Topp 15 bästa black metal-banden från Danmark.

Posted in Uncategorized on 1 april, 2017 by hatpastorn

Jag är helt jävla tokig i dansk black metal. Det har alltid varit mycket snack om den norska, svenska och finska scenen, men ska sanningen fram bleknar de i den svarta sol som är landet i söder. När man skriver om dansk black metal är det lätt att man överanvänder vissa ord och termer. Ni får ha lite överseende med mig idag, var beredda på att uttryck som ”originell”, ”stämning”, ”välspelat”, ”true” och ”magisk” kommer att användas in absurdum.

Först tänkte jag göra en topp 10-lista. Det är såklart omöjligt när det finns så mycket bra att välja bland. Det blev 15 orkestrar för mig att hylla och för er att upptäcka.

Jag känner en genuin levnadsglädje nu när jag äntligen får göra detta. Man blir trött på att gnälla och gnata hela dagarna. Omväxling förnöjer. Nu ska vi gå igenom de ädlaste juvelerna i den dignande skattkista som är och förblir dansk black metal.

Goat

 

Ett klassiskt band. Deras första och enda skiva från 1996, ”Sacred pilgrim”, är ett mästerverk från första till sista stund. Eller deras och deras, vi vet ju alla att den här enmansskutan styrdes av Lasse ”Goat” Bak. Geniet som även var primus motor i ett av mina absoluta favoritband, Illdisposed. Om dansk black metal är bäst i världen är den danska dödsen bäst i solsystemet. Det jag älskar mest med ”Sacred pilgrim” är hur på allvar den är. Vördnadsfull till genren. Låttitlar som ”Spraeng tarmen”, ”Brotherfucker” och ”Alle hader goat” talar sitt tydliga språk. Här snackar vi esoterisk mysticism som bara de mest inbitna svartmetalldiggarna kan dechiffrera. Börja med denna platta, sedan arbetar du dig tillbaka till den magiska demon från 1994, ”Ska du ha’ noget op i røven eller hvaaa?”. Du kommer INTE att bli besviken.

Hail Goat!

Yggtyrhyrkkh Hin Dystre

 

Ett klassiskt band. I likhet med den ljuvliga drömmen Goat var även detta ett enmansband. Likheterna med Goat fortsätter i och med att bandets enda släpp, ”Haevnfejde”, kom guldåret 1996. Glöm 1992 till 1995. Alla vet att 1996 var det överlägset bästa året för black metal. Bara klassiker.

Det jag personligen älskar absolut mest med Yggtyrhyrkkh Hin Dystre är inte bara det högst rimliga namnet utan de logiska arrangemangen i låtarna, spelskickligheten och den höga kvalitén. Han hade verkligen en fingertoppskänsla när det kom till riktigt bra riff och melodier. Jag kan ha passager på hjärnan flera veckor i sträck. Eller så beror det helt enkelt på att jag lyssnar på Yggtyrhyrkkh Hin Dystre varje dag. Varför gör jag det? Jo, därför att jag älskar Yggtyrhyrkkh Hin Dystre.

Daarlig Stemning

 

Ett klassiskt band. Jag personligen är vansinnigt förtjust i dansk black metal, så är det bara. Hur är det då med avarten suicidal black metal från Danmark? Jag älskar den ännu mer. ”Jag elsker beton” från 2015 är helt makalöst fräsch. Jag har aldrig och jag upprepar ALDRIG hört DSBM spelas på det här sättet tidigare. Ljudbilden, riffen, den plågade sången, omslaget. Allt är så originellt. Det är nästan som att de hittat på en helt egen genre. Bandnamnet då? Högsta betyg. Som ni alla vet prisar jag ironiska namn. Är det dessutom på världsspråket danska, ja då vattnas det rejält i munnen.

”Jag elsker beton”?

Jag älskar dig.

Panoptical Mycosis

 

Panopticon – ur vägen! Här kommer Panoptical Mycosis. Ett klassiskt band. De har hållit på sedan 2008. I stort sett sedan starten av genren. Respekt. En giv har det blivit hittills. 2010 kom underbara ”Sessions from Lejre”. En split med Luciation. Även de från Danmark. Även de svinbra. Panoptical Mycosis är måhända de absolut bästa musikerna jag hört. Vilka minnesvärda riff! Vilket tekniskt kunnande! Det här är musik att bli smekt till sömns av. Glöm bort fejkband som Blasphemy och Black Witchery. Det är i Danmark det händer. Man vill bara ha mer och mer. Personligen älskar jag Panoptical Mycosis.

Kulukhai

 

Hundra procent kult! Vem fan har tid med LLN-banden när Danmark ändå gjorde allt så mycket bättre i och med succén som stavas Kulukhai? Allt känns så genuint, så seriöst, så klassiskt. Det här är på allvar. Inte så konstigt kanske eftersom vokalisten senare skulle komma att spela i Withering Surface. Just det. Ett band så kult och rått att folk än idag nämner Withering Surface i samma andetag som Von, Burzum och Mayhem.

Jag har tagit ställning. Har du?

Solhverv

Ett band så klassiskt att jag vill tatuera in ordet ”hårdare” i svanken och gå lättklädd in i deras replokal. Märkligt nog finns inte monumentala fullängdaren ”Tågernes årtusinde” från, ni gissade det, 1996 på Youtube. Jag vill inte stöta mig med någon, det ligger inte i min natur, så jag tänker inte lägga upp den. Däremot tänkte jag bjuda på en nyare låt. Jag personligen älskar band som utvecklas, som vågar. Ta Ulver som exempel, ett band som bara går från klarhet till klarhet. Jag var faktiskt häromdagen tvungen att kolla upp på nätet vad deras första skiva heter. Något med ”Bergtatt”. Vem fan bryr sig? I fallet Solhverv bryr man sig. Ett underbart band.

Bloodnuggets

Bloodnuggets är så förbannat råa och true att deras demo ”The return in blood” knappt ens finns. Enligt uppgift släpptes den i 11 exemplar. Jag har allihop. En sak ska ni dock ha jävligt klar för er. Jag älskar blod. Jag älskar nuggets. Jag älskar Bloodnuggets.

Demon Realm

 

Demon Realm var faktiskt ett av de första danska black metal-banden jag hörde. Året var 1997 och ”Burning the angel wings”-demon kom i min ägo. Givetvis älskade jag den. Särskilt avslutande ”Hordes of evil winter demons” som inte alls lät som en klon på tusen norska band. Sedan spolar vi fram till guldåret 2004 och bandets fullängdare ”A legend of power”. Wow. Jag blev som pånyttfödd. Faktum är att hela genren blev som pånyttfödd. Alla band som startade före och efter 2004 har Demon Realm att tacka för att de ens finns. Lyssna på låten. LYSSNA PÅ DEN! Såhär låter det när exakt allt klaffar. En klassisk låt från ett klassiskt band. Jag personligen älskar Danmark. Och Demon Realm.

Klor

 

Något den danska scenen ska ha full cred för är att de aldrig följt några trender. Jag presenterar Klor. Bandet som egenhändigt uppfann den moderna urbana svartmetallen. Alcest – pyttsan! Wolves In The Throne Room – glöm det. Lantlos – humbug! Klor. Klor ska det vara. Skivan heter “Klor” den med. Älskar band som gör det lätt för mig. Jag älskar det lika mycket som jag älskar Danmark i allmänhet och den danska svartmetallen i synnerhet.

Jag har bestämt mig, jag vill ha Klor i min kärleksbassäng.

Råttkung

 

 

Det finns bra och så finns det Råttkung-bra. Vilket jävla tryck i produktionen! När ”Metamorphosis” damp ner som en vätebomb i februari dog jag. Sedan återuppväcktes jag eftersom den var så bra. Jag var som påsk-Jesus fast redan i februari och black metal. Här snackar vi alla rätt. Sinnessjukt originellt det här. Jag tror dock inte att jag älskar det här. Nu skämtade jag, det gör jag. Helhjärtat.

Solbrud

 

Första gången jag såg det här namnet tänkte jag bara ”Wow”. Sedan såg jag omslaget. Shit alltså. Först och främst var det svartvitt. Sedan var det en skog och logotypen i mitten. Jag kunde inte tro mina ögon. Varför har ingen gjort det här tidigare? Sedan såg jag att det var grenar i logotypen som liksom blandades ihop med grenarna på omslaget. Magiskt. Musiken var verkligen inte sämre. Jag fullkomligt avgudar när det liksom inte händer någonting.

Jag önskar att det är jag som får stå solbrud i sommar.

Nazirim

Ett till klassiskt band som är för bra för att finnas på Youtube. Tro mig,”The preachers of the green prophecy” från 2007 mosar allt. Tror ni mig verkligen inte? Ta en titt på bandfotot. En ocean av tuffhet. Jag börjar få slut på superlativ för att beskriva detta. I korta drag kan man väl säga att jag älskar det, vilket naturligtvis är en underdrift. Sedan får bandnamnet en att tänka till. Något jag personligen älskar. Vad rimmar egentligen på ”nazi”? Stasi och kvasi kanske. Eller menar de att man ska rimma på typ Joseph Goebbels? Det är jättesvårt. Ja, såhär kan jag sitta och klura hela dagarna medan jag uteslutande lyssnar på min favoritmusik. Dansk black metal.

Ishtar

 

Snackar vi klassisk dansk black metal går det bara inte att undvika Ishtar och deras monstruöst briljanta EP ”Diabolical hymns” från 1998. Lägg det årtalet på minnet då det var Ishtar som uppfann den symfoniska svartmetallen genom att smått genialiskt inkorporera syntar i sin black metal. Något som tidigare aldrig hade gjorts. Innovatörer, pilgrimer av den svarta flamman, Ishtar. Från Danmark. Jag älskar den här EPn så mycket att jag lät mitt hjärta brista bara för att hela det så jag kunde älska igen.

Ishtar var så bra att det till och med gjordes en film om dem.

 

Misteltein

 

Snackar vi klassisk dansk black metal går det bara inte att undvika Misteltein och deras monstruöst briljanta fullängdare ”Rape in rapture” från brakåret 2000. Lägg det årtalet på minnet då det var Misteltein som uppfann den symfoniska svartmetallen genom att smått genialiskt inkorporera syntar i sin black metal. Något som tidigare aldrig hade gjorts. Innovatörer, pilgrimer av den svarta flamman, Misteltein. Från Danmark. Jag älskar den här skivan så mycket att jag lät mitt hjärta explodera bara för att limma ihop det så jag kunde älska igen.

April april.

Nu ska jag gå och duscha av mig. Fy fan.

/Hatpastorn

Heidenhammer och Dr Panzram lyssnar på Bathorys ‘Destroyer of worlds’

Posted in Uncategorized on 31 mars, 2017 by hatpastorn

Hej, Hatpastorn här. Jag har på ett eller annat sätt kontakt med herrarna Heidenhammer och Dr Panzram varje dag. Vi diskuterar som oftast black metal och tjafsar om vilka skivor som är bra och inte bra. Vi skulle exempelvis göra en gemensam årsbästalista. Vi enades om Master´s Hammer. Sedan var det världskrig. Det blev således ingen årsbästalista. Något som däremot kan göra mig riktigt illa till mods är när det blir helt tyst från dem. Inget svar på SMS, inget svar på samtal. Jag ser Heidenhammers arbetsplats från fönstret på min arbetsplats. Ingen Heidenhammer. Inget lunchsällskap. Mycket märkligt. Jag kan minnas två gånger tidigare som det blivit sådan fullkomlig radiotystnad. Första gången var när de skulle räkna ut vilken skiva som var mest medioker av blandade mellanskivor med Cradle Of Filth, Liar Of Golgotha och Mactätus. Den andra gången var när de gick igenom Morbid Angels … ja, ni vet exakt vilken skiva jag pratar om. Jag hade på känn att något var i görningen. Sedan idag kom svaret. Det plingade till i mobiltelefonen. Ett nytt E-postmeddelande. Från heidenhammer. I meddelandet låg ett bifogat Word-dokument. Jag öppnade det och började omedelbart kallsvettas. Dårarna hade bestämt sig för att … ja, det blir ni snabbt varse.

Heidenhammer och Dr Panzram lyssnar på Bathorys ‘Destroyer of worlds’

Innan genomlyssning: vad minns vi av skivan?

HH: Som den där skivan ingen riktigt minns. Inte direkt dålig, inte direkt bra. Ingen bortglömd juvel, utan bara bortglömd. Omslaget var lite halvdassigt men okej. Det som gjorde mig mest avigt inställd var nog attityden Quorthon kom med i intervjuer i anslutning till själva släppet, då han var mer mån om att prata ut om hur mycket av en vanlig kille han egentligen var än att upprätthålla myten om sin person.

DP: Jag mindes att den öppnade med en låt som inte var så bedrövlig, men efter att ha läst i Close-Up om den där jävla hockeylåten som skulle finnas med på skivan … då valde jag att hoppa av skutan innan jag ens kom dit under genomlyssningen. Men: skivan kändes mer som en riktig Bathoryskiva än ‘Octagon’, i alla fall …

HH: För att fortsätta på det här med att slå hål på myter om hans person: det kanske bör understrykas att det inte var något Quorthon bara nämnde lite grann i förbigående. Hela skivan som hade kommit dessförinnan, ‘Blood On Ice’, hade ett mindre manifest i texthäftet i vilket han deklarerade samma sak. Och den kom ändå fem år före ‘Destroyer of Worlds’. Förutom det, fullkomligt pissade han på sina tidigare black metal-skivor och menade att ‘Under the Sign of the Black Mark’ var den sämsta skit som spelats in. Med tanke på precis hur mycket galla han öste över sin diskografi föreföll det ganska märkligt att han ändå valde att spela in en skiva till under namnet Bathory, då han också utvecklat en förkärlek till pseudogrunge. Den som tvivlar på det påståendet kan ta sig en genomlyssning av de skivor han släppte under namnet Quorthon …

DP: Jag minns att jag egentligen hade gett upp. Den där texten han hade kletat ihop i ‘Blood On Ice’-texthäftet gjorde mig exceptionellt kallt inställd till hela grejen, då han försökte framställa sig själv som den tråkigaste jäveln på jorden. Uppenbart förstod han inte sin fanbase över huvud taget.

HH: Det hindrade honom dock inte från att försöka mjölka den på ännu mera pengar.

Då kör vi.

HH: Jaha, skivan är igång. Den här låten, ”Lake of Fire” är väl den man minns från skivan. Eller, rättare sagt så minns man väl att den åtminstone lät som Bathory jämfört med hur ‘Octagon’ lät. Inte så tokigt, men det låter mest som en överbliven låt från ‘Hammerheart’ som plockades bort då den inte riktigt höll måttet.

DP: Väldigt lågt mixad sång. Verkar som det bara är två riff i hela låten … nej vänta, där kom det faktiskt ett till … eller nej, vänta, det var inget. Vi är tillbaka på de två första. Skulle kunna vara något slags outro till ‘Hammerheart’ eller ‘Twilight of the Gods’. Alltså, som något man lägger i slutet och som inte duger till att bli en riktig låt. Och det väljer han alltså att inleda skivan med. Det säger en del om vad vi har framför oss …

DP: Låt två, ”Destroyer of Worlds”. Den här skulle alltså enligt uppgift också vara okej? Trettio sekunder in och jag hatar verkligen trummaskinen. Märkligt nog är sången rätt mixad.

HH: Jisses alltså … tja, vad säger man? Fatta hur svältfödd man måste vara för att försöka få det till att det här är en okej Bathorylåt.

DP: Är det här en av de bästa bitarna på skivan har vi en mörk vandring framför oss. Sannolikt tar låten slut innan det ens blivit en riktig låt.

HH: Ja, där är den visst det … nej, vänta. Det var inget. Vi är tillbaka på ruta ett.

DP: Ja, men han kommer nog sannolikt att fejda på det här riffet …

HH: Ja, det gjorde han visst.

Låt tre, ”Ode”.

HH: Men den här vet jag att folk brukar lyfta fram. Och ja, det låter precis som ”Lake of Fire”: överblivet material som inte kan användas till någonting. Det är som att slingan här skulle kunna vara lite småcatchy men det låter mest bara krystat. Eller … det är så typiskt Bathory att det mer låter som en parodi.

DP: Jag tycker nog det är den bästa låten hittills, men det återstår att se om det blir en riktig låt. Skulle kunna vara en mellandänga på ‘Twilight …’. Konstigt att den inte var först på skivan.

HH: Okej, den är nästan slut och jag får erkänna att det här låter precis som det ska. Ingen ny favorit, men …

DP: Samma formula på alla låtar då de slutar efter solot.

Låt fyra och fem: ”Bleeding” och ”Pestilence”.

HH: Nu är det visst slut på det roliga.

DP: Nu är vi inne i den sura delen av den här skivan.

HH: …

DP: Herregud.

Det är nu frågetecknen börjar hopa sig. Mycket kan man nog säga om det här, men i slutänden kokar det ned till detta: vad är det egentligen han vill med det här? Betänk nu: ‘Requiem’. OK. Ingen klassiker och när den släpptes ansågs den vara ett rejält bottennapp jämfört med tidigare prestationer. Men man kan åtminstone erkänna att den är … rå, i alla fall. Ett försök att göra någon slags thrash, ett experiment som skulle nå sin kulmen på den efterföljande skivan ‘Octagon’. Den sistnämnda är, som tidigare konstaterats både på den här bloggen och hos gemene man, horribel. Det finns inga ursäkter för den skivan och den borde givetvis aldrig ha spelats in, än mindre släppts. Men om man ska ge den någonting, är det väl att man åtminstone fattar att han ville göra någon slags Slayerliknande Bay Area-thrash. Och det gick skitdåligt. Det här, däremot …

HH: Alltså, vad fan är det här tänkt att vara? Jag menar fullkomligt allvar med att jag faktiskt inte ens förstår vad det här är tänkt att låta som. På riktigt.

DP: Det är nästan fascinerande hur mycket jag tappat intresset för den här skivan nu. Vi är nu på låt fem.

HH: Tja, om någon bryr sig har han snott melodin till ”Children of the Grave”. Tänk, en gång i tiden drömde jag om att få jobba på skivbolag eller som professionell recensent och lyssna på alla nya gratisskivor som kom in …

DP: Nu gör du det frivilligt och det är som en jävla mardröm. Nu brottas jag med om det här är en okej låt – ”Pestilence” – eller om det bara är för att det åtminstone låter lite, lite som Bathory ska göra. Också aningens bättre producerat än de andra låtarna … men den tar ju aldrig slut.

Låt sex, sju och åtta: ”109”, ”Death From Above” och ”Krom”.

HH: Och nu är vi tillbaka i mardrömmen. Plötsligt känner jag mig sådär tom inombords igen.

DP: Vi är tillbaka i oktagonen.

HH: Men det här är inte ens som ‘Octagon’. Det är lika uselt spelad ”thrash”, fast med ett försök till rensång. Alltså, det här är verkligen helt jävla efterblivet.

DP: Jag fattar inte ens varför han insisterar på att göra de här låtarna. Det låter som om han blivit tvångsintagen att gästsjunga på låtar han inte har något med att göra, då han framstår som otroligt obekväm bakom mikrofonen. Tack och lov var den första låten ganska kort.

HH: Jag vet inte vad jag ska säga … det låter inte ens som en demo. Vänta, jag måste pausa och hämta mig en aning.

DP: En tjuvkoll i texthäftet avslöjar att han tagit sig en titt i böcker om första världskriget. Så ja, lite research verkar han ju gjort i alla fall …

HH: Men vad hjälper det. Ett postumt råd hade varit att i så fall ge ut en poesibok eller nåt, för det här … det liknar verkligen ingenting. Alltså, LYSSNA PÅ DET! Om man tyckte att Quorthons kväkande grodsång kunde vara i värsta laget i mitten av åttiotalet … ja, det som komma skulle … ok, om vi skulle försöka ge oss på att spekulera. Återigen: vad är det här tänkt att vara?

DP: Vilket band har han tagit inspiration av? Om någon kan berätta var idén kommer från är jag tacksam, för då kan jag undvika det sen. Tack.

HH: Låten ”Krom”. Handlar tydligen om hans HD. Komplett med efterblivna ljudeffekter som skall frambringa visioner av åskdundervrålåk och Tom of Finland-motormän med brylkräm i håret. Det gör det inte.

DP: En kort sekund innan jag kollade i texthäftet trodde jag att den skulle handla om guden Crom i Conan Barbaren. Om jag ska säga något positivt om den här låten är det väl att alla låtsasbikers i Stockholm fått sig ett anthem.

Låt nio och tio: ”Liberty and Justice” och ”Kill Kill Kill”.

HH: Om jag ändå ens …

DP: Jag tar tillbaka det jag sa om texter och research. Det här ska tydligen vara lite socialt kommenterande och det är genuint pinsamt. Det här kan bäst beskrivas som Bathorys ”USA For Satan”.

HH: Pinsamt, ja. Ibland har man ju liksom överanvänt ordet. Men … om texten är smärtsam, är det verkligen ingenting mot ljudupplevelsen. Till dig som läser: jag önskar verkligen att du var här med mig, med oss, och delade den. Ibland räcker orden inte riktigt till. Men på fullaste allvar hänger jag bara med hakan och undrar återigen: precis vad är det här tänkt att vara?

DP: Han satt alltså och lyssnade på mastringen och tänkte: jag har över en timme musik inspelad – men den här låten MÅSTE med. Det här är så genant att den får de två låtarna att framstå som jävla mästerverk i jämförelse.

HH: Men jag återkommer till ursprungsfrågan. Är det tänkt att vara … metal? Rock? Industriflörtar, med tanke på den knastertorra burkproduktion som mest kan beskrivas som rent … bisarr?

(Vi är tvungna att ta en paus för att prata om Clawfinger istället.)

DP: OK, ska vi köra igång igen?

HH: Nej vänta, ”Sudden Death” lurar runt hörnet … jag måste hämta mig en stund till. Eller vad fan … okej. Vi har visst låten ”Kill Kill Kill” innan dess.

DP: Han har lite mer social commentary att förmedla folket här.

HH. Naturligtvis. Av en besynnerlig slump har han nästan plankat introriffet till Morbid Angels ”Rapture”. Seriöst: hur beskriver man ens det här med ord?

DP: Låten är ca två och en halv minut lång. Var det verkligen nödvändigt att få med den här på skivan? Får mig att tänka på hur det känns att sitta i väntrummet hos tandläkaren. Man bara väntar på att få det överstökat.

HH: Antingen är det här jätteroligt. Eller inte alls. Jag vet verkligen inte längre. Men där var den slut. Tack gode gud.

Låt elva: ”Sudden Death”.

HH: OK. Det här är nog en av de mest bespottade låtarna i historien. Något som ger ‘Cold Lake’ och ‘Lulu’ a run for its money.

DP: Hans försök att göra en riktig sporthallsvältare.

HH: Undrar just om han hade visioner om att den här skulle dåna i högtalarsystemet när AIK ger sig ut på isen? Det är nästan fantastiskt hur beryktad den här dängan är, med tanke på att det sannolikt är ganska få som faktiskt hört den.

DP: Quorthon var i alla fall stolt över den. Det var den andra saken han pratade om i Close-Up inför det här skivsläppet. Och det börjar med fejkade publikrop och ett lattjo riff.

HH: Metal Archives är ju en sajt som oftast får ens blodtryck att explodera, och då särskilt med tanke på de recensioner som skrivs där. Ibland blir man dock bönhörd. Någon har gett den här skivan 0 av 100 procent och skribenten menar att han faktiskt känner sig genuint förolämpad av ‘Destroyer of Worlds’ då han varit trogen medlem i Bathory Hordes under en längre tid. Man förstår honom.

DP: Allt ont vi någonsin sagt om fotbollsreferenserna på Iron Maidens ‘Virtual XI’ tar vi tillbaka. Det är dessutom chockerande hur otroligt ocatchy den här låten är, då den är tänkt att vara en hejaklackslåt. Svullos fotbollslåt ”Res er för Sverige”, från comebackskivan anno 2002, är en mer engagerande låt än det här.

HH: Jag är alldeles matt. Jag önskar att jag hade något mera fyndigt att säga om det hela, men det dyker inte upp någonting. Metal Archives-recensenten har verkligen rätt. Jag är mest glad över att jag aldrig varit ett riktigt megafan av Bathory, men jag kan tänka mig känslan då det påminner om när Venom släppte den redan nämnda ”USA for Satan”. Alltså; fatta vilket hån det här verkligen är mot de som sett till att Quorthon aldrig behövt ta ett vanligt jobb i hela sitt liv då han kunde leva på royalties istället.

Låt 12: ”White Bones”.

DP: Ska erkänna att texten gör mig lite nyfiken. Som en komprimerad Wikipediaartikel. Synd att låten inte gör mig ett dugg nyfiken på någonting.

HH: Okej, om vi ska ge det här något omdöme … det är i alla fall originellt, då inget annat kan tänkas vilja låta såhär. Kanske han skapat en helt egen genre i vilken han … äh, skit samma …

DP: Det här kan vara den sämsta låten hittills. Fast precis när jag säger det så kommer det ett okej riff …

HH: Men det är väl det som gör det extra idiotiskt? Flera av de tidigare bitarna var ju knappt ens låtar. Det här verkar han ju nästan ha jobbat med. Jag anar en vilja till något, men det är inte lätt att avgöra vad.

DP: Vi kan anta att han lyssnat på Sepulturas ‘Roots’. Och det är att vara generös. Är låten slut nu?

HH: Jag vet inte. Nu kom det ett riktigt svettigt brudraggarsolo. Förvirringen är total.

DP: Jag tror det är samma låt, för den kommer att fejda efter solot.

(Låten fejdar under solot.)

Låt 13. ”Day of Wrath”.

DP: En åtta minuters-dänga.

HH: Med drag från första sekund. Vill minnas att den här ändå var hyfsad, fast det är nog mest i jämförelse med det vi precis lyssnat igenom. I alla fall är vi tillbaka i det efterblivn … överblivna materialet från ‘Hammerheart’ eller ‘Twilight …’.

DP: Han refererar till alla gamla skivor i den här texten. Det är … inte helt värdelöst.

HH: Men hör du vilka halmstrån det är du greppar efter?

DP: Jag är ju mest bara glad att det snart är över.

HH: Jag tycker vi hoppar till summeringen.

DP: Nej du, har vi suttit här i en timme ska vi fan ta oss igenom de sista minuterna. Har vi bjudit upp Djävulen till dans ska vi fan dansa till musiken tystnat.

Slutet på låten var på allvar så konstigt att vi var tvungna att kolla så det inte rörde sig om ett hack i skivan. Det var det inte, men det finns inte en chans att det är en medveten miss. Sannolikt orkade de väl bara inte rätta till det. För den som bryr sig slutar det helt enkelt för abrupt för att låta riktigt klokt.

Summering: Hade han tagit de tre, fyra ”episka” låtarna och satt ihop dem till ett stycke efter lite finputsning hade det varit en okej – och då är vi generösa – mini-CD. Eller faktiskt hade det nog lett till en kortare fullängdare. Skivjäveln klockar nu in på sextioåtta minuter. Man undrar om han liksom var rädd för att förlora den fanbase han rekryterat med ‘Octagon’ om han inte klämde med mellanlåtar som ”Liberty and Justice” och ”Kill Kill Kill”? Men egentligen är ju detta att ge den här produkten för mycket uppmärksamhet. Det här är en sådan parantes i musikhistorien att den knappt existerar. På sin absoluta höjd kunde låten ”Ode” få ha slängts med på någon samling med outgivet material, typ ‘Jubileum 4’ eller ‘Katalog 2’ (tänk er de godbitarna!). ‘Jubileum 3’, förresten … precis vad är det att ha ett jubileum för?

/Heidenhammer & Dr Panzram

Hatpastorn tolkar låttitlar.

Posted in Uncategorized on 20 mars, 2017 by hatpastorn

Band som håller sin lyrik hemlig har väldigt sällan rent mjöl i påsen. Med ett tränat öra kan man ju höra väl valda strofer, men överlag är det inte det lättaste att dechiffrera vad någon galning tjoar om. Kanske är det för allas bästa då många band har helt urusla texter.

Idag tänkte jag att vi testar något nytt. Med hjälp av låttitlar ska jag gissa vad låtarna handlar om. Jag har ingen aning om vart detta kan sluta. I katastrof är det initiala antagandet.

Vi drar till Grekland. Närmare bestämt runt Aten där Dodsferd huserar. Känns namnet bekant har jag skrivit om dem tidigare. Jag såg dem live på den ökända klubben Baroeg för ett gäng år sedan. Jag kokade av ilska. Det räckte liksom inte med att de var helt sämst, sångaren tog misären till en ny nivå med en sångteknik och ett sätt att röra sig på scenen som fick mina knogar att vitna. Inget blev bättre av att jag stod i backstageområdet till höger, ni som vet ni vet, i en halv evighet och väntade på att mardrömmen skulle ta slut. Ingen öl hade jag, lätt kissnödig och med en mage uppsvälld av en turnédiet bestående till 90 % av bröd vitare än den kanadensiska rapparen Snow. Iförd corpse paint och kliande näsa. Ni som haft corpse paint vet exakt hur glamouröst det är när näsan börjar klia och vilka idiotiska tilltag man måste ta till för att lindra klådan utan att sabba paintet.

Nog om det.

Idag ska vi fokusera på titlarna på Dodsferds album från 2008, ”Death set the beginning of my journey” och gissa vad de egentligen handlar om.

You Were Talking About a Kingdom; What the Fuck Is That!!!

Personen i texten är mycket uppriven över ett dåligt restips. Hela semestern är på väg att bli förstörd. Barnen gråter i bilen, frun är helt hysterisk. Huvudrollsinnehavaren i denna lilla historia blev lovad att ”detta är hundra gånger bättre än Disneyland” av sin arbetskamrat. Väl framme vid Stavros Aprike krossades alla förväntningar. Hutlös entréavgift, koleriska djur och en otäck incident med en rabiessmittad gibbonapa som bet yngsta barnet i tandköttet. Ägaren till parken, Slobodan, gick inte att resonera med utan familjen fick en begagnad stelkrampsspruta och en dask i arslet som kompensation.

Titeln är direkt tagen från när protagonisten ringer sin kollega och för fulla lungor deklarerar sitt omdöme gällande Stavros Aprike.

The Day You Will All Rot, I Will Burry Forever My Hate!

Här blir det lite knivigare att gissa. Jag tror det handlar om en man vid namn Will Burry som uppenbarligen är vredgad över något som har med förruttnelse att göra. Möjligen att han är helt galet irriterad på sin ärkefiende Will All. Will Burry vill ju att Will ska ruttna, först då blir han snäll. Kan detta handla om Gerhard Henrik Armauer Hansen som 1873 identifierade leprabakterien? Bytte han namn till Will Burry eller är det han som är Will All? Det vet inte jag. Jag vet ingenting.

I Can Easily Destroy All the Things I Have Created!

Denna är lättare. Sannolikt handlar texten om ett diagnostyngt Lego-byggande skitbarn som medelst knutna nävar pulveriserar rymdbas efter rymdbas medan föräldrarna storögt stirrar och tänker mörka tankar om abort i sjuttioandra månaden. Ett sånt där barn som sparkar sönder sandslott, kastar sten på andra barn och lägger sig raklång i rulltrappor och ylar högre än Nordgaren på ”A darker shade of evil”-EPn. Senare i livet trasslar aset sig igenom en yrkesförberedande utbildning, skaffar tre barn med fyra(!) olika personer och blir halvkändis på grekiska Flashbacks mer suspekta trådar. Eller så börjar möget sjunga i Dodsferd. En annan teori är att den här texten handlar om när vokalisten helt sonika raderade Minecraft från hårddisken efter ha blivit gäckad av Ender Dragon i månader.

Suicide Was Created by Your Incompetence

 Den här titeln kan jag relatera till. Det är ofta jag tänker att det skulle smaka med ett självmord när någon systemtekniskt ”kunnig” jobbkollega dribblat till det. Den kan även appliceras på när man i en storm av spyhunger hamnar i en snabbkassa på ICA där någon jävla kretin inte begriper hur man betalar med kort. Ja, överlag kan den appliceras på alla sorts former av mänsklig kontakt. Jag är en ofelbar solstråle. Efter noga övervägande måste texten handla om en viss grekisk vokalist som driver folk till självmord genom att aldrig kliva av scenen.

Light Is Darker in This Swamp

Ljuset är mörkare i det här träsket. Nu blev det lite marigt. Är det just det här träsket eller alla träsk? Vad är det förresten med greker och att sjunga om träsk? ”His majesty at the swamp” och så vidare. Finns det ens träsk i Grekland? Floden Acheron omnämns ibland som ett träsk eller en sjö i grekisk litteratur, typ Aristofanes ”Grodorna”. Jag har ingen aning om vart jag vill komma med det här. Hur lux, lumen och candela påverkas i träskmiljö fortsätter att vara ett mysterium.

Death Set the Beginning of My Journey

Glasklart. Vokalisten sjunger om hur hans resa räknas. Han har visst börjat träna och med träna menar jag lägga upp bilder på Instagram där han putar med fetaoströven. Vilken jävla idiot.

På återseende.

/Hatpastorn

Suspekta Ögonblick. Del 39.

Posted in Suspekta ögonblick. on 17 mars, 2017 by hatpastorn

 

Trevlig helg.

/Förintelseförsamlingen

Hatpastorn botaniserar. CGI-pesten.

Posted in Uncategorized on 14 mars, 2017 by hatpastorn

När jag sorterade min skivsamling nu senast så blev jag snabbt påmind om hur illa det är ställt med omslagskonsten när det kommer till black metal. Vi har följande huvudkategorier:

Svartvitt foto på en skog.

Svartvitt foto på en lirare i corpse paint.

Svartvitt foto på pansarvagnar.

Svartvitt foto på en eller flera dödskallar.

Solnedgångar av vykortskaraktär.

Bedrövlig blyertsteckning.

Fantasydravel.

Photoshopspya.

Poänglösa dussinomslag med ormar, trianglar och bägare.

Innan ni börjar tjoa och rya runt, ja, det finns mängder av grymma omslag inom dessa kategorier. Jag pratar om de riktigt risiga exemplen typ första Trelldom, Funeral Frost, alla Invasion Records-släpp, alla ortodoxa klon-band med kyrkokörsintron och så vidare. Man blir helt knäsvag. Sedan började jag se ett obehagligt mönster. I min artikel om Benighted Leams-Alex konstnärskap nämnde jag att Matrix-viruset dödade traditionen med handmålade omslag via en fullfrontsattack av Photoshopspyor. Det fanns emellertid en period mellan målat och Photoshop. En ytterst dunkel era som kombinerade det sämsta från två världar. Jag snackar om den fasa som jag kallar CGI-pesten. Denna olycka av lågupplösta texturer och febrig animation som inte lämnar någon oberörd.

Alla som sett filmen Spawn räcker upp en hand. Bra. Alla som sett filmen Spawn, minns ni hur Djävulen såg ut? Bra. DET är CGI-pesten.

Nu tänkte jag visa några exempel på hur genomruttet det här kunde bli. Det kommer inte bara vara black metal, dödsscenen var minst lika drabbad.

Nu kör vi.

Centinex – ”Reflections” 1997

 

1997 släpptes denna platta och får då anses som en av de första inom denna våg av dåliga beslut. När skivan kom tyckte jag att omslaget var coolt. Jag störde mig mer på att sångaren hade Cradle Of Filth-tröja på sig och att de använde trummaskin. Sedan dess har omslaget blivit fulare och fulare för varje år som gått. Det har med andra ord åldrats riktigt dåligt, precis som all ny teknik gör tills man fått kläm på grejorna. Vad var förresten grejen med lila drakar på 90-talet? Liar Of Golgotha, Inverted och Centinex. De finns säkert fler. Här har vi som vi alla kan se en datadrake med datalie. Man blir ju lite oroad över lämpligheten att vifta med ett slagredskap om man har Tyrannosaurus Rex-armar, svaga knän och otympliga vingar. Den där jäveln är ju ett haveri!

Mindcollapse – ”Vampires dawn” 2001

Jag drabbades av en mindcollapse när jag fick se denna i en annons i Close-Up runt millennieskiftet. Här har vi en utsökt skräckblandning av photoshopspya och dataparty. Det ser inte riktigt klokt ut. Tack vare omslaget sket jag i att lyssna på Mindcollapse. Det var nog fler än jag som gjorde så. För det första så ser möget inte klart ut och för det andra så är motivet ingen höjdare. VOD var aldrig kända för att släppa snygga plattor, men detta tillsammans med Defaced Creations skiva är det absoluta bottenskiktet. På samma tema har vi Iron Maidens ”Dance of death” från 2003. Tänk vad tokigt det kan bli.

Apotheosis – ”Farthest from the sun” 2002

 Hatpastorn anno 2002:

Oooh, en ny skiva från Nocturnal Art! Wow, syntblack med trummaskin. Från Malta? Exotiskt! Åhsötejesusvarförseromslagetutsådär …

Vem godkände detta och varför? När det ser ut på det här viset är det fan inte ens roligt längre. Dataskelettdrake modell gigantisk till höger och mestönt med ljusdribbel till vänster. Sauron, snubben som styrde och ställde i det här enmansprojektet, hade dessutom porrmustasch och kråsskjorta. Vi tar det igen. Sauron med porrmustasch och kråsskjorta. Skivan är dock bra, men det är inte utan en tung känsla av smuts och skuld man lyssnar på den. Hade inte Morfeus något krafs liggandes i någon byrålåda? Titeln är i alla fall lite kul. Om Sacramentum var ”Far away from the sun” och Amorphis “Far from the sun” var fan Apotheosis ”Farthest from the sun”. Hur man nu kan vara det om man har Malta som hemadress.

Dataskelettdrake.

Malta.

Kråsskjorta.

Porrmustasch.

Sauron.

Omdömeslöshet.

Jag älskar black metal men de mörka gudarna ska veta att när det kommer till ren och skär sinnessvaghet slutar genren ALDRIG att överraska.

Sins Of Omission – ”Flesh on your bones” 2001

 

Jag delade turnébuss med de här stockholmarna i en månad. Det var ett äventyr. Deras ”Flesh on your bones” låg färsk på skivdiskarna. Något som inte var lika färskt var konstverket som prydde skivan. Ett dataskelett som mest för tankarna till en game over-stillbild i typ Fallout 1. Ett spel som kunde driva en till vansinne. Ett bra spel naturligtvis, men när jag startade igång det igen för ett par år sedan sprängdes jag av frustration. Sins Of Omissons omslag hyser jag samma känsla för. Det är skitfult och har åldrats sämre än första Fallout. Fatta allvaret. Sedan hatade jag alltid skivtiteln.

Monstrosity – ”In dark purity” 1999

 

Låten ”The angels venom” är så jävla bra att man svimmar. Något annat som svimmat är dataängeln som ligger och krälar i datastoftet under datadreadlocksdjävulen. Titta på det här. Alltså titta på omslaget. Det finns fult och så finns det Monstrositys ”In dark purity”-fult. Färgerna, motivet, texturen på stengolvet. Man blir nästan imponerad. Vill man utmana sig själv kan man fantisera om hur det här såg ut på taskigt tryckt T-shirt. Sedan spyr man lite i sin mun. Varför ska det behöva vara såhär? Seriöst. Vad är det som hindrar folk från att ha folkvett och god smak?

Broken Hope – ”Grotesque blessings” 1999

 

Att man hamnar i helvetet råder det inga tvivel om. Mitt helvete kommer se ut såhär. Dataskelett, så in i kuken med eld och i mitten, en gödselhumanoid som omfamnar mig och viskar texterna till And Oceans ”The dynamic gallery of thoughts” i mitt öra i all evighet. Amen.

Gloomy Grim – ”Reborn through hate” 1998

 

Snackar vi gycklarband ligger finska Gloomy Grim högt på min mentala topp tio-lista. Lila drakar i all ära, det kan jag nästan köpa, men varför envisas med dessa förbannade dataskelett! Ni som dessutom sett bandets musikvideo, ni vet. Ett levande skelett kanske skulle vara lite otäckt att stöta på i en mörk gränd, men hur svårt ska det vara att ge ett benrangel på nöten? Skjuter man eländet med en pil kanske det uppstår vissa problem. I övrigt. Nej. Hur starkt kan ett skelett vara egentligen? Man borde ju kunna rycka lemmarna av den. Ja, det finns en hel del att fundera över.

Witchery – “Symphony for the devil” 2001

 

Still doing the “W”? Nä, ingen gjorde ens “the W” från start. Vill man göra mig på riktigt dåligt humör drar man upp ultraluftslottet Witchery. Helvete vad det tjatades i media om det här bandet när de kom. Sedan blev det jävligt tyst när folk insåg att kejsaren inte bara var naken, han var så naken att han blev ett förbannat dataskelett! Det här skelettet hade till och med ett namn. Håll i er nu: Ben Wrangle. Benrangel. Fattar ni? Hö hö hö. Alltså det här är inget jag sitter och hittar på. Han heter det! Jag tror att jag precis sprängde ett blodkärl i hjärnan.

Nu ska jag vila mina ögon på något vackert en stund. Diabolique hade ju magiska målningar i bookleten. Gillade aldrig skivan när den kom, men det är dags att kolla om den åldrats likt ett fint vin. Så illa kan det ju knappast vara.

Eller?

På återseende.

/Hatpastorn

PS. Dataskelett kan fara åt helvete.

Konstnärsdrömmen. Dagens artist: Alex Kurtagić.

Posted in Uncategorized on 2 mars, 2017 by hatpastorn

I dagens avsnitt av konstnärsdrömmen tänkte jag att vi skulle titta lite närmare på mångsysslaren Alex Kurtagićs målningar. Innan vi gör det drar vi av lite snabba fakta om Alex. Förutom att måla tavlor driver han skivbolaget Supernal Music, som släppt skivor med bland annat Woods Of Infinity, Ethereal Woods, Drudkh och Hate Forest. Mycket skog och grumlig politik med andra ord. Han är även författare samt föreläsare och sist, men inte minst, var det han som styrde och ställde i Benighted Leams. Ett av de konstigaste banden jag vet. Jag äger de två första plattorna och jag pratar extremt ofta om höjda ögonbryn, men det som tar det absoluta priset är Alex sånginsatser på låten ”The fnead” från frågeteckensfesten ”Caliginous romantic myth”. Jag vet att den funnits på Youtube men när jag skulle sopa in länken nu är den spårlöst försvunnen. Mystiskt. Jag kan komma att återkomma till den låten framöver då det liknar inget annat man hört.

Vi börjar med hans verk från 1995 och jobbar oss framåt.

Tormentor – ”Anno domini”

torm

När utsökta Nocturnal Art gjorde kulturgärningen att återsläppa skatten ”Anno domini” 1995 var det Alex som skötte omslagskonsten. Jag har alltid älskat det här omslaget så det är svårt att koppla bort nostalgin. Här ser vi hur det ser ut när en brutalt låghalt prins tittar upp mot slottet där Törnrosa ligger och latar sig. Det är måhända inget mästerverk, men det är ett verk. Vädret och tiden känns lite oklar. Det är mulet och mitt på dagen, men när molnen skingrar sig ser vi att det är full jävla natt med månar och stjärnor och hela baletten. Sedan är det något blått mög uppe till vänster som jag aldrig förstått vad det ska föreställa. Det kan ju inte vara mulet, stjärnklar natt och blå himmel samtidigt. Eller vad fan vet jag? Kopplar man bort alla dumheter är det här ett klassiskt konstverk till en klassisk giv. Hurra!

Deinonychus – ”The silence of December”

dein

Mer slott. Deinonychus är bland den värsta dyngan jag vet, men logotypen och omslagsmålningen som Alex fes ihop är bra. I alla fall logon, den är skitsnygg. I övrigt är det mest en halvtrött borg i fjärran och massa kvistar. Vad fan var det med svartmetallare och slott i mitten av 90-talet? I bloggens begynnelse började jag skriva på en slottartikel, något som visade sig vara en exakt lika korkad idé som mitt försök att räkna ut vilket band med ordet ”goat” i namnet som var mest goat.

Isvind – ”Muspellz sònir”

isvind

Slottfrossa med Alex Kurtagić. Den här gamla godbiten är inte helt lätt att få tag i nuförtiden. Å andra sidan såg man den inte speciellt ofta förr om åren heller. Omslag och logotyp av Alex. I likhet med Deinonychus är logotypen klart skönast för ögonen. Han hade bra snits på bokstäverna, om fler hade bett att få logos av honom än av herr Christophe Szpajdel hade vi haft en betydligt större mångfald. Det finns inte så mycket mer att tillägga. Slott i fjärran, knotiga grenar och söt liten måne. Inte direkt värd att tatuera hela ryggen med.

Nattvindens Gråt – ”A bard´s tale”

natt

Utan att förhäva sig kan man påstå att Kurtagić har en fäbless för märkliga perspektiv. Nu är vi i ett träd och tittar ner på en borggård. Jag gillar det här omslaget men det finns ett GIGANTISKT problem. Det är Nattvindens Gråt vi snackar om. Min musikaliska kryptonit. Det spelar som ingen roll hur omslaget ser ut, den här skivan kommer inte innanför min dörr. Tro det eller ej, men min skivsamling har faktiskt gränser. Varför fick inte något annat band den här för?

Ancient – ”The Cainian chronicle”

cainian

Vi möts igen …

Nu kan man kanske tro att detta är ett skivomslag som saknar ett slott. Det räcker dock bara att vända på skivan så är det full jävla slottsbonanza igen. Man blir snabbt mätt. I övrigt, blixtar och dunder, magiska under. Vill man läsa mer om det här omslaget kan man kolla in mitt inlägg om skivan som ligger under kategorin Ancient-veckan. Jag vill mest bara gå vidare från Ancient så hej svejs!

Benighted Leams – ”Caliginous romantic myth”

beni

Ett mycket märkligt verk. Det är inte direkt fult och det saknar slott, skål för det. Men. Det är något som inte riktigt stämmer. Återigen ser vi det ur ett märkligt POV-perspektiv där jag antar att man tittar genom en drakes eller en bevingad demons ögon på en med livet tillfreds höggravid häxa. Är besten fadern till barnet? Det väcker onekligen ens fantasi! Sedan har vi hatten som nog ingen kan missa. Bor man i en tät skog känns det som att den där huvudbonaden är topp ett det sämsta man kan bära. Är det därför hon inte har någon nacke kvar? Åratal av hukande kanske reducerar ens nacke till ett sköldpaddsliknande stadie. Nu yrar jag, men vad fan ska man göra då när man har med Benighted Leams att göra?! En vacker dag ska vi gå igenom det här bandet från pärm till pärm. Den dagen är INTE idag.

Bewitched – ”Diabolical desecration”

bewi

 … och slottet gör comeback. Det här omslaget gillade jag aldrig då färgerna inte tilltalade mig. Gult, dassbrunt och fegrött på yxorna i en gudlös förening. Sedan har jag alltid undrat vad i hela helvetet det är som hovrar ovanför slottet. Är det vingmonstret från Benighted Leams-omslaget? Är det en enorm insekt med silikonbröst? Är det Batman-logon om den legat på vinden och blivit förstörd på grund av en låda med julpynt som barskt placerats på den? Jag vet inte. Sedan ser ju slottet helt förjävligt ut. Den arkitekten tänker jag då inte anlita.

Darkwoods My Bethrothed – ”Autumn roars thunder”

darkw

Inget höjdarband direkt, men vi ska försöka fokusera på Alex målarkunskaper istället. Det brinner i en kyrka och massa gestalter ryar omkring ute på gården. Inte direkt ett effektivt släckningsarbete. Färgerna går i liknande skala som Bewitched så det är stolpe ut. Mer studs i färgerna tack! Detta må vara ett av hans svagare verk och när det kombineras med ett riktigt jävla gycklarband finns det inga vinnare. Fy!

Dimmu Borgir – ”Stormblåst”

dimm

Ännu ett slott, ännu ett märkligt perspektiv. Detta kan nog vara ett av hans kändaste verk och jag tycker att det är ganska coolt, om än lite väl murrigt när det kommer till detaljer och färgskalor. En kul detalj är att när jag läste Bild i skolan gjorde jag en variant av denna då jag bytte ut slottet mot statyn av Gustav II Adolf som står på torget här i Sundsvall. Sedan ersatte jag skogen med höghusen i Skönsberg som ondskefullt tornade upp sig. Jag fick en femma i Bild. Om jag inte missminner mig har jag kvar den teckningen någonstans i gömmorna. Lovar att panga upp den på min Instagram om jag hittar den.

Perkele – ”Erotic circus”

perkele

Perkele var ett sidokör till favoriterna i Morningstar. Ett brutalt snedsteg till musik i form av ryslig gothrock med skitdålig sång. Bandnamnet sög och skivtiteln förbryllar. Sedan tjackskadad sjöjungfru på det. Vad denna amfibie har med erotiska cirkusar att göra vet ingen, däremot hade ”hjärnan” bakom bandet en likadan häxhatt som fröken nacklös från Benighted Leams. Väldigt rörigt.

Throne Of Ahaz – ”On twilight enthroned”

toa

I grund och botten är det här inte så pjåkigt, kruxet är att det är så galet mörkt att man inte ser vad det egentligen föreställer. Jag har ägt skivan i eoner, men det är bara nyligen jag sett att det är en man i kåpa som sitter på omslaget. I typ 20 år har jag på fullaste allvar trott att det varit en insekt som suttit på tronen. Lite lustigt.

Troll – ”Drep de kristne”

treoll

Snackar vi ambitionsnivå och detaljrikedom är ”Drep de kristne”-omslaget Kurtagićs svar på takmålningarna i Sixtinska kapellet. Sedan när man väl börjar kolla på vad det här egentligen föreställer blir man lite paff och undrar varför han lade ner så sinnessjukt mycket tid på det här. Det är ett gäng lurviga In Aeternum-medlemmar som går bananas i byn. Jesus står som ett mongo i mitten och verkar helt ovetandes om det kaos som försiggår i bakgrunden. Det är extremt juvenilt men samtidigt brutalt charmigt. Precis som musiken. Jag blir på gott humör när jag låter mina ögon och öron smekas av den här triumfen av nostalgi. På brakhiten ”Kristenhat” sjunger Nagash EXAKT som Kalle Anka. Bara en sån sak.

Covenant – ”In times before the light”

cove

Det är helt galet hur många skivor man äger som Kurtagić målat omslaget till. Det är lite märkligt varför han inte blev anlitad oftare och det är ännu märkligare att han såvitt jag vet inte gjorde ett enda omslag efter 1999. Vågar vi anklaga Matrix-viruset? Banden ville inte ha målade omslag längre utan flashiga Photoshopspyor. Så måste det vara. Det är Matrix-virusets fel.

”In times before the light” är ännu ett slott i mängden, eller snarare ett avkapat slott. Är målningen större i original eller ska det se ut såhär? Det ser inte riktigt klokt ut. Eller gör det? Jag vet fan varken ut eller in längre.

 Sathanas – ”Armies of Charon”

sath

Perspektivet. Vingarna. Charon sitter alltså i en tvådimensionell båt som är proppfull med Nifelheims rekvisita. Hur ska folk få plats där? Sedan ställer jag mig starkt skeptisk till huruvida en träbåt och en träåra klarar av att användas i magma. Är det kanske därför Charon ser så förvånad ut? Dumt och fult i en ljuvlig symbios. Lägg därtill att Sathanas är ett riktigt jävla luftslott till band.

Tyrant – ”Under the dark mystic sky”

tyrant

Japansk black metal med mycket synt. Den har sina poänger den här skivan. Skivomslaget är väl OK. Lite Morpheus-mediokert sådär. Det saknas något. Ett slott kanske?

Det känns lite trist att avsluta med Tyrant, men som sagt, jag tror inte att han gjorde fler målningar efter denna. I alla fall inte något som hamnade på ett skivomslag. Ja, såvida det inte är han som kladdade ihop omslaget till en viss anti-Bob Geldof-samling …

Men det är en helt annan historia.

Avslutningsvis måste jag säga att Alex Kurtagićs omslag är ganska coola. Det blir snabbt ett överflöd av slott, men hans stil är egen. Man ser direkt att det är han som varit i farten med penslar, staffli och lustiga vinklar. Trist att han inte verkar ha fortsatt att måla. Det hade varit intressant att se hans utveckling. I övrigt verkar han mest vara en mycket besynnerlig herre.

På återseende.

/Hatpastorn

Sista chansen med Hatpastorn och Heidenhammer. Del 2.

Posted in Uncategorized on 1 mars, 2017 by hatpastorn

Återigen sitter vi här, Heidenhammer och jag, runt mitt köksbord och kallsvettas. Vi ska lyssna på skivor som vi av en eller annan orsak aldrig fastnade för. Hittar vi några glömda juveler eller är det bara skit som vankas? Sist var det Fester, Molested, Evol och några till som fick vårt blod att isas, även om hjärtat tillfälligt tinade av Evols dubiösa klaviaturskonstnärskap. Vi ger de här banden och skivorna en sista chans.

Bra att veta är att vi gick in i detta projekt med öppet sinne. Vi grundade med en bit mat, en whiskey och en stunds stilla kontemplation med magiska The Deathtrip. Allt för att vara på ett så gott humör som möjligt. Visst, det är roligt att såga skivor men den här gruppövningen går ut på att hitta de där guldkornen som gör livet värt att leva. Tio skivor ligger framme. Vi är laddade. Är ni laddade?

Nu kör vi.

Desaster – ”A touch of medieval darkness”

desaster

HP: Ok, herr hednahammare, vad har du får koppling till Desaster?

HH: Ja, vad säger man? Tysk black/thrash (sägs det) som existerat sedan världen var ung. Har faktiskt ingen aning om varför jag aldrig tidigare hört detta förut. Av någon anledning var det här bandet sådär halvt omtalat. Åtminstone dök både namn och skivtitel upp på olika ställen med jämna mellanrum. Jaja. Du då?

HP: Typ samma här. Jag såg logon i tusen fanzines, men skivan fanns ingenstans att finna. Vi snackar Desaster, vi snackar ”A touch of medieval darkness” och vi snackar tysk black metal där inte hela bandet vill ha corpse paint. Eftersom jag inte hittade skivan i ungdomen har jag således aldrig riktigt lyssnat på dem. Jag vet flera som avgudar detta gäng så jag är hoppfull att detta kan vara en liten smaragd i det hav av kattguld som är black metal.

HH: Utsökt syntintro, sådär såsigt och dumt så man blir både peppad och fullkomligt orkeslös på en och samma gång. Nu dundrar visst första låten igång … och vad säger man? Rent spontant låter det faktiskt lite bättre än jag hade trott. Fan om inte det här hade lite tryck ändå, även om det var väldigt lättlyssnat. Jag får erkänna att om jag hade upptäckt det här på mitten av nittiotalet hade jag nog gillat det skarpt. Som ett mindre primitivt Morningstar, fast inte lika bra.

HP: Håller fullkomligt med om introt! Julkalendersyntar och en näpen åskknall. Smygthrashig svartmetall kommer härnäst. Det låter lite väl teutoniskt och betydligt mer melodiöst än jag anade. Jag är inte helt övertygad. Det är mer studiecirkelhårdrock än den rasande tornado jag hoppades på.

HH: Och nästa låt ger fan i mig ÄNNU mer Morningstarvibbar. Halvfalsk tjutande gitarrslinga med färre toner än i Chris Barnes röstomfång. Sjukt nog med en framträdande bas. Säga vad man vill, men en del överraskningar bjuds det på. Ett teutoniskt äventyr … fast man hinner bli lite väl mätt innan kakan är uppäten.

HP: Men det här hade väl ändå potential? Folkmusiktoner framgnisslade i rakt nedåtstigande led från finska Morningstar. Leder detta till ett helt poänglöst rens har de fattat allt. Rob Darken lär för övrigt ha fnyst avundsjukt när han hörde detta. I övrigt låter det inte alls dumt. Hade man upptäckt den här skivan 1996 istället för 2017 vet jag att jag varit en anhängare. Men. Det daltas med renset. Jag ger dem en låt till, men du verkar redan vara på vrången.

HH: Mja, nu låter det som otroligt mycket annat man hört utan att de direkt kopierat något rakt av. Hade inte räknat med blandningar av riff som är halvstulna av både Ved Buens Ende och tidiga Dimmu Borgir, kryddade med Running Wild-komp. Jag vet verkligen inte – är detta bra, dåligt eller hyfsat?

HP: Ja du, det här bandet påminner hela tiden om andra band, men jag kan aldrig riktigt sätta fingret på vilka. Irriterande. Annars må jag säga att det ändå är hyfsat eget. Däremot lurar hela tiden dubiösa heavy metal-undertoner vid horisonten. Mer metal än black. Sånt tycker jag inte om. Det är sedan gammalt. Nä, fyra låtar med Desaster får räcka för denna omgång. Ska i alla fall erkänna att jag kommer forska vidare i Desaster.

HH: Mitt final judgment: Tysklands Enthroned. Lätt att tycka om, omöjligt att riktigt älska.

Godkiller – ”The rebirth of the middle ages”

godkiller

HP: Nu beger vi oss till Monaco! Jag har hört ett par bitar med Godkiller på samlingsskivor. Däremot fick jag aldrig tag i plattan så återigen är jag övertygad om att detta kan bli hur bra som helst.

HH: Det finns visst tre band med det här namnet, men bara ett från Monaco. Och naturligtvis började bandet med att spela death metal för att sedan gå över till svartmetall för att avsluta karriären med att blanda in fräscha elektroniska element. Givetvis med logotypbyte inför varje epok. Nu kör vi EP:n ”The rebirth of the Middle Ages”!

HP: Hoppla! Syntar och datapukor i en underbar symbios. Och där kom trummaskinsgrindet med trötta slingor och tjutande sång. Synttrumpeterna räddar i alla fall detta från att stängas av på stört.

HH: Suck. Kanondumt symfoniskt intro som man blir riktigt glad av. Följs av standardriff som om de vore skrivna på ett vykort från nittiotalets lite senare hälft med motiv från Mortiis ”Keiser av en dimension ukjent”, med tanke på de ackompanjerande syntljuden. Varför inbillar man sig alltid att band från smått exotiska länder ska vara mer originella än de faktiskt är?

HP: Du menar som Apotheosis från Malta?

HH: Fnys. Bonuspoäng för följande textrader dock: ”Only true warriors full of true hate / Are living in this castle /Raised in Pestland / Surrounded with dull clouds and frozen winds.” Just. Det solskensindränkta slottet på framsidan plågas alltså alltjämt ändå av tråkiga moln och kyliga vindar. Det hade jag inte trott. Av någon anledning börjar du spela luftgitarr till det här. Det kan ha att göra med en del latenta Bergthronvibbar i materialet, men det bådar inte gott inför vårt stundande musikskapande.

HP: Tänk att den här skivan ändå såldes i femtusen exemplar … Kaggepartierna är dock inte helt dumma. Hyfsade riff.

HH: Det här låter som alla andra jävla band!

HP: Lugn, du fick whiskey, du kan ju inte bara ge upp. Annars kommer kvällen att bli lång. Du kan ju inte stänga av skivan redan nu!

HH: Nu är det nog.

HP: Jahapp, det blev alltså inte mer Godkiller.

HH: Final judgment: Monacos svar på Enthroneds millennieskiftesperiod. Svårt att tycka om, omöjligt att älska.

Kampfar – ”Mellom skogkledde aaser”

kampfar

HP: Men nu då! Jag har hört Stridspappa ett flertal gånger samt sett dem live. Ändå har inget riktigt fastnat. Det brukar börja bra, sedan tappar jag all livslust. Töntlåten ”Troll-tjohejsan” från ”Fra underverdenen” är exempelvis riktigt jävla urusel. Debuten missade jag dock helt när det begav sig. Jag är försiktigt hoppfull. Vad säger du?

HH: I en av mina bokhyllor står en splitskiva med Tumulus och Mock. Det sistnämnda bandet var det som Kampfar utvecklades från. Den är, för att uttrycka det milt, inte särskilt bra. Jag minns inget av musiken, men jag minns att en av medlemmarna hade en cowboyhatt på sig på bandfotot. Och corpse paint. I samma hylla står Kampfars skiva ”Fra Underverdenen” och samlar damm. Den minns jag heller ingenting av. Vi kör igång deras första fullängdare …

HP: Ja, det börjar ju ganska bra, det ska erkännas. Lite midtempo, lite småfolkigt. Jag brukar ju älska sådan här musik. Dessutom var det ju släppt på självaste Malicious Records som bara släppte guld. Jag fattar inte varför denna inte letat sig in i skivsamlingen. Däremot tappar man fan all ork efter cirka tio minuter. Jag vet inte vad det är, men det är som en slags nedbrytningsprocess där man till slut inte längre lyssnar. En falsk Van Helsing där man inte hör musiken samtidigt som man lyssnar på den. Sitter du och ritar kukar i vårt anteckningsblock?

HH: Vad fan ska jag göra då? Begreppet ”tunn ljudbild” fick just en helt egen dimension. Eller är det en sensationellt konstig ljudmix som spökar? Kampfar var verkligen ett av de där banden som var likt den besynnerliga individen som var en del av ens ungdoms kompisperiferi. Alltså, en sådan som ingen riktigt kände men som typ var bekant med någons bekanta … eller något. Jag hade faktiskt hoppats på en glömd eller dold liten juvel här, men det känns mest som en tråkig klassåterträff på vilken man möter någon man aldrig socialiserade med på tiden det begav sig. Det står då också väldigt klart varför man aldrig bemödade sig med att bjuda hem människan på macka och TV-spel. Tönt då, tönt nu.

HP: Visste du att Kampfar vann en norsk Grammis 2015?

Hatpastorns anteckning: Heidenhammer blev nu så upprörd att han helt sonika stängde av stereon. Det var precis som att något brast inom honom så vi tog en paus på en kvart.

Equinox Ov The Gods – ”Fruits and flowers of the spectral garden”

equinox

 

HP: Jag fick låna den här skivan av en klasskamrat runt 1997. Jag hatade den med hela mitt väsen. Omslaget var iallafall snyggt. Nu ska vi se om Östersunds mest pretentiösa gothtöntar är mer lättsmälta i vuxen ålder. Jag har fortfarande inte gett upp hoppet. Jag gillar hur du sitter och flinar!

HH: Seriöst, vad fan är det här för jävla titel?

HP: Frukt och grönt i spökträdgården?

HH: Haha! Dr Panzram har en besynnerlig fäbless för det här bandet, men nu är inte han här och kan agera advokat å deras vägnar. Jag minns mest detta som ett konstigt band, som aldrig var bra men som ändå hade något ganska eget. En udda fågel, då musiken inte hade värst mycket med metal att göra. Snarare glesbygdsgoth. Vi kör.

HP: Fy fan, efter det där förbannade skitintrot kommer allt tillbaka. Det är som att sätta en förgiftad madeleinekaka i vrångstrupen och den enda saften som finns är outblandad Fun Light. Proust hade varit stolt. Att det här ens fick släppas är smått obegripligt. Sanslöst mesiga riff av hopp och studs-karaktär kompas av Euroshopper-syntar och en sångare som inte ens Holy Records hade kunnat klappa på axeln. Vilket dravel. När låtarna tar slut blir man inte ens glad, man blir bara ännu argare då man får någon sekund att reflektera över hur dåligt det här faktiskt är.

HH: Jävlar vad grinig du blev nu. Det är halvprimitivt och smådumt, men ganska catchy. Är man på fel humör är det här nog fullkomligt olidligt, men just nu är det inte så illa. Slår mig nu att låten skulle kunnat vara baserad på musiken till ett TV-spel till Sega Master System. Final judgment: tänk er en syskonskara där Lake Of Tears är det lyckade favoritbarnet, Equinox Ov The Gods the gudsförgätna mellanbarnet och Cemetary bortbytingen. En ohelig treenighet.

HP: Nu kokar det i lillhjärnan. Du dissar alltså Kampfar och Godkiller, men goth från Östersund, då duger det!

Mezzershmitt – ”Weltherrschaft”

mezzer

HH: Av alla obehagliga dagsländor Hellhammer varit insyltad i är det nog detta projekt som får de kalla kårarna att ila längs ryggraden med högst hastighet. Jag är på riktigt nyfiken över att ta reda på precis hur illa detta åldrats. Industriell ”kontroversiell” black metal med … ja, vem fan bryr sig. Vi, tydligen. En enda EP blev det, med namnet ”Weltherrschaft”. Nu suckar jag innan skivan ens börjat.

HP: Har jag förstått premissen rätt? Ett norskt projekt från början av millennieskiftet som ingen brydde sig om. Hellhammer på trummor, Blasphemer på stränginstrument och sång samt Lars från Red Harvest på synt. Lite av ett all-starband ändå. Märkligt att man ändå inte hörde mer om detta.

HH: Introt, eller första låten antar jag, inleds med krigsljud, tjut och en fåne som tror han är Till Lindemann. Det är han inte. Samtidigt får jag erkänna att det inte är fullt så dåligt som jag hade trott … eller jo, det är det nog. Sådana här band signades till Nuclear Blast någon gång 1996, fick släppa en skiva och försvann sedan spårlöst. Som Girls Under Glass. Detta gjordes 2002. Det finns inga ursäkter. Suck. Låten tar slut. Mer krigsljud. Jag blir så trött. Så trött. Så … trött.

HP: Segt giftigt slem av ”Grand declaration of war” rinner längs hjärnan efter bara några sekunder. Det är ärtigt tuggande, krigssamplingar och töntig sång. Det låter som kasserat Mayhem-material post ”Wolfs lair abyss”, fatta vilken låg nivå det ändå är. Vad var ens meningen med detta? Alltså helt seriöst. Var det verkligen nödvändigt att skapa ett Mayhem 2 med sång på tyska istället för engelska? Svaret är nej. En fullkomlig idiot på metal-archives har seriöst gett detta 93 av 100 i betyg. Det svartnar för ögonen.

HH: Haha!

HP: De här låtarna leder verkligen ingenstans. Återvändsgrändssvartmetall. En ny genre. Mezzerschmitt är kungarna.

HH: Final judgement: Först ”Grand Declaration of War” och sedan detta. Hellhammer och Blasphemer gick då verkligen från klarhet till klarhet …

HP: Vänta lite nu. Lyssna på detta. According to the band: ”We’d like to emphasize that, although it’s Mezzerschmitt’s goal to provoke, ‘Weltherrschaft’ is NON POLITICAL. The album is against all forms of totalitarianism.” – Season-Of-Mist.com”.

HH: Jag blir så trött.

Winds – ”Reflections of the I”

winds

HP: Vi fortsätter motvilligt på Hellhammer-temat. Winds har jag faktiskt hört hemma hos dig, men jag minns inte mer än att det lät som ett Arcturus utan idéer men med relativt kompetenta musiker. Förhoppningsvis är jag på bättre humör idag. Det kan ju då fan inte bli sämre än skivan innan …

HH: Jag har alltså tre skivor med Winds. Fan vet varför. Jag fick köpa dem i ett paket. Jag minns att den här skivan fick ett absurt högt omdöme i Close-Up när den släpptes, men fram till för ett år sedan – då skivorna inhandlades – hade Winds gått mig fullkomligt förbi. Kan väl säga att de inte snurrat sådär värst många varv i spelaren. Vi kör …

HP: Aj aj aj, mitt Peccatum-alarm exploderar nu när den skeva pianomelodin glider in ett maskinellt tuggande av gitarrer och dubbla baskaggar. Däremot är det inte Peccatum-dåligt som tur är. Fy fan vad Hellhammer går på ren rutin. Det trixas lite på hi-haten och det stampas något extra slag på kaggen. Mer är det inte.

HH: Ugh, hyperteknisk Dream Theater-metal fast med mer progressiva inslag och med en del udda delikatesser. Det låter inte direkt som en vinnare på förhand, men … ja. Första intrycken nu är att det låter svårt och pseudodyrt. Det vill så gärna vara extremt professionellt, men budgeten räcker inte riktigt till. Och även om det säkert rör sig om extremt kompetenta instrumenthanterare vet vi alla hur det går när teknik går före låtar. Jag vet verkligen inte vem som faktiskt lyssnar på det här, då det samtidigt är för tråkigt och halvordinärt för att ens vara märkvärdigt. Och förresten är vissa av de toner sångaren insisterar på att pressa fram inte direkt i linje med hur instrumenten är stämda.

HP: Du är alldeles för generös. Arrangemangen leder ingenstans utan det känns som man gått vilse i skogen. precis när man tror att man hittat stigen fylls man av glädje, men det går snabbt över. Istället lägger man sig uppgivet i giftek och lidandet når sin kulmen samtidigt som det ska börja dribblas på gitarren. Snygga skalor, säger landets gitarrister. Jävla tönt, säger jag. Det är väl bättre att öva timtal på att skriva bra melodier och riff än att lägga tid på att kunna klösa av skalor som inte leder någonstans. Ett slöseri med allas tid. Min tid, din tid, musikernas tid, producentens tid, skivbolagets tid, distributörens tid, skivaffärernas tid, REA-backarnas tid, grovsoprummets tid, värmeverkets tid. Hej då.

HH: Final judgment: jävla life metal-dynga.

HP: Så ska det låta.

Alas – ”Absolute purity”

alas

HP: Erik Rutan från Hate Eternal och Morbid Angel och fan vet allt vräkte i en intervju ur sig att han hellre skulle dö än att spela mesig musik. Då glömde han nog bort sin goth-flört med life metal-smörjan Alas. Jag fick promon när den kom, lyssnade inte flitigt på den. Det kan jag villigt erkänna. Det är dags att dra fram den ur den sluthantering som är min skivsamling för att se hur den åldrats.

HH: På kalas med Alas … det här var också ett band som gick mig helt förbi. Tänk att Erik Rutan gick från att spela asrå och bra dödsthrash i Ripping Corpse till att larva sig med operametal. Inte ens en minut in i eländet är jag så modfälld att … nä, jag får inte till någon liknelse. Nu kanske folk tror att vi sitter och sågar saker för sågandets skull? Det gör vi också, men det hindrar inte skivorna från att vara skitdåliga. Vill man vara snäll kan man säga att detta i sina bättre stunder påminner en aning om Theatre of Tragedys första släpp, fast med en betydligt mer tondöv sångerska bakom micken. Seriöst är det direkt plågsamt när hon i toner ger sig på att yla som en febersjuk prärievarg, då det blir så där skärande halvsurt som … ja, sångaren i Winds, antar jag. Det ska trixas och meckas bakom trummorna. Basen är nästan lite funkig i sina försök att hänga med.

HP: Detta tog mig tillbaka. Usch. Produktionen är dödsmetallfet med ändå gotiskt smetig. Det låter inte riktigt klokt, särskilt gitarrerna sticker ut som en bältrosattack i ansiktet. Martina Hornbachers röst är nästa problem. Ibland sjunger hon bra, men stundtals är det så surt att hela ens inre PH-värde blir helt förstört. Jag måste få i mig något basiskt. Typ lut.

HH: Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

HP: Jag minns att de inte skrädde med orden i promobladet som följde med skivan. Det var musiker som gått på universitet och fan vet allt. Jag har dessutom för mig att de tackade Gud i bookleten. Orkar inte kolla upp det för nu är jag så jävla arg att det bara kokar i mig. Detta är obegripligt dåligt och allt når sin kulmen i bajskorven ”The enchanted”.

HH: Men. Det är nu det händer. När jag bara är på väg att ge upp fullständigt kommer ett parti som fyller mig med oförfalskad och sporadisk glädje då sångerskan börjar ljuda som om hon var en joddlare i ett Asterixalbum utspelandes i Alperna. Tyvärr varar det inte särskilt länge utan ersätts av ett parti som i sammanhanget passar lika bra som en gädda i en jordgubbstårta.

HP: Haha!

HH: Final judgment: en bältrossjuk Bianca Castafiore gör sitt livs framträdande i ett senare, mer sofistikerat Morbid Angel.

Hatpastorns anteckning: Det är nu det ballar ur. Jag är fullkomligt beredd att ge upp och överge hela idén med att gå igenom tio skivor medan Heidenhammer ilsket propsar på att vi iallafall ska lyssna på åtta skivor. Jag hotar med svensk melodisk döds. Heidenhammer hotar med stryk. Vi enas om Blazing Eternity. Dansk black metal som vi skrattat åt utan att egentligen ha hört så mycket med. Vi tar den med roligast titel.

Blazing Eternity – ”Der hviler en nat under sorte vinterbøge”

blazing

HH: Snacka om sista chansen. Det här danska bandet har vi skrattat åt i tjugo års tid och vi har knappt ens hört dem. Men det spelar ingen roll. Vi har ändå hört dem. Roligast var när en dansk skrev in till Nordic Vision och försvarade bandet efter att de blivit sågade i tidningen genom att hävda att Blazing Eternity ”är lika bra som de norska banden om man räknar bort Burzum, Emperor och alla de där.” Alltså: någon (sannolikt en medlem i bandet) försvarar Blazing Eternity med att säga att de är lika bra som alla andra dåliga norska band. Fantastiskt. Då kör vi …

HP: Tandlös doomgothblack med en genuint dålig sångare. Det plinkas på gitarren, Casio-synten är inte tyst en sekund. Dansk black metal är en bottenlös stinkande myrmark. Jag har gett upp. Jag har nått stadiet där musik inte längre är en välsignelse, utan en förbannelse. Det finns partier man kan luras att tro är bra, men det är bara ett bländverk. Nu är det nog. Du får gå hem nu.

HH: Lyssna, en dialog mellan en kacklande fåne som tror han är Mika Luttinen, det är han inte, och en fullkomlig idiot. I bakgrunden ljuder standardriff som mest gör en fly förbannad. Ja, vad ska man säga? Det är precis lika dåligt som valfritt dåligt norskt band. Grattis, eller nåt. Final judgment: Danmark.

HP: Det här gör vi aldrig om.

HH: Men vi har ju jättemånga skivor kvar! Titta här, Thy Primordial, Godsend, Vondur, Ishtar, Bifrost … är du inte iallafall lite nyfiken att se om det har blivit bättre med åren?

HP: Vi får se, det kanske känns bättre bara man får vila några dagar. Just nu kräks jag om jag behöver lyssna på mer musik.

HH: Varför lyssnar vi inte på bra musik istället?

HP: Jag vet inte. Godkiller-skivan hade ju kunnat vara bra.

HH: Det var den inte.

/Hatpastorn & Heidenhammer