Hatpastorn botaniserar. Badkarskulturen inom black metal-scenen.

Efter många eminenta tips, råd och relevanta bilder från Förintelseförsamlingens andliga ledare, Docent Mohareb, tänkte jag idag försöka reda upp en fråga som stötts och blötts i decennier. Vad är egentligen grejen med badkar och svartmetallmusikanter? Innan vi går in på det måste vi reda upp vad ett badkar egentligen är.

Ett badkar är en badrumsmöbel för bad. Ett badkar kan vara en fristående möbel eller inmurad i väggen. Det är ofta ett stort kar av emaljerad plåt som står på individuellt höj- och sänkbara fötter som kan få karet i balans även på inte helt plana golv. Om det inte är inmurat i badrumsväggen brukar det förses med gavlar och sidor efter behov för att estetiskt passa ihop med den övriga badrumsinredningen. Badkaret placeras i badrummet oftast i kontakt med åtminstone en vägg och där finns även vattenkranar och oftast en handdusch.

Det finns badkar med inbyggda jetstrålar som masserar kroppen, men även vedeldade utomhusbadkar, som är den nyaste varianten av badtunnor.

När man drar ur badkarsproppen, sugs vattnet ner i en virvel. Det är en vanlig missuppfattning att denna virvels riktning skulle bestämmas av vilken sida ekvatorn badkaret befinner sig på genom corioliseffekten. I själva verket är denna krafts inverkan försumbart liten jämfört med de rörelser som redan finns i vattnet.

Nu vet vi det. Vad har då badkar med black metal att göra? Allt. Här kommer tio exempel.

Vond ”Selvmord”

Med skivan ”Selvmord” från 1994 cementerade ständigt aktuella Mortiis via sidoprojektet Vond badkarskulturen inom svartmetallen. På bilden ser vi en lösnäslös Mortiis skära sin dåvarande flickvän med en kniv. Lugn i bussen. Det var bara på låtsas. Det hindrade dock inte en hel del lågintelligenta individer från att tro att det här var på riktigt. Problem uppstod. Jag antar att dessa dårar delar samma trasiga DNA-stege med de kretiner som verkligen tror att Nattramn skar av sig tassarna och ersatte dem med grisklövar. Såvitt jag vet var Mortiis först ut att posera i ett badkar och detta omslag får givetvis 10 av 10. När den här skivan kom hajade man till. Det finns något genuint sinistert över bilden. Jag hade i alla fall aldrig sett något liknande tidigare.

Mortiis

Vi gör ett återbesök hos Mortiis sisådär en tjugo år senare för att se hur det står till i våtrummet nuförtiden och … Är det så konstigt att man är arg exakt jämt? Efter att Mortiis ryade runt i badkarsmiljö dröjde det faktiskt ända tills 2002 innan badkarstrenden kom i full blom.

Forgotten Tomb “Songs to leave”

Detta är en av de mest poänglösa skivorna någonsin när det kommer till DSBM. Med tanke på den genrens rykte säger det en hel del. Omslaget är dock hysteriskt. Jag tippar på att det är Herr Morbid som ligger där och tycker synd om sig själv i ett par söta kalsipper. Första gången jag fick se detta omslag trodde jag på fullaste allvar att det var internet-kändisen String-Emil som låg och krälade i stoftet. Sällan har ett skivomslag kompletterat musiken så väl. Jag har haft det stora missnöjet att beskåda Forgotten Tomb live. Spelningen kändes som att den var fem timmar lång och lead-gitarristen envisades med att aldrig stämma gitarren. En absolut mardröm.

Mactätus ”Suicide”

Givetvis ville Mactätus, Norges mest mediokra orkester, inte vara sämre. Exakt såhär gick det till:

Hate Rodvitnesson: OK, boys. Vad döper vi skivan till?

Gaut: Hate Rodvitnesson! Hate Rodvitnesson! Jag har det! Jag har det!

Hate Rodvitnesson: Gaut, lugna ner dig. Prata med små bokstäver. Vad är det du har?

Gaut: Hate Rodvitnesson, håll i dig nu. Smaka på den här titeln. Suicide.

Hate Rodvitnesson: Fan vad fräscht! Det kör vi på. Okej, hur gör vi med omslaget då grabbar?

Mefistofeles: Hate Rodvitnesson! Hate Rodvitnesson! Jag har det! Jag har det!

Hate Rodvitnesson: Vad är det med er idag?

Mefistofeles: Förlåt Hate Rodvitnesson, men jag tycker vi ska en skallig kille i ett badkar på omslaget.

Hate Rodvitnesson: Du är ett geni! Vi ser till så att bröstvårtorna på han är fullt synliga. Det kommer Napalm Records att bli stormförtjusta över! Det svär jag på vid mitt namn, Hate Rodvitnesson!

Ty: På tal om det är det faktiskt en sak jag vill ta upp.

Hate Rodvitnesson: Jaha, vad har du på hjärtat då?

Ty: Jag tycker det är orättvist.

Hate Rodvitnesson: Vad är orättvist, nu förstår jag ingenting?

Ty: Ja, både Mjolne och Gaut har tuffa namn. Mefistofeles har ett jätteläckert namn och han spelar ju bas! Och du Hate Rodvitnesson, Hate Rodvitnesson är ju kanske det coolaste namnet man någonsin hört. Jag fick heta Ty. Jag vill byta namn.

Hate Rodvitnesson: Det är helt uteslutet. Vi har snackat om det här så många gånger Ty. Det är Ty som gäller och därmed basta! Du fattar väl själv att varenda jävel inte kan heta Tyr liksom. Dessutom, varför blandade du inte in Forn i det här? Hans namn är ju inte det bästa.

Ty: Han spelar ju synt!

Och sådär höll retkompisarna i Mactätus på och såvitt jag vet har de inte släppt ett smack efter ”Suicide”. Alla blev gladast, det blev fred i världen och Gud var god.

Diabolicum “The dark blood rising”

 Samtidigt som Mactätus stod och tjafsade i replokalen släpptes bildtolvan på Diabolicums “The dark blood rising”. Vänder vi på vinylen hittar vi mycket riktigt ett badkar. Ett badkar som även är frekvent förekommande i musikvideon. I likhet med Vond var det många som trodde att allt som sker i videon är på riktigt. I det här fallet är dock det hundraprocentigt sant.

Shining “Through years of oppression”

Niklas har ju varit badkarets ansikte utåt sedan han med buller och bång styrde in Shining på svartmetallkartan och med hjälp av effektiva bandfoton inspirerade en hel hord med deprimerade ynglingar. Denna samlingsskiva från 2004 har ett omslag med bra drag i. Att Niklas tagit inspiration från Forgotten Tomb känns inte helt ologiskt då han släppte ”Songs to leave” på sitt egna bolag. Det är inte Vond-klass på konstverket, men nästan. Får man inte nog av Niklas i badkar kan man dessutom kika på vår julspecial.

Nattefrost skämmer ut sig i Peter Bestes bok

Peter Bestes omtalade fotobok som släpptes runt 2008 om jag inte minns helt tokigt är ett ämne som vi märkligt nog inte riktigt berört på dessa sidor. Tro mig när jag säger att vi har en hel del att säga om den. En av Peters mindre lyckade bilder är på Nattefrost när han helt sonika ligger i ett, just det, badkar. Insmetad med sin egen avföring. Mellan 1992 och 1998 var Carpathian Forest ett fantastiskt band där höjdpunkten naturligtvis är den fullkomligt magiska demokassetten ”Journey through the cold moors of Svarttjern”. Sedan när Nordavind lämnade skutan runt millennieskiftet ballade det ur fullständigt och Nattefrost gick full retard. Och smetade in sin lekamen med bajs.

Ghost Bath

Ghost Bath är det där hipsterbandet som av oklar anledning ljög ihop att de kom från Kina när de egentligen kommer från USA. Inget vet varför då den lögnen inte ledde någonstans. Bandnamnet är givetvis helt värdelöst det med, enligt informationen som finns på Metal Archives så åsyftar namnet när man tar livet av sig i, ni gissade rätt, ett badkar. På bilden ser vi grabbarna stå och se gravallvarliga ut. Vet man inte att detta är ett bandfoto skulle man kunna bli fullt övertygad om att detta var reklam för världens märkligaste SPA.

Happy Days

 Happy Days har jag avhandlat tidigare i en artikel som berörde DSBM, men för att fräscha upp minnet så kan jag sammanfatta det inlägget med att de var helt odugliga. Här tramsas det rejält runt i våtrummet och jag kan sätta min Abigor-samling på att det inte är snubbens eget blod som han skriver hemskheter med. Spelar man DSBM och begagnar sig av fejkblod kan man studsa åt helvete.

Absent Heat/Eternal Misery

Vi avrundar med spliten mellan Absent Heat och Eternal Misery från 2013. Här är det ett fruntimmer som deppat ner sig totalt i badkaret. Inget fel med det. Problemet är bara att hon inte ser speciellt ledsen ut alls. Tvärtom så ligger hon och småflinar med vad jag antar är kläderna på. En polare till mig kom hem i storfyllan en gång och bestämde sig för att ta sig ett bad. Han var dock så pass fiffig att han insåg att han skulle drunkna om han inte passade sig så han slet helt sonika loss toalettsitsen och hängde den runt halsen som livboj. Han somnade naturligtvis i vattnet och framåt morgonkvisten blev det lite kallt så han rev ner duschdraperiet som täcke. När hans dåvarande sambo hittade honom i badet med en toasits runt halsen, vatten exakt överallt och ett nedrivet duschdraperi som täcke utbrast hon i ett rungande ”JÄVLA IDIOT!” och smällde igen dörren. Det blev en lång dag.

Detta var som sagt tio exempel, det finns oändligt många fler och blandar man dessutom in dödsmetallen i ekvationen blir vi aldrig klara. Hur kommer det sig då att badrummet är en så pass central plats i dessa sammanhang? Jag har några teorier. Det första är att det finns något kallt och olustigt med ett nedgånget kaklat badrum. Många skräckfilmer, spel och liknande använder dessa miljöer flitigt. Sedan är det ju hyfsat poppis att ta livet av sig i ett badkar. Däremot tror jag att den största anledningen till att många använder våtrummet till dessa upptåg är att det är jävligt lätt att göra rent efter sig. Det kryllar inte precis av bandbilder och skivomslag där medlemmarna grisar ner finsoffan eller heltäckningsmattan med blod och inälvor. Det ska vara lite bekvämt liksom.

Det var badkarskulturen inom svartmetallen det. Tänk vad mycket vi lärt oss.

På återseende.

/Hat(e Rodvitnesson)pastorn under influens av Docent Mohareb.

Hatpastorn botaniserar. 1999 och omslagstorkan.

1999 var som vi alla vet ett mycket mörkt år. Vi har primärt pratat om Matrix-viruset och nosat en del på den monstrositet som är death and roll. Idag tänkte jag att vi skulle uppmärksamma ett annat fenomen som skedde runt detta förhatliga millennieskifte.

Skivomslag är viktigare än vad man tror. Har man spelat in en kanonplatta så kan man torpedera hela rasket genom att välja ett olämpligt omslag. Så är det bara. Det gäller att sticka ut, vara originell, men inte FÖR originell. Inte helt lätt alla gånger. Snyggt ska det vara, men inte för snyggt. Fult kan vara snyggt och tvärtom. Cirith Ungol har världens coolaste skivomslag. Den franska demoscenen på 90-talet likaså. Att jämföra Cirith Ungols ”Frost and fire” med låt oss säga Brenoritvrezorkres ”Vasagraèbe éakr vatrè brenoritvrezorkre” är omöjligt. Dessa konstverk fungerar i varsitt universum. Franskbröden hade inte gynnats av ett färgglatt fantasyomslag och jänkarna hade knappast rönt några större framgångar med esoterisk svartvit kopiatormagi.

Vart vill då den gode pastorn egentligen komma med allt det här? Håll i hatten nu.

Jag kommer härmed presentera två olika omslagsidéer som i sitt ursprung var ganska käcka ända tills 1999 kom och alla bara gav upp.

Exempel 1. Medlemmar i brand.

Att placera bandet på omslaget är inget ovanligt. Dansbanden gör det hela tiden. Det kan fungera, men oftast ser det ut som ett pinsamt klassfoto. Särskilt när svartmetallbanden gör det. Hur löser man då detta? Eld. Man pangar in eld så det ser ut som att medlemmarna står och kanaliserar i Helvetet. Jackpott. 1993 släpptes Deicides utsökta demosamling ”Amon: feasting the beast”. Fyra brådmogna amerikaner med fluffiga luggar som ser mer eller mindre menlösa ut. Jag tittar på dig Steve Asheim. Jag tycker dock att omslaget funkar. Elden räddar ett i grunden risigt gruppfotografi.

Sedan kom 1999.

Necrophobic – “The third Antichrist”. Photoshopspya med medlemmar i eld. Det ser rent förjävligt ut.

Noctes – ”Vexilla regis prodeunt inferni”. Photoshopspya med medlemmar i eld. Det ser rent förjävligt ut.

Aeternus – “Shadows of old”. Photoshopspya med medlemmar i eld. Det ser rent förjävligt ut.

Swordmaster – ”Moribound transgoria”. Photoshopspya med medlemmar i eld. Det ser rent förjävligt ut.

The Crown – ”Hell is here”. Photoshopspya på förvisso bara en hand, men kom igen, det ser rent förjävligt ut.

Det finns många fler exempel, men dessa sticker ut då det är FEM band jag tycker är bra och jag blev minst sagt paff när A) musiken på samtliga alster var ljusår sämre än deras tidigare verk och B) omslagen var minst sagt snarlika. Vilket årtal var det nu igen? 1999. Kommer ni ihåg hur ovanstående kreationer såg ut när de trycktes på tröjor? Fy fan vilken jävla MARDRÖM!!!

Sedan har vi skitbandet Sinergy som tog idén med brinnande medlemmar till bukten och dränkte den. Det skedde emellertid år 2000.

Exempel 2. Vikingaskeppet.

Nu ska vi prata om något … vänta lite, jag måste samla mig. Vi ska börja med att prata … nä, det här går fan inte. Detta var jobbigare än jag kunde ana. Vi ska …

Usch. Jag tar tjuren vid hornen.

Dansk döds. Som senare blev Volbeat. Just det. Vi snackar Dominus som 1994 släppte ”View to the dim”. Vissa hävdar att den är bra men mig lurar ni inte. De är danskar och så var det med den saken. Omslaget var emellertid ganska hejigt. En vikingabåt på öppet hav. Hade Runehymn funnits på riktigt hade de garanterat stulit idén. När vi ändå är inne på konceptet omslagsstöld kan vi spola fram till 1999.

In Battle – ”Rage of the northmen”. Milda makter! Det här ser bekant ut.

Thyrfing – ”Hednaland”. Milda makter! Det här ser bekant ut.

Jag kan svära på att jag sett det här konstverket på fler ställen, men vi spolar fram till 2002 och gör en djupdykning i den grekiska scenen.

Battleroar – ”Dragonship”. Milda makter …

Hur kan det komma sig att skivomslagen blev så förbannat identitetslösa just 1999? Jag tror det handlar om en nedbrytningsprocess. Det räckte liksom inte med snabba glasögon och life and roll. ALLT skulle nedgöras. Vem eller vilka låg bakom allt det här? Svaret kommer när världen är redo. Är ni redo?

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 14. Hamlet-listan.

Belgisk knullgoth med fabler som texttema är ju redan på papperet en vansinnig historia. När jag såg att basisten kallade sig Hamlet sprutade jag vatten över hela bordet.

I fikarummet på jobbet.

Att förklara det roliga i att ett belgiskt knullgothband har Hamlet på bas för sina arbetskollegor är inte bara svårt utan rentav omöjligt. Efter den lilla fadäsen försökte jag förtränga Fabulae Dramatis som bandet hette. På vägen hem från kneget började jag dock fundera på om det fanns fler artister som helt ogenerat kallat sig Hamlet. Det fanns det och nu sitter jag här och författar ihop en lista över vilken Hamlet som är mest Hamlet. Så kan det gå.

Vem var då Hamlet? En dansk mestönt som sket ur sig strofen ”Att vara eller icke vara” i Shakespeares hafsverk med samma namn. Ett perfekt namn om man vill spela kråsskjortedöds eller knullgoth. Två mycket suspekta genrer.

Vi börjar med belgaren Hamlet från nyss nämnda Fabulae Dramatis. Vid närmare efterforskning spelar han inte bara bas utan även gitarr och synt. Och sång. Han är flitig den lilla belgaren. Jag har ingen aning om vem som är vem på denna bild, men jag sätter femhundra spänn på att det är grabben med kort torso och höga jeans. Rent musikaliskt är det verkligen inte min kopp kaffe men det är inte så kasst som man kan tro. Skivan heter ”Om”. Det hette även Niklas Strömstedts hitlåt från 1990. För övrigt samma år som Niklas fick Johnny Bode-stipendiet. Observera att Johnny Bode-stipendiet och Johnny Bode-priset är två helt skilda saker. Det hade varit roligare om han vunnit Johnny Bode-priset. Det bor nog ett litet ärkesvin i Niklas Strömstedt. Det här har redan spårat ut så vi går vidare.

Från USA har vi bandet Busolley, eller Bus-Olle som jag skämtsamt kallar dem. Där hittar vi Hamlet på trummor. I övrigt vet jag inget mer än att de släppte en skiva vid namn ”Onion bun” och att de spelar progg-metal. En vidrig genre. Det finns varken logo eller bandfoto på Metal Archives och söker man på ”Busolley” på Youtube hittar man exakt ingenting. Söker man på ”Bus-Olle” får man fram nästan 4500 videos. Det här sitter jag alltså och gör en fredagskväll. Nästa!

Kroatien. Mumsfillibabba. Här borde vi hitta något. Megera heter bandet. ”Lunatic calm” heter demon från 2005. Enligt uppgift ska det röra sig om svartdöds. Jag äger den inte och den fanns inte på Youtube. Däremot hittade jag en bild på någon som jag antar är kroatiska Hamlet. Han ser sammanbiten ut. Kroatien överlag är ett land som inte precis går i bräschen när det kommer till extremmusik så vi skiter i det här och traskar vidare i Hamlet-träsket.

PANG! Vi hamnade i Ryssland. Jag har skyhöga förhoppningar på detta. Satarial heter bandet och de startade redan 1993. Sex fullängdare, två videokassetter, två demos och en samlingsvolym. Maffigt! Ryska Hamlet spelade emellertid bara violin på plattan ”Heidenlarm” från 2001. Vilket fiasko. Satarial är inte bara ett dåligt band, de är heller inte blyga när det kommer till eländiga artistnamn. Smaka på följande:

Hamlet
Alien
Angel Bust
Crazy
Lolita
Orc
Vampirella
Demogorgon
Soul

Bara för att nämna några få. Det absolut festligaste är iallafall att de hade Orm på flöjt samma år som de hade Hamlet på violin. Nu ljög jag. Det festligaste är faktiskt deras musikvideos och deras musik. Håll i hatten.

Att man 2016 fortfarande kan bli helt mållös.

Sedan är de även med i den här ryska dokumentären om Satanism. Min ryska är knackig så jag får be Heidenhammer översätta möget.

Summa summum malum är Satarial ett band som började spela risig folksvartmetall och sedan kukade det ur fullständigt. Jag kommer nog att återkomma med en djupare analys av Satarial för det känns som en orkester som har mycket kvar att ge. Jag får lite Semargl-vibbar. Vilka är Semargl? Ja, vänta ni bara. Vi tuffar vidare så länge.

I likhet med kroatiska Hamlet spelar den andra amerikanska Hamlet även han gitarr. I pisstråkiga Sines Of Life. Det blev en demo 2005. Självbetitlad. Tråkig. Trött.

Chugga-chugga-dö-nö-nö-nöö. Chugga-chugga-dö-nö-nö-nöö. Chugga-chugga-dö-nö-nö-nöö.

USCH!

Nu blir det rörigt så nu får ni koncentrera er. I likhet med kroatiska Hamlet och den andra amerikanska Hamlet så finns det en till amerikansk Hamlet som spelar gitarr. Andy Hamlet i dödsbandet Lucifixion. Två demos och en fullängdare, sedan var sagan all. Jag pangar upp hela fullängdaren så ni kan förkovra er. Den är inte skitbra, men heller inte helt utan vissa kvaliteter. Ja, förutom skivomslaget då som är ganska precis exakt lika gräsligt som skivomslaget till Centinex ”Subconcious lobotomy”.

Vem är då vem på detta bandfoto?

Högst upp är sångerskan Maria Seeburger, magiskt efternamn, så det är ju inte hon som är Hamlet. Hon sjunger inte på fullängdaren bör tilläggas utan detta är ett nyare fotografi. Och med nyare menar jag att krafset säkert har tio år på nacken. Den onyktra grabben med rakad skalle och Ozzy-linne då? Kan det vara Hamlet? Kanske. Den lätt förvirrade handbollsspelaren med blåjeans och kass tröja. Är han Hamlet-material? Nja, mer Kalles kaviar än Hamlet. Efter honom har vi hans Kalles kaviar-brorsa som ser både dryg och bortkommen ut på en och samma gång. Knappast en Hamlet. Sist ut har vi en klassiskt lurvig dödssnubbe med risigt skägg. Det måste vara Hamlet.

Jag blev inte så lite nyfiken på att höra fröken Seeburger sjunga så jag letade upp bandets MySpace för att lyssna på hur det lät. Jag blev gravt besviken. Här var man fullkomligt övertygad om att hon skulle sjunga döds och istället fick man ett klent bakgrundsjamande. Inget ont som inte för något gott med sig för tro inte på fan att jag ramlade över Andy Hamlets personliga Youtube-kanal när jag ilsket klickade bort deras MySpace-sida. Nu får vi äntligen veta vem i detta gäng han var.

Den första Kalles kaviar-killen. Det var då själva jävelkuken vad fel man kan ha ibland. Jaja, vi kör på.

Spinkiga hårdrockande mexikaner. Skjut mig. Hamlet på gitarr. Är det bara jag som saknar Orm på flöjt? Aurum Lotus var ingen höjdare. Det blev bara en demo och en EP innan de lade ner struntet. Inget grät, alla jublade.

Vi avslutar med tyska Free Key Bit Chess där vi i likhet med belgiska Fabulae Dramatis hittar en Hamlet på bas. Snyggt att vi knöt ihop säcken så elegant. Från Hamlet-bas till Hamlet-bas. Alfa och Omega. Ja, klockan är två på natten medan jag skriver detta så räkna inte att få något vettigt ur mig nu.

Free Key Bit Chess uttalas ”freaky bitches”. Vi snackar teutonisk bredbent kepshårdrock med dålig attityd utan framtidsutsikter. Jag fullkomligt hatar sådan här musik. Om tandsten spelat metal hade det låtit EXAKT såhär. Musik som sliter min själ i bitar av helt fel anledning. De har hållit på i över tjugo år. Åh, söte Jesus vilket smuts.

Avslutningsvis, vilken Hamlet är då mest Hamlet? Jag är trött, arg och less. Det finns ingen vinnare i det här spelet, bara förlorare. Eller jo. Det finns en vinnare i hela den här soppan och det är Orm som spelade flöjt i ryska Satarial.

Orm på flöjt.

Det blir bara dummare och dummare desto mer man tänker på det.

Orm. På flöjt.

En orm som spelar flöjt!

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 13.

Jag kan villigt erkänna att innehållet på dessa sidor kan blir mer än lovligt smalt ibland. Därför tänkte undertecknad att vi idag skulle kika på lite mer välkända band. Vi börjar med Marduk.

Marduk härstammade från Mexiko och startade redan 1986. Mellan 1990 och 1994 släppte de tre demos. ”Bel-Marduk”, ”Vida derramada” och ”El militar”. De är inte alls tokiga. Småpunkig thrash med högt mixad bas, snitsiga gitarrdelikatesser och upprörd sång som stundtals påminner en hel del om Rövsvett-Jerkers vokala utspel. Pluspoäng delas även ut för de akustiska partierna. 1996 bytte grabbarna namn till Votan varpå en demo till släpptes innan de lade ner verksamheten. Har man en stund över rekommenderar jag en kombo beståendes av en kopp kaffe, ett svettigt wienerbröd och ”Vida derramada”-demon. Man blir glad.

Mayhem är ett klassiskt band som stötts och blötts många gånger på dessa sidor, men i samhällsinformationens namn drar vi historien en gång till. Mayhem bildades redan 1985 av ett knippe morska italienska grabbar med en brinnande lust för heavy metal. 1987 var det dock slutspelat så man kan ju lugnt säga att det är en kort men inte speciellt  intensiv karriär vi pratar om. 2015 släpptes samlingen ”Kick ass rock and roll” som sammanfattar bandets musikaliska historia. Personligen anser jag att titeln ”En fis i rymden” vore mer passande.

På bandfotot kan vi tydligt se hur tidiga Mayhem var när det kommer till corpse paint.

Från Mayhem till Burzum är steget aldrig speciellt långt. Vi snackar Brasilien, vi snackar 1990. En ensam herre vid namn Rhan Tegoth bestämmer sig för att starta det numera klassiska soloprojektet Diabolical Darkness Dissemination. Bandet döptes efter sex års tröskande om till Krimpartûrr Bürzum’Shi-Hai, ett betydligt mer kommersiellt gångbart namn. Runt 2005 kortades namnet ner till Krimparturr. Att hitta något av detta digitalt var lite av en pärs så ni som är sugna på att höra hur detta låter kan jag i nuläget bara bjuda på en länk till Rhan Tegoths MySpace-sida:

https://myspace.com/krimparturr/music/songs

Min recension på den enda låten som finns där? Kacklande och frasig sovrumssvartmetall med ambientinslag som mest påminner om bakgrundsmusiken i Tekken 3. Man har hört värre.

Man vill ju höra mer av detta så är det någon i läsekretsen som har följande släpp är jag villig att öppna börsen.

”Book 1. The end of ancient lands”. Demo 1997.
”Book 2. The ascension of dark shadow”. Demo 1998.
”Only the war is hygiene of the world”. Split 2002.
”The book´s of necro mithology”. Compilation 2002.
”ma´Howtay´” Fullängdare 2005.

Italienska Enslaved hette tidigare Mayhem. Ej att förväxlas med det andra italienska Mayhem. Det gäller att hänga med i svängarna. Italienska Enslaved är faktiskt bättre än det andra italienska Mayhem så är det ett Mayhem man ska satsa på är det Mayhem som senare bytte namn till Enslaved. De startade 1985 och lade ner skiten 1990. Det finns en koppling till Death SS. Vi går inte in närmare på det då det är ett makalöst överskattat skitband.

 

OBS! Blanda inte ihop Mayhem med Mayhem.

Att de holländska dödsmetallarna i Emperor fick sådant medialt genomslag kan jag inte riktigt begripa. Såvitt jag vet är det i runda slängar ingen som hört deras ”Self immolation”-demo från 1993. Å andra sidan. Holländsk döds. Vi vet nog alla EXAKT hur det låter. Kul bandnamn dock. Emperor. Bra studs. Vill dock minnas att jag tyckte logon var snyggare ån såhär.

 

Tormentor. Klassiskt band. Grym streetcred. Andra plattan var iallafall ingen höjdare. Jag känner en person som gillar den och han hade mage att rynka på näsan åt Oxiplegatz. Kulturskymning. Vad jag själv anser vara mest häpnadsväckande med Tormentor var att bandet bestod av barn från Malaysia. Jag ska villigt erkänna att jag var bombsäker på att Tormentor bestod av ynglingar från Ungern. Tar vi oss en kik på bandfotot ser vi att en av dem är på väg att flyga åt helvete.

Filippinska Gorgoroth är råa bananer. Tror jag iallafall. Deras första och enda demo från 1995 är helt hopplös att få tag i. Nu är jag inte någon namnexpert, men känns det inte lite suspekt att grabbarna heter Ronald, Dennis, George och Jimmy? Ett gäng bankrånare från Sveg eller en filippinsk dödskvartett? Vem bryr sig.

 

Jag trodde länge att Absu kom från Texas. Fel, fel, fel. Italien ska det ju vara. ”Catacomba, opera 1”-demon från 1993 är en relativt intolerant historia. Skitdålig naturligtvis, men för att vara italiensk svartmetall är det rena rama Beethoven. Spagettisatanisterna bytte senare namn till Void Of Naxir. Ingen brydde sig. Det finns heller inga kopplingar till italienska Mayhem eller italienska Mayhem som senare bytte namn till Enslaved.

Immortal. Dansk döds med strykful logo. En demo från 1991. Garanterat helt värdelöst.

Nästa!

Polska Necrophobic …inte så pjåkigt. Schyssta gymnastikskor och blandade frisyrer. Synd att en av medlemmarna hade en bandana. Ett plagg som osar mer uppgivenhet än en hemmakväll med 12 rakblad, starksprit, en hängsnara och en bålskål till bredden fylld med Sobril.

Nä, det är nog dags att avrunda det här. Det får bli ett av mina favoritband, Abigor. Abigor … vänta lite nu. Kommer de också från Italien?

Davide Baraldi som spelade bas i Abigor lirade även i Xteria som de flesta blandar ihop med det andra italienska Xteria. Där hittar vi lustigt nog Pino Sacari, primärt mest känd för sitt arbete i OverMaster. I OverMaster har vi en gammal DoomSword-gitarrist. Usla jävla DoomSword. De fick ju en halvhype då deras trummis Grom skämde ut sig i norska Ancient. Efter att Grom hoppade av tog tack och lov Nicholas Barker över trumstockarna. Han lirade för övrigt med Testament en sväng. Vem kan förresten glömma Testament-Erics pinsamma black metal-utflykter i Dragonlord? Inte jag iallafall. Lyle som spelade synt i Dragonlord körde även i Enthroned. Amerikanska Enthroned såklart. Ej att förväxlas med det andra Enthroned från USA. Nä, tacka vet jag belgiska Enthroned. Deras ”Towards the skullthrone of Satan” är en fin giv. Jag tror att jag har druckit en öl tillsammans med deras gamla livetrummis Thorns. Han spelade då i Frostmoon Eclipse bör kanske tilläggas. De grabbarna är väl egentligen kanske mest kända för att vara ett sidokör till Handful Of Hate. De har jag ätit strips tillsammans med. Felix Moon från Handful Of Hate spelade ju även i Shining Fury. De var aldrig speciellt bra. Shining Furys claim to fame var att deras batterist Ross tidigare spelat med Death SS. Death SS som i sin tur stoltserade med strängbändaren Maurizio … som spelade i italienska Enslaved. Tidigare kända som italienska Mayhem.

Och nåde dig om du blandar ihop italienska Mayhem med italienska Mayhem.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Vinterbanden.

Köld, mörker, manlig förkylning.

Det är dags att botanisera bland vinterbanden. Få saker är så black metal som just årstiden vinter. Har man inte stått och frusit arslet av sig iförd nitar, corpse paint och ljumskinfektionstighta jeans i en snöbetäckt skog på natten har man fan aldrig förstått storheten med black metal. Allt är dött och tyst. Till och med de nakna grenarna på träden ser ut som råa logotyper. Man dyrkar, man fryser, man hatar.

Innan jag dundrar igång med dagens agenda är det kanske några som undrar vart vårt ljudboksprojekt tagit vägen. Var lugna, del två och tre är inspelade. Det enda som är kvar att göra är att peta ihop några bildspel samt finjustera ljudet en smula. Såvida inget oväntat händer kommer del två på onsdag och del tre på söndag.

Så, då var det avklarat. Nu sätter vi oss på kälken och hamrar på bjällrorna.

VINTERLAND

Hej mitt vinterland, nu är jag här. Något som däremot INTE är här är VINTERLANDs uppföljare till ”Welcome my last chapter”. Jag vill minnas att det var stor MySpace-hype för några år sedan gällande detta album nummer två. Sedan vart det lika tyst som … ja, hela MySpace. Man undrar ju vad som hände.

VINTERLAND var en orkester jag inte brydde mig nämnvärt om när det begav sig. ”Welcome my last chapter” var en inte alls oäven historia, men på den tiden gick det tretton dugliga No Fashion-band på dussinet varpå det alstret aldrig riktigt fick fäste i min stereo. Logotypen var emellertid riktigt tjusig och skivomslaget likaså. Det jag mindes mest var att grabbarna härstammade från Kvicksund, en plats på denna jord jag inte har en aning om vart den ligger. Om VINTERLANDs skiva kom lite i skymundan på 90-talet var det helt andra bullar i mitten på 2000-talet. Oj, vilket tjat det var om denna giv. Spana in de lyriska recensionerna på metal-archives om ni inte tror mig. Jag trodde verkligen att grabbarna skulle smida medan järnet var varmt, men den där andra plattan verkar lysa med sin frånvaro. Kommer det att komma något nytt från VINTERLAND? Tja, den som lever får se. Innan jag släpper VINTERLAND måste jag göra en exorcism på min inre göteborgare:

Skulle inte VINTERLAND släppa en ny skiva?

Jo, men jag tror intresset var SVALT, så de lade den på IS.

Hur kan IMMORTAL släppa skiva efter skiva som handlar om snö utan att få slut på idéer?

Tja, ämnet är ju ganska VITT.

Stämmer det förresten att Abbath fick sova ute hela vintern?

Ja, han hade ju tappat sitt ID-KORT.

Fan, den där Vintersorg har bra tryck i rösten.

Absolut, han har SNÖS-LUNGOR.

MIDVINTER

På tal om uppföljare som dragit ut på tiden måste man ju nämna MIDVINTER. Jag har tjatat om detta band på senaste så vi behöver inte gå in något djupare på detta. Ni som missat ”At the sight of the apocalypse dragon” bör dock ge er själva en lavett för den är inte alls dum. Något som däremot är dumt är WordPress och deras usla bildfunktion så nu måste jag ordbajsa i en halv evighet för att inte VINTERSORG-bilden ska flyta ihop med texten ovan.

Kom igen WordPress, släpp sargen.

VINTERSORG

Jag minns att jag fnissade när jag fick veta att VINTERSORG var ett namn tagit från Margit Sandemos böcker om isfolket, sedan kom jag på att man i sin ungdom hade ett uruselt dark ambient-projekt med lyrik på orchiska och då kändes det inte lika kul. Eller jo … det är fortfarande skitroligt. VINTERSORG har jag en minst sagt udda relation till. Under gymnasietiden lyssnade jag mig fördärvad på EPn ”Hedniskhjärtad” och fullängdaren ”Till fjälls”. Det var jag inte ensam om då herr Hedlund måste ha sålt helt kopiöst med skivor i slutet på 90-talet. Främst här i Norrland tror jag. ”Ödemarkens son” var helt OK men jag kände inte samma begeistring, sedan rann som allt ut i sanden. Jag tror inte att jag har lyssnat på de tre första alstren på säkert tio år vilket är mycket märkligt. VINTERSORG är med andra ord ett av få band jag vuxit ifrån när det kommer till extrem musik. Jag kan utan någon sorts form av skam i kroppen rota fram en gammal MORTIIS-platta och lyssna på från pärm till pärm, men VINTERSORG-plattorna står mest bara och dammar. Mycket konstigt. Jag har dock lyssnat på allt Hedlund släppt efter ”Ödemarkens son” och det föll mig som inte på läppen. Jag uppskattade aldrig den nya inriktningen gällande lyriken och sedan tycker jag att sångslingorna inte var lika minnesvärda. ”Orkan” var dock ett steg i rätt riktning, men magin jag kände i tonåren är som borta. Jag kan vara ute och nekrocykla, men jag tror att det är fler som känner så.

VINTERKRIG

Stockholmsbandet VINTERKRIG har lyckats med konststycket att radera sig fullkomligt från metal-archives. Det jag minns är att någon eller bägge av Mendez-bröderna tröskade i detta projekt samt att de spelade förband åt bland annat NAGLFAR när det begav sig. Efter lite efterforskningar hittade jag deras gamla MySpace-sida:

https://myspace.com/vinterkrig/music/songs

Man har ju hört värre, varför gick de igenom besväret med att utplåna sin existens på metal-archives? Är det någon i läsekretsen som vet varför? Uppskattar man VINTERLAND kan man lika gärna göra detsamma med VINTERKRIG. Om VINTERKRIG skulle vara en maträtt skulle de vara en smörgåstårta. ALLT som har med 90-talet är med. Svensk lyrik, slingor till förbannelse, lite jamande flickvänssång, spridda syntar, kacklande skrik, mässande mansröster, hysteriska arrangemang. Allt. Hade jag hört detta 1996 istället för 2006 hade jag kissat på mig och dyrkat så hårt att jag utvecklat mjäll, whiplash och hälsporre. Nu sitter jag mest och tänker tillbaka på svunna tider då det var kul att repa sju dagar i veckan och skriva musik vart man än befann sig.

VINTERRIKET

Detta var en fälla jag aldrig klev i och det tackar jag min olyckliga stjärna för.  VINTERRIKET är ett projekt av och med Christoph som höll i Neodawn Productions. Vi snackar dark ambient av hopplösaste sort. Däremot brukar skivorna vara snygga och bandnamnet är ju uppenbarligen en gillande nick åt GEHENNAs braklåt med samma namn. VINTERRIKET har släppt minst en miljard plattor och även om jag inte äger någon skiva med dem nu vet jag att innan jag dör kommer det att ha letat sig in minst fem plattor i samlingen. Detta är ett typiskt band som man köper skivor med när man står och är kraftigt salongsberusad på en grym festival någonstans i Östeuropa. När man sedan kommer hem och slår på eländet brister man ut i en svordomsharang av sällan skådad kaliber. Det är lite så jag byggt upp min inte alls oangenäma GRAVELAND-samling. Man står där och bläddrar och intalar sig själv att detta kommer att bli rena guldet. Guldet blev till sand. Eller guldet blev till Härnösand som jag brukar säga till Heidenhammer. VINTERRIKET, passa er.

VINTERKAOS

Svenska VINTERKAOS har jag aldrig hört, bandnamnet har dock roat mig så det räcker och bli över. Är inte ordet ”vinterkaos” ett ord helt påhittat av kvällstidningarna? ”Nu kommer vinterkaoset – se hur det drabbar dig” och ”0,2 cm snö – hela Skåne ligger i ruiner – Se hela vinterkaoslistan”.  Då undertecknad aldrig hört VINTERKAOS är det svårt att säga bu eller bä gällande musiken. Namnet är dock hysteriskt.

VINTER

Borde inte DSBM-scenen kapitalisera på denna dystra årstid? Jo, vi har ju exempelvis svenska KYLA som senare blev HYPOTHERMIA. COLDWORLD borde väl räknas de med.  Det finns säkert flera. Däremot vill jag fokusera på mexikanska VINTER. Jo tack, mexikansk DSBM med ett bandnamn som är VINTER. Ni läste helt rätt.

Jösses amalia.

Mexikanerna släppte 2012 en EP vid namn ”My path to depression”. Denna CD-R är limiterad till trettiotre exemplar så jag antar att de borde ha lite drygt tjugo plattor kvar om det är någon som är intresserad. Till min stilla irritation var det inte så jävla genomuselt som jag önskade. De följer genrens ABC till punkt och pricka så nytänkandet är noll, men i grund och hårbotten rör det sig om söt black metal med ylande sång. Varken mer eller mindre. Ljudet är helt OK och man kan inte klaga på spelskickligheten. Mitt tips är att ni kollar in titelspåret om ni är inne på dylik musik.

http://vintermx.bandcamp.com/

SKÖG AV VINTER

Vi avslutar med dessa britter som säger sig spela blizzard metal och enligt uppgift ska de bara spela in musik när det snöar. Vi kan ju bara önska att det blir milda vintrar i England i fortsättningen. I sättningen finner vi bland annat Skogmannen, Svanhildr och Lord Forneus.  Tidigare medlemmar är Nordavind och Orvar(!). Är det bara jag som anar oråd? Jag försökte verkligen rota fram hur SKÖG AV VINTER egentligen låter men gick vilse i det helvetiska gytter som kallas Lord Forneus sidoprojekt. Tänk er brutale Bob fast brittisk dark ambient/black metal av tröttaste sort. Inte ens jag orkar börja nysta i den röran.

Märkte ni hur jag lite fiffigt bara gick igenom band som har den svenska stavningen av ordet ”vinter” istället för den engelska varianten ”Winter”? Det beror på att det finns närmare tvåhundra grupper som heter något med ”Winter”. Den snöhögen tänkte jag sätta spaden i någon helt annan gång.

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 11.

Med tanke på att vi rent årstidsmässigt befinner oss runt Walpurgisnacht så vore det väl rimligt att bestämma vilket WALPURGISNACHT som är mest WALPURGISNACHT.

Vi börjar med tyska VALBORG, eller VALBORV som de heter om man får tro deras skitfula logotyp. Dessa sammanbitna grabbar spelar någon sorts form av märkvärdig slö döds/black och har gjort så sedan 2002. Jag har sett namnet några gånger men aldrig tagit mig för att lyssna på dem på allvar. Inte alls fy skam, men väldigt tyskt. Tänk er TRIPTYKON blandat med SECRETS OF THE MOON och ta bort en hel del av kompetensen så har ni VALBORG i ett nötskal. Deras senaste giv, ”Nekrodepression”, låter exakt som ni tror den gör. Gillar man den här typen av musik så rekommenderar jag en närmare titt på framförallt deras senare alster. Personligen blir det lite väl mycket onödig disharmoni och fula trummor för min smak. Kortare sessioner bjuder dock på en mörk och obskyr atmosfär.

Vi stannar kvar i Tyskland och kollar vad WALPURGISNACHT pysslar med. Denna duo bestående av Mortynoth och Zargonath drog igång 1996, släppte en split och två demos kort därefter och lade sedan ner skiten runt millennieskiftet. Rent musikaliskt handlar det primärt om teutonisk dark ambient av sötaste sort i rakt nedåtstigande led från legendariska WEREWOLF SONATA. Jag bjuder på ”Pestreigen” från sista demon ”Die biomechanische kriegsmaschine” så förstår ni vad jag pratar om.

Jag ska bekänna en sak. Det är något med dylik musik som väcker något inom mig. Det kan vara minnet från tiden man som tonåring satt framför Fasttracker och skapade stor konst. Åh, denna ljuva ungdom. Att skapa dark ambient i CuBase har inte alls samma tjusning. Sist jag plockade fram synten kopplade jag den rätt in i ljudinspelaren och spelade in allt live. Det lät EXAKT såhär.

Vi tar en låt till. Denna gång från ”Monumental black art”-demon.

WALPURGISNACHT har något visst. Kombinationen svävande ljudlandskap och det tyska språket har gjort att dessa gamla demos gått varma på senaste. Stålmannen har sin kryptonit, själv blir jag knäsvag av sunkig dark ambient. Behöver jag ens säga att Cold Meat Industry levde gott på min plånbok då det begav sig? Uff.

Holländska WALPURGISNACHT är ett gäng gryniga gamla gubbar om man får tro bandfotot. För en nanosekund trodde jag att de slaskat på med ett hakkors i logon, men det var tydligen fel. Enligt uppgift har de också hållit på sedan 1996, men med tanke på att första demon kom 2003 så låter det som en grym efterhandkonstruktion. Tjejer ljuger om sin ålder så de blir yngre, black metal-band ljuger om sin ålder så de blir äldre. Det är en konstig värld vi lever i. Holländska WALPURGISNACHT är ett typiskt band man tror är bra men vid närmare undersökning så är de mest sådär härligt holländskt mediokra som bara holländska band kan vara. Vi minns ju alla LIAR OF GOLGOTHA, gudarna av medelmåttig black metal.

Förstår ni vad jag menar? Man tror de är bra, men ju längre man lyssnar desto snabbare rämnar illusionen. Ska korten på bordet så vet jag inte hur många hundra plattor jag äger som låter exakt såhär. Det gör mig både glad och deprimerad på samma gång. Uff.

Fast å andra sidan. Jämför man holländska WALPURGISNACHT med den amerikanska dagsländan WALPURGISNACHT så är holländarna rena rama IRON MAIDEN. Tycker ni att logotypen känns bekant? Jo, förutom att den är lite på sniskan så har den vissa likheter med tyska WALPURGISNACHT. Tycker ni att jag överanvänder ordet WALPURGISNACHT? Vänta bara.

Amerikanska WALPURGISNACHT bestod av Sage Johnson från bland annat MASTER, Sammy Pierre Duet från CROWBAR och urtrista GOATHWHORE samt Paul Speckmann från alla band. Är det en sak man vet så är det att det är väldigt få av herr Speckmanns orkestrar som är det bästa man hört i hela sitt liv. En gång i världen var undertecknad på en turné där Paul Speckmann var merchsnubbe. Han gillade att prata högt och länge om sin egen förträfflighet. Att han körde KRABATHOR i botten var emellertid något han inte ville diskutera.

WALPURGISNACHT släppte en livedemo 1997 proppfylld av oinspirerad döds med försök till black metal-inslag. Ingen kunde ha brytt sig mindre.

Sist ut är portugisiska WALPURGIS NACHT, observera den magiska särskrivningen. I deras fall blev det en ynka demo från 2002 betitlad ”Dramas, fields and fiends”. En bedrövlig titel. Jag har inte den blekaste aning om hur denna demo låter, men eftersom två av låtarna återkom i nyinspelade versioner på deras senare projekt HORDES OF YOREs debutalster ”Of splendour and ruin” kan man ana sig till hur det lät.

Holländskt mediokert.

Om vi då ska kröna vinnaren i vilket WALPURGISNACHT som är mest WALPURGISNACHT så faller min röst på det tyska dark ambient-bandet. Herregud, det hade kunnat vara jag som spelat in möget. Det kanske är dags att damma av synten och skoltyskan och skapa sann fjällmagi.

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 10.

Idag kommer vi att ha något väldigt exotiskt på menyn. Metal. Från Moçambique. För att få alla trötta göteborgsvitsar ur systemet säger jag det nu så vi slipper säga det igen. Äkta black metal. Är ni nöjda nu? Mina kunskaper om Moçambique sträcker sig till att jag vet att Portugal hade någon sorts form av suspekt koloniverksamhet där förr om åren, att huvudstaden heter Maputo samt att det är galet fattigt där. Nyheten att de hade en metalscen där borta hade jag inte den blekaste aning om.

Förrän nu.

På metal-archives finns det bara en konstellation listad under Moçambique så vi börjar med den. DARKEST PLACE kallar sig dessa surmulna musikanter. Om vi släpper den politiskt korrekta sargen måste ni hålla med om att bandnamnet är lite småkul. Dessa moçambiqueianer, moçambikier eller hur man nu säger lirar extrem gotisk metal och finns det en genre som spelas i länder man inte ens trodde höll på med hårdrock är det just den. I denna orkester finner vi Joelle, Goro Fast, Roger ”Metal Slave” Pinhal, Michael ”Grim” Da Costa, Zenzinho ”Gothic Boy” Pinhal, Pinto ”Course” Helder och Luana Jane. Vi kan väl enas om att vissa av artistnamnen inte var sådär djävulskt genomtänkta. I deras diskografi finner vi en EP vid namn ”EP” som släpptes 2009. Det är allt. Denna trespårshistoria låter ungefär som ANCIENTs ”Mad grandiose bloodfiends” blandat med indonesiska TOTAL TRAGEDY och amerikansk metalcore. Inte riktigt min kopp kokkaffe, men det lät betydligt bättre än jag hade väntat mig. När trummisen grindar så det bokstavligt smäller om det samtidigt som sångerskan genretroget jamar över renset vet jag dock inte riktigt hur jag ska bete mig så jag väljer att stänga av samtidigt som jag intalar mig att jag är för gammal för att kunna bedöma dylik musik.

Vi letar oss bort från lekmannasidan metal-archives och finner en riktig höjdare i SCRATCH. Denna trio har spelat in två musikvideos så jag tycker vi tittar på dem innan vi går vidare. Återigen lyfter jag på (Vit)hatten till läsekretsen i allmänhet och herr Björkman i synnerhet för detta braktips.

Nä, jag menade inte schlagerfestivaldiktatorn Christer Björkman även om det hade varit lagom hysteriskt.

Introriffet låter inte alls som MARILYN MANSONs ”The beautiful people”.

Ett gladare band får man fan leta efter. Däremot undrar jag vad en ”nipple-geese” är efter att ha ögnat igenom den andra videon ex antal gånger. Håll utkik vid enminutsstrecket så förstår ni vad jag menar. En bröstvårtsgås låter som ett djur man vill hålla under mycket sträng uppsikt. Visste ni förresten att japanska SABBATs legendariska basist Gezol har en utmanare när det kommer till lättklädd scenutstyrsel?

Om de där boxerkalsongerna byts ut mot en stringtrosa i nopprigt läder som i SABBATs fall så kan det mycket väl bli så att hela universum exploderar.

Ja, detta var väl ungefär vad Moçambique hade att erbjuda. Jag fann några till band, men de var inte i klass med SCRATCH eller DARKEST PLACE. Hur står sig då Moçambiques scen i jämförelse med exempelvis Danmarks? Tja, räknar vi bort King Diamond som vi alltid gör så är det ännu en gång dags för våra rödvita grannar att ställa sig i skamvrån.

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 9.

Med tanke på att det är OS nu och att Jamaica sopar hem medalj efter medalj i grenar där vuxna människor springer snabbt med guldkedjor runt halsen är det hög tid att vi gör ett nedslag i den jamaicanska svartmetallkulturen. Just jamaicansk black metal är väl kanske inte något man spisar på daglig basis och det kan ha att göra med att det finns blott ett band, nämligen ORISHA SHAKPANA. En lustig detalj är att initialerna i det bandnamnet bildar just OS.

ORISHA SHAKPANA bildades 2004 men var tidigare kända som DARK CIRCUS. Med kända menar jag självfallet att ingen någonsin hört talas om projektet. Hjärnan bakom detta heter Lord Ifrit, en tjugoåttaårig jamaican som enligt uppgift är en Baba av femte generationen. Om ni undrar vad en Baba är så är det en Obeahpräst. Om ni undrar vad en Obeahpräst är så kan ni kika upp det på Wikipedia, ganska intressant läsning. Observera att ni inte ska läsa artikeln som handlar om tävlingshästar, tydligen kan Obeah betyda både det ena och det andra.

Förutom att vara grundaren till Jamaicas första och enda svartmetallband är han även insyltad i CONRAD, det första och enda svartmetallbandet från Barbados. Snubben går helt klart i bräschen. Att han är kusligt lik en ung Eddie Murphy på det här bandfotot gör inte saken sämre.

2005 släpptes debutdemon ”The earth made Orisha of pain and suffering”. En hänsynslös historia på nittion minuter där influenserna stavades tidigt skandinaviskt nittiotal av det lite mer valhänta slaget. Inte direkt bra, men jag har hört värre. Betydligt värre. Tyvärr kan jag inte hitta omslaget på demon och ska jag vara helt ärlig tvivlar jag på att det ens finns ett. Esoteriskt värre.

Året därpå var det då dags att kliva upp till fullängdsformatet, även om denna giv också den var självfinansierad. ”Satanic powers in jamaican hills” låter förresten ganska exakt som föregående släpp så ni som satt och skrek högljutt efter demomaterialet kan pusta ut. Observera den söta lilla pilen han Photoshoppat in på korset. Allt för att göra klart för oss åskådare att korset minsann är inverterat. Uppfriskande med musiker som för en gångs skull kan hålla reda på begreppen.

Pluspoäng för det nihilistiska trumspelet signerat Maddyx, ej att förväxlas med Brad Pitt och Angelina Jolies adoptivson. Jag stödjer även helhjärtat effekterna de väljer att panga på sången i tid och otid. Minuspoäng får albumet för den legendariskt plumpa lyriken till ”Di taxi maan (Rape logic)”. Här kommer några strofer så ni kan se själva:

She was thirteen
on her way to a class party
her pussy was printing
through her tight ass jeans
her rape is commencing
now it’s just her and me

WARM-UP

Har breas’ dem stiff
Pussy tight nuh bloodclaat
Cut out ar choat
fuck out ar rassclaat
sadamite an tass dat
cole pussy inna mi cyar back
mutilate an’ stab chu ar back

No one understands my lust
when i see them i want to fuck
to society i’m sick
but it’s just my rape logic

Her name was Kadian
she was a pretty coolie
pussy phat an dat kinda fool mi
Ar pussy look like 20
mi wah fi fuck an’ nuttin cyan help mi
nuttin inna dis society

Bob Marleys “No woman no cry” får en helt ny, betydligt mörkare, innebörd efter att man ögnat igenom ”Di taxi maan”.

2007 kom då nästa fullängdare, ”Misanthropic warfare”, även den självfinansierad. Här valde Lord Ifrit att köra solo och gjorde sig helt sonika av med de tidigare medlemmarna Maddyx och Apophis. Jag har ingen aning om hur den här skivan låter så ni får en video där Lord Ifrit går lös på gitarren och sjunger istället.

Efter ”Misanthropic warfare” dröjde det tre år innan det var dags att välsigna världen med ännu en självfinansierad fullängdare, ”Spectral Duppymaan black metal”. Rent musikaliskt är detta … ja, jag vette fan egentligen. Bättre är det i alla fall, men i sammanhanget säger det kanske inte så mycket. Låten ”Limpid dreams of satanic copulation, som finns att finna på bandets officiella Facebook-sida, har ett rätt schysst introriff. Om ni inte orkar letar fram den så bjuder jag på småsvängiga ”Cult of the black goat”. Den fanns åtminstone på Youtube. Jag må säga att det var mycket innovativt av Lord Ifrit att färga videon helt grön.

2011 kom då äntligen det kommersiella genombrottet. Anrika Legion Of Death Records valde att släppa en EP med ORISHA SHAKPANA vid namn ”Caribbean metallic storm”. På denna lilla undergroundjuvel finner vi bland annat slagdängan ”The anal damage of Jesus Christ”. Nonchalant riffande möter ansvarslös sång möter intolerant cymbalanvändande. Låttiteln förtjänar ett pris.

Något som är synd och skam är att det är alldeles omöjligt att hitta lyriken till hans alster. Förutom ”Di taxi maan (Rape logic)” då som han uppenbarligen var så stolt över att han lade till den på metal-archives. Riktigt trist då många av låttitlarna skvallrar om mytologier man inte är bortskämd med inom black metal.

Ja, det var den Jamaicanska black metal-scenen det. Liten, men naggande god. Som jag sade tidigare så är det musikaliska kanske inte precis topp ett det bästa man någonsin hört, men jag har då hört avsevärt sämre prylar i mina dagar. Nästa gång ska vi prata om något helt annat.

På återseende.

/Hatpastorn

 

 

Hatpastorn botaniserar. Del 8.

När man kommer på sig själv med att på fullaste allvar sitta och jämföra vilket SONS OF SATAN som är bäst vet man att man borde ta en paus från livet en stund. Idag ska reda ut vilka av Satans söner som är på riktigt och vilka som är charlataner.

Vi börjar med den olustigt ultratyska thrash metal-orkestern SONS OF SATAN som med stor marginal nöp bandnamnet först. De släppte två ointressanta demokassetter i mitten på 80-talet innan de bytte namn till SPEEDRAGE. Under den fanan släppte de en till lika ointressant demo innan de lade ner verksamheten. Ingen brydde sig. Satans söner? Jag tvivlar. Frisyrerna var emellertid mer än lovligt sataniska och det farsartade bandfotot väcker något mörkt inom mig. Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. Tysk thrash från 80-talet brukar vara av intresse, men detta är bara för hopplöst.

När vi ändå är inne på den musikgenren har jag en gyllene regel. Jag lyssnar bara på gammal thrash. I nio fall av tio innebär ny thrash att det är ett gäng svart eller dödsmetallare som i tokrolighetens namn klätt ut sig i gamla kläder och spelar riff som andra band redan gjort. Visst, mycket annat lider av detta problem men thrashen är värst. Hör jag ett till nytt band där medlemmarna klätt ut sig i tighta blåjeans och vita gymnastikskor och använder ordet ”nuclear” i parti och minut när de veckan innan stått i corpse paint och dyrkat Hin Håle kommer jag att spy likt en tjockis i en Monty Python-sketch. Vi minns alla när den norska svartmetalleliten snöade in på thrash i slutet av 90-talet. Vi minns alla resultatet. När lyssnade ni på exempelvis INFERNÖ och DESEKRATOR sist? Just det. En annan sak som upprör mig är när man läser intervjuer med nya thrash-orkestrar. I tio fall av tio säger de att alla bra riff redan har gjorts. Med den inställningen kanske ni fattar varför jag inte springer till närmaste skivbutik och lägger pengarna på senaste plattan med typ VIOLATOR, usla jävla GAMA BOMB eller överskattade MUNICIPAL WASTE.

Just nu känner jag bara ett svart bottenlöst hat.

Vi ska nu bege oss till Shakiras hemland Colombia för att kolla vad grabbarna i SONS OF SATAN håller på med. Deras hittills enda demo, ”El pacto”, är självfallet ingen höjdare då min kvot för trött thrash är uppfylld, så vi koncentrerar oss på det som är väsentligt istället.

Längst till vänster har vi en söt liten gitarrväska i tyg som av storleken att döma snarare ser ut att innehålla en ukulele. Den står lite tufft lutad mot den uppenbart urinstinkande betongen och jag är övertygad om att den söta lilla väskan har mer attityd än resten av killarna i den här orkestern. Om nu Satan är farsa till dessa individer undrar jag hur morsan ser ut i det här fallet. Efter en blockfylla i Helvetet kanske Hin Håle råkade stoppa in infernosnabeln i en bävernylonsoverall av honkön och detta blev resultatet nio månader senare. En rimlig förklaring.

Son nummer två ser rätt nöjd ut och jag förstår honom. Det är en mardröm att försöka hitta så grymma gymnastikskor. De mörka fläckarna i ljumskområdet gör mig dock orolig.

Son nummer tre försöker se hårdkokt ut samtidigt som han vill bjuda oss på en kopp nybryggt kaffe. Jag har sett mycket konstigt i mina dagar, men en termos har jag då aldrig sett på ett bandfoto förut. En kopp kaffe är emellertid aldrig fel och jag lyfter på hatten för detta fina initiativ.

Många verkar tro att Dio är död men han flyttade bara till Colombia, opererade bort överläppen och började lira i SONS OF SATAN. Något som gör mig genuint imponerad är att Ronnie lyckats få ett nitarmband runt överarmen. Alla som orkar lyfta en vikt tyngre än en korv med bröd vet att detta är fysiskt omöjligt. Varför Dio har ett pärlarmband på underarmen vet ingen. När vi ändå är inne på armband så har han på låret ett nitarmband som verkligen inte lever upp till namnet. Två nitar är i klenaste laget.

Son nummer fem, Paulo Roberto, visar här hur man på bästa sätt knyter näven för att på ett adekvat sätt ”knacka en bög”. Med Sydamerikas rödaste tröja på torson och ett blodstoppande nitarmband på låret ger kungen av Kungsan järnet i denna häftiga pose. Har ni kikat i OKEJ-boken förresten? Snacka om tidlös underhållning. Bilden där Paulo Roberto gör en flygspark i full karatemundering fick mig att bryta ihop fullständigt. Citatet ”knacka en bög” är för övrigt taget från den bildtexten. 80-talet… ja, vad ska man säga egentligen?

Vad en blandning av The Toxic Avenger och Alice Bah gör på fotot vet ingen, däremot är det alltid lika festligt med band som skiter så hårt i fotograferingen att de lämnar en gigantisk hög med kläder i bakgrunden.

Nä, dessa snubbar kan knappast kallas Satans söner. Vi får hoppas att vi svenskar håller måttet istället när Uddevalla (med omnejd får jag anta) får representera den blågula fanan. Med namn som Birkenau Overlord Angel Incinterator, Panzerfaust Benidictus Ultima 13, SS Pentagram Werewolf Tiselius och Pogrom Blitzkrieg Stormtrooper borde man leverera godset. Detta SONS OF SATAN var ett sidoprojekt med folk från BESTIAL MOCKERY. Ett band som vet hur man lever om. Om jag inte minns helt fel gjorde sig BESTIAL MOCKERY kända som gruppen som vid tillfälle valde att tårgasa sin publik. Ett fint initiativ. Det som däremot förbryllar mig gällande svenska SONS OF SATAN är att de hävdade att de varken var ett NSBM-band eller ett plojband. Spana in namnen en gång till så förstår ni varför jag höjer mina ögonbryn mot hårfästets generella rikting. Kollar man dessutom in skivomslaget och texterna till ”Our visions of a holocaust to be” så måste man väl ändå säga att det djuphavsfiskas i hyfsat grumliga vatten. Enligt egen utsago ska de dock stå för död, krig, utrotning och Satans rike på jorden. Gott så, men om man inte vill bli stämplad som ett NSBM-band kan man ju börja med att undvika att släppa sina alster på kassett i 88 exemplar och ha låttitlar som ”Der führer is our life”, ”Meine ehre heist treue” och” Returning to Treblinka”.

Vilka vann då kampen? Efter en pyrrhusseger måste jag säga att svenska SONS OF SATAN tog hem priset, det bandet minns man i alla fall. På gott och ont. Efter min DSBM-special är det hög tid att börja fila på en NSBM-special. Frågan är bara vart man ska börja. Vid närmare eftertanke tror jag att jag börjar med vad som hände när jag 2002 gjorde det enorma misstaget att kika in på black metal-forumet på Helgon.net.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 7.

Dåliga bandnamn finns det gott om. Idag ska vi snacka om DOLMEN.

Min första kontakt med detta engelska ord skedde när jag var typ fjorton år gammal och pluggade in en tegelstenstjock rollspelsbok. Självfallet framkallade ordet höjda ögonbryn och ett inte så litet gapflabb. Efter en djupdykning i ordboken ramlade bitarna på plats och att ordet betydde typ förhistoriskt gravmonument snarare än kuk gjorde att texten blev hyfsat mer lättbegriplig.

Däremot är det ett förbannat dåligt ord att döpa ett band till, man skulle kunna säga att DOLMEN inte ligger speciellt bra i munnen. Givetvis har det inte hindrat fyra mer eller mindre dubiösa kaosorkestrar att ta detta namn.

Nu kör vi.

Den mest berömda i DOLMEN-familjen måste vara amerikanska DOLMEN. Mest kända som pre-ABSU. I likhet med tidiga ABSU är detta inte alls speciellt spännande. Småputtrig svartmetall uppblandat med trist thrash är vad som bjuds på demokassetten ”On the eve of war” från 1994. Jag brydde mig lika mycket om den som jag brydde mig om ABSU fram till ”The third storm of Cythraul”. Inte alls. Låttiteln ”Dolmen (living in fear)” ger emellertid starka utslag på könsrocksmätaren. Något som borde vara ett plus, men i det här fallet känns allting bara så märkligt. ABSU… ja, egentligen borde man väl ta sitt samhällsansvar och skriva en artikel om dessa dårar. Har man en frontman som spelar in knullfilm med frugan, sover med en trollstav under kudden och använder ord som ”Twilightistical” om sin egen lyrik förtjänar man ett inlägg. På tal om erotisk film. Mitt nästa mastodontprojekt blir att analysera den cineastiska varbölden ”Phallusifer – The immoral code”. För er lyckliga som inte sett den är det en rulle där bland annat Sabathan från ENTHRONED leker könsmaharadja. En black metal-porrfilm var en dålig idé från första till sista stund, däremot duger den utmärkt om man vill döda all sorts form av lust. I Bullens brevfilmer var det alltid någon stackare som fick ståfräs i skolans duschrum. Hade han sett ”Phallusifer” hade det aldrig skett.

Aldrig.

En fråga alla ställer sig innan de somnar är huruvida det är någon stake i Argentinska DOLMENs musik. Tja, gillar man irländsk folkmusik och texter på spanska som behandlar irländsk folktro kan man säkert finna nöje i detta. Själv ställer jag mig rejält kritisk till artister som spelar andra länders folkmusik istället för sin egen. Vi har väl alla hört TROLLHORN från Uruguay? Musikvideos har de gjort med. TROLLHORN alltså. De finns på Youtube för de som är intresserade av att slita ut sina egna ögon. Om vi återgår till argentinska DOLMEN så är det ingen total katastrof de åstadkommit med 2011 års album ”Anhelos ancestrales”, men man har ständigt en pirrande känsla i kroppen att någonting är fruktansvärt fel.  Högst upp till vänster på bandfotot finner vi för övrigt en snubbe som är sjukt lik Neige från ALCEST. Man skulle kunna säga att ingen har sett dem samtidigt.

Vill du ha trött doomdöds från Ungern är DOLMEN rätt band för dig. Här snackar vi verkligen klockan-tolv-på-dagen-på-menlös-hårdrocksfestival-metal. En genre som inte är så liten som man kan tro. DOLMEN släppte tre demos innan de splittrades någon gång i början på 2000-talet. Ingen brydde sig. Självklart finns det kopplingar till SEAR BLISS. Bandet som ALLA ungerska musiker spelat i. En gång i tiden var jag på turné med ett ungerskt band där alla hette Attila och alla hade spelat i SEAR BLISS. De söp konstant, skrek som brandlarm och spelade ”The final countdown” på trombon när man ville sova. Det är roligt med människor.

DOLMENs bandfoto visar i likhet med gruppens musik inte heller någon vidare potens. På huk till vänster har vi en orangehårig snusläppsfantom som inte riktigt fick plats på bilden. Ordet ”slutspel” dyker upp i skallen så fort jag ser honom. Gud vet varför. Till höger om honom står en bekymrad kille med snedbena och jeansskjorta. Jag sätter femhundra kronor på att det är pärlemorknappar på skjortan. Jag vägrar inse att den har blixtlås. Visst har han väldigt korta ben? Det kan vara perspektivet eller hans oförmåga att dra upp byxorna, men nog ser det ut som att hans ben inte är av normallängd. Ett tips, titta inte på bakgrunden om ni vill undvika att bli åksjuka. Fotografen var antingen låghalt eller så lutar hela Ungern åt vänster. Innovativ fotografering är det i alla fall. Nummer tre. Skägg, chipstuttar och ömsinta händer på sina bandkamraters axlar. Det är melodin om man spelar i DOLMEN. Nog sagt om honom för längst bak står Ungerns längsta man och tittar förnöjt ned på sina undersåtar. Iförd pikéskjorta och med armarna avslappnat på ryggen står han för mysfaktorn denna soliga dag . På huk till höger finner vi gruppens sista medlem. En filur med hockeymålvaktsutseende, sportig tröja och beiga chinos. Så fort jag fick se honom skorrade en dov Dressmann-röst i min hjärna som sade ”grattis Ungern”.

Grattis var ordet.

Vi avslutar denna irrfärd genom dolmarnas rike med mexikanska DOLMEN. Ännu ett gäng vars musikaliska förehavanden saknar sprutt. Enligt dem själva spelar de melodisk black metal. Tja, de kan de väl tycka om de vill. Vare sig fullängdaren ”Eternidad obscura” från 2000 eller EP:n ”Calcinados” från 2010 är något jag personligen kommer att lyssna på i onödan.

Döper man sitt band till DOLMEN verkar det föreligga en hundraprocentig chans att bandfotot blir katastrofalt. Här valde mexikanerna att ta en gruppbild i den trångaste gränden de kunde finna i den lilla staden Morelia som de härstammar ifrån. Detta innebar att den flinande mannen med Beverly Hills-frisyr till vänster ser ut som han fått en hockeytackling av ett osynligt spöke. Upptryckt mot väggen pillar han sig lite förstrött i ljumsken medan han väntar på att denna dag mest bara ska ta slut. Bakom den tacklade snubben finner vi tredjepristagaren i tävlingen Årets Maffigaste Adamsäpple. Ett distingerat evenemang där man vinner både diplom och en fin pokal. De flesta är dock med för ärans skull. METALLICA-killen med MACHINE HEAD-utseende är uppenbart DOLMENs officiella hunk. Genom att titta under lugg och avlossa ett spjuveraktigt leende får han damerna på fall. Nummer fyra i denna brokiga skara finns det inte så mycket att orda om. En klassisk mexikan i blåjeans och T-shirt. Nummer fem däremot. Jösses. Antingen har han inte lärt sig hur man gör djävulstecknet med fingrarna eller så räknar han på fingrarna hur många timmar det går på ett dygn. Snubben spelar garanterat trummor. Det är nämligen bara trummisar som utan skam ikläder sig plagg som är fullsmetade med trummärken. Ett uttalande jag kan sätta min BURZUM-samling på. Har ni någonsin sett en sångare med en tröja det står ”Shure” på? Nej. Har ni någonsin sett en syntare som burit shorts det stått ”Korg” på? Nej. Har ni någonsin sett gitarrister eller basister som… vänta, jag tar tillbaka det där. Strängspelare är även de totalt oblyga över att ta på sig dåligt sittande reklamkläder. Trummisar är dock värst.

Nu gled jag ifrån ämnet men jag antar att ni redan sett att trummisen i mexikanska DOLMEN är i full färd med att tömma tarmen på öppen gata.

Ja, det var DOLMEN det. Uppenbarligen ett populärt namn trots dess brister. Det är lustigt med just bandnamn. Det finns exempelvis över tjugo grupper som döpt sig till ASTAROTH. Ett bra namn, synd att INGEN av konstellationerna är bra. Tro mig, jag har hört dem allihop. Detta gjordes i samband med en artikel som arkiverades i papperskorgen.

/Hatpastorn