Hatpastorn & Heidenhammer agerar annonsförfattare. Sleaszy Rider-special. Del 2.

Posted in Uncategorized on 20 oktober, 2018 by hatpastorn

Jag och Heidenhammer jobbar oss vidare i den ryska kolgruva som är Sleaszy Rider Records och dess hejdukar. Denna lyssningssession gjorde det stundtals fysiskt ont. Problemet är att många av skivorna inte är rådåliga utan snarare fullkomligt utmattande i deras totala identitetslöshet. Det är svårt att riktigt förklara i ord, men det kommer en podcast inom en snar framtid där ni faktiskt få höra själva hur illa det är ställt. Idag ska vi dock igen försöka hitta på färgstarka annonser till ytterst färglösa skivor.

Mycket nöje.

/Hatpastorn  & Heidenhammer

Nocta  ‘Wicked Woman’

Load? Re-Load? Knappast – här snackar vi overload från första till sista tonen! Grekiska Nocta tar Metallica tillbaka till skolan och gör en hel skiva av ”The Memory Remains”. Med låtar som ”Icebergs”, ”Werewolf”, och niomunterseposet ”Samuel Atan” är detta Greklands riktiga koloss från Rhodos! Du kommer att bli helt Noct out!!!

Lost Eden ‘Cycle Repeats’

Candlelight Records gör åter ett explosivt samarbete med Sleasy Rider Records i form av Lost Eden – tvättäkta japansk Trollhättanthrash som detonerar kraftigare än Hiroshima 1945! Med den här skivan är det inte bara cykeln som repeteras – det är snarare repeatknappen på din CD-spelare som kommer att sitta som fasthamrad så fort skivan hamnat i stereon! Inte sedan Callenish Circles absoluta glansdagar har du hört något liknande! Vi säger bara – WOW!

The Lust ‘My Dear Emptiness’

Äkta rysk gotisk metal som utan att behöva förklara sig blandar kompromisslösheten i Primal Fear med sprödheten hos Carmen Elise Espenaes (Midnattsol)! Bandet drar sig inte heller från att bejaka den melankoliska skönheten i Sirenia med glädjen i Sum 41. Av de sju dödssynderna vet du vilken du ska välja! IN THE LUST WE TRUST!

Hypnosis ‘`Shadoworld’

Franska band på grekiska bolag visar sig återigen vara en dödlig kombination. Med Cindy Golubkoff på gitarr och sång är detta vårens presumtiva absoluta storsäljare. För er som inte tyckte att Misanthrope tog ut svängarna tillräckligt – här blandas allt och pressas ihop till en välsmakande och som namnet antyder, hypnotisk, proteinbar, perfekt för långturen. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRGH!

Manticora ‘Darkness With Tales To Tell”

Åtta fullängdare och en EP har det blivit med det danska progressiva metalmiraklet Manticora som här öser på utan pardon i över en timme. Vi snackar valuta för pengarna! Ett danskt metalband som spelar i en helt egen division och liga, men det är lätt att manti-kora en vinnare! Succélåten ”The Saga of the Exiles” från förra skivan fortsätter här i ytterligare två utsvävande kapitel och vi garanterar att du kommer att sitta som klistrad framför högtalarna för att hänga med i berättelsen. En mantikora kännetecknas av att ha en lejons kropp, en människas ansikte och en skorpions svans. Danska Manticora är den perfekta symbiosen av Morifades urkraft, Dragonlands låtskrivartalang och Insania Stockholms legendstatus och poesi. A KILLER!

House Of Spirits ‘Psychosphere’

Just det, ständigt aktuella House Of Spirits är tillbaka! Med gitarristen Benjamin Schippritt går detta nya album direkt till höjderna av tysk, hård metal som ändå är såpass lengräddad att den smälter på tungan. Det här skulle kunnat vara Talk Of The Towns riktiga uppföljare om Thomas Vikström och kompani bara hade fått tummen ur. Missa inte bandet på Örebro Fire Fest 2019 där de kommer att efterfesta med sköningen Ralf Gyllenhammar från Mustasch till nio på morgonen!

Disarmonia Mundi ‘Mind Tricks’

Attityd, pondus, bestämdhet – Italiens svar på Soilwork står med bestämda fötter på jorden och låter sig inte rubbas av någon! Vi snackar kaggar, vi snackar rakbladsvassa leads, vi snackar en fet cover på Panteras ”Mouth For War” som får avsluta skivan på högsta möjliga punkt. I hårdrockens trädgårdsland har vi redan Gardenian och Soilwork, men vi skickar gärna in det här bandet som får luckra upp jorden ytterligare. Morgonstund har guld i Disarmonia Mundi!

Meridian ‘The Seventh Sun’

Om du inte kunde få nog av Satyricons ‘Rebel Extravaganza’, DHGs ‘666 International’ och Mayhems ‘Grand Declaration of War’ har vi här ett schweiziskt derivat som får det att vattnas i munnen på den mest kräsne av läckergommar. Den klarast lysande stjärnan i cyberrymden! Schweiz må vara neutralt, men den här skivan har tagit ställning! Har du?

Relapsed ‘Into A Former State’

Med köttet välstekt och tomaten fet sätter muskelknuttarna i  Relapsed en svårslagen testosteronsvettande standard. Har vi dött och hamnat i arenarockhimlen? Blandat med de funkigaste insatserna en basist spelat sedan introt i Seinfeld, sätter sångaren toner högre än sitt eget hårfäste och hela Dortmund jublar! Här snackar vi inte systemkollaps utan en fullkomlig systemrelapse!

State Of Mind ‘Memory Lane’

Melodisk hårdrock spelad av riktigt rutinerade svenska rävar som efter en tids vinterdvala tittar fram ur sitt gryt och ger oss ett album späckat med det ena solot glammigare än det andra – Swordmaster får se upp! Minnenas allé – årets mest passande titel, här känns allt väldigt bekant och man kan inte värja sig att kasta sig naken i den svalkande simbassäng som är andra bands riff. Dock väldigt originellt och på alla sätt en FULLKOMLIGT relevant skiva som måste finnas i allas skivsamling. Nu. Helst igår.

Shadows Of Sunset ‘Reflection From Afar’

Kyllä kyllä kyllä! Med medlemmar från Axegressor, Devastracktor och Goretorture kommer en hårdslående EP från Finlands kärvaste skogsmyrar. Night In Gales ‘Sylphlike’ filtrerat genom ett finnougriskt kaffefilter skapar en essentiell CD till din samling. Vi snackar mangel, akustiska gitarrer och rakt hår. Turné i höst tillsammans med Throes Of Dawn, Autumn Verses, Alghazanth och … ja, släng in Darkwoods My Betrothed när vi ändå är på gång. Släppt på anrika Fadeless Records – just det, det Fadeless Records!

Annonser

Här är din död. Erik Barthold.

Posted in Uncategorized on 11 oktober, 2018 by hatpastorn

Erik Barthold är kanske mest känd för den breda massan som trummis i det nyss avsomnade bandet The Kristet Utseende men det få kanske vet är att han var med och grundade ett av Sundsvalls första dödsband och senare ett av de första black-banden nämligen Gloom och Egregori. Erik berättar lite om svunna tiden och hur framtiden är planerad.

/Bure Bödel

Hallå där Erik, du var rätt tidigt involverad i den svenska death-/black-scenen, den tidigaste inspelningen jag känner till med dig är dödsbandet Glooms demo som släpptes 1992.  Kommer du ihåg hur du kom i kontakt med de lite mer extrema tongångarna?

Redan vid 7-8-års ålder fick jag ett stort intresse för hårdrock. Det var band som Twisted Sister, Kiss, WASP och Motörhead som gällde. De två sistnämnda var ju faktiskt ganska hårda för sin tid och jag minns än idag hur låten ”F**k Like A Beast” väckte något inom mig första gången jag hörde den. Jag har svårt att sätta ord på vad det var, kanske någon form av nyfikenhet. Musiken kändes liksom diabolisk på riktigt. Ett par år senare kom jag i kontakt med thrash och speed metal. Nu byttes de flesta hårdrocksskivor snabbt ut mot skivor med band som Kreator, Metallica och Slayer. När jag sedan hörde Napalm Death och grindcore via en barndomskamrat tror jag det brann till i hjärnan på mig. Kunde musik verkligen låta så här? Under högstadiet upptäckte jag death metal, och det var också då jag på allvar började intressera mig för att lära mig spela själv och att faktiskt skriva egna låtar.

Gloom grundades 1991, kommer du ihåg hur visionen för bandet såg ut? Vad ville ni förmedla med er musik och var hittade ni inspiration?

Framförallt var vi oerhört entusiastiska för att spela denna nya typ av musik. Vi var också väldigt fascinerade av skräckfilmer och ”gore”, detta blandades med ett stigande intresse för ockultism. Det bör kanske nämnas att vi blott var i 15-16-årsåldern vid denna tidpunkt. Death metal genren befann sig i sin barndom och vi upptäckte nya band hela tiden. Vi tänkte nog inte så mycket alls på var inspirationen kom ifrån. Vi bara gjorde något. Eftersom vi inte hade tillgång till ett överflöd av denna musik blev det som att vi tvingades göra den själv för att få höra den mer. Då fanns inte riktigt heller den utpräglade kategoriseringen som idag existerar inom metal-genren. Den började komma, men var grymt grumlig i sin indelning. Första gången jag hörde talas om power metal var det Metallica som artikeln handlade om.

Hur såg ”scenen” ut i närområdet när ni drog igång Gloom? Jag kan personligen inte dra till minnes många band från vår fagra stad som var igång så tidigt.

Alltså, det fanns inte så värst många extrema metal-band i stan kring den tiden. Det var mer hårdrock, punk och glamrock. Möjligtvis lite thrash. Detta var ju innan black metal-pesten drog fram över byn.  Ett av de allra tidigaste metalbanden i Sundsvall var ett thrash/dödsmetall band som bestod av Jocke Mårdstam, Jens Höglin, Patrik Lögdahl och Jörgen Fahlberg. De hette Unholy men existerade endast en kort period och gjorde bara en spelning. Jocke och Jörgen startade därefter bandet Left Hand Solution tillsammans med Liljan Liljekvist. Nacksta-bandet Dismorchas bytte bandnamn och tog över namnet Unholy. De var ursprungligen mer inspirerade av Slayer och Sepultura, men utvecklades till ett mer renodlat dödsmetallband.

Senare drog ni igång Hekate som man senare kan säga utvecklades till Egregori, nu var det black metal som gällde. Vad minns du från den korta tid som detta band existerade?

När jag kom in i Hekate 1993 hade de redan kört ett tag som band. Efter att jag börjat lira med dem dröjde det nog inte mer än ett halvår innan det skedde något enstaka medlemsbyte och bandet omvandlades till Egregori. Nu hade black metal på allvar gjort sitt intåg i Sundsvall. Där Hekate tidigare varit death metal blev nu Egregori utpräglat black metal. Det var inte alls min grej. De andra i bandet dök djupt ner i black metal-myllan medan jag avlägsnade mig helt från denna genre. Jag gjorde bara två spelningar med Egregori och sedan splittrades bandet. De andra medlemmarna fortsatte dock med svartmetallen, banden Setherial och Blot Mine är mer eller mindre sprungna ur Egregori.

Min uppfattning är att både Gloom och Egregori var rätt lokala företeelser, fick ni någon större spridning nationellt eller internationellt?

De här banden var ju aktiva under en väldigt kort period och mig veterligen har vi inte rönt några större internationella framgångar. Dock har de inspelningar som Egregori gjorde återutgivits på kassett. Misstänker att den sprids en del inom ljusskygga undergroundkretsar. En liten parentes är att det i Frankrike just nu skrivs en bok med titeln ”The Influence of H.P. Lovecraft and the Cthulhu Mythos on metal music” där jag och en tidigare medlem från Gloom medverkar i en intervju.

Hur tycker du metal-scenen” har varit i Sundsvall genom åren, har du några favoritband?

Sundvall har länge haft en genuin metal-scen. En mängd band med olika stil och inriktning har under åren avlöst varandra. Under 90-talets mitt florerade ju en hel del metalband av varierande kvalité i staden. Åren har väl fått utvisa lite vilka som faktiskt höll måttet. Nämnas bör ju Setherial som stått sig mycket väl. Jag gillar Eldkraft också, grymma gitarriff på deras platta, Bitvis i världsklass. Mitt definitiva favoritband i Sundsvall just nu är dock DRÅP. Såg dem nu senast på Gefle Metal, och de levererar verkligen den energi och totala kompromisslöshet som fick mig att fastna för den mer extrema metallmusiken från allra första början. Riktigt jävla bra!

Efter Gloom och Egregori så började du spela med Left Hand Solution och du var även med och grundade Darklands. Left Hand Solution fick utstå en del spott och spe under nittiotalet från folk som var inne på hårdare musik. Har du någon aning om varför ni hamnade i skottgluggen?

Haha, jo det har jag. Left Hand Solutions första demo-kassett skilde sig väldigt mycket från det som sedan kom att bli den definitiva versionen av Left Hand Solution. Dessutom blev denna demo väldigt populär i Sundsvall. Vissa såg med ogillande ögon på hur medlemmar sedan byttes ut efter den första banduppsättningen. Sedan spelade vi live alldeles för mycket i Sundsvall med omnejd. Bara det fick nog en del att ledsna på oss rejält. Vi hade en tjej som sjöng och det här var ju innan det blev poppis med ”flicksångsmetal”. Dessutom så sjöng sångerskan inte så värst mycket som en tjej heller. Vi var totalt ointresserade av att följa trender och just black metal var fan en trend när den svepte in över staden i början av nittiotalet. Nu snackar jag inte om de personer som blev djupt dedikerade till denna genre och kanske även skapade egen musik, kanske rent av fortfarande gör det. Dem har jag all respekt för och deras drivkraft och dedikation till genren, oavsett om de störde sig på LHS eller ej. Jag talar om posers och wannabees. Plötsligt blev allt så in i helvete löjligt. Det skulle suras och dyrkas Djävulen på riktigt. Vi i LHS garvade åt det. Vi älskade tung jävla metal. Vi var helt ointresserade av att stå och sura med armarna i kors och leka onda. I osäkra blackmetal-pojkars ögon var vi så långt ifrån ”true” man kunde komma. I Norge brände man kyrkor och hatade dödsmetall som var alldeles för mesigt. Vi partajade och skojade. Helst med California white och cider. Snacka om o-metal! Vissa låtar lät lite poppigt och till råga på allt hade vi en förkärlek för skräckromantik, naturromantik och dyster musik. Det störde nog vissa sig på. Under denna tid svarade vi på brev från fans och tidningar mer än vad vi repade och brevväxlade med människor i 36 olika länder (vi räknade…). Inte fan brydde vi oss om vad några surmumrikar i Sundsvall tyckte om oss. När det ett par år senare damp ner skivkontraktserbjudanden från Nuclear Blast och Earache hade vi glömt det där för länge sen. Idag är metalklimatet ganska annorlunda och det finns flera black metal band som jag tycker är svinbra. Har t.o.m. bidragit med sång på en black metal-platta, Bergravens ”Till Makabert Väsen”.

Som den multiinstrumentalist du är, hur kommer det sig att trummor blev ditt huvudinstrument? Du skrev många låtar till Left Hand Solution och stundvis även till Darklands.

Jag har nog alltid burit på en inre rastlöshet vilket gjort att jag ständigt försökt utveckla mig musikaliskt och söka mig till nya områden. Det innebär inte att jag överger det gamla till förmån för det nya. Det handlar om att vidga sina vyer. Tror inte det funnits någon plats på jorden där jag trivts så bra som vid trumsetet. Det är rastlöshetens lekstuga. Med rytmen börjar musiken för mig och jag har nästan alltid en rytmisk rörelse i kroppen eller en melodi i skallen. Antar att jag har någon form av hypomanisk läggning till musik. Det är ibland lite stressande och jag tror nog att jag hade varit en annan sorts människa om jag inte haft trummorna i mitt liv. Trummorna är lite som stressens ventil ut ur kroppen. Att jag också drevs att lära mig spela gitarr, bas, piano, saxofon och tvärflöjt antar jag har att göra med denna inre rastlöshet och viljan att lära mig mer om tonalitet, ackord och harmonik.

När jag var som mest aktiv i Left Hand Solution och Darklands snöade jag in en hel del på goth-rock och mer atmosfärisk metal. Det satte förstås en viss prägel på låtskrivandet. I Left Hand Solution gjorde jag ursprungligen låtarna på akustisk gitarr men övergick senare till att skriva LHS-låtar vid pianot för att försöka hitta nya infallsvinklar. I Darklands var jag främst textförfattare. Den ursprungliga tanken med Darklands var endast att det skulle vara ett litet sidoprojekt. När vi sedan fick ett skivkontraktserbjudande från Heathendoom Music gick det ju liksom inte att tacka nej. Detta gjorde ju också att vi blev tvungna att lägga mer tid på bandet.

Något som jag funderat på många gånger är varför du aldrig tagit äran för att du spelat trummor på så många av Darklands inspelningar? Vad var anledningen till att ni skapade en låtsasmedlem som fick gå under ditt mellannamn?

Ok, det kanske är dags att spräcka den bubblan nu. Vi hade problem att hitta en permanent trummis. När vi fick kontraktet från Heathedoom höll vi knappt på med bandet och hade ingen trummis alls. Tanken var ju aldrig att vi skulle vara en trio där jag satt bakom trummorna och sjöng. För att inte sända ut de signalerna så fick mitt alter ego Paul hoppa in på trummor.

Efter dryga 25 år sedan du slutade spela death metal så har du nu startat ett nytt band med namnet The Slaughterhouse Empire. Är det en 40-årskris vi kan skönja eller hur kom det sig att intresset för att spela döds vaknade igen?

Hehehe, låt mig förklara så här: Death metal blev vägen ut ur krisen. Jag har aldrig slutat lyssna på death metal, den har alltid funnits där. Oavsett om jag snöat in på jazz och lirat i storband så har dödsmetallen alltid varit med mig. Jag kom till en punkt i livet där jag blev tvungen att ta ett beslut om att ställa upp för andra eller att ställa upp för mig själv. Jag hade inte skrivit låtar på många år. Efter en djup depression kom plötsligt intresset att skriva musik tillbaka. Det bokstavligen forsade dödsmetallriff ur mig. Först blev jag förvånad, men sedan bestämde jag mig för att faktiskt följa min egen vilja och göra något av detta. Tack vare en liten puff i ryggen av den kunglige gitarristen Stefan Kihlgren bildades så The Slaughterhouse Empire.

Hänger du med i dagens dödscen, har du några favoriter bland de nyare banden?

Of corpse, det gör jag. Grejen är väl den att jag fortfarande lyssnar väldigt mycket på ”de gamla” banden som fortfarande släpper nya album. Vader t.ex. är en stor favorit. Har märkt en tendens hos mig att jag ofta undviker många nya band som metallmänniskor allmänt anser vara ”de bästa” just nu. Jag kollar in nya album som släpps med band jag aldrig hört talas om. Jag är nog ganska specifik i min metallsmak. Då och då dyker det upp nya guldklimpar som t.ex. det amerikanska grindcorebandet Full Of Hell. Sen är det ju så att jag lyssnar väldigt mycket på jazzrock och fusion. Faktum är att det var bandet Painkiller med John Zorn som fick mig att börja söka mig in i jazzen. Lite bakvänt att börja med det mest extrema kanske, men det fick mig att vilja lära mig spela saxofon riktigt bra.

Om vi ska runda av här kanske så du kan fortsätta med att restaurera ditt ödlehotell, hur ser den närmaste framtiden ut för dig som musiker?

Haha, då bör jag kanske förklara vad mitt ödlehotell är för något. Under åren jag bodde i Stockholm spelade jag saxofon i ett frijazzband som hette Lizard Hotel. Det är nog fan i mig den mest extrema musik jag någonsin spelat. Till och med den mest luttrade dödsmetallare brukar rygga tillbaka när jag spelar upp detta. Grind, jazz och oväsen i en härlig kombo, hehe.

Nu när The Kristet Utseende har lagt ner får jag tid till att ägna mig åt Slaughterhouse Empire på riktigt. Vi har kommit igång med att repa in låtar och det hela känns förbannat kul! TKU kommer dock att spela in ett avskedsalbum nästa år. I höst plockar vi fram Darklands ur garderoben och gör en spelning på Nordfest. I år är det nämligen 20 år sedan vi släppte vårt första fullängdsalbum. Så det blir lite av ett jubileum, och vi har lite överraskningar på gång inför detta. Sen finns det ett band som jag kommer släppa ett album med framåt vintern, men jag säger inte vilket. Än…

Hatpastorn & Heidenhammer agerar annonsförfattare. Sleaszy Rider-special.

Posted in Uncategorized on 2 oktober, 2018 by hatpastorn

Som några av er kanske känner till köpte jag och Heidenhammer inte mindre än 500 CD-skivor av vår lokala Sleaszy Rider Records-kran. Majoriteten av plattorna härstammade från tidigare nämnda bolag, men det fanns även en hel del alster från kranskommunerna Scarlet Records och liknande. Ett kap tyckte vi, ända tills vi började med det bibliska arbetet att lyssna på alla skivor. Ett visst missmod spred sig när den ena skivan efter den andra lyckades slå rekord i hopplöshet. För att överleva pärsen så tänkte vi oss in i mardrömmen att vara annonsförfattare. Då blev allt betydligt enklare. Här kommer således våra påhittade annonser för ett axplock av alstren vi genomlidit.

Mycket nöje.

W.E.B ”Jesus Heist”

Stenhård, tvättäkta grekisk life metal – ett fjärde generationens Rotting Christs ”A Dead Poem” med tuggande, suggestiva gitarrmackor. Med Darkface på sång, Rektor på sex strängar, snabba licks och … ja, det är gudarna i W.E.B helt enkelt. Tre brådmogna greker med bröstsim på dagsschemat. Lyssna en gång och du är också garanterat fast i nätet!

DIm Mak ”Intercepting Fist”

Det HÄR är stökig metal för dig som ger blanka fan i att hänga upp jackan på galgen. Erik Rutan sätter sin patenterade prägel på produktionen och resultatet är en hårdslående gitarrfest med ljudkorvar fetare än Ralf Scheepers lår som siktar mot strupen och dödar omedelbart. Rutinerade rävar från Ripping Corpse och Torture Krypt har skapat det givna soundtracket till Församlingens nystartade dojo. Kampsportslyrik, kinesiska drakar, tuffa killar – vi säger bara KI-AI! Dim Mak är ett band som knockar dig innan du hinner säga ”skrovmål och thaifru”.

Hearse ”Armageddon, Mon Amour”

Sprakande fräsch death n’ roll som gör om din gamla Volvo till en Cabriolet från Helvetet med nitroglycerin i tanken så fort du satt skivan i bilstereon! Att Johan Liivas sargade avsked från Arch Enemy skulle resultera i något såhär vitalt hade ingen kunnat förutspå i sina vildaste fantasier. En Liivasfarlig cocktail av vitamininjektioner och adrenalinsprutor rakt in i halspulsådern. En skiva som aldrig tar slut. Pallar du trycket?

Butterfly Temple ”The Times of Mara”

Med musiker som agerat kompband till legendarer som Blaze Bayley och Paul Di’Anno är det här en läcker fest av slavisk fantasy och keyboardspäckad dramatik. Ryskt, progressivt, och hedniskt i ledning av Mihkail Shmetko. Vi snackar här om ett antifascistiskt ryskt pagan metal-band med låtar om slaviska svastikor och som gör covers på Moonspells portugisiska nationalisthymner. Räkna med riff! OBS! Missa inte den medföljande videon till låten ”Vikingtid”! Hörde jag årsbästalistan?

Closer Than Kin ”The Machineries of Breath”

Wow! För er som inte tyckte att Raised Fist hoppade högt nog! Energisk hardcore tajtare än ett par nyknutna Vans. Attityd och fart i en explosiv kombination med ett misstänkt hemligt gästinhopp av sångaren i Nattvindens Gråt. Slit av skjortärmarna, raka skallen och visa upp tribaltatueringarna. Closer Than Kin mosar allt! Umeå hardcore? Glöm det. Vi snackar Massachusetts hardcore. Räkna med bråk!

Angel ”Don’t Wanna Run”

Med sammet lika krossad som en romantikers dröm sveper goth-drottningen Angel in i våra hjärtan som tas till bristningsgränsen. Med näktergalen Helena Bianca Castafiore Iren som tidigare sjöng med Trail Of Tears bakom mikrofonen svimmar man när toner man inte visste fanns fyller sängkammaren. Angel spås här en lysande karriär. Oumbärlig platta för den sanna samlaren av Imperia-relaterade sidoprojekt. 11% på Metal Archives talar sitt tydliga språk! Watch out Liv Kristine!

Wastefall ”Fallen Stars and Rising Scars”

Rytmiskt pumpande, episk och progressiv life metal med gitarriff skarpare än välslagen tzatziki, med vokala insatser som hämtade från giganterna i Truth Denier. Vi snackar klassiskt Sleaszy Rider-material med bråddjupa lyriska proklamationer. Det här är grekisk metal för er som växt ifrån black metal. Fala-fel? Knappast – här är det alla rätt! Lägg Wastefall på minnet. De här grabbarna kommer bli stora. Och med stora menar vi STÖRST!

Devil’s Whorehouse – ”Revelation Unorthodox”

Oumbärligt Marduksidoprojekt med Mogge i absolut högform. Östgötarna bjuder upp till Danzig och får originalet att framstå som en blyg skolpojke. Jerry Only kan lämna över stafettpinnen till Steinmeyer, B. War och kompani. Den här skivan delar vargintro med Ancients ”Svartalvheim” och det är tillsammans med de vokala insatserna ylanden som går rakt in i hörselgångarna. Sa vi oumbärligt?

Goddess Shiva ”S/T”

Snackar vi legendarer, eller? Det klassiska bandet som gick under namnet Shiva mellan 1977 och 1980 återvänder med pompa och ståt under nygammalt namn. Ett giftermål mellan öst och väst – teutoniskt tunggung blandat med österländsk mysticism. En tikka massaker av minnesvärda riff och tunga refränger. Med Mat Sinner bakom rodret – ja, Mat Sinner, etta på Sinnerlistan då det är han som är Sinner – kan det här inte gå fel. Äkta rostfri metall fistbangar oss in i Tusen och en natt med låtar som ”Ali Baba”. Det här är din biljett från Stuttgart till New Delhi och Goddess Shiva löser biljetten. Sesam skivaffärer – öppna er!

Oblivion ”Renewal”

Det finns trettiotre band som heter Oblivion, men bara ett som menar allvar! Jönköpings Meshuggah ger ateismen en polyrytmisk känga med hjälp av en rasande Jesus på sång, bandlöst basmuller och oriff i 17/39-delstakt. Maken till klagorop har inte hörts sedan Golgata och trumtakterna får Jerichos väggar att rämna på nytt. Bolagskompisar med legenderna i Pantokrator. En lyssning och du är garanterat frälst du med. Varde ljus!

Room With A View ”First Year Departure”

Bedårande goth metal med fotorikt texthäfte. För dig som inte kan få nog av Beseechliknande eftersläntrare och som vill ha den italienska depprocken al dente. Vilken dag är din Room With A View-dag? Ja, varje dag såklart. Den här pastarätten kan man inte bli mätt på. På med kråsskjortan och läppstiftet och av med byxorna. Kontinental knullgoth har inte berört på det här sättet sedan Macbeths glansdagar.

Hortus Animae ”The Blow of Furious WInds …”

Äntligen kan du andas ut – Grom från Ancient och Doomsword är tillbaka med ytterligare två ex-medlemmar från Ancients livesättning – Bless och Scorpios! Som om det inte vore nog medverkar Klaus Spellthrower, känd från både Blaze Bayleys och Tim ”Ripper” Owens liveuppställning. Progressiv black metal står det på skivan – döm själva! En proteinmaxad hingst i Sleaszy Riders urstarka stall. Underhållningen är inte slut när skivan är det – det är bara att ladda videon med en medföljande fullspäckad ‘Making Of’-DVD. Äntligen ett RIKTIGT all star-band värt namnet!

OBS! Missa inte specialutgåvan som inkluderar båda skivorna OCH en special-CD med demoversionerna av låtarna från plattan ‘Waltzing Mephisto’ – vilken inkluderar den nio minuter långa covern av Mayhems ”Freezing Moon” blandad med bland annat Mike Oldfields ”Tubular Bells”!

Scarved ”Dynamite”

Bredbent, belgisk powerrock med låtar från skrevet och som SPARKAR i skrevet! Kaxigheten har fått ett ansikte i och med denna laddade historia med det kvinnliga dynamitpaketet Karo på sång. Vi snackar Belgiens svar på Audioslave med en titel som håller vad den lovar! Jean-Claude Van Damme får se upp – den hårdast slående belgaren heter numera Scarved! Se upp i backen – vi ses på Wacken.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Kasseptember. En till kassett från Heidenhammers formativa tid i Härnösand. Nosferatu, ‘Demo 1996’.

Posted in Uncategorized on 28 september, 2018 by hatpastorn

Vi beger oss återigen tillbaka till Härnösand. Innan jag påbörjade min gymnasieutbildning i Sundsvall spenderade jag ett år på Härnösands estetiska gymnasium, närmare bestämt på den musikaliska linjen. Jag hade där tänkt mig att knipa till mig gratis lektioner i vokala prestationer och elbasspelande. Vi kan väl säga att det gick sådär.

Till att börja med hade jag ingen som helst aning om hur fan man gjorde något av det. Den enda erfarenhet jag hade av ”sång” bestod av att growla och skrika som en galning, så när min sångpedagog sade till mig att leta fram ett partitur för någon låt jag skulle vilja sjunga fann jag mig rådlös. Trots att jag hade lyssnat till öronen blödde på Iron Maiden, AC/DC och Judas Priest slog det mig besynnerligt nog aldrig att några av deras låtar kunde utgöra alternativ. Tack och lov kanske, för jag vågar inte tänka på hur i Guds namn det hade låtit om jag försökt sätta de höga tonerna i ”Rime Of The Ancient Mariner”, eller ”Victim Of Changes”. Så vad göra? En snilleblixt infann sig: sångläraren var norska i grunden, och även jag hade ju mitt ursprung i vårt västra grannland. Lösningen blev således att välja ”Mellom Bakkar Og Berg” och ”Håvard Hedde”, då Storms ‘Nordavind’ hade hunnit spelas på styv kuling i pojkrummet många gånger om. Ja, det blev de … och Ulvers ”I Troldskog Faren Vild”. Den senare fanns det dock inga noter på, så den fick bero. Det var nog lika bra det.

Mitt basspel då? Tja, den första gången jag rörde vid en elbas var ganska precis ett år dessförinnan. Nionde klass spenderade jag med att lära mig ”spela” bas genom att köra Ramonescovers. Det vill säga max tre toner i varje låt. Det, och desperata försök att spela bas i det dödsmetallband jag hade varit med att starta året innan. Det gick skitdåligt. Gitarristen i bandet var tekniskt gudabenådad – vid fjorton års ålder satt han och plockade ut Yngwie Malmsteen-solon på pojkrummet, på riktigt – men det här med att skriva låtar, och att lära ut dem … ja, det var det sämre med. Resultatet blev helt enkelt att jag trodde att allt basspelande gick ut på att enbart följa gitarren och spela grundtoner. Ett antagande som visade sig vara helt felaktigt när det var dags att inför min nya estetgymnasielärare visa upp mina samlade kunskaper på området. Ackordlära? Basgångar? Subtonika och dominant? Vad fan pratar du om? Ja, min lärare slet sitt hår. Jag med. Herregud, vad less han till sist måste ha varit.

Nåväl: på detta gymnasium var en sak mer eller mindre skriven i sten, och det var att det här med hårdrock – det var något man fnös åt. Jazz däremot, det var grejen. Ganska ironiskt, då i stort sett alla som gjorde det hade gemensamt att de ett par år tidigare brukade vara uniformerade i hårdrocksattribut, och proklamerade storheten i Maiden, Priest och allehanda heavy metal-band. Något som försvann lika spårlöst som när dödsmetallare i fjortonårsåldern blev femton och därmed i sann black metal-anda började hävda att de aldrig lyssnat på ”något jävla Cannibal Corpse”. Vad jazzmänniskorna på gymnasiet tyckte om black metal fick jag dock aldrig veta, men det enda i tyngre väg som accepterades var Meshuggah. Något som ledde till att jag avskydde bandet i fråga intensivt i flera år därefter.

Men ingen regel utan undantag. I årsklassen ovanför mig huserade tre individer som gemensamt hade flyttat till Härnösand från Sveg, av alla ställen. Det fanns också fler saker som band dem samman. De delade lägenhet, de lyssnade på metal – vilket innebar att de gick under det gemensamma namnet ”Hårdrockarna”, vilket också stod på deras dörr – och de ingick i en bandkonstellation med namnet Nosferatu.

Nosferatu är kanske inte världens mest innovativa namn, och i ärlighetens namn var kanske inte deras musik det heller. Däremot var de fruktat bra. Så bra, att när de till sist fick röven ur vagnen och lyckades spela in en demo var jag så häpen över resultatet att kassetten mer eller mindre gick på repeat hemma hos mig i veckor.

Musiken bestod av Type O Negative-doftande tongångar, och kryddades av ett stort antal extremt catchy melodier, riff och arrangemang. Ljudet? Svinbra. En snygg fiol gjorde saken ännu bättre, men det som avgjorde saken var att karln som stod bakom mikrofonen ägde en av de absolut bästa sångröster jag hört. De vokala insatserna var fan häpnadsväckande. Tydligen var det också vokalisten som skrivit all text och musik, och vederbörande var också den ende av medlemmarna som bodde kvar i Sveg. Vill också minnas att han var några år äldre än de andra. Innan vårterminen 1997 hade nått sitt slut hade också hela bandet importerats för en spelning på ett lokalt hak i Härnösand. Till mitt förtret lät det dock som att de hade gått i en lite mer Panteraliknande inriktning, som inte stod att finna på demon.

Varför har man då aldrig hört talas om bandet? Tja, sannolikt finns det flera orsaker. Jag vet inte riktigt hur de resonerade, men jag tipsade dem att skicka in kassetten till Close-Up och några liknande publikationer, och delgav en lista på skivbolag som eventuellt skulle kunna vara intresserade. Dock var de, metalintresset till trots, alls inte inne på death eller black metal – och således heller inte underkategorierna goth och doom. Då mainstreamintresset för hårdare tongångar var i stort sett lika med noll vid den här tidpunkten antar jag att de större skivbolagens respons bör ha varit minst sagt svalt. Kanske föll allting mellan två stolar – för hårt för att vara mainstream, och kanske lite för melodiskt för att vara något annat. Jag tror dock att Black Mark hade nappat med hull och hår.

Så vad hände? Jag har faktiskt ingen aning. Vid något tillfälle stötte jag ihop med dem efteråt, och fick informationen att hjärnan bakom bandet verkat tröttnat på metal och hellre ville spela folkmusik under namnet Troll. Det verkade dock inte bli något med det heller, men det sista jag hörde var att de på något vis ändå fortsatt under namnet Wounded och till sist fått släppa en skiva. Jag är tämligen säker på att jag återfann dem på MySpace för en tio-elva år sedan, men att det jag hörde inte påminde nämnvärt om de gamla tongångarna från demotiden. Jag har dock försökt hitta igen fullängdaren på nätet, men kammat noll. Sedan är allt höljt i dunkel.

Jaja. Antar att man får vara glad för det man har kvar – kassetten. Den är allt fortfarande för jävla bra, märker jag när jag låter den rulla ytterligare ett varv i bakgrunden.

Tack för kaffet.

//Heidenhammer

Kasseptember. En kassett från Heidenhammers formativa tid i Härnösand. Godblender, ‘Demo 1994’.

Posted in Uncategorized on 27 september, 2018 by hatpastorn

Som jag tidigare nämnt var det här med hårdare musik i Härnösand något av en bristvara. Eller, i alla fall var det brist på människor som verkade uppskatta tonkonsten ifråga. Skivor att köpa fanns det, men problemet var bara att ytterst få köpte dem. På sin höjd kunde väl någon enstaka individ i mer eller mindre förvirring kosta på sig att inhandla något hårdare verk, men det var sällsynt. Om så var fallet, bestod det oftast av någon skiva med Entombed – oftast ‘Wolverine Blues’ – eller kanske en Morbid Angel-platta. Mer än så var det inte, då band som Sepultura och Pantera normalt utgjorde något slags tröskelvärde för hur mycket brutalitet som gick an. Ja, det var mörka tider.

Besynnerligt nog fanns det dock ett undantag från denna regel. Det känns än idag märkligt att tänka på att det strax innan jag fyllde fjorton år faktiskt existerade ett renodlat death/thrash-metal band i samma stad som jag huserade i. Och att bandet dessutom var bra. Till och med riktigt jävla bra. Namnet på det var Godblender.

Härnösands musikklimat var vad man i folkmun brukar kalla för ”under all kritik”. Eller, snarare totalt ointressant – såvida man inte var någon märkvärdig musikestet som med fisförnäm min pratade sig varm om synkoper, spöknoter och Jaco Pastorius fingerfärdighet. Annars var det mestadels skitdålig pseudopunk, tafflig halvgrunge och bedrövliga Green Day-kopior som äntrade scenen när det vankades lokalspelningar. Därför blev kontrasten stor när nämnda Godblender vid ett tillfälle ställde sig på scenen någon gång tidigt 1994 och fläskade på utav bara helvete, med en gurgelbrötande jävel bakom mikrofonen. Större delen av publiken flydde. Ja, ni kan tänka er exakt hur det såg ut.

 

Tyvärr blev det inte så mycket med projektet. De hann kräma ur sig en demo, inspelad på vad jag antar är en fyra kanalers portastudio, vilken kopierades genom avspelningar och sedermera såldes på den lokala musikaffären där bandets trummis arbetade på deltid. Nämnde trummis kan vara värd att nämna i sammanhanget, då han mig veterligen var den enda i gänget som fick någon slags vidare musikalisk karriär. Han heter Håkan Eriksson och blev några år senare medlem i Face Down, för att sedan också spela i Blackshine. Vad han gör nu vet jag inte. Inte heller har jag någon aning om vad resterande medlemmar kan tänkas syssla med. Då detta var gossar som var betydligt äldre än jag hann jag aldrig knyta kontakt med någon av dem. Samtliga medlemmar flyttade sedan strax därefter till Stockholm för att satsa på bandet mer helhjärtat, men projektet sjönk som en sten. Den faktiskt rätt karismatiske originalsångaren, eller growlaren, Erik Åkesson byttes ut mot en helt värdelös gnällspik vars namn jag glömt bort. I samma veva fick musiken mer av en Panteraprägel och ”moderniserades”. Alla låtar (utom en) från den självbetitlade demon från Härnösand spelades in på nytt med denne nye sångare och blev bara bleka kopior av originalversionerna. Inspelningen blev såvitt jag vet deras sista demokassett, och därmed var sagan all.

Likväl, demoinspelningen från 1994 har jag kvar. Och det är fortfarande en av de kassetter jag värdesätter allra mest i samlingen. Låtarna … ja, de förtjänade ett bättre öde.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Kasseptember. Bure Bödel och oljudskarriären.

Posted in Uncategorized on 23 september, 2018 by hatpastorn

Jag är totalt okunnig när det kommer till musikskapande. Jag kan inte slå ett endaste ackord på gitarr, jag fattar inte hur man får ett piano att låta som det är tänkt, jag har alltid gått på känsla än något annat när det kommer till just musik så när bekanta sitter och diskuterar musikaliska termer nickar jag oförstående med eller så zoomar jag ut. Likväl så fanns det en önskan om att få släppa musik i unga år. Min musikaliska ’karriär’ kan sammanfattas i tre punkter: Fasttracker 2, Microsoft Publisher samt Brighter Death Now.

Fasttracker 2 & Brighter Death Now

Jag ska förklara djupare. För er som inte vet så var Fasttracker 2 ett DOS-baserat musikprogram som bestod av ett antal kanaler som man placerade ut ljud i och som i slutändan tillsammans skulle bli en riktig låt. Det var en drös med koder man skulle använda för att få ljuden att agera på olika sätt, det kunde vara sänkning av volymen, tillfälliga pauser osv. Man kopierade ljud mellan olika låtar och höll på, ljuva tider.

Jag är inte den enda som suttit och försökt producera musik i denna underbara skapelse, det är inte första gången denna mjukvara omnämns på denna blogg om jag säger så. Dock med min totala tondövhet och oförmåga att förstå arrangemang så var jag, trots förinställda ljud och slingor, helt oförmögen att skapa något som lät välljudande. Vilka alternativ fanns då kvar för en så arm stackare som mig? Styrkt av Roger Karmaniks jobb med Brighter Death Now och skivbolaget Cold Meat Industry så fattade jag ett beslut, jag skulle bli en industriartist!

I min ungdomliga naivitet så hade jag fått för mig att industri (eller som vi kallade det ’noise’) inte borde vara så svårt att producera då det mest vara en massa oljud. Jag hade även hittat en funktion i Fasttracker 2 som ’distade’ ljud vilket hjälpte en bra bit på vägen. Jag gjorde faktiskt tre olika inspelningar under tre olika namn vars totala upplaga består av sju stycken ’demon’. Jag återkommer till dessa snart.

Microsoft Publisher

När min familj köpte sin första dator så var vi generellt rätt sena med det om man jämförde med mina klasskompisars familjer. Det kan tidigast ha varit 1995 för operativsystemet var just Windows 95, ett revolutionerande OS för folk i min ålder och de äldre. Med datorköpet medföljde diverse olika program som Encarta 95 och Office-paketet. Ett specifikt program i Office-sviten hette Publisher, programmet var ett designprogram kan man väl säga där man kunde göra allt från inbjudningskort till det som verkligen fångade mig, nämligen kassettomslag. Min familj hade aldrig internet under tiden jag bodde hemma så vad kunde man då göra framför en dator förutom att dominera i spel som Transport Tycoon och Heroes of Might and Magic II? Jag lade ofantligt många timmar på att antingen skapa en databas över alla skivor jag ägde i Microsoft Access eller skapa kassettomslag i Publisher. Så många olika band jag visuellt skapat i Publisher är nog oräkneliga, man lusläste diverse ockulta böcker på jakt efter uppslag till bandnamn och för att kunna få inspiration till ytterligare ett omslag. Jag kunde sitta i långa stunder och testa olika fonter och placeringar av textrutor. Avsaknaden av internet hemma gjorde att jag på skolrasterna fick sitta och Altavista efter fräcka foton/bilder jag kunde ha som omslag.

Ett av projekten gick under namnet Icke-Glädje, ett projekt som bestod av undertecknad och en person som dessvärre inte längre finns bland oss. Denna person, som vi kan kalla M, var en stor inspirationskälla för mig, jag minns honom som en rätt färgstark individ bildligt talat då för det var såklart 99 % svart i våra garderober på den tiden. Vi hade några år av vänskap men efter gymnasiet så gled vi ifrån varandra. Med lika stora delar ironi som faktiskt vilja till att provocera så skapade vi ett band och ett manifest och detta fick gå under samlingsnamnet Non Felix (typ Icke-Glädje på latin). Manifestet tejpade vi fast på diverse väggar på vår gymnasieskola, vad som stod har jag inget som helst minne av och det var faktiskt Hatpastorn själv som nyligen påminde mig att vi ens hade gjort detta. Vi spelade in tre låtar som vi komponerade (i FT2 såklart) och spelade in under en lördag hos min far. Som den amatörmusiker han var och fortfarande är hade han vid denna tidpunkt en analog porta med fyra kanaler. Vi kopplade helt enkelt en gitarrsladd från datorns högtalarutgång direkt in i portan. En av låtarna lade vi faktiskt lite prat på också och texten hämtade vi ur ett medicinvetenskapligt häfte som M stulit på något bibliotek. Vi kopierade upp fem kopior av inspelningen, jag och M behöll varsin, en till har jag lokaliserat, men var de sista två tog vägen har jag ingen aning om alls, förmodligen gav vi bort dem till några bekanta.

Jag har faktiskt inte lyssnat en enda gång på denna inspelning efter den lades på band och jag har svårt att se att jag kommer att göra det då jag inte vill förstöra magin runt den helgen.

De andra två projekten som jag nämnde ovan startades nog snarare i Publisher snarare än med någon musikalisk vision. Dessa två gick under namnet Instrument of Torture och Världsbrand. Instrument of Torture-inspelningen, som jag döpte till ’Death by a Thousand Cuts’, kopierade jag faktiskt upp två kopior av, den ena har jag kvar och den andra finns i tryggt förvar hos en relativt känd black metal-sångare någonstans i Dalarna. Anledningen till att den hamnade där gissar jag var för att få höra några uppmuntrande ord av någon man såg upp till. Jag kommer fortfarande ihåg hans utlåtande, ’Det var rätt monotont’.

Världsbrand gjorde jag en inspelning med men det orkade jag inte ens skriva ut ett omslag till utan det ligger en kassett med dessa låtar på någonstans i mitt förråd.

Nu när jag tänker efter så hade jag faktiskt ytterligare ett projekt under en kort tid tillsammans med en person från Linköping som vi också kan kalla M. Bandet gick under namnet Sloti Slut och det var Ms påhitt, Sloti var polska för pengar och Slut var helt enkelt det engelska ordet som vi alla är bekanta med, så ”pengahora” kallade vi oss. vi gjorde några låtar vardera men problem uppstod när vi skulle skicka dessa mellan varandra då filerna var för stora att skicka via Hotmail på den tiden och några tjänster i stil med Sprend var det inte att tala om då och att skicka disketter fram och tillbaka var helt enkelt inte hållbart i längden så det rann rätt snabbt ut i sanden.

Jag gjorde även några fler musikaliska försök efter dessa olika grupper, men ibland är det nog bättre att bara inse att man inte kommer bli någon rockstjärna så jag la mitt fokus på att skriva om musik i stället.

Förra veckan hittade jag en klon av Fasttracker 2 för Windows 10, är det dags att återigen skapa lite disharmoniska tongångar?

/Bure Bödel

Kasseptember. Betraktelser från läsekretsen. (Y. Niflfarinn)

Posted in Gästbloggare. on 22 september, 2018 by hatpastorn

Min far var lastbilschaffis innan han gick i pension. Mestadels kuskade han runt här i landet, men i mitten av nittiotalet gjorde han ett antal körningar åt Hoppets Stjärna, någon organisation som styrdes av Livets Ord och som höll på med olika former av hjälpverksamhet. Noteras bör att min familj i övrigt inte har något som helst samröre med religiösa sekter.

Dessa körningar var till Ukraina. Detta land var kraftigt eftersatt efter att Sovjet föll, folk hade det rätt jävligt. Så varför inte livnära sig på musikpirateri på hög nivå? Farsan kom hem med kassar med kassetter, och på de sista körningarna hade Ukrainarna uppgraderat till CD.

Jag fick till exempel King Diamonds ”Spiders Lullaby”, som konstigt nog ser ut att vara originalskiva med tryck och allt på själva CDn (har den fortfarande såklart), men med riktigt uselt kopierat omslag. Fick även ett originaldigipak av Dark Funerals ”Secrets of the Black Arts” som, för att kompensera att den inte var piratad, istället luktade starkt av billig parfym. Faktum är att man kan känna en svag, svag doft fortfarande efter mer än 20 år.

Men tillbaka till ämnet.

Det var piratkopierat, det var dassigt kopierade omslag och det var löjligt billigt. Ibland bröt A-sidan mitt i en låt för vem fan orkar hålla koll på sådant? Inte ukrainska pirater iallafall. Farsan handlade lite allt möjligt och ibland slank det med metal av det extremare slaget. Jag tyckte det var rätt coolt att han kom hem med Crown Of Thorns ”Eternal Death”. Hur fan hade de fått tag på svensk extremmetal där nere, och dessutom kommit på tanken att pirata det? En annan kassett som jag faktiskt lyssnade en del på var Sepulturas ”Roots”. Den har väl fått en del skit för att vara nu-metal, men jag tyckte det var tufft. De kassetterna har jag fortfarande i min ägo. Jag minns också bandet Hallow’s Eve, oklart vilken skiva men låtarna ”Death and Insanity” och ”Only the Good Die Young” (hur tänkte de där?) var iallafall med. Jag var inte imponerad. Tysk piratmetal, passande nog, köptes också hem men det fick farsan behålla.

En kassett som jag minns med lite extra värme var ett band som jag senare sökt en del om på nätet men inte hittat särskilt mycket om. Eftersom omslagen bara var, ja, omslag, så fanns ingen info alls gällande varifrån de kom, vilket bolag som släppt och annat oväsentligt skit. Bandet hette Hämmer, kassetten hette ”Terror”. Stenhård metal med hög kvalitet vill jag minnas. Det är nog fanimej närmare 20 år sedan jag hörde den senast eftersom farsan också gillade det. Fick nämligen bara höra kassettjäveln när jag var där, varför vi inte kom på tanken att kopiera den åt mig förstår jag inte… ödets ironi.

Hursomhelst, stenhård metal, bra sång, skickliga musiker, tuffa texter, de hade fan allt. Har tänkt att man kanske skulle kolla upp dem, finns garanterat på Youtube… men tänk om det är som med de där filmerna man dyrkade när man var liten?  Man tänker att fan, nu ska det bli nostalgi, och så har man förstört ett barndomsminne.

Jag tror fan att Hämmer får leva vidare med refrängen ”TEEEERRROOORR!!!” ringande som ett flyglarm inspelat på svajig, ukrainsk piratkassett i mina tonårsminnen så slipper man några besvikelser. Kassetten ligger säkert kvar i någon vrå hemma hos farsgubben, tror den ligger bra där.

/Y Niflfarinn