Hatpastorn botaniserar. Del 14. Hamlet-listan.

Posted in Hatpastorn botaniserar. on 30 januari, 2016 by hatpastorn

Belgisk knullgoth med fabler som texttema är ju redan på papperet en vansinnig historia. När jag såg att basisten kallade sig Hamlet sprutade jag vatten över hela bordet.

I fikarummet på jobbet.

Att förklara det roliga i att ett belgiskt knullgothband har Hamlet på bas för sina arbetskollegor är inte bara svårt utan rentav omöjligt. Efter den lilla fadäsen försökte jag förtränga Fabulae Dramatis som bandet hette. På vägen hem från kneget började jag dock fundera på om det fanns fler artister som helt ogenerat kallat sig Hamlet. Det fanns det och nu sitter jag här och författar ihop en lista över vilken Hamlet som är mest Hamlet. Så kan det gå.

Vem var då Hamlet? En dansk mestönt som sket ur sig strofen ”Att vara eller icke vara” i Shakespeares hafsverk med samma namn. Ett perfekt namn om man vill spela kråsskjortedöds eller knullgoth. Två mycket suspekta genrer.belghamlet

Vi börjar med belgaren Hamlet från nyss nämnda Fabulae Dramatis. Vid närmare efterforskning spelar han inte bara bas utan även gitarr och synt. Och sång. Han är flitig den lilla belgaren. Jag har ingen aning om vem som är vem på denna bild, men jag sätter femhundra spänn på att det är grabben med kort torso och höga jeans. Rent musikaliskt är det verkligen inte min kopp kaffe men det är inte så kasst som man kan tro. Skivan heter ”Om”. Det hette även Niklas Strömstedts hitlåt från 1990. För övrigt samma år som Niklas fick Johnny Bode-stipendiet. Observera att Johnny Bode-stipendiet och Johnny Bode-priset är två helt skilda saker. Det hade varit roligare om han vunnit Johnny Bode-priset. Det bor nog ett litet ärkesvin i Niklas Strömstedt. Det här har redan spårat ut så vi går vidare.

Från USA har vi bandet Busolley, eller Bus-Olle som jag skämtsamt kallar dem. Där hittar vi Hamlet på trummor. I övrigt vet jag inget mer än att de släppte en skiva vid namn ”Onion bun” och att de spelar progg-metal. En vidrig genre. Det finns varken logo eller bandfoto på Metal Archives och söker man på ”Busolley” på Youtube hittar man exakt ingenting. Söker man på ”Bus-Olle” får man fram nästan 4500 videos. Det här sitter jag alltså och gör en fredagskväll. Nästa!

kroathamletKroatien. Mumsfillibabba. Här borde vi hitta något. Megera heter bandet. ”Lunatic calm” heter demon från 2005. Enligt uppgift ska det röra sig om svartdöds. Jag äger den inte och den fanns inte på Youtube. Däremot hittade jag en bild på någon som jag antar är kroatiska Hamlet. Han ser sammanbiten ut. Kroatien överlag är ett land som inte precis går i bräschen när det kommer till extremmusik så vi skiter i det här och traskar vidare i Hamlet-träsket.

PANG! Vi hamnade i Ryssland. Jag har skyhöga förhoppningar på detta. Satarial heter bandet och de startade redan 1993. Sex fullängdare, två videokassetter, två demos och en samlingsvolym. Maffigt! Ryska Hamlet spelade emellertid bara violin på plattan ”Heidenlarm” från 2001. Vilket fiasko. Satarial är inte bara ett dåligt band, de är heller inte blyga när det kommer till eländiga artistnamn. Smaka på följande:

Hamlet
Alien
Angel Bust
Crazy
Lolita
Orc
Vampirella
Demogorgon
Soul

Bara för att nämna några få. Det absolut festligaste är iallafall att de hade Orm på flöjt samma år som de hade Hamlet på violin. Nu ljög jag. Det festligaste är faktiskt deras musikvideos och deras musik. Håll i hatten.

Att man 2016 fortfarande kan bli helt mållös.

Sedan är de även med i den här ryska dokumentären om Satanism. Min ryska är knackig så jag får be Heidenhammer översätta möget.

Summa summum malum är Satarial ett band som började spela risig folksvartmetall och sedan kukade det ur fullständigt. Jag kommer nog att återkomma med en djupare analys av Satarial för det känns som en orkester som har mycket kvar att ge. Jag får lite Semargl-vibbar. Vilka är Semargl? Ja, vänta ni bara. Vi tuffar vidare så länge.

I likhet med kroatiska Hamlet spelar den andra amerikanska Hamlet även han gitarr. I pisstråkiga Sines Of Life. Det blev en demo 2005. Självbetitlad. Tråkig. Trött.

Chugga-chugga-dö-nö-nö-nöö. Chugga-chugga-dö-nö-nö-nöö. Chugga-chugga-dö-nö-nö-nöö.

USCH!

Nu blir det rörigt så nu får ni koncentrera er. I likhet med kroatiska Hamlet och den andra amerikanska Hamlet så finns det en till amerikansk Hamlet som spelar gitarr. Andy Hamlet i dödsbandet Lucifixion. Två demos och en fullängdare, sedan var sagan all. Jag pangar upp hela fullängdaren så ni kan förkovra er. Den är inte skitbra, men heller inte helt utan vissa kvaliteter. Ja, förutom skivomslaget då som är ganska precis exakt lika gräsligt som skivomslaget till Centinex ”Subconcious lobotomy”.

Vem är då vem på detta bandfoto?

dentredjeamerikanskahamlet

Högst upp är sångerskan Maria Seeburger, magiskt efternamn, så det är ju inte hon som är Hamlet. Hon sjunger inte på fullängdaren bör tilläggas utan detta är ett nyare fotografi. Och med nyare menar jag att krafset säkert har tio år på nacken. Den onyktra grabben med rakad skalle och Ozzy-linne då? Kan det vara Hamlet? Kanske. Den lätt förvirrade handbollsspelaren med blåjeans och kass tröja. Är han Hamlet-material? Nja, mer Kalles kaviar än Hamlet. Efter honom har vi hans Kalles kaviar-brorsa som ser både dryg och bortkommen ut på en och samma gång. Knappast en Hamlet. Sist ut har vi en klassiskt lurvig dödssnubbe med risigt skägg. Det måste vara Hamlet.

Jag blev inte så lite nyfiken på att höra fröken Seeburger sjunga så jag letade upp bandets MySpace för att lyssna på hur det lät. Jag blev gravt besviken. Här var man fullkomligt övertygad om att hon skulle sjunga döds och istället fick man ett klent bakgrundsjamande. Inget ont som inte för något gott med sig för tro inte på fan att jag ramlade över Andy Hamlets personliga Youtube-kanal när jag ilsket klickade bort deras MySpace-sida. Nu får vi äntligen veta vem i detta gäng han var.

Den första Kalles kaviar-killen. Det var då själva jävelkuken vad fel man kan ha ibland. Jaja, vi kör på.

Spinkiga hårdrockande mexikaner. Skjut mig. Hamlet på gitarr. Är det bara jag som saknar Orm på flöjt? Aurum Lotus var ingen höjdare. Det blev bara en demo och en EP innan de lade ner struntet. Inget grät, alla jublade.

Vi avslutar med tyska Free Key Bit Chess där vi i likhet med belgiska Fabulae Dramatis hittar en Hamlet på bas. Snyggt att vi knöt ihop säcken så elegant. Från Hamlet-bas till Hamlet-bas. Alfa och Omega. Ja, klockan är två på natten medan jag skriver detta så räkna inte att få något vettigt ur mig nu.

Free Key Bit Chess uttalas ”freaky bitches”. Vi snackar teutonisk bredbent kepshårdrock med dålig attityd utan framtidsutsikter. Jag fullkomligt hatar sådan här musik. Om tandsten spelat metal hade det låtit EXAKT såhär. Musik som sliter min själ i bitar av helt fel anledning. De har hållit på i över tjugo år. Åh, söte Jesus vilket smuts.

Avslutningsvis, vilken Hamlet är då mest Hamlet? Jag är trött, arg och less. Det finns ingen vinnare i det här spelet, bara förlorare. Eller jo. Det finns en vinnare i hela den här soppan och det är Orm som spelade flöjt i ryska Satarial.

Orm på flöjt.

Det blir bara dummare och dummare desto mer man tänker på det.

Orm. På flöjt.

En orm som spelar flöjt!

På återseende.

/Hatpastorn

Det sjätte året/Bokinformation/Same as Bear.

Posted in Uncategorized on 28 januari, 2016 by hatpastorn

Såvida vi inte räknat helt galet är Hatpastorns Likpredikan nu inne på sitt sjätte år. Helt stört. Man har ju spelat i ex antal band som inte varat så länge. Borde det inte ta slut på ämnen att skriva om? Extremmusik brukar i allmänhet betraktas som en smal genre, men jag kan då ärligt säga att denna ocean verkar bottenlös. Sedan starten har vi beklagat oss över Norge och det fruktade Matrix-viruset. Även om det temat kanske inte kommer att upphöra helt är det dags att ta itu med något som var hundra gånger värre än Matrix-viruset. Den svenska death and roll-pesten.

Jag blir så arg att jag skakar.

Matrix-viruset var på alla sätt helt skoningslös, men det kom iallafall något gott ur det. Thorns-plattan var kanon och man fick sig några rejäla gubbskratt åt The Kovenants bandfoton. Dessa är bara två exempel. När svenska dödsband skulle rocka till det däremot …
Nä, jag klarar det inte. Vi måste samla kraft innan vi ger oss på den analysen. Om det nu finns någon ute i läsekretsen som kanske inte minns eller inte riktigt förstår vad jag pratar om så kommer ni få all information ni behöver detta år. Kortfattat rör det sig om band som tog ljusdyrkandet till en helt ny nivå.

Nu pratar vi om något roligare.

Den sjätte februari är det iallafall bokrelease på Club Deströyer här i Sundsvall. Det har blivit en ändring i spelschemat då Horde Of Hel var tvungna att ställa in. De som spelar nu är Marduk och Grift. Det känns skitkul att två band som hamnat på årsbästalistan upprepade gånger ska spela. Grift har jag dessutom aldrig sett live så det kommer bli en angenäm upplevelse. Vidare kommer Nordvis att vara på plats i Sundsvall med bagaget fyllt med smaskens så vill man ruinera sig på vrålsnygg merch och bra plattor är detta ett strålande tillfälle.

Den nittonde februari är det den kungliga huvudstaden Stockholm som gäller. Har ni vägarna förbi Hornstull och Cosmopolite är ni välkomna ner på en pilsner och lite boksnack. Vi fick vara där till typ 21:30 så sedan lär det väl barka av någon annanstans. Dock ej Kellys. Var där bara för ett tag sedan och maken till oavslappnat ställe får man leta efter. Är man ute efter manbuns, tajta tröjor och dåligt humör är det nog ett fantastiskt ställe. Jag fick panik. Om Heidenhammer kan komma loss den fredagen tänkte vi skära ner på boksnacket och hålla föredrag istället. Typ om Ancient eller något annat märkligt. Mer info om det när det närmar sig.

Spolar vi fram till mars stavas nästa destination Umeå. Fjärde och femte mars kommer vi att vara på House Of Metal. Mitt förslag om att hålla en två timmar lång PowerPointpresentation om ständigt aktuella Ancient verkar ha blivit nedröstad så vi kommer primärt att hänga till på lämplig plats där man får sälja saker. Återigen, kom förbi och drick en pilsner.

Sist ut blir Close-Up Båten som lämnar hamn den 10 mars. Den kommer jag inte kunna medverka på själv på grund av jobb, men Krutdurk Förlag-gänget lovar att hålla låda. Kom förbi och drick en pilsner vettja! Daniel har en helt hysterisk anekdot om när han beskyllde Orup för att ha stulit en femhundring av honom på Grammis-galan.

Sedan får det fan vara nog. Nu pratar vi om något roligare.

När Dr Panzram visade sin senaste skapelse för mig trodde jag att jag skulle svimma.

baracklex

Trolldom.

På återseende.

/Hatpastorn

Heidenhammers upptäckter 2015.

Posted in Uncategorized on 21 januari, 2016 by hatpastorn

Innan jag beger mig in i den personliga skärseld som kallas för årsbästalista vill jag ha sagt ett par saker om ämnet ifråga. Med andra ord är det dags att prata allvar.

  1. Det är inte på grund av någon slags princip jag alltid väljer att skriva om upptäckter snarare än om nyutkomna skivor. Även om jag menar, helt fast och fullt, att allt förvisso var bättre förr betyder inte det nödvändigtvis att allt som släppts det här året skulle vara dåligt. Ska man vara extra petig, innebär också en årsbästalista att även bland det ruttnaste av mög måste vissa saker vara mer angenäma än andra och således är alltid en del släpp bättre än andra oavsett jag vill det eller inte.

Däremot så ser jag färre och färre anledningar till att följa med i det som är rykande färskt. Anledningen till detta stavas tillgänglighet. För varje år blir allt fler dolda skatter från förr återutgivna eller delade på nätet, samtidigt som det via e-handel är så otroligt mycket billigare och enklare att även i fysiskt format norpa till sig skivor i kvantiteter som i ungdomen skulle ansetts för omöjliga. För att ytterligare understryka den mängd musik som står till förfogande bör man kanske också nämna att världen i sig blivit allt mindre och att man tack vare en ökad globalisering kan spana in band och skivor från de mest obskyra platser från världens alla hörn. För egen del tycker jag exempelvis att det är bra mycket mer intressant att kolla upp en skiva från Botswana släppt 2011 än något kändisbands debutalbum från detta år. Att det också, med åren, blivit allt enklare att spela in musik på egen hand och sprida den utan att blanda in externa producenter och skivbolag gör givetvis även sitt till.

Alltså: musikmängden växer exponentiellt, och i sådan fart att det inte går att likna vid tidigare förhållanden. Om man nu inte har i uppgift att agera recensent för nyutkomna verk bör idén att hålla sig till det nyaste snarast idag vara en egen underkategori i musiknörderi.

  1. I år har jag inhandlat cirka fyrahundra skivor. Gamla godingar med kända band, oprövade kort av knappt existerande orkestrar, sådant som jag tidigare haft men av någon anledning gjort mig av med, skivor jag haft på vinyl men inte på CD … och så vidare.

Det borde alltså inte vara några som helst problem att hitta släpp jag vill ta med på den här listan. Ändå känner jag att jag famlar efter släpp jag verkligen skulle vilja ta upp som ”det bästa jag hört” det här året.

Delvis på grund av att jag ogärna skriver om sådant som jag inte fått ett någorlunda solitt intryck av. Vad vet man egentligen om skivor som inte ens haft ett år på sig att mogna? När jag tänker tillbaka på tidigare årsbästalistor undrar jag exempelvis hur jag kunde få för mig att Paragon Belial var det hetaste under 2012 … eller när det nu var. Samma sak med Mglas ”With hearts toward none”. Två veckor innan listan skulle in tyckte jag att den var svinbra. Jag kan lugnt säga att jag däremot inte lyssnat på den sedan dess.

Nej, skivor ska banne mig ha ett gäng år på sig att mogna. Med tidens tand kan man senare bestämma sig för vad som bestått och vad som fermenterats värre än Fermenting Innards. Till saken hör också att problematiken hör ihop med vad som sades tidigare – med alltmer musik att lyssna på tar det också längre tid att lyssna in sig på det man nyligen införskaffat. Merparten av de plattor jag köpt det här året har sällan gått fler än ett varv i spelaren – för att jag inte hunnit med mer. Att lyssna på musik skall heller inte kännas som en plikt. Det var just det som fick mig att mer eller mindre bli helt apatisk inför tonkonst under ett par år.

Nåja. Här följer i alla fall tio släpp som jag mätt någon form av uppmärksamhet det senaste året.

celtic frost

Celtic Frost ”Monotheist”

Hur många band kommer egentligen undan med att återförenas och göra en skiva som inte bara är i klass med tidigare verk utan också lyckas toppa en del av dem? ”Monotheist” gör mig fortfarande paff när jag lyssnar på den. Ingen kan anklaga bandet för att göra samma skiva två gånger, och den här närmast Neurosis-liknande skapelsen liknar således inget de tidigare gjort. Ändå hade inget annat band kunnat göra den. Att Celtic Frost sedan valde att lägga av helt (eller?) gör saken bara lite mer hedervärd.

sadist

Sadist ”Tribe”

Fan vet varför jag inte införskaffat denna juvel förrän nu. Titellåten från skivan var en sådan där strykare som hängde med på MTVs ”Into the pit” tillsammans med Ancient, Immortal och Hecate Enthroned. Utbudet var med andra ord ganska magert, för ingen kan påstå att italienarna hade mycket gemensamt med de andra nämnda banden. Likväl var det något både udda och tilltalande i musiken. Normalt avskyr jag technothrash, men Sadist lyckas kombinera meck med melodi och udda stämning. Gillar du Cynic bör du kolla upp detta, om du nu inte redan gjort det.

lunatic gods

Lunatic Gods ”Sitting by the fire”

Det är på grund av sådana här brakfynd man känner att det fortfarande är värt att köpa travar med dynga, då det någonstans i gödselstacken kan ligga gömda ädelstenar. Sannolikheten är väl ungefär lika stor som att hoppas på en hygglig pension vid sextiofem års ålder, men ändå. Okej. Lunatic Gods. Vad vet vi om dem? Inte mycket, förutom att de kommer från Slovakien och har släppt cirka fem fullängdare, om jag minns rätt. Detta är giv nummer två, från 1998. Och tro mig när jag säger att det inte låter som någonting annat. Både Pastorn och jag satte kaffet i vrångstrupen när skivan började snurra. För en gångs skull är heller inte originaliteten lika med ofrivillig komik. Ett musicerande som svävar över det mesta ackompanjerar märkliga låtar och kraxande sång, men det hamnar aldrig utanför kontext. Jag väljer att inte kolla upp något mer de gjort, för jag vill inte få min illusion brusten. I min värld släppte de bara den här utomjordiska godbiten. Amen.

myb

My Dying Bride ”A line of deathless kings”

Precis som Celtic Frosts ”Monotheist” släpptes även denna 2006. Med andra ord är den splitterny. Hur som helst var My Dying Bride fram till och med 1999 ett av mina favoritband. ”34. 788 % … Complete” anser jag vara en av musikhistoriens mest underskattade verk och en i det närmaste perfekt utveckling av soundet och konceptet som hade börjat få riktig fason några år tidigare. Därför blev jag också så extremt besviken när de släppte ”The light at the end of the world” – i sig ingen dålig skiva, men en i mina ögon så ofantligt feg historia där de valde att ”vända tillbaka till rötterna” och bli skittråkiga. Vissa jublade, själv tappade jag bara fullkomligt intresset. Sedan gick åren och My Dying Bride blev alltmer en perifer historia med sin storhetstid allt längre bakom sig. Nu har dock tillräckligt många år passerat för att jag ska kunna se dem ur ett annat perspektiv. Jag tycker fortfarande att skivorna som kom under 2000-talet är betydligt tråkigare än ”The angel and the dark river”, ”Like gods of the sun” och ”34. 744 % … Complete”, men det säger kanske mer om vilken skyhög kvalitet dessa innehar snarare än att de senare plattorna är direkt undermåliga. ”A line of deathless kings” är en i grunden väldigt traditionell historia och är en värdig representant för de senare skivorna. Dessutom bjuder den på brakhiten ”Thy raven wings”, som förmodligen är den bästa låt de krystat fram på ett och ett halvt decennium.

dibbu

Dibbukim ”Az a foygl un a goylem tantsen”

Mycket ska man höra. Ett svenskt folkmetalband som blandar klezmermusik med metal och sjunger på jiddisch? Ett självklart måste i varje finsmakares hem. Med viss reservation för att konceptet kanske är lite roligare än musiken är bra var det ändå en musikalisk prestation som motsvarade de faktiskt ganska höga förväntningarna. Sedan blir jag också lite glad över att få reda på att det är tämligen lätt att förstå jiddisch om man kan läsa tyska. Äntligen kommer de där spenderade timmarna på högstadiet till användning. L’chaim.

gomorrah

Gomorrah ”Reflections of inanimate matter”

Obskyr death metal släppt i mitten av nittiotalet på Black Mark. Det är inte det bästa du hört, men ändå såpass hyfsat att du tycker att bandet ifråga kunde gått ett lite roligare öde till mötes i alla fall. Antar att tidpunkten var den absolut sämsta för ett sådant hör band att profilera sig på och att konvolutet presenterar album- och låttitlar i comic sans gör inte saken bättre, men såhär i efterhand kan man hitta skivan företrädelsevis billigt, lyssna och få en stunds skönare nostalgi. Småtekniskt, småskruvat, precis så där lagom över medel för att man ska nicka gillandes. Och nog har du också tänkt på att bilda ett band med samma namn?

Plutonium

Plutonium ”One size fits all”

Tiden går sjukligt snabbt. Ni vet MySpace? Det var något som kom i förrgår. Och försvann nästföljande dag. Ett av få minnen jag har av det forumet var att jag genom det fick kontakt med Plutonium från Sverige. Jag hade vid tillfället i det närmaste slutat lyssna på samtida black metal, men tyckte likväl att det lät såpass bra att jag lade det på minnet. När jag i år fick se skivan i fysiskt format slog jag till och var genuint intresserad av att få veta hur ett sådant här band stått tidens tand. Industriell svartmetall som dessutom lanserades i en tid då sovrumssvartmetallen började yngla av sig de vidrigaste av kreationer? Man kan börja kallsvettas för mindre. Men dra på trissor, omslaget och titeln är fortfarande rätt kul och med hits som ”Where dead children feed the streets” kan man bara inte misslyckas.  Påminner i sina bästa stunder en del om Octinomos. Hatten av!

daemonlord

Daemonlord ”Hellfire centuries”

Med ett bandnamn och en titel som knappt ens kvalificerar sig som kandidater till bandnamnsbingon gör man normalt bäst i att hålla käften och lägga ned innan den första tonen är inspelad. Likväl är detta ett trevligt stycke svartthrash som ingen egentligen lär lyfta på ögonbrynet för, men det är ändå såpass hyfsat att man sitter där och stampar takten med foten utan att man egentligen vill det. Finns i övrigt inte så mycket att säga. Jo, de kommer från Baskien. Bara en sån sak.

som

Sisters Of Mercy ”Vision thing”

I tjugo års tid har jag mest bara skakat på huvudet åt Sisters Of Mercy, The Mission, Alien Sex Fiend och allt vad de heter och tyckt att svartrock varit en genre jag aldrig kommer att begripa mig på utan snarare ett sulfitstinkande träsk man gör bäst i att hålla sig långt borta från – när metalband nosar på dylik konfekt slutar allt i elände, falsksjungande fånar och atmospheric elfish ravishing … ja, ni vet. Och av någon bisarr anledning omvärderar jag allt i år. Tar man detta för vad det är – okomplicerad men drivig rock med ett visst mörker i botten ter det sig plötsligt helt annorlunda. ”Vision thing” är bandets egentliga sista fullängdare och sannolikt också den mest kommersiella, men fan så bra.

skogstjohej

Skogsraah ”Skogsmord”

Nu har jag precis avlyssnat denna och det kan hända att tjusningen försvinner med tiden, men än så länge gör jag honnör. Hur länge sedan var det man hörde svartmetall som faktiskt menade något med det som skriks fram? Visst, produktionen är inte den bästa och det låter en hel del sovrumssvartmetall, men det bryr jag mig inte om. Det här känns – och är – äkta på ett sätt de flesta andra band bara kan drömma om nuförtiden.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Dr Panzrams upptäckter 2015.

Posted in Uncategorized on 20 januari, 2016 by hatpastorn

paradise lost

Paradise Lost – ”The plague within” (2015)

Det ska erkännas att jag kom av mig lite i den händelsekedja som är dessa Manchesterlänningars karriär och diskografi. ”Shades of God” från 1992 är nog en av de bästa dödsdoomkanaliseringar som någonsin spelats in och ”Draconian times” är en av få monumentala hårdrocksplattor som 90-talet lyckades spy ur sig. Efterföljande ”One second” var en elegant och syntig historia som inte föll mig sådär jättemycket i smaken och efter det ville de bli ett pojkband, för att senare försöka låta lite Tribal Ink och i och med det var mitt ointresse för denna kvartett absolut.

Paradise Lost har alltid varit bra på att skapa hopplöshet utan underkastelse och sorg utan misär. Jag vet inte om det är 40-årskrisen vi hör här eller något de skrev och övergav efter ”Gothic”. Det enda jag vet är att det är en ynnest att få höra vart skåpet ska stå.

Funeral In Heaven

Funeral In Heaven – ”Daiwaye haaskam saha paralowa sapatha” (2010)

Det var under en räd efter suspekta ögonblick som jag sent i höstas av ren slump dök på dessa Sri Lankianer. Då hemgjorda musikvideos från tredje världen är lite av mitt ambrosia så klickade jag förväntansfullt på länken och stålsatte mig för en mångfacetterad kakafoni.

Istället blev jag tagen på en ond, true och hatisk resa.

Inte sedan Inquisitions ”Nefarious dismal orations” har jag hört något som lyckats hålla sig till grundprinciperna och samtidigt låta så här jävla originella. Denna sjua har gått varm under våra församlingsmöten och när vi fått upp modet ska vi ge oss vidare ner i den svarta ocean som är Funeral In Heaven.

Tills dess kör vi ”Daiwaye haaskam saha paralowa sapatha” på repeat.

fides inversa

Fides Inversa – ”Mysterium tremendum et fascinans” (2014)

Denna skiva stiftade jag bekantskap med genom en trade enligt den gamla skolan och innan ni anar någon form av nepotism i och med detta så kan jag informera herrskapet om att min cd-hylla fullständigt bågnar med skit som jag bytt till mig genom åren och aldrig gett mer än en halv genomlyssning.

Så är inte fallet med dessa gipskatter från Rom. Detta är en både komplex och stämningsfull historia.

Har jag något att klaga på så är det att de valt den trötta taktiken att köra romerska siffror istället för titlar och det är en praktik som jag hatar mer än Jehovas smutsiga rike. Det är bara bra låtar på den här skivan, men om det är ett spår som sticker ut så är det den smäktande black metal-balladen med det usla namnet ”V”.

/Dr Panzram

Hatpastorns årsbästalista 2015.

Posted in Uncategorized on 19 januari, 2016 by hatpastorn

Då var det dags igen att presentera en lista över de nya plattor som snurrat friskt i spelaren. I sedvanlig ordning har jag inte hunnit lyssna på allt som släppts. Det är en omöjlighet. Särskilt då man köpt några hundra gamla plattor. Tips i kommentarsfältet på album jag kan ha missat mottages gärna. Danska och spanska band undanbedes.

I ingen direkt ordning alls. Här kommer ett gäng fullängdare och EPs från 2015 som förtjänar ett omnämnande.

ages

Ages – ”The malefic miasma”

Svensk lyxig slingblack. Jo, jag tackar jag. Faktum är att Ages hade kunnat släppa en hel skiva med pruttljud så länge de haft med ”Mountains ablaze”. Den bästa svartmetallballaden sedan … jadu. Jag avskyr ju egentligen svenska svartmetallballader. Lord Belials ”Lamia” är bara bra när de matar dubbla kaggar. Nu tänkte jag göra mig sagolikt opopulär, men jag tycker samma sak om Dissections ”Where dead angels lie”. När de sprutar dubbla baskaggar är jag i extas, sedan får jag monstruösa koncentrationssvårigheter. Blev du kränkt nu? Bra. Jag kan även tillägga att jag aldrig fattat storheten i Slayer. Summum Malum däremot, det är grejor det. Och Ages. Ages är råbra. Behöver jag ens nämna att när det vankas kaggar i ”Mountains ablaze” svimmar man.

Ghost

Ghost – ”Meliora”

Nu ska vi se. jag anser att ”Where dead angels lie” är en tråkig låt och att Slayer är ett av världens mest överskattade band. Hur ska jag göra för att ge fler människor hjärnblödning? Jo! Ghost på årsbästalistan såklart. Ghost är guld. Jag var sist på tåget när första skivan släpptes, men jag gillade den verkligen. Uppföljaren var även den bra, även om den krävde några fler lyssningar. Senaste given ”Meliora” är smått fantastisk. Nu ska ni få höra något som ni inte är vana vid när ni läser dessa sidor. Jag önskar verkligen att det rullar på bra för Ghost. De verkar vara ett gäng sköna lirare och de gör bra låtar. Särskilt när de lånar friskt från oväntade håll. Konceptet är även det helt briljant. Lite kuriosa om Ghost då. Jo, när min storebror var på semester i Nordkorea nu i höstas så avslutades varje kväll med en genomkörare av ”Meliora” på hotellrummet. Med tanke på hur avlyssnat det rummet måste ha varit så blir jag inte paff om ”He is” blir nästa stora hit i detta fantastiska land.

Malign

Malign – ”A sun to scorch”

Årets överraskning. Inte för att EPn var bra för det var knappast oväntat, utan att det kom material överhuvudtaget. Man ska skynda långsamt, men typ 12 låtar på en sisådär 22 år är väl att ta i. Vågar man hoppas på en hel platta eller få man stå där med mössan i hand när Norma släpper ”Fireborn/Divine facing/A sun to scorch”-samlingen? Det återstå att se. Tills vidare får man uppskatta det man har, men det känns som att äta en taco. Ingen blir mätt av att äta en taco. Ja, såvida man inte är en fullkomlig jävla psykopat. Jag trycker lätt 4 tacos. Det blir i matematikens namn 8 låtar. Fan vad gott.

Manii

Manii – ”Skuggeheimen”

En till EP. Norge. Fantastiskt land. Världens bästa svartmetall. När de vill bör kanske tilläggas. Ingen som följt denna Likpredikan kan väl ha undgått hur det tjatas och gnatats om norsk black metals kräftgång sedan slutet av 90-talet. Manii är rena drömmen, mycket pang för peng. Urnorska slingor. Sagolik lyrik. En produktion helt i min smak. Manii är om ni missat det Manes under annat namn. Manes som de lät på den tiden de var bra på riktigt bör kanske tilläggas.

Djevel

Djevel -”Saa raa og kald”

Norge. Fantastiskt land. Världens bästa svartmetall. När de vill bör kanske tilläggas. Ingen som följt denna Likpredikan kan väl ha undgått hur det tjatas och gnatats om norsk black metals kräftgång sedan slutet av 90-talet. Djevel är rena drömmen, mycket pang för peng. Urnorska slingor. Sagolik lyrik. En produktion helt i min smak, samt Dirge Reps patenterat nihilistiska trumspel. Man blir glad. Och arg. Varför är det så få norska band som väljer att vara så här bra? 2 minuter och 48 sekunder in i låten ”Norges land og rike” kommer det trueaste jag hört på evigheter. Först ett monumentalt susande riff, sedan kommer skriket och manglet och bara överöser en med magi. När man står på knäna och bara dyrkar kommer slingan. Herre Satan, slingan. Man dör. Slingan tar slut. Sångaren börjar kanalisera. Jag håller med om allt. Slingan kommer tillbaka. Nu ligger man på golvet och bara sprattlar av hänförelse. Låten avslutas med att alla slutar spela utom Dirge Rep som fortsätter att mangla utan en tanke på konsekvenserna. Utsökt. Och då har jag inte ens nämnt körerna på ”Vaar forbannede jord”.

Grift

Grift – ”Syner”

Att Grift var något stort på spåret efter deras makalösa split med Saiva kan inte ha undgått någon. När den kräksnygga vinylutgåvan av ”Syner” kom i min ägo vågade jag knappt lyssna på den. Allting talade för att det skulle vara ett fantastiskt album, men man har ju blivit blåst på konfekten förut. I mitt inre virvlade en malström av tuggande gitarrer, Matrix-glasögon och texter innehållandes inneord såsom ”Cyberspace” och ”Technology”.  Jag darrade. Sedan lyssnade jag. Igen. Och igen. Och igen. ”Syner” är en juvel. Tonsatt hembygdsångest. Årets svenska svartmetall? Högst sannolikt.

mgla

Mgła – ”Exercises in futility”

Det har tjatats en hel del om denna och ja, skivan är kalas, men personligen håller jag ”Presence”, ”Mdłości” och ”Further down the nest”-släppen närmare hjärtat. Varför? De är bättre. Främst de två sistnämnda. Menar jag då att ”Exercises in futility” är dålig? Absolut inte. Ta en lyssning på de plattor jag just nämnt och inse att jag alltid har rätt.

Diabolicum

Diabolicum – ”Ia Pazuzu”

Jävig? Måhända. Det spelar ingen roll. ”Ia Pazuzu” är kärleksbarnet mellan ”Secrets of the black arts”, ”Dark blood rising” och ”Blood must be shed” och är således en av 2015 års bästa album.  Punkt.

Moon

Moon – ”Render of the veils”

Man behöver inte alltid höra riffen så länge det är bra stämning. Moon från Australien har varit med på årsbästalistan tidigare. Är Moon egentligen bra på riktigt? Högst oklart, men är man på rätt humör är detta rena guldet. Som en blandning av Darkspace och Xasthur ungefär. Den offensiva ljudbilden kan man inte klaga på, men då skivhelvetet är typ 80 minuter lång kan det bli lite för mycket av det onda. I små doser, eller om humöret är rätt, är dock Moon helt förtrollande.

panopticon

Panopticon – ”Autumn eternal”

Hemtrevlig black metal. Det är Panopticon det. Faktum är att ”Autumn eternal” är betydligt vassare än fjolårets ”Roads to the north” och då gillade jag verkligen ”Roads …”-plattan. Det är mindre Göteborgsslingor och mer svävande skogsriff, helt i min smak. Bättre sånginsatser även. Ett steg i helt rätt riktning.

Marduk

Marduk – ”Frontschwein”

Två minuter och tolv sekunder in i ”Between the wolf-packs” har vi årets riff. När slingan kommer bränner man sönder kalsongerna i ren extas. ”Frontschwein” kryllar av hits och även om denna giv är en betydligt lugnare historia än vad man kanske är van vid får man ändå hysteriskt mycket pang för peng. Som kuriosa kan jag nämna att jag var förste fläkthållare i musikvideon till titelspåret. Det var ett par trevliga dagar och trots att man fick höra samma låt ex antal gånger under inspelningen blev man aldrig mätt. Ett gott tecken.

Nechochwen

Nechochwen – ”Heart of Akamon”

Årets överraskning. Jag hade aldrig hört talas om bandet innan men valde ändå att köpa mer eller mindre blint. Tänk er Borknagars ”The olden domain” möter tidiga Opeth om Opeth varit ett bra band fast indianer. Just det. Nechochwen spelar apache-svartmetall. Minst sagt exotiskt. Många hyllar ju svärtan i Primordials texter som behandlar orättvisor på Irland, potatissvält och annat elände. Snackar vi orättvisor och uppdämd ilska vinner nog Nechochwen. Columbus satte tassarna på amerikansk mark 1492 i tron att han kommit till Indien. Urinvånarna fick således heta indianer. Är det inte helt bisarrt att de fortfarande kallas indianer? Någon gång de senaste 524 åren borde man ju rimligtvis rättat till den fadäsen. Uttrycket ”native americans” är en klen efterhandskonstruktion. Tänk er att man köper en skiva med Burzum men någon lallare på skivbutiken lägger av misstag ner en skiva med låt oss säga Tribal Ink. Man kommer hem, spelar upp skivan och tycker att Burzum minsann är fina grejor. Ett år senare kommer en polare på besök och upptäcker att Burzum och Tribal Ink inte är samma sak, men man fortsätter likväl att kalla Tribal Ink för Burzum. I 500 år. Fan vilken bra liknelse. verkligen. Summa summarum är att Burzum inte är Tribal Ink, Nechochwen är ett bra band och att jag i fortsättningen nog gör bäst i att undvika alla sorts former av samhällskommentarer.

På återseende.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 27. Vargskraft.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 4 januari, 2016 by hatpastorn

Vi rivstartar väl det nya året med en bandfotokatastrof och denna gång är det Argentina som står för fiolerna. När det kommer till musik från detta land är det primärt Vivian Black som är på tapeten, men Vargskraft ska nu göra sitt bästa för att övertyga oss om att det finns mer guld från silverlandet.

Vargskraft

Till vänster har vi en ung och mycket förvånad Velkan/Danny Trejo som iförd bombarjacka och överdimensionerat patronband försöker hålla sig på fötter när Argentina bjuder upp till storm. Att ta bandfoton mitt i en orkan är ju inte så lite fräckt om man har en bra fotograf som kan guida en. Har man inte det … ja, ni ser ju själva hur tokigt det blev. Velkan/Danny Trejos min påminner för övrigt en hel del om den man får när det blåser ute och eftersom man har linser absorberar möget all sand som finns inom en radie av 500 meter. En kombination av häpnad, smärta och otyglad irritation. Eller så tjackstirrar han på något onaturligt som försiggår i bakgrunden.

Herr VargVind knyter näven i förbittring då han aldrig riktigt greppat hur ett Amon Amarth-mjödhorn egentligen fungerar och har således tömt hela innehållet över finbyxorna. Enligt mina beräkningar kommer det bara att dröja några minuter innan VargVind gör något dumt med där mjödhornet. Något dumt som kommer att förändra de här människornas liv för all framtid.

DysterEnsomhet känns spontant som en grabb som väldigt ofta är både dyster och ensam. Jag vet inte om det är civilsnutsjackan eller Barney Greenway-frisyren som är problemet, men jag har hört rykten på stan som säger att det beror på att han har klövar istället för fötter. Sedan måste vi ju alla enas om att hans pose inte direkt osar avgrundslikt barbari. Avslutningsvis, är det bara jag eller ser det ut som att han mentalt sjunger den gamla kampsången ”Sassa brassa mandelmassa”?

Tänk om det inte alls blåser utan de här fina killarna tävlar i vem som kan sno ihop den fetaste snedbenan. En klassisk argentinsk sysselsättning. Då vann Panzer. Stort. Fetaste kängorna, tyngsta mjödhornet, bulligaste bombarjackan och den fränaste snedbenan. Eller så blir han attackerad av en korsning av en facehugger och en cockerspaniel. Eller så spyr han svart gas. Eller så blåste det bara så in i helvete och hans frisyr valde att kollapsa.

Just när det kändes som mest hopplöst däruppe på Argentinas blåsigaste berg valde VargVind att göra ont värre. Med mjödhornet placerat över penis och pung började han febrilt torrjucka mot Velkans lår vilket gjorde alla i bandet, inklusive fotografen, väldigt obekväma. Att den gode VargVind var en spjuver visste samtliga, men detta var att ta saker och ting ett steg för långt. DysterEnsomhet var den som tröttnade först så han gestikulerade åt fotografen att de skulle dra. Fotografen nickade jakande tillbaka och passade på att ta tag i Panzers jacka då Panzer gått vilse i sig själv tack vare hårkaoset. Hade han fått vara ensam bara några sekunder till hade han snavat över ett gäng bergskaktusar och gjort sig riktigt illa. Enligt gammal argentinsk sed hade han lämnats att dö av sina skador. Med bestämda steg började de gå nedför berget för de var övertygade om att Velkan och VargVind skulle göra dem sällskap så fort VargVind lugnat ner sig.

Vad de inte visste var att fotografen tog med sig den enda ljuskällan.

Uppe på berget låg Velkan och VargVind och brottades i vad som kändes som en evighet. Lek blandades med allvar och de var så inne i sin kamp att de märkte inte att allting blev väldigt mörkt.

Mörkt som i graven.

Det var VargVind som till slut insåg att någonting var fruktansvärt fel.

– Velkan, för i helvete, sluta!

– Sluta!? Det är ju du som håller på att sodomera mig med ett mjödhorn!

VargVind släppte Velkan och föll tyst tillbaka på den kalla hårda bergshällen. Just när Velkan skulle säga något hyschade han högt åt honom.

– Tyst. Lyssna.

Velkan blev alldeles stel i kroppen och koncentrerade sig.

– Öööh, jag hör ingenting. Ja, förutom stormen då. Den lever om så in i helvete.

VargVind ställde sig långsamt upp. Han försökte titta efter de andra, men det var kolsvart på berget. En vild känsla av panik växte i hans bröst. En panikkänsla som till slut exploderade.

– DysterEnsomhet! Panzer! Vart fan är ni!? Kom fram, det är inte roligt längre!

Hans skrik dränktes i stormen och han svalde tungt. Plötsligt kände han något som tog tag i hans kamoflagejacka och han pep till.

– Lugn, det är bara jag.

VargVind tog tag i Velkans hand och hjälpte honom upp på fötter. Stormen var nu så kraftig att de inte kunde stå upprätt utan var tvungna att stå hukade. De började att huttra då natten var ovanligt kylig så de tryckte sig nära varandra för att dela kroppsvärme. De stod så i tystnad en bra stund innan Velkan till slut sade de tunga orden bägge tänkte på.

– Vi kommer att dö häruppe va?

VargVind sjönk ihop ytterligare och tårar brände på hans kinder.

– Ja, vi kommer att dö.

De satte sig ner, rygg mot rygg, med benen uppdragna mot sina respektive kroppar. Stormen rev och slet i de båda pojkarna. VargVind kände hur Velkan höll på att böka runt i sina jackfickor men orkade inte säga något. Han var alldeles för upptagen med att för sin inre syn se sin lekamen bli uppäten av vilda djur.

– Kuken också. Det är ingen täckning häruppe. Det kunde man väl ge sig fan på.

VargVind vände sig om och såg det svaga skenet från Velkans mobiltelefon. Hopp tändes i hans bröst.

–  Men du! Finns det ingen ficklampa på den där mackapären?

Hans vän ryckte till och började ivrigt bläddra igenom telefonens menyer i desperat jakt på ficklampsfunktionen. Efter en stunds irriterat fnysande hördes ett glädjetjut i natten och ett starkt sken träffade VargVind mitt i hornhinnan.

– Aj, din idiot! Lys någon annanstans, jag blir helt blind av det där ljuset.

Velkan vek bort telefonen medan VargVind gnuggade ögonen i hopp om att ljusreflexerna skulle sluta dansa för hans ögon. Plötsligt märkte han att Velkan blev helt stel i kroppen.

– Velkan? Vad håller du på med?

Tystnad.

VargVind vände sig långsamt om och med handen över ögonen för att skydda sig mot ljuset kisade han mot det håll Velkan lyste med sin mobiltelefon. Det stod någon ungefär tio meter bort och tittade på dem. Eller rättare sagt, något stod tio meter bort och tittade på dem.

Ungefär samtidigt hade DysterEnsomhet, fotografen och Panzer hunnit halvvägs ner för berget. Nu blåste det så kraftigt att de var tvungna att nästan kräla ner för sluttningen. Panzer var den som hade störst problem då hans hår flög framför hans ögon hela tiden. Hårsnodden var naturligtvis kvar i bilen. Fotografen var den som kröp i täten då det var han som hade ficklampan och det var även han som hade mest bråttom därifrån. Han hade sett något uppe på berget men inte velat säga något till de andra med risk för att de skulle göra narr av honom. Dessutom visste han inte vad han hade sett, bara att det var stort och rörde sig på ett förvrängt vis. Förmodligen var det bråte eller något som stormen förde fram, men den rörde sig inte alltid i stormens riktning. Medan fotografen sakta kröp vidare intalade han sig mer och mer att det bara var några buskar eller ett gammalt träd som rört sig så märkligt i vinden. Däremot höll han på att kräkas av skräck när Panzer helt utan förvarning rev av ett vrål som kunnat skrämma demoner på flykt.

– Är du helt slut i huvudet! Jag höll på att tappa ficklampan och utan den är vi garanterat smälldöda!

Fotografen gjorde ilsket halt och vände sig om och lyste på Panzer och DysterEnsomhet. Panzer var några meter bakom dem och brottades med sitt eget hår.

– Det är det här förbannade håret! Jag kan inte se ett piss och varje gång jag försöker andas med munnen så kvävs jag av allt hår som åker in i käften på mig. Nu ryker skiten. Nu ryker skiten!

DysterEnsomhet och fotografen tittade häpet på varandra. Panzers hår var, när det inte blåste orkan vill säga, en majestätisk syn. Långt, tjockt och blankt. Inte ens de gamla gudarna kunde hålla reda på antalet MySpace-ragg Panzer ordnat tack vare sin lejonman. DysterEnsomhet var den som var tvungen att säga som det var.

– Men nu får du ju skärpa dig. Pressa ner barret innanför jackan din idiot. Eller ännu bättre, använd en hårsnodd.

Hans ord dröp av avundsjuka då hans egna försök att spara ut håret slutat i en ren och skär katastrof. Panzer slutade fäktas med sitt virvlande hår och stirrade ilsket åt DysterEnsomhets generella riktning.

– Hårsnodden är kvar i bilen och eftersom ni två töntar har kort hår antar jag att ni inte har någon extra på er. Antingen hjälper ni mig att ta bort skiten eller så dödar jag er. Jag skämtar inte.

Det var fotografen som efter några sekunders kontemplation återigen tog kommandot.

– Och hur exakt hade du tänkt att det skulle gå till? Ingen av oss har en sax. Ingen av oss har något vasst överhuvudtaget. Jag ville att ni skulle ha knivar att vifta med på fotot men ni envisades med att bara ta med er de där förbannade jävla mjödhornen. Vet ni hur mesigt det är med mjödhorn? Tyskar som gillar Amon Amart har mjödhorn. Ni …

Han var nu så arg att han skakade.

– Ni dricker inte ens mjöd! Vet ni ens vad mjöd är!? Och Vargskraft! Ni har ett svenskt bandnamn trots att ni kommer från Argentina. Vad fan är en vargskraft!? Ni är fan sämst! Kan inte ens gå nedför ett berg för att ni får hår i ögonen. Hår i ögonen! Ni …

Hans röst skar sig för han visste innerst inne att han överreagerat. Deras vänskap var nu skadad, kanske oreparerbar. Och varför? Det var han som var avundsjuk. Han ville också vara med i bandet, men var för oduglig på att spela så han hade övertygat grabbarna om att bli deras fotograf och manager. Då killarna känt varandra sedan länge hade det känts som en naturlig lösning. Den här dagen som hade börjat så bra och nu var de fast på ett berg i ett stormoväder mitt i svarta natten. Han suckade djupt.

– Förlåt.

DysterEnsomhet och Panzer satt tysta och bara tittade på honom. Han hade haft vissa poänger, men de var ändå djupt sårade av hans hårda ord. Efter en evighet av tryckt stämning höll Panzer fram handen. I den låg en stor vass sten.

– Håret. Det ryker nu.

Uppe på berget satt Velkan och VargVind stela av skräck och försökte förstå vad deras ögon såg. Ljuset från mobiltelefonen var inte tillräckligt starkt för att lysa upp allt, men det de såg var tillräckligt för att föra dem till vansinnets brant. Varelsen som stod ett tiotal meter framför Velkan var stor. Abnormt stor. Den liknade ett dött träd som fått liv. Benen var långa, askgråa och alldeles för smala för att kunna bära överkroppen. De var ledade på ett onaturligt sätt och liknade i bästa fall bockfötter. Fötterna var massiva och påminde om vidriga rötter som blivit uppryckta ur stinkande träskmark. Överkroppen var omöjlig att beskriva. Antingen var varelsen krökt som för att skydda sig mot stormvindarna eller så var den skapad på ett perverst omöjligt vis. I det svaga skenet var det svårt att se och det var kanske lika bra. Ett gytter av angripet kött och något som liknade grenar utgjorde merparten av dess överkropp. Armarna, långa och kraftiga. Som en ohelig union av något som en gång var mänskligt och ett sönderbränt träd. Blotta tanken på att detta en gång varit mänskligt var emellertid en kränkning mot hela skapelsen. Värst var dock dess huvud. Den verkade helt sakna hals så det gigantiska ovalt formade huvudet satt djupt begravet i vad som närmast kan beskrivas som skapelsens bröstkorg. Ett dussintal ögonhålor i olika storlekar och former stirrade på dem med kall likgiltig ondska medan dess enorma gap aldrig verkade kunna slutas helt. Trots att stormen nu rasade hårdare än någonsin verkade varelsen helt opåverkad av vinden utan den stod bara där i stoiskt naturvidrig stillhet. Velkan stängde av ficklampan och försatte världen i ett kompakt mörker.

– Aj! Passa skallen!

Panzer ryggade tillbaka och satte sin högra hand mot baksidan av sitt huvud.

– Ge dig, vi är snart klara.

DysterEnsomhet tog ett bättre tag om stenen och pressade Panzers huvud mot berget medan fotografen sträckte ut Panzers hår till bristningsgränsen. DysterEnsomhet måttade och slog och ännu ett stort parti hår lossnade. De hade hackat loss Panzers hår i snart femton minuter nu och de var strax klara. Snyggt blev det inte utan det var snarare ett inferno av testar i olika längder som nu hängde kring Panzers bleka ansikte. Ett ansikte dränkt i tårar av skam och smärta. Då det var omöjligt att med stenen få till en rimlig lugg var DysterEnsomhet tvungen att riva och bita loss det sista. När de var klara kunde de knappt titta på honom.

– Grabbar, hur ser det ut?

DysterEnsomhet spottade ut hår ur sin mun.

– Ja, du lär ju behöva raka bort rubbet så fort vi kommer hem. Om vi kommer hem.

– Är det verkligen så illa? Håret alltså.

Fotografen tog nu till orda.

– Du ser ut som en blandning av Prins Valiant och omslaget till Destructions första ep. Kom, nu får vi skynda oss ner för det börjar att regna.

I samlad trupp började de tre vännerna att röra sig nedför berget igen. Denna gång i betydligt snabbare takt då de inte längre blev sinkade av Panzers ostyriga hårsvall. Regnet började nu falla i större mängder och underlaget blev snabbt halt vilket gjorde att de stundtals gled längre sträckor än de kröp. Efter en dryg timme var de äntligen framme vid bergets fot. Byxorna var sönderrivna, deras händer blödde ymnigt och det var genomvåta av regnet. Utmattade av ansträngningen satte de sig ner på marken för att vila några minuter. Bilen stod parkerad nästan två kilometer från berget så bara tanken på ännu en marsch gjorde dem ännu mera deprimerade.

– Vems idé var det att ta bandfoton på ett berg, mitt i natten?

Fotografen blängde surt på DysterEnsomhet.

– Ja, det var min idé och det vet du. Bilderna blev skitbra, kommer att göra succé på metal archives. Man får lida för konsten. Nu drar vi till bilen medan vi fortfarande har lite krafter kvar.

– Undrar hur det går för Velkan och VargVind? De borde ju ha hunnit ikapp oss när vi lekte frisersalong.

Fotografen och DysterEnsomhet stannade upp i sina rörelser. Velkan och VargVind. Panzer hade helt rätt, de borde ha hunnit ikapp dem. DysterEnsomhet slet upp sin mobiltelefon ur innerfickan och började slå deras nummer. En robotdam förkunnade glatt att numren inte kunde nås för tillfället. Han stoppade tillbaka telefonen i fickan och vände sig mot de andra.

– De borde ha kommit ikapp oss. Varför kom de inte ikapp oss för? Tror ni något kan ha hänt?

Panzer gick fram till fotografen och tog tag i hans ficklampa.

– Kommer någon av er ihåg om detta var den enda ficklampan vi hade med oss?

Panik började sprida sig i gruppen. De visste alla tre att de bara haft en ficklampa med sig. Regnet forsade nu ner. Himmelriket grät över Argentina.

Velkan hade sjunkit ihop i fosterställning direkt efter att han slagit av mobiltelefonen och verkade ha hamnat i ett katatoniskt chocktillstånd. En välsignelse. VargVind som fortfarande hade lite medvetande kvar kröp ihop intill honom och höll om honom hårt över magen. Han vågade knappt andas. Det var svårt att höra om varelsen rörde sig då allt överröstades av ovädret, men han spetsade öronen så gott han kunde. Det hjälpte inte. Det enda som hördes var naturens ilska och hans egna hjärtslag som dunkade hårt.

– Snälla hjälp oss.

Plötsligt blev mörkret ännu tätare och det blev svårt att andas. Det var precis som att en osynlig kraft tryckte ner honom i marken. För sin inre syn såg han hur varelsen nu stod över dem, med benen på varsin sida om deras utsatta kroppar. Hans lekamen skälvde av köld och rädsla. Velkan låg helt stilla. Han kunde lika gärna ha varit död. Älskade Velkan. Han höll hårdare om honom och försvann in i mörkret.

Nere vid bergets fot var de tre vännerna kraftigt modstulna. De kunde omöjligt gå upp igen och söka efter sina kamrater på grund av vädret och utmattningen. De kunde inte ringa efter dem. Gryningen med dess efterlängtade ljus var ännu många timmar bort. Det enda de kunde göra var att antingen vänta på dem eller gå till bilen. Då ingen av dem var speciellt sugen på att bli lämnad ensam valde de att gå till bilen och vänta där. I bilen fanns värme och trygghet. Vid bilen kunde de vila. Bilen var lösningen på alla deras problem. Så löd resonemanget och de började gå mot parkeringsplatsen så snabbt de förmådde röra sina sargade lemmar. Vandringen skedde under total tystnad. Ingen vågade säga vad de alla tänkte på: Att Velkan och VargVind med största sannolikhet var i svår nöd.

Velkan vaknade av att han skakade av köld. Det var fortfarande beckmörkt på berget så det spelade ingen roll om han höll ögonen öppna eller om de var stängda. Han visste att han sett något fasansfullt som lurade på dem därute och det var nära att han brast ut i ett plågat skrik när han gick igenom minnesbilderna innan han svimmat. Ett jävla monster. Vad är oddsen? Kroppen smärtade, men Velkan vågade inte flytta sig i en mer bekväm ställning. Monstret kunde såvitt han visste fortfarande lura där ute, redo att attackera vid minsta rörelse. Att ha ett gigantiskt patronbälte över axeln kändes nu som ett osedvanligt korkat beslut. Smärtan av patronerna han låg på var bedövande. Ljudet av den vinande vinden hade nu blandats med ljudet av spöregn.

Spöregn.

Med den högra handen som låg mot marken kände han att den kalla stenen var fuktig av vatten. Med den vänstra handen som låg vilandes över hans lår kände han att han var torr. Kruttorr. Hade VargVind släpat in dem i en grotta? Orimligt. Eller? Han flyttade försiktigt sin vänstra hand och tog på VargVinds arm som höll om honom. Torr även den. Märkligt. Velkan kände fortfarande vinden slå mot sin kropp så han var uppenbarligen inte helt skyddad mot elementen. Han lyfte långsamt sin vänstra hand upp mot skyn för att känna efter om han kunde nå grottans tak. Precis när han trodde att det inte fanns något ovanför honom så stötte hans fingertoppar emot något hårt. Ett tak. En grotta. VargVind hade verkligen lyckats. Velkan fortsatte att röra vid taket med sina kalla fingrar när han plötsligt kom till realisationen att det var inte sten han tog på utan trä. Kallt strävt knotigt trä. Trä som hatar.

Han flyttade tillbaka sin arm till ursprungspositionen vid låret och började att snyfta okontrollerbart. Vad han än hade sett därute i mörkret så stod den nu över dem.

Panzers slitna Audi stod där de lämnat den och de tre vännerna sprang den sista biten till fordonet. Panzer tog fram sin nyckelknippa, låste upp dörren och slängde sig i förarsätet. Väl på plats startade han bilen och drog igång värmen på full blås. De satt nu alla tre i bilen. Panzer i framsätet och de andra två där bak. Rutorna immade snabbt igen.

– Jag har aldrig varit så glad att sitta i din bil.

Panzer tittade i backspegeln och mötte DysterEnsomhets blick. Han log. När Panzer skulle justera backspegeln för att se sina vänner bättre fick han se något fasansfullt. Sin frisyr. Håret, eller resterna av det, låg slickat över hans huvud likt en svart skändad manet. Det var mycket riktigt bara att raka av skiten så fort tillfälle gavs. När värmen stigit i bilen tog de av sig sina dyblöta kläder och när de satt där nakna, frusna och rädda skapades ett märkligt band. De var inte pojkar längre, de var män.

– Ska vi ringa polisen?

Det var DysterEnsomhet som ställt frågan. Han tittade på fotografen som mest gav ifrån sig ett tvetydigt ryck med axlarna. Panzer grubblade en bra stund innan han vände sig i sätet.

– Och säga vad? Vi kan ju inte säga att vi lämnade våra polare på ett berg mitt i en storm. Är de döda så lär vi åka dit så det sjunger om det. Jag röstar för att vi samlar krafter och väntar till gryningen innan vi fattar något riktigt beslut i den saken.

DysterEnsomhet och fotografen nickade och de satte sig alla tillrätta i bilen och njöt av värmen som fortsatte att stiga. Medvetna om att resonemanget var fullkomligt vansinnigt.

Med ett ryck vaknade VargVind ur sin medvetslöshet. Stormen hade bedarrat och solen började sakteligen titta fram vid horisonten. Han satte sig upp och tittade sig nervöst omkring. Han var ensam.

– Velkan? VELKAN?

Han ropade men fick bara tystnad till svar. Efter någon minut började han resa på sig. Stel, småfuktig och frusen, men i övrigt vid god vigör. Hans mjödhorn låg krossat ett par meter bort. Velkans mobiltelefon låg även den pulveriserad på bergshällen, i övrigt fanns inga spår efter hans kamrat. Eller varelsen.

– Velkan …

Färden nedför berget gick långsamt då VargVinds ögon ständigt fylldes med tårar och han var med jämna mellanrum tvungen att stanna då ångesten blev för stark. Han försökte intala sig att Velkan gått ner för berget själv, men det verkade bara så osannolikt. Varför skulle han gått utan att väcka honom? Nere vid bergets fot vände han sig om och tittade upp mot toppen. Cerro Amarante. Fotografen hade velat ta bilderna där då han gillade bandet som hette nästan likadant. De andra var tveksamma, men hade till slut gått med på det. Cerro Amarante. Hur kunde det gå så fel? Han fortsatte gå mot bilen. Hade de andra grabbarna åkt skulle han döda dem. Cerro jävla Amarante.

Alla i bilen vaknade med ett ryck när VargVind slet upp dörren på passagerarsidan och satte sig tungt i sätet.

– Har Velkan varit här?

Nakna och nyvakna skakade trion på huvudet.

– Nä, jag anade det. Kör.

Panzer försökte skyla sig med en handfull servetter han hittat i handskfacket.

– Vart? Ska vi inte ringa polisen?

– Kör. Bara kör.

VargVinds ord saknade all livsglädje och de andra kunde inte annat än att lyda så Panzer startade bilen och de påbörjade sin långa resa hem.

Polisen blev senare inkallad och pojkarna fick genomlida många och långa förhör. VargVind yppade inte ett ord om varelsen han och Velkan sett utan berättade bara gång på gång en historia om att de blivit kvar på berget på grund av stormen och att Velkan var borta när han vaknade på morgonen. Förmodligen hade han ramlat i mörkret. De fann aldrig något lik och pojkarna blev släppta på grund av brist på bevis. Polisen anade emellertid att det var något som inte stämde men eftersom de hade viktigare saker att göra än att leta efter långhåriga drasuter på vift glömdes allt snabbt bort.

VargVind, DysterEnsomhet, Panzer och fotografen slutade att umgås helt efter ett tag. Minnena var för många och för starka. Fotografen lade kameran på hyllan och gjorde sig några år senare ökänd som författare av erotisk facklitteratur. Han kallade det för ”fucklitteratur”, blev utskrattad i media och bortglömd kort därefter. Ingen vet vart eller om han lever idag. Panzer började jobba med data och det artade sig rätt hyfsat. Han och hans fru Cynthia lever för närvarande i Buenos Aires. Han förblev kortklippt. DysterEnsomhet blev ihjälslagen i en gränd av vad poliserna antog vara ett gäng fotbollshuliganer. DysterEnsomhet kollade inte ens på fotboll. VargVind började jobba på mejeri och trivdes inte speciellt bra med det. Han sov dåligt om nätterna och utvecklade både nötallergi och fobi för mörker. På nattduksbordet finns en trave med tabletter han tänker överdosera på den dagen han kan uppmana ett tillräckligt stort mod.

Och Velkan då? Han lever. Tillsammans med sju andra personer är han ett med något som inte borde finnas. Något som jagar. Något som hatar. Något som har ett överdimensionerat patronbälte fastkilat i sin sjuka växande kropp av trä och långsamt ruttnande kött.

Om nu någon undrar hur Vargskraft låter så kan jag informera att det inte är direkt superbäst. Slafsiga trummor, oriff och alldeles för mycket sång. Eller vafan, man har släppt igenom på den här nivån tidigare. De är hyfsade.

/Hatpastorn

Förintelseförsamlingens julspecial. Suspekta ögonblick.

Posted in Suspekta ögonblick. on 23 december, 2015 by hatpastorn

/Förintelseförsamlingen

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 344 andra följare