Suspekta Ögonblick. Del 41.

Posted in Suspekta ögonblick. on 13 juni, 2018 by hatpastorn

De suspekta ögonblicken är tillbaka!

/Dr Panzram

Annonser

Hatpastorn & Heidenhammer: ”House of God” versus ”Dead again”.

Posted in Uncategorized on 8 juni, 2018 by hatpastorn

King Diamond – ”House of God”

HH: OK, ska vi lyssna igenom den här en gång till, ska det inte vara förgäves. Ge mig datorjäveln, så skriver jag ned det vi säger under tiden skivan rullar.

HP: Det har gått tre minuter in i låten som ska sätta tonen på skivan och det är redan ett sådant jävla mischmasch. Man kan inte säga att det är många idéer, utan det är ju rena oidéer.

HH: Vid den här tiden kunde det här aldrig ha varit ett repande band. Jag undrar om det är det som gör att det blir så sinnessjukt osvängigt.

HP: Ja. Trummisen kan ju enbart ha fått i uppdrag att varje del, eller parti, ska spelas in bit för bit. Och det känns ju för jävligt att sitta och hacka på King Diamond, det gör man ju bara inte, men alltså … ”House of God”. Är det den tusende gången vi lyssnar på denna i hopp om att fatta grejen?

HH: Nej, det är ju inte första gången vi suckar djupt och innerligt över de här ”arrangemangen”. Det här är verkligen den ljudmässiga motsvarigheten till att sitta fast i en bilkö. Man gnisslar tänder över att det aldrig rör på sig, och när det äntligen dyker upp ett riff som det blir lite drag i, fastnar det precis lika fort och ens blodtryck exploderar.

HP: Andy La Rocques landstingsfrisyr når verkligen sin absoluta zenit på bilderna i det här texthäftet. Nu ska vi se, den här låten – ”Follow The Wolf” – får anses som en av höjdpunkterna på skivan. Det här hade ju kunnat vara en klassisk mellanlåt med King Diamond. Den innehåller en del godsaker. Det stora problemet med skivan är att nyckelordet stavas oinspirerad. Jag vill lägga en hel del skuld på trummisen, John Hebert.

HH: Jag är inte helt benägen att beskylla Hebbe Lelle för allt, då jag tror att han gör sitt jobb under strikt kontrollerade former. Jag tänker mig att han helt enkelt inte får släppa loss, för jag tycker inte att han är kass på sitt hantverk. Som här i titellåten.

HP: Den här låten är väl den man minns något av efter att man stängt av den. Resten av låtarna skulle jag inte ens under pistolhot kunna nynna ett riff från. Tänk dig att det någonstans sitter en dåre och har ”House of God” som favoritskiva med Kingen. Det finns ju folk till allt.

HH: Jag tycker det är så jävla konstigt, då jag faktiskt är en av de som försvarar och gillar ”Voodoo”. I alla fall till viss del. Även om den tenderar att bli väl långdragen och seg i slutet har den åtminstone några initiala låtar som sätter en hygglig standard. I fallet ”House of God” hittar man fan inget sådant. Om det nu finns godsaker längre fram har man redan hunnit bli alldeles för mätt för dessert.

HP: Vet du vad King Diamonds officiella hemsideadress var på den här tiden?

HH: Nej.

HP: http://www.geocities.com/SunsetStripAmphitheatre/1236/index.html

HH: Märkligt nog är det en adress som i det här sammanhanget känns påtagligt adekvat.

HP: Nu är vi på låt fem, ”Black Devil”. Tänk om skivan ändå hade börjat såhär? Även om introriffet är snott från en mellanlåt på ”The Graveyard”, har själva låten ändå något. Saken är väl också den, att den här skivan kom efter ödesåret 1999. Man väntade på att Kingen skulle komma som en svart frälsare och röja upp bland slöddret som förpestade allt, men istället för att stiga upp från underjorden med tusen stötande basuner som ackompanjemang och med apokalypsens fyra ryttare som bihang fick vi ”House of God” och Andy La Rocque i landstingsfrisyr.

HH: Jadu, i slutet av låten kvider Kingen ur sig frågan ”what’s going on?”. Det frågar även jag mig. Nu är vi halvvägs in i skivan och det är ändå verkligen ingenting som sätter sig. Det trixas lite här och där på gitarren och det är, för att citera Decomposition Zines recension av Satyricons ”The Shadowthrone”, ”ganska mycket kaggar”. Men vad hjälper det?

HP: Han gör verkligen sitt absolut yttersta för att inte spela som Mickey Dee. Det vill säga bra.

HH: King Diamonds trummisar efter den korte svenskens jour i bandet har varit några haltande kapitel. Samtidigt är det väldigt märkligt, då de i vissa fall visat att de kunnat spela med bra sväng. Tänk att det är samma trummis på ”The Spider’s Lullabye” som på ”The Graveyeard”, liksom.

HP: Visst var väl Mercyful Fate igång vid den här tiden? Man hade ju kunnat tro att musikerna i de båda banden hade kunnat ha en inbördes tävlan och velat bräcka varandra, men alltså … La Rocques bidrag på den här skivan är ju under hans värdighet. Men han kanske sparade sina bästa idéer till X-World/5 …

HH: Vi vet alla vid det här laget hur bra det brukar bli när bokstaven X får en betydande plats i bandnamnet.

HP: Här glimmar det ju lite … eller, nej. Egentligen inte. Vill man lyssna på en riktigt fin mellanplatta med King Diamond, då får man ju slå på ”Time” med Mercyful Fate.

HH: Det finns liksom inget som hjälper till heller. Hade åtminstone storyn varit bra hade det ju kunnat vara något, men i mina ögon är den här historien Kungens absolut svagaste. Delar av den skulle upprepas i Dan Browns Da Vinci-koden några år senare, men det här kan knappast sägas vara en bestseller i bookletformat. Ingenting leder överhuvudtaget någonstans.

HP: Det är den svagaste om man inte räknar ”Give Me Your Soul … Please”. Nu ropar han ”Help, help, help me”.

HH: Det vill vi också, men han låter ju oss inte. Det är lite samma syndrom som med de där besynnerliga varannanskivorna med Diabolical Masquerade, där låtarna är under all kritik, men man luras att tro att det ändå finns små förnöjsamma korn i form av ljudeffekter och tricks. Men det är som med poänglösa superhjältefilmer med CGI-effekter vars intriger knappt existerar.

HP: Vi är djupt inne i låt nummer nio men det känns som vi inte varit med om någonting. Att lyssna på en King Diamond-skiva ska vara som att bege sig ut på ett äventyr, men det här är som …

HH: Som att titta på Anslagstavlan.

HP: Det hade ju åtminstone lite tecknat. Det här … är ett slöseri med allas tid.

HH: Folk vill få det till att King Diamond hade sin svacka på nittiotalet. Jag vill nog påstå att det var år 2000 det började gå riktigt snett.

HP: Nittiotalet? Pyttsan.

HH: Kan det vara att han brände precis alla sina idéer genom att köra både med King Diamond och Mercyful Fate?

HP: Mycket sannolikt. Låt elva nu, vilken låter som en mellanhistoria av Twin Obscenity.

HH: Har du tänkt på att alla riff som glimmar till är upprepningar av riff, tagna från bättre låtar från tidigare skivor?

HP: Man hade ju kunnat önska att skivbolaget hade haft lite mer ryggrad och sagt till på skarpen.

HH: Jag gissar på att de började darra i knävecken. Massacre Records, som gav ut den här skivan, hade väl aldrig tidigare jobbat med ett band av den här kalibern tidigare. Om vi kör ett ”what if?”: hur tror du att du hade reagerat på det här om du aldrig hört King Diamond förut?

HP: Om jag bara hade hört talas om King Diamond, men inte hört själva musiken, tror jag att jag hade blivit extremt besviken och undrat om det här var allt, liksom. Det var för övrigt lite ”The Cainian Chronicle”-känsla på de två första tonerna i solot på den här låten, ”Catacomb”, förresten …

HH: Vilka halmstrån man greppar efter. Jag kan inte riktigt släppa det här med historien bakom skivan. Eller ohistorien. Över halva skivan handlar om att han träffar ett fruntimmer i en kyrkoruin som efter många låtars texter lämnar honom, och att han därefter hittar en mumifierad Jesus nere i källaren. The end. Och just ja, han hinner tydligen med att bli någon slags varulv dessförinnan.

HP: Jag tror den är lätt inspirerad av fantasyfilmen Ladyhawke med Rutger Hauer i huvudrollen. Äsch, jag sitter och försöker läsa igenom allt och bli klokare på det hela … men jag går bet. Det här är mest bara dumt och extremt ovärdigt Kim Bendix Pedersen. Lägg av, liksom.

HH: Det gör vi också, för det här är sista låten. Ett akustiskt jommel som Andy La Rocque fes ihop på fem minuter, det är King Diamonds svar på Emperors ”The Wanderer”. Trams. En rejäl stöld av Metallica, hör jag nu också …

HP: Jaha, det var visst hela skivan. Jag minns i stort sett ingenting. Såhär är det jämt, varenda gång, man försöker lyssna igenom ‘House of God’. Men jag kan ge mig fan på att förr eller senare, sitter man där igen, och tänker att genomlyssning nummer 201 kanske hjälper en att hitta en gömd juvel.

HH: Ja. Gud hjälpe oss.

Mercyful Fate – ”Dead Again”

HP: Den här skivan köpte jag när den kom, 1998. Jag lyssnade på den en halv gång och sedan aldrig igen. Då ska vi se … första låten … är det Truth Denier som är i farten och riffar, månne?

HH: De första tonerna ger mig inte mycket hopp, men riffet därefter ger mig åtminstone något.

HP: Det är redan tusen gånger bättre än ”House of God”.

HH: Jag får obehagliga vibrationer av arrangemangen som är av samma karaktär som de på ”House of God”. Jag förstår verkligen inte den här idén med att växla tempo mellan precis varje riff. Vi är tillbaka i den där hopplösa bilkön som uppenbarligen inte rört sig en millimeter. Det är som i Falling Down med Michael Douglas. Bilen står still … den rör sig … och stannar igen. Frustrationen växer och blodet kokar. Seriöst, fyra minuter in i första låten. Hur många gånger har tempot ändrats?

HP: Ja, det är åtminstone en tio-femton gånger. Men det är ändå betydligt bättre än jag mindes det.

HH: Hur är texten?

HP: Ja, det handlar om en häxprocess. Råa bananer. Helt okej.

HH: Låt två, ”The Night”. Inspirerad titel. Men det låter faktiskt alls inte så tokigt.

HP: Japp, lite skrevigt Morgana LeFay-doftande riff. Kunde varit med på samma skiva som ”To Isengard”.

HH: Ja alltså, jag gillar det egentligen, men kan de FÖR I HELVETE hålla samma tempo någon gång? Jag blir vansinnig!

HP: Äh, det här släpper jag igenom. Texten … är väl inte en av hans bästa. Den handlar om … ja, jag vet faktiskt inte. Ja. Det handlar om natten, alltså.

HH: Det är bara så det är?

HP: Ja. Jävligt bra solon för övrigt. Det låter faktiskt rätt tidlöst, överlag. Hur kan den här skivan låta såpass mycket bättre än ”House of God”? Det är ju samma studio.

HH: Det är betydligt roligare idéer än på mycket annat. ”Voodoo” är från samma år, en skiva jag har ett tvetydigt förhållande till. Är jag på rätt humör uppskattar jag den rejält, men är man däremot kinkig är det svårare.

HP: ”Since Forever”, låt tre. Handlar om att han är jättegammal och saknar en död fru. Eller nej, det är visst inget dödsfall. Det handlar om någon som varit borta en bra stund, och nu kommer tillbaka för att ta sig en vinfylla. Nu fattar jag! Det är visst han som är död, och inte tvärtom. Han sitter på sin grav som ett spöke.

HH: Kanske dags att kalla in mediet Jörgen från Förnimmelse av mord. Undrar om han kan bli besatt och börja yla i King Diamond-falsett? I ett avsnitt var han ju i Sundsvall och blev besatt av en ande, som han dessutom hävdade var berusad vid tidpunkten för dödsfallet. Som ett resultat blev även Jörgen packad när anden tog honom i besittning, vilket ledde till att Jörgen framför kameran stod och torrspydde.

HP: Var det inte du som envist hävdade att Förnimmelse av mord-Jörgen och Marduk-Mogge var lika varandra trots att den enda likheten är att bägge brukar ha uppsatt hår? Vi närmar oss ett crescendo i berättelsen då det är dags för ”The lady who cries”. Och vilket jävla oriff det drog igång med.

HH: Men de är nästan såpass dumma att det fungerar. Jag vet inte om jag gillar det, då det känns som ett par bortkastade Abstrakt Algebra-riff av sämre sort, men … ja, de ger mer avtryck än riffen på ”House of God”, i alla fall.

HP: Så mycket som han lyckats stjäla av sig själv och fått med i den här låten … det är nästan imponerande. Men hittills är jag fan chockerad över hur pigg och fräsch jag tycker den här skivan är. Den behövde visst ligga och luftas i tjugo år innan den tog skruv.

HH: Jag förstår inte riktigt din entusiasm här.

HP: Ja, alltså, det kan ju vara på grund av skivan som rullade i stereon innan denna, men jag … är revitaliserad. Låten som följer nu, ”Banshee”, har för övrigt en av de dummaste textrader jag hört. Lyssna här:

”Under our window, is the banshee
Wailing its haunted tune
Under our window is the banshee
Wailing its haunted tune, too soon.”

Kan du tänka dig hur marknadsvärdet lär sjunka på kåken om man har en banshee vrålandes utanför sovrumsfönstret? Det här är nog den King Diamond-kåk jag vill bo allra minst i.

HH: …

HP: Du ser inte alls imponerad ut. Jag kom verkligen in i en andra andning.

HH: Alltså, jag vet inte vad jag ska säga. Det låter ju som Mercyful Fate och som King Diamond. Men det låter ändå inte som Mercyful Fate och King Diamond. Eller också är det precis så det låter. Fast av senare sort, då. Kan mest konstatera att detta är tredje gången jag lyssnar igenom den här skivan och att jag faktiskt inte minns någonting alls.

HP: Men kan du tänka dig att vara på visning i den här kåken och man undrar vad fan det är som låter? Mäklaren bara ”nej alltså, det är bara den sömniga adventsbansheen som tjuter, inget att bry sig om”. Habil refräng, här … nu du, nästa låt heter ”Mandrake”. Stor besvikelse om den inte handlar om seriefiguren med samma namn.

HH: I min värld handlar den om Mandrake och att han med hypnotisk gest och med Lothar som muskelhjälp får bansheen att tro att den är en banan.

HP: King Diamond, signe dig. Texten här … ”You look so human, so different from any other plant, You look so human, that the Devil might take you for a man.”

HH: Så han TROR att han är en banan?! Eller är det en annan planta? I och för sig är väl bananen en ört, tror jag …

HP: Tydligen skriker inte bara bansheen utan även alrunan, så högt att en hundjävel kolar av på kuppen.

HH: Alltså, vad fan handlar den här historien om?

HP: ”Cover your ears … the cry of the mandrake root … no man has ever survived … the dog will surely die.” Skivan blir mycket roligare om man följer med i texterna.

HH: Jag börjar förstå hur du knäckte den här skivans Da Vinci-kod. Jag börjar tycka att det här är nästintill olidligt.

HP: Jag kan tänka mig att vi nu nått skivans turning point. Vi ska se om han tar igen det i den här låten, ”Sucking Your Blood”.

HH: Vad hette nu den där Siebenbürgenlåten? ”Att Dricka Någons Blod”? Jisses. Alltså, det är ju Mercyful Fate och jag sitter fan i mig och vrider mig i soffan.

HP: Det här var en av de sämsta vampyrtexterna jag läst, och då har jag ändå läst Celestias texter. ”Wow wow wow, sucking your blood. Wow wow WOW, sucking your blood. If you would pull the stake from my heart, if you would let me draw another card.”

HH: Håller han på och suger blod ur någon samtidigt som han redan har en stake i blodpumpen? Det här är vampyrlogik på samma nivå som när Professor Van Helsing i Bishop of Hexen skulle försöka förklara sitt artistnamn.

HP: Nu jävlar, ”Dead Again”. Titelspåret. ”Why do I keep on doing this”, sjunger han.

HH: Det kan vi alla undra. Aha, det är i den här låten han proklamerar att han svävar iväg och träffar en orkester. Tydligen den som är porträtterad på framsidan. Gud. Jag är helt slut. Mer än vad man kan säga om den här låten. ”And the song goes on and on”. Ja. Precis så är det. I över tretton minuter. Tycker du fortfarande att den här skivan är uppfriskande?

HP: Jag börjar krokna. Antar att det var någonstans där vid ”Mandrake” som hjulen började wobbla ordentligt … men det är ändå tusen gånger bättre än ”House of God”.

HH: Nej, för den var över vid det här laget.

HP: Den var fortfarande en timme lång, ska du veta. Det är för övrigt sådant här jommel, som mellanplinket i låten ”Dead Again”, som jag normalt mer förknippar med King Diamond än med Mercyful Fate. Tanken var väl att låtarna skulle vara rakare här än de med bandet King Diamond? Antar att de hade betydligt roligare när de spelade in skivan än vad lyssnaren har framför stereon. Den här låten borde väl för övrigt driva dig till vansinne vad det gäller tempoväxlingar och taktbyten.

HH: Ja, det är ju inte AC/DC direkt. Puster … hur många slut har den här låten haft nu, egentligen? Det är värre än i The Dark Knight. Givetvis kvarstår över tre minuter.

HP: Ge inte upp nu. Nu ska det tydligen trixas lite extra akustiskt. Och så drar det igång. Igen.

HH: ”Dead again”. Ja, det känns som om jag dog förut. Igen, och igen. Fy fan vad jag HATAR sådant här dravel. Det här är värre än Sleaszy Riders samlade backkatalog. Och folk hade MAGE att klaga på ”Voodoo”. Dö.

HP: Men nu då, ny låt. ”Fear”. Lite Morgana LeFay, där igen.

HH: Du säger det …  ja alltså, det låter fan så mycket bättre än den förra låten. Men jag sitter ändå nästan i fosterställning och bara väntar på ytterligare en omotiverad tempoväxling. Det är som kinesisk vattentortyr.

HP:  Fniss.

HH: Men visst finns det potential. Om det här hade varit en EP med en max fyra-fem låtar, hade det varit fullt acceptabelt. Men vad är väl en Baal på slottet?

HP: Sista låten, ”Crossroads”. Undrar om den handlar om filmen med samma namn?

HH: Jag satt, på tal om den, igår och såg på nya serien Cobra Kai. Den var inte så tokig alls.

HP: Det här var fan en jävla hit! Hur kunde inte den här låten ligga först?! Jag minns nu att när jag köpte den här skivan försökte jag ta mig igenom den från pärm till pärm, men kroknade på ”Dead Again” och tog mig aldrig vidare. Så jag har nog faktiskt aldrig hört den här låten tidigare.

HH: Ja, här har jag inget ont alls att säga. Visst är det lite av ett plagiat på ”Black Funeral”, men jag hade gärna låtit hela skivan vara på det här viset. Och jag håller med, låtordningen är verkligen helt obegriplig. På den här låten har dessutom Kingen ett jävla mycket elakare drag i pipan än tidigare.

HP: De kanske ville ge de riktiga lyssnarna en belöning. Om man orkat ta sig över den avgrund som är titelspåret väntar en skatt vid slutet.

HH: Och där tog den … abrupt slut. Jaha.

Sammanfattning:

HP: För mig var ”Dead Again” en mycket mer lättlyssnad historia än ”House of God”. Så för min del går pokalen till Mercyful Fate, utan tvivel. ”House of God” har jag gett en miljard chanser. Detta var den sista.

HH: Det var lustigt, då det för min del är precis tvärtom. Men ”House of God” flöt bara så fullkomligt obemärkt förbi att den i sammanhanget blir lite tråkigare.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Här är din död. Karl NE.

Posted in Uncategorized on 6 juni, 2018 by hatpastorn

Nåstrond är sedan 2016 ett avslutat kapitel och gitarristen samt sångaren Karl NE har tidigare sagt att han inte gör fler intervjuer angående det bandet, men lyckligt nog för oss så accepterade han att svara på denna intervju kring sin egen musikaliska historia och hans egen uppfattning om vad Black Metal var under nittiotalet.

Här kommer nästa upplaga av ”Här är din död”, bered er på brutalt ärliga svar.

/Bure Bödel

Jag vet att du inte är intresserad av att svara på frågor om Nåstrond längre då detta är ett avslutat kapitel i din bok, så jag ska försöka undvika det i den mån det går. Jag tänkte dock fråga hur du och Arganas lärde känna varandra och hur ni tog beslutet att starta ett band tillsammans?

För att förtydliga bakgrunden här: Nåstrond upphörde 2016 då bandet lades ner. Följande intervju gör jag alltså inte som en representant för någonting annat än mig själv som person och utifrån mina erfarenheter. Det får därmed bli en retrospektion till utvecklingen av mina egna aktiviteter och verksamhet.

Ja, var ska vi börja? Vår kontakt skedde faktiskt via en annons som jag satte upp på Bengans skivbutik vid Stigbergstorget i Göteborg 1993. Jag hade hållit på med mitt egna projekt Beleth och även spelat Black Metal med en vän sedan 1992, han var emellertid mer inne på Thrash och jag skulle säga att vi hade olika intressen hur vi ville utveckla det och jag såg här också vilka begränsningar som fanns både i teknik och i inställning. Själv ville jag styra mot mer renodlad Black Metal och skapa något extremt. Jag upplevde mig som rätt ensam i det avseendet och det var också rätt få personer som var intresserade av Black Metal i Göteborg, särskilt i jämförelse med den då mer populära genren Death Metal, där det fanns flera aktiva band och där det hölls mer regelbundna konserter, bland annat på Valvet på Första Långgatan, som var en välbesökt plats under tidigt 1990-tal. Exempelvis hade den första mer renodlade Black Metal-konserten där pinsamt få besökare. Folk tryckte mot väggarna. Kanske 20 personer totalt. Vill minnas att det måste ha varit Pagan Rites och The Ancients Rebirth som spelade där 1992 eller 1993. Det var ambitiöst av gitarristen i Pagan Rites att slå sönder sin gitarr inför en så liten och rätt oengagerad publik. Det var med andra ord få som var engagerade på ett sätt som jag själv önskade, och på sätt och vis har det udda alltid attraherat mig. När något är svårt blir det ofta också mer intressant.

Hursomhelst. Jag fick alltså kontakt med Arganas genom annonsen jag nämnde inledningsvis och vi träffades tidigt på sommaren 1993 och började spela ihop med ett par andra som en grupp. Jag har för mig att vi inledningsvis var fyra personer, men i den inspelningen vi gjorde under sommaren,  ”Moonlight over Hades”, var vi tre vill jag minnas. Inledningsvis gick vi under namnet Trident, med mig som sångare, men då vi omformades till att bestå av enbart mig och Arganas, bytte vi under hösten namn till det mer nordiskt klingande Nåstrond. Den första inspelningen i den sammansättningen var den rehearsal tape som gick under namnet ”The Black Winter” som vi i princip spelade in på en vanlig kassettbandspelare mot slutet av 1993. Även om kvalitén brister, så har inspelningen en verklig råhet och energi som många studioinspelningar saknar. Vi spelade in den i replokalen som vi kallade ”The Dungeon” på kassettens information, eftersom lokalen var ett gammalt skyddsrum precis intill Härlanda gamla fängelse, precis under en köttbutik eller om det var ett slakteri. Det var också där vi höll till fram till 1996.

Hur och när kom Death och Black Metal in i ditt liv? Kommer du ihåg vilken det första albumet i genren du lyssnade på?

Jo, det gör jag faktiskt. Och bakgrunden är att jag kring 1991 började intressera mig för först för punk och Hardcore men ganska snabbt kom in via spåret Napalm Death till en mer renodlad Death och Doom Metal, och jag minns att jag då köpte, det måste ha varit tidigt 1992, Darkthrones ”A Blaze in the Northern Sky”. Omslagets enkelhet och råhet tilltalade mig direkt. Jag hade faktiskt inte lyssnat på den före det att jag kom hem, så det var en ren chansning, men när jag väl satte på den så var det som om en ny värld öppnade sig. Känslan var något helt annat än det jag mött inom Death Metal, mycket mer kallt och primitivt, och jag föll direkt för hela attityden. Om vi kan tala om en själslig anknytning så var det just det. Den här musiken svarade på de behov som jag bar på just då.

Utbudet var ganska begränsat i skivbutikerna då, liksom plånbokens kapacitet, ska tilläggas. Ofta lyssnade man igenom en skiva ordentligt innan man valde att lägga ut för den och för att ha råd att köpa nya skivor fick man ofta sälja de som kunde undvaras. Det går inte att jämföra med hur lättillgänglig musik är idag… men nämnda LP har jag faktiskt kvar.

Vad var det som tilltalade dig med dessa genres till en början?

Det var nog den här råheten, det genuina i uttrycken och det vi skulle kunna kalla det extremistiska och kompromisslösa. Det fanns även en aura av autentisk ockultism. Death Metal var enbart musik, emedan Black Metal var en total inställning, något som jag tror är svår att förstå idag när allt är så tillgängligt. Då fanns ju inget Internet och som ung suger man upp allt som är möjligt att finna i form av fanzines och musik. Under 1992 blev det ju också flera rubriker i media om ”satanism”, och en del minns säkert kyrkbränderna, attentatet mot Therion-Christofer och i synnerhet rapporteringen kring ”greven” och händelserna i Norge. Jag tog det till mig och kanske i viss mening speglade det jag såg genom medias ögon. Tidningen Close-Up skildrade ju här också intervjuer med både Vikernes och Aarseth och det är klart att budskapen attraherade. Jag kände att jag hör hemma här. Ju extremare desto bättre. Den extrema attityden jag upplevde då kom senare att ersättas av en mer kommersiell inställning då en del personer kom att börja livnära sig på musiken. Det extrema är i princip borta idag och har ersatts med en helt ytlig inställning, där ytan är i princip allt och handling intet. Jag minns även när jag satte på Burzums debut efter att ha inhandlat den på Dolores, som jag har för mig var den enda butiken i Göteborg som tog in Deathlike Silence-produkterna, och hur den skivan också grep tag i mig på ett märkligt sätt. De förväntningar jag hade var höga och infriades till fullo. Jag kan fortfarande få någon slags märklig vällustkänsla som bottnar i detta minne när jag lyssnar på dessa skivor än idag. Kanske är det just en slags känslomässig nostalgi, ett slags själsligt klangspel som för mig tillbaka till tonåren och dess enkelhet.

Vilka musikaliska influenser hade du när Trident grundades?

Vi gjorde som sagt en inspelning: ”Moonlight over Hades” och den bär rätt tydlig inspiration, mot förmodan, av den grekiska scenen, och det finns här en viss känsla hämtad från band som Rotting Christ och Varathron. Det hörs kanske främst på trummorna och det något långsamma tempot. Den inspirationen fanns också kvar i vissa Nåstrond-låtar och jag uppskattar även den här särskilda melodiska ådran som fanns representerad i exempelvis tidiga Rotting Christ och Necromantia. Mina personliga influenser låg däremot mer åt Bathory, tidiga Immortal och Darkthrone. Kallt, hårt och nordiskt. På hösten 1993, precis i övergången mellan Trident och Nåstrond spelade vi också in ett stycke ”Wrath of the Countess” (som finns med på samlingen ”Conquering the Ages”) och som också är en uppsättning på tre personer och där jag spelar gitarr och en annan person bas, samt Arganas på trummor. Den har rätt märkbara referenser till just Bathory.

Jag har alltid ansett att du författat intressanta texter till din musik och nu när vi avklarat de musikaliska influenserna tänkte jag fråga om skaldekonsten, var hämtade du inspiration till dina texter?

Det kräver möjligtvis ett rätt brett svar, men kortfattat så cirkulerar mina texter kring frågor om att förvandlas och att transcendera, om död och odödlighet. Inspirationen till detta kommer mycket ur litteraturen i form av religiösa, ockulta och filosofiska texter, från olika mytologier och ur mitt intresse för skiftande ockulta traditioner. Jag har också alltid varit intresserad av idéhistoria, filosofi och forntida civilisationer och då inte minst antiken och Egypten, men också om olika medeltida föreställningar om trolldom, lykantropi, med mera. Bland annat har jag inspirerats av den egyptiska dödsboken och om de traditioner som funnits inom den forna egyptiska kulturen kring synen på själen och existensen. Det är också det fundamentala i min gestaltning av den nordiska mytologin, alltså synen på existens i förhållande till döden. Det är ju också i detta jag hämtat namnet Nåstrond, som är en slags förändrad variant av Nastrand eller Náströnd, som utgör ett slags mellantillstånd, det vill säga där kroppen avskiljs från själen och där Nidhögg förgör det materiella. En strand utgör mötet mellan två världar; dödens och livets värld. I detta avspeglas en fascination och utforskning av just döden som begrepp. Jag har däremot aldrig försökt att beskriva exempelvis lidande eller depression, eller framhålla döden som något egentligt ont och smärtsamt. Det känslomässiga i det avseendet, såsom det ångestfyllda, har aldrig varit intressant för mig. Istället är det själva mysteriet som är intressant. Döden är förändring och transcendens från det materiella till det immateriella, från det kausala till det akausala.

Kortfattat så handlar det alltså om det begreppet ”förvandling” och det har jag inte släppt på något sätt, då det speglar det stora arbetet och vår inre alkemi, vilket ju är grunden i ett långsiktigt magiskt arbete.

På tal om dina texter så handlade de tämligen ofta om vampyriska teman, iallafall på ’Toteslaut’. Runt samma tid som det albumet släpptes så startade vad man kan kalla en ”vampyrtrend” i Black Metal-scenen. Det gick inte att öppna ett zine utan att det välde ut kråsskjortor och löständer, var detta något du kände av eller blev beskylld att haka på?

Nej, jag upplevde nog aldrig att det fanns en sådan koppling och personligen har jag aldrig varit attraherad av ”kråsskjortor och löständer”. Det var heller inte den slags vampyr som intresserade mig, utan mina inspirationskällor var främst folkloristiska föreställningar och ett mer ockult förhållningssätt till blod som en symbol för livskraft. Den enda egentliga populärkulturella inspirationen var Werner Herzogs ”Nosferatu” från 1979. Det är nog den film som påverkat mig mest av alla och vampyren i den är mycket annorlunda från den som helst gestaltas inom populärkulturen, som i exempelvis Anne Rice verk, som jag förövrigt aldrig läst.

Jag minns att jag satt och såg ”Nosferatu” som barn. Jag var ensam och det var sent på natten. I synnerhet inledningen borrade sig djupt in i mitt inre och kanske är en källa till min senare fascination för ben och kranium. Upplevelsen var som att besöka en slags dödsvärld. Den scenen gestaltade precis det jag ville skildra senare i musiken. Den andra delen är kopplingen till de mer ockulta delarna i bland annat Temple of the Vampire, som var, eller är en order relaterad till Church of Satan. Det bör nämnas att jag personligen inte varit aktiv i någon av dessa organisationer. Tilläggas kan också göras att jag alltid fått en ”dålig smak” i munnen av Cradle of Filth och avfärdat det som kommersiellt trams. Gylve Nagell kallade vid något tillfälle den här typen av musik för ”gräddtårta” och han har helt rätt. Allt för mycket kladd och man mår bara illa. Jag tror förövrigt att just det bandet är huvudorsaken till att vampyrer blev en plötslig trend tillsammans med att det faktum att filmen ”En vampyrs bekännelse” kom ut 1994. Jämför förresten den usla filmen med ”Nosferatu” så har du skillnaden klar för dig. Sexualiserad kommersialism med Tom Cruise och Brad Pitt mot ett existentiellt bråddjup med Klaus Kinski.

Det förefaller som att du inte var vidare intresserad av att socialisera med andra svenska band utan snarare satsade på ett internationellt kontaktnät. Hur kom du till exempel i kontakt med Michael Ford från Black Funeral?

Jag har nog aldrig varit intresserad av att socialisera såsom ett primärt syfte, utan mitt intresse har i större utsträckning varit intellektuella kontakter och det har förutsatt att det funnits idémässiga samhörigheter. Musiken har i dessa avseenden kanske till och med varit sekundär. Jag utvecklade rätt tidigt ett internationellt nätverk som mer var inriktat på länder utanför Skandinavien, som Tyskland och kopplingar till band som Morke, Lacerated Gods/Opferblut och Absurd, Österrike hade också betydelse här, liksom USA. Jag minns inte exakt hur jag kom i kontakt med Michael Ford, men vi brevväxlade under flera år från 1993 och vi byggde också upp det som kom att kallas The Black Order of the Dragon. Det fanns även kopplingar här till The Sinister Order of Fenrir och då också Order of Nine Angles samt Order of the Jarls of Baelder. Det fanns något här som var långt viktigare än att producera och ge ut musik, och det var ett idémässigt och ockult arbete i syfte att förändra och utveckla oss själva och vår kultur, ja rent av styra vår civilisation tillbaka till dess ursprungliga faustiska anda av att utforska och erövra världen. I detta var vi en utpräglad anti-modern rörelse.

Är det något jag saknar från dessa år så är det nog mer utbytet och utvecklingen av ett idémässigt och ideologiskt arbete, än en ren musikalisk samhörighet. Det fanns en stark kämpaglöd och genuin övertygelse som helt saknas i dagens rörelse, en rörelse som jag betraktar som ideologiskt fattig och är helt inriktad på att synas och uppmärksammas i bruset genom att uppvisa yttre attribut, men bakom finns en rädsla om att verkligen sticka ut. Gör du det så får du smäll på fingrarna. Jag tänker exempelvis på Taake och fegheten inför grupper som AFA.

Fanns det några svenska artister/band som du kändes samhörighet med?

Faktiskt ganska få. Jag har haft en del kontakt med olika individer och under olika perioder, bland annat personer från The Black och Marduk. Annars hölls en del kontakter exempelvis Sorhin och Sigrblot, samt Fafner (tidigare Tuvenin), som jag även gjorde logotypen till. Idag har jag nog inte kontakt med någon som aktivt spelar i ett svenskt Black Metal-band. ”Scenen” känns inte särskilt inspirerande utan utgörs mest en ständig upprepning av stereotyper och det finns en rockstjärne-attityd, som i mina ögon är helt innehållslös. Jag såg exempelvis Mayhem när de var i Göteborg senast, men det kändes mest som ett företag, hjul som ska snurras, och så vidare. Det saknas inspiration helt enkelt. Jag kan uppskatta en del musikaliskt och normbrytande, som exempelvis det Kvarforth gjorde med Shining, men hela ”vågen” av DSBM har annars lämnat mig helt oförstående och oberörd. För mig har depression inget att göra med Black Metal och i synnerhet inte när det används som en gimmick. Jag är för gammal och hela emogrejen passerade förbi mig obemärkt. Det är väl just det som det är. Emos i Black Metal-kostym. Det karvades i armarna rätt friskt under tidigt 90-tal också, men inte för att få ut någon inre smärta, utan för att pröva gränser mot det extrema och antagligen för att skapa samhörighet. Det är ju därför det tillämpas uniformer i form av accepterade och inte accepterade klädkoder. En annan möjlig orsak till bristen på svenska kopplingar är att jag genomgående förhållit mig positiv till Vikernes, och särskilt efter Aarseths död var detta ett kontroversiellt ställningstagande inom Black Metal-rörelsen i Sverige, liksom min egna mer ideologiska hållning som i många avseenden sammanföll med Vikernes idéer och det som var Heathen Front. En annan orsak är säkert också de konflikter som uppstod 1994 med vissa personer som var tongivande i den svenska rörelsen.

Det ena utesluter inte det andra.

I övrigt ska tilläggas att personligen och inspirationsmässigt betydde också tidiga Abruptum en hel del för mig. Det gestaltar sig i det material jag gjorde med Beleth. Jag har alltid varit förtjust i det som varit lite mer originellt och genreöverskridande. Det kan även nämnas att jag inspirerades en hel del av industriscenen och exempelvis Brighter Death Now, vilket också framgår om du lyssnar på inledningen och avslutet av ”Toteslaut”. Intressant nog kan sägas att jag 1995 och framåt lyssnade mer på Neofolk, Noise och Industri än på Black Metal. Jag kände att det mesta var kommersialiserat och rena återupprepningar av en period som var långt mer vital och idealistisk före Aarseths död. Vid den tidpunkt ”Age of Fire” släpptes hade luften och attityden gått ur och vi slutade också repetera tillsammans, därav en period av uppehåll från och med 1996-1997.

Du verkade inte ha varit på så god fot med bland annat Swordmaster eller IT under det tidiga nittiotalet, skulle du vilja berätta hur denna dispyt uppstod?

Det känns lite utagerat nu, men det bottnade i en slags konflikt som uppstod mellan mig och Emil Nödtveidt och som egentligen var rätt barnslig nu när jag ser tillbaka. I vart fall upprinnelsen. Men det kan vara intressant att gå på djupet i saken och säga något om den här typen av agerande och hur jag upplevde det.

Jag minns att det började med att vi träffades på någon spelning på ett ställe som hette Magasinet i Göteborg och där vi bytte demoband. Därefter skulle vi hålla kontakten kom vi överens. Nu var det så att jag inte hade besvarat något brev tillräckligt snabbt och därigenom kränkt Emil och det blev någon rätt infantil ordväxling brevledes om saken.

Konflikten du nämner var mest aktuell runt 1994-1995. Min upplevelse och tolkning är att Emil använde det faktum att han hade en bror (Jon Nödtveidt) med både talang och gott renommé, för att själv få glänsa och här utnyttjade han det för att få andra att vända sig emot mig, vilket är ett typiskt mobbardrag. Plötsligt så fick jag motta mordhot, främst från den invandrade iraniern Shahin, mer känd som ”Vlad”, som jag förövrigt inte hade något personligt otalt med, samt från Tony Särkkä (It), som ju var god vän och bandkamrat med Emil. Jag har själv aldrig träffat Tony och har ingen egentlig uppfattning om honom som person. Jag minns att ”Vlad” ringde nattetid och flåsade i luren för att sedan med en förställd mörk röst säga: ”Du ska dööö…”. Sedan la han på utan att närmare förtydliga vad han menade. Han var alltid rätt teatralisk i sin karaktär, så jag tog det kanske inte allt för seriöst. Minns även att Tony ringde min mor och sa till henne att hon snart skulle finna mig i en ”träfrack”. Det blev plötsligt som en liten egen mobbarring på skolgården där förtal och hot blev helt legitima och där jag gjordes till måltavla på grund av vad som i grunden bara var ett obesvarat brev.

Det ska här tilläggas att jag aldrig uttryckt mordhot tillbaka, och anledningen till det är nog att jag inte sett någon mening med det och skulle jag nu ha avsikt att agera skulle jag givetvis inte tala om det. Istället försökte jag lugna ner situationen som jag tyckte spårade ur, men det visade sig rätt meningslöst. Jag ignorerade det hela mer eller mindre och till slut självdog väl det hela när det inte gavs mer näring. Samtidigt som jag ju fortsatte med Nåstrond gjorde det hela mig något paranoid, då jag inte kände att jag kunde lita på folk omkring mig och på personer jag tidigare haft förtroende för. Jag visste helt enkelt inte var de stod och vilka avsikter de hade. I mordrättegången (för mordet i Keillers park 1997) mot ”Vlad” och Jon framkom det ju också att det fanns planer på att lura in meningsmotståndare i en källarlägenhet på Hisingen och mörda dem, sedan om jag räknades som en sådan meningsmotståndare så sent som 1997 vet jag faktiskt inte. Andra personer var säkert mer intressanta att tortera och mörda i det avseendet. Jag minns också att jag träffade Emil vid något tillfälle, har för mig att det borde varit hösten 1994. ”Vlad” var med och han frågade om vi skulle gå iväg för att slåss. Men i själva verket gick jag och Emil iväg och småpratade och ”hängde” en stund i någon videoaffär, som om inget var konstigt alls. Har förresten för mig att det även gjordes anti-Nåstrond flyers, men jag såg dem aldrig. Vem som tillverkade dem har jag ingen aning om, men sakerna hängde säkert ihop. Minns även att jag vid ett tillfälle talade med Jon Nödtveidt om situationen, och förutsatt han var ärlig i det han sa, så var han väldigt sansad och resonabel i den skitstorm som drog över. Han deltog inte heller i mordhoten utan försökte lösa konflikten, så all heder åt Jon. Jag tycker faktiskt att det var tråkigt att den här figuren ”Vlad” kom att påverka Jon så mycket och det är lite oförklarligt, särskilt för oss som vet var den här personen kommer ifrån. ”Vlad” är eller var nämligen något så klassiskt som en mobbad kille som plötsligt får tillfälle att vara med de tuffa killarna på skolgården och nu ges chansen att mobba själv. En person som spelat en roll så länge att den blivit verklighet för honom. Att han sedan deltog i att begå ett mord visar på att han var beredd att gå över en kritisk gräns, men det var också hans agerande i form av att prata om saken, som avgjorde att de båda åkte dit och dömdes till långa fängelsestraff. Att Jon därefter förlitade sig på honom förstår jag inte alls. Det finns något både dramatiskt och tragiskt i det hela.

Formgivning och bildspråk är även något som jag förknippar dig med. Förutom designen till dina egna släpp så designade du omslaget till redan nämnda Black Funerals debutalbum samt en handfull andra omslag till diverse band. Jag gissar att du gillar att förmedla budskap lika mycket via bild som musik?

Ja, för mig har bildspråket varit minst lika viktigt som det musikaliska och jag har alltid tyckt om att gå in i den inre värld av kreativitet som uppstår både i skapandet av en bild eller i skapandet av musik. För mig handlar det just av en slags inre isolering där jag kontaktar det undermedvetna och låter det flöda ut genom mig som ett medium. Det blir ett sätt att materialisera det immateriella och akausala.

Jag har flera gånger slagits av att jag upptäcker en rad omedvetna symboler som gestaltas inför mig och som inte uppenbarats för mig förrän verket är färdigt. Den konstgenre som också inspirerat mig mest är symbolismen och det vill jag gärna också överföra på musiken, och idag utövar jag främst vad jag skulle kalla en slags symbolistisk minimalism. Idag har jag i princip helt övergivit Black Metal även om jag fortsatt lyssnar på det jag hela tiden uppskattat.

Från slutet av 90-talet till mitten av 00-talet släppte du en del musik med ett annat projekt, Det verkar som du aktivt valt att särskilja dina två musikaliska karriärer då du verkar vara betydligt mer anonym i ditt andra projekt?

Jag tror det speglar mig som person, i det att jag gestaltar och tar olika former. Black Metal gestaltar mer det råa, ungdomliga och våldsamma inom mig. Då jag nu passerar 40-strecket så framstår det mer som ett spel i att upprätthålla detta. Det klingar helt enkelt falskt. Om jag inte kan göra något genuint har jag ingen avsikt att fortsätta göra det och det är ett av skälen till att Nåstrond lades ner. Jag känner mig inte längre som mitt 15-åriga jag, med det inte sagt att jag inte avser att gestalta en mörkare del inom mig själv, men det tar nya uttryck. I detta avser jag också göra saker mer begränsat och riktat till en mindre publik och därigenom utveckla något mer krävande, mer intressant, experimentellt och mindre populärt.

I min nya gestaltning The Silent Mistery, rör jag mig mot det mer gestaltlösa och in i det rent undermedvetna, samt till det rent kroppsliga. I de inspelningar jag har gjort här har jag enbart använt rösten som ett instrument och det är en viktig del i utforskningen av det egna jaget eller självet.

I det projekt som du syftar till speglas en ljusare sida, där också förvandlingen är ett centralt tema, fast genom en inre upplysning och genom att spegla Sol-aspekten inom människan i en slags ordningens vilja mot kaos. Framväxten av detta arbete kom också av att Nåstrond tappade sin betydelse för mig i slutet av 1990-talet och att Black Metal-rörelsen förlorat sin vitalitet i mina ögon. Personligen får jag dessutom en viss avsmak av den subkulturella stil som gestaltas inom Metal-rörelsen över lag, både i attityd och genom dess yttre formspråk. Jag föredrar ordning och disciplin: strukna skjortor och putsade stövlar. Inga solkiga T-shirts med tryck eller slitna västar med bandmärken och nitar. Jag föredrar träning och både kroppslig och själslig styrka framför en slapp hållning, fylleri och missbruk. Jag ogillar också de här konformistiska dragen inom rörelsen, att den måste följa vissa regler för att godkännas av ett fåtal självutnämnda auktoriteter. I det avseendet var en sådan grupp som Tonys True Satanist Horde, eller Aarseths Svarta cirkeln, mer ett verktyg för att upprätthålla en regelstyrd konformism, eller till och med moralism, om att godkänna eller underkänna band efter ett antal kriterier och normer, mer så än ett ondskefull satanistiskt nätverk. Det är ett typiskt subkulturellt beteende och det samma skedde inom punken på tidigt 1980-tal, där man inte fick sjunga på engelska, inte fick använda syntar eller vara annat än uttalat vänster. Då höjde de självutnämnda auktoriteterna sina röster. Här gifter sig maoisterna med kyrktanterna i ett lyckligt äktenskap.

Du är sedan en tid tillbaka medlem i projektet Shibalba, ett internationellt projekt som består av bland annat Nikolaos från Archerontas. Hur korsades era vägar och vad händer med det projektet för stunden?

Det har funnits en viss kontakt bakåt i tiden, men det tog fart då jag under en period 2015-2016 delvis bodde och verkade i Grekland och där vi också träffades mer regelbundet. Det resulterade i att jag intogs i Shibalba som medlem och har varit verksam vid ett par framträdanden i Österrike, Tjeckien och Grekland, samt deltagit vid ett antal inspelningar, därav en fullängdare och ett antal samlingar och splits med bland annat Phurpa och Nam Kahr. Jag har även målat omslaget till vårt gemensamma album ”Psychostasis” liksom omslaget till Acherontas ”Amarta”, samt den split Nåstrond/Acherontas ”Chthonic Libations”, som ju också blev den sista utgåvan av Nåstrond. Nu kommer det sannolikt ett ytterligare Shibalba-alster under 2018, så det är ett fullt aktivt band.

Om du skulle lista de fem album som betytt mest för dig genom åren hur skulle en sådan lista se ut?

Det får begränsas till genre tänker jag och eftersom jag lyssnar på mycket skiftande typ av musik, som exempelvis klassisk musik, så får jag här hålla mig till traditionell Black Metal då det ju varit denna intervjus fokus. Och i valet utgår jag ifrån den grad musiken påverkat mig på vägen. Men kan också nämna ett par alster som påverkat mig på vägen som Beherit “Oath of Black Blood” och Profanaticas verk ”Weeping in Heaven/I Arose” från Masacra spliten – inte fantastiskt bra rent tekniskt, men verkligen essentiell Black Metal. Enkelt, rått och primitivt.

Med det sagt här är min lista utan inbördes ordning:

Darkthrone: ”A Blaze in the Northern Sky”

Burzum: “Debut”

Burzum: “Hvis Lyset Tar Oss”

Rotting Christ: ”Thy Mighty Contract”

Bathory: “Blood Fire Death”

………………

https://myspace.com/karlnachzehrer/music/songs

The Silent Mistery

https://thesilentmistery.bandcamp.com/

Shibalba

https://shibalbahalls.bandcamp.com/

Jorden runt med Hatpastorn och Heidenhammer.

Posted in Från A till Ö on 18 maj, 2018 by hatpastorn

Håll i er nu. Vi har tidigare kört några vändor ”Från A till Ö” där band avhandlats i bokstavsordning. Nu ger vi oss ut på en djävulsk seglats och kör länder i bokstavsordning. Kommer vi att hitta skatter eller kommer guldet bli till sand? Man kan även se detta inlägg som den alternativa och betydligt mer inkluderande, melodifestivalen.

Angola, Horde of Silence, ”Carnivorous Wound”

HP: Ja, det är ju som … lite Blasphemydoftande, fast mer US-dödsigt typ Incantation. Klart över förväntan, men sångaren hade ju kunnat hålla käften oftare. Han kan omöjligen ha såhär mycket vettigt att säga. Nu blev det visst lite melodöds av det hela … inte så välstämt.

HH: Nä, men det har stämning. Vettefan om jag skulle kalla det direkt bra, men det lät inte som så mycket annat. Någon sorts originalitet vill jag ändå framhäva.

HP: De var ju originella på det viset att de stjäl riff från en massa olika genrer utom den de utger sig för att spela, det vill säga black metal. Jag gillade deras gamla namn Mental Grave bättre. Tydligen hade basisten ett annat band vid namn Before Crush också. Den som kan förklara de här arrangemangen för mig … pust! Om Master’s Hammer hade vuxit upp i Angola och överdoserat på Blasphemy är man någonstans i närheten av hur det här låter.

HH: Hade det här varit på en gammal obskyr samlingskassett med det bästa från Angolas scen hade jag varit såld. Men stort plus för mjölksyreattacken här i de sista sekunderna.

HP: 2 av 10

HH: 4 av 10

Belize, Hanal Pixan ”Máasewal”

HP: Det här var mig ett bandfoto som hette duga. Håller den här frontmannen i lustig hatt i en magic eight ball? Tänk er Skeletor med gotiska ögonbryn, vit cowboyhatt och en magic eight ball. Tänk att inte ens ett såpass undanskymt land som Belize slapp undan photoshopinfernot. Men för i helvete … här förväntar man sig det mest exotiska helvetesrenset, och så är det ett centralamerikanskt Truth Denier.

HH: Alltså, vad i helvete … LYSSNA på den här refrängen. Jag trodde först jag hörde fel, men skriken har alltså accentueras med en visselpipa som ska föreställa någon slags etnoflöjt.

HP: Någons lågbegåvade systerson har blockflöjtsövningar samtidigt i replokalen. Som en blandning mellan Peruanska Kranium och Sepultura, men utan en tillstymmelse till kvalitet. Belize navidad.

HH: Jag är faktiskt bortom ord. Det här gjorde mig i alla fall på gott humör. Jag vet varken ut eller in längre … idag är man ju så glad över att ens ramla över något som inte låter som något annat, så jag vågar inte säga vad jag tycker ännu. Mer esoteriskt än Shaarimoth i alla fall.

HP: 1 av 10

HH: 2, eller 8, av 10. Beroende på humör.

Cambodia, Sliten6ix, ”Lesser than none”

HH: Maniac har tydligen en kambodjansk syssling som harvar i ett band som påstår sig blanda black metal och hardcore. Skulle också kunna heta The Artists Formerly Known as Sliten6ix, då deras logga verkar bestå av en slags symbol. Idiotiskt namn, för övrigt.

HP: Uff, varför skall det låta så standard? Det här är ju liksom kambodjanska Withershin. Kompetent, men … ja, det är ju vad det är. Det sticker inte ut alls, men det är ju inte dåligt heller. Första låten dock som inte gör mig genuint upprörd.

HH: Jag vill påstå att det här och var glimmar till lite i riffandet. Tajt som attan och de behärskar ju vad de håller på med. Kanske är jag på extra gott humör efter vår tripp till Belize, men jag avfärdar det inte.

HP: 5 av 10

HH: 6 av 10

Dominikanska Republiken, Innsmouth, ”Cult of Hate”

HP: OK, vi har att välja mellan Danmark och Dominikanska Republiken. Jag sätter inte min fot i Danmark, så det blir Mellanamerika igen. Och vänta nu … vi har alltså Innsmouth, från Santo Domingo i Dominikanska Republiken, med Jormungand på trummor, vars riktiga namn är Omar. Multikulturalismen inom black metal är oöverträffad. Läkare utan gränser? Pyttsan.

HH: Här får verkligen alla vara med. Det här ser ut att vara en rå historia. Bandet har tydligen splittrats, men deras verk är odödligt.

HP: 10 av 10! Det här föll mig verkligen i smaken. Namnet, attityden, ljudet, bandfotot … ingen revolution, men riktigt jävla hyfsad black metal. Med mycket ride.

HH: Och med en viss sånginspiration från Darkthrones ”Under A Funeral Moon”. Det HÄR är ju den bästa Darkthroneskivan på år och dag. Tänk att så mycket intolerant trumspel kan existera i en sådan inkluderande genre. EPn heter för övrigt ”Dreaming In The Cursed Forest”. Nu har jag aldrig besökt Hispanolaön, men hur är egentligen vegetationen där? Tål att undersökas närmare.

HP: Den lär ju vara … lummig. Perfekt längd på låten, dessutom.

HP: 8 av 10

HH: 7 av 10

Etiopien, Nishaiar, ”Universum”

HH: Det här har jag HÖGA förhoppningar på.

HP: Alltså, atmosfärisk black metal/postrock från Etiopien med kvinnliga medlemmar, i form av Explorer of the Abyss på bas och Arcturian Night på trummor. Kan allt det här stämma? Skit samma, det här är Etiopien för mig. Jag är för övrigt otroligt svag för den här typen av svartmetall.

HH: Det här lät häpnadsväckande kompetent. Och ganska udda, även om det inte är direkt nyskapande. Lika mycket The Ocean som Alcest, typ. Och med mellanljuden från Limbonic Arts ”Moon In The Scorpio”.

HP: Påminner om Violet Cold från Azerbajdzjan, blandat med spacedungeonsynt. Jag tänder på alla cylindrar. Kanske dags att söka kärleken i Etiopien? Låter stundtals som ett snällare och mer ombonat Darkspace.

HH: Vilka jävla referenser man sitter på. Det här var ju för fan SVINBRA! Perfekt slafs på virveln. En utsökt komposition av tafflighet och perfektion på samma gång. Med grovt distad bas och … jag vet inte allt. SOLD!

HP: Min första 9 av 10.

HH: Är beredd att hålla med. Lite fundersam över hur det står sig i längden, men for now …

Färöarna, Hatursvart, ”Hatursvart”

HP: Det här var en jävligt tragisk historia. Tydligen en snubbe som tog sitt liv 2012, efter att ha fått utstå en hel del, på grund av bisarr lagstiftning gällande legal diskriminering av homosexuella. De första tonerna indikerar stordåd.

HH: Instämmer. Det här skulle ju på sätt och vis kunna vara filmen ”Metalhead” fast på riktigt. Tyvärr är i mina öron musiken väl intetsägande, även om det finns ett par hyfsade riff i bakgrunden … jag brukar gilla högt mixad sång, men här var det inte till fördel. Och rensången … hmm.

HP: Tycker det här var ganska bra. Rensången funkade bättre än kraxandet. Vad är det som händer här i mitten? Här började hjulen wobbla rejält. Det hade kunnat vara ett rensigt, färöiskt Urfaust om de vokala delarna hade hanterats en aning bättre.

HH: Det skulle kunna vara en liten gömd juvel, om den visar sig växa med tiden. Men det var inte så pass engagerande att jag på rak arm ser mig återkomma i första taget.

HP: Bandnamnet och levnadsödet gör det till en 8 av 10.

HH: Jag går lite försiktigare fram. 6 av 10.

Guernsey (England), Darker Shores, ”Into The Storm Of Battle”

HH: Egentligen var det väl ursprungligen tänkt att vi bara skulle besöka självständiga stater, men eftersom Färöarna inte heller är en erkänd stat, får det väl gå an … hade dock aldrig hört talas om Guernsey tidigare.

HP: Ja, de hade ju kunnat skippa det där förbannade Trollhättanriffandet. Trummisen slår hårt på virveln, så det är väl en extrapoäng, men gud i himlen vad mediokert det här är. Varför måste allt låta såhär?

HH: Äkta Trollhättantthrash från en engelsk ö utanför Gibraltar. Det här är ju en mellanlåt på en mellansamlingsskiva såld för mellanpris på mellandagsrean. Den har hittills hållit på i tre minuter, men det känns som trettio. Nej, vi gör såhär: vi drar vidare till Guyana istället, och hittar bandet …

Guyana, Et To Brutus (tidigare Brutus), ”Insanity”

HH: Okej. Kolla in omslaget till skivan ”Poisoned”. Det här bandet har inte bara en video på Youtube, utan har också gjort en cover på Iron Maidens ”Powerslave”.

HP: (Sjönk ihop i ren utmattning)

HH: …

HP: STOPPA PRESSARNA! Uttrycket ”I’ve struck gold” … jag tror jag uppnådde nirvana i och med den här videon. Det här kan inte beskrivas i ord. Hela videon, och jag menar HELA, måste upplevas.

HH: Då är det dags för deras cover på ”Powerslave” … jaha, den kan visst låta såhär också.

HP: Det finns något enormt fnissigt i att både Ancient och Ancient Wisdom gjort varsin cover på ”Powerslave”. Dessvärre blev de båda brädade av titanerna i guyanesiska Brutus.

HH: Jag har fortfarande inte hämtat mig från den förra videon. Där samlades stekta ägg, julgransbelysning, effekter från Talk Of The Towns ”Free Like An Eagle”-video, insekter, explosioner och falsettsång. Jag tror det är bäst vi bara går vidare.

HP: 10 av 10. Jag är mållös och numera ett riktigt jävla Brutehead.

HH: Siffror räcker inte till.

Honduras, Wintersad, ”Winter Sad”

HH: Vintersorg har konkurrens från Honduranska Wintersad. Självklart finns det ett DSBM-band från Honduras med det här namnet. Som också slåss om utrymmet i landet med det andra DSBM-bandet Meaning Of Life.

HP: Ja, det här är alltså musiken från Minecraft med en del distade gitarrer. Det är ju en viss skillnad på DSBM och DCBM, det vill säga DagCenter Black Metal.

HH: Fy fan vad jag HATAR den här genren. Hur i helvete kan du vara så generös mot de här banden?

HP: Ja, alltså … det är nästan en hel stilstudie. Kloner på kloner på kloner … klonerna anfaller. Jag är svag för sådana här syntsjok. Wintersad, förresten … hur är vintrarna på Honduras? Jag höjer mitt betyg från en initial 4 till 5.

HH: Nu börjar kortisolkrypningarna från genomlyssningen av Thy Symphony komma tillbaka, och det med besked. Den här låten håller på i elva minuter.

HP: Självklart gör den det. Jag blir så sugen på att spela Minecraft … dataspelens svar på ”Hvis Lyset Tar Oss”.

HP: 5 av 10.

HH: 0 av 10.

Indien, DarkCrucifix, ”When Darkness Descends”

HH: För att vara ett land med över en miljard människor har de försvinnande få band, bara 202 stycken.

HP: Ja, sådan här musik gillar ju du mer än vad jag gör.

HH: Hårdrocksriff med kraxsång? Som Brimstone?

HP: Ja, det här är indiska Brimstone. Är det konstigt att man längtar tillbaka till Wintersad? Jag sa ju att vi skulle lyssnat på indiska DSBM-bandet Winterred istället. De har ju åtminstone gjort en split med Deep-Pression. Trummorna … alla trummisar som har en Zildijantröja på sig på bandfotot, men som inte är sponsrade av Zildijan, spelar så här. De kan fara åt helvete. Mitt kortisol är nu i explosionsartad nivå. Vi är för fan i INDIEN. Världens kanske råaste mytologi och med över en miljard människor, men ändå låter det som ett fritidsgårdsband från Eslöv. Nu kokar det!

HH: Deep-Pression som vi känner sedan gammalt. Jag känner mig gammal när vi lyssnar på det här. Plus för Onkel Kånkel-ljudet på gitarrerna, dock.

HP: 1 av 10.

HH: 2 av 10.

J som i Jordanien

… Åh, det fanns så mycket gott att välja på här. DSBM-banden står som spön i backen. Blir det Forgive Me, eller DeathDiaries? Eller det melodiska dödsbandet Eternal Insomnia?

Det blev Forgive Me. Låten? ”My Wrecked Branch”

HP: Vi är på bekant DSBM-territorium. Lite akustiskt, lite syntar … och där kom visst kacklandet igång.

HH: Gud i himlen …

HP: SÅ dåligt är det faktiskt inte ännu. Nytänkandet är lika med noll, såklart.

HH: Men hur kommer det sig att alla de här banden låter EXAKT likadant? Alltså, inte bildligt talat, utan bokstavligt? Det enda bandet som inte låter såhär är väl Shining, och de skapade ju hela genren? Jaja, det är väl som med Venom och black metal …

HP: Det är en bra fråga. Det här är direkt hämtat från Forgotten Tomb och Nocturnal Depression.

HH: Och vilken dynamisk duo. Jag har INGET att säga om det här.

HP: Äh, en 5 av 10 är det väl värt. Det är … hyfsat , liksom.

HP: 5 av 10

HH: 0 av 10

Kenya, Abscence of Light, ”Narakas” (intro) + ”Daksha”

HP: Återigen. Vi har ett kenyanskt band, med medlemmar uppväxta i Indien, som utgör en polsk death metal-klon. Kenyanska Behemoth. God Jul.

HH: Blev faktiskt riktigt besviken. Det såg ut som att det här hade kunnat vara riktigt obskyrt och ockult, men … maken till klon har jag inte hört sedan jordanska Forgive Me.

HP: Det här är kulturell appropriation, det. Kortisolnivån … jag är ute på en intern Thomas Quick-vallning.

HH: Det är Behemoth med en lite taffligare trummis. Det är det enda originella i det här.

HP: 2 av 10.

HH: 3 av 10. Bonus för haltande grindattacker.

Libyen, Rex Mortifier, ”Spiritus Male Flamma de L’infernus”

HH: Libyens enda black metal-band. Det här borde vara en rå historia, inte minst av omslaget att döma. Loggan får tio av tio. Om det här vill sig väl, kan det vara ett libyskt Morningstar.

HP: Jaha, du vägrade lyssna på de liechtensteinska stoltheterna i Pussylovers. Istället blev det … ja, vad det nu är. Jag tror för övrigt att det är lika många i War som gjort lumpen, som det är medlemmar i Pussylovers som fått ligga. Ett klent utfall.

HH: De tackar alcoholic drinks, leather, women (bitches) och Atari. De har även ritat Ataris logga på omslaget.

HP: Jag tar för givet att det här bandet har lika stor framgång hos damerna som liechtensteinska Pussylovers. Det här trumljudet låter som det på ‘Under The Sign Of Hell’. En virvel som påminner om en djävulskt irriterad granne som har ett skriande behov av att komma in i din lägenhet för att prata allvar. Nu.

HH: Jag hade hoppats på Morningstar på grund av de där extremt primitiva melodierna, men det … är det inte.

HP: Det här är en av de absolut sämsta trummisarna jag hört, och då spelar han ändå bara på virveln. Och då är jag ändå en sucker för Capricornus tidiga insatser. Ja, spela sologitarr du, din jävla loser … det är en tunn gräns mellan det här och Cryptal Darkness. Men Cryptal Darkness har ju det.

HP: 0 av 10. Den här låten har fler slut än Sagan om RIngen.

HH: 2 av 10, för att jag hoppades på Morningstar.

Mongoliet, Tortured Voice, ”I Tarried My Thought”

HH: ”Lyrical themes: Depression, Suicide, Mist, Melancholy.” Mist.

HP: Jag gissar på, eller hoppas på, en mongolisk Nocturnal Depression-klon. Det är något otroligt roligt i att vara deprimerad på ett språk man inte behärskar.

HH: Det här lät som en Bloodlinedemo. Låttiteln repeteras flera gånger, så jag antar att den faktiskt heter såhär.

HP: Åh, vilket oriff. Lite skitdålig sång på det här, så är jag såld. Den här ackordföljden återfinns i Onkel Kånkels ”Helan och Halvan”. Hmm … Burzumdoftande. A Mongolian Tribute To Burzum, full of honor and nationalism. Tänk att vi lever på en planet där det faktiskt finns en Burzumklon i Mongoliet.

HH: Det var ju det här med parallella universum. Visste du förresten att det finns en mongolisk nynazistgrupp som kallar sig Blå Mongoliet?

HP: Jo, du berättade det förut. Återigen, när man tänker sig att världen liksom inte kan bli mer efterbliven. Som att gå ned i källaren, rota fram sina gamla nummer av En Ding Ding Värld, och upptäcka att allt däri faktiskt är sant.

HH: Ja, det här var ju faktiskt verkligen skitdåligt. Tänk att band som kirgiziska Darkestrah ändå finns och är skitbra, och dessutom är originella … jag säger som Dr Panzram en gång gjorde: tänk om Djingis Khan hade kunnat skåda in åttahundra år in i framtiden och se sitt rike numera vara det mest obetydliga skitland som nu existerar.

HP: 2 av 10

HH: 2 av 10

Nepal, Cruentus, ”Asantusta Aatma”

HH: Med låttitlar som ”Beneath The Bleeding Moon” … jag är såld. Rått intro, och jag hatar intron normalt. En minut in och jag har ståpäls.

HP: Inte originellt för fem öre, men ändå chockerande bra. Hade man hört det här på nittiotalet hade man ju inte lyssnat på något annat. Cool sång. Synd bara att de skulle göra ett akustiskt break bestående av Crazy Towns ”Butterfly”.

HH: Som ett nepalesiskt Thus Defiled, fast lite mer kompetent. Klart minus för det här hjärndöda mellanspelet. De var ju på så god väg …

HP: Och så hamnar vi i Eslöv igen. Sådant här HATAR jag. Och så ett Pussyloversbrudraggarsolo på det. Fy fan vilken dikeskörning. Från 7 av 10 till 0 av 10, och fort gick det. Såhär låter det när det är demokrati i band.

HH: Ja, nu är det här plötsligt nepalesiska Miscreant. Då återstår också deras cover på ‘Hallowed Be Thy Name’ … vilken jag trycker på nu.

HP: Så surt. Och dåligt.

HH: Men ändå bättre än Ceremonial Oaths version. Och det är helt oironiskt.

HP: De i publiken verkar ju störtnöjda. Det ska man inte ta ifrån dem. Men jag tror vi lämnar Nepal för den här gången.

HP: 3 av 10. Tack vare ett charmigt liveuppträdande.

HH: 4 av 10. Hade jag haft mer tid hade jag lyssnat igenom hela skivan, för jag har en vag förhoppning någonstans …

O som i Oman

HH: Det här måste vara det råaste landet i världen, för det finns bara två band i landet och båda spelar black metal. Arabia och Belos.

HP: Vi ska nog kolla in båda russinen i den här kakan.

HH: Vi börjar med Arabia och deras hit ”The Black Pearl”, tagen från EPn med samma namn. Tydligen fått 30% av 100 på Metal Archives.

HP: Påminner som fan om något annat band … kommer dock inte på vilket.

HH: Jag gillade de här pseudosymfoniska delarna. Påminner om, av alla jävla band, December Moon. Vilka i och för sig snodde dem från Celtic Frosts ‘To Mega Therion’. Nej fan, jag gillade det här. Otajtheten gör det bara bättre. Som en blandning mellan December Moon, Eminenz och Adorned Brood.

HP: Med trummaskinen inställd på styv kuling. Även om det är otajt kan inte det här vara en riktig trummis. Jag står med ena foten i snickerboa och den andra i hyllning. Jag vet varken ut eller in.

HP: 7 av 10. Ett betyg som inte säger mycket, men ändå.

HH: 7 av 10. Det finns potential.

HH: Då tar vi det andra. Belos. ”Vid Belenos”, som Obelix hade sagt det. Folk/black från Oman.

HP: Det vattnas i munnen. Vågar man hoppas på en Finntrollcover?

HH: Jaha, Nightwish bildar band med Arcturus och flyttar till Oman.

HP: Det kan inte beskrivas bättre.

HH: Official lyrics video. Fast på arabiska. Undrar just vilket språk det är som sjungs då titeln är på engelska? Det här gjorde mig bara matt. Usch, så tråkigt.

HP: 2 av 10.

HH: 2 av 10. Tacka vet jag Arabia.

HP: Bortkastat att ingen medlem i Arabia kallar sig för Lawrence.

Panama, Atmospheric Dance, ”Cause And Effect”

HH: Gothic/black metal. Av bandbilden att döma har Corpsegrinder våfflat sitt hår, flyttat till Panama och sneglat avundsjukt på omanska Arcturustendenser.

HP: Tänk om det här är Panamas svar på Night Conquers Day? Det var det inte, men väl Panamas Elvira Madigan.

HH: Det här var inte ens roligt. Bara taffligt och tråkigt.

HP: Men det är så sjukt att man hör att det finns någon slags talang, med tanke på klaviaturdelarna. Och ändå sjunger han surare än månadsgammal keso.

HH: Omslaget var desto roligare …

HP: Och där var visst Bianca Castafiore i farten igen. Från Thy Symphony till Atmospheric Dance.

HH: Vad är egentligen en atmosfärisk dans?

HP: Det är väl som atmosfärisk grindcore, fast dans. Det konstigaste är ju att bandnamnet är stendumt, men jämfört med alla andra usla bandnamn blir det mest en axelryckning. Är inte det märkligt?

HP: 1 av 10

HH: 1 av 10

Q som i Qatar

HH: Det finns visst ingen DSBM-scen i det här landet, men däremot heavy metal-bandet Asgard Legionnaires. Lyrical concept: norse mythology. Ja, det här är väl deras ”Transilvanian Hunger”. En recension på Metal Archives ger dem 65% av 100 möjliga, med kommentaren ”great music but horrible singers”.

HP: Nu vattnas det i munnen … men det var då fan vad svårt det skulle vara att hitta något.

(Efter idoga sökningar får vi ge upp, då ingen musik verkar finnas tillgänglig. Kuken. Däremot finns det grejer med bandets gitarrist, Naser Mestahiri. Vi lyssnar.)

HH: Tja, det är Dokken i Qatar. Inte så mycket mer att säga. Mest intetsägande. Åttiotalshårdrock utan finess. Tydligen finns det också en dokumentär om mannen bakom bandet. Kanske är den roligare, men det är inget jag tänker utforska i första taget.

HP: Nej, det här blev bara ett antiklimax. Hade ju velat höra Asgard Legionnaires.

HP: 0 av 10. Enkom av den rena besvikelsen.

HH: 4 av 10.

HP: Qatars Dokken får alltså 4 av 10 … Det blir tidig lunch för dig.

Réunion, Warfield, ”RIP”

HH: ”Réunion is an island and region of France in the Indian Ocean, east of Madagascar.”

HP: Take it away, Warfield.

HH: Skulle det här vara black/death metal, det?

HP: Det här var ju life metal av absolut värsta sort. Byt.

HH: Vi kollar in bandet Hecatombe istället. En EP, fyra låtar. Vi kör.

HP: Och ja … det är Brötlers. Som bildat band med Truth Denier. Jag står inte ut.

HP: 0 av 10.

HH: 2 av 10. Här sätter vi aldrig mer fot igen.

Saudiarabien, Al-Namrood, ”Hayat Al Khezea”

HH: Jag får säga att mina fördomar kom på skam, för det här var musik jag inte trodde fanns i det här landet.

HP: Saudiarabisk ormtjusardöds i snigeltempo. Kan detta vara en rik jävel som på något sätt snöat in på Nuclear Blast-band typ Therion?

HH: Jag tyckte inte det här var så tokigt, men jag hade inte höjt på ögonbrynet om det inte kommit från ett oväntat håll. Det här bandet har alltså klämt ur sig inte mindre än sex fullängdare, ett gäng EPs och en bunt singlar.

HP: Tja, det var ju inte dåligt. Men jag börjar förstå hur du kände dig där vid slutet av genomlyssningen av Mercyful Fates ”Dead Again” … (Mer om den skivan i ett kommande inlägg.)

HP: 4 av 10

HH: 5 av 10

Turkmenistan, Shovel On The Corpse, ”Embrace At The End Of Mankind”

HP: Påminner om Cradle Of Filths demo ”Total Fucking Darkness” … men så skulle det fjantas runt med breakdowns syndrom. Bandnamnet är ju bortom allt.

HH: Det här var en kompott med udda frukter. Djupfrysta clementiner blandade med sönderjästa krusbär.

HP: Ja, här snackar vi jordgubbar och torsk. Är det här ens en låt? Där var den visst slut.

HH: Hur fan betygsätter man ens det där?

HP: Med ett frågetecken. Vi kollar in landets andra band, Relicts, istället.

HH: Brötdöds med en sångare från centralasiatiska Idol på lead vocals. Inklusive spoken word-partier.

HP: Det här är tonsatt stress. Med mycket besynnerliga inslag av ormtjusarflöjt, som tagna från introt till ett Tintinäventyr på kassett. Turkmenistans Lunatic Gods? Eller kanske mer Turkmenistans svar på Silent Stream Of Godless Elegy plus grind.

HH: Säga vad man vill, men rätt originellt är det. Det här bandet har hållit på bisarrt länge, dessutom.

HP: Betyg? Utropstecken.

HH: Bortom allt.

Uganda, Vale Of Amonition, ”Egypt After The Chasm”

HP: Nu är det upp till läsaren att själva ta saken i egna händer. Det här kan inte beskrivas. Jag har försökt skriva om det här bandet så länge, men att försöka beskriva det här i ord … det låter sig inte göras. Det är som att försöka hoppa till månen.

HH: För en gångs skull kan jag bara instämma i det. Vi kan ju konstatera …  att det är det mest originella bidraget hittills. På ett sätt vill jag bara applådera – det här är unikt. Du kanske tyckte att Furze var ett udda band? Att Absu spelade ockult metal? Att Vlad Tepes var råa? Att sångaren i Lust sjöng som Musse Pigg?

HP: Och att Yggtyrhyrkkh Hin Dystre var obskyra? Att Dödheimsgard var avantgarde? Att Dillinger Escape Plan var eklektiska? Att Opeth har intrikata arrangemang? Att … ja. INGET band har spelat de här tonerna tidigare. De existerar inte på vår planet. Bara i Uganda. Vale Of Amonition … det är ett gäng man bör hålla under strängaste uppsikt.

HH: Det här eposet klockar in på nästan tretton minuter och texten är lång som en hel jävla bok. Det är alltså deras ”At War With Satan”?

HP: Det här, det är våra grabbar.

HH: Amen. Det här är musikens Neil Breen.

HP: 11 av 10.

HH: 11 av 10.

Vietnam, Autumn In My Room, ”L’automne Dans Ma Chambre”

HH: Det är alltså det här bandet som snott hösten från Blackheim i Diabolical Masquerade? Vänta nu … det här är ju inte det band vi letade efter. Vänta. Nu imploderade precis hela universum. Det är alltså så slut på bandnamn, att det finns två Autumn In My Room. Det här var från Ryssland. Jag dog.

HP: Vänta, jag hittade det vietnamesiska. Och givetvis är det DSBM. Med en fransk tönt på sång. Vietnamesisk DSBM, med ett franskt samarbete. Och givetvis låter det som en jävla Nocturnal Depression-mardröm. Och jag tror aldrig jag hört någon sucka så tungt som du just nu.

HH: Det här är nu minus 10 av 0 möjliga. Är det här ens musik?

HP: Jag sätter 0. Blankt. Och nu vill jag gå hem. Det här var den längsta resa jag någonsin varit på och jag har aldrig längtat hem så mycket.

Tack för kaffet.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Bure Bödel: En dissekering och ett nagelfarande av genretillhörighet.

Posted in Uncategorized on 1 maj, 2018 by hatpastorn

Detta är min första krönika under Likpredikantens flagg och det som jag kommer skriva om nu är något som irriterat mig oräkneliga gånger och jag förstår att detta inlägg kan få mig att framstå som väldigt petig, pragmatisk och anal. Faktum är dock… att så är nog fallet.

Gång på gång på gång stöter jag på band som när det begav sig titulerades primärt som (melodisk) death metal av press, bolag och lyssnare, men av någon anledning numera klassas hos gemene man som black metal. Alla spår av att de skulle framfört dödens gospel är lika bortblåsta som Lars Ulrich metronom.

Jag försöker i min stilla ensamhet komma på varför det blivit så. Jag skyller främst på internet och det faktum att de flesta som anser detta mest troligt inte lyssnade på banden under deras formativa år. Dagens ungdom har inte heller fått kämpa i sitt anletes svett för att uppnå gnosis. De har inte behövt plöja igenom högar med fanzines för att försöka snappa upp information om deras favoritband utan de är av uppfattningen att Google har alla svar. Mortiis sa det rätt bra i min tidigare publicerade intervju med honom:

…er du under 35 år gammel og har en masse åsikter om en genre som ble populær når du selv var type 10 år gammel, så skal du faktisk bare holde kjeften.

Här kommer jag att lägga krokben på mig själv, men jag har alltid varit förespråkare av att black metal måste ha satanisk lyrik eller åtminstone ockult dito. Jag har bråkat otaliga gånger t.ex. på det amerikanska forumet Reddit om att band som Enslaved inte är, eller för den delen var, ett black metal-band utan viking metal. Uppfattningen idag verkar vara att black metal är en ljudbild och inte en ideologisk fråga. Jag är dock helt med på att ljudbilden spelar roll för inte fan spelar Deicide black metal och jag kan inte säga att Burzum inte heller gör det trots den stora avsaknaden av sataniska inslag så här hamnar jag i en paradoxal loop. Black metal bör vara ockult betingat, men det finns undantag erkänner även jag. Viking metal för mig är band som skriver texter om vikingar och fornsed precis som nyss nämnda Enslaved. Ett annat exempel är svenska Allegiance, ett band som delvis rent musikaliskt påminner väldigt mycket om black metal men de valde att kalla sin musik för viking/war metal just på grund av deras texters teman. Arioch sa det bra i Slayer Mag:

A band that claims to play black metal must always have satanism and nothing but satanism as the highest priority in their music and concept as well as in their personal lives.

Detta stämmer rätt bra överens med vad min sinnesbild av black metal bör vara, även om jag kan förstå att man inte kan kanalisera Djävulen fullt ut vid t.ex. dagislämningar. Det mina meningsmotståndare hävdar är dock att viking metal-band måste ha visa musikaliska egenskaper för att hamna i denna kategori, vi snackar vevliror, mungigor och knätofsar. Dessa argument faller dock rätt platt då man enligt den tesen inte kan räkna ’Hammerheart’ eller ’Twilight of the Gods’ som viking metal och att frånta detta från mannen som skapade hela den genren är kanske lite väl magstarkt. På min tid kallade vi helt enkelt dessa spelmansstämmeband för folk metal. Det enda jag egentligen kan fastställa här är att amerikaner som hittat ut på nätet ALLTID har fel oavsett ämne och forum.

Jag har inte ens kommit till banden jag vill prata om utan jag verkar på något sätt hamnat i en utläggning om vikingar och vad black metal bör vara, hur ska detta sluta? Jag tycker ändå att jag måste klargöra vad jag anser att denna genre är innan jag går vidare.

Nåväl, de band/album jag främst tänker på denna gång är Dissection, Unanimated, tidiga Sacramentum och Naglfars debut ’Vittra’. Alla dessa var, enligt mig, en del av den melodiska death metal-vågen som härjade i Sverige tidigt nittiotal. Idag benämns samtliga som black metal vilket leder till att varje gång jag stöter på detta så blir andningen snabb och pulsen börjar banka lika hårt som virveln på studioversionen av Gorgoroths  ’Revelation of Doom’. Jag förnekar inte det faktum att det finns influenser från black metal i samtliga nämnda bands musik, men black metal enligt mig och black metal i början av nittiotalet var synonymt med ’Under a Funeral Moon’, ’Burzum’ och Bathorys tidiga verk och utan att egentligen kunna något om musikteori så anser jag inte att något av banden som detta inlägg berör låter likt något av dessa exempel. Däremot ser jag betydligt fler musikaliska likheter med de tidiga plattorna från At the Gates, In Flames och Dark Tranquillity. Vi pratar slingor, melodier och ett mer avancerat spelsätt än vad t.ex. Darkthrone erbjöd oss runt denna period. Det finns såklart flera andra band vars historia reviderats, men dessa exempel är de mest klart lysande i min värld.

I min iver att bevisa att jag har rätt gick jag faktiskt så långt att jag inför denna krönika kontaktade medlemmar från alla de band jag tagit upp i texten och frågade hur de beskrev sin musik och även om svaren kanske inte blev så glasklara och självklara som jag hoppats på, så var det ingen som ansåg sina band som rena black metal-band utan de beskrivningar jag fick var ’death metal med influenser av black’, ’melodisk death/black’ och  ’Vi var inte så intresserad av att kategorisera oss’.

Anders Brolycke som spelade gitarr i Sacramentum svarade ganska klokt på min fråga om genres.

Genreindelning har alltid bara handlat om promotion när man ska försöka ge en bild av hur något låter för någon som står och håller en skiva i handen och är på väg att köpa den.

Det är svårt för mig att argumentera emot detta och jag vet att många musiker anser att det är begränsande med genres. Jag tycker ändå att det fyller en funktion för hur hade det sett ut som det inte fanns någon kategorisering alls när det kommer till musik?

Jag frågade Adde, gitarrist i Naglfar, om hur de kategoriserade ’Vittra’.

Jag är väl ärligt talat inte så brydd i huruvida folk tycker att det är en black- eller death metal-skiva. Vi själva kategoriserade det väl som death/black med mer fokus på death än black.

Inte helt nöjd med detta svar så ställde jag följdfrågan om vad han tycker om att väldigt många bortser från de, enligt mig, uppenbara melodiska dödsinfluenserna. Svaret från Adde blev väldigt kort och koncist.

Då är de ju uppenbarligen döva.

Micke Broberg, sångare i Unanimated, verkar inte heller vara så noga med genres.

Vi har väl alltid tyckt att det är någon slags melodiös black/death, eller varken eller. Vi kör vår grej och andra får kategorisera, det är mycket djupare än så för oss. Det beror ju också på om man ser till helhet eller bara musikaliskt/textmässigt. Det spelar ingen roll för mig vad man än kallar det så förändras ingenting. På 90-talet fanns det inte så många som spelade som vi, och vi klassade inte oss själva då heller. Men helt klart är att vi alltid dragit åt det mörkare hållet.

Ole Öhman som spelade trummor i Dissection från grundandet fram till 1995 ger mig dock betydligt mer vatten på min kvarn:

I början var det helt klart death metal (första demon är ju typisk för tidsandan). Sen kallade vi oss alltid death metal, det var andra som ville ge oss andra epitet. Jag tror att jag har hört 3-4 olika benämningar. Det slutade med att det blev death/black för att vi inte orkade att rätta folk. Men, Dissection är för mig death metal.

För att göra det ännu mera övertydligt så ger jag er detta citat från något nummer av Metal Zone från 1994 (alltså efter släppet av ”The Somberlain”).

Vi spelar death metal slår Jon Nödtveidt fast, och vi har inget behov av att ändra på vår musik. Bara för att vi inte låter som Entombed och har mörka, sataniska texter, och bara för att black metal är inne nu, så kallas vi för black metal. Fast egentligen spelar det inte roll vad folk kallar oss..

Om jag återknyter till varifrån denna ’missuppfattning’ kommer ifrån då. Är det internets fel? Är det ungdomars lathet? Kan det bero på att post-2000 a.y.p.s. så är dessa två genres så uppblandade att det är svårt att skilja dem åt? Beror det på att dessa band influerade en hord av band som kallade sin musik för black metal? Beror det på att jag är helt ute och cyklar? Kan det vara så att detta inte spelar någon som helst roll? Jag kommer aldrig lyckas övertala de som inte håller med mig om detta, vi kommer aldrig nå konsensus i denna fråga och den enda som far illa av detta är undertecknad. Jag kommer dock lika nitiskt fortsätta kampen om att band får rätt epitet! Mitt rätt är mer värt än ditt!

Bure Bödel

Hoarders Of Nebulah Frost – Del 1. Sleaszy Rider Records.

Posted in Uncategorized on 20 april, 2018 by hatpastorn

I segmentet Hoarders Of Nebulah Frost kommer jag och Heidenhammer diskutera kring skivor och skivköp då våra respektive skivsamlingar börjar nå sjuklig karaktär. I premiäravsnittet lyssnar vi på vad det grekiska skivbolaget Sleaszy Rider Records har att erbjuda. Det är en mardröm såklart. Framtida inspelningar kommer att finnas upplagda på SoundCloud, men denna hamnar på Youtube på grund av … ja, vi har fan lyssnat på över en timmes musik från Sleaszy Rider Records. Att ens orka göra något mer energikrävande än att resa sig ur soffan känns som en olympisk gren. Framtida uppladdningar kommer även ha ett större produktionsvärde, denna kom till på ett oerhört spontant sätt. Vi var tvungna att dela med oss för att försäkra oss om att det inte rörde sig om en tvåmannapsykos, så vi pangade upp en mikrofon i soffan och körde.

Utan att avslöja för mycket bjuder dagens lyssning på ett par rejäla asgarv och en extrem orkeslöshet. Ni kommer förstå varför.

Mycket nöje.

/Hatpastorn och Heidenhammer

Skivomslagssnack med Dr Panzram och Hatpastorn. Kvällens tema: Last Episode.

Posted in Skivomslagssnack. on 15 april, 2018 by hatpastorn

Shining Of Kliffoth – ”Suicide kings”

Hatpastorn:

Det var evigheter sedan jag och doktorn botaniserade i de vidriga skivomslagens stinkande ödemarker. En exkursion i smuts om man så vill. Jag hade faktiskt sett fram emot detta och när Panzram meddelade att han valt ut ett flertal omslag blev jag lite glad, hur sjukt det än må låta. Den gode doktorn gick emellertid direkt på strupen när han först kastade Shining Of Kliffoths EP rätt i ansiktet på mig och sedan kacklade på vansinnig jämtländska att nu jävlar blir det Last Episode tills vi blöder. Årtalet på denna giv? 1999 såklart. Skivbolaget? Tidigare nämnda Last Episode. Logotypen är inte så tokig, men stenfiguren med pensionärsmun som vilar sig i en hög med oskarpt gödsel är inte det snyggaste. Människospillran som skapat detta konstverk heter Tobi Kriesbach. Kastar man om bokstäverna i det namnet får man nästan ”choka Berits bil”. Slump? Nä, usch, detta föll mig inte i smaken.

Dr Panzram:

Bandnamnet låter som en viktoriansk allegori för antingen självbefläckelse eller toalettbesök. ”Excuse me sir, have you been shining your kliffoth in there?”

Aldrig tidigare har ett band från Österrike känts så här Italien-mediokert och då har jag och kommer (förhoppningsvis) aldrig behöva ta del av deras tonkonst. Omslaget då? Jo, här har vi en frodig Vinmeny-djävul som med flyende blick och lite halvambivalent inställning verkar gå samma öde till mötes som Arnold i Terminator 2.  Hade jag spelat i ett lastgammalt death ´n roll/crossoverband på den lokala fritidsgården hade jag varit skitnöjd med det här verket.

Eisregen – ”Zerfall”

Hatpastorn:

Eisregen är det där tyska bandet som funnits jämt och som har släppt en miljard skivor. Alla är givetvis helt utsiktslösa. Lustigt nog har flera av deras skivor fått bannor i Tyskland och får således inte framföras live. Ungefär som Cannibal Corpse. Eisregen är inte Cannibal Corpse. Eisregen är en tysk frätande smet av goth, döds och black. Omslaget då. En kuslig bildlektionsskog där spök-Gollum sitter och skiter i ett träd samtidigt som han med munnen formad som ett ”O” skriker ut sitt parningsläte. ”Hooooo, hoooooo!”. I samma träd hänger liket efter Anders Glenmarks karriär. Idén med Gollum i trädet och den hängda gubben suger, men i övrigt gillar jag stämningen i bilden.

Dr Panzram:

Blutkehle bad ibland sin femåriga dotter att illustrera hans munspelskonserter.

Andras – ”Quest of deliverance”

Hatpastorn:

Fy fan vilket skitband det här är. Finns det ett band som symboliserar Last Episode är det Andras med låten ”Diabolical christening”. Vokalistens Kalle Anka-hyllning är … ja, vad kan man egentligen säga? Omslaget då? Ja, det fullkomligt osar av Invasion Records och ni som hängt med ett tag vet att det inte är något positivt. Möjligen HIV-positivt. Photoshopspyan är massiv. Precis när man stirrat sig mätt på logotypen som innehåller två liemän och ett mustigt rövhål ger man sig ner bland flammorna och ser en illa renderad version av tösabiten som yrar omkring i skogen på Naglfars ”Vittra”. Hon gick vilse i Umeå och hamnade i Helvetet. Imponerande. Jag vet inte vad det är med mig idag men jag ser bajskorvar och könsorgan exakt överallt. Är det för att det snart är pingst?

Dr Panzram:

Andras måste vara från någon ort ovanför Umeå (kan också vara från Bollnästrakten) som kom på kant med Invasion Records och gav mastern och layouten till Last Episode istället.

Hermh – ”Taran”

Hatpastorn:

Alla som trodde att den här skivan hette ”Tarzan” när den släpptes räcker upp en hand. Hermh var ett gäng polska syntvampyrer som på sin debut valde att ha en gråtande blyertsluffare på omslaget. Man har sett värre men då skivtiteln ”Tarzan” etsat sig fast i min skalle kan jag inte ta detta seriöst. Sedan är det något med skivomslaget som har samma aura som Let Me Dreams fiasko ”My dear succubus”. Vänta lite nu, en polsk Cradle Of Filth-klon. Kan man kalla dem för Hermh-apor? Heyoooo!

Dr Panzram:

Rent hantverksmässigt är faktiskt inte det här så tokigt. Bra svärta och fina skuggningar. Jag utgår dock ifrån att Pastorn redan dragit samtliga bukkake-liknelser vid det här laget, så det enda jag har att tillägga är att jag antar att snubben på omslaget fick frågan om han hade drabbats av ögoninflammation när han kom till jobbet dagen efter.

Pagan Winter – ”Inferos”

Hatpastorn:

Pagan Winter. Tyska rödögda lallare under en undermåligt inklippt fullmåne. Hade bilden varit svartvit och de inte snålat med effekten ”threshold” hade detta naturligtvis varit en succé. Nu blev det såhär. Snubben längst till höger ser ut att ha slickat sig mätt på sadotysken i mitten. Killen till vänster ser strykrädd ut. Krullet längst bak hade lika gärna kunnat spela i Enthroned. Sadotysken … ja, det är väl en helt vanlig tysk liksom. Inga konstigheter.

Dr Panzram:

Skivomslagssnack OCH bandfotokatastrof i ett, jo jag tackar jag.

Detta doftar internskämt som råkat få skivkontrakt av bara farten. Riktigt tysk jävla ”nu ska vi vara old-school”-logo i en rödton som inte matchar titelns. Jag undrar vems idé det var att köra med corpsepaint för ingen av dom verkar vilja ha den på sig. I centrum står en lönnfet Nattram från Silencer och håller i vad som ser ut som den övre delen av en enhjuling under armen.

Jag antar att den layoutansvarige inte riktigt lyckades maska den blå väggen i bakgrunden så hen gjorde istället ett halvhjärtat försök att förvandla den till ett spöklikt skimmer och smög in en tämligen obekväm måne för att fullända illusionen. Resultatet blev i vilket fall flawless.

Dawn Of Dreams – ”Garage days in Hell”

Hatpastorn:

Just den här skivan måste ha varit en riktig storsäljare. Gammal skåpmat med tyska Dawn Of Dreams. Man tar sig för pannan. Vem, och jag är helt allvarlig nu, i hela världen känner ett så enormt sug efter bandets demomaterial att de betalar för detta? Jag har för övrigt alltid avskytt bandnamnet. Det låter som life metal av värsta sort och är man inte övertygad kan man titta en extra gång på omslaget. Fy fan vad slött.

Dr Panzram:

Dawn Of Dreams har faktiskt två saker gemensamt med Metallica. Båda har släppt en EP som heter ”Garage Days” och båda har valt att pryda sina verk med de fulaste omslagen någonsin. Valet att köra med ett gorillaskelett med panikångest inte mindre än tre gånger skapar så många frågetecken att det ger MIG panikångest bara av att tänka på det.

Shining Of Kliffoth – ”Twilight of Sehemeah”

Hatpastorn:

Shining Of Kvarforth gör brutal comeback med deras sista giv ”Twilight of Sehemeah”. Neurosedyn-Gandalf står och visar upp sina nyinköpta extraljus och siktar extra noga mot Legolas då han vet att den lilla slanalven får hemsk migrän av skarpt ljus. Gandalf hatar egentligen alver, gnomer, halvlängdsmän och … ja, Gandalf hatar faktiskt alla raser. Det står med i De förlorade sagornas bok 2. Det är bara jag i hela universum som orkat läsa den, inklusive alla fotnötter. Där står det iallafall, svart på vitt, att Gandalf är en nazist som bara vill förgöra och en värld förstöra.

Dr Panzram:

De österrikiska självbesudlarna slår till igen, här med sitt mest talande verk hittills.

Jag får anta att det är meningen att herr Sehemeah skulle sitta i någon form av lotusställning, men eftersom verket saknar all känsla för djup eller talang så ser hans knän mer ut som fötter. Istället för en ond nekromantiker som reciterar hymner till nattens härskare får vi istället en skäggig halvapatisk dvärg som ser ut att använda en strålkastare för att lysa sin väg på kvällspromenaden.

Funebris – ”Triumph of the everlasting fire”

Hatpastorn:

Oj, Last Episode var alltså inne på Invasion Records kontor och stal en hink med den klassiska Invasion-röda färgen. Lurigt. Funebris är mest kända för att ha ett av de mest tröstlösa bandfotografierna någonsin. Idag är vi dock här för att diskutera skivomslagskonst. Vad kan man säga? Det är svårt att se så mycket annat än rött. Både bildligt och bokstavligt. Koncentrerar man sig till migränens spets kan man skymta en kyrka och en skog. Wow.

Dr Panzram:

Jag har nog aldrig i mitt liv sett ett omslag som varit så fulländat Photoshop som detta. Det är så perfekt i sin bedrövlighet att jag måste nagelfara det för att kunna finna en begynnande spricka i det för att därifrån rasera dess fasad. Detta är en sådan gruppvåldtäkt av stilar att jag i ärlighetens namn inte vet vart jag ska börja, än mindre avsluta.

Foto på byggnad som ser ut som en kyrka/slott: check

Alla effekter körda på +100: check

Obehagliga färgtoner: check

Vedervärdig morphning med mediokert artwork: check

Daterade effekter på logo och titel: dubbelcheck

Exquisite.

Suidakra – ”Auld lang syne”

Hatpastorn:

Jag måste se i syne. Auld lang syne. Snackar vi band som tröskat runt är Suidakra med i toppen. Tolv jävla fullängdare! TOLV! Få av dem är speciellt bra. Det värsta med det här omslaget är att allt bara är så tröstlöst. Inte ens gubbar som kör lastbil hade velat haft detta målat på fordonet. Inte ens kringresande nöjesfält hade haft detta på sina lyckohjul där man i teorin kan vinna kexchoklad men i praktiken är det bara ett ekonomiskt slukhål. Mustaschvikingen har iallafall pyntat fint på sin lilla tuva. Dödskallar på grenarna och en söt korp. Nu ska vi förresten reda ut en sak. Har ni testat att hänga ett människokranium på en tunn liten kvist? Det går inte. Sjukt overkligt omslag.

Dr Panzram:

Djingis Khan var den siste som föll och den förste som behövde tömma blåsan efter mongolernas legendariska mäskfest i kullarna utanför Kiev. På vingliga ben försöker han nå ett anständigt avstånd från sina utslagna kamrater. Han reagerar inte ens på de i busken upphängda vampyrskallarna, de var inte där när festen började, men Djingis har betydligt viktigare saker att tänka på, han har äntligen nått sitt mål, ett litet stup vid lägrets kant. Väl på plats ställs han inför nästa dilemma, vad göra först? Pissa, spy eller svimma?

Graveland – ”Carpathian wolves”

Hatpastorn:

Denna är diskutabel. Last Episode återsläppte den här skivan 1999 (!), men jag är högst tveksam till att det är ett officiellt släpp. Märkligt överhuvudtaget att Last Episode tog i denna ens med tång. Tyskar är ju lite känsliga när det kommer till armviftande polacker med lustiga hattar. Polackerna är väl i och för sig lite känsliga för armviftande tyskar vid närmare eftertanke. Jaja. Circle of life. Omslaget ser givetvis helt förjävligt ut och det blev inte bättre när No Colours Records ironiskt nog släppte den i ”färg”. Vi minns alla den där sinnessvaga blyertskrigaren på omslaget till Satyricons ”Dark medieval times”. Här har han klivit av hästen för att knäsittandes sjunga Tommy Körbergs ”Stad i ljus”. När man inte tror det kan bli dummare lägger man märke till vargen. Bara titta på den.

Dr Panzram:

Den hårda sanningen är att med undantag för ”In the glare of burning churches” så gillar jag INGET Rob Darken har gjort.

Jag får klara ”Night on the bare mountain”-vibbar av det här. Man ställer sig frågan, om någon utanför den här scenen skulle se det här omslaget, hade man kunnat klandra dem för att tro att detta var ett skämt? Det ser ut som något en trettonårig tjej med stark trea i bild rafsat ihop under en mattelektion.

Amortis – ”Gift of tongues”

Hatpastorn:

Amortis. Bandet som bara hade karriär därför att folk såg fel och trodde de köpte en skiva med Amorphis. Tänk att komma hem med en skiva, stoppa den i spelaren och förvänta sig att lättlyssnat finskt jommel ska ljuda ur högtalarna och så PANG, menlös österrikisk svartdöds. Rättelse. Menlös österrikisk svartdöds som drabbats av Matrixviruset. Smaka på låttitlarna ”Fear F/X – The pleasure mechanism” och ”Hyperthalamic prey” om ni tvivlar. Sedan har vi omslaget. Ett klassiskt Photoshopinferno signerat Niklas från Dark Tranquillity. Ibland fick han till det, ibland inte. Denna var väl ingen aha-upplevelse precis. En apa med vingar och problemtunga. Huvudet är tre gånger större än vingarna så jag betvivlar att varelsen flyger speciellt bra. Sedan har vi några gubbar, en spritflaska, en såg och en olustig krok. Jag är bombsäker på att Niklas fick ett brev som såg ut såhär:

Hey, wir genannt Amortis und herkunft aus Österreich. Wir wollen mit einem affen ein album-cover zu haben , eine säge , eine zunge , ein haken , ein paar alte männer und eine flasche schnaps . Werfen sie in eine geister mond und ein paar gräber , wenn du bist. Sie erhalten 50 Euro . Schönen abend!

Vad göra liksom? Ett jobb är ett jobb.

Dr Panzram:

Jag sparade det värsta till sist. Av kvalitén att döma får jag gissa att Amortis antingen var en storsäljare eller helt enkelt betalade för det här omslaget själva, för rent hantverksmässigt så är detta milsvida bättre än de övriga på den här listan. Men det är ändå det värsta. Maken till dryg jävla uppsyn får man fan leta efter. Jag kan gissa att det sneglades på en och annan Regain/Century Media-release när det här rövhålet skulle komponeras ihop.

I ett infall av ren masochism gjorde jag lite efterforskningar och upptäckte att den här plattan är släppt på klåparbolaget Blackend, vilket egentligen borde diskvalificera det här bidraget, men så slog det mig att absolut ingen bryr sig. Allra minst jag.