Sista chansen med Hatpastorn och Heidenhammer.

Posted in Uncategorized on 10 februari, 2016 by hatpastorn

OK. Sista chansen. Berömda sista ord. Men nu är det allvar. Ni vet de där skivorna som av någon obegriplig anledning haft kultstatus (åtminstone enligt deras egna skivbolag), men som man likväl aldrig förstått grejen med? Skivor som man enligt all logik borde ha köpt när det begav sig, men aldrig gjorde. Nu ska vi lyssna på dem. En sista gång.

Molested ”Stormvold”

Norskt 90-tal. Varken jag eller Heidenhammer äger denna platta. Mycket märkligt.

HP: Allt talar för att detta borde vara en gammal bortglömd juvel. Råa norska snubbar i sättningen, skivtitel på norska, ett av Dagon från Inquisitions favoritband, ett av de ondaste bandnamn man kan tänka sig … Molested. Varför köpte jag aldrig denna? Jag har ju köpt all annan skit!

HH: Jag vill minnas att jag lyssnat på den här skivan ett flertal gånger, men att inget fastnat förutom att det lät förjävla stökigt. Och att de hade med ett par udda instrument ibland. Typ. OK. Då kör vi.

HP: Lite som ett dödsigare ”Battles in the north”. Kaotiskt. Precis som jag minns det, trots att jag aldrig lyckats minnas en ton.

HH: Inte helt lätt att uppfatta riffen här. Nu när du säger det där om Immortal känns det som att polletten trillade ner lite. Men en fullkomligt idiotisk sångare. Gurgelbröt till det här skänker det hela en aura av hopplöshet. Lite som att de kört instrumentalt i flera år utan att hitta en sångare, för att sedan plocka in vem som helst som fram till inspelningen fått i uppgift att lyssna på dödsskivor för att ”få ett hum” om hur man egentligen gör.

HP: Välrepat så in i helvete. Inga verser eller refränger … och där var tydligen första låten slut. Deathspell Omega-stökigt femton år före sin tid.

HH: Mig veterligen lät i alla fall inget annat band såhär vid tidpunkten ifråga. Men … är det bra?

HP: Det är tiotusenkronorsfrågan. Det kan vara ett band som döljer dåliga riff med att ge mycket pang för peng istället.

HH: Nog pangas det alltid. Men här och där, under de mer sansade partierna, skymtar en del Immortal-liknande riff.

HP: Ett klassiskt franskt knep: ös på med en miljon olyssningsbara riff, för att sedan spela ett som man nästan hänger med i. Hade man däremot hört samma ”bra” riff i ett annat sammanhang hade man sannolikt tyckt det varit högst mediokert.

FINAL JUDGEMENT: Vi fattar lika lite nu som vi gjorde för tjugo år sedan. Nice try, Molested, men oss lurar ni inte.

FESTER ”Silence”

”Ingen skivsamling är komplett utan detta mästerverk!”, hävdade House of Kicks i en skivannons när de gav ut ett återsläpp på detta, oss veterligen, horribla album. Det är norskt, det är tidigt nittiotal, recensionerna på Metal Archives ger ett kollektivt betyg på 92 poäng av hundra möjliga. Vi kör.

HP: King Diamond-doftande intro … när man spontant börjar sjunga en melodi från ”Abigail” under introts första sekunder. Ja, då vet man …

HH: VIlken låt är det? Ah, skit samma. Från ”Abigail” är det, i alla fall.

HP: Fortsättningen på låten gillade jag faktiskt. Men maken till kraftlös sång … viskar han högt? Jag hatar texten, jag hatar sångmelodin. Han sjunger ”dream” oftare än Nagash sjunger ordet ”night” på Covenant-demon.

HH: Här återkommer King Diamond-slingan. Och vi pratar redan mer om andra band än om det vi lyssnar på. Ett halvsvettigt brudraggarsolo som grädde på moset.

HP: Ett riktigt osolo.

HH: Suck. Det här låter som ett riktigt hopplöst och bortglömt Black Mark-band som på omslaget har sina låttitlar i Comic Sans.

Ny låt. Sångaren ylkraxar värre än en tvärförbannad bilburen skåning.

HP: Vad i  helvete …. ?!

HH: Nu låter det som italiensk technothrash …

HP: Utan techno. Eller thrash. Fast med refrängriffet från ”Helan och Halvan” av Onkel Kånkel.

HH: Blandat med Mimikry.

HP: Ett norskt, mer kompetent Temperance. Det är som att de liksom inte fattar hur man gör … och det här är ändå deras andra skiva. Den första, ”Winter”,  kom väl typ 1992?

HH: Och kan du då tänka dig den … ?

HP: Men SLUTA tugga på gitarren. Riktiga jävla TBV-riff. Studiecirkeldöds. Att Euronymous inte var inne i de här grabbarnas replokal och förklarade att det var färdigspelat förstår jag inte.

HH: Jag antar att inte ens Strid orkade mordhota det här bandet, då det enbart var ett slöseri med allas tid.

HP: Antar att det här alls inte var vare sig döds eller black från början. Att hävda något sådant är som att kalla Morgana Lefay för vegetarisk grindcore.

FINAL JUDGEMENT: Den här skivan har man alltså lyssnat på från och till i tjugo år, och man blir lika vuxenbesviken och uppgiven varje gång. Pust. Och Fester är ett skitdåligt bandnamn. NÄSTA!

Vinterland ”Wings of sorrow” eller ”Welcome my last chapter”

När skivan kom var det få som höjde på ögonbrynen och sedan hundra år senare … PANG! MySpace-hypen var monumental. Lovorden haglade. En återförening skedde, som verkar ha runnit ut i sanden. Det är dags att för sista gången ge Vinterland en chans.

HP: Detta är också en skiva jag lyssnat på, av och till, i lika många år. Och jag har aldrig fattat grejen. Är det bara mig det är fel på?

HH: Aktien för den här skivan har nått IT-bubblenivåer. Och fan om den inte spricker lika hårt. Vi kör.

HP: OK, jämfört med Fester är det här Beethoven.

HH: Förvisso. Knepigt mixad. Trummorna låter som de spelas i inte bara ett annat rum utan i ett annat hus och över telefon.

HP: Tja, dåligt är det ju inte … men så extremt standard. Jag förstår inte alls vad andra hör i detta. Hmm,  Dissection-doftande … OK, om man kollar nyktert på det hela: det är definitivt i samma påse som Sacramentum, som jag faktiskt gillar. Men det är bara inte lika intressant.

HH: Och då var Sacramentum kanske inte så intressanta från första början …

HP: Det är precis som den där färdiggjorda vakuumförpackade hamburgaren man kan köpa på Lidl. Ingredienserna är där, men något är inte helt rätt.

HH: Jag blir inte ilsk på själva bandet, utan på de som hypar det här. För mig är det lika obegripligt som om andra skivan med Night In Gales skulle säljas på Discdogs för åttahundra kronor. Jag tror, på fullt allvar, inte det går att göra mer standardblack än det här. OK, låt två börjar lite kul i alla fall …men det var visst snabbt överstökat. Där kom ett poänglöst grind in i bilden.

HP: Jaha, Vargavinter fick vackert stå och skrapa i tamburen. Men med Vinterland, då dög det!

HH: Varför kostar inte den plattan tusen spänn begagnat? Och kan vi inte prata om Vargavinter istället?

HP: Enligt Metal Archives är det Azhubham Haani-Linus som spelar bas och ylar i Vargavinter. Det tror jag inte riktigt på.

HH: Tänk att man kan stava till Azhubham Haani utan att tjuvkolla.

HP: Och tänk att vi inte försöker hacka på, eller göra oss lustiga över Vinterland. Jag förstår bara ingenting. Noctes fick ju inte den här kärleken direkt …

HH: Det fanns så många andra band som gjorde en skiva och sedan försvann, som förtjänade en starkare plats i rampljuset. The Moaning, Excretion, Moaning Wind …

FINAL JUDGEMENT: Molested; Fester och Vinterland. En riktig powertrio. Tänk dig den turnén, och släng med Vermin när man ändå är på gång, som får tröska runt i Belgien. Jesus. ”Welcome my last chapter”, då? Ja ni, sista kapitlet i den vintersagan stänger vi igen för gott. Absolut inte dåligt, men inget för oss.

122 Stab Wounds ”The deity of perversion”

Norskt. Head Not Found. Mitten av nittiotalet. Rått bandnamn. Ingenting kunde gå fel. Eller … ? Nu kör vi.

HH: Det här introt har jag hört förr …

HP: Det här var mig en söt historia, som inte riktigt stämmer överens med bandnamnet. Mer av ett soundtrack till julmarknaden i Skönsberg.

HH: Ja, nu när det ”drog igång” låter det som ett tamare Dismember med svartmetallsång …

HP: Och med kastanjettkaggar. Lite som ett norskt Hypocrisy.

HH: Men ett inte helt oävet riff. Som självklart avbryts med det värsta oriffet sedan Vinterland.

HP: Säkert ett sådant där demokratiskt band där alla medlemmar fick chippa in sina egna idéer. Sångaren vill köra black metal, gitarristen melodöds, den andre gitarristen amerikansk döds … och basisten och trummisen var förmodligen mest nöjda över att få vara med. Det är ju kul att få vara med liksom.

HH: Om introt var ett soundtrack till en julmarknad är själva låten ett soundtrack till Van Helsing.

HP: Haha! Den här låten har fler slut än den sista Sagan om Ringen-filmen.

HH: Alltså, man läser ”The Slayer diaries” och Metalion gnäller på all usel metal som spelats in och släppts och hur förbannad han är över det. Och så väljer han själv att släppa en skiva som är mer intetsägande än en katatoniker i koma.

HP: Här letar vi alltså efter glömda juveler. Som vi trots allt ska fatta grejen med.

HH: Vad möts man av?

HP: Förakt! Alltså … som en bortkastad Hypocrisy-skiva blandad med Trollhättanthrash mitt i hela eländet

HH: Vi är alltså på låt två. Nu får det fan vara nog.

FINAL JUDGEMENT: Dra åt HELVETE!

Miscreant ”Dreaming ice”

Skivan med det kanske absolut dummaste namnet någonsin. Och kom för böveln inte och påstå att det är en fyndig ordlek. I så fall är även Alchemists ”Organasm” höjden av bokstavskonst.

HP: Det jag minns av detta är att det var fruktansvärt många toner, men väldigt få melodier. Som om en alien kom till jorden, fick i uppdrag att spela svensk döds och nästan fick till det. Nästan.

HH: Miscreant hade en låt med på en av mina favoritsamlingsplattor – den första som Wrong Again släppte. Men jag vill också minnas att det var en ren lyckträff, då resten av bandets låtar var allt annat än tillfredsställande.

HP: Tänk om man, för en gångs skull, kunde tappa hakan och tycka att det är skitbra? Vi kör.

HH: Det låter extremt mycket Voices of Death-demodöds.

HP: Alltså, det är toner, och stämmor … men melodierna makes no fucking sense. Slumpgeneratordöds.

HH: Miscreant skapade alltså en helt egen genre. Spår nummer ett framstår som ett medley av tio olika låtar som slumpvis klippts ihop utan att redigeras i efterhand. Ackompanjerat av några smått obeskrivliga tjut från en ilsken pensionär.

HP: Är det sura toner eller ska det låta sådär? Som om någon sitter och spelar slumpartade toner medan det kör förbi en ambulans utanför fönstret. Har aldrig tidigare hört någon som kan spela ett melodiskt och kompetent solo, men inte en slinga. Kan det vara så att de hade så sjukt dåligt ljud i replokalen så att ingen hörde vad de andra spelade? För att i studion sedan märka att inget egentligen hänger ihop.

HH: Låt nummer två. Jag tycker det låter precis som att gitarrist ett kläckt en hyfsad Metallica-stöld, och att gitarrist nummer två säger stopp och belägg och avslutar riffet med ett osammanhängande dravel för att vara ”originell”.

HP: Du vet den där sketchen där tre fjärdedelar av The Real Group är sjuka, så att den siste får framföra sin grej a capella, och ingen fattar något? Precis så låter Miscreant.

HH: För en gångs skull är jag genuint glad över att jag inte köpte den här skivan. Och gudarna ska veta att jag hade chansen.

HP: Oh ja. Jag har hållit i den här så många gånger att det inte ens är roligt.

HH: Även du på Skivboden, förmodar jag?

HP: Exakt. Jag valde att köpa Necromass andra skiva istället. Fatta allvaret.

HH: Det här är lika dumt som Temperance.

HP: Temperance är ju för fan Beethoven jämför med det här. ”Vem vet vad?” är som ”Night’s blood” i jämförelse. Det här är ju MYCKET sämre än jag mindes det, och då minns jag det ändå som skitdåligt.

FINAL JUDGEMENT: Är det här den värsta hittills? Ja, vem vet vad?

Evol ”Dreamquest”

Det är mitten av nittiotalet. Det är black metal. Det är … italienskt. Och inte ens vi köpte det. Efter magsugarna med Necromass och Opera IX var måttet rågat, men likväl var det något som lockade med Evols medlem Princess of Disease – en kontinental, lättklädd, nekromantisk skönhet. En italiensk Sarah Jessica Parker i semi-corpse paint. Pang var man i puberteten. Vi kör.

HH: Jag vill bara inleda med att den här skivan är en timme lång.

HP: Jag minns att de var tidigt ute med att köra ett konsekvent Lovecrafttema. Påminner förresten inte det här introt om Paradisios ”Bailando”? Eller en film släppt av guldbolaget Cannon.

HH: Ett par ninjor i motljus och det här i bakgrunden så är jag nöjd. Nu är det visst dags för den första riktiga låten att dra igång. Suktande Princess of Disease-viskningar, akustiskt plink, klockljud … och ett riktigt TBV-riff.

HP: Hur många stopp har det varit i den här låten nu? Fler än i amerikansk fotboll.

HH: Och fler blir det. Vi är inte ens halvvägs. Undrar om man hade kunnat lyssna in sig på det här om man var tillräckligt ung?

HP: De orkestrala delarna är ju inte helt talanglösa.

HH: Det HÄR är ett band som skulle hållit sig till dungeonsynt. En genre som är så konstig att den knappt existerar.

HP: Alltså, allt flyter på och hänger ihop så länge det bara är keyboardisten som spelar. När gitarrerna kommer in är det som att de glömmer bort precis allt. Inte riktigt som om Alphaville skulle spela dödsmetall, men ändå något ditåt …

HH: Nästa bit. Hetsig speed metal blandad med orchestral hits.

HP: Det här var ju åtminstone lite kul. Men om det här är från 1996, då finns det fan inga ursäkter.

HH: Speed metal, förresten … nja, Pennywise och orchestral hits, kanske. Vi kan nog i alla fall enas om att det var keyboardisten som säkrade kontraktet. Adipocere Records, vilket stall för konstiga hästar det ändå var.

HP: STOPPA PRESSARNA!

HH: Alltså … vad fan …. vad ÄR det här?

HP: OK, vad är dummast – det här eller Starkness? Keyboard-cat möter italiensk svartmetall. Åh söte Jesus.

HH: Alltså … men, ja … för första gången ikväll blev jag på lite gott humör.

HP: Mycket kan man nog säga om Evol, men det här var faktiskt kul. Och låten slutar inte i första taget.

HH: Hur mycket gitarrer har det varit hittills? Tjugo procent? Trodde inte man kunde skriva oriff på keyboard.

HP: Detta är unikt. Ett tvärtomband. Normalt fyller man ju ut en skiva med syntpartier, här fyller de ut med gitarrer. Makalöst.

HH: Det här är ett band vi får anledning att återkomma till. Den första ”svartmetallskiva” jag hört som skulle göra sig bäst som soundtrack till en barnfilm. Andra band håller sig på sin höjd till julkalendersyntar. Lovecrafttema, förresten … undrar vem som vrider sig mest i sin grav över hur deras respektive verk använts i black metal – Lovecraft eller Nietzsche?

HP: Bra fråga. Det sjuka är att vi nu lyssnat mer än dubbelt så mycket på Evol som på något av de andra banden. Vilket kanske säger mest om dem.

FINAL JUDGEMENT: En fullspäckad Evol-special i framtiden är alls ingen omöjlighet.

Reflektion: Det måste vara helt unikt. Black metal alltså. I över två decennier har man trugat sig igenom oceaner av skit – och man upphör ändå aldrig att bli förvånad. I tre timmar har vi nu suttit och malt igenom saker som inte borde finnas, för att avsluta med ett band som fyller ut sina skivor med gitarrer och låtar. Som har en italiensk Sarah Jessica Parker i semi-corpse paint som selling point. Och det är ändå det bästa bandet ikväll.

Tack för kaffet och på återseende.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Suspekta Ögonblick. Del 33. /Efterlysning.

Posted in Suspekta ögonblick. on 8 februari, 2016 by hatpastorn

När Dr Panzram och jag spelade in material inför kommande podcasts så kläcktes en intressant idé. Vi pratade om låtar vi spelat in men som aldrig släppts officiellt. Låtar som mest hamnat på CD-r eller kassett i någon mörk byrålåda. Nu pratar vi inte osläppta låtar med riktiga band vi spelat i utan låtar till de där sidoprojekten som aldrig fick luft under vingarna och upplöstes innan de egentligen ens fanns.

Det är ingen bristvara på sådant när det kommer till Förintelseförsamlingen. Vi snackar dungeonsynt, noise, industri, döds och svartmetall i alla dess färger och former. Genom alla dessa år har det blivit en hel del. Själv tappade jag över tjugo timmar musik som jag gjort i en hårddiskkrasch. Planen är att lägga upp de här godsakerna så ni får höra hur illa ställt det kan bli ibland när passionen är större än spelskickligheten. Följande alster är något ni kan vänta er nu under vårterminen:

Wraith

Detta var ett dsbm-soloprojekt jag spelade in en trelåtarsdemo med. I Fasttracker naturligtvis. Jag har inte hört de här slagdängorna på över ett decennium, men jag vet att Heidenhammer har dem på en skiva som jag brände till honom. Det kan bli hur som helst. Det jag minns mest är att jag blev sanslöst inspirerad av Abyssic Hates ”Suicidal emotions” när den släpptes och … ja, ni kan nog ana vart det här är på väg.

Brutally Deceased

När Dr Panzram bodde i Duved skapades det hejvilt. Brutally Deceased är en nihilistiskt skoningslös historia med en ljudbild som både berör och upprör. Jag minns inte om det var det här bandet eller något annat av den gode doktorns projekt som innehöll en trummis som fick vara med på grund av att han var en jävel på lufttrummor. Han hade dock aldrig suttit bakom ett riktigt trumset.

Darkwrath

Detta var ett projekt Heidenhammer lyckades hålla hemligt för mig och Panzram i runda slängar femton år. När vi väl lyckades dra informationen ur honom likt spanska inkvisitorer uppenbarade sig en värld utan dess like. Härnösand? Svar ja. Fasttracker? Oh ja. Smått hysteriskt? Utan tvekan. Dock så har jag på känn att Hammaren hellre tar med sig detta i graven än att lägga ut det så folk får höra så vi får se hur det blir. Om inte annat finns det mycket annat suspekt som han varit insyltad i.

Nu är vi på jakt efter era skrivbordslådeprojekt. Har ni något gammalt smaskens liggandes, var inte blyga att hojta till. Vi har emellertid några tydliga regler:

  1. Det får under inga omständigheter vara ett plojband.
  2. Projektet och låten/låtarna måste vara namnsatta. Vi godtar exempelvis inte ”Namnlös” med låten ”Kuken1klarmedsång”.
  3. Varken bandet eller låtarna ska ha funnits för allmän beskådan.

Finns det någon trevlig kuriosa är det givetvis varmt välkommet och vill man vara anonym så går det finemang.

Målet är att hitta det obskyraste som detta land har skådat på evigheter och är musiken bra är det ännu bättre. Perverzum är ett lysande exempel på ett skrivbordslådeband som förtjänade ett bättre öde. Klippet ovan är även det ett gott exempel … eller, det beror på hur man tolkar det. Är det förresten någon som vet vad det är för band som spelar i filmklippet så vore vi evigt tacksamma. Vi hittade inte ett smack.

Vart hör man av sig?

hatpastorn@gmail.com

På återseende.

/Förintelseförsamlingen

Hatpastorn botaniserar. Del 14. Hamlet-listan.

Posted in Hatpastorn botaniserar. on 30 januari, 2016 by hatpastorn

Belgisk knullgoth med fabler som texttema är ju redan på papperet en vansinnig historia. När jag såg att basisten kallade sig Hamlet sprutade jag vatten över hela bordet.

I fikarummet på jobbet.

Att förklara det roliga i att ett belgiskt knullgothband har Hamlet på bas för sina arbetskollegor är inte bara svårt utan rentav omöjligt. Efter den lilla fadäsen försökte jag förtränga Fabulae Dramatis som bandet hette. På vägen hem från kneget började jag dock fundera på om det fanns fler artister som helt ogenerat kallat sig Hamlet. Det fanns det och nu sitter jag här och författar ihop en lista över vilken Hamlet som är mest Hamlet. Så kan det gå.

Vem var då Hamlet? En dansk mestönt som sket ur sig strofen ”Att vara eller icke vara” i Shakespeares hafsverk med samma namn. Ett perfekt namn om man vill spela kråsskjortedöds eller knullgoth. Två mycket suspekta genrer.belghamlet

Vi börjar med belgaren Hamlet från nyss nämnda Fabulae Dramatis. Vid närmare efterforskning spelar han inte bara bas utan även gitarr och synt. Och sång. Han är flitig den lilla belgaren. Jag har ingen aning om vem som är vem på denna bild, men jag sätter femhundra spänn på att det är grabben med kort torso och höga jeans. Rent musikaliskt är det verkligen inte min kopp kaffe men det är inte så kasst som man kan tro. Skivan heter ”Om”. Det hette även Niklas Strömstedts hitlåt från 1990. För övrigt samma år som Niklas fick Johnny Bode-stipendiet. Observera att Johnny Bode-stipendiet och Johnny Bode-priset är två helt skilda saker. Det hade varit roligare om han vunnit Johnny Bode-priset. Det bor nog ett litet ärkesvin i Niklas Strömstedt. Det här har redan spårat ut så vi går vidare.

Från USA har vi bandet Busolley, eller Bus-Olle som jag skämtsamt kallar dem. Där hittar vi Hamlet på trummor. I övrigt vet jag inget mer än att de släppte en skiva vid namn ”Onion bun” och att de spelar progg-metal. En vidrig genre. Det finns varken logo eller bandfoto på Metal Archives och söker man på ”Busolley” på Youtube hittar man exakt ingenting. Söker man på ”Bus-Olle” får man fram nästan 4500 videos. Det här sitter jag alltså och gör en fredagskväll. Nästa!

kroathamletKroatien. Mumsfillibabba. Här borde vi hitta något. Megera heter bandet. ”Lunatic calm” heter demon från 2005. Enligt uppgift ska det röra sig om svartdöds. Jag äger den inte och den fanns inte på Youtube. Däremot hittade jag en bild på någon som jag antar är kroatiska Hamlet. Han ser sammanbiten ut. Kroatien överlag är ett land som inte precis går i bräschen när det kommer till extremmusik så vi skiter i det här och traskar vidare i Hamlet-träsket.

PANG! Vi hamnade i Ryssland. Jag har skyhöga förhoppningar på detta. Satarial heter bandet och de startade redan 1993. Sex fullängdare, två videokassetter, två demos och en samlingsvolym. Maffigt! Ryska Hamlet spelade emellertid bara violin på plattan ”Heidenlarm” från 2001. Vilket fiasko. Satarial är inte bara ett dåligt band, de är heller inte blyga när det kommer till eländiga artistnamn. Smaka på följande:

Hamlet
Alien
Angel Bust
Crazy
Lolita
Orc
Vampirella
Demogorgon
Soul

Bara för att nämna några få. Det absolut festligaste är iallafall att de hade Orm på flöjt samma år som de hade Hamlet på violin. Nu ljög jag. Det festligaste är faktiskt deras musikvideos och deras musik. Håll i hatten.

Att man 2016 fortfarande kan bli helt mållös.

Sedan är de även med i den här ryska dokumentären om Satanism. Min ryska är knackig så jag får be Heidenhammer översätta möget.

Summa summum malum är Satarial ett band som började spela risig folksvartmetall och sedan kukade det ur fullständigt. Jag kommer nog att återkomma med en djupare analys av Satarial för det känns som en orkester som har mycket kvar att ge. Jag får lite Semargl-vibbar. Vilka är Semargl? Ja, vänta ni bara. Vi tuffar vidare så länge.

I likhet med kroatiska Hamlet spelar den andra amerikanska Hamlet även han gitarr. I pisstråkiga Sines Of Life. Det blev en demo 2005. Självbetitlad. Tråkig. Trött.

Chugga-chugga-dö-nö-nö-nöö. Chugga-chugga-dö-nö-nö-nöö. Chugga-chugga-dö-nö-nö-nöö.

USCH!

Nu blir det rörigt så nu får ni koncentrera er. I likhet med kroatiska Hamlet och den andra amerikanska Hamlet så finns det en till amerikansk Hamlet som spelar gitarr. Andy Hamlet i dödsbandet Lucifixion. Två demos och en fullängdare, sedan var sagan all. Jag pangar upp hela fullängdaren så ni kan förkovra er. Den är inte skitbra, men heller inte helt utan vissa kvaliteter. Ja, förutom skivomslaget då som är ganska precis exakt lika gräsligt som skivomslaget till Centinex ”Subconcious lobotomy”.

Vem är då vem på detta bandfoto?

dentredjeamerikanskahamlet

Högst upp är sångerskan Maria Seeburger, magiskt efternamn, så det är ju inte hon som är Hamlet. Hon sjunger inte på fullängdaren bör tilläggas utan detta är ett nyare fotografi. Och med nyare menar jag att krafset säkert har tio år på nacken. Den onyktra grabben med rakad skalle och Ozzy-linne då? Kan det vara Hamlet? Kanske. Den lätt förvirrade handbollsspelaren med blåjeans och kass tröja. Är han Hamlet-material? Nja, mer Kalles kaviar än Hamlet. Efter honom har vi hans Kalles kaviar-brorsa som ser både dryg och bortkommen ut på en och samma gång. Knappast en Hamlet. Sist ut har vi en klassiskt lurvig dödssnubbe med risigt skägg. Det måste vara Hamlet.

Jag blev inte så lite nyfiken på att höra fröken Seeburger sjunga så jag letade upp bandets MySpace för att lyssna på hur det lät. Jag blev gravt besviken. Här var man fullkomligt övertygad om att hon skulle sjunga döds och istället fick man ett klent bakgrundsjamande. Inget ont som inte för något gott med sig för tro inte på fan att jag ramlade över Andy Hamlets personliga Youtube-kanal när jag ilsket klickade bort deras MySpace-sida. Nu får vi äntligen veta vem i detta gäng han var.

Den första Kalles kaviar-killen. Det var då själva jävelkuken vad fel man kan ha ibland. Jaja, vi kör på.

Spinkiga hårdrockande mexikaner. Skjut mig. Hamlet på gitarr. Är det bara jag som saknar Orm på flöjt? Aurum Lotus var ingen höjdare. Det blev bara en demo och en EP innan de lade ner struntet. Inget grät, alla jublade.

Vi avslutar med tyska Free Key Bit Chess där vi i likhet med belgiska Fabulae Dramatis hittar en Hamlet på bas. Snyggt att vi knöt ihop säcken så elegant. Från Hamlet-bas till Hamlet-bas. Alfa och Omega. Ja, klockan är två på natten medan jag skriver detta så räkna inte att få något vettigt ur mig nu.

Free Key Bit Chess uttalas ”freaky bitches”. Vi snackar teutonisk bredbent kepshårdrock med dålig attityd utan framtidsutsikter. Jag fullkomligt hatar sådan här musik. Om tandsten spelat metal hade det låtit EXAKT såhär. Musik som sliter min själ i bitar av helt fel anledning. De har hållit på i över tjugo år. Åh, söte Jesus vilket smuts.

Avslutningsvis, vilken Hamlet är då mest Hamlet? Jag är trött, arg och less. Det finns ingen vinnare i det här spelet, bara förlorare. Eller jo. Det finns en vinnare i hela den här soppan och det är Orm som spelade flöjt i ryska Satarial.

Orm på flöjt.

Det blir bara dummare och dummare desto mer man tänker på det.

Orm. På flöjt.

En orm som spelar flöjt!

På återseende.

/Hatpastorn

Det sjätte året/Bokinformation/Same as Bear.

Posted in Uncategorized on 28 januari, 2016 by hatpastorn

Såvida vi inte räknat helt galet är Hatpastorns Likpredikan nu inne på sitt sjätte år. Helt stört. Man har ju spelat i ex antal band som inte varat så länge. Borde det inte ta slut på ämnen att skriva om? Extremmusik brukar i allmänhet betraktas som en smal genre, men jag kan då ärligt säga att denna ocean verkar bottenlös. Sedan starten har vi beklagat oss över Norge och det fruktade Matrix-viruset. Även om det temat kanske inte kommer att upphöra helt är det dags att ta itu med något som var hundra gånger värre än Matrix-viruset. Den svenska death and roll-pesten.

Jag blir så arg att jag skakar.

Matrix-viruset var på alla sätt helt skoningslös, men det kom iallafall något gott ur det. Thorns-plattan var kanon och man fick sig några rejäla gubbskratt åt The Kovenants bandfoton. Dessa är bara två exempel. När svenska dödsband skulle rocka till det däremot …
Nä, jag klarar det inte. Vi måste samla kraft innan vi ger oss på den analysen. Om det nu finns någon ute i läsekretsen som kanske inte minns eller inte riktigt förstår vad jag pratar om så kommer ni få all information ni behöver detta år. Kortfattat rör det sig om band som tog ljusdyrkandet till en helt ny nivå.

Nu pratar vi om något roligare.

Den sjätte februari är det iallafall bokrelease på Club Deströyer här i Sundsvall. Det har blivit en ändring i spelschemat då Horde Of Hel var tvungna att ställa in. De som spelar nu är Marduk och Grift. Det känns skitkul att två band som hamnat på årsbästalistan upprepade gånger ska spela. Grift har jag dessutom aldrig sett live så det kommer bli en angenäm upplevelse. Vidare kommer Nordvis att vara på plats i Sundsvall med bagaget fyllt med smaskens så vill man ruinera sig på vrålsnygg merch och bra plattor är detta ett strålande tillfälle.

Den nittonde februari är det den kungliga huvudstaden Stockholm som gäller. Har ni vägarna förbi Hornstull och Cosmopolite är ni välkomna ner på en pilsner och lite boksnack. Vi fick vara där till typ 21:30 så sedan lär det väl barka av någon annanstans. Dock ej Kellys. Var där bara för ett tag sedan och maken till oavslappnat ställe får man leta efter. Är man ute efter manbuns, tajta tröjor och dåligt humör är det nog ett fantastiskt ställe. Jag fick panik. Om Heidenhammer kan komma loss den fredagen tänkte vi skära ner på boksnacket och hålla föredrag istället. Typ om Ancient eller något annat märkligt. Mer info om det när det närmar sig.

Spolar vi fram till mars stavas nästa destination Umeå. Fjärde och femte mars kommer vi att vara på House Of Metal. Mitt förslag om att hålla en två timmar lång PowerPointpresentation om ständigt aktuella Ancient verkar ha blivit nedröstad så vi kommer primärt att hänga till på lämplig plats där man får sälja saker. Återigen, kom förbi och drick en pilsner.

Sist ut blir Close-Up Båten som lämnar hamn den 10 mars. Den kommer jag inte kunna medverka på själv på grund av jobb, men Krutdurk Förlag-gänget lovar att hålla låda. Kom förbi och drick en pilsner vettja! Daniel har en helt hysterisk anekdot om när han beskyllde Orup för att ha stulit en femhundring av honom på Grammis-galan.

Sedan får det fan vara nog. Nu pratar vi om något roligare.

När Dr Panzram visade sin senaste skapelse för mig trodde jag att jag skulle svimma.

baracklex

Trolldom.

På återseende.

/Hatpastorn

Heidenhammers upptäckter 2015.

Posted in Uncategorized on 21 januari, 2016 by hatpastorn

Innan jag beger mig in i den personliga skärseld som kallas för årsbästalista vill jag ha sagt ett par saker om ämnet ifråga. Med andra ord är det dags att prata allvar.

  1. Det är inte på grund av någon slags princip jag alltid väljer att skriva om upptäckter snarare än om nyutkomna skivor. Även om jag menar, helt fast och fullt, att allt förvisso var bättre förr betyder inte det nödvändigtvis att allt som släppts det här året skulle vara dåligt. Ska man vara extra petig, innebär också en årsbästalista att även bland det ruttnaste av mög måste vissa saker vara mer angenäma än andra och således är alltid en del släpp bättre än andra oavsett jag vill det eller inte.

Däremot så ser jag färre och färre anledningar till att följa med i det som är rykande färskt. Anledningen till detta stavas tillgänglighet. För varje år blir allt fler dolda skatter från förr återutgivna eller delade på nätet, samtidigt som det via e-handel är så otroligt mycket billigare och enklare att även i fysiskt format norpa till sig skivor i kvantiteter som i ungdomen skulle ansetts för omöjliga. För att ytterligare understryka den mängd musik som står till förfogande bör man kanske också nämna att världen i sig blivit allt mindre och att man tack vare en ökad globalisering kan spana in band och skivor från de mest obskyra platser från världens alla hörn. För egen del tycker jag exempelvis att det är bra mycket mer intressant att kolla upp en skiva från Botswana släppt 2011 än något kändisbands debutalbum från detta år. Att det också, med åren, blivit allt enklare att spela in musik på egen hand och sprida den utan att blanda in externa producenter och skivbolag gör givetvis även sitt till.

Alltså: musikmängden växer exponentiellt, och i sådan fart att det inte går att likna vid tidigare förhållanden. Om man nu inte har i uppgift att agera recensent för nyutkomna verk bör idén att hålla sig till det nyaste snarast idag vara en egen underkategori i musiknörderi.

  1. I år har jag inhandlat cirka fyrahundra skivor. Gamla godingar med kända band, oprövade kort av knappt existerande orkestrar, sådant som jag tidigare haft men av någon anledning gjort mig av med, skivor jag haft på vinyl men inte på CD … och så vidare.

Det borde alltså inte vara några som helst problem att hitta släpp jag vill ta med på den här listan. Ändå känner jag att jag famlar efter släpp jag verkligen skulle vilja ta upp som ”det bästa jag hört” det här året.

Delvis på grund av att jag ogärna skriver om sådant som jag inte fått ett någorlunda solitt intryck av. Vad vet man egentligen om skivor som inte ens haft ett år på sig att mogna? När jag tänker tillbaka på tidigare årsbästalistor undrar jag exempelvis hur jag kunde få för mig att Paragon Belial var det hetaste under 2012 … eller när det nu var. Samma sak med Mglas ”With hearts toward none”. Två veckor innan listan skulle in tyckte jag att den var svinbra. Jag kan lugnt säga att jag däremot inte lyssnat på den sedan dess.

Nej, skivor ska banne mig ha ett gäng år på sig att mogna. Med tidens tand kan man senare bestämma sig för vad som bestått och vad som fermenterats värre än Fermenting Innards. Till saken hör också att problematiken hör ihop med vad som sades tidigare – med alltmer musik att lyssna på tar det också längre tid att lyssna in sig på det man nyligen införskaffat. Merparten av de plattor jag köpt det här året har sällan gått fler än ett varv i spelaren – för att jag inte hunnit med mer. Att lyssna på musik skall heller inte kännas som en plikt. Det var just det som fick mig att mer eller mindre bli helt apatisk inför tonkonst under ett par år.

Nåja. Här följer i alla fall tio släpp som jag mätt någon form av uppmärksamhet det senaste året.

celtic frost

Celtic Frost ”Monotheist”

Hur många band kommer egentligen undan med att återförenas och göra en skiva som inte bara är i klass med tidigare verk utan också lyckas toppa en del av dem? ”Monotheist” gör mig fortfarande paff när jag lyssnar på den. Ingen kan anklaga bandet för att göra samma skiva två gånger, och den här närmast Neurosis-liknande skapelsen liknar således inget de tidigare gjort. Ändå hade inget annat band kunnat göra den. Att Celtic Frost sedan valde att lägga av helt (eller?) gör saken bara lite mer hedervärd.

sadist

Sadist ”Tribe”

Fan vet varför jag inte införskaffat denna juvel förrän nu. Titellåten från skivan var en sådan där strykare som hängde med på MTVs ”Into the pit” tillsammans med Ancient, Immortal och Hecate Enthroned. Utbudet var med andra ord ganska magert, för ingen kan påstå att italienarna hade mycket gemensamt med de andra nämnda banden. Likväl var det något både udda och tilltalande i musiken. Normalt avskyr jag technothrash, men Sadist lyckas kombinera meck med melodi och udda stämning. Gillar du Cynic bör du kolla upp detta, om du nu inte redan gjort det.

lunatic gods

Lunatic Gods ”Sitting by the fire”

Det är på grund av sådana här brakfynd man känner att det fortfarande är värt att köpa travar med dynga, då det någonstans i gödselstacken kan ligga gömda ädelstenar. Sannolikheten är väl ungefär lika stor som att hoppas på en hygglig pension vid sextiofem års ålder, men ändå. Okej. Lunatic Gods. Vad vet vi om dem? Inte mycket, förutom att de kommer från Slovakien och har släppt cirka fem fullängdare, om jag minns rätt. Detta är giv nummer två, från 1998. Och tro mig när jag säger att det inte låter som någonting annat. Både Pastorn och jag satte kaffet i vrångstrupen när skivan började snurra. För en gångs skull är heller inte originaliteten lika med ofrivillig komik. Ett musicerande som svävar över det mesta ackompanjerar märkliga låtar och kraxande sång, men det hamnar aldrig utanför kontext. Jag väljer att inte kolla upp något mer de gjort, för jag vill inte få min illusion brusten. I min värld släppte de bara den här utomjordiska godbiten. Amen.

myb

My Dying Bride ”A line of deathless kings”

Precis som Celtic Frosts ”Monotheist” släpptes även denna 2006. Med andra ord är den splitterny. Hur som helst var My Dying Bride fram till och med 1999 ett av mina favoritband. ”34. 788 % … Complete” anser jag vara en av musikhistoriens mest underskattade verk och en i det närmaste perfekt utveckling av soundet och konceptet som hade börjat få riktig fason några år tidigare. Därför blev jag också så extremt besviken när de släppte ”The light at the end of the world” – i sig ingen dålig skiva, men en i mina ögon så ofantligt feg historia där de valde att ”vända tillbaka till rötterna” och bli skittråkiga. Vissa jublade, själv tappade jag bara fullkomligt intresset. Sedan gick åren och My Dying Bride blev alltmer en perifer historia med sin storhetstid allt längre bakom sig. Nu har dock tillräckligt många år passerat för att jag ska kunna se dem ur ett annat perspektiv. Jag tycker fortfarande att skivorna som kom under 2000-talet är betydligt tråkigare än ”The angel and the dark river”, ”Like gods of the sun” och ”34. 744 % … Complete”, men det säger kanske mer om vilken skyhög kvalitet dessa innehar snarare än att de senare plattorna är direkt undermåliga. ”A line of deathless kings” är en i grunden väldigt traditionell historia och är en värdig representant för de senare skivorna. Dessutom bjuder den på brakhiten ”Thy raven wings”, som förmodligen är den bästa låt de krystat fram på ett och ett halvt decennium.

dibbu

Dibbukim ”Az a foygl un a goylem tantsen”

Mycket ska man höra. Ett svenskt folkmetalband som blandar klezmermusik med metal och sjunger på jiddisch? Ett självklart måste i varje finsmakares hem. Med viss reservation för att konceptet kanske är lite roligare än musiken är bra var det ändå en musikalisk prestation som motsvarade de faktiskt ganska höga förväntningarna. Sedan blir jag också lite glad över att få reda på att det är tämligen lätt att förstå jiddisch om man kan läsa tyska. Äntligen kommer de där spenderade timmarna på högstadiet till användning. L’chaim.

gomorrah

Gomorrah ”Reflections of inanimate matter”

Obskyr death metal släppt i mitten av nittiotalet på Black Mark. Det är inte det bästa du hört, men ändå såpass hyfsat att du tycker att bandet ifråga kunde gått ett lite roligare öde till mötes i alla fall. Antar att tidpunkten var den absolut sämsta för ett sådant hör band att profilera sig på och att konvolutet presenterar album- och låttitlar i comic sans gör inte saken bättre, men såhär i efterhand kan man hitta skivan företrädelsevis billigt, lyssna och få en stunds skönare nostalgi. Småtekniskt, småskruvat, precis så där lagom över medel för att man ska nicka gillandes. Och nog har du också tänkt på att bilda ett band med samma namn?

Plutonium

Plutonium ”One size fits all”

Tiden går sjukligt snabbt. Ni vet MySpace? Det var något som kom i förrgår. Och försvann nästföljande dag. Ett av få minnen jag har av det forumet var att jag genom det fick kontakt med Plutonium från Sverige. Jag hade vid tillfället i det närmaste slutat lyssna på samtida black metal, men tyckte likväl att det lät såpass bra att jag lade det på minnet. När jag i år fick se skivan i fysiskt format slog jag till och var genuint intresserad av att få veta hur ett sådant här band stått tidens tand. Industriell svartmetall som dessutom lanserades i en tid då sovrumssvartmetallen började yngla av sig de vidrigaste av kreationer? Man kan börja kallsvettas för mindre. Men dra på trissor, omslaget och titeln är fortfarande rätt kul och med hits som ”Where dead children feed the streets” kan man bara inte misslyckas.  Påminner i sina bästa stunder en del om Octinomos. Hatten av!

daemonlord

Daemonlord ”Hellfire centuries”

Med ett bandnamn och en titel som knappt ens kvalificerar sig som kandidater till bandnamnsbingon gör man normalt bäst i att hålla käften och lägga ned innan den första tonen är inspelad. Likväl är detta ett trevligt stycke svartthrash som ingen egentligen lär lyfta på ögonbrynet för, men det är ändå såpass hyfsat att man sitter där och stampar takten med foten utan att man egentligen vill det. Finns i övrigt inte så mycket att säga. Jo, de kommer från Baskien. Bara en sån sak.

som

Sisters Of Mercy ”Vision thing”

I tjugo års tid har jag mest bara skakat på huvudet åt Sisters Of Mercy, The Mission, Alien Sex Fiend och allt vad de heter och tyckt att svartrock varit en genre jag aldrig kommer att begripa mig på utan snarare ett sulfitstinkande träsk man gör bäst i att hålla sig långt borta från – när metalband nosar på dylik konfekt slutar allt i elände, falsksjungande fånar och atmospheric elfish ravishing … ja, ni vet. Och av någon bisarr anledning omvärderar jag allt i år. Tar man detta för vad det är – okomplicerad men drivig rock med ett visst mörker i botten ter det sig plötsligt helt annorlunda. ”Vision thing” är bandets egentliga sista fullängdare och sannolikt också den mest kommersiella, men fan så bra.

skogstjohej

Skogsraah ”Skogsmord”

Nu har jag precis avlyssnat denna och det kan hända att tjusningen försvinner med tiden, men än så länge gör jag honnör. Hur länge sedan var det man hörde svartmetall som faktiskt menade något med det som skriks fram? Visst, produktionen är inte den bästa och det låter en hel del sovrumssvartmetall, men det bryr jag mig inte om. Det här känns – och är – äkta på ett sätt de flesta andra band bara kan drömma om nuförtiden.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Dr Panzrams upptäckter 2015.

Posted in Uncategorized on 20 januari, 2016 by hatpastorn

paradise lost

Paradise Lost – ”The plague within” (2015)

Det ska erkännas att jag kom av mig lite i den händelsekedja som är dessa Manchesterlänningars karriär och diskografi. ”Shades of God” från 1992 är nog en av de bästa dödsdoomkanaliseringar som någonsin spelats in och ”Draconian times” är en av få monumentala hårdrocksplattor som 90-talet lyckades spy ur sig. Efterföljande ”One second” var en elegant och syntig historia som inte föll mig sådär jättemycket i smaken och efter det ville de bli ett pojkband, för att senare försöka låta lite Tribal Ink och i och med det var mitt ointresse för denna kvartett absolut.

Paradise Lost har alltid varit bra på att skapa hopplöshet utan underkastelse och sorg utan misär. Jag vet inte om det är 40-årskrisen vi hör här eller något de skrev och övergav efter ”Gothic”. Det enda jag vet är att det är en ynnest att få höra vart skåpet ska stå.

Funeral In Heaven

Funeral In Heaven – ”Daiwaye haaskam saha paralowa sapatha” (2010)

Det var under en räd efter suspekta ögonblick som jag sent i höstas av ren slump dök på dessa Sri Lankianer. Då hemgjorda musikvideos från tredje världen är lite av mitt ambrosia så klickade jag förväntansfullt på länken och stålsatte mig för en mångfacetterad kakafoni.

Istället blev jag tagen på en ond, true och hatisk resa.

Inte sedan Inquisitions ”Nefarious dismal orations” har jag hört något som lyckats hålla sig till grundprinciperna och samtidigt låta så här jävla originella. Denna sjua har gått varm under våra församlingsmöten och när vi fått upp modet ska vi ge oss vidare ner i den svarta ocean som är Funeral In Heaven.

Tills dess kör vi ”Daiwaye haaskam saha paralowa sapatha” på repeat.

fides inversa

Fides Inversa – ”Mysterium tremendum et fascinans” (2014)

Denna skiva stiftade jag bekantskap med genom en trade enligt den gamla skolan och innan ni anar någon form av nepotism i och med detta så kan jag informera herrskapet om att min cd-hylla fullständigt bågnar med skit som jag bytt till mig genom åren och aldrig gett mer än en halv genomlyssning.

Så är inte fallet med dessa gipskatter från Rom. Detta är en både komplex och stämningsfull historia.

Har jag något att klaga på så är det att de valt den trötta taktiken att köra romerska siffror istället för titlar och det är en praktik som jag hatar mer än Jehovas smutsiga rike. Det är bara bra låtar på den här skivan, men om det är ett spår som sticker ut så är det den smäktande black metal-balladen med det usla namnet ”V”.

/Dr Panzram

Hatpastorns årsbästalista 2015.

Posted in Uncategorized on 19 januari, 2016 by hatpastorn

Då var det dags igen att presentera en lista över de nya plattor som snurrat friskt i spelaren. I sedvanlig ordning har jag inte hunnit lyssna på allt som släppts. Det är en omöjlighet. Särskilt då man köpt några hundra gamla plattor. Tips i kommentarsfältet på album jag kan ha missat mottages gärna. Danska och spanska band undanbedes.

I ingen direkt ordning alls. Här kommer ett gäng fullängdare och EPs från 2015 som förtjänar ett omnämnande.

ages

Ages – ”The malefic miasma”

Svensk lyxig slingblack. Jo, jag tackar jag. Faktum är att Ages hade kunnat släppa en hel skiva med pruttljud så länge de haft med ”Mountains ablaze”. Den bästa svartmetallballaden sedan … jadu. Jag avskyr ju egentligen svenska svartmetallballader. Lord Belials ”Lamia” är bara bra när de matar dubbla kaggar. Nu tänkte jag göra mig sagolikt opopulär, men jag tycker samma sak om Dissections ”Where dead angels lie”. När de sprutar dubbla baskaggar är jag i extas, sedan får jag monstruösa koncentrationssvårigheter. Blev du kränkt nu? Bra. Jag kan även tillägga att jag aldrig fattat storheten i Slayer. Summum Malum däremot, det är grejor det. Och Ages. Ages är råbra. Behöver jag ens nämna att när det vankas kaggar i ”Mountains ablaze” svimmar man.

Ghost

Ghost – ”Meliora”

Nu ska vi se. jag anser att ”Where dead angels lie” är en tråkig låt och att Slayer är ett av världens mest överskattade band. Hur ska jag göra för att ge fler människor hjärnblödning? Jo! Ghost på årsbästalistan såklart. Ghost är guld. Jag var sist på tåget när första skivan släpptes, men jag gillade den verkligen. Uppföljaren var även den bra, även om den krävde några fler lyssningar. Senaste given ”Meliora” är smått fantastisk. Nu ska ni få höra något som ni inte är vana vid när ni läser dessa sidor. Jag önskar verkligen att det rullar på bra för Ghost. De verkar vara ett gäng sköna lirare och de gör bra låtar. Särskilt när de lånar friskt från oväntade håll. Konceptet är även det helt briljant. Lite kuriosa om Ghost då. Jo, när min storebror var på semester i Nordkorea nu i höstas så avslutades varje kväll med en genomkörare av ”Meliora” på hotellrummet. Med tanke på hur avlyssnat det rummet måste ha varit så blir jag inte paff om ”He is” blir nästa stora hit i detta fantastiska land.

Malign

Malign – ”A sun to scorch”

Årets överraskning. Inte för att EPn var bra för det var knappast oväntat, utan att det kom material överhuvudtaget. Man ska skynda långsamt, men typ 12 låtar på en sisådär 22 år är väl att ta i. Vågar man hoppas på en hel platta eller få man stå där med mössan i hand när Norma släpper ”Fireborn/Divine facing/A sun to scorch”-samlingen? Det återstå att se. Tills vidare får man uppskatta det man har, men det känns som att äta en taco. Ingen blir mätt av att äta en taco. Ja, såvida man inte är en fullkomlig jävla psykopat. Jag trycker lätt 4 tacos. Det blir i matematikens namn 8 låtar. Fan vad gott.

Manii

Manii – ”Skuggeheimen”

En till EP. Norge. Fantastiskt land. Världens bästa svartmetall. När de vill bör kanske tilläggas. Ingen som följt denna Likpredikan kan väl ha undgått hur det tjatas och gnatats om norsk black metals kräftgång sedan slutet av 90-talet. Manii är rena drömmen, mycket pang för peng. Urnorska slingor. Sagolik lyrik. En produktion helt i min smak. Manii är om ni missat det Manes under annat namn. Manes som de lät på den tiden de var bra på riktigt bör kanske tilläggas.

Djevel

Djevel -”Saa raa og kald”

Norge. Fantastiskt land. Världens bästa svartmetall. När de vill bör kanske tilläggas. Ingen som följt denna Likpredikan kan väl ha undgått hur det tjatas och gnatats om norsk black metals kräftgång sedan slutet av 90-talet. Djevel är rena drömmen, mycket pang för peng. Urnorska slingor. Sagolik lyrik. En produktion helt i min smak, samt Dirge Reps patenterat nihilistiska trumspel. Man blir glad. Och arg. Varför är det så få norska band som väljer att vara så här bra? 2 minuter och 48 sekunder in i låten ”Norges land og rike” kommer det trueaste jag hört på evigheter. Först ett monumentalt susande riff, sedan kommer skriket och manglet och bara överöser en med magi. När man står på knäna och bara dyrkar kommer slingan. Herre Satan, slingan. Man dör. Slingan tar slut. Sångaren börjar kanalisera. Jag håller med om allt. Slingan kommer tillbaka. Nu ligger man på golvet och bara sprattlar av hänförelse. Låten avslutas med att alla slutar spela utom Dirge Rep som fortsätter att mangla utan en tanke på konsekvenserna. Utsökt. Och då har jag inte ens nämnt körerna på ”Vaar forbannede jord”.

Grift

Grift – ”Syner”

Att Grift var något stort på spåret efter deras makalösa split med Saiva kan inte ha undgått någon. När den kräksnygga vinylutgåvan av ”Syner” kom i min ägo vågade jag knappt lyssna på den. Allting talade för att det skulle vara ett fantastiskt album, men man har ju blivit blåst på konfekten förut. I mitt inre virvlade en malström av tuggande gitarrer, Matrix-glasögon och texter innehållandes inneord såsom ”Cyberspace” och ”Technology”.  Jag darrade. Sedan lyssnade jag. Igen. Och igen. Och igen. ”Syner” är en juvel. Tonsatt hembygdsångest. Årets svenska svartmetall? Högst sannolikt.

mgla

Mgła – ”Exercises in futility”

Det har tjatats en hel del om denna och ja, skivan är kalas, men personligen håller jag ”Presence”, ”Mdłości” och ”Further down the nest”-släppen närmare hjärtat. Varför? De är bättre. Främst de två sistnämnda. Menar jag då att ”Exercises in futility” är dålig? Absolut inte. Ta en lyssning på de plattor jag just nämnt och inse att jag alltid har rätt.

Diabolicum

Diabolicum – ”Ia Pazuzu”

Jävig? Måhända. Det spelar ingen roll. ”Ia Pazuzu” är kärleksbarnet mellan ”Secrets of the black arts”, ”Dark blood rising” och ”Blood must be shed” och är således en av 2015 års bästa album.  Punkt.

Moon

Moon – ”Render of the veils”

Man behöver inte alltid höra riffen så länge det är bra stämning. Moon från Australien har varit med på årsbästalistan tidigare. Är Moon egentligen bra på riktigt? Högst oklart, men är man på rätt humör är detta rena guldet. Som en blandning av Darkspace och Xasthur ungefär. Den offensiva ljudbilden kan man inte klaga på, men då skivhelvetet är typ 80 minuter lång kan det bli lite för mycket av det onda. I små doser, eller om humöret är rätt, är dock Moon helt förtrollande.

panopticon

Panopticon – ”Autumn eternal”

Hemtrevlig black metal. Det är Panopticon det. Faktum är att ”Autumn eternal” är betydligt vassare än fjolårets ”Roads to the north” och då gillade jag verkligen ”Roads …”-plattan. Det är mindre Göteborgsslingor och mer svävande skogsriff, helt i min smak. Bättre sånginsatser även. Ett steg i helt rätt riktning.

Marduk

Marduk – ”Frontschwein”

Två minuter och tolv sekunder in i ”Between the wolf-packs” har vi årets riff. När slingan kommer bränner man sönder kalsongerna i ren extas. ”Frontschwein” kryllar av hits och även om denna giv är en betydligt lugnare historia än vad man kanske är van vid får man ändå hysteriskt mycket pang för peng. Som kuriosa kan jag nämna att jag var förste fläkthållare i musikvideon till titelspåret. Det var ett par trevliga dagar och trots att man fick höra samma låt ex antal gånger under inspelningen blev man aldrig mätt. Ett gott tecken.

Nechochwen

Nechochwen – ”Heart of Akamon”

Årets överraskning. Jag hade aldrig hört talas om bandet innan men valde ändå att köpa mer eller mindre blint. Tänk er Borknagars ”The olden domain” möter tidiga Opeth om Opeth varit ett bra band fast indianer. Just det. Nechochwen spelar apache-svartmetall. Minst sagt exotiskt. Många hyllar ju svärtan i Primordials texter som behandlar orättvisor på Irland, potatissvält och annat elände. Snackar vi orättvisor och uppdämd ilska vinner nog Nechochwen. Columbus satte tassarna på amerikansk mark 1492 i tron att han kommit till Indien. Urinvånarna fick således heta indianer. Är det inte helt bisarrt att de fortfarande kallas indianer? Någon gång de senaste 524 åren borde man ju rimligtvis rättat till den fadäsen. Uttrycket ”native americans” är en klen efterhandskonstruktion. Tänk er att man köper en skiva med Burzum men någon lallare på skivbutiken lägger av misstag ner en skiva med låt oss säga Tribal Ink. Man kommer hem, spelar upp skivan och tycker att Burzum minsann är fina grejor. Ett år senare kommer en polare på besök och upptäcker att Burzum och Tribal Ink inte är samma sak, men man fortsätter likväl att kalla Tribal Ink för Burzum. I 500 år. Fan vilken bra liknelse. verkligen. Summa summarum är att Burzum inte är Tribal Ink, Nechochwen är ett bra band och att jag i fortsättningen nog gör bäst i att undvika alla sorts former av samhällskommentarer.

På återseende.

/Hatpastorn

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 345 andra följare