No Fashion Records.

Posted in Uncategorized on 17 januari, 2018 by hatpastorn

Det finns nog ingen i detta avlånga land som inte äger en skiva som är släppt av No Fashion Records. Det finns nog heller ingen i detta avlånga land som någonsin köpt en hårdrocksblaska som inte sett en annons från nyss nämnda skivbolag. Ja, det finns nog fan ingen i detta avlånga land som inte undrar vad fan det var som hände med det här skivbolaget.

Även om de tre första meningarna i detta inlägg är något överdrivna så ligger de inte långt ifrån sanningen. NFR var under många år en hovleverantör av klassiska album som sålde som smör. De var även hovleverantörer på att sjabbla till det och inte betala sina band, men det kommer vi att komma in närmare på lite senare i detta inlägg som jag anar kommer vara av det längre slaget.

Tomas Nyqvist hette herren som startade No Fashion Records. Detta skedde någon gång 1992. Det var även han som drev det klassiska fanzinet Putrefaction Zine. Har ni missat den tidningen så gör er själva en tjänst och jaga rätt på ett gammalt exemplar. Den är stundtals rena guldet. En anekdot gällande den publikationen är att sista numret jag köpte hade Terra Firma på omslaget och Nyqvist gnällde på att svartmetallen var sjukt ute i hela numret. I protest ritade jag då corpse paint på grabbarna i Terra Firma och vips såddes fröet till Digital Corpse Paint Productions. Herr Nyqvist var hursomhelst en hejare på att nosa fram bra band och mellan 1992 till 1995 vankades det debutplattor med bland andra Dissection, Marduk, Katatonia, Unanimated, Mörk Gryning, Lord Belial och Throne Of Ahaz. Fatta allvaret. Dessvärre var han ingen legend på att sköta ett företag varpå skutan, trots att dessa band sålde mängder av plattor, var på väg att sjunka. Då passade lymlarna på House Of Kicks på att glida in i matchen och på något märkligt vis tog de över No Fashion Records och Tomas blev avpolletterad. Alla detaljer gällande denna usurpering känner jag inte till, men det var duktigt sura miner i intervjuer i många år framöver. Med all rätt måste sägas. Om jag inte är helt ute och cyklar så tog House Of Kicks-maffian över någon gång 1995. 1997 startade Tomas ett nytt skivbolag, Iron Fist Productions. Ett minst sagt ojämnt bolag där de riktiga guldkornen är svåra att hitta. Särskilt om man jämför med den succé som var No Fashion Records tidiga stall.  Vad hände då efter att House Of Kicks tog över? Ja, de puttrade på fram till ungefär 2004 och de gick väl knappast från klarhet till klarhet. Magin var borta och det var en duktig mängd smuts som fick skriva skivkontrakt.

Vill man läsa mer om personerna och historien bakom No Fashion Records rekommenderar jag att ni kilar in på Bardo Methodology. Där finns en pangbra artikel med mycket matnyttig information. Idag tänkte jag att vi istället går igenom alla skivsläpp i kronologisk ordning. Eller ja, kronologisk ordning och kronologisk ordning. Samlingsskivor, återsläpp och sånt tjafs skiter vi i. Vi går direkt på godsakerna.

Brygg en kanna kaffe för detta inlägg kommer att bli långt. Nu kör vi.

Bestial Summoning – The dark war has begun

Först ut på bolaget var denna giv som släpptes 1992. Holland har aldrig varit en stormakt när det kommer till black metal. Kollar man på de tidigaste banden snackar vi Countess, Deinonychus och Bestial Summoning. Man knyter inte direkt näven i luften och utbrister i ett positivt laddat ”yes”. Sedan kom Liar Of Golgotha och … ja, de släppte en skiva med ett omslag där en blålila drake bajsar på en lika blålila delfin. Och det är ändå deras bästa skiva! Som sagt, Holland och svartmetall är ingen vidare kombination.

”The dark war has begun” har dock sina poänger. Inget man häpnar över, men vill man ha en halvtimme tidig svartmetall med thrashundertoner får man sig en angenäm stund. En kopp kaffe, en mazarin och Bestial Summoning. Man kan ha det värre. Anekdoter om bandet då? Tja, trummisen Sephiroth lever tydligen numera på att producera bröllopsvideos. Man lär så länge man lever.

Fester – Winter of sin

1992 släpptes även denna platta. Riktigt urusel faktiskt. Fester har vi avverkat för en tid sedan på dessa sidor, men då var det deras andra giv som stod i fokus. Detta är då deras första och den är i det stora hela exakt lika hopplös som uppföljaren. Ett norskt Temperance. Ibland glimmar det till men överlag är det en salig röra av olika stilar. Det låter demo och det i negativ bemärkelse. Nästa!

Marduk – Dark endless

Först Bestial Summoning och sedan Fester. Snacka om start i backe första dagen på körskolan. Som tur är blev det ordning på torpet när Marduk dundrade in sin smaskiga debut ”Dark endless” 1992. Jag gillar den skarpt. Visst, det är fler stopp i låtarna än vad det finns hår på ett cypriotiskt strandraggararsel, men vad gör det när man serveras klassiker såsom ”Still fucking dead” och ”Departure from the mortals”? Min favorit är dock ”The funeral seemed to be endless”. Det avslutande riffet i den låten är så true att jag i min ungdom spolade tillbaka så många gånger på min CD-spelare att lasern skar ihop. Dessutom var Norrköpingsborna lustiga nog att låta slutet på låten tona ut varpå man höjde och höjde och höjde och PANG körde ”The black …” igång med en ljudvolym som kunde spränga solsystem. Fiffigt nog hade man cirka fem sekunder på sig innan trummorna kom in så man kunde paniksänka. Marduks ”Dark endless” är med andra ord en skiva man fan inte lyssnar hursomhelst på.

”Dark endless” var då No Fashions största succé hittills. Marduk själva var då inte alls lika imponerade då de raskt bytte bolag till Osmose Productions och uttryckte allmänt missnöje över NFR i allehanda hårdrockstidningar världen över. Alla detaljer i den historien lär vi aldrig få veta.

Fråga: på baksidan av skivan får vi veta att originaltiteln var ”R.I.P”. Vad fan var det tänkt att vi som skivköpare skulle göra med den informationen?

Unanimated – In the forest of the dreaming dead

1993, ett fantastiskt år. No Fashion bjuder direkt upp till dans med Unanimateds debutskiva ”In the forest of the dreaming dead”. En klassiker. En klassiker som förtjänade ett bättre öde. Produktionen föll mig aldrig på läppen och skivomslaget är rent utsagt bedrövligt. Man kan inte ha en av de snyggaste logotyperna som skapats och sedan ha ett omslag där en risig bild på förvirrade bandmedlemmar är vad man får. Skivtiteln är dessutom inklistrad på ett sätt som fullkomligt stinker nödlösning. Men. Låtarna. Vilka låtar. Utsökt svartdöds av ädlaste valör. Det är denna och Dissections ”The somberlain” som enligt min mening är mallen när det kommer till svensk svartdöds.

Dissection – The somberlain

Som sagt. Samma år släpptes ”The somberlain”. Ett mästerverk. En klassiker. Låtarna, texterna, produktionen, skivomslaget, logotypen. Man baxnar. Plattan är dedikerad till Euronymous vilket gör detta till den andra skivan på No Fashion som är en hylling till någon i Mayhem. Den första var Bestial Summoning som dedikerade sitt verk i Deads ära. Alla har hört det här albumet tusen gånger så det finns ingen anledningen att mala på, men det är dock en sak jag alltid har undrat och med lite flax kanske det är någon ute i läsekretsen som kan svara mig detta. Under första låten, ”Black horizons”, finns ett mystiskt ljud som låter som ett snabbt ”bipp-bipp”. Det hörs primärt när introriffet återkommer andra gången och som allra tydligast hörs det runt 1:38 in i låten. Jag minns första gången jag hörde skivan att jag reagerade på ljudet, men när jag påpekade detta för mina kamrater sade de att de inte hörde någonting. Detta ledde till mild irritation från min sida varpå jag höjde och ylade frågan igen. Till slut hörde de vad jag hörde, men ingen kunde begripa vad det var för något. En teori jag fick höra då var att det var ett missljud från gitarren, men jag är skeptisk. Det låter för digitalt på något sätt. Kan det röra sig om ett Dan Swanö-dribbel? Han fick ju till några duktigt märkliga ljud på Katatonias EP ”For funerals to come”. ”Bipp-bipp”-ljudet är emellertid inget jag irriterar mig på eller störs av. Jag är bara genuint nyfiken vad det är för något.

”The somberlain” blev som vi alla vet en succé, men Dissection gjorde en Marduk och bytte skivbolag. I en gammal intervju med Zwetsloot antyddes det att det var pengar och allmänt strul som var orsaken till bytet. I samma intervju nämnde han även att obetalade royalties svävade någonstans runt en kvarts miljon. Exakt vad som hände och vilka summor det rörde sig om har jag noll koll på, men eftersom skivbolag i allmänhet är allergiska till att betala sina band har jag på känn att det var några rejäla slantar som inte gick till rätt personer.

Katatonia – Dance of December souls

Jag älskar den här skivan. Punkt. Det spelar ingen roll att kaggarna är ett triggat skrivbord eller att det stundtals är så otajt att självaste Capricornus från Graveland rynkade på näsan. Stämningen jag hamnar i varje gång jag lyssnar på plattan är magisk. Den är faktiskt så bra att jag förvandlades till en av de där idioterna som står och vrålar efter gamla låtar på spelningar. Jag skrek efter ”Without God” tills jag blev hes när Katatonia var i Sundsvall för att presentera ljuvliga ”Viva emptiness” och då tycker jag inte ens att den är bäst på skivan! Jag var dessutom nykter. Åh söte Jesus. Så bra är ”Dance of December souls”.

I god tradition bytte Katatonia skivbolag efter denna debut. Jag tippar på att de var ungefär lika nöjda då med No Fashion som de blev när Black Lodge återsläppte detta verk i den mest vidriga version man kan tänka sig. Nästa släpp för Katatonias del blev ”For funerals to come” och den kan ni läsa mer om i mitt absolut första inlägg på den här bloggen.

Merciless – Unbound

Året är nu 1994 och No Fashion chockerar med att inte släppa ett bands debutplatta. Här har vi ”Unbound”. Bandets tredje skiva. En ärtig historia som tyvärr är lite förbisedd. Den är naturligtvis inte lika true som debuten ”The awakening”, men med en leverpastejsmörgås i flabben och ett glas iskall mjölk som komplement är den magnifik. En klassisk frukostplatta.

Merciless är rent allmänt ett band som inte vann livets lotteri när det kom till skivbolag. Smaka på följande:

”The awakening” släpptes 1990 på Deathlike Silence Productions. Mer magiskt än så kan det inte bli. Dessvärre blev ju Euronymous mördad så det bolaget gick ju åt helvete. När Osmose Productions återsläppte godbiten stavade de fel på bandnamnet på ryggen av skivan. Ridå.

1992 släpptes ”The treasures within” av bolaget med det hyfsat ironiska namnet Active Records. Jag har aldrig sett den här skivan i verkligheten bör tilläggas.

2003 satte tidigare nämnda Black Lodge tänderna i denna och ni kan ju ana vad det innebar. Och nej, jag har inte heller sett återsläppet i verkligheten.

1994 släpptes som sagt ”Unbound” på No Fashion. Det gick ju som det gick.

2002 släpptes bandets sista giv av amatörerna på Black Lodge.

Merciless förtjänade ett bättre öde.

Throne Of Ahaz – Nifelheim

1995 var det full fart igen med Throne Of Ahaz magnifika ”Nifelheim”. Eller ja, full fart var ju kanske att ta i. ”Nifelheim” spelades in i mars 1993 men släpptes 1995 vilket gjorde att denna skiva fick leva en undangömd tillvaro. Hade denna brakplatta släppts i slutet av 1993 hade det garanterat varit ett helt annat ljud i skällan. Nu släpptes den när hela svartmetallscenen fullkomligt exploderat, stämplades som Darkthrone-klon och försvann i mängden. Orättvist är bara förnamnet. Att skivomslaget och layouten tillhör det absoluta bottenskiktet gjorde inte saken bättre.

Mörk Gryning – Tusen år har gått …

Ännu en platta från 1995 och ännu ett debutalster. Jag gillar den här skivan skarpt, men jösses vilket GNÄLL det var på folk gällande denna giv. Det skämtades vilt om att medlemmarna var så unga och att den borde hetat ”Fjorton år har gått …”. Jag skämtade om samma saker jag med när det begav sig och då är jag två år yngre än Jonas Berndt. Psykos. Dessutom vill jag tillägga att mina egna musikaliska eskapader i den åldern inte på långa vägar var lika imponerande. Vi snackar dungeonsynt av absolut sämsta sort. Hursomhelst, ”Tusen år har gått …”, jag älskar skiten. Melodisk black metal där hitsen står som spön i backen. Skolengelskan däremot …

Dö seven siils häss bin bråuken änd de biist iss loos agänn. Armageddån häss kåm to päss. Fajnally.

Unanimated – Ancient God of evil

Vi fortsätter att gräva runt och vad hittar vi härnäst? Jo, Unanimateds andra giv ”Ancient God of evil”. Unanimated är då det första bandet på No Fashion som släpper sin andra platta på samma bolag. Jag tror att jag gillar den här skivan liiite bättre än deras debut. Bättre produktion, bättre låtar, bättre skivomslag. Slingan på inledande ”Life demise” har jag för övrigt haft på hjärnan i snart två decennier. Däremot fattade jag aldrig texten och titeln till ”Eye of the greyhound”. Om debuten kanske är musikaliskt jämnare i kvalitet så har denna betydligt högre toppar. ”Life demise” är braktoppen.

Efter denna juvel blev det som inte så mycket alls med Unanimated. De gjorde en comeback 2009 med skivan ”In the light of darkness”, men det tog som aldrig fart.

I likhet med Merciless förtjänade Unanimated ett bättre öde. Ett av de mer udda inslagen i tillvaron var när jag och sångaren Micke gjorde lokalradioreklam ihop för ett par år sedan. I producentstolen satt Rehn från Abyssos. Jag minns att jag kom hem och undrade om jag drömt alltihop. Vi skämtade iallafall om det faktum att den där halvtimmen vi spelade in reklam genererade mer pengar än något av våra respektive skivsläpp.

Lord Belial – Kiss the goat

Ännu en debut. Kyss geten med Lord Belial. Knallrosa omslag, anskrämliga teckningar i bookleten, låttitlar såsom ”Hymn to the ancient misanthropic spirit of the forest”. Jag köpte blint. Det finns ett stort problem med den här skivan och det är att första låten, ”Hymn to the ancient misanthropic spirit of the forest”, är ljusår bättre än alla andra låtar på plattan. Sedan är ju inte trummisen Sin ett mirakel av tajthet.

Lord Belial var tidiga med att inkorporera flöjt i sitt mangel. Ett hemtrevligt tilltag. En annan sak med Trollhättangrabbarna var att de var lite äldre än många andra band. Både jag och Heidenhammer minns när vi läste en intervju med bandet ifråga och det visade att trummisen var typ 25. En helt overklig realisation på den tiden. I researchsyfte inför denna text var jag tvungen att kolla när Sin är född och se på fan, han är född på 60-talet. Typ två månader äldre än Hellhammer. Det kan inte bara vara jag som tycker sådant här är intressant.

A Canorous Quintet – Silence from the world beyond

Vi lämnar 1995 bakom oss och glider in på 1996. Nu blir det lite rörigt i vilken ordning skivorna är släppta för nu börjades det dribblas rejält. Kollar man på ryggarna på skivorna borde man rimligtvis kunna gå efter vilket nummer de är släppta i. Logiskt va? Ja, kruxet är bara att vissa av skivorna är släppta i oordning. Nummer 19 är släppt före typ nummer 14 och så vidare. Jag kör på så ser vi vart vi hamnar helt enkelt. Huvudsaken är att alla skivor kommer med.

Varför har jag inga problem med att stava till Azhubham Haani när jag inte ens under hot om elstötar kan stava till A Canorous Quintet? Ingen vet. Skön barbershop-logotyp förresten. Kvintetten är inte alls tokiga. Problemet med skivan är att jag tappar intresset efter tre-fyra bitar och det blir en jämntjock sörja av välspelad och välproducerad svensk svartdöds. Grymt bra sång av Mårten dock. Ska vi göra det brakrörigt? Bandet startade under namnet A Canorous Quartet, bytte till A Canorous Quintet och lade sedan ner verksamheten. De väckte upp liket runt 2004, men under det nya namnet The Plague för att bara något år senare landa i namnet This Ending. Varför detta jommel?

Innan de släppte ”Silence from the world beyond” på No Fashion så fes de ur sig en EP på Chaos Records som jag har för mig var något underbolag till House Of Kicks. Den är inte heller så tokig, men lite klurig att få tag i. Sedan har vi deras musikvideo …

Allegiance – Hymn till hangagud

Ännu ett debuterande gäng. Jag köpte skivan, öppnade bookleten och läste på bandfotot följande rad: Ty vi äro kungar av Svea rike. Jag suckade, slog på skivan. Och suckade. Jag vet inte vad det är, men jag fastnade aldrig för Allegiance. Kompetent mangel är det och jag gillar ju när det är lite folkmusikdoftande. Likväl fastnade inget. Ja, förutom Bogges bedrövliga engelska uttal när han sjöng då.

5:40 in i första låten är det dock ett hejigt riff. Man har ju köpt skivor för mindre än så.

Dark Funeral – The secrets of the black arts

Tjong i medaljongen! Det är ingen hemlighet att jag älskar ”The secrets of the black arts”. Grymma låtar, ett helvetiskt rens, elegant omslag och sjukt bra sång. En lyxprodukt. Om rymdvarelser skulle komma till Sundsvall och be mig att ta fram en skiva med typiskt svensk svartmetall så är det nog fan ”Secrets …” som åker fram. Dessvärre blev plattan naggad i kanten av grabbarnas oförmåga att bete sig i intervjuer och TV-framträdanden. Om fler band gjorde som Deathspell Omega och bara höll käften skulle vi bli gladare. Sedan hade de gott och väl kunnat slopa Von-covern.

Vinterland – Welcome my last chapter

Jag tycker inte jag gjort annat än att skriva om Vinterland så vi håller detta kort. Debutskiva. Hyfsad svartdöds. Få brydde sig när det begav sig, men bandet fick ett uppsving efter millennieskiftet. Så kan det gå. Snyggt omslag dock! Mortiis-lila och silver är ju så satans tilltalande för ögonen att man skriker. Varför kör inte fler på det temat?

Decameron – My shadow …

Ännu ett debuterande band på No Fashion Records. ”My shadow …” är en skiva som det märkligt nog aldrig blev något surr kring. Den är faktiskt riktigt hyfsad, om än duktigt rörig när det kommer till arrangemang och allmänt kaos bakom trummorna. Enligt bookleten är merparten av trummorna helt improviserade. Det var ju dumt. Detta är även ett album som tydligt förklarar varför band INTE ska ha tacklistor i sina skivor. Jisses vilket fjanteri. ”I would like to thank my family (Except my dad)”, massa tjafs med ex-flickvänner och fan vet allt. Om de hade fokuserat på att repa och putsa till låtmaterialet istället för att hålla på med strunt som mänskliga relationer hade detta kunnat bli en dräpare. Dessvärre var det få som brydde sig när denna damp ner i butikerna. Däremot dög det att hajpa Satanized som i mångt och mycket måste vara ett av de största luftslotten i svensk musikhistoria. Jag minns när denna skiva släpptes och folk refererade till den som ”ja, det är Satanized-grabbarnas nya band”. Själv stod jag med frågande min och undrade vilka fan Satanized var. Vilka var då Satanized? Jo, ett band bestående av medlemmar som senare skulle spela i alla möjliga kända dödsorkestrar. Släppte de något då? Jo, en rehearsal 1991. MED TVÅ LÅTAR!

Är Satanized Sveriges svar på Perdition Hearse? Ett tidigt band med coolt folk i sättningen som egentligen aldrig gjorde något större musikaliskt avtryck.

Det är det här som är problemet med Decameron. Det går inte att prata om Decameron utan att mala på om Satanized.

Nästa!

Ablaze My Sorrow – If emotions still burn

No Fashion visste hur man sniffade upp debuterande och hungriga band. Här är det Falkenbergs Ablaze My Sorrow som fick förtroendet att snickra ihop en debutplatta. Ärtig, ettrig och melodiös döds är vad som bjuds. Redan i låt ett hinner pågarna klösa av i runda slängar femtusen riff, slingor, taktbyten och fan vet allt. Den musikaliska motsvarigheten till smörgåstårta till frukost, lunch, middag och kvällsvard. Svingott ett tag, men efter dryga halvtimmen är man illamående. Precis då är albumet över. Sjukt smart. Sedan kan man undra varför folk tjatar om Vinterland när Ablaze My Sorrows debut var betydligt fräsigare. Undrar förresten hur det kommer sig att ju fler skivor man släpper desto färre riff är det. Är det så att man är så satans pepp på första skivan att man klämmer in allt i ren desperation? Det måste vara så. Debuten är som vi alla vet alltid bäst.

Throne Of Ahaz – On twilight enthroned

Uff! När norrlänningarna i TOA släppte sin efterlängtade uppföljare till magiska ”Nifelheim” var jag galet peppad. Efter första genomlyssningen kände jag mig groteskt blåst på konfekten. ”On twilight enthroned” är som fikabröd betraktad en mandelkubb. Torr så in i helvete, men det finns lite gott både här och där, men i det stora hela är det något massivt som saknas. Det behövs saft! Vi har tjatat nog om den här skivan på dessa sidor så vi behöver inte gå igenom allt igen. Debuten är ljusår bättre.

Sammanfattningsvis var 1996 inte alls ett dumt år för No Fashion Records. A Canorous Quintet, Allegiance, Dark Funeral, Vinterland, Decameron, Ablaze My Sorrow och Throne Of Ahaz. Det är dumt att klaga. Men roligt.

Lord Belial – Enter the moonlight gate

Året är nu 1997. Ett väldigt speciellt år då detta var året då många av de största banden, både svenska och norska, gjorde uppföljare till sina framgångsrika debutskivor. Ett mycket underskattat årtal och ja, norrmännen vann stort, men det kom några fina bidrag från Sverige med. Först ut är Lord Belial som med sin ”Enter the moonlight gate” äntligen fick till det. Vrålsnyggt omslag, ett gäng braklåtar och härligt stökig produktion. Denna är på alla sätt bättre än debuten och är man sugen på att höra svensk svartmetall från 90-talet är detta att rekommendera. Det enda riktiga lågvattenmärket är låten ”Lamia” som i likhet med Dissections ”Where dead angels lie” bara är bra när det matas dubbla baskaggar. Fick du en blodpropp av ilska nu? Det var ju synd.

Mörk Gryning – Return fire

Här kan vi verkligen snacka om att debuten var bättre. Det finns bra slingor i de två första låtarna men sedan blir det bara trögflytande. Det är precis som att de tog allt jag tyckte var bra med ”Tusen år har gått … ” och skar bort det. Kvar finns … ja, ljud och lite skrik. Jag blev sur då och jag blir lika sur nu. Så mycket talang och så blir det såhär knasigt.

Allegiance – Blodörnsoffer

”Hymn till hangagud” föll mig aldrig på läppen. ”Blodörnsoffer” är sämre. Jag vet att det finns gott om folk som tycker Allegiance är svinbra. Jag fattar väl bara inte grejen. Det kryper i kroppen och jag får svårt att andas när jag lyssnar på möget. Rent logiskt borde jag gilla det här manglandet. Fan vet vad det är som inte stämmer.

Noctes – Pandemonic Requiem

Lord Belial fick till det på sin andra skiva. Mörk Gryning och Allegiance fick inte till det. Nu ska vi kika på Noctes, ett band som debuterade till skillnad från de tre gängen jag nyss nämnde. Jag köpte ”Pandemonic Requiem” när den släpptes och den är inte alls fy skam. Vid tidpunkten var den här typen av musik inte direkt pangfräsch, men kom igen, öppna era hjärtan. Stockholmarna i Noctes lyckades charma mig rejält med sin slingsvartdöds. Tänk er att Naglfar och Unanimated fått ett kärleksbarn. Ett kärleksbarn som aldrig slutar skrika då näktergalen Johan Lönn skrev texter längre än mitt utlägg om Mayhem. Det var för övrigt Johan som ritade Haimads logotyp så det finns en liten Sundsvallskoppling.

Korten på bordet är ”Pandemonic requiem” inte ett mirakel av bäst, men vill man lyssna på något riktigt jävla hyfsat passar den utmärkt till kvällsfikat. Och återigen, varför detta tjat om Vinterland?! Ge Noctes lite kärlek.

Lobotomy – Kill

Ett band som aldrig fick någon kärlek från min sida var Lobotomy. Detta är deras andra giv och deras första på No Fashion Records. Stockholmsdöds. Jag gillar Stockholmsdöds. Detta går emellertid fetbort. Man skulle kunna kalla detta för ett segflytande tröstlöst Entombedderivat, men det är för snällt. Är det någon därute som minns Hypocrites debut ”Edge of existance”? Den där skivan som bara får en att sjunka ihop av trötthet och missmod. Den är bättre än Lobotomys ”Kill”. Fatta allvaret. Lobotomy har dessutom mage att vara sluga redan i låt två, ”Frozen”. Det börjar med melodiskt gitarrplink och precis när man sänker garden och tänker ”wow” så PANG. Stönande segbröt i rakt nedåtstigande led från Benedictions värsta stunder. Tvi vale! Precis när man ska plantera foten i stereon för att göra slut på lidandet drar solot igång. Ja, ni hör ju.

The Moaning – Blood from stone

I likhet med norrlänningarna i Throne Of Ahaz blev även denna debutplatta försenad i evigheter vilket gjorde att den drunknade i Dissectionklonshavet. Mycket sorgligt då detta är en energisk historia med en massa sataniskt sprutt som förtjänade ett bättre öde. Framförallt är den en miljard gånger bättre än medlemmarnas övriga musikprojekt. Varför tröska runt i The Everdawn, Scheitan och Helltrain när The Moaning var ljusår bättre?! Jag fortsätter att tjata om Vinterland genom att påpeka att ”Blood from stone” är skivan du ska lyssna på istället. Köp för fan. Snygg logotyp även.

Vermin – Millenium ride

Nu började däcken att vobbla. Rejält. Matrix-viruset i all ära men death n roll-pesten som härjade i Sverige vid samma tidpunkt är minst lika vederstygglig. Vermins ”Millenium ride” är en av världens sämsta skivor. Jag hatar death n roll med varje fiber i min kropp. Även om Matrix-viruset framkallade många tårar gav den iallafall även många goda skratt. Vermin däremot, här är det ingen som skrattar. Det är inte bara det att musiken suger, det är hela auran av smuts som slår emot en likt en tsunami. Fy fan. Här vill man dela ut dödliga handkantsslag till samtliga inblandade. Jag har en enorm toleransnivå när det kommer till folks åsikter och smak, men gillar du death n roll är du död för mig. Nu kokar jag fan av ilska. Jag minns det som igår. Året var 1995 och Dismember försökte flörta in sig med sin vedervärdiga låt ”Casket garden”. Där satt man. Fjorton år. Svältfödd på döds. Vi snackar MTV, vi snackar Headbangers Ball. Dismember dyker upp. Man kissade ju på sig. Och sedan. IN DÖH KÄSKETT GAAARDEN! Följt av de lökigaste jävla riffen man kan tänka sig. Tre av mina bästa polare köpte ”Massive killing capacity” när det begav sig. Jag har inte kontakt med någon av dem idag.

Ablaze My Sorrow – The plague

Falkenbergarna gör comeback med sin andra giv. En brinnande Bruce Willis på omslaget. Den där Peter Grøn som gjorde många skivomslag på den här tiden kommer jag att återkomma till. Jag tror iallafall att det var han som var ansvarig för detta. ”The plague” är inte så tokig, men inte lika fräsig som debuten. Denna ägde jag aldrig själv när det begav sig, däremot hade en polare den på promo så den gick några varv i skivspelaren. Det jag minns mest, förutom Bruce Willis, var ett enerverande power metal-yl på låten ”Mournful serenade” som borde strukits innan idén ens var påtänkt. Och att kaggarna lät som blöta pizzakartonger.

A Canorous Quintet – The only pure hate

Det största problemet med den här skivan är produktionen. På grund av att Abyss var fullbokad valde de att spela in i Sunlight och det slutade inte lyckligt. Det finns en hel del bra idéer och riff på denna, men ljudet gör att jag tröttnar direkt. Sedan är ju skivomslaget en jävla Invasion Records-röd sorg.

Dark Funeral – Vobiscum Satanas

På tal om skivomslagssorg så har vi ”Vobiscum Satanas” näst på tur. Varför de valde att ha en suddig bild på rymdhunden Lockjaw är bortom mitt förstånd. Det var för övrigt samma lirare som snodde ihop det här omslaget på en kvart som även var ansvarig för Vermins ”Millenium ride” OCH A Canorous Quintets ”The only pure hate”. ”Vobisum Satanas” har helt klart sina stunder, men den bleknar i jämförelse med den vätebomb som var ”The secrets of the black arts”. Masse sjunger inte lika bra som Themgoroth, Alzazmon har inte samma driv bakom trummorna som Equimanthorn och även om Ahriman susar fram klassiska Dark Funeral-riff känns det ändå som att det saknas något. Blackmoon finns det många historier om, men att skriva lyxriff, det kunde han. En allt annat än dålig skiva, men som sagt. I jämförelse med ”Secrets …” bleknar den.

Ophthalamia – Dominion

Denna har avhandlats tidigare under denna Likpredikans historia, men vi tar det igen. ”Dominion” är skitdålig. Om death n roll kan få mig på kasst humör är det inget mot den avgrundslika kokilska som black n roll-trams kan frambesvärja. Och ja. Jag vet att det ska vara apostrofer och skit när man skriver n roll, men jag tänker inte nedlåta mig att slösa energi på att trycka ner en enda extra tangent i onödan. ”Dominion” är även bandets tolkning av Macbeth. Ja, ni hör ju.

Lord Belial – Unholy crusade

Vi stannar kvar vid ödesåret 1999 och minns tillbaks till när Lord Belial stod redo med sin tredje platta. Jag fick denna på promo av Widda som höll i fanzinet Cadla. ”Unholy crusade” innehåller en del goda idéer, bland annat på låten ”War of hate” som är lite av ett epos. Däremot kroknar skivan halvvägs. Det kan vara den torra produktionen som gör det. Energin som fanns på ”Enter the moonlight gate” ersattes primärt av en pyrande gubbilska. Fungerar i små doser.

Allegiance – Vrede

Trots att jag aldrig varit något fan av Allegiance så hindrade det inte mig från att äga deras fullständiga katalog. ”Vrede” är den jag minns minst av och den jag lyssnat minst på. Om man redan var frälst är det mer av samma. Sedan har det stört mig något enormt att bokstaven ”E” är felvänd i albumtiteln av någon outgrundlig jävla anledning.

Noctes – Vexilla Regis Prodeunt Inferni

En andra portion Noctes? Året var fortfarande 1999 och jag svarade ja. Sedan spottade jag ut allt likt Pentti Varg när han åt glöpfräs. Bandets debut spelades in i Sunlight och hade helt OK ljud. Även denna spelades in där men detta låter inte riktigt klokt. Jag vill tycka om ”Vexilla Regis Prodeunt Inferni” men det går inte. Sedan är albumtiteln helt hopplös att komma ihåg. Synd på rara ärtor. Efter denna lade bandet ner verksamheten och var märkligt nog inte involverade i några andra band såvitt jag minns.

Lobotomy – Born in hell

Hu. Den här är inte kul alltså. Om vi bortser från Photoshopspyan till skivomslag och bara riktar in oss på det musikaliska är det här en kämpig historia. Det är liksom inte dåligt spelat eller så, mest bara erbarmligt tråkigt. Jag gillar som sagt Stockholmsdöds, Lobotomy kan jag dock bara inte med.

Hypocrite – Into the halls of the blind

Naturligtvis äger jag den här OCH debuten. 1999. Vilket skitår alltså. Hypocrites melodöds är som att krydda köttfärssåsen uteslutande med mjöl. En fadd historia. När det är dags att ranka de onödigaste skivorna som släppts ligger Hypocrite bra till. Det här tjänar ingenting till. Absolut roligast var i tidningen Grimoire Of Exalted Deeds där skjutjärnsjournalisten Bill Zebub intervjuade dem och tvingade dem att låtsas vara Hypocrisy istället. Det säger fan allt.

Insania Stockholm – World Of Ice

Jag har redan redogjort för detta under min textanalys så jag kan korta ner denna recension med följande textrad:

World of bajs.

Vassago – Knights from hell

1999 klamrar sig fast. Det var ett himla tjoande och hojtande om hur extrema och brutala Lord Belial-sidoköret Vassago skulle vara. När skivan väl kom passerade den med en axelryckning. Den här skivan känns lika farlig och spännande som ett avsnitt av TV-serien ALF. Planen var väl att göra något War-doftande. Det blev vårdoftande.

Jag blev så förbannat nöjd med den ordvitsen så nu tar jag mig en starköl istället för att fokusera på Vassagos lyrik som naturligtvis är helt jävla bedrövlig! ”666 carved in a bullet, sent out of hell …”. Jösses.

Wolf – S/T

1999 är över. År 2000 är här. Hårdrocksbandet Wolf släpper sin debutplatta. Jag älskade det bisarra barnboksomslaget och tyckte de hade en skön inställning i de intervjuer jag läste med dem. Det snackades Iron Maiden, det snackades Mercyful Fate. Och äppelmos. Jag ville gilla Wolf. Men det gick inte. Målet under 2018 är kanske att lyssna in sig rejält på Wolf. Eller så tar jag en promenad istället.

Misteltein – Rape in rapture

Det är lätt att avfärda Misteltein som ett skånskt Dimmu Borgir. Det är ju faktiskt exakt vad det är. Med det sagt har ”Rape in rapture” sina poänger. Jag gillade alltid sången och en del partier är det bra skjuts i. Kruxet är väl den totala identitetslösheten. Misteltein i likhet med Hecate Enthroned fyller väl egentligen ingen större funktion, men det är ju ändå kul att folk håller på med annat än att vandra planlöst på stan.

Lobotomy – Holy shit

Den här är ju bara ett slöseri med allas tid.

Vermin – Filthy f***ing vermin

Det här mina damer och herrar och allt däremellan är kanske den skiva som  symboliserar allt som är death n roll. Den står som en orubblig monolit av hårt packad avföring och ditt jobb som lyssnare är att med plastbestick förtära den. Att lyssna igenom denna från pärm till pärm är en uppgift av gammaltestamentlig karaktär. Återigen, om du lyssnar på death n roll: där är dörren! Ut! Schas! Det är helt otroligt vad folk fokuserar på fel saker. När Blake från Nachtmystium blåste folk till höger och vänster för att finansiera sitt skenande drogmissbruk GRÄT folk på Internet. För i helvete, har ni aldrig handlat från Dolores Records?! Eller legat på ett skivbolag? Skärp er! Blake gjorde iallafall några riktiga kanonskivor. Men när hela jävla Stockholm inklusive kranskommunerna slutade spela bra death metal till förmån för livsbejakande life n roll! Då dög det! Inte en jävel protesterade. Förutom jag, en ensam förbannad lallare från Sundsvall. Jag kan ge mig fan på att ni stod där i publiken, med kortärmade skjortor med flames på och långa jävla kedjor som var kopplade till plånboken och diggade järnet när Vermin ruskade höft live på typ Pub Anchor eller vad fan det heter. Skämmes tammefan! Nu är det ni som reciterar texterna till ”De mysteriis dom Sathanas” 100 gånger och sedan lägger ni er utan att få kvällsmat!

Jaså? Vermin kommer från Nässjö. Inte Stockholm. Kuken.

Dark Funeral – Teach children to worship Satan

JOJO! Den här EPn kan studsa rätt åt helvete. Vilket strunt. Jag äger den naturligtvis. I TRE EXEMPLAR! Här bjussar Dark Funeral på en egen låt och fyra covers. FYRA! Hur de sista tre tolkningarna låter vet jag inte eftersom jag får hjärnblödning av den inledande slakten av King Diamonds ”The trial”. Komplett med jamande tjejgnol och inhyrd sologitarrist. Ett tips till er som just startat band och vill göra en cover. Se till att ni kan spela låten för samma sekund som ni ringer någon polare för att lägga solon eftersom ni själva inte kan kommer jag stå där och dela ut handkantsslag utan en tanke på morgondagen.

Dominion Caligula – A new era rises

Den här är lite kul. Masse från Dark Funeral fick feeling och snodde ihop en platta med några andra lirare. Inte helt dumt. Svartmetall i midtempo med lån från melodöds och lite industri. Bra sång. ”A new era rises” är långt ifrån ett mästerverk, men jag hade gärna hört hur en uppföljare låtit om de putsat bort alla skavanker. Det hade kanske kunnat blivit något. Skön Photoshopspya för övrigt. Jag fnös då, jag fnyser nu.

The Storyteller – S/T

Söt power metal från Gävle. Det är nästan så att man inte kan bli arg. Man hör ju att de vill väl. Titeln på låt nummer åtta sammanfattar mitt musikintresse på ett otroligt passande sätt. ”A test of endurance and strength”. I övrigt finns det inte så mycket att säga.

Mörk Gryning – Maelstrom chaos

Nu är året 2001 och vi är inne på rond tre med Mörk Gryning. Det var evigheter sedan jag lyssnade på denna, men jag minns den som bättre än ”Return fire”. Det andra jag minns är när de spelade playback på TV-programmet Hannah. När jag vid den här tidpunkten spelade med Jonte i ett annat band frågade jag honom om den dubiösa låttiteln ”My friends”. Jag kommer fan inte ihåg hur motiveringen/försvaret löd. Däremot minns jag en spelning i Örebro där Jonte och en gitarristerna i bandet hyrde en porrfilm på VHS i storfyllan. Den hyrdes i hotellets lobby bör tilläggas. Det visade sig emellertid vara en rökfetishfilm så det var halvnakna damer som satt och rökte cigarretter och det var liksom allt. All puffed up, hette den. Otroligt roligt. Om jag inte minns fel somnade Jonte med fjärrkontrollen i handen med Forward-knappen intryckt.

Insania Stockholm – Sunrise in Riverland

Avbryt verksamheten.

Wyvern – No defiance of fate

Om det är ett band som duckat för kulorna på denna Likpredikan är det Wyvern. ”The ancient sword”-demon är hands down den roligaste demokassetten jag äger. ”No defiance of fate” är bandets svanesång och vilken svanesång sedan! Vi snackar hejdlös power metal som egentligen kulminerar redan på låt två, ”The liquid and the metal”. Heidenhammer hatar power metal mer än jag hatar death n roll och ändå blir han alltid på gott humör när Wyvern kommer på tal. Han kan för övrigt hela texten till tidigare nämnda låt utantill. Det är superkasst, men man blir iallafall glad. När Mörk Gryning spelade i Sundsvall så lade Jonte upp ett gäng Wyvern-plattor för försäljning. Sedan kom vår gemensamma kamrat Widda förbi och följande replikväxling utspelade sig:

– Ska du sälja dom där?

– Öööh, ja?

– För pengar?

Tystnad.

Dark Funeral – Diabolus Interium

Den här är inte dum. Jag äger bland annat varianten med doft-CD. Den luktar fan, men skivan är bra. Det är bra energi, bra sång och makalöst rens av Matte Modin. En på alla sätt bättre produkt än bleka ”Vobiscum Satanas”. Kul med band som faktiskt lyckas att återhämta sig. Särskilt efter en EP som ”Teach children to worship Satan”.

Misteltein – Divine. Desecrate. Complete.

Misteltein är tillbaka. Året är 2001. Problemet med den här skivan är såklart omslaget. Hur fan tänkte de här? I övrigt är det brutalare än sist. Inte dåligt, inte heller kalasbra. Det är hyfsat. Nirag, Nagrinn, Hel, Karagat, Seron och Mishrack må låta som ett gäng karaktärer i ett rollspelsäventyr jag spelade 1988, men de är dugliga musiker och vet hur man snickrar ihop låtar. Detta blev svanesången då det tydligen blev dålig stämning i bandet och någon gjorde anspråk på bandnamnet och fan vet allt. Lite som Gorgoroth-debaclet, fast Skånes Dimmu Borgir.

Wolf – Black wings

Mer Wolf! Eftersom folk hade mage att klaga på omslaget på debuten är denna mera sansad. Dock riktigt snygg. En bra platta jag önskar jag gett mer tid för här finns hårda karameller. Fan, 2018 blir kanske Wolf-året ändå. Sent ska syndaren vakna.

Wolfen Society – Conquer divine

Efter Masses utspel i Dominion Caligula var det dags för Lord Ahriman själv att testa på något nytt. Wolfen Society var ingen höjdare. En fyraspårsbagatell med fisljummet stand strong, stand alone-tema. Ni vet hur det brukar låta. ”I am elite”, ”I am superior”,  ”I am something something wolfpack” och så vidare och så vidare. Det lustiga är att majoriteten av alla som någonsin författat sådana texter är arbetslösa slan som inte ens gjort militärtjänstgöringen. Skön elit. Nu säger jag inte att så var fallet med Wolfen Society, men de krigar mot kassa odds. Sedan vinner bandfotot pris i kategorin ”minsta möjliga ansträngning”. Jag menar, kom igen. Shorts.

The Storyteller – Crossroad

Ja, denna är väl varken bättre eller sämre än debuten.

Lord Belial – Angelgrinder

I början av millennieskiftet fick alla skägg och väst-band dille på att kapa melodierna och börja mangla istället. Lord Belial och In Aeternum är väl de tydligaste exemplen. ”Angelgrinder” är i det närmaste olyssningsbar tack vare de bedrövligt mixade trummorna. Det är otroligt mystiskt att batteristen Sin blev supertajt samma sekund som datorer blev vardagsmat i landets musikstudios. Att sedan redan på låt tre köra en återinspelad låt från ”Kiss the goat” känns jävligt ängsligt. Nä, detta är bara trist och tråkigt. Och Invasion Records-rött.

Ablaze My Sorrow – Anger, hate and fury

2002 var den melodiska dödsmetallen stendöd och ”Anger, hate and fury” får väl ses som en sista dödsryckning i en sargad kropp. Inte dåligt, men energin från debuten saknas. Det känns lite lengräddat vilket inte rimmar med albumtiteln. Om ”If emotions still burns” är Edward Furlong i Terminator 2 är ”Anger, hate and fury” Edward Furlong idag. Plufsig.

Insania Stockholm – Fantasy (A new dimension)

Stick, annars ringer jag snuten.

Mörk Gryning – Pieces of Primal Expressionism

Jag vet inte jag. Vart tog de bra låtarna vägen? Visst, det är bra spelat och det är tekniskt och krångligt på sina håll. Till ingen nytta givetvis.

Wolf – Evil star

Om jag inte är helt slut i roten så är detta den sista skivan som släpptes på No Fashion Records. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte ens om jag hört den. Jag har då aldrig sett skivan i fysiskt format i verkligheten.

Det var allt! jag kan ha missat någon EP, men jag är nästan säker på att jag fått med alla fullängdare. Det är smått otroligt vilka klassiker som ändå släpptes via No Fashion Records. När jag kollar i skivsamlingen är det galet hur många av släppen man faktiskt äger. Och vilken nostalgi dessa plattor väcker. Alla är såklart inte bra, men när man satt med Ginza-katalogen i ungdomen och såg att de släppte ifrån sig typ andra Noctes för några tior var det klart att man slog till. Med tanke på de släpp som gjordes är det fascinerande att det inte gick runt. Visst, det var några tunga år på slutet och de var inte lika hungriga på att hitta nya förmågor. Då går det utför. Snabbt. Men ändå. Något mystiskt är det ju.

Vilka plattor är era favoriter och har ni några sköna anekdoter gällande detta skivbolag? Dela med er i kommentarsfältet.

Det var allt för idag. Nu ska jag lyssna på Vlad Tepes. Hejdå.

/Hatpastorn

Annonser

Suspekta Ögonblick. Del 40.

Posted in Uncategorized on 11 januari, 2018 by hatpastorn

/Förintelseförsamlingen

Phil Anselmos black metal-utflykter

Posted in Uncategorized on 8 januari, 2018 by hatpastorn

Amerikansk black metal kan i mångt och mycket sammanfattas med att de aldrig riktigt fattat grejen. Det finns såklart undantag, men i det stora hela är amerikaner och svartmetall en usel kombination. Lägger vi dessutom till den ruttnande gödselstack som är amerikanska black metal-fans så har vi något att knota och klaga över tills solen slocknar. En kollega till mig brukar roa sig med att hänga i diverse svartmetalltrådar på Reddit och jösses, amerikaner alltså. De fattar inte grejen.

Jag har aldrig varit en fantast av Pantera eller något av Phil Anselmos tusen sidoprojekt. Det finns inget som tilltalar mig. Vill man göra mig på osedvanligt dåligt humör kan man slå på Hellyeah som Pantera-trummisen bankar i numera. Fy fan vilken skit. Med det sagt vill jag att vi börjar reda ut dagens ämne som är den fasa som är Phil Anselmos black metal-utflykter. Jag är redan trött.

Phil Anselmo. Vissa anser att han är ett geni, vissa anser att han är en hårt pundande version av seriefiguren Acke Black. Arg, högljudd, burdus och med ett ego som är större än Lake Superior. Jag brydde mig inte alls om honom som person förrän ödesåret 1999 och en viss EP med Viking Crown låg färsk på skivdisken. 1999. Det räckte liksom inte med …, ja ni vet exakt vad jag menar. Nu kokar det i lillhjärnan så vi tar det från start.

Året var 1999. Nä, det här går inte.

1999 … Nej.

Året …

Ok. Som om allt inte redan var en mardröm bestämde sig Phil Anselmo under artistnamnet Anton Crowley att även han skulle hoppa på black metal-tåget. Det skedde med bandet Viking Crown som i juni 1999 skivdebuterade med ”Unorthodox steps of ritual”. Jag vet inte varför, men omslaget har alltid tilltalat mig. Det är sådär skönt fulsnyggt och sprider en viss aura av fördärv. Musiken däremot … ja, vad ska man säga? Det är naturligtvis skitdåligt men på det där klåparsättet som medför att det inte är roligt dåligt utan bara utmattande. Man hör att Phil lyssnat på black metal, men att han missuppfattat allt. Ljudet är dåligt på helt fel sätt. Trummaskinen löper amok, gitarrljudet är dränkt i effekter och det skriks konstant. Syntpartierna är på gycklarnivå. Enligt bookleten spelades denna in under fullmånen 1994. Spindelkänslan pinglar. Jag har mycket svårt att tro att Phil spelade in detta 1994 och lät inspelningen ligga i träda lagom tills att black metal blev allmängods. Då Satyricon var förband till Pantera under denna tidsperiod har jag på känn att Satyr haft dåligt inflytande på Phil. Det resulterade i detta. ”Unorthodox steps of ritual” kan bäst beskrivas som en mix av Mortician och Nåstrond på sina respektive sämsta dagar. Undvik.

Redan nästa år, 2000, var det dags för en andra portion Viking Crown. Nu tillsammans med sin dåvarande fru Opal på synt och Killjoy på sång. Skivan hette ”Innocence from Hell” och är givetvis precis lika kass som ”Unorthodox steps of ritual”. Lustigt att debuten spelades in ”1994” och uppföljaren 1999. Fem år har passerat och ändå är produktionen och låtarna misstänkt lika. Otroligt mystiskt. Jag skriver ofta om oriff, men den här skivan stoltserar med rena olåtar. Det puttrar på en stund, Killjoy sjunger som en tvättäkta sopa och sedan ebbar det bara ut. Ibland tutas det på en synt. Så håller det på i nästan 40 minuter. Återigen är produktionen helt fel. Kom ihåg att Phil inte är någon ung entusiast med en fyrakanalersporta. Han var i det närmaste rockstjärna med en hemmastudio få band ens kunde drömma om. Det är en stor skillnad på att försöka få så bra ljud som möjligt med små medel än att medvetet få saker och ting att låta dåligt med hjälp av filter och studiotrix.

Tredje smockan, ”Banished rhythmic hell”, släpptes 2001 och hade samma line-up som föregående skiva. Här ska jag erkänna att jag stundtals nickar gillande. Det primära låtmaterialet är en blandning av dungeonsynt och lättsmält noise. Det är stämningsfullt och jag gillar ljuden. Hade hela plattan varit av samma dungeonsyntkaliber hade mina klackar varit i taket. När de ”riktiga” låtarna dundrar igång vill man emellertid göra en Van Gogh och bara skära av sig örat. Produktionen är nu på så låg nivå och låtmaterialet så klent att man nästan blir imponerad. Vissa låtar tar bara slut. Hur ska jag förklara detta på ett passande sätt? Tänk att du sitter och pratar med någon. Mitt i en mening reser sig personen upp och bara går iväg. Så låter de ”riktiga” låtarna på ”Banished rhythmic hell”.

De två första plattorna släpptes på Baphomet Records som drevs av tidigare nämnda Killjoy. Det kan jag på sätt och vis förstå. Killjoy och Phil var polare och när det vankades black metal kändes det väl bara naturligt att Killjoy släppte möget. ”Banished rhythmic hell” var det Season Of Mist som släppte. Visst, det bolaget har sina djupa dalar men det här är bortom mitt förstånd. Om vi leker med tanken att Viking Crown varit ett band där medlemmarna var totala okändisar från typ Falun. Hade Season Of Mist släppt skivan då? Självklart inte. Phil var sångaren i Pantera. Ett stort band. Det räckte tydligen för att hans helt genomvärdelösa black metal-projekt fick förtur. Vem köpte det här? På fullaste allvar, vem köpte Viking Crowns plattor och bara ”wow, det här var ju otroligt bra”? Gillar man Pantera ser jag ingen anledning att lyssna på Viking Crown. Gillar man black metal ser jag ingen anledning att lyssna på Viking Crown. Gillar man att plåga sig själv, köp Viking Crown. Blint! Det tragiska är att det som sagt finns små partier som är tilltalande. jag har redan nämnt introt, ”View of a desolate wasteland”, och ”Swallowed by black mass” är även de stämningsfulla stycken. Varför släppte de inte bara en skiva med sådana låtar? Förstår ni nu vilken nivå vi befinner oss på. En skiva där introt är bäst! Inte sedan Melek Taus glansdagar har jag varit med om något liknande.

Efter ”Banished rhytmic hell” lade Phil Anselmo ner Viking Crown och det var för allas bästa. Jag förstår varför han startade bandet. Black metal var relativt nytt och fräscht och han ville visa att hans streetcred var tyngre än Crowbars riff. Trist bara att det inte blev bättre än det här. Faktum är att det nästan är chockerande hur kasst det blev. Jag menar, kom igen. Det finns inga ursäkter.

Nu hade sagan kunnat vara slut. Det är den inte. Vi minns alla den totala axelryckningen som var Eibon. Minns ni inte den kan ni läsa min och Heidenhammers recension av smörjan på vår genomgång av Moonfog 2000 – A different perspective. För att göra en lång historia kort var Eibon en supergrupp bestående av bland andra Satyr, Fenriz och Phil Anselmo. Det blev ett par låtar inspelade och sedan var den sagan all. Tack för det. Inte ens de mörka gudarna kan sia om det fiasko som en hel fullängdare med det projektet hade kunnat uppnå. Om Satyr var ansvarig för införandet av Matrix-viruset i Norge kan han mycket väl även vara ansvarig för Phil Anselmos black metal-exkursioner. Återigen, ponera att Viking Crown bestod av okändisar från Falun. Hade Satyr kommit springandes då med saliven forsandes ur limpsaxen?

Jag minns inte om det var i Close-Up eller om det var i Terrorizer, men Phil var intervjuad då han var aktuell med något av sina miljarder sidoprojekt. Han fick då frågan varför Viking Crown var så kasst och då erkände han att Viking Crown inte var någon höjdare utan hans riktiga black metal-hjärta bultade i det gamla projektet Christ Inversion. Jag minns att jag läste detta och tänkte att det här Christ Inversion lät högst tvivelaktigt. Sedan glömde jag bort det bandet helt ända tills för något år sedan då jag en dag bara vaknade och tänkte ”Christ Inversion”. Då Internet gjort det möjligt att rota fram gammal musik man bara kunnat drömma om i ungdomen blev jag sugen att på vinst och förlust kolla om någon lagt upp Christ Inversion-material på Youtube. Jodå. Det fanns. Enligt metal-archives släpptes det en demo 1994 och en demo 1995 samt en samlingsvolym från 2008. Jag var naturligtvis skeptisk då jag aldrig sett en recension, en intervju eller någon ens nämna Christ Inversion i ett fanzine under hela 90-talet. Jag kan såklart ha fel. Musikaliskt är det inte så mycket black metal alls, mer gammal döds i symbios med sludge och andra dubiösa genrer. Inte skitdåligt, inte heller skitbra. Som kuriosa lite småkul. På Youtube fanns gamla liveklipp från 1994. Samma år som Pantera släppte ”Far beyond driven”. Ett hafsverk som hamnade på förstaplatsen på den omtalade billboardlistan. Jag vet inte, men det är något som inte stämmer. Christ Inversion har så mycket bättre ljud och bättre låtmaterial än Viking Crown någonsin hade och detta ska vara inspelat långt före Viking Crown. Ja, det står att första Viking Crown är inspelad 1994 men den informationen lägger jag i samma påse som Nargaroths tidslinje. Jag är långt ifrån någon Anselmo-specialist så finns det något expert ute i etern som kan reda upp det här vore jag tacksam.

Vi spolar fram till 2015. Phil Anselmo är åter aktuell med ett black metal-projekt. Skam den som ger sig. Scour heter bandet. Medlemmar från bland annat Cattle Decapitation och Pig Destroyer. Hittills har vi fått två EPs. ”Grey” släpptes 2016 och ”Red” 2017. Jag vet inte jag. Det är välspelat och det låter stundtals som black metal. Däremot är låtarna knappt tre minuter långa och det påminner mest om låtidéer som aldrig blivit färdigställda. Vill man vara elak låter det som att någon klippt ut black metal-flörtarna ur Cattle Decapitations låtar och gjort en skiva av det. Känslan efter att ha lyssnat igenom Scours två släpp är mest tomhet. Vad ska det här vara bra för? Det är som sagt inte direkt dåligt, men det känns ofärdigt. Ni vet de där halvfärdiga låtarna man spelat in på datorn och sedan glömt bort. Så låter Scour. Enligt kommentarerna på Youtube är dock detta det bästa som hänt i musikhistorien. Hur var det nu med amerikaner och black metal?

De fattar inte grejen.

På tal om det kommer luftslottet Necrophagia få sig en åthutning framöver.

På återseende.

/Hatpastorn

Dr Panzrams årsbästalista 2016/2017

Posted in Uncategorized on 4 januari, 2018 by hatpastorn

Då fjolårets försök till att göra en gemensam lista slutade i att Heidenhammer likt en perverterad (läs: nykter) Martin Luther spikade upp sitt hatfyllda dekret på Hatpastorns ytterdörr. Vi beslutade därför att skrinlägga det årets lista i ett fruktlöst försök att undvika interna pogromer och skärmytslingar. Det är dels på grund av denna konflikt och dels för att jag är sämst på att hitta ny musik som jag nu presenterar:

Dr Panzrams årsbästalista 2016/2017.

Master’s Hammer – ”Formulæ”

 

Samtidigt som han har fullt upp med att designa typsnitt och vissla duetter på Gangesfloden, så finner ändå František Štorm (som f.ö. är hans riktiga namn) tid till att hålla ett av världens bästa black metal-band rullande, likt någon sorts post-post-ironisk jävla mardrömsfabrik.

Visst, det gick lite skakigt där på mitten av nittiotalet, men vad spelar det för roll då Master’s Hammer spenderat det senaste årtiondet med att kontinuerligt ta hela scenen till skolan.

Ljudet är bra, stämningen är bra, låtarna är bra, omslaget är pissdåligt.

Lyssna på denna skiva nu.

Isengard – ”Traditional Doom Cult”

 

Jag accepterar detta som en ren och sann introduktion till det ärevarv som är Isengards diskografi. Visst, öppningsspåret ”The Light” är kanske aningen för hejigt… Men B-sidans ”The Fright” skulle kunna ha smugits in någonstans mellan ”Trollvandring” och ”The Fog” på ”Vinterskugge” och ingen hade höjt på ögonbrynet över det.

Extra plus för omslag och layout.

Katatonia – ”The Fall of Hearts”

 

Det är när Katatonia smörar så att CDn är som att hålla i en våt tvål som katatonia är som allra bäst. När denna platta släpptes ifjol lyssnade jag så besatt mycket på den att jag till sist fick lova NecrOphelia att bara lyssna på Katatonia när hon inte var hemma.

Att bonusspåret ”Vakaren” INTE gick och blev en radioplåga är för mig ett mysterium större än det faktum att Nocturnal Depressions ”Nostalgia” har 1.3 miljoner visningar på Youtube.

Kill – ”Great Death”

 

Medlemmarna i Kill är goda vänner till mig, men med det sagt har jag aldrig varit ett större fan av deras musik. Inte för att det har varit dåligt (med undantag för den tragedi som är kaggeljudet på ”Inverted Funeral”) utan för att jag helt enkelt aldrig varit ett nekroblackhead.

Med det sagt så är ”Great Death” det ondaste som släppts sedan ”Nefarious Dismal Orations”.

ALLT på den här plattan är bara så jävla true och depraverat.

Ulver – ”The Assassination of Julius Caesar”

 

Jag har inte brytt mig om Ulver sedan ”Bergtatt” släpptes för 23 år sedan. I min mening spårade det ur redan på ”Kveldsanger” och det totala bottennapp som var 1998 års ”Themes from William Blake’s The Marriage of Heaven and Hell” cementerade mina redan syrliga åsikter om bandet. Men så en dag så satt jag som vanligt och ångestscrollade på Youtube i ett hopplöst försök att förgylla den grå avgrund som är mitt liv. Denna skiva kom upp i flödet och eftersom jag både är masochist och för tillfället lite så där gubbintresserad av Romarriket så klickade jag på videon.

Två veckor senare fick lova NecrOphelia att bara lyssna på Ulver när hon inte var hemma.

/Dr  Panzram

(Tack till: E. Mandelbaum)

Chad Michael Wards photoshopspyor.

Posted in Uncategorized on 30 december, 2017 by hatpastorn

Det ändlösa kriget mot de som förstörde skivomslagen runt millennieskiftet fortsätter. Idag ska vi granska Chad Michael Ward, en ”konstnär” som fick härja ostört i bra många år innan han en dag bara försvann. Chad Michael Ward må vara borta, men minnena från hans skivomslagsövergrepp kommer att leva kvar likt runstenar. Det är inte helt lätt att hitta fram information om denne Ward, mer än att han stundtals gick under namnet Digital Apocalypse. Ett MYCKET passande namn. Därför ska vi med hjälp av hans konst försöka få en klar bild över vem han egentligen var. Jag kommer inte att gå igenom alla omslag han gjort, det har ni inte psyket för. Däremot kommer vi att gå igenom så pass många att ni ser att det finns ett visst mönster i hans konstnärskap …

Vi börjar från 1998 och arbetar oss framåt.

Grief Of Emerald – ”Nightspawn” 1998

Fy fan vad fult. Jag skrek då, jag skriker nu. Titta. Titta på omslaget. Ghostrider gjorde en könsoperation och skyler nu fabrikspattarna mot en logotyp och en skivtitel som är så tröstlös och digitalgrumlig att man helst bara vill stänga Word-dokumentet, ta på sig skorna och sedan vandra ner mot Selångersån och låta strömmen föra bort ens lekamen till glömskans land. Det är liksom inte bara fult och taffligt gjort, det är nästan imponerande vilken klåparnivå det här ligger på. Att någon godkände detta är fullkomligt obegripligt. Det scenen behöver är något motsvarande en #metoo-kampanj, fast för de som blivit utsatta för kassa omslag. Jag är ett av offren så jag börjar. #jagblevutsattförfult

Crest Of Darkness – ”The ogress” 1999

Bröstkalaset fortsätter med denna styggelse jag en gång höll i mina egna händer på Skivbutiken. Usch vad jag känner mig smutsig. Mycket kan sägas om detta men vi börjar med hornen. Skön gycklarnivå. Tänk att den här snubben FICK BETALT för att göra skivomslag. Måste ha varit en fantastisk tid. Man googlar fram ett naket fruntimmer, klistrar på lite krafs i Photoshop, dränker skiten i filter och sedan cashar in. Är det vingar eller en halfpipe? Är det en snowboardsuccubus iförd ryggsäck och täckplast? Skjut den.

Darkane – ”Rusted angel” 1999

Vingar? Ja. Lättklätt fruntimmer? Ja. Påklistrat Photoshopkrafs? Ja. Datagrummel? Ja. Detta är en av Chad Michael Wards snyggare alster så jag kan förstå att grabbarna i Darkane gick på bluffen. Det tog de igen på ”Insanity” som släpptes två år senare som kanske har det fulaste skivomslaget genom alla tider. Jag både beklagar och gratulerar.

In Thy Dreams – ”The gate of pleasure” 1999

Börjar ni se mönstret nu? Det är inte bara det att Chad Michael Ward var helt sämst på Photoshop. Han var även mer än lovligt gubbsjuk. Hade jag varit grabbarna i In Thy Dreams hade jag fan skämts. Vad heter skivan sa du? Jag vet inte eftersom titeln är helt söndersprängd av dataträck! Kolla in logon. TITTA PÅ DEN! Den får ju fan knappt plats utan slickar ovansidan av bilden. Gud förbjude att göra logon lite mindre. Vet ni vad det riktigt sorgliga är? Att det garanterat finns en tysk som runkat åt detta. Ja, alltså inte åt skivomslaget, det är ju en potensdödare av hög rang. Ingen runkar ju åt något sånt. Det jag menar är att det garanterat fanns en tysk som runkade åt In Thy Dreams vattniga jävla melodöds. Fy fan.

Aurora – ”Devotion” 2000

Vilka var egentligen de här stackars kvinnorna som återfinns på dessa skivomslag? Vet de ens om att de existerar? Skön portfoolio att ha med sig till någon agentur om man vill vara modell i typ Jotex-katalogen. Ja, titta här. Här är jag med på ett skivomslag med det danska melodödsbandet Aurora. Vad tycker du? Ut. Ut härifrån.

Crest Of Darkness – ”Project regeneration” 2000

Crest Of Darkness gör storstilad comeback. Nu i Matrixvirusskrud! Hur fan kunde de anlita Chad Michael Ward IGEN?! En gång är ju inte ingen gång eftersom en gång är en gång. Men två gånger! Kvinnan på bilden har manstorso. Det här regenerationsprojektet skivan handlar om verkar vara mycket suspekt.

In Thy Dreams – ”Highest beauty” 2001

På tal om band som hörde av sig till Chad Michael Ward för en andra portion är In Thy Dreams tillbaka. Highest beauty. Ironin känner inga gränser när det kommer till den skivtiteln. Om förra In Thy Dreams-plattan var en bild på helvetet måste detta vara en bild från himlen. Om himlen är full av rakade argbiggor med draktatueringar på ryggen vill säga. När jag en vacker dag packar väskan och låter döden hämta mig ska jag be om en biljett till limbo. Efterlivets svar på Centerpartiet.

Liar – ”Liar´s hell” 2001

Det räcker liksom inte med att Liar är belgisk metalcore som sjunger om veganism, de var även tvungna att ha ett skivomslag där en photoshopstyggelse skyler brösten. Jag är mållös. Det finns fult. Sedan finns det ”Liar´s hell”-fult. Kom ihåg vad jag sa om limbo. Ser helvetet ut såhär kan du hoppa över det resmålet.

Wykked Wytch – ”Angelic vengeance” 2001

Att Wykked Wytch hade skivomslag, i plural, skapade av Chad Michael Ward känns såhär i efterhand som den mest naturliga saken i världen. Självklart ska världens sämsta band ha världens fulaste skivomslag. Man tycker att Chad borde blivit bättre med åren. Det är liksom så det brukar gå till. Nädå, ni har inte ens sett hälften än.

Deadspeak – ”My blood is the seed of the beast” 2002

Lycka till att hitta det här skivomslaget i högupplöst version. Inte så konstigt egentligen. Det fanns ingen i det här solsystemet som brydde sig om Deadspeak. Inte ens Chad Michael Ward. Det är lite naken torso, lite filter, lite datagrummel, lite inklippt jox. Vänta lite nu. Klart han brydde sig.

Beyond The Flesh – ”What the mind perceives” 2003

Orkeslösheten. Samma jävla tjatiga motiv igen. Inte konstigt det tagit fem år för mig att färdigställa detta inlägg. En del satsar på karriären, en del på familjen. Någon kanske lyckas bra i idrottssammanhang, eller i databranschen. Jag, jag sitter och recenserar Chad Michael Wards skivomslagskonst. Någon måste ju för fan ta ansvar!

Pleurisy – ”Dazed & deranged” 2003

Någon måste ju som sagt ta ansvar för här var det då fan ingen som tog ansvar! Usch, det tröskas i replokaler, musikstudios bokas, skivbolagen styr med annonser och turnéer. Och så mitt i allt detta slit, ett skadeskjutet missfoster till skivomslag som med kuslig precision pissar på allt jobb som det faktiskt är att göra en skiva. Vet ni vad det sjuka är? Alla dessa människor bad om det här. De hörde av sig till folk som Chad Michael Ward och gladeligen betalade för skiten. Börsar öppnades och affärstransaktioner utfördes! Nu har jag inte ens hört Pleurisy men jag kan lova er detta: Chad Michael Ward fick mer betalt för detta skivomslag än vad bandet någonsin fick utbetalt i royalties. Ändå ENVISAS folk med att göra musik. Det här är så deprimerande att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Wykked Wytch – ”Nefret” 2004

Ja, men självklart! Mer Wykked Wytch! Kom allihopa, Wykked Wytch har släppt nytt! Titta vilket snyggt skivomslag. En nacklös straight edge-tjej framför Orient Kebabs skyltfönster. Självklart äger jag den här skivan. Heidenhammer, den jävla ormen, gav mig den i ett paket med helt ogudaktiga skitskivor. Är det över snart?

Crest Of Darkness – ”Give us the power to do your evil” 2007

Crest Of Darkness! Igen! Jag har räknat ut en sak. Den enda gången man som kille kan uppleva sann glädje är ett smalt tidsspann mellan 10 till 12 års ålder. Det är precis i brytgränsen mellan att man är så pass ung att man knappt ens räknas och puberteten. Där kan man uppleva sann oförfalskad glädje. Visst, man kan såklart vara glad och ha roligt efteråt, men det finns alltid en svart botten av vemod, oro, rädsla, ångest, tvivel, stress eller någon annan närrelaterad känsla. Jag minns sista gången jag var glad på riktigt. Det var sommarlov och jag var 10 eller 11 år gammal. Jag och två polare var ute och drällde eftersom det var fint väder och vi inte hade speciellt mycket att göra. Efter en stund kom vi överens om att vi skulle dra till en äventyrspark som fanns uppe vid Tonhallen här i Sundsvall. Vi var medvetna om att vi egentligen var lite för gamla, men det spelade som ingen roll. Väl framme blev vi överraskade över det faktum att vi var helt ensamma i lekparken. Vi klättrade och härjade en bra stund och efteråt satt vi uppe på taket på ett av tornen och surrade skit. Det var som hämtat ur en bok eller film, tänk er Stand By Me fast utan lik och blodiglar på kuken.  När vi var less på parken stack vi hem till den av oss som bodde närmast. Han var ensam hemma så vi hade hans morsas lägenhet för oss själva. Han undrade om vi hört Onkel Kånkel och fiskade raskt fram en kassett innan vi hunnit svara. Ur högtalarna ljöd Helan & Halvan. Jag var fullkomligt trollbunden. Vi garvade såklart åt texten, men för mig var det själva musiken som var det mest storslagna. Än idag får jag gåshud när jag hör den klassiska gitarrslingan i Helan & Halvan. Han lät musiken rulla och visade oss sedan sin spritgömma. Under hans klädbyrå hade han fiffigt gömt undan en glasflaska som han fyllt med sprit han nallat från sin mor och styvfarsa. Det var inga mängder, men flaskan gick runt så alla tre fick smaka. Ingen av oss drack så vi kände något annat än den genomvidriga smaken av dålig blanksprit. Sedan rundade vi av kvällen och alla gick hem till sitt. Ingen av oss lekte någonsin i en lekpark efter det. Vi hade blivit för gamla. Däremot hänger Onkel Kånkel med än idag. Spriten då? Fortfarande ingen fantast av blanksprit.

Egentligen är det inget märkvärdigt, bara ett gäng grabbar som hade kul på en av sommarlovets sista dagar. Jag tippar på att alla upplevt något liknande. Däremot var det sista gången jag kände äkta glädje. Vad har nu detta med Crest Of Darkness att göra? Ingenting. Jag ville bara påminna mig om att glädje är en känsla som faktiskt existerar i verkligheten innan vi fortsätter.

Arise – ”The reckoning” 2009

Såvitt jag vet var detta det sista omslaget som Chad Michael Ward förpestade världen med. Och vilket omslag sedan. Vi har hornen från ”The ogress” och bröstskylandet från … ja, typ alla hans omslag. På sätt och vis är det här omslaget perfekt. Det sammanfattar allt. Här tycker jag lite synd om Arise. När deras debutplatta släpptes 2001 var det stor hype i Close-Up, men den riktiga succén uteblev. Detta är bandets svanesång från 2009. Ett sista desperat försök att få skiten att rulla. Det sket sig. Jag skyller allt på omslaget. Kom igen, titta på det.

Vem var då Chad Michael Ward? En hal jävel som blåste folk på pengar genom att göra gubbsjuka photoshopspyor till skivomslag som åldrats med samma värdighet som HIV-smitta. Punkt.

Innan vi avslutar för dagen vill jag skicka en hälsning till några bekanta i Umeå. Nästa gång vi ses vill jag ha en väldigt bra förklaring.

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorns årsbästalista 2017.

Posted in Uncategorized on 29 december, 2017 by hatpastorn

2017 kastar sin ruttnande lekamen mot det definitiva slutet och då är det dags att sammanfatta årets bästa skivsläpp. I sedvanlig ordning är detta en pärs då man alltid missar något. För någon månad sedan satt jag och kollade hur många black/döds-skivor som egentligen släppts i år. Jag gav upp när listan visade över 2000 släpp. Över 2000 jävla skivor. I min skivsamling har jag lite drygt 2000 CD-skivor och det har ackumulerats sedan barnsben! Det som gjorde mig mest trött är att när jag kollade igenom detta berg av träck som släppts i år så kände jag igen max vart femte band. Att skivbolagsbranschen är döende är uppenbarligen en myt. Black metal är världens mest inkluderande genre. Alla får vara med. Alla får släppa skivor. Vart är kvalitetskontrollen? Visst, det har alltid släppts en massa smörja, men nu har dammarna fullkomligt brustit. Detta borde ge oss i Förintelseförsamlingen oändligt med material att jobba med och ja, det gör det. Samtidigt är det så mycket som släpps som inte är roligt dåligt utan bara mediokert. Tänk er ett derivat av Mactätus och Liar Of Golgotha. Det är inte dåligt spelat utan mest bara själskrossande intetsägande. De banden är det svårt att skriva om. Med detta sagt går vi över till de skivor som gett mig mest glädje i år. Observera att jag inte kommer att inkludera någon dungeonsynt, en genre som slukat mig fullkomligt. 2018 får bli året då vi ger oss i kast med den genren. Hursomhelst, utan rangordning, här kommer Hatpastorns favoriter 2017.

Evilfeast – ”Elegies of the stellar wind”

Det polska enmansbandet Evilfeast spelar musik som är sprungen ur mina önskedrömmar. Karlsloken gör allt rätt. Tänk er gamla Emperor och Gehenna, det stuket av atmosfärisk svartmetall fast utan att vara en total stöldfest. Lägg istället till den där polska auran och den klassiskt bräkande sångstilen som härstammar från detta land och ni får Evilfeast. Jag vet, bandnamnet är ett jävla skämt, men låt för guds skull det inte smutsa ner denna juvel till band. ”Elegies of the stellar winter” är snubbens femte fullängdare och är en bra inkörsport till denna musikskatt. Sedan kan ni jobba er från ”Mysteries of the nocturnal forest” från 2004 och framåt. Black metal med synt som det lät förr. Jag applåderar så att handflatorna blir röda.

Grift – ”Arvet”

”Syner” som släpptes 2015 är en skiva jag lyssnat generande mycket på. Förväntningarna var således skyhöga när ”Arvet” släpptes i år. ”Arvet” har inte de där direkta hitsen som exempelvis ”Svältorna”, utan låtmaterialet kommer istället krypande och överraskar ständigt med partier som får en att knyta näven i kosmos generella riktning. Det kan vara jag som har en trasig DNA-stege men när jag lyssnar på ”Arvet” lyssnar jag på den som en enda lång låt. Det är en angenäm resa mellan partier som är så vackra att underläppen darrar till partier som är så deprimerande att ja, underläppen darrar. Det är kort och gott en jävla massa underläpp som darrar. Erik har träffat en musikalisk och tematisk guldåder. Må hembygdsångesten fortsätta att riva i honom så vi får avnjuta mer musik.

Blut Aus Nord – ”Deus salutis meæ”

Ska sanningen fram är jag fortfarande inte riktigt klar med den magiska 777-trilogin men det jag hört hittills av ”Deus salutis meæ” är tillräckligt övertygande för att få vara med på årsbästalistan. Blut Aus Nord är ett av få band som hanterar både melodi och krossande dissonans. På denna giv är det dock mer krossande dissonans än melodi så var vaksam. Blut Aus Nord är även ett av få band som har ett helt unikt sound. Det tar två sekunder så vet man exakt vilket band det är. Gillar man det så har man en ocean av skivor i dess diskografi att lyssna på. Har man aldrig fattat grejen kommer denna inte att övertyga tvivlarna. Skivtiteln kan emellertid studsa rätt åt helvete. Man låter som en idiot när man uttalar den.

Saiva – ”Markerna bortom”

Äntligen har den här godbiten släppts. Den totala Isengard-dyrkan som genomsyrade ”Finnmarkens folk” är här till stor del ersatt av vemodigt fyrtaktsdriv som hämtar lika mycket från sentida Armagedda/Lönndom till Katatonia runt ”Discouraged ones”. Om det snöade på ”Finnmarkens folk” är ”Markerna bortom” mer en höstplatta. Det är myggigt och jävligt, spritfebern härjar och det är förbannat långt hem. När det kommer till norrländsk svartmetall blir det inte mer norrländskt än detta. Det finns många goda minnen sammankopplade med detta album.

Acrimonious – ”Eleven dragons”

Drivig svartmetall från Grekland som musikaliskt blandar auran från Dödheimsgards ”Kronet til konge” med den melodiska våldsamheten och antiarrangemangen från Darkened Nocturn Slaughtercult. Naturligtvis svinbra. När det kommer till ortodox svartmetall tillhör de här lirarna mina personliga favoriter och nu ska jag göra något som man väldigt sällan gör när man pratar om black metal, jag ska berömma basspelet. Det kan vara jag som levt under en sten, men detta borde ju ha hypats sönder vid det här laget. Det kanske det har gjorts. Vad fan vet jag? Ortodox black metal har en tendens att bli jävligt rörig och på tok för tyngd av sångpartier som aldrig tar slut. Acrimonious är betydligt mer lättsmält. Om det ses som något positivt i genren vågar jag inte ens spekulera i.

Ungfell – ”Tôtbringære”

Jag lyssnade som fan på denna i våras. Oklart egentligen varför, men den gjorde mig glad. Desperat black metal med allehanda inslag av folkinstrument. Inte ett mirakel av originalitet, men jag gillar energin och ljudbilden. Det räcker uppenbarligen långt. Schweiz kryllar inte av bra band, men Ungfell kan helt klart räknas in i de glesa leden. De glesa leden som är schweizisk svartmetall. De vilar något österrikiskt över ”Tôtbringære”, som om tidiga Amestigon hade varit bra. Ja, det är väl den bästa liknelsen. Tänk er att 90-talets Amestigon var så bra som du hoppades på när du köpte skivan blint eftersom det fanns kopplingar till Abigor. EXAKT så låter Ungfell. Man blir glad.

Auðn – Farvegir fyrndar

Denna har gått varm de senaste veckorna och just nu gillar jag det som fan. Isländsk svartmetall av det mer atmosfäriska slaget. Frågan är bara om den håller i längden eller om jag är på väg att gå i Agalloch-fällan igen. Ett band jag en dag bara vaknade upp och insåg att jag fan inte tålde. Något som aldrig skett förr. Jag ska försöka förklara hur jag menar. Vissa band bockar i alla ens kriterier för musik man gillar. Agalloch fyllde i en jävla massa bockar och när jag lyssnade på det hörde jag att det fanns väldigt mycket bra material. Däremot kändes många av låtarna som enorma projekt att ta sig igenom, men erfarenheten säger att det oftast är värt att ta sig an kampen att komma in i en skiva då slutresultatet kan bli att det blir en skiva man aldrig tröttnar på. I Agallochs falls vaknade jag upp i soffan när jag insåg att mig lurar de fan inte genom att köra samma jävla pissmelodi i en halv evighet bara för att sedan bjuda på några minuter av önskvärt material. Auðn fyller i många bockar men jag känner Agalloch-sinnet pingla i bakhuvudet. Jag får återkomma om Auðn håller i längden. Just nu är det helt guld.

Ja, det var väl det för den här gången. Saknar ni något på listan? Antingen har jag inte hört det eller så tyckte jag att skiten sög. Eller så har jag glömt något. Det är inte ovanligt.

2018 ser mycket lovande ut. Dels släpper Panphage sin sista skiva ”Jord” som är omöjligt bra och sedan släpper SUMMONING sitt nya mästerverk. Peppen är orimlig. Nachtzeit-fullängdaren borde släppas tidigt 2018. DEN är så bra att man kissar på sig. Samma sak med Stillas nya skiva.

Låt nu 2017 dö i gas så man får ta del av de godsakerna.

På återseende.

/Hatpastorn

Förintelseförsamlingens Podcast. Del XVII. Blodiga excesser på Midälvavägen.

Posted in Podcasts on 22 december, 2017 by hatpastorn

Det lackar mot jul och vad passar då bättre än en podcast lagom till knäckkoket. I dagens avsnitt pratar vi bland annat om de sämsta spelningarna vi bevittnat, påhittade genrer, Powerman 5000, turnéanekdoter och mycket mer.

På återseende!

/Förint