Suspekta Ögonblick. Del 37.

Posted in Suspekta ögonblick. on 13 januari, 2017 by hatpastorn

 

/Förintelseförsamlingen

Kompetensutveckling med Heidenhammer. Del 1.

Posted in Uncategorized on 11 januari, 2017 by hatpastorn

Det har under årens gång kommit in en del brev till Församlingen i vilka författarna ställt sig frågande över några av de teologiska begrepp vi använder oss av under våra avgrundstjänster. Eftersom vi bedriver missionerande verksamhet vill vi givetvis inte att våra följeslagare skall stå fumlandes i oljuset, varav vi känt oss manade att till sist sammanställa ett lexikon för de förtappade själar som ännu fullgjort sin konvertering i vår inverterade synagoga. Så utan vidare dröjsmål presenterar vi härmed del ett av en oumbärlig ordlista för de fördömdas legion. Håll till ondo.

hex

Van Helsing, verb. Som i ”att göra en Van Helsing”. Myntades ursprungligen en kväll i Sundsvall under mitten av 2007, då Dr Panzram och Wrathyr höll på att spela in sångpålägg inför en kommande skiva. Efter att dagens vedermödor var förbi var de båda i starkt behov av en paus, vilken spenderades med att börja titta på filmen ‘Van Helsing’. Sagt och gjort. De båda satte sig ned i TV-soffan, filmen tog sin början, pågick och plötsligt … befann de två tittarna sig i köket, utan att ha reagerat på att de båda lämnat vardagsrummet. Förvånad utbrister Dr Panzram då frågan: ”höll inte vi på att titta på Van Helsing”? Detta berodde på att filmen varit så mördande tråkig att deras uttorkade sinnen befallt deras respektive zombiefierade lekamen att gå på autopilot och röra sig därifrån. I dagligt tal används frasen ”att göra en Van Helsing” för att beskriva hur man börjat göra en sak, till exempel att lyssna på Necrophobics ‘the Third Antichrist’, för att plötsligt märka att man gör något helt annat istället då man fullkomligt tappat både koncentration och intresse för den ursprungliga aktiviteten.

diabetes-black metal, substantiv. Vidareutveckling av ”söt black metal”. Inte så mycket en skillnad i art som av grad. Vi pratar här om självutnämnd svartmetall som genom extremt trallvänliga melodier, sockervaddsinbäddade syntslingor och riff som låter misstänkt skrivna i dur säkrat sig en egen kategori i klassificeringen. Smaskens i små doser, direkt livsfarligt vid högre konsumtion. Största försiktighet bör således vidtagas vid eventuell avnjutning. Ge ”the Crystal Palace” av norska Forlorn ett smakprov örongodis för vidare studier.

skärgårds-black metal, substantiv. Med utgångspunkt i det svenska humorgängets Grotescos porträttering av den svenska Skärgården kan vi sammanfatta det hela med att detta är black metal i vilken det händer verkligen ingenting. OBS! Det skall dock sägas att detta är en neutral kategorisering utan dömande. Vi vet alla hur fantastisk monoton svartmetall kan vara när det fungerar. Vi vet också alla hur fruktansvärd monoton svartmetall kan vara när det inte fungerar.

söt black metal, adjektiv. (Se även: näpen black metal) Det må låta som en oxymoron, men när Thyrfings självbetitlade debutalbum smäller i högtalarmembranen får man samma barndomskänsla som av att mumsa på en slickepinne med numera förbjudna färgämnen från åttiotalet. Sött och gott, men som med alla sötsaker bör det inmundigas i lagom mängd. Kan också vara en idé att återinföra den gamla lördagsgodisprincipen.

anemisk black metal, adjektiv. Vi citerar Close-Ups recension av Catamenias ‘Halls of Frozen North’ från 1998: ”enligt mitt engelskalexikon betyder katameni ‘sällsynt riklig menstruation’. Mer passande bandnamn kan jag inte tänka mig, då jag aldrig hört maken till blodfattig black metal”. Med risk för att bli anklagade för plagiat får vi vackert medge att det berömda huvudet på spiken hamrats in likt i en hand på en korsfäst snickare. Vi snackar om blaskig, utspädd musik som enbart av de mest hopplösa Dimmu Borgir-frälsta skulle kunna kategoriseras som svartmetall. Utan att ens vara död ännu vänder sig Cronos redan i graven.

intolerant trumspel, adjektiv. Om du någon gång lyssnat igenom Odiums ‘the Sad realm of the Stars’ vet du vad vi pratar om. Att själva Funerals trummis, som normalt spelar i ett tempo som får Skepticism att framstå som hetsig speed metal, på rent hat kunde banka hål på skinnen i ljusets hastighet förvånade. Vi snackar om ett konsekvent hamrande som trots att blodplasman ersatts av ren mjölksyra envetet vägrar avvika från såväl tempo som styrka oavsett vad de andra i orkestern eventuellt sysslar med vid sidan om. Bör uppvisas med en skitsur min och allmänt aggressiv uppsyn huggen ur granit för optimal effekt.

nihilistiskt trumspel, adjektiv. Även denna sorts hamrande karaktäriseras av att trummisen förhåller sig passiv till de toner som övriga medlemmar i studion eller replokalen gnider fram ur sina respektive instrument, fast av en annan anledning än den nihilistiske motparten. Här är det oftare en fråga om antingen okunskap eller direkt ovilja att följa gängse takter, för att istället kompensera förlusten av detta med diverse egenuppfunna synkoperingar, spöknoter och extraslag. Kortfattat kan man säga att trummisen spelar i sin egen takt. Nyfikna lyssnare kan i utbildningssyfte stifta bekantskap med Kriegs magiska ‘Rise of the imperial hordes’.

wobblande ljudbild, adjektiv. Fan vet varför, men av någon anledning existerar de där skivorna man aldrig får riktigt grepp om – inte på grund av att man inte vet om musiken är bra eller inte, utan för att produktionen bara är konstig. Riffen finns där, instrumenten hörs, sången är hyfsat framträdande och nästintill tydlig. Ändå är det något som gör en smått åksjuk under resans gång. Om du får chansen, lyssna en stund på antingen Excretions ‘Voice of Harmony’ eller Choronzons ‘Agog Magog’. Effekten är lite som att försöka stirra sig klok på en datorgenererad 3D-bild som aldrig kommer i fokus. Likt dessa har de skivor som lider av fenomenet en förmåga att få lyssnare att återkomma till dem vid upprepade tillfällen då man bara inte riktigt vill släppa taget. En sysofytisk uppgift.

Shadowthronegolvpuka, substantiv. Ingen vet hur det egentligen gick till, men av någon anledning är golvpukan i det trumset Frost spelar på under hela ‘the Shadowthrone’ högre mixad än åskknallen i Ulvers ”Graablick Blev Hun Vaer”. Om du någonsin nickat till under en genomlyssning av ‘Bergtatt’ vet du hur det är att också vakna till den på grund av nämnda ljudeffekt. När Satyricons slagverkare tar i från tårna och för kung och fosterland, liksom för att kompensera för den uteblivna hastigheten han senare skulle arbeta sig till, och drämmer stockarna i den största puka som sannolikt existerat vet man att det är på allvar. Om någon vet var denna kan finnas idag, hör av er. Vi har ett par trumspår kvar att sätta som behöver rätt attityd.

oriff, substantiv. På den ena sidan har vi Iron Maiden-riff från mitten av åttiotalet. På den andra sidan har vi genom datorprogram slumpgenererade tonföljder som fogats ihop under ett kontrollerat experiment för högre studier i kvantfysik och kaosteori. Någonstans där i mitten hittar vi oriffen. Märk väl att vi inte pratar om dåliga riff – det är en helt annan kategori – utan om sådana där ackord- eller tonföljder som motsäger all hittills accepterad logik om hur musik egentligen är uppbyggd. De är sannerligen inte lättnynnade och heller inte direkt utfyllnadsriff. Den i nithjälm krönte oriffens konung är givetvis ingen mindre än Aphazel i Ancient.

Brötlers, generiskt namn. Band vars musik man normalt bara hör i mexikanska turnébussar. Med ljud som en rapning och med riff som knappt existerar, inspelat på frekvenser normalt anpassade för hundar, kan de heta antingen Brötlers eller Festering Clitpeel. Märkvärdiga kunnare hävdar sannolikt att de ”egentligen inte spelar vare sig grindcore eller death metal, utan gorecore”.

julkalendersyntar, substantiv, plural. Fenomen som började dyka upp först i Norge under den senare delen av nittiotalet strax efter att studiobudgetar började tillåta ett par rediga keyboards av märket Korg. Ursprungligen framtagna för att skapa en underkategori till söt black metal började glada melodier framavlade från halvflinka klaviaturspelares fingrar leva sina egna liv, främst på Ragnaroks skiva ‘Arising Realm’ på vilken låten ”En Verden av Stein” är det mest prominenta exemplet. En given stämningshöjare under regniga vårdagar när julafton känns alltför långt borta.

tivoli-black metal (se även Tales From the Crypt-flipperspelssvartmetall, Harry Potter-black metal och Scooby Doom), substantiv. Vissa keyboardister nöjde sig inte med att återgestalta barndomens julkalendrar utan valde att likt Nigel Tufnel i Spinal Tap vrida upp effekten till elva istället för tio. Om vinjetten till ‘Tales From the Crypt’ skulle spelas på fyrtiofem varv istället för trettiotre, ackompanjerat med blastbeats, återfinner vi en säregen kategori musik. Resultatet ligger någonstans mittemellan fullkomligt vansinnigt och helt fantastiskt. Vi snackar norska Tartaros andra fullängdare ‘the Red Jewel’. En av få skivor som faktiskt låter bättre om man slår på den i vardagsrummet och sedan sätter sig och lyssnar igenom den i köket.  Annars låter den genomsnittliga skivan i den här genren lite som om man blandar Tom Waits ‘the Black Rider’ med Mysticums ‘Streams of Inferno’. Magiskt.

nafsande black metal, adjektiv. Svårfunnen genre som karaktäriseras av låtar och riff som kanske inte får dig att känna att självaste Satan uppenbarar sig på natthimlen krönt i åska och blod, men möjligen någon småvilsen demon som rycker dig i byxbenet och kallar på uppmärksamheten. Det lyckas ibland.

Invasion Records-röd, adjektiv. Likt den hemliga ingrediensen i Coca-Cola kommer den sista komponenten i den rödfärg som användes av det tyska skivbolaget Invasion Records – må det vila i frid – aldrig att nå allmänhetens ögon. Tur är väl det, då det är ett recept som skulle vara mer effektivt i strid för att förblinda motståndaren än senapsgas. Förbjöds ursprungligen likt det sistnämnda enligt Genèvekonventionen, men en viss direktör valde likt Josef Stalin att påminna oss om att ett kontrakt egentligen inte är mycket annat än en papperslapp. Obekräftade rykten gör gällande att Invasion Records tystades ned av globala krafter då bolaget var nära att använda upp all rödfärg i hela världen för att framställa ett koncentrat av samma kaliber som vätebomben. Vi kan varken bekräfta eller dementera.

Bal-Sagothlånga låttitlar, adjektiv. Med hits som ”Starfire Burning Upon the Ice-Veiled Throne of Ultima Thule”, ”And Lo, When the Imperium Marches Against Gul-Kothoth, Then Dark Sorceries Shall Enshroud the Citadel of the Obsidian Crown” och sommarplågan ”The Dark Liege of Chaos Is Unleashed at the Ensorcelled Shrine of A’zura Kai (The Splendour of a Thousand Swords Gleaming Beneath the Blazon of the Hyperborean Empire: Part II)” säkrade sig de här britterna en särskild plats i våra hjärtan. Många har försökt, inga har kommit i närheten av att kombinera poesi och socialt ansvar i titlar av den här magnituden. Utom möjligen Abruptum då, men de räknas liksom inte.

Trollhättanthrash, substantiv. Obehaglig genre. Kortärmade, fräscha skjortor med flames. Snabba pilotsolglasögon. Kedja till plånboken hängandes över de smått utsvängda jeansen. Gillar bilar och brudar. Ett fräscht sound för ett fräscht nytt årtusende. Fräscht. Stubbade frisyer. Hårgelé. Döh-döh-döööh-döh-döh-döh-döööh-döh-döh. Mer ‘Slaughter of the Soul’ än ‘Pleasure to Kill’. Basister som byter karriär för att bli dokusåpadeltagare och sedermera tröjförsäljare åt Markoolio. Fräscht.

kontinental knullgoth, adjektiv + substantiv. Vissa musiker, oftast bosatta i Åtvidaberg, gjorde sig märkvärdiga i diverse intervjuer och påstod att den grekiska svartmetallscenen var ”vida överlägsen alla andra”. En svart stinkande lögn. Synden straffade dock sig själv när samtliga band nere på Balkans sydligaste hörn kollektivt valde att byta in sina ”hårda” tongångar mot smäktande goth metal inspirerade av heta grekiska sommarnätter. (Det sistnämnda är för övrigt direkt taget från en annons författad av det bolag som rymde alla de avskyvärda band genren bjöd på – Holy Records.) Likt Eurokrisen spred sig även denna farsot från Grekland till Finland, fast med betydligt värre resultat.

Göteborgspose, substantiv. Tidlös modellställning som populariserades av Sacramentum på skivan ‘Far Away From the Sun’ och Dissections ‘Storm of the Light’s Bane’. Nervositeten för kameran försvann som genom ett trollslag när det var dags att knäppa individuella bandmedlemsbilder om man lite nonchalant placerade vänstra handen halvvägs upp på den högra, som i sin tur pekade rakt nedåt. Effekten blev att bilden av armarna påminde om siffran fyra. Därför går också nämnda pose under det mer inofficiella namnet ”fantastiska fyran”.

rövkliargrind, substantiv. Värst av alla kontinentala knullgothband var On Thorns I Lay. Det var också de som påstod sig vara inspirerade av ”those hot Greek summer nights”. Förutom detta uppfann deras slagverkare också ett säreget trumspel, sannolikt genom att vara så orkeslös att stockarna knappt nuddade virveln under inspelningen av deras debutalbum. Grekiska nätter tar på krafterna. På grund av den uteblivna armstyrkan blandas jazzvispande med blastbeats. Resultatet blir att det låter som ett uppmickat kliande i röven. True story.

Lord Ahriman-lönnfetma, substantiv. Du kanske satte kakan i halsen och spillde kaffet i knät av rena förvåningen när Dark Funeral för något år sedan lanserade sin egen workoutmerchandise? Det borde du inte gjort. En som visste var vägen lutade på ett tidigt stadium var Lord Ahriman, som redan under en spelning på Pipeline i Sundsvall 2001 desperat placerat sin gitarr precis över magregionen så att ingen skulle märka den begynnande utbuktningen. Man kan inte sitta och titta på sitt eget förfall hur länge som helst. Låt orden bli handling och ondskans princip bli kött. Gymmet kallade och när du tänker efter önskar du att du också gjort samma sak för länge sedan. Sitta här och scrolla med flottiga chipsfingrar. Marsch pannkaka – det är dags att köpa det där Friskis & Svettis-kortet du desperat ignorerat under alldeles för lång tid.

life metal av VÄRSTA sort, substantiv + adjektiv. Egentligen är ju detta en tautologi. ALL life metal är givetvis av värsta sort. Tittar man dock riktigt, riktigt noga kan man ana sig till gradskillnader i det inverterade helvetet. Svenska Godgory är ett gott exempel, för att inte tala om holländska Gorefest. Det verkar vila någon slags förbannelse över band som har ordet ”gore” i någon form i namnet. Annars kan man alltid läsa texterna till Samaels ‘Lux Mundi’ och dö en smula inombords för att sedan rodna i kinderna över precis hur snett det kan gå. Ja, från lyriken på ‘Worship Him’ och till den senaste skivan är steget onekligen rätt långt.

luftslott, substantiv. Nile. Vi gick alla i fällan. Gud vet hur det gick till, men vi var där och vadade i grumliga vatten. Dunkade oss själva i ryggen och försökte övertala såväl oss  själva som vår omgivning att vi hade hittat det hårdaste. Och ingen vet riktigt när illusionen brast, men plötsligt stod Kejsaren där, naken och ensam. Tro inte att jag inte försökt lyssna igenom ‘Black Seeds of Vengeance’ ett flertal gånger efter det. För det har jag. Och du. Och ingen av oss tycker egentligen om det. Nile. De, och många med dem, är helt enkelt band som av någon obegriplig anledning haussades upp till förbannelse för att sedan sjunka som en Enronaktie.

krispig / frasig black metal, adjektiv. Du kanske trodde att Thyrfing var tidiga med att ta upp stafettpinnen efter att Bathory tappat sin vikingametal och snöat in på bedrövlig thrash metal? Det var de också, men de uppfann faktiskt två andra genrer medan de höll på. Den första har vi redan nämnt – söt black metal – men lyckades med hjälp av en felmastrad version av låten “Hednaland” på samlingsskivan ‘Voices of Death vol. 1’ också uppfinna (eller åtminstone cementera) den krispiga svartmetallen. Med ett gitarrljud frasigare än ett veckotorrt wienerbröd skär hitlåten skoningslöst genom märg, ben och trumhinnor. Ljuvligt. Dessvärre “ordnar” ljudet upp sig ungefär halvvägs, och bandet går över till att spela söt vikingametall istället. Inget egentligt fel i det, men när man väl fått smak för riktigt salmonelladrabbad råhet vill man gärna fortsätta smörja kråset med samma delikatess.

desperat black metal, adjektiv. In med skivan i spelaren. Luta dig tillbaka. Det obligatoriska introt rullar igång. Du suckar tungt, men vet att det tillhör spelets regler. Någon röst mumlar något om ett stundande armageddon/inferno/kaos. Sekunderna tickar. Och sedan … blir du paff, för det låter faktiskt som om den inledande monologen för en gångs skull hade rätt. Universum exploderar och en kakofoni utan dess like har släppts lös likt Tindalos hundar i ditt vardagsrum. Det låter överallt, genom allt. Du försöker sänka volymen, men det går inte. Trumspelet svajar likt Nintendoroboten Rob på dåliga batterier, sångaren ylar likt en förkyld och förstoppad örn, basisten (i den mån hen hörs) försöker med hela handen skaka fram en slags distad puls med arytmi samtidigt som de susande gitarrerna spelar precis alla toner som existerar samtidigt. Syntarna ska vi inte ens tala om. Egentligen finns det inte så mycket mer att säga, du har stött på ännu ett desperat band bland många och kan mest konstatera att … ja, det är ju bra att de har något att göra istället för att ränna omkring nere på stan.

Så, se nu till att plugga in den här omgångens glosor så tar vi resten nästa gang vi ses.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Bandfotokatastrofer. Del 34. Black Radar.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 10 januari, 2017 by hatpastorn

brNär det kommer till bandfoton där medlemmarna ser ut som tvättäkta rövhål finns det ett par miljoner att välja bland. Frågan är om inte tyskarna i Black Radar gör det lite väl enkelt för mig. Innan vi börjar dissekera fotot bör jag skriva några varningens ord om denna orkester. För det första, spana in omslaget. Skivan är från 2014. Det finns INGA ursäkter. För det andra så har vi ett återkommande fenomen när det kommer till lökig hårdrock och det är den extremt suspekta sexualbrottslyriken. Nu har jag inte läst texterna, men det är ingen slump att dessa låtar är placerade efter varandra:

”Another love attack”

”Stranger”

”Shout”

Varför är det så här? Tvivlar man på mitt påstående kan man kasta ett getöga på de amerikanska genrekollegorna Odins titlar. Smaka på dessa:

”She was the one”

”I get what I want”

“Serenade to the court”

“Stranger tonight”

“Time and time again”

”I´m gonna get you”

“Push”

“Fight for your life”

“She needs my love”

“No reason to run”

“Helpless”

“Let the show begin”

Med lyrik som denna bör man hamna i någon sorts form av register. Inte ens Cannibal Corpse kan plita ihop mer makabra låttitlar ens när de är på sitt mest misogyna humör. Odin kan vi för övrigt komma att återkomma till då det är ett band som diskuterats flitigt i Förintelseförsamlingen de senaste decennierna.

Hur ser då Black Radar ut?

black-radar

Vi börjar från vänster med en cigarrtuggande pervotysk av värsta sort. Sommarbusigt solkysst skalle, eltejp under de plirande bombfällarögonen, ring i ögonbrynet, feta tribaler på armarna, tung kedja runt halsen, sönderklippta handskar, Sabaton-väst, magknip, Alchemy Gothic-ringar och en grandios oskön rövhålsaura. Tänk er att hamna på efterfest hos den här snubben. Böhse Onkelz på högsta volym, idrott på TV:n, körsbärsvin, kvarg, bedrövligt tjack och ett kroniskt underliggande hot om urspårning. Usch! Man vill bara fly men samma sekund som man försöker lämna lägenheten känner man en fast arm på axeln. Det blir en lång natt. Faktum är att jag får lite George Antonio Manrape-vibbar av den här gubbstrutten.

george

Ja, det blir ju inte bättre när vi flyttar ögonen åt höger. Här har vi en 45 kilo tung rymdfjant i vad jag antar är en BMX-rustning. Knogarna vitnar av hans uppenbarelse. Han försöker se tuff ut, men det där minspelet lurar ingen. Ponera att du träffar en stammande och vilt läspande tysk som försöker säga ordet ”julpynt” till dig på tyska, ”weihnachtsschmuck”. ÅTTA JÄVLA KONSONANTER PÅ RAKEN! Iförd BMX-rustning och piffig damfrisyr. Nämnde jag att han har på sig en BMX-rustning? Och att han inte ser riktigt klok ut?

Mitt i det dataanimerade rymdskeppet bröstar en surmulen gestalt upp sig så att tinningarna spränger av syrebrist. Man vill ju visa upp sin fina tatuering liksom. En skev tuttdrottning som klivit i en hög med drake. Lika smakfullt som en skål med varmvatten och frigolit. Han är solklart bandets ledare, eller skeppets kapten om man så vill. Det var längesedan vi drog av en referens så smal att den knappt ens finns men denna besättning för tankarna till Flying Fuckernauts VS the Astro Bastards-filmtrailern.

Sen, som om det inte kunde bli värre …

pang

tyska Lars Ulrich i Sabaton-väst.

Sist har vi bandets självutnämnde hunk. Han kan ses vobbla omkring på tyska barer i full färd med att locka damer med skaldjursplatåer och McDonalds-frukostar. Funkar inte de raggningsknepen kavlar han bara upp skjortärmarna och visar upp sina tunga gaddningar. Vi har en dödskalle med en lustig liten plåthatt, en … ja, jag vet inte vad det där ska föreställa och en … jag vette fan. Sedan spänner han ögonen i en och utbrister i ett förföriskt ”mein schwanz nach rechts zeig” …

Av fotot att döma så har bandet en rymdimage. Inget fel med det. Däremot verkar texterna inte ha något alls med rymdäventyr att göra. Snacka om bortkastad potential. När vi ändå är inne på det temat, är det någon förutom jag som minns den onämnbara fasa som var X-World/5? Konceptet var power metal om den varit spelad år 3000. Jag skämtar inte nu. Det riktigt sjuka är att Andy LaRocque, en av mina favoritgitarrister genom alla tider, var inblandad i den smörjan. Låt ett på plattan heter ”CyberChrist”. Matrixviruset måste ha blossat upp i Göteborgstrakten 2008, nio år efter den första attacken. Jag minns att jag spelade upp några väl utvalda bitar för Heidenhammer, önskar att jag hade filmat händelsen. Den nivå av livsleda den mannen uppbådade då var omätbar. Det kanske är dags för en rysk musikroulette med power metal-tema.

Ja, det var väl allt för idag. Undvik Black Radar och när ni ändå är i farten, undvik X-World/5.

På återseende.

/Hatpastorn

Förintelseförsamlingens Ancient-evighet. Back to the land of the dead.

Posted in Ancientmånaden on 9 januari, 2017 by hatpastorn

Jösses vilken resa det här har varit. Två gråa hår har det blivit. En i polisongen och en rätt i getbarret. Ancient. Vilka lirare. Nu är det snart över. En skiva kvar. Fy fan vad skönt det ska bli. Grundplanen var att spela in ett kommentatorspår till den här skivan. Det skiter vi i. Den förbannelse som vilat över Ancient-månaden liknar inget annat.

”Back to the land of the dead” spelades in mellan 2014 och 2015 i en myriad av olika studios i ett gäng olika länder. Ett makalöst strul verkar det ha varit. Den är även släppt på ett nytt skivbolag. Soulseller Records fick ta stafettpinnen. Stafettpinnen som är Ancient. Innan vi sätter tänderna i det här guldägget måste jag belysa några orosmoln. Aphazel är ansvarig för låtarna 2, 5, 6, 10, 11 och 12. Dhilorz, den slemme italienaren, är ansvarig för 1, 3, 4, 6, 7, 8, 9 och 12. Rent logiskt borde det betyda att plattan är helt hopplös. Man vill ju ha 100 % Aphazel. Dessvärre har det visat sig att Aphazels idéer inte varit så fräscha de senaste 20 åren. Men man vill ju så gärna.

Mot bättre vetande. Nu kör vi.

“Back to the land of the dead”

back

Ptja, den är väl helt OK.

Hejdå.

/Hatpastorn

Förintelseförsamlingens Podcast. Del XV. En podd från en pestbesmittad grav.

Posted in Podcasts on 1 januari, 2017 by hatpastorn

 

I vilken vi diskuterar allt från skivor som glidit oss ur händerna, bandet Unchastes storhet och våra första möten med black metal på internet.

/Förintelseförsamlingen

Suspekta ögonblick. Julspecial.

Posted in Uncategorized on 24 december, 2016 by hatpastorn

 

Från oss alla, till er alla.

/Förintelseförsamlingen

Förintelseförsamlingens översittarkväll

Posted in Uncategorized on 23 december, 2016 by hatpastorn

Vi tar en paus från Ancient och gör något helt annat i afton. Det är ju ändå snart jul. Varje jul så långt tillbaka som jag kan minnas har jag alltid haft storslagna planer på att slå världen med häpnad med hjälp av snajdiga julrim. Ett problem, jag är helt värdelös på julrim. Såhär brukar det se ut:

God jul syrran, här får du något i silver
Öööh, jadu, det finns fan inget som rimmar på silver

Sedan lägger jag ner projektet. Eftersom jag är den absolut minst lämpade rimsmeden i detta avlånga land ser jag det som min plikt att i sann uppesittarkvällsanda hjälpa er med julklappsrimmen. Logiken är glasklar. Som tur är har jag fått enorm hjälp av mina trogna vapendragare Heidenhammer och Dr Panzram, samt en till person som jag antar vill vara anonym. Vi kallar honom för Lord Necrobat. Vi ber om ursäkt på förhand.

Nu kör vi.

Kaffet är nybryggt, lussebullar på faten
Förstör nu all stämning med hjälp av Akhenaten

ji

Fem tuffa grabbar med pentagram i nyllet
Ledsen älskling, det stod mellan den här och andra Winterfylleth

nons

Max på Napalm Records, han jublade högt
Vi andra höll för näsan på grund av fasansfull lukt

mactatus

Lutfisk, pepparkakor, gröt gjord av ris
Vi fortsätter på temat med kanadensiska Gris

gris

Vad finns i detta paket som jag ger dig i affekt?
Ledtråd: Ett av Lord Kaiaphas sidoprojekt

thokk

En skiva så episk att man vill ta till våld
Österrikisk svartmetall blir inte bättre än Stronghold

summoning

En liten gåva jag till dig vill ge bort
Trist bara att du önskade dig lifemetal av VÄRSTA sort

kata

Eftersom du redan har guldplattan Heaven shall burn …
Får du den näst bästa skivan, Opus nocturne

marduk

Bjällror, ljusstakar, massa tingel tangel
Blås ut skiten med polskt fascistmangel

veles

Julen är här, tiden är mogen
För en hymn till den urgamla misantropiska anden av skogen

lordb

Vem kunde tro att självmord det säljer
Lyssna nu på vad onkel Niklas förtäljer

shining

Julbocken brinner, en fin tradition
Nu blir det en skitskiva med grekiska Zion

zion

Nu så kommer julen, nu är julen här
Lite mörk och kulen, men ändå så kär
Han i salen träder, med så hjärtligt sinn
Och i högtidskläder, dansar barnen in
Ljusen i lanternan, glimmar högt kring dem,
Liksom denna platta, med usla Bethlehem

beth

Nu har tomten börjat tassa
I vart fönster ser han in
Säg, har barnen varit snälla?
Eller får dom en EP med Cardinal Sin?

cs

Men så grå och trött och sliten
Står han där i dammig vrå
Barnen tror ej mer på tomten
Utan mer på underskattade norska Ljå

lja

Månen sänker sin tysta ban
Snön lyser vit på fur och gran
Snön lyser vit på taken
Endast Emperor Magikus Proscriptor McGovern är vaken

prosc

Vore det inte trevligt, att för en gång till jul
Få något annat än kanadensiska Xul

xul

Det här med julrim är inte min starka sida
Därför tänkte jag skänka dig något med bandet Lida
Nu finns inte det bandet vilket känns helt otänkbart
Så det blir inte bättre än Tear your soul apart

venom

Eftersom du bara sitter ensam och spelar rollspel på ditt pojkrum
Har vi här, efter familjeråd, skramlat till nya skivan med Burzum

burz

I logon en kittel, i logon en svans
I trollberg och skog
Vilket förbannat trams

otyg

Jag vet att du inte har alla kromosomer på plats
Så jag ger dig en gåva, ett kristallpalats

forl

 24.e december och inte en gnutta snö
Det är så man vill bli döpt i en jökelsjö

vinter

Som avslöjad tomte med risgrynsgröt i skägg, stupfull och utan styrka
Får jag även denna jul söka julefrid och snökrig i Abbaths Blashyrkha

immor

Nu när hela familjen är samlad i en fröjdefull ring med granen i centrum
Vad passar då bättre än Far away from the sun med Sacramentum?

sacr

Med lutfisk, glögg och äggtoddy
Förgylls kvällen ytterligare med Fetish 69´s Antibody

 fetis

Vart du dig nu än i världen vänder
Ska du ha med dig syntar från julkalendern
Känn dig lugn, inget går på tok
Med en mellanplatta från Ragnarok

ragnarok

 Släkten är värst, särskilt farbror Åke
Fyll öronen med lurar och lyssna på Taake

taaaake

Kalle Anka på TV, man vill bara skjuta sig i pallet
Nä, tacka vet jag Mortiis och hans Ferden og kallet

mort

Det strålar en stjärna förunderligt blid
I öster på himlen hon står
Nu vankas en EP med norska Strid
Som inte släppt nytt på över tjugo år

strid

2016 – ett riktigt skitår
Men hör nu upp och torka din tår
För kom ihåg, att vad som än hänt
Blir allt bättre med Obtained Enslavement

oe

 När ljusen slocknat och julen tystnat i allt från fattighus till bal
Vad passar då bättre än att njuta av lite trolska toner från pipan av en dyster näktergaahl

(Kommentar Dr Panzram: Problemet med mitt rim är att INGEN kan njuta av Trelldom)

trelld

Genom Isvind med Kvist i hand
Rusar tomten fram med Moonblood-band
Stilla skyndar renar över isen
Allt för att slippa lyss till Brisen
Har du inte, som du lovat, varit jävligt stygg i år?
Önskat dig Barbarud Hroms stora hår?
Då blir det jul utan Malicious-släpp till gröt och fisk
Vond till inlagd sill, Nattefrost med smak för pisk
Snön ligger tät på taken
Endast Satanachia är vaken

azazel

Efter att grytlapparna gick till mor
Och sidenrocken till far
Hoppas jag att du tack vare denna klapp
Under julottan skanderar HOSANNA BIZARRE!

 tsathh

God jul era jävla dårar! Ett jultips är att hålla ögonen öppna runt 15:00 imorgon. Kalle Anka är man så satans spyless på så vill ni kika på annan underhållning är ni varmt välkomna hit för alternativ julmatiné.

/Förintelseförsamlingen