Förintelseförsamlingens Podcast. Del XVI. Podigal Son.

Posted in Podcasts on 12 februari, 2017 by hatpastorn

Vi avrundar veckan med att prata om världens bästa band.

/Förintelseförsamlingen

Dr Panzrams tributesploitation. På slaktbänken: Peccatum.

Posted in Uncategorized on 8 februari, 2017 by hatpastorn

Artist: Peccatum
Låt: ”Blood red skies”
Album: ”Oh, my regrets”

Den tredje mars 2011 skrev församlingens ständige sekreterare Heidenhammer följande i sin predikan ”Du går feil vei (eller 5 bedrövliga sidosprång)”:

Av alla ruttna russin i de kakor som bakades av herrarna Samoth och Ihsahn tar nog ändå Peccatum det totala jumbopriset. Självklart släpptes skivan 1999, detta fasansfulla år i svartmetallens historia. Peccatum sammanfattar allt som blev fel. Falsksjungande pretentiösa fånar som växt ifrån corpse paint men likväl håller sig med pre-emokajal och börjar sjunga om livets vedermödor borde hålla sig till neofolk. ”Strangling from within” består av en kakofoni – och då inte i positiv bemärkelse – av ett oändligt antal ljudspår, harmonier och förskräckliga försök till operasång, med texter inte ens Holy Records skulle ha godkänt. Och; rakad skalle, polisonger, ringbrynja och Broder Daniel-make up är ingen vinnande kombination. Det saknades bara några fastklistrade stjärnor på kinden.

peccatumDet finns ingenting jag kan tillföra eller kritisera i broder Heidenhammers summering av läget. I den här församlingen hatar vi Peccatum lika mycket som danskar hatar att göra bra black metal. De ändlösa timmar vi plöjt ner på att vända och analysera precis alla stenarna på detta missfoster till projekt är så otaliga att bara tanken på det har fått vuxna män att förlora förståndet. Jag orkar inte gå igenom alla turerna kring detta vårt grannlands eget White Stripes. Jag har exempelvis ingen aning om varför deras bror/svåger till sångare, Lord PZ, valde att lämna båten efter EPn ”Oh, my regrets”. Kanske var han på glid i mitten av 90-talet och detta var från början familjens försök till att få honom bort från de dåliga influenser han mött vid byns skatepark. Kanske lämnade han bandet för att göra upp med sitt förflutna…

Vem vet? och vem bryr sig? jag misstänker att alla mina frågor har samma svar.

När vi ändå är inne på ämnet så har vi ett fint pris liggandes i vår kollekthuvudskål till den som kan hitta en bild på Lord PZ där han inte ser ut som att han missförstått looken ”tuff, avslappnad och cool” med ”obekväm, stel och krystad”.

sot2

För att förstå Peccatum måste vi ovilligt ge oss in i en musikalisk genre som bara lastgamla indiemusiker från Umeå, dagisfröknar från Stockholm och gipshattsmannekänger från Sundsvall orkar lyssna på. Jag tror att det evolutionära/revolutionära språng som den norska svartmetallscenen tog mot slutet av 90-talet var så pass spektakulär och distraherande att deras ”avantgarde”-scen lyckades slinka förbi nästan helt ogranskad. Visst, vi var ju väl medvetna om vilka styggelser som dväljdes i det photoshopinferno som var underbolagens annonser i Close Up, Cadla och Necrologium, men det var inte förrän Peccatums debut och Ulvers ”Themes from William Blake’s the marriage of heaven and hell”, som vi förstod att sjukdomen hade spridit sig i värdkroppen långt värre än vi tidigare trott och att den sorg som en gång känts så fjärran nu till sist hade nått oss.

Innan jag blir anklagad för att döma ut hela den norska scenen som en enda malström av trendkänsliga kappvändare så vill jag poängtera att det fanns akter som istället för spexiga tights och bubbliga beats, valde att lägga in en andra växel eller bara blåsa på som om ingenting hade hänt. Gehenna, Enslaved, Limbonic Art, Urgehal, Carpathian Forest och Aura Noir är några av de band som kan se tillbaka på millennieskiftet med i alla fall någon form av stolthet.

peccatum1En detalj som bör nämnas är att denna metamorfos inte nödvändigtvis var något som huvudbandet genomgick, utan var snarare primärt reserverad till sidoprojektsträsket. Faktum är att jag i skrivande stund inte kan komma på ett enda band förutom Ulver som fullt vågade gå på tur i skogen av reverb, trötta idéer och pretentiösa koncept. Det kan bero på att detta är en genre som mer består av tämligen löst sammansatta låtidéer som visat sig vara för alternativa/radikala för att kunna säljas in till den stora publiken, men som ändå duger för att klippa ihop till 37 minuter material, dra över på en DAT-tape, ta lite spejsade bandfoton och sedan välja ett omslag som kommer att vara daterat imorgon för att avslutningsvis köpa skor och nöjen för budgeten. Detta ledde till en evighet av blippblopp, känslor och fisljummen naturromantik i en fadd svartvit och mögelgrönskimrande symbios.

Detta leder oss tillbaka till Ihsahn. När vi för första gången hörde hans CuBase-version av ”Inno a Satana”, nu kallad ”Opus a Satana”,” på ”Reverence”- EPn så märkte vi två saker. Det första var att det var intressant att för en gångs skull höra alla nyanser i denna Emperors egen ”The four horsemen”, då de legat dolda under lager av true på ”In the nightside eclipse”. Det andra var att den lät som soundtracket till ett Musse Pigg-spel på Super Nintendo. Nu i efterhand kan man höra så mycket av vad som skulle komma att bli Peccatums signum skrika mellan raderna i ”Opus a Satana”.

Jag antar att jag bara har kvar att göra det vi kom hit för att göra. Det är dags att prata om Peccatums mardrömslika cover på Judas Priests episka hit ”Blood red skies”. En åtta minuter lång sonisk tortyrsession hämtad från just den EP som blev Lord PZs svanesång.

Originalet står ut som det klart starkaste spåret på 1988 års något bortglömda ”Ram it down”. Bortglömd kanske för att skivan är lite dammig, men också för att den fullständigt suddades ut av den vätebomb vid namn ”Painkiller” som ett mycket splittrat och trött Judas Priest på något sätt lyckades detonera i världssjälen bara två år senare. ”Blood red skies” i original är en dystopisk halvballad med ett coolt science fiction-driv i både musik och lyrik. Man tänker lite Judge Dredd, omslaget till ”Stranger in a strange land” och Highlander II när man hör den.

Peccatums version å andra sidan.

Allt känns så där trött pretentiöst som det bara kan låta när folk ska ge sig i kast med att göra en alltför fri ”nytolkning” av bättre bands verk. Det är aldrig ett bra tecken när din datafiol låter som en skrikig säckpipa. Jag skiter i hur mycket pengar Ihsahn plöjde ner på den där keyboarden och jag förstår att ljuden ska låta autentiska, men det gör också en moders klagoskrik vid plötslig spädbarnsdöd. Det låter som om någon försöker spela Judas Priest på en säck med arga katter i vad som känns som en evighet. Någon (jag gissar på Ihsahn) börjar sedan sjunga opera eller försöka härma en biskop med Downs syndrom. Det är lite oklart. Jag är ytterst dåligt insatt i fru Ihriels artisteri utöver denna akt, men jag anar att när hon inte försöker så jävla mycket så finns där en skaplig sångerska. Med det sagt så hör jag kanske vart tredje ord hon häver ur sig, ”mummel mummel destiny, mummel mummel be”. När låten väl dragit igång på allvar så har den dystopiska känslan från originalet bytts ut mot något som skulle kunnat vara jingeln till ett konkurshotat äventyrslands sista försök till reklamkampanj. Sedan blir det bara värre. En av de absolut mest mediokra och besynnerliga manliga sånginsatserna sedan en drängfull Loa Falkman försökte rocka till sin image med ”The final countdown” tar vid. Det låter som att han valt att lägga sången genom att hålla andan och cykla på en norrländsk väg i maj. Den drivna desperationen i Halfords original har bytts ut mot ett besynnerligt ansträngt och teatraliskt velande istället. Stundtals så låter han faktiskt lite som Roy Rövmun, med den stora skillnaden att han absolut inte är Roy Rövmun. Jag vet inte om problemet är att Ihriel och Lord PZ tar det här på för litet allvar eller om Ihsahn tar det på för stort, men låten stånkar tappert på likt ett torpederat slagskepps sista patetiska försök att inte bli vågornas rov.

Produktionen är av platt hemmastudiomodell, tydlig och skarp förvisso, men allt har bara en så dödfödd aura över sig. Rent musikalisk är det här låååångt ifrån det sämsta jag hört i coverväg, men nu pratar vi inte om grekiska Order Of The Ebon Hand eller Dream Evil från Nacksta, utan vi pratar om sångaren och primus motorn i Emperor, ett utav svartmetallens största och mest respekterade band. En man som dessutom tidigare har bevisat att han kan det där med att välja covers.

”I wont go down” skanderar Lord PZ 05:57. Vi vet Lorden, vi vet.

När pansarkryssaren Peccatum efter åtta långa minuter till sist dukar under och dess lanternor försvinner i djupet likt stjärnorna innan stormen. Då finner man sig sittandes ensam kvar i livbåten, undrandes vad fan poängen med allt det här egentligen kunde ha varit…

pec3

Här borde jag summera mina våndor, men mina krafter äro tömda. Svenska Wikipedia vill på fullaste allvar mena att Peccatum är ett ”black metal-band”. En slutsats som bara kan vara möjlig om vi i Sverige har bytt namn på avföring till ”Black metal-band” och att jag helt enkelt inte har blivit informerad om detta.

Dark regards.

/Dr Panzram

Bandfotokatastrofer. Del 35. War Pigs.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 6 februari, 2017 by hatpastorn

Groove metal är som vi alla vet en av de absolut värsta grenarna i det träd som kallas hårdrock. Som amatördendrolog har jag en slutgiltig lösning, kapa grenen och bränn! Vad kan då vara värre än groove metal? Spansk groove metal med thrashinslag såklart.

Idag ska vi få stifta bekantskap med War Pigs från Spanien. De spelar groove metal med inslag av uppstudsig thrash. Nu har jag ju inte hört det här bandet, men ibland behöver man inte höra ett band för att veta exakt hur de låter. Innan det vankas krigsgrisar tänkte jag dock att vi skulle prata om något annat en stund, flatulens.

Flatulens är ett utsläpp av ofta illaluktande gaser ur analöppningen. Gasblandningen består till största del av kvävgas och koldioxid, men också antändningsbar vätgas och metangas. Flatulens uppstår då anus utsätts för tryck. Flatulens uppstår bland annat i tarmarna under jäsning av mat men orsakas också av svald luft. Det karakteristiska ljudet betingas av att ringmuskeln och i vissa fall skinkorna vibrerar. Då flatulensen innehåller små mängder svavelhaltiga gaser, till exempel svavelväte och merkaptaner, upplevs lukten ofta som en odör.

 Andra ord för flatulens är till exempel väderspänningar. I singularform kallas en gas från ändtarmen med folkliga och starkt vardagliga uttryck bl.a. prutt, fis, fjärt, mök eller brakskit, brakfis och brakare, när man släpper en kraftig sådan. En riktigt illaluktande gas, kan kallas för ”äggmök” exempelvis. Det finns också verb och olika uttryck som beskriver företeelsen, till exempel ”att släppa sig” eller ”att släppa väder”.

 I många kulturer uppfattas mänsklig flatulens i offentlig miljö som genant eller tabu. Fenomenet kan också, beroende på sammanhang, anses humoristiskt och ibland använder sig komiker av exempelvis så kallat pruttljud (ibland med hjälp av en pruttkudde) för att skapa komik. Vissa upplever det enbart som dålig eller barnslig humor.

Tack Wikipedia. Tänk vad vi lär oss varje dag.

I min värld har jag ett par tydliga riktlinjer som beskriver sann vänskap. Det första är att man kan spendera tid tillsammans i total tystnad utan att det känns obekvämt. Det andra är att man utan krusiduller kan proklamera att man måste riva av en brakskit.

Med denna vänskapsformel ska vi se hur pass goda kamrater War Pigs egentligen är.

war-pigs

Denna gång ska vi börja längst ut till höger för en gångs skull. Med brutal svank och rött ansträngt ansikte är vår spanska vän i full färd med att analsmattra sig halvt medvetslös. Han känner sig fullkomligt bekväm i den här situationen. Kul för honom! Däremot finns det kanske bättre tillfällen att tömma tarmen på än under en fotosession.

Till vänster om honom ser vi en kille som inte alls är lika bekväm. Kroppshållningen och minen säger allt. Han är i lätt chock, men ändå lite road. Vad hände just? Han är ny i bandet och inte lika luttrad. Äh, ge grabben några veckor till och de där fisljuden är lika naturliga för honom som fågelkvitter och dubbla baskaggar.

Näst längst till vänster finner vi en lätt generad spanjor. Han är såklart van vid både kroppsodörer och lustiga ljud sprungna ur analöppningen, men han är även en vän av hyfs och god ton. Med bedjande blick mot fotografens generella riktning försöker han via sitt minspel säga förlåt å sin bandkamrats vägnar.

Och längst ute på vänsterflanken har vi grabben som skiter i allt. Handen i fickan. Ingen jävla inomhusjacka. Fittskägg och surdryg uppsyn. Han struntar fullkomligt i om det luktar lite fis. Således är han en god vän. Eller vad fan vet jag egentligen.

En småkul detalj är att skivomslaget på deras hittills enda släpp, ”So fucking wrong”, pryds av en tecknad gris i gasmask.

Prutthumor på en måndag. Kom igen.

/Hatpastorn

Suspekta ögonblick. Del 38.

Posted in Suspekta ögonblick. on 3 februari, 2017 by hatpastorn

 

Och med detta avrundar vi veckan och tar helg.

Dyrka Döden.

/Förintelseförsamlingen

Heidenhammer granskar Bruce Dickinsons solokarriär.

Posted in Uncategorized on 2 februari, 2017 by hatpastorn

Om något känns alltför tröttsamt bara man tänker på det, är det en god indikation på att man bör låta det bero. I mitt fall består det i skrivande stund av att arrangera en hatmatch mellan Iron Maidens två skivor ”Dance of Death” och ”A Matter of Life and Death”. Jag kan väl skriva redan här och nu att det kanske inte rör sig om en regelrätt hatmatch – det gjorde det inte ens med skivorna med Blaze Bayley (tvi) på sång – men det är skivor jag inte riktigt försonats med ännu. Den uppmärksamme undrar såklart varför inte ”Brave New World” är med i beräkningen, men svaret är att jag väljer att se den lite som ett undantag från de skivor med bandet som släpptes mellan 1995 och 2015. Dels är den betydligt bättre än de andra, och dels känns den i sammanhanget väldigt annorlunda sett till struktur och låtmaterial.

Istället hade jag tänkt dyka ned i en närbesläktad, enligt vissa, djup avgrund. Vill man vara ödmjuk och diplomatisk kan man kanske bäst beskriva Bruce Dickinsons olika förehavanden på eget håll som en disparat mosaik av besynnerliga fragment och detaljer. Men varför gå händelserna i förväg? Häng med nu, när hammaren kontemplerar över något som borde gjorts upp med för länge sedan: en genomgång av Dickinsons samtliga verk under eget namn.

bruce-dickinson_3022256b

Vi beger oss till året 1990. Bruce har fått tillfälle att under snar tidspress sno ihop ett band, skriva låtar och ge ut en soloskiva utan större säljpotential annat än som en kuriositet. Ingen av de inblandade – däribland den gitarrist som senare skulle hoppa över till Iron Maiden, Janick Gers – verkar ta det på särskilt stort allvar, men låtar skrivs i ett rasande tempo och spelas in ungefär lika snabbt. En av bitarna skulle sedermera adopteras av Steve Harris och under Iron Maidens flagg, generera en listetta i singelformat. Vi pratar givetvis om ‘Bring Your Daughter to the Slaughter’, vilken därför inte hamnade på Dickinsons soloalbum vilket kom att få titeln ”Tattooed Millionaire”. Hur låter då själva albumet?

tattmillI brist på bättre ord: oförargligt. Mer än något annat kan det kanske bäst beskrivas som någon slags popinfluerad hårdrock. Om det låter avskräckande är det förståeligt. Ändå har de här låtarna något som jag faktiskt gillar. Det är avskalat, enkelt och … läskande. Utan att bli trött fyrtioårskrisrock eller utstuderat sell out-skval ger hela grejen ett relativt piggt intryck. Däremot kanske man mest undrar varför hela grejen egentligen gjordes – även om en del av låtarna är lättlyssnade och lätta att komma ihåg är det heller inte direkt hits. Lustigt nog har jag faktiskt aldrig stött på, eller i alla fall inte pratat med, någon annan än jag själv som gillat det här på allvar. I ärlighetens namn undrar jag faktiskt varför, då åtminstone någon borde se en viss charm i spektaklet?

Vi spolar framåt och landar i nådens år 1994. Dickinson har som bekant under mer eller mindre tvivelaktiga former lämnat Iron Maiden bakom sig och gör i media gällande att hans nya musikaliska äventyr kommer att få lyssnarskaran att gapa. Det talas om inspiration hämtad från ”bisarr tivoliliknande Frank Zappa-musik” och Peter Gabriel. Jag var inte gammal då, men nog rann det en kall kåre utmed ryggraden.

Klart var i alla fall att karln menade allvar med sin produkt. Den färdiga skivan hade spelats in inte mindre än tre gånger och genomgått metamorfoser som skulle få Paul Stanleys ansiktsoperationer att framstå som ödmjuka i jämförelse. Mycket på grund av att Dickinson till en början hade velat spela in allt via datorer och programmerade syntar och trummor, för att sedan göra precis tvärtom då han träffat på musiker som slagit honom med häpnad på grund av deras i sammanhanget ovanliga och unika spelstil. En av dem var Roy Ramirez och hans band Tribe of Gypsies, vilka fick i uppdrag att ackompanjera Dickinson på den slutliga versionen av albumet. Till råga på det hade Bruce själv lagt ut en mindre förmögenhet på att ge ut albumet. Förklarligt nog visste folk inte vad man kunde vänta sig, men förväntningarna var på sina håll likväl ganska höga.

balls”Balls to Picasso” köpte jag när den kom ut, på en ICA-affär i Staffanstorp då jag tillsammans med familjen var och hälsade på mina morföräldrar som valt att bosätta sig i Skåne. Om jag inte tar fel, var det också den första CD jag köpte som var i digipackformat. Det var stort. Jävligt stort. Vid tillfället hade jag inte tillgång till någon CD-spelare då sådana nymodigheter inte fanns att tillgå hos det äldre paret. Vackert fick jag vänta på att höra den i sin helhet till dess att jag var tillbaka i Norrland. Det tog en månad.

Den enda låt jag hade hört från albumet var ‘Tears of the Dragon’, då den roterade relativt flitigt på MTV. Visst lät det lovande, av den enkla anledningen att det i mångt och mycket lät som Iron Maiden. I alla fall i mina unga öron. Det var ju bra och betryggande. Men såhär i efterhand är det mycket som känns ganska underligt med albumet som sådant. Då den gode Bruce gjort en sådan poäng av att uttrycka sin experimentlusta och namedroppa bisarra musikaliska referenser, hur kom det sig att slutresultatet ändå blev såpass likt tidigare eskapader istället för att bryta ny mark?

Det ska på en gång sägas att det för all del inte låter värst mycket Maiden om det hela, men samtidigt inte heller så fruktansvärt originellt. Tvärtom låter det väldigt mycket odefinierat nittiotal. Nästan som ett typexempel på hur hårdrockslandskapet fått motta ett par rejäla smockor av såväl grunge som britpop. Ja, om hårdrock någonsin haft identitetskris var det då. Och den här skivan visar det ganska tydligt, om än utan att vara dålig. Tvärtom gillar jag fortfarande de flesta av låtarna. Problemet är inte så mycket att det är daterat och kanske inte så värst engagerande, utan snarare att det låter svårt för sakens skull. Lite för långa låtar. Lite för många arrangemang. Lite för … mycket. Den första soloutflykten var enkel och lättlyssnad. Det här är snarast motsatsen, även om det rör sig om i grunden ganska catchy Seattleinspirerad metal. Mer Alice in Chains än Pearl Jam, för att uttrycka det på det viset.

Samarbetet med Tribe of Gypsies avslutades i och med ”Balls to Picasso”. Istället var det dags att året därpå skrapa ihop en helt ny skara. Ensemblen kom att bestå av Dickinson och tre ynglingar, nästan samtliga hälften så gamla som Bruce själv. En av dem dessutom italienare som knappt kunde ett ord engelska, men som fick privatlektioner i språket av sångaren. Lite avundsjuk blir man allt. Tillsammans kom de i alla fall att kuska runt i olika delar på kontinenten, vilket också skulle dokumenteras i form av liveskivan ”Alive in Studio A”. Kanske inte helt nödvändig och egentligen finns det inte så mycket att säga om den, mer än att den sannolikt var ett bättre alternativ än dåtidens livebootlegs. Värt att notera i sammanhanget är dock att bandet faktiskt gav sig på att spela i det belägrade Sarajevo i Bosnien. Även om kriget hade avstannat en aning var läget långt från säkert, och mig veterligen tog sig då inga andra band in i landet för att genomföra konserter. Hatten av.

I alla fall, samma medlemmar skulle nu komma att utgöra det nya bandet Skunkworks. Är det någon platta i Dickinsons solokarriär som verkligen avskytts, får det nog sägas vara denna. Själv skulle jag nog snarare kalla den för plattan som ingen egentligen hörde. Faktum är att ytterst få av de jag känner har kunnat göra kvalificerade uttalanden om den, då de valde att helt enkelt negligera den. Enligt ryktesvägen viskades det om att Bruce nu kapitulerat fullständigt, följt kappan efter vinden och i ett sista desperat försök att vara down with the kids börjat spela någon slags såsig grunge. Grejen är bara att det är ganska långt från sanningen.

skunk”Skunkworks”, som skivan och bandet kom att heta, är inte direkt lätt att klassificera. Visst, man kan göra det enkelt för sig och säga att det rör sig om någon slags alternativ form av rock som på vissa plan är besläktad med sjuttiotalshårdrock av engelskt snitt … men det säger å andra sidan just ingenting. Samma beskrivning skulle kvala in på ”Balls to Picasso”, men det här är något helt annat. En sak är dock tämligen klar: där den föregående studioskivan hade ganska klara drag av metal över sig, finns det försvinnande få sådana spår att finna på ”Skunkworks”. Jag vet inte, en del tycker säkert att detta är ett bottennapp. Och om det är metal man är ute efter, bör man nog hoppa över den här kortlivade epoken. Själv gillar jag det, men kanske inte så till den grad att jag har lust att sälla mig till någon slags oreserverad hyllningskör som hävdar att det rör sig om en gömd juvel. Även om några av låtarna är riktigt bra, tenderar tyvärr skivan att bli alldeles för långdragen och till sist smått påfrestande. Kan dock tycka att det är lite synd att det aldrig blev någon fortsättning på det hela, då det hade varit ganska intressant att höra varthän utvecklingen hade gått. Jaja.

Det ironiska är, kan jag tycka, att Dickinson anklagades för att vara en sell-out i och med Skunkworks. Personligen tycker jag att om han nu någonsin varit det, ligger den beskyllningen betydligt närmare till hands med det album som skulle komma härnäst. Efter att ha gjort precis allt för att lämna sitt förflutna bakom sig – klippt håret och allt – tyckte åtminstone jag att det luktade småsurt när han bestämde sig för att börja göra heavy metal igen. Och dessutom tillsammans med Adrian Smith. Som om inte det vore nog, fick självaste Derek Riggs stå för konvolutet. Vi är alltså framme vid 1997 års ”Accident of Birth”.

accidentDet var uppenbarligen dags att göra och spela heavy metal igen. En väldigt enkel beskrivning av det hela vore att kalla skivan för en blandning någonstans mellan ”Balls to Picasso” och den skiva som skulle tjäna som uppföljare till denna, ”Chemical Wedding”. Det är tungt, aningens nedstämt och med ett ganska bra drag. Problemet är kanske att det känns lite väl mycket som ett rutinjobb. Även om recensionerna tjöt om att detta var den egentliga nya Iron Maiden-skivan är det i alla fall i efterhand klart att det var en överdrift. Men visst är det bra, och säkert gladde det folk att Dickinson var tillbaka i den kostym han fyllt ut bäst genom åren. Ändå är det liksom som att något … saknas. De där riktiga hitsen som Maiden lyckades spotta ur sig i sömnen saknas, även om här finns guldkorn. Dessvärre blir de mer en slags pseudohits – lätta att komma ihåg mer för att titeln eller några nyckelord upprepas i refrängerna, snarare än att melodierna sätter sig som en sällsynt elak könssjukdom på huvudet. Lite creddigt dock att göra en låt om Aleister Crowley i form av balladen ‘Man of Sorrows’ och dessutom läsa huvudpersonens självbiografi inför textskrivandet. Av en ren slump hade jag själv också gjort det (skrev iofs ingen låt om den) då den av någon anledning fanns på biblioteket i Härnösand. I efterhand kan jag mest säga att det var ett enormt slöseri med tid. Tusen sidor smörja. Det enda jag minns är att författaren vid något tillfälle hävdar att han under försök att göra sig själv osynlig började flimra bort i sin egen spegelbild. Så hög är nivån.

chemNåja. Det finns kanske inte så mycket mer att säga om just ”Accident of Birth”. Den är inte dålig, men jag tycker faktiskt att ”Skunkworks” är en roligare historia. Ändå verkar det ha varit ett sällsynt bra drag att ha spelat in en ny hårdrocksskiva, då det skulle smitta av sig på uppföljaren vilken kom redan nästa år – ”Chemical Wedding”. Här tänker jag inte spara på krutet, för detta album är utan tvivel det bästa han gjort på egen hand och är dessutom fullt i klass med Iron Maiden. Jo, jag menar allvar. På något sätt är det som om alla bitar verkar ha fallit på plats, för genom skivans gång hittar man bitar av samtliga influenser som genomsyrat soloalbumen så här långt – och det är bara de bästa av dem. Faktum är att det är såpass bra att mycket går utanför gängse ramar. Det är smått odefinierbart, men inte på det viset att musiken enbart faller mellan två eller flera stolar utan snarare så att resultatet blir individuellt, unikt och väldigt eget. Utan att vara märkvärdigt, desperat eller ett försök att krama vatten och blod ur en gammal sten.

tyrannyVilket, efter ytterligare en liveskiva vars existens kanske inte känns sådär värst berättigad – ”Scream For Me, Brazil” – för oss till vår slutstation, för närvarande. 2005 års “Tyranny of Souls” är den senaste studiogiv Bruce har behagat spela in under eget namn, och även det album jag lyssnat på minst. Det kan bero på att jag köpte den relativt sent, men också på att den på något vis är det minst färgstarka av släppen han krystat fram. Musikaliskt hamnar det någonstans mitt emellan “Accident of Birth” och “Chemical Wedding”. Fortfarande tungt och med en instrumenthantering som tar vid där den förra skivan slutade, men låtarna är lite mer direkta och mindre intrikata än på den sistnämnda. Det är givetvis inte dåligt, men lite av ett antiklimax då Dickinson, konsekvent, genom karriären tidigare aldrig gett ut samma skiva två gånger. Nåja, det är åtminstone hundra gånger mer driv i det här än vad Maiden lyckades spotta fram under samma tidsperiod.

Är det att svära i kyrkan, eller att åkalla gud fader i vår inverterade synagoga, att påstå det jag nu kommer att göra? Det är det säkert, men vad gör man inte. Sett på det hela taget, önskar jag att Dickinson hade fortsatt göra skivor under eget namn istället för att vända tillbaka till Iron Maiden. Jodå. För jämfört med framförallt “Chemical Wedding” är Maidens katalog från och med 2003 bara ett skämt, eller i bästa fall en blek kalkerad karikatyr av vad de en gång var. På något sätt lyckades de hyfsat med “Brave New World”, sannolikt för att Harris måste haft ett gäng låtar undanstoppade i en byrålåda i väntan på att Bruce skulle komma tillbaka … eller i alla fall att en bättre vokalist än Blaze Bayley skulle dyka upp. Men kom igen. “Dance of Death”, “A Matter of Life and Death”, “The Final Frontier” … i mina ögon påminner de lika mycket om det klassiska Maiden som “Reinkaos” ger intryck av klassisk Dissection. “Books of Souls” har jag inte ens behagat lyssna på än annat än när den spelades nonstop i Nifelheims omklädningsrum under ett gemensamt speltillfälle för dem, Root och Pastorns ena kohort.

Ja, så mycket mer har jag inte att tillägga. Gör er själva nu en tjänst och ge det ni missat av den gode Dickinson en chans. Vid något tillfälle skall jag ge mig på att recensera hans två böcker. Och apropå det … nej, ni kommer nog inte att tro på det. Men jämte Aleister Crowleys självbiografi, på det gamla biblioteket i Härnösand – där fanns även en av dem. Bruce Dickinsons , “the Adventures of Lord Iffy Boatrace”.

Jag skojar inte. Tack för kaffet.

//Heidenhammer

Konstnärsdrömmen. Dagens artist: Morfeus.

Posted in Uncategorized on 30 januari, 2017 by hatpastorn

Idag tänkte jag att vi skulle göra något nytt. Eller ja, nytt och nytt, att jag hackar på skivomslag är ingen nyhet. Däremot har jag inte fokuserat på en konstnär åt gången. I detta premiäravsnitt ska vi kika lite närmare på Morfeus.

Under 90-talet var Morfeus en av mina stora husgudar. Limbonic Art är ett band som är heligt och ett av extremt få band som tog sig igenom det fasansfulla året 1999 på ett värdigt sätt. Sedan ballade det ur, men mest på grund av idétorka och inte på grund av Matrix-virus eller andra otäckheter. Banden Morfeus spelade i EFTER Limbonic Art. Det är en annan historia. Ni minns det där jag sa om Matrix-viruset? Jo, jag tackar jag. Dimension F3H var oåterkalleligt drabbade av sjukdomen. Viper Solfa då? Ännu värre. Sedan spelade Morfeus även en sväng i Mayhem. Det ledde ingenstans. Han spelade också i Ancient. Det ledde ingenstans.

Morfeus snodde även ihop ett och annat omslag på den gamla goda tiden. En del snygga, en del mindre snygga. Vi tar oss en titt på några av dem.

Limbonic Art – ”Moon in the scorpio”

moon

Vi börjar starkt. “Moon inte scorpio”. Ett magiskt album. Jag måste ha lyssnat på denna juvel över tusen gånger. Jag kan varenda ton. Varje datatrumslag. Rubbet. Jag älskar den här plattan. Jag har den på CD, LP, kassett och i samlingsbox. Ändå känns det som att det inte riktigt räcker. Omslaget är ett av Morfeus bättre. En ockult fjälla på en klippa med månen som bakgrund. Klassiskt. Det är stämningsfullt och passar musiken utmärkt. Däremot är den av oklar anledning lite grumlig. Det är något som inte riktigt stämmer med själva trycket. Det skiter man såklart i. Vill man vara lite elak påminner motivet och utförandet om något som hade kunnat sprutmålas på en lastbil. Hade det dessutom varit en ylande varg istället för en nekromantisk kvinna på omslaget hade man spytt i sin mun. Nu är det tack och lov inga ylande vargar på skivan. Alltså på omslaget. På själva skivan är det vargar. Alltså inte själva CD-skivan utan skivan. Musiken alltså. Vi går vidare.

Limbonic Art – ”In abhorrence dementia”

abhorr

Att blanda data med traditionella målningstekniker kan fungera alldeles utmärkt. Dessvärre är detta en av de tidigaste varianterna på denna mix och det ser … ja, inte helt förjävligt ut. Det är svårt att inte bli lite väl snäll i sitt omdöme då jag avgudar även denna skiva. Rymden ser bra ut, den esoteriskt kanaliserande mantelmannen ser OK ut. Sedan har vi pelarna som får mig att vilja spela gamla PC-spel, typ Little Big Adventure. Man vill ju inte direkt tatuera hela torson med detta konstverk, men man blir ändå inte kränkt när man drar fram den ur hyllan. Fulsnyggt.

Limbonic Art – ”Epitome of illusions”

epitome

Vi går från fulsnyggt till fulfult. Är det inte meningen att man ska bli BÄTTRE på att måla med tiden? Jag hatade detta omslag när skivan kom och jag hatar det exakt lika mycket idag. Musiken är det inget fel på alls. Även om ”Sources to agonies” fått en att höja på ögonbrynen mer än en gång. Rymden ser dassig ut, men det är ett brutalt oproblem i jämförelse med schackdataspelet som utspelar sig nedanför där spelare nummer två lyfter upp armarna i triumf. Det ser förjävligt ut. Att ingen satte ner foten är en gåta. Eftersom detta inte är en ”riktig” skiva, utan en platta med återinspelade demolåtar hade det i min värld räckt med rymden och logotypen stort i mitten. Loggan är ju braksnygg. När den inte blir misshandlad av färgkombinationer som fått Invasion Records att nicka gillade vill säga. Usch!

Limbonic art – ”Ad noctum – Dynasty of death”

adnoct

Vilket album! Vilket kross! Vilken atmosfär! Första gången jag lyssnade på mästerverket blev jag besviken. Borta var de utsökta syntarrangemangen. Trodde jag. Under den fullkomliga tornado av livsförakt som är ”Ad noctum” döljer sig syntar i mängder. Man måste bara lyssna in sig. Rejält. Gärna med hörlurar. Sedan är man såld. Omslaget då? Ja, det är ju en Photoshopspya. Det kan man inte komma ifrån. Mörkt och murrigt är det också. Fy. Värst är logon. Om man har en så pass elegant logotyp finns det ingen som helst anledning att gå bananas med färger och poänglösa effekter. Om Morfeus lagt lika mycket tid på omslaget som han lade tid på att programmera trummorna hade detta varit Sixtinska kapellet part två, fast tvärtom och Djävulen. Fatta allvaret. Nu är det bara en pyramid och en mumie i en hopplös färgspya. Tack, men nej tack.

Limbonic Art – ”The ultimate death worship”

death

Det är nu det börjar bli sorgligt. Exakt här fick Limbonic Art slut på musikaliska idéer vilket resulterade i ett oinspirerat album. Visst, ”Suicide commando” har några hejiga partier, men i övrigt är det en blek kopia på ”Ad noctum”. Konstverket är däremot ett steg i rätt riktning. Rymden ser hyfsad ut och buffelskallen är inte dataanimerad. Det tackar vi för. Däremot känns det lite oklart varför det svävar ett buffelkranium i rymdens kalla vacuum. Logotypen fick vara i fred den här gången. Det tackar vi för. Dessvärre torpederas hela verket av den där förbannade bakgrundstexten och det där pentagrammet. Slutresultatet blev en stinkande Photoshopspya, men av en mer lättuggad karaktär.

Limbonic Art – ”Legacy of evil”

legacy

Detta var Limbonic Arts comebackplatta. De lade ner efter ”The ultimate death worship” med motiveringen att de hade slut på idéer. Ett klokt, ärligt och värdigt beslut. När jag fick höra att de fått nytändning och att en ny platta var på G höll jag på att komma i byxan. Samma dag den kom in på skivbutiken här i Sundsvall köpte jag den.

Skivan är piggare än föregångaren. Men inte mycket piggare. Jag ogillade produktionen, låtarna höll inte riktigt ihop. Magin var fullkomligt bortblåst. Sedan har vi omslaget. ”Moon in the scorpio” släpptes 1996, denna släpptes 2007. HUR FAN KAN DET BLI SÅ JÄVLA MYCKET SÄMRE EFTER TIO ÅR! Titta på omslaget! TITTA PÅ DET! Schackrutorna är tillbaka, pelarna är tillbaka, dassrymden är tillbaka, färgdribblet i logotypen är tillbaka. Och sedan… när man står på knäna och bara ber om att få nåd. Då … då ser man det. Slutbossen i Diablo 1 som stiger upp ur en skitful blixtvortex. Eller jag tar tillbaka det där. Bossen i Diablo 1 ser mycket bättre ut. Getsatan i Ultima Pagan ser bättre ut. I korta ord ser det här omslaget ut som en scen ur ett genomvärdelöst PC-spel från 1996 som trots korrekta specifikationer flyter i 1 FPS och allt är bara en mardröm. Hängde ni inte med där utan vill hellre ha en mer svartmetallrelaterad liknelse? Håll i er nu. Tänk er Mystic Circles töntpajas Graf Von Beelzebubs bandfoto på ”Drachenblut” fast dataanimerad av samma snubbe som kodade Djävulen i biofilmen Spawn.

Glasklart.

Odium – ”The sad realm of the stars”

odium

Jag måste vila ögonen på något annat en stund. Limbonic Art var inte det enda bandet som Morfeus fixade omslag till. Genre, lands och skivbolagskollegorna i Odium fick hjälp med omslaget till magiska ”The sad realm of the stars”. Många jag känner gillar att hacka på det här konstverket. Jag förstår varför, men illa är det inte. Här ser vi mantelgubben från ”In abhorrence dementia” sitta och ta sig en funderare på sin rymdbalkong. Man undrar ju vad han sitter och tänker på. Min teori är att han sitter och beräknar kostnaden för att montera nya balkongräcken. Marmorgolvet ser glashalt ut och de befintliga balkongräckena är cirka 30 centimeter höga. En livsfarlig kombination. Särskilt med tanke på hur vassa klipporna ser ut. Sedan lutar allting lite obehagligt bakåt. Nä, den där balkongen är en samhällsfara. Jag sätter en femhundring på att det är samma arkitekt och bygglag som fes ihop slottet på ”In the nightside eclipse”. Ett annat arkitektoniskt frågetecken och fuskbygge av kataklysmisk karaktär.

Jag tror vi stannar där för idag. Dimension F3H och Viper Solfa orkar jag inte med. Vad säger ni? Vill ni ha ett omslag till? Okej då. Bara för att vara snäll.

Vinterriket – ”Stürme der lezten stille”

vinter

Ständigt inaktuella Vinterriket lyckades 2001 på något obegripligt sätt lura till sig ett omslag av Morfeus. Det blev en svartvit rymdkuk.

Hejdå.

/Hatpastorn

Veckans vokalist. Del 3.

Posted in Uncategorized on 27 januari, 2017 by hatpastorn

 

Och med detta vill Förintelseförsamlingen önska trevlig helg.