Hoarders Of Nebulah Frost – Del 1. Sleaszy Rider Records.

Posted in Uncategorized on 20 april, 2018 by hatpastorn

I segmentet Hoarders Of Nebulah Frost kommer jag och Heidenhammer diskutera kring skivor och skivköp då våra respektive skivsamlingar börjar nå sjuklig karaktär. I premiäravsnittet lyssnar vi på vad det grekiska skivbolaget Sleaszy Rider Records har att erbjuda. Det är en mardröm såklart. Framtida inspelningar kommer att finnas upplagda på SoundCloud, men denna hamnar på Youtube på grund av … ja, vi har fan lyssnat på över en timmes musik från Sleaszy Rider Records. Att ens orka göra något mer energikrävande än att resa sig ur soffan känns som en olympisk gren. Framtida uppladdningar kommer även ha ett större produktionsvärde, denna kom till på ett oerhört spontant sätt. Vi var tvungna att dela med oss för att försäkra oss om att det inte rörde sig om en tvåmannapsykos, så vi pangade upp en mikrofon i soffan och körde.

Utan att avslöja för mycket bjuder dagens lyssning på ett par rejäla asgarv och en extrem orkeslöshet. Ni kommer förstå varför.

Mycket nöje.

/Hatpastorn och Heidenhammer

Annonser

Skivomslagssnack med Dr Panzram och Hatpastorn. Kvällens tema: Last Episode.

Posted in Skivomslagssnack. on 15 april, 2018 by hatpastorn

Shining Of Kliffoth – ”Suicide kings”

Hatpastorn:

Det var evigheter sedan jag och doktorn botaniserade i de vidriga skivomslagens stinkande ödemarker. En exkursion i smuts om man så vill. Jag hade faktiskt sett fram emot detta och när Panzram meddelade att han valt ut ett flertal omslag blev jag lite glad, hur sjukt det än må låta. Den gode doktorn gick emellertid direkt på strupen när han först kastade Shining Of Kliffoths EP rätt i ansiktet på mig och sedan kacklade på vansinnig jämtländska att nu jävlar blir det Last Episode tills vi blöder. Årtalet på denna giv? 1999 såklart. Skivbolaget? Tidigare nämnda Last Episode. Logotypen är inte så tokig, men stenfiguren med pensionärsmun som vilar sig i en hög med oskarpt gödsel är inte det snyggaste. Människospillran som skapat detta konstverk heter Tobi Kriesbach. Kastar man om bokstäverna i det namnet får man nästan ”choka Berits bil”. Slump? Nä, usch, detta föll mig inte i smaken.

Dr Panzram:

Bandnamnet låter som en viktoriansk allegori för antingen självbefläckelse eller toalettbesök. ”Excuse me sir, have you been shining your kliffoth in there?”

Aldrig tidigare har ett band från Österrike känts så här Italien-mediokert och då har jag och kommer (förhoppningsvis) aldrig behöva ta del av deras tonkonst. Omslaget då? Jo, här har vi en frodig Vinmeny-djävul som med flyende blick och lite halvambivalent inställning verkar gå samma öde till mötes som Arnold i Terminator 2.  Hade jag spelat i ett lastgammalt death ´n roll/crossoverband på den lokala fritidsgården hade jag varit skitnöjd med det här verket.

Eisregen – ”Zerfall”

Hatpastorn:

Eisregen är det där tyska bandet som funnits jämt och som har släppt en miljard skivor. Alla är givetvis helt utsiktslösa. Lustigt nog har flera av deras skivor fått bannor i Tyskland och får således inte framföras live. Ungefär som Cannibal Corpse. Eisregen är inte Cannibal Corpse. Eisregen är en tysk frätande smet av goth, döds och black. Omslaget då. En kuslig bildlektionsskog där spök-Gollum sitter och skiter i ett träd samtidigt som han med munnen formad som ett ”O” skriker ut sitt parningsläte. ”Hooooo, hoooooo!”. I samma träd hänger liket efter Anders Glenmarks karriär. Idén med Gollum i trädet och den hängda gubben suger, men i övrigt gillar jag stämningen i bilden.

Dr Panzram:

Blutkehle bad ibland sin femåriga dotter att illustrera hans munspelskonserter.

Andras – ”Quest of deliverance”

Hatpastorn:

Fy fan vilket skitband det här är. Finns det ett band som symboliserar Last Episode är det Andras med låten ”Diabolical christening”. Vokalistens Kalle Anka-hyllning är … ja, vad kan man egentligen säga? Omslaget då? Ja, det fullkomligt osar av Invasion Records och ni som hängt med ett tag vet att det inte är något positivt. Möjligen HIV-positivt. Photoshopspyan är massiv. Precis när man stirrat sig mätt på logotypen som innehåller två liemän och ett mustigt rövhål ger man sig ner bland flammorna och ser en illa renderad version av tösabiten som yrar omkring i skogen på Naglfars ”Vittra”. Hon gick vilse i Umeå och hamnade i Helvetet. Imponerande. Jag vet inte vad det är med mig idag men jag ser bajskorvar och könsorgan exakt överallt. Är det för att det snart är pingst?

Dr Panzram:

Andras måste vara från någon ort ovanför Umeå (kan också vara från Bollnästrakten) som kom på kant med Invasion Records och gav mastern och layouten till Last Episode istället.

Hermh – ”Taran”

Hatpastorn:

Alla som trodde att den här skivan hette ”Tarzan” när den släpptes räcker upp en hand. Hermh var ett gäng polska syntvampyrer som på sin debut valde att ha en gråtande blyertsluffare på omslaget. Man har sett värre men då skivtiteln ”Tarzan” etsat sig fast i min skalle kan jag inte ta detta seriöst. Sedan är det något med skivomslaget som har samma aura som Let Me Dreams fiasko ”My dear succubus”. Vänta lite nu, en polsk Cradle Of Filth-klon. Kan man kalla dem för Hermh-apor? Heyoooo!

Dr Panzram:

Rent hantverksmässigt är faktiskt inte det här så tokigt. Bra svärta och fina skuggningar. Jag utgår dock ifrån att Pastorn redan dragit samtliga bukkake-liknelser vid det här laget, så det enda jag har att tillägga är att jag antar att snubben på omslaget fick frågan om han hade drabbats av ögoninflammation när han kom till jobbet dagen efter.

Pagan Winter – ”Inferos”

Hatpastorn:

Pagan Winter. Tyska rödögda lallare under en undermåligt inklippt fullmåne. Hade bilden varit svartvit och de inte snålat med effekten ”threshold” hade detta naturligtvis varit en succé. Nu blev det såhär. Snubben längst till höger ser ut att ha slickat sig mätt på sadotysken i mitten. Killen till vänster ser strykrädd ut. Krullet längst bak hade lika gärna kunnat spela i Enthroned. Sadotysken … ja, det är väl en helt vanlig tysk liksom. Inga konstigheter.

Dr Panzram:

Skivomslagssnack OCH bandfotokatastrof i ett, jo jag tackar jag.

Detta doftar internskämt som råkat få skivkontrakt av bara farten. Riktigt tysk jävla ”nu ska vi vara old-school”-logo i en rödton som inte matchar titelns. Jag undrar vems idé det var att köra med corpsepaint för ingen av dom verkar vilja ha den på sig. I centrum står en lönnfet Nattram från Silencer och håller i vad som ser ut som den övre delen av en enhjuling under armen.

Jag antar att den layoutansvarige inte riktigt lyckades maska den blå väggen i bakgrunden så hen gjorde istället ett halvhjärtat försök att förvandla den till ett spöklikt skimmer och smög in en tämligen obekväm måne för att fullända illusionen. Resultatet blev i vilket fall flawless.

Dawn Of Dreams – ”Garage days in Hell”

Hatpastorn:

Just den här skivan måste ha varit en riktig storsäljare. Gammal skåpmat med tyska Dawn Of Dreams. Man tar sig för pannan. Vem, och jag är helt allvarlig nu, i hela världen känner ett så enormt sug efter bandets demomaterial att de betalar för detta? Jag har för övrigt alltid avskytt bandnamnet. Det låter som life metal av värsta sort och är man inte övertygad kan man titta en extra gång på omslaget. Fy fan vad slött.

Dr Panzram:

Dawn Of Dreams har faktiskt två saker gemensamt med Metallica. Båda har släppt en EP som heter ”Garage Days” och båda har valt att pryda sina verk med de fulaste omslagen någonsin. Valet att köra med ett gorillaskelett med panikångest inte mindre än tre gånger skapar så många frågetecken att det ger MIG panikångest bara av att tänka på det.

Shining Of Kliffoth – ”Twilight of Sehemeah”

Hatpastorn:

Shining Of Kvarforth gör brutal comeback med deras sista giv ”Twilight of Sehemeah”. Neurosedyn-Gandalf står och visar upp sina nyinköpta extraljus och siktar extra noga mot Legolas då han vet att den lilla slanalven får hemsk migrän av skarpt ljus. Gandalf hatar egentligen alver, gnomer, halvlängdsmän och … ja, Gandalf hatar faktiskt alla raser. Det står med i De förlorade sagornas bok 2. Det är bara jag i hela universum som orkat läsa den, inklusive alla fotnötter. Där står det iallafall, svart på vitt, att Gandalf är en nazist som bara vill förgöra och en värld förstöra.

Dr Panzram:

De österrikiska självbesudlarna slår till igen, här med sitt mest talande verk hittills.

Jag får anta att det är meningen att herr Sehemeah skulle sitta i någon form av lotusställning, men eftersom verket saknar all känsla för djup eller talang så ser hans knän mer ut som fötter. Istället för en ond nekromantiker som reciterar hymner till nattens härskare får vi istället en skäggig halvapatisk dvärg som ser ut att använda en strålkastare för att lysa sin väg på kvällspromenaden.

Funebris – ”Triumph of the everlasting fire”

Hatpastorn:

Oj, Last Episode var alltså inne på Invasion Records kontor och stal en hink med den klassiska Invasion-röda färgen. Lurigt. Funebris är mest kända för att ha ett av de mest tröstlösa bandfotografierna någonsin. Idag är vi dock här för att diskutera skivomslagskonst. Vad kan man säga? Det är svårt att se så mycket annat än rött. Både bildligt och bokstavligt. Koncentrerar man sig till migränens spets kan man skymta en kyrka och en skog. Wow.

Dr Panzram:

Jag har nog aldrig i mitt liv sett ett omslag som varit så fulländat Photoshop som detta. Det är så perfekt i sin bedrövlighet att jag måste nagelfara det för att kunna finna en begynnande spricka i det för att därifrån rasera dess fasad. Detta är en sådan gruppvåldtäkt av stilar att jag i ärlighetens namn inte vet vart jag ska börja, än mindre avsluta.

Foto på byggnad som ser ut som en kyrka/slott: check

Alla effekter körda på +100: check

Obehagliga färgtoner: check

Vedervärdig morphning med mediokert artwork: check

Daterade effekter på logo och titel: dubbelcheck

Exquisite.

Suidakra – ”Auld lang syne”

Hatpastorn:

Jag måste se i syne. Auld lang syne. Snackar vi band som tröskat runt är Suidakra med i toppen. Tolv jävla fullängdare! TOLV! Få av dem är speciellt bra. Det värsta med det här omslaget är att allt bara är så tröstlöst. Inte ens gubbar som kör lastbil hade velat haft detta målat på fordonet. Inte ens kringresande nöjesfält hade haft detta på sina lyckohjul där man i teorin kan vinna kexchoklad men i praktiken är det bara ett ekonomiskt slukhål. Mustaschvikingen har iallafall pyntat fint på sin lilla tuva. Dödskallar på grenarna och en söt korp. Nu ska vi förresten reda ut en sak. Har ni testat att hänga ett människokranium på en tunn liten kvist? Det går inte. Sjukt overkligt omslag.

Dr Panzram:

Djingis Khan var den siste som föll och den förste som behövde tömma blåsan efter mongolernas legendariska mäskfest i kullarna utanför Kiev. På vingliga ben försöker han nå ett anständigt avstånd från sina utslagna kamrater. Han reagerar inte ens på de i busken upphängda vampyrskallarna, de var inte där när festen började, men Djingis har betydligt viktigare saker att tänka på, han har äntligen nått sitt mål, ett litet stup vid lägrets kant. Väl på plats ställs han inför nästa dilemma, vad göra först? Pissa, spy eller svimma?

Graveland – ”Carpathian wolves”

Hatpastorn:

Denna är diskutabel. Last Episode återsläppte den här skivan 1999 (!), men jag är högst tveksam till att det är ett officiellt släpp. Märkligt överhuvudtaget att Last Episode tog i denna ens med tång. Tyskar är ju lite känsliga när det kommer till armviftande polacker med lustiga hattar. Polackerna är väl i och för sig lite känsliga för armviftande tyskar vid närmare eftertanke. Jaja. Circle of life. Omslaget ser givetvis helt förjävligt ut och det blev inte bättre när No Colours Records ironiskt nog släppte den i ”färg”. Vi minns alla den där sinnessvaga blyertskrigaren på omslaget till Satyricons ”Dark medieval times”. Här har han klivit av hästen för att knäsittandes sjunga Tommy Körbergs ”Stad i ljus”. När man inte tror det kan bli dummare lägger man märke till vargen. Bara titta på den.

Dr Panzram:

Den hårda sanningen är att med undantag för ”In the glare of burning churches” så gillar jag INGET Rob Darken har gjort.

Jag får klara ”Night on the bare mountain”-vibbar av det här. Man ställer sig frågan, om någon utanför den här scenen skulle se det här omslaget, hade man kunnat klandra dem för att tro att detta var ett skämt? Det ser ut som något en trettonårig tjej med stark trea i bild rafsat ihop under en mattelektion.

Amortis – ”Gift of tongues”

Hatpastorn:

Amortis. Bandet som bara hade karriär därför att folk såg fel och trodde de köpte en skiva med Amorphis. Tänk att komma hem med en skiva, stoppa den i spelaren och förvänta sig att lättlyssnat finskt jommel ska ljuda ur högtalarna och så PANG, menlös österrikisk svartdöds. Rättelse. Menlös österrikisk svartdöds som drabbats av Matrixviruset. Smaka på låttitlarna ”Fear F/X – The pleasure mechanism” och ”Hyperthalamic prey” om ni tvivlar. Sedan har vi omslaget. Ett klassiskt Photoshopinferno signerat Niklas från Dark Tranquillity. Ibland fick han till det, ibland inte. Denna var väl ingen aha-upplevelse precis. En apa med vingar och problemtunga. Huvudet är tre gånger större än vingarna så jag betvivlar att varelsen flyger speciellt bra. Sedan har vi några gubbar, en spritflaska, en såg och en olustig krok. Jag är bombsäker på att Niklas fick ett brev som såg ut såhär:

Hey, wir genannt Amortis und herkunft aus Österreich. Wir wollen mit einem affen ein album-cover zu haben , eine säge , eine zunge , ein haken , ein paar alte männer und eine flasche schnaps . Werfen sie in eine geister mond und ein paar gräber , wenn du bist. Sie erhalten 50 Euro . Schönen abend!

Vad göra liksom? Ett jobb är ett jobb.

Dr Panzram:

Jag sparade det värsta till sist. Av kvalitén att döma får jag gissa att Amortis antingen var en storsäljare eller helt enkelt betalade för det här omslaget själva, för rent hantverksmässigt så är detta milsvida bättre än de övriga på den här listan. Men det är ändå det värsta. Maken till dryg jävla uppsyn får man fan leta efter. Jag kan gissa att det sneglades på en och annan Regain/Century Media-release när det här rövhålet skulle komponeras ihop.

I ett infall av ren masochism gjorde jag lite efterforskningar och upptäckte att den här plattan är släppt på klåparbolaget Blackend, vilket egentligen borde diskvalificera det här bidraget, men så slog det mig att absolut ingen bryr sig. Allra minst jag.

Här är din död. Del 3. Mortiis.

Posted in Uncategorized on 8 april, 2018 by hatpastorn

När jag påbörjade detta projekt så knåpade jag ihop en ganska gedigen lista på personer som jag skulle vilja intervjua. En tanke som jag hade var att försöka få tag i dem som kanske inte alltid var de mest självklara valen när det kommer intervjuoffer och på något vis kan jag väl tycka att Mortiis hör dit. Alla vet att han spelade bas på de första (och enligt mig de bästa) släppen med Emperor men det var när han gick solo och skaffade sig en trollnäsa som han gjorde sig ett namn, så därav tyckte jag det kändes intressant att får höra hans version av hur det var under hans ’metal-år’.

För att det ska bli riktigt rimligt så har jag låtit bli att översätta svaren utan de presenteras här på sitt originalspråk.

För mer information om hans nuvarande förehavanden samt för att köpa skivor och merch, besök http://www.mortiis.com

/Bure Bödel

Hallå där Mortiis, hur står det till idag? Jag ska helt ärligt erkänna att jag inte har stenkoll på vad du pysslade med rent musikaliskt innan du började som basist i Emperor. Om jag har förstått rätt så ska du ha sjungit i ett death/grind/gore-band som hette Rupturence samt varit med i ett annat band som kallade sig Wilt of Belial vilket ska ha varit ett doom-band. Stämmer detta överhuvudtaget och är så fallet, vad finns det att berätta om dessa band?

Jo, det stemmer det. Rupturence var ett band jeg hadde sammen med 2 kompiser fra ungdomsskolen, typ 1990, i cirka 8-9 måneder. Trommisen gikk på en annen skole, og var vel ett år yngre enn oss eller noe, så han var vel 14, mens resten av oss var 15. Jeg var vokalisten, og prøvde så godt jeg kunne å låte som sangerene i Carcass og Xysma og den type death metal band.

Wilt of Belial var mer slow death/doom. Vi skulle egentlig hete Thou Shalt Suffer, men ingen av de andre medlemmene ville ha det navnet, så det gav jeg til Ihsahn istedet, haha! WOB ekisterte i max 3 måneder. Vi hadde samme trommis som Embryonic (pre- Thou Shalt Suffer, og der Samoth og Ihsahn spillte før Emperor).

1991 blev du som sagt medlem i Emperor, hur lärde du känna Ihsahn och Samoth och hur kommer det sig att ni började spela tillsammans?

Jeg gikk i paralell klassen med Ihsahn fram 1988-1990, og det var hans kompis, Steinar, som jeg startet Rupturence og WOB med. I sent 90 eller tidlig 91, så ble jeg mer inne på mørkere metal, og jeg hadde kjent Samoth (via Ihsahn) siden 1989 typ, og når de ville starte ett litt mer ”dark” metal band, så var jeg bokstavelig talt den eneste personen innen mils omkrets som passet inn. Emperor var jo bare 2 låter på en rehearsal tape, uten tekst eller vokal, eller band navn i 1991. Jeg hadde ett par tekster fra WOB tiden, som hette ”Forgotten Centuries” og ”Moon over Kara-Shehr”, så jeg tok med de, og litt senere kom jeg på navnet, de fikk logoen av meg også, etter at jeg fikk den i posten av en fyr fra øst europa ett sted.

Ihsahn och Samoth kom från death metal-bandet Thou Shalt Suffer, men Emperor blev ett black metal-band. Var det målet från grundandet att det skulle skilja sig från era tidigare band eller var det något ni arbetade fram under tiden ni skrev musiken.

Nå var det jo alltid Ihsahn og Samoth som lagde musikken, jeg bidro med tekster. Jeg prøvde komme med forslag til hvordan man skulle arrangere riffene de lagde, men jeg tror ikke de tok meg så seriøst, haha!

I starten var det aldri snakk om at det skulle være black metal, det var det aldri når jeg var med. Vi likte jo black metal! Men vi ville ikke kalle Emperor for det, vi syntes faktisk at black metal begynte å se for trendy ut i 1992! Nei, jeg skrev mer typ okkulte og mørke tekster. Jeg var mer inspirert av Tom Warrior, Killjoy (Necrophagia), litt typ dark fantasy og litt Bathory, kansje litt Venom også. Cronos er jo en poet!

Vad var din bild av black metal när du började experimentera med denna genre? Vad symboliserade black metal för dig 1991?

I 1991 hadde ikke alt gått til helvete enda, så black metal på den tiden handlet vel mer om ”the spirit of the underground” enn å nedkjempe kristendom og være ondskapen manifestert. Det gikk litt over styr og stell i 1992 og 1993, kan man vel si!

Jeg tror at om noe, så var det i starten en liten anti reakson på at alle 12 åringer med snørr på kinnet satt og hørte på den nye Napalm Death-platen. Og det er jo ikke noe feil med det, jeg var stor ND fan fra 1988-1990, men man ble jo så jævla fan av gamle Destruction og Hellhammer, svarte spandex, patronbelter og armløse gamle Kreator-trøyer at man ble kansje litt blind? Jeg mener, selv var man jo en 16-åring med snørr på kinnet, som hadde en masse store meninger om hva som var ”true” og ikke. Vi følte jo at det var helt jævla B å springe rundt i blåa jeans og lumberjack skjorter når man spiller metal. Det gikk liksom ikke an! Om man ikke så ut som ”Slayed Necros” eller ”Satanic Slaughter” 24 timer i døgnet, så var man ikke ”true”.

Vad lyssnade du själv på för musik under denna tid? Var det mycket musik från första vågen av black metal? Spontant upplever jag det som att ni norrmän var mer öppensinnade när det kommer till bredden av musikintag än vad vi var i Sverige.

Altså jeg ble ganske open minded ganske tidlig på 90 tallet. Man hørte jo på mye Bathory, Venom, Sodom, Destruction, Frost/Hellhammer, Rotting Christ, Master´s Hammer, Tormentor, Morbid, Treblinka, osv men samtidig så hørte jeg jo også en del på eksperimentel musikk som Tangerine Dream, Klaus Schulze, Kraftwerk, Coil, Sleep Chamber osv… Til og med Pink Floyd og Black Sabbath…Så lenge man kunne finne ett slags mørke i det. Det var jo sånn man tenkte…Men det gikk selvsagt etter hvert over til at så lenge musikken var bra, så hørte man på det. Jeg kan ikke snakke for andre, bare meg selv. Jeg tror vi hadde en del meget trangsynte mennesker blandt oss også. Euronymous var overraskende open minded egentlig, men det visste nok bare de som kjente han. Han lærte meg å like Ultravox, haha!

Under de år som du var medlem i Emperor så var det du som författade texterna till era låtar, många hävdar att black metal måste ha sataniska texter för att vara just black metal. Hur ser du på detta?

Vi tenkte aldri sånn. Det kansje er sant, men om du er under 35 år gammel og har en masse åsikter om en genre som ble populær når du selv var type 10 år gammel, så skal du faktisk bare holde kjeften.

Texterna du skrev till Emperor var skrivna på engelska, men när du skapade ditt soloprojekt så blev titlarna, och även de få texterna som förekom under ‘Era 1’, skriva på norska. Hur kommer det sig att du bytte språk?

Jeg var nok litt inspirert av Burzum akkurat der. Jeg likte Burzum ganske bra på den tiden, og syntes det hadde en helt unik atmosfære med det norske språket. Jeg husket jo bl.a Master´s Hammer og noen Sør Amerikanske band som brukte sitt eget språk, og det fikk jo en helt unik atmosfære, så jeg ble inspirert av det, helt klart.

Du har aldrig varit sugen att börja spela black metal (eller metal överhuvudtaget) igen någon gång under alla de år som gått sedan du la basen på hyllan?

Nei altså jeg vet ikke hvordan man gjør sånn musikk. jeg kan det jeg kan, og det har jeg gjort ganske bra. Det nærmeste jeg kom, var jo den tiden Mortiis var (og igjen kommer til å bli, en dag) ett industrielt rock/crossover band, da var det en del aggressive riff og fremføringer. Det ble noen brutna revben for å si det sånn. Men det har aldri vært ren metal.

Om vi ska prata en snabb sväng om nutiden, just nu är du ute och turnerar med ett ‘Ånden som gjorde Oprør’-set, hur kommer det sig att du valt att blicka tillbaka till Era 1 igen? Kan vi förvänta oss en ‘Keiser av en…”-turné framöver?

Det vet jeg ikke. Jeg hadde liksom tenkt at det hadde vært fett å gjøre en slags revival på det gamle igjen, men har ikke hatt tid, og så har jeg ikke vært 100% overbevist om at det er ”the right thing to do”. Til slutt så tenkte jeg at nå er det tiden for det. Jeg var jo ikke så glad i den perioden av mitt liv, rent musikalsk, i mange år. Det har tatt lang tid å komme ut av den negative tankegangen, og faktisk tenke positivt rundt Era 1 sakene, og faktisk føle motivasjon, men nå gjør jeg heldigvis det.

Förintelseförsamlingens långfredagsmatiné.

Posted in Uncategorized on 30 mars, 2018 by hatpastorn

Jesu död kan bara firas på ett sätt och det är tillsammans med gudarna i Ancient. Detta klipp är från när Dr Panzram såg dem nu senast på Baroeg. Ni som förstår, ni förstår. Vi kommer att bjuda på mer guld från den händelsen när vi vid ett senare tillfälle publicerar en podcast vigd till just Dr Panzrams Aphazel-religiösa upplevelser.

Hell Aphazel!

/Förintelseförsamlingen

Heidenhammers hatmatch. Dance of Death VS. A Matter of Life and Death.

Posted in Uncategorized on 10 mars, 2018 by hatpastorn

Det blev onekligen rejält med gnäll från olika håll när jag själv behagade gnälla på Iron Maidens mer eller mindre katastrofala skivor på vilka en viss Blaze Bayley luftade sin strupe. De som tyckte att mitt omdöme var hårt i överkant hade givetvis fel. En del av dessa propsade dessutom på att jag var mer eller mindre tokig då jag hintat om att även de skivor med Iron Maiden som släppts efter att Bruce Dickinson kom tillbaka inte riktigt förmår leva upp till den standard de nio första studioalbumen fram till 1992 satte. Jaja. Ni som känner er träffade bör nog sluta läsa redan här.

Då jag redan förklarat både mitt, Pastorns och Panzrams förhållande till Iron Maiden känns det onödigt att upprepa vad som redan förtäljts såväl i skrift som i audioformat. Iron Maiden är typ världens bästa band. Eller, de var åtminstone världens bästa band. En gång i tiden. Sedan gick något snett. Jag vidhåller att Iron Maiden aldrig blev sig likt efter att Bruce Dickinson valde att hoppa av 1993. Åtminstone blev det aldrig lika bra, av flera anledningar.

Jag valde att inte åka och se dem på comebackturnén år 2000. Någon får rätta mig om jag har fel i detta, men jag tror att det var första gången de beträdde svensk mark efter att Dickinson likt en prodigal son axlat frontmansrollen ånyo. Vill dock minnas att de gjorde en mindre världsomsegling året dessförinnan i samband med lanseringen av fiaskospelet ’Ed Hunter’ och medföljande soundtrack, men jag tror inte att de kom till Sverige den gången. Skit samma. Såhär i efterhand känns det såklart som ett synnerligen dumt beslut, särskilt då jag är en av få i hela världen som aldrig sett Maiden live. Trots att jag kan de första nio albumen utantill. Och jag märker också att jag har svårt att riktigt i ord förklara varför jag inte åkte. Särskilt då de framträdde tillsammans med Slayer.

Men … jag vet inte, hela grejen kändes som den hade en lite besk bismak. Första gångerna jag fick höra ’Brave New World’ var jag långt ifrån övertygad. Skivan har växt såhär i efterhand, men när den var färskpressad kändes den lite … billig. Jag gillade inte att de hade valt att behålla den kapade logotypen. Jag tyckte inte att omslaget nådde upp till klassiska höjder. Bandbilderna såg för jävliga ut. I ärlighetens namn var hela layouten på skivan ganska usel. Varför de valde att använda ett av de fulaste typsnitten för att presentera låtordningen på baksidan kommer jag aldrig att begripa. Men framför allt kändes också låtarna och produktionen rätt halvljumma. När jag lyssnar på den idag märker jag att många av de intryck jag fick redan då kvarstår. Vissa recensenter valde att hylla producenten Kevin Shirley till skyarna. Jag var inte en av dem. Idén att Iron Maiden plötsligt skulle låta ”live” i studion tycker jag helt enkelt suger. Okej att den första skivan – och för den delen ’The Soundhouse Tapes’ – låter som de gör med tanke på låg budget och brist på erfarenhet och bra producent, men att comebackskivan med Bruce gör det … det köpte jag aldrig. Att skivan är högljudd då den mastrats med hög volym är en sak, men sammantaget har jag alltid tyckt att det låter så utstuderat. Som att skriva lyssnaren på näsan att nu, nu har vi minsann gått tillbaka till rötterna och kört in låtarna i studion som om vi stod på scen. Något medlemmarna också var väldigt ivriga med att poängtera i samtida intervjuer. Är det bara jag som tycker att sådant i så fall ska framgå mer under själva genomlyssningen utan att det blir en selling point i marknadsföringen? Jag vet inte, kanske är jag bara överdrivet tjurig. Och som sagt, idag tycker jag dessutom att ’Brave New World’ var den sista riktigt bra skivan som släppts av bandet i fråga. Lite småskavanker till trots. Vilket för oss till det vi egentligen ska prata om idag.

’Dance of Death.’

För att gå rakt på sak: första gången jag såg och hörde den här skivan blev jag på fullt allvar sorgsen och illa till mods. Året var 2003 och jag bodde för tillfället i Umeå. På min födelsedag fick jag chansen att provlyssna på den nyligen utkomna skivan på … Åhléns, tror jag det var. Sannolikt var det också en av de sista gångerna jag provlyssnade på något i en butik. Och jag kände mig mest tom. Både under och efter genomlyssningen. Vi ska se om samma sak händer även idag.

Under tiden nästföljande skiva dök upp, ’A Matter of Life and Death’, kände jag mig också tom. Främst för att något avskum hade brutit sig in i det förråd där jag förvarade min skivsamling vilket medförde att den decimerades med hälften. Detta ledde till att jag började låna skivor på biblioteket. Internet och MP3 kan brinna i helvetet, fysiskt format till varje pris är det som gäller. Vid detta tillfälle bodde jag i Uppsala och där hade stadsbiblioteket valt att köpa in det senaste alstret med Iron Maiden. Perfekt, tänkte jag. Det gjorde jag inte när jag hade låtit den gå ett par varv i stereon. Vi ska se om samma reaktion händer även idag.

’Dance of Death’. Vi kan inte gå vidare utan att nämna elefanten i rummet en gång till. Omslaget. Alltså – vad tänkte de egentligen? Om jag fattat saken rätt, var det som kom att hamna på det officiella omslaget tänkt som en skiss. När konstnären bakom verket fick reda på att det utan hans kännedom kom att pryda det upptryckta konvolutet skall han ha krävt att få sitt namn borttaget i texthäftet. Jag vet inte om det verkligen stämmer, men om så är fallet kan ingen förebrå honom.

”Wildest Dreams”

Jag har alltid tyckt att den här låten känns mer som en cover än som en genuin Iron Maiden-låt. Kanske skulle den kunna ha varit en hygglig b-sida på någon singel från åttiotalet och egentligen skriven av någon halvt gudsförgäten hårdrocksproggig grupp från Frankrike. Inte så att det här är direkt dåligt – i skrivande stund låter det faktiskt bättre än på länge. Det är mest bara att jag hade föredragit något annat. Om man vill, kan man hävda att videon inte direkt är något cineastiskt mästerverk … men å andra sidan har väl det här gänget sällan gjort sig känt för några sådana ens tidigare i karriären.

”Rainmaker”

Känslan från den tidigare låten håller i sig en aning. Överlag låter det här mer som traditionell hårdrock än som heavy metal från tiden det begav sig. Ach, fan alltså … har jag varit alldeles för hård mot den här skivan i snart femton års tid? Solot skulle ha platsat någonstans på ’Fear of the Dark’. De som tycker att Maiden mer eller mindre gick och halvdog då Adrian Smith valde att sluta och Janick Gers tog över stafettpinnen har jag alltid tyckt överdrivet allvaret. Gers må inte vara världens bästa gitarrist, men jag har alltid brytt mig mer om melodier och riff än gitarronani.

”No More Lies”

Nja, här börjar allt bekymmersrynkorna i pannan vecka sig. Jag vet inte om det är produktionen som gör det, men de här halvplockade och småsura akustiska tonerna låter verkligen inget vidare. Av någon anledning får jag känslan av att det mer skulle platsa på ett taffligt album av typ Adorned Brood som inför chansen att vara med på en samlingsskiva utgiven av Adipocere Records bestämmer sig för att smyga in lite extra medeltidskänsla då tillfälle ges. Dessvärre låter det mer The Soil Bleeds Black än något annat. Jag får dock medge att låten har växt med några lyssningar. Besynnerligt nog tycker jag dock det låter bättre ju lägre volym jag lyssnar på. Ett makabert omen.

”Monstegur”

Darkthrone var före med att sjunga om katarerna, även om det är aningen oklart varför en antik kristen gnostisk sekt pockade på Satans poets intresse. Iron Maiden vill dock inte vara sämre, men misslyckas i mitt tycke kapitalt med att framkalla stämning i en låt som mest låter som ett flåshurtigt och skojfriskt ledmotiv till en bana i det gamla dataspelet ”Wonderboy”, i vilket man styrde en bastukjolsförsedd blond yngling som åkte skateboard och mumsade i sig överdimensionerade körsbär. Såhär glada melodier kan inte ens Rock N’ Rolf skriva när han är på sitt glättigaste humör. Glöm ”Quest For Fire”, det här är Maidens mest Spinal Tap-liknande låt någonsin.

”Dance of Death”

Dags för något som tyvärr skulle bli alltmer standard för senare Iron Maiden; evighetslånga epos som inte är ”Rime of the Ancient Mariner”. Jag vet inte vad som hände, men någonstans vid den här tidpunkten verkade Harris och kompani få för sig att låtar skulle vara långa enbart för sakens skull. Missförstå mig inte, några av bandets främsta stycken har varit av det längre slaget utan att det gått ut över kvalitén. Men det krävs att varje extra minut och sekund faktiskt tillför något som annars skulle saknas i låten. Det gör det bara inte här. För skojs skull hade det varit intressant att få höra hur det här hade låtit om de hade kapat bort sisådär en fem minuter och gjort en singelversion. Hur många hade egentligen saknat de här gitarreskapaderna? Och för att fortsätta prata om Spinal Tap … den där gitarrslingan vid 3.10 är så kusligt lik flöjtslingan i ”Stonehenge” att det knappt ens är roligt.

”Gates of Tomorrow”

Varför ska det låta så jävla glatt för? Jag börjar ångra det jag tidigare skrev om Janick Gers, men inte på grund av hans solon. Däremot verkar det ha varit en dålig idé att låta tre gitarrister slåss om utrymmet, för det är enormt irriterande att inte få höra Bruce sjunga en melodi utan att bli ”hjälpt på traven” av en förbannad gitarr som ska ligga och tjuta ut samma toner i bakgrunden. Det fyller inte ut, det är bara i vägen. Mellanpartiet får sägas vara klassisk Maiden, och det tackar vi för. Synd bara att det inte går ihop så där vansinnigt bra med resten av låten. Och de där triolmarkeringarna på trummorna hade de kunnat skippa, särskilt med tanke på att de skulle överanvändas på skivan som kom efter denna. Men vi ska inte gå händelserna i förväg.

”New Frontier”

Här är det faktiskt lite drag, i alla fall. Hade jag fortfarande spelat in blandband hade detta sannolikt varit den låt jag förärat utrymme på tejpen. Tacksamt att de väljer att köra på i samma tempo utan onödiga krumbukter. I övrigt finns det kanske inte så mycket att säga om det här, annat än att de kanske hade kunnat klippa bort en minut. Maiden var ju typ bäst på att smälla in rökare under fyra minuter, så jag förstår verkligen inte den här tendensen att envisas med att göra dem längre än nödvändigt. Nåja, i det här fallet stör det inte nämnvärt. Lite överraskande att Nicko varit med och skrivit låten ifråga.

”Paschendale”

Det här har väl, om jag förstår saken rätt, blivit lite av en livefavorit. Och ja, dåligt är det inte … allsångsvänligt, omväxlande utan att vara krystat och som extra piff ett par grepp som inte testats så värst många gånger förut. Ach, den här låten är bra, inget snack om saken. Men eftersom jag är gnällig och jobbig väljer jag ändå att påpeka att jag tycker att en bättre produktion, företrädelsevis signerad Martin Birch, hade lyft det här till de riktigt höga höjderna. Istället för att låta suggestiva och omfattande låter gitarrerna mest pipiga, särskilt när de enbart spelar toner och inte ackord. Om man nu ska lyssna på de här låtarna gör man klokt i att lyssna på de liveversioner som finns tillgängliga på de otaliga skivor och DVD-släpp som prånglats ut de sista tretton åren.

”Face in the Sand”

Den här låten passerade visst helt obemärkt. Det lät som nyare Iron Maiden. Tror jag.

”Age of Innocence”

När jag gick till jobbet för någon dag sedan hann jag med att lyssna igenom hela ’Piece of Mind’. Det var det bästa jag någonsin hört, trots att det måste vara genomlyssning nummer femhundra eller något liknande. Var tog allt det som gjorde Maiden så sjukt bra en gång i tiden vägen? Ska jag vara snäll kan jag gå med på att refrängen i den här låten är lite halvt medryckande, men mest av allt låter den som något överblivet spår från Dickinsons ’Tattooed Millionaire’. Försumbar men småtrevlig radiorock. Resten av låten är mest bara ett hopplöst tröskande med ett mindre lyckat försök till samhällsanalys insprängd i texten. Självklart kan de heller inte hålla sig från att vrida ut ett par extra minuter från en melodi som redan stannat alldeles för länge och inte fattar vinken att det är dags att gå hem.

”Journeyman”

Sista anhalten på skivan och ett nytt grepp för bandet, då det är den första låt de gjort som framförs helt akustiskt. Det ska sägas att jag var genuint nyfiken på att höra den, då jag alltid tänkt mig att något sådant borde passa som hand i handske. Särskilt nu som det gavs tillfälle att briljera med tre gitarrer. Lustigast är dock att det faktiskt inte gör värst mycket skillnad alls. Även om de flesta av gitarrerna är akustiska kvarstår trummor, syntstråkar och några solotoner som jag har svårt att se skulle komma från något annat än en gitarr driven av elektricitet. Och ja … känslan kvarstår i stor utsträckning från de förra låtarna. Det är inte dåligt, men det är verkligen inte särskilt engagerande heller. ”I know what I want, I say what I want” maler Bruce Dickinson på, men det låter inte som att han egentligen menar något av det. Vad vet jag? Säkert finns det folk som avgudar detta, men jag är inte en av dem.

Sammanfattning:

Trots mina initiala frustanden ska det sägas att jag gett den här skivan ett antal chanser nu. Jag har väntat på att det snart ska lossna, och att jag till sist ska inse att jag haft fel i min första bedömning. Att det skulle bli som med ’Brave New World’ – först kallt konstatera att det inte är som förr, men ändå tillräckligt. Och med det i åtanke kanske hitta ett och annat spår som kan fungera som glömda halvädelstenar. Så är inte fallet. Precis när jag skriver detta går spelaren över och kör igång ”Aces High” från 1984. Vi kan nöja oss med att säga att skillnaden är tämligen avgrundsdjup. Men: jag vill avsluta med att säga att vissa av spåren på ’Dance of Death’ onekligen har potential men att produktionen inte gynnar materialet. Och på liveskivorna blir detta än tydligare. Trodde aldrig jag skulle rekommendera någon att införskaffa exempelvis ’Death on the Road’, men faktiskt: den har ett egenvärde. Hade jag varit mer konspiratoriskt lagd hade jag hävdat att de gjort ljudbilden på studioalbumet medvetet sämre så att det i sig skulle motivera ett inköp av senare livealbum och remixar. Vad vet jag? I dessa dagar drar de sig nog inte för något.

’A Matter of Life and Death’

Kanske är det bara jag, men jag tycker det känns lite halvsunkigt med ytterligare en skiva med ordet “death” I titeln direkt efter den förra. Omslaget är väl marginellt bättre, men det skulle lika gärna kunna platsa på en brasiliansk coverskiva med orkestrar ingen människa hört talas om framförandes Iron Maiden-låtar. Jag har också alltid tyckt att layouten och valet av typsnitt känns lika billiga som de på ’Brave New World’.

”Different World”

Det tar inte många sekunder att höra att samma sorts produktion som sänkte de två förra skivorna har valts ytterligare en gång. Samma höga volym, samma pseudoliveljud. Av någon anledning får jag känslan av att den här skivan skulle vara lite mörkare och lite mer allvarsam än föregångaren, men det kan också vara omslaget som ser till den saken. Och på tal om det: även om bilden på framsidan inte är lika katastrofal som ni-vet-vilken är det inte direkt ’Seventh Son …’ vi snackar om heller. Hur låter den här första låten då? Ja, ganska precis som ett av de tråkigare numren från ’Dance of Death’ fast med lite mer betoning på moll.

”These Colours Don’t Run”

När jag först hörde den här skivan – efter att ha lånat hem den från Uppsala stadsbibliotek – var jag beredd att fullkomligt ge upp tanken på att Iron Maiden någonsin skulle kunna bli bra igen. Efter ett par genomlyssningar mindes jag verkligen ingenting förutom att jag tyckte att den var smått olidlig och att samtliga låtar lät mer eller mindre exakt likadant. Det här kan vara sjätte eller sjunde gången jag tar mig igenom hela skivan och jag får erkänna att jag delvis tar tillbaka mina första utlåtanden. Den här låten är faktiskt ganska catchy och arrangemangen känns i sammanhanget rimliga, trots att jag initialt verkligen hatade dem. Jag kan förvisso tycka att de hade kunnat spara på framförallt triolkompet på trummorna, som jag nämnde förut, men i just den här biten fungerar det.

”Brighter Than A Thousand Suns”

Jag tror att det var i och med den här låten jag kläckte nya Iron-Maiden-koden.  Enkelt uttryckt känns det som om de övergett melodier till förmån för riff. Jag gillar det inte. Iron Maiden har för mig alltid handlat om att riff och melodier ska utgöra en fungerande symbios. Mycket var det också därför plattorna med Blaze Bayley kändes så bedrövligt tråkiga, då mannen i fråga aldrig fick till sångmelodierna utan att ta i så han sprack. Och inte ens då gick det. Här följer Dickinson återigen bara de grundtoner som spelas och han låter mer som ett extrainstrument som skall fylla ut låten istället för att föra befälet på skutan. Det blir inte bättre av att gitarrerna är lika högt mixade som sången vilket gör att de tävlar om utrymmet. Precis som när man lyssnar på Setherials ’Lords of the Nightrealm’ blir det heller inte bättre om man höjer volymen – det blir bara värre.

Men: därmed inte sagt att låten egentligen är dålig. Riffen är på sina ställen riktigt bra och den röda tråden är intakt stycket igenom trots en relativt lång speltid. Att de sedan snott titeln från Killing Joke ger ett litet extra plus i min bok.

Eller vänta. Det där skrev jag visst på tre och en halv minuter. Jag märkte inte att det då kvarstod cirka fem av låtens totalt åtta minuter och tjugotre sekunder. Det känns trist att behöva upprepa det jag konstaterat flera gånger tidigare, men varför i hela helvete skall låtarna vara så jävla långa för? Jag har en teori som baseras på psykologins syn på relativt tidsförlopp. Enligt den så accelererar uppfattningen av tid ju äldre man blir. Alltså: är man ett år gammal är ett år hela ens livstid. När man fyllt två, blir ett år plötsligt hälften av livet. Vid tre är ett år en tredjedel. Och så vidare. På grund av detta upplever man att åren blir allt kortare ju äldre man blir. Vid de femtio är ett år enbart en femtiondel. Med detta i baktanke; är det så att medlemmarna i Iron Maiden nått en så pass hög ålder att tiominuterslåtar numera känns som om de är lika korta som deras treminutersdängor var på åttiotalet? Det skulle förklara en del.

”The Pilgrim”

Fånig intromelodi, men det vore att ljuga att säga att den inte sätter sig. Rejält, dessutom. På samma irriterande sätt som refrängen till ”Blood Brothers”. Det sista du vill höra innan du lämnar huset på morgonen, för du vet att det kommer att hålla i sig resten av dagen oavsett vad du försöker göra åt saken. Angående ”The Pilgrim” … jag kan verkligen inte avgöra om det här är en bra låt. Den har ingredienserna, man minns partierna och det är lite småsubtila passningar till gamla stordåd. Trots det vill det sig inte riktigt, och jag kan inte sätta fingret på varför. Kan ha att göra med de där FÖRBANNADE triolerna i bryggan. Ett knep som blir alltmer störigt för varje gång. Det kan också ha att göra med att låten har så många separata delar att det till sist framstår som ett pussel med suddiga konturer när bilden väl framträder. Jag hade också gärna hört en mer ordentlig melodi, men som sagt är det kanske att hoppas på för mycket vid det här laget.

”The Longest Day”

Jag är bara en bit in på den femte kakan på det här fatet och jag är redan mätt. Till den grad att jag börjar kväljas över den till bredden överfyllda buffén. Jag känner att jag går från att vara rent gnällig till rent grinig. ”Va? Ska vi göra en till platta? Fantastiskt! Nu ska vi allt ge fansen så det räcker och blir över!” verkar Steve Harris med manskap resonera. Ett recept som de dessutom kommer att följa fast med målet att laga ihop ännu större portioner allteftersom. ”The Longest Day” bara fortsätter och fortsätter, med en alltmer fadd eftersmak. Som tuggummi direkt taget från en påse med Garbage Pail Kids-kort. Låttiteln känns mest ironisk.

”Out of the Shadows”

Låt sex och det återstår närmare fyrtio minuter av den här skivan. Jag står fast vid teorin angående åldrande och accelererad uppfattning om tiden. Vilket stärks då det här just nu känns som en smärre evighet. From here to eternity, skulle man kunna uttrycka det om man vill vara putslustig. Den här biten påminner till viss del om ”Wasting Love” från ’Fear of the Dark’. Eller, till viss del förresten … snarare en cover på en egen låt. Kommer någon ihåg att Guns N’ Roses valde att spela in två versioner av ”Don’t Cry” på de respektive utgåvorna av ’Use Your Illusion’ del ett och två, och att det enda som skilde versionerna åt var att de hade två olika texter? Ungefär så verkar även Maiden ha velat göra. Tja, återigen är det inte så dåligt. Mest ganska onödigt. Med tanke på skivans längd, kunde de inte ha skalat bort åtminstone denna?

”The Reincarnation of Benjamin Breeg”

Den här låten valde de att släppa som singel vilken marknadsfördes med lite mystik kring låten och texten ifråga. Om jag minns rätt var det tal om att huvudpersonen som titeln anspelar på skulle ha funnits på riktigt och befattat sig med ljusskygg aktivitet, men jag minns alls inte vad. Det tog dock inte lång tid förrän det avslöjades att allt var hittepå. Ingen brydde sig. Är det verkligen någon som tror att det går att fejka sådana saker idag? Cult of Luna försökte sig på samma sak – fast lite snyggare – genom att hitta på en fiktiv författare som i schizofrent tillstånd skulle ha skrivit en dagbok som sedan texterna på skivan ’Eternal Kingdom’ utgick från. Det höll heller inte särskilt länge. Kul idé dock. Musik blir helt enkelt roligare om man väljer att tro på skrönor och myter. ”The Reincarnation …” då? Ja, den tröskar på här i bakgrunden. Hade jag fått välja tror jag knappast att jag hade utsett den här låten till singel, då den verkligen inte engagerar något särskilt. Apropå det här med besynnerliga val gällande låtval till singlar, kan någon svara på varför i Satans namn Samael valde att släppa ”Telepath” från skivan guldplattan ’Reign of Light’ som singel? Finns det någon som inte håller med om att det är den sämsta låten på skivan? Jag kräver svar.

”For the Greater Good of God”

Jag gillar titeln. Faktiskt. Men förutom det … en sak som förbryllar mig en aning när jag återigen lyssnar igenom de här senare skivorna är att det på sina håll tjatats om att Iron Maiden i och med senare alster blivit alltmer progginfluerade och att det är i det ljuset man nu måste se dem för att till fullo kunna uppskatta dem. Jag tycker inte det stämmer för fem öre. Det är nämligen ingen direkt skillnad i arrangemang från tidigare alster. Skillnaden ligger i att de inte längre lyckas med att binda ihop dem lika bra. Med andra ord har de drabbats av samma förbannelse som King Diamond och Mercyful Fate. Ju senare skivor, ju svårare verkar det vara att få takt- och tempobyten att låta som det vore den självklaraste saken i världen. Betänk hur det lät så länge Mickey Dee spelade med King Diamond. Aldrig några problem att sakta ned, öka och skifta komp flera gånger i samma låt utan att det gjorde något. Jämför sedan det med hur det låter på ”Give Me Your Soul … Please”. Eller Mercyful Fates ’Don’t Break the Oath’ med ’Dead Again’. Det märkliga med Maiden är att det fortfarande samma trummis som sitter på pallen nu som gjorde det under inspelningen av ‘Peace of Mind’.

Det tog en liten stund att skriva ned det där. Men vad gjorde det. Låtjäveln håller fortfarande på och visar inga tecken på att lägga av. Snart gör jag det. Lägger av.

”Lord of Light”

En sak slog mig just. De fyra första album som släppts av Iron Maiden efter att Bruce kom tillbaka har i tre fall följts upp av ett tillhörande livealbum eller DVD. ’Brave New World’ med ’Rock in Rio’, ’Dance of Death’ av ’Death on the Road’ och ’the Final Frontier’ av ’En Vivo!’. Det enda studioalbum som inte fått samma behandling är det jag nu lyssnar på. Inte en enda låt finns representerad på ett senare livealbum. En slump? Eftersom jag aldrig såg Maiden uppträda ens på tiden det begav sig har jag haft än mindre lust att göra det efteråt. Hur det lät mellan ’A Matter of Life and Death’ och ’The Final Frontier’ på konserterna vet jag ingenting om, men jag blir nyfiken på hur många av låtarna från ’A Matter …’ som framfördes på dem. Rent spontant är det rätt svårt att tänka sig att det blev några direkta publikfavoriter att sjunga med i. ”Lord of Light” passerar i alla fall helt obemärkt förbi. Trots att låten är närmare sju och en halv minut är det helt blankt efteråt.

”The Legacy”

Vägs ände. Finis malorum. Via dolorosa. Givetvis är ju även den här låten över nio minuter lång. Och jag vet inte … det är som om man hela tiden förväntar sig att uppbyggnaden ska utmynna i något slags förlösande crescendo, men det vill sig aldrig riktigt. Det är synd, för här – liksom på en mängd ställen på hela skivan – finns det tillstymmelser till något som hade kunnat vara riktigt bra. Jag kan tänka mig att om man skulle dra in den här låten på en spellista, eller ännu hellre ett blandband, och verkligen håller sig till den för att låta den växa skulle den kanske inte bli en ny favorit men åtminstone en bra mellanlåt. Ach, det känns tråkigt att inte ha så värst mycket mer att förtälja. Så vi får väl säga så. Dags för påtår och en stunds kontemplation.

Summering och slutcitat:

Det känns helt bisarrt att det nu är femton år sedan ’Dance of Death’ dök upp och att det gått över ett decennium sedan ’A Matter of Life and Death’ såg dagens ljus. Men skit samma, det är inte det vi ska prata om. Tidigare har jag mest upplevt det som om de här senare skivorna flutit ihop till en slags smet, mer eller mindre omöjliga att egentligen skilja från varandra. Efter närmare genomlyssningar kan jag i alla fall konstatera att de är hyfsat olika, åtminstone på en del plan. ’Dance of Death’ känns, i brist på bättre ord, som en betydligt gladare skiva än uppföljaren. Om det är något positivt vet jag inte. Vad jag märker är dock att det var betydligt svårare att kora en ”vinnare” av de här två plattorna, då ingen av dem kan sägas vara direkt bättre än den andra. Av någon anledning sätter sig riffen från ’A Matter …’ sig hårdare på huvudet än de från föregångaren, men det märkliga är att trots detta faktum blir det inte direkt en mer angenäm upplevelse att verkligen lyssna på skivan, då de få stunderna av genuint bra material drunknar i poänglösa arrangemang, överflödiga partier och evighetslängd på låtarna. Hade det varit helt omöjligt att kapa bort det onödiga och istället koncentrera sig på de partier som faktiskt ger utdelning?

Det här med låtlängden gör mig mer förbryllad än jag först trodde det skulle göra. Alltså: Iron Maiden kånkar ju runt på vägarna, världen över, och spelar sina gamla dängor år ut och år in. De dyker dessutom upp på ett oräkneligt antal samlingsskivor av tvivelaktig karaktär och på lika många livealbum. Det kan med andra ord knappast vara så att de glömt bort hur de en gång i tiden skrev låtar som uppenbarligen verkat fungera bättre än de på, säg, exempelvis ’A Matter of Life and Death’.

Som ni förstått blev ju inte direkt en hatmatch. För man kan såklart inte hata en Iron Maiden-skiva, ens om det är med Blaze Bayley bakom mikrofonen. Eller jo kanske, men bara då.  Det är nu sjutton år sedan Bruce Dickinson återvände. Det är sju år fler än hans förra session. På tio år hann han medverka på sju av världens absolut bästa skivor. Det är länge sedan nu.

Jag avstår från att kora vare sig vinnare eller förlorare den här gången. Om jag orkar ta mig igenom Iron Maidens två senaste skivor – ’The Final Frontier’ och ’Book of Souls’ kanske kampen blir mer ojämn. Vem vet. Jag vet inte när det i så fall blir. Men vi vet ju att jag inte kommer att kunna hålla mig från det heller. So it shall be written, so it shall be done …

Tack för kaffet. // Heidenhammer

Här är din död. Whortael.

Posted in Uncategorized on 28 februari, 2018 by hatpastorn

Det första inlägget i denna intervjuserie presenterades, inte helt ologiskt, av Hatpredikanten själv då det är hans blogg och han som håller i taktpinnen. Nu tänkte jag dock själv ta och författa en ingress till denna intervju; Anledningen till att jag valde att intervjua Niclas ”Whortael” Svensson var för hans inblandning i ett av de bättre och mer förbisedda banden i den svenska myllan, nämligen Throne Of Ahaz. Om ”Nifelheim” hade fått släppas inom en snävare tidsram från den faktiska inspelningen hade de säkerligen blivit mer omtalade, men när den väl släpptes 1995 var scenen redan dränkt.

Jag ska inte dra ut mer på tiden utan jag presenterar här del två i ’Här är din död’.

/Bure Bödel

Anledningen till att jag valt att intervjua just dig är för att jag har bestämt mig att grotta lite i tidig svensk black metal och med tanke på din medverkan i Throne of Ahaz så känns du som ett väldigt lämpligt offer. Vi kan väl börja på ett traditionellt vis, så berätta om hur du kom i kontakt med black metal? Var det Djävulen som kallade?

Jag var ganska tidigt inne på death metal. Min moster träffade en snubbe från Gotland vars son var polare med grabbarna i Grave. Jag började få Grave-demos i brevlådan och på den vägen var det. Sedan gjorde jag väl som många andra vid den tiden och sökte mig vidare till black metal. Jim ”All” Berger (Abruptum, Ophthalamia, Vondur, War) spelade nog också en stor roll i mitt fall. Han flyttade upp till Boden (där jag växte upp) från Finspång och vi lärde snabbt känna varandra. Han introducerade mig för massa nytt. Musiken var inte bara death metal-brutal utan den hade någonting mer. En mäktig upprymd känsla och en stämning som infinner sig. En känsla jag verkligen gillade, och fortfarande gillar.

Throne Of Ahaz var ett väldigt tidigt svenskt black metal-band i vad man kan kalla den andra vågen. Bandet grundades 1991. Även om du inte var med från början, vet du hur visionerna såg ut när bandet drog igång?

Jag kommer inte ihåg exakt, men jag vill minnas att de var trötta på musiken som spelades runtom i Umeåtrakten där de bodde. De ville göra något mer.

Du började i bandet mellan demon och första plattan, hur gick rekryteringsprocessen till när du blev gitarrist?

Det stämmer. Deras tidigare gitarrist hade andra idéer om hur bandet skulle utvecklas och låta så de gick skilda vägar efter demon. Jag träffade dem på en festival i Tegsparken i Umeå och vi började snacka. Vi hade mycket gemensamt och jag började ta bussen ner till Umeå på helgerna för att repa. En resa på ungefär 60 mil, tur och retur.

Hur såg scenen i Norrbotten ut i början av 90-talet? Var Throne Of Ahaz lite av en udda fågel med tanke på den hord av death metal-band som fanns i era trakter?

Throne Of Ahaz var ju ett Umeåband, det vill säga Västerbotten, om jag nu ska vara en besserwisser. Jag bodde dock i Boden i Norrbotten och pendlade till Umeå på helgerna. Men jag fattar såklart vad du menar, och det var inte så stor skillnad på de två olika länen. Du har nog rätt i att Throne Of Ahaz var lite av en udda fågel. Det fanns inte så många band som spelade black metal, även om det började bli ”populärt”.

Luleå-Boden måste ha varit högsätet i Sverige när det kommer till bandinavel. Ni kan väl knappt varit mer än tio personer som spelade in och släppte hundratals skivor under nittiotalet, hade ni inget bättre för er?

Haha! Det var ju lite så faktiskt. Men vad skulle vi göra? Vi var ju inte så många som verkligen brann för att spela black/death metal. Norrbotten är ju sjukt mycket skog, få större samhällen och lågt invånarantal, kort sommar och lång kolsvart vinter. En bra grogrund.

Hur var kontakten med övriga Sverige/världen under det tidiga 90-talet? Jag kan tänka mig att ni var rätt isolerade där uppe. Hade ni koll på hur scenen växte runt om eller skötte ni er själva?

Avståndet till de större städerna söderut gjorde oss såklart lite isolerade men vi hade stenkoll och hängde med i allt som hände. Däremot hade vi kanske en lite mer annorlunda mentalitet än vad folk hade söderut, och eftersom vi inte var särskilt bortskämda med gigs och spelställen så fick vi ta saken i egna händer. Pierre Törnkvist (Devil’s Force, Helltrain, The Everdawn, The Moaning, Scheitan, Decortication etc etc) var väldigt drivande och tog upp band söderifrån till Luleå. Vi brukade också för övrigt inbördes skämta om folk söderifrån, sådana som påstod sig vara så jävla true. Testa skinnbrallor, skinnpaj och patronbälte i trettio minusgrader. Ingen var fan så true som oss!

Med tanke på att det inte fanns så många black metal-band i er närhet eller ens i Sverige för den delen under de första åren av Throne of Ahaz existens, vilka var dina förebilder?

Jag måste såklart säga att Quorthon och Bathory var min absolut största förebild. Än idag är det svårt att beskriva den respekt och vördnad jag känner för en sådan låtskrivare som han. Jag bor tjugo minuter från hans grav och brukar promenera dit på hans födelsedag. Jag var också tidigt i kontakt med bland annat Mutilator i Rotting Christ och grabbarna i Samael. De sistnämnda intervjuade jag också till mitt fanzine Exhumation Mag som jag gav ut 1992. Jag upptäckte så sjukt mycket bra musik de åren. Darkthrone och Mayhem älskade jag också från första stund.

Om man kastar ett getöga på din diskografi så är det enbart Throne of Ahaz som man kan klassa som black metal, sedan blev det melodisk döds för hela slanten fram till 2003 då du började spela punk. Hur kommer det sig att din black-karriär blev så kortlivad?

Vet inte faktiskt. I Throne Of Ahaz skrev jag ju inte musiken, bara något riff här och där. När jag och min barndomsvän Mikael Granqvist (The Moaning, Satariel) började skriva musik ihop så blev det naturligt mycket melodier och stämmor. Jag har alltid varit svag för bra melodier och dyrkar Iron Maiden. Det kanske är deras fel. Men jag har också haft ett black metal-projekt tillsammans med några killar i Satariel. Vi hette Moloch (Vi var före det andra bandet med samma namn!) och släppte en demo med titeln Cutting Holy Throats 1995. Rå och bra skit! Finns på Youtube.

Här i Hatpastorns inverterade synagoga har vi alla en stor fäbless for det minst sagt mytomspunna Invasion Records. Du som faktiskt släppt en platta där, vad kan du berätta om detta bolag? Hur kommer det sig att The Everdawn klarade sig undan ”photoshopspyorna” som nästan alla andra band på bolaget blev påtvingade?

Jag vet exakt vad du pratar om! Hahaha! Vad fan höll de på med där på Invasion? Jag vet fan inte. Vi hade nog bara tur. Gamla omslaget till Poems – Burn The Past är ok, men det nya på re-releasen från Century Media 2012 är fan så mycket snyggare.

Och med det tackar vi Whortael.

Söndag.

Posted in Uncategorized on 25 februari, 2018 by hatpastorn

Vi sammanfattar helgens festligheter på följande vis.

/Förintelseförsamlingen