Försnack: TEMPERANCE – ”Krapakalja”.

När det kommer till OVERDETH har det gått trögt för mig. Sedan jag fick det monumentala eposet ”King Arthurs final battle” skickat till mig har jag med ljus och lykta sökt efter det tidiga materialet. Jag har frågat runt, letat efter svar, men inte funnit något av direkt värde.

Förrän nu.

I min kassettkista ligger nu andra demon ”Alive at Camelot”. Jag skakar av upphetsning medan jag skriver detta. På grund av jobb och andra förpliktelser har jag ej kunnat avnjuta denna guldklimp. Hela situationen påminner mig om när jag köpte en CD-skiva på Domus i Lycksele när jag var liten valp. Jag var på sommarlov hos farmor och farfar och ramlade över IRON MAIDENs ”Piece of mind” för nittionio kronor. Jag köpte utan att tveka. Kruxet var att på den tiden ägde mina farföräldrar ingen CD-spelare så jag fick läsa texterna och titta på bilderna i flera veckor innan jag åkte hem och kunde lyssna på den. Peppen när jag äntligen fick avnjuta denna magnifika skiva var enorm. ”Piece of mind” var förresten den tredje CD-skivan jag köpte. De två första var IRON MAIDENs ”Killers” och METALLICAs ”Master of puppets”. Tre album som är exakt lika bra idag som de var dagen jag köpte dem. Jag önskar att jag hållit samma kvalitetskontroll efter det för när jag spanar igenom bokhyllorna som rymmer min skivsamling idag är det ömsom vin och ömsom vatten. Jag började faktiskt skriva en specialare om de skivor jag införskaffat som inte hållit måttet. Efter fem sidor hade jag bara kommit till bokstaven ”B” och var galet deprimerad. Jag ska emellertid skriva om den och bara välja fem snedsteg från varje bokstav. Det får räcka.

Hedersknyffeln som skickade mig OVERDETH-demon gav mig även lite annat örongodis och en hel del anekdoter om blandade orkestrar. Han skickade även en platta vid namn ”Krapakalja”. Bandet hette TEMPERANCE. I likhet med OVERDETH härstammar även dessa krabater från Växjö. En plats på denna planet där det inte direkt är ont om bisarra spelemän.

Jag hade missat TEMPERANCE helt. Det ska erkännas. ”Krapakalja” är en titel som är omöjlig att glömma bort så hur det bandet lyckats undkomma min nekroradar är bortom mitt förstånd. Heidenhammer däremot, han hade verkligen hört talas om TEMPERANCE. Då karlsloken alltid haft en fascination för fanzines från baltländerna hade han ramlat över bandnamnet otaliga gånger, men aldrig fått tag i själva skivan. När jag berättade för honom att skivan var i min ägo kom han snabbt som hajen.

Jag hoppas att ni nöp den Udo-referensen.

Vi slog på den, jag hade naturligtvis tjuvlyssnat innan, och vad som mötte våra öron var ren och skär briljans. Nu ska farbror Hatpastorn ge er en värdefull lektion i livet. En skiva behöver inte vara bra för att vara bra. Jag pekade på låttitlarna och hoppade mellan mina favoriter medan Heidenhammer nickade gillade. Det slog mig just att vi betedde oss exakt som hjältarna i Nasjonalsatanisten när de lyssnade på GORGOROTHs ”Pentagram” tillsammans för första gången. Olustigt. Jag antar att verkligheten överträffar dikten.

Hur låter då TEMPERANCE?

Innan vi går in på det tänkte jag ge er en liten bakgrundshistoria.

Bandet bildades i slutet på 80-talet under namnet NO REMORSE av bröderna Fredde (sång, stränginstrument) och B-Häng (trummor och sång). Det finns en hundraprocentig chans att de tog namnet från METALLICAs låt med samma namn. METALLICA i sin tur stal säkert titeln från MOTÖRHEAD. Runt 1991 bytte grabbarna i NO REMORSE namn till TEMPERANCE. Ett klokt val då jag antar att de flesta av er hört talas om ett annat band vid namn NO REMORSE. Ett gäng som gillar att spela snabbt på hi-haten och gorma om den vita rasens överlägsenhet.

TEMPERANCE släppte två demos och en EP innan ”Krapakalja”. Hur de låter vågar jag inte ens spekulera i men enligt säkra källor så låter det inget vidare. Bröderna var dock duktiga på att nätverka så deras musik spreds i rätt kretsar vilket innebar att de fick turnera väldigt tidigt i baltländerna, spela förband åt bland annat DISSECTION samt släppa en skiva på Shiver Records. Ett bolag som var känt för sin legendariskt ojämna katalog. Enligt återigen säkra källor spelade Magnus från MELODY CLUB/BIRDFLESH session med TEMPERANCE på en baltturné och han ska då ha myntat uttrycket ”äntligen har det börjat rulla”. Ett uttryck som används än idag i Växjö med omnejd.

Innan jag börjar beskriva musiken måste jag nämna albumtiteln. Vad i Hin Håles namn vill de ha sagt med ”Krapakalja”? Rappakalja vet vi ju vad det är. Ska det anspela på ”crap” som i skräp? Varför då inte stava ”Crapakalja”. Kan ”Krapakalja” måhända vara ett småländskt uttryck? ”Nu har vi tagit tabberas på alla musikgenrer och skapat krapakalja åt fattighjonen”. Pratar man så i Småland? Som sagt, allt är lite oklart när det kommer till titeln.

Jag kräver svar.

Medan jag och Heidenhammer lyssnade på ”Krapakalja” antecknade vi flitigt. Det skrevs stödord och jag var nära att bygga mig en TEMPERANCE- mind map för att kunna samla ihop alla intryck. Spontant hittade vi även på en koreografi till vissa av riffen. Här är det vi skrev:

Oriff, oarrangemang, olåtar, ostämt. TEMPERANCE är ett omegaband. Jag älskar det.

”Det har äntligen börjat rulla”. Det är fan helt genialiskt.

Förband till DISSECTION, jag undrar hur snacket gick i DISSECTIONs loge när TEMPERANCE började lira.

Såhär lät ALLA demoband som började spela punk men som sedan försökte sig på metal. Sedan utvecklades många av de banden och de som var bra fick skivkontrakt. TEMPERANCE hoppade över det steget och gick direkt på skivkontraktet med denna skiva som följd. Jag baxnar.

Alla pre-demoband i Sundsvall på en och samma gång. Blandat med en förstoppad sångare  som inte liknar något eller någon. Att man heller inte vet om det sjungs på engelska eller svenska tyder på förstklassigt uttal.

METALLICA-doftande.

Fredde och B-häng. Kan de kallas för Växjös svar på Tratten och Finkel?

Cirkeln är sluten: TEMPERANCE rippar ”And justice for all” medan ”Death magnetic” rippar ”Krapakalja”. Jag undrar om TEMPERANCE känner sig snuvade på konfekten?

Thrash, doom, grunge, death metal. Alla band och alla genrer på en och samma gång. Tänk dig ett Mighty Morphin Power Rangers beståendes av dessa.

Det jag gillar med TEMPERANCE är att de alltid har något i bakfickan. Man vet inte vad som väntar bortom nästa riff. Man känner sig som Indiana Jones medan man lyssnar. Ett musikaliskt äventyr. Även om detta är mer The Librarian än Indiana Jones.

Hur svältfödda var baltländerna egentligen som tog emot TEMPERANCE med öppna armar?

Titelspåret luktar Ronja Rövardotter-fylla. Scream for me, Vilnius!

Vad är det som händer?

Är det såhär ett kompentent OVERDETH skulle låta?

Skivan är släppt november 1995. Hur är det ens möjligt? Om den kommit typ 1985 hade de kunnat komma undan med det här för ingen hade fattat något … men, 1995?

Jag befinner mig på ett riffkalas och är redan spymätt efter första chokladbiskvin medan de utan pardon fortsätter att fylla på kakfatet.

Om HEMAN HUNTERS hade varit ett riktigt band …

Det är svårt att med ord beskriva ”Krapakalja”, men jag kan utan att förhäva mig säga att det var evigheter sedan jag lyssnade på något som gjorde mig på så gott humör. Det låter verkligen som en ohelig kompott av alla dessa haltande demoband man hörde när man växte upp. Skillnaden är att TEMPERANCE fick släppa en skiva med det materialet. Jag tar av mig hatten och bugar.

Nu kanske ni är nyfikna på hur det här låter? Att välja en låt är omöjligt då alla är rent guld, men jag väljer att presentera ”Vem vet vad”, en fin bit där de väljer att sjunga på modersmålet, iallafall ibland, det är lite oklart. Jag pangar även upp ”Dimension complete” då den är en god representation för hela albumet. ”Krapakalja” kräver dock en riktig pärm-till-pärm-lyssning då det finns skatter i varje slagdänga så hittar ni denna i REA-backen, köp blint. Ni har en fantastisk afton framför er.

/Hatpastorn