slut. Tack gode gud.

Låt elva: ”Sudden Death”.

HH: OK. Det här är nog en av de mest bespottade låtarna i historien. Något som ger ‘Cold Lake’ och ‘Lulu’ a run for its money.

DP: Hans försök att göra en riktig sporthallsvältare.

HH: Undrar just om han hade visioner om att den här skulle dåna i högtalarsystemet när AIK ger sig ut på isen? Det är nästan fantastiskt hur beryktad den här dängan är, med tanke på att det sannolikt är ganska få som faktiskt hört den.

DP: Quorthon var i alla fall stolt över den. Det var den andra saken han pratade om i Close-Up inför det här skivsläppet. Och det börjar med fejkade publikrop och ett lattjo riff.

HH: Metal Archives är ju en sajt som oftast får ens blodtryck att explodera, och då särskilt med tanke på de recensioner som skrivs där. Ibland blir man dock bönhörd. Någon har gett den här skivan 0 av 100 procent och skribenten menar att han faktiskt känner sig genuint förolämpad av ‘Destroyer of Worlds’ då han varit trogen medlem i Bathory Hordes under en längre tid. Man förstår honom.

DP: Allt ont vi någonsin sagt om fotbollsreferenserna på Iron Maidens ‘Virtual XI’ tar vi tillbaka. Det är dessutom chockerande hur otroligt ocatchy den här låten är, då den är tänkt att vara en hejaklackslåt. Svullos fotbollslåt ”Res er för Sverige”, från comebackskivan anno 2002, är en mer engagerande låt än det här.

HH: Jag är alldeles matt. Jag önskar att jag hade något mera fyndigt att säga om det hela, men det dyker inte upp någonting. Metal Archives-recensenten har verkligen rätt. Jag är mest glad över att jag aldrig varit ett riktigt megafan av Bathory, men jag kan tänka mig känslan då det påminner om när Venom släppte den redan nämnda ”USA for Satan”. Alltså; fatta vilket hån det här verkligen är mot de som sett till att Quorthon aldrig behövt ta ett vanligt jobb i hela sitt liv då han kunde leva på royalties istället.

Låt 12: ”White Bones”.

DP: Ska erkänna att texten gör mig lite nyfiken. Som en komprimerad Wikipediaartikel. Synd att låten inte gör mig ett dugg nyfiken på någonting.

HH: Okej, om vi ska ge det här något omdöme … det är i alla fall originellt, då inget annat kan tänkas vilja låta såhär. Kanske han skapat en helt egen genre i vilken han … äh, skit samma …

DP: Det här kan vara den sämsta låten hittills. Fast precis när jag säger det så kommer det ett okej riff …

HH: Men det är väl det som gör det extra idiotiskt? Flera av de tidigare bitarna var ju knappt ens låtar. Det här verkar han ju nästan ha jobbat med. Jag anar en vilja till något, men det är inte lätt att avgöra vad.

DP: Vi kan anta att han lyssnat på Sepulturas ‘Roots’. Och det är att vara generös. Är låten slut nu?

HH: Jag vet inte. Nu kom det ett riktigt svettigt brudraggarsolo. Förvirringen är total.

DP: Jag tror det är samma låt, för den kommer att fejda efter solot.

(Låten fejdar under solot.)

Låt 13. ”Day of Wrath”.

DP: En åtta minuters-dänga.

HH: Med drag från första sekund. Vill minnas att den här ändå var hyfsad, fast det är nog mest i jämförelse med det vi precis lyssnat igenom. I alla fall är vi tillbaka i det efterblivn … överblivna materialet från ‘Hammerheart’ eller ‘Twilight …’.

DP: Han refererar till alla gamla skivor i den här texten. Det är … inte helt värdelöst.

HH: Men hör du vilka halmstrån det är du greppar efter?

DP: Jag är ju mest bara glad att det snart är över.

HH: Jag tycker vi hoppar till summeringen.

DP: Nej du, har vi suttit här i en timme ska vi fan ta oss igenom de sista minuterna. Har vi bjudit upp Djävulen till dans ska vi fan dansa till musiken tystnat.

Slutet på låten var på allvar så konstigt att vi var tvungna att kolla så det inte rörde sig om ett hack i skivan. Det var det inte, men det finns inte en chans att det är en medveten miss. Sannolikt orkade de väl bara inte rätta till det. För den som bryr sig slutar det helt enkelt för abrupt för att låta riktigt klokt.

Summering: Hade han tagit de tre, fyra ”episka” låtarna och satt ihop dem till ett stycke efter lite finputsning hade det varit en okej – och då är vi generösa – mini-CD. Eller faktiskt hade det nog lett till en kortare fullängdare. Skivjäveln klockar nu in på sextioåtta minuter. Man undrar om han liksom var rädd för att förlora den fanbase han rekryterat med ‘Octagon’ om han inte klämde med mellanlåtar som ”Liberty and Justice” och ”Kill Kill Kill”? Men egentligen är ju detta att ge den här produkten för mycket uppmärksamhet. Det här är en sådan parantes i musikhistorien att den knappt existerar. På sin absoluta höjd kunde låten ”Ode” få ha slängts med på någon samling med outgivet material, typ ‘Jubileum 4’ eller ‘Katalog 2’ (tänk er de godbitarna!). ‘Jubileum 3’, förresten … precis vad är det att ha ett jubileum för?

/Heidenhammer & Dr Panzram